Vägen dit

Den 3:e januari flög vi från Köpenhamn till Santiago för att sedan ta oss till Punta Arenas i södra Chile. Där provianterade vi och skaffa oss nödvändig utrustning som vi inte kunde ta med från Sverige. Från Punta Arenas for vi vidare med bil till El Chaltén i Argentina där vår inmarsch till Baslägret började. Med över hundra kilo per person blev det en lång dags bärande. Vi gick många vänder med ordentliga packningar. Vissa hyr häst för att slippa bära, men vi var lite för snåla. Helt klart är att vi fick ett bra träningspass, både för ben och axlar. Något som skulle komma väl till pass.

Med all utrustning i baslägret kunde vi börja fixa till det för att få det så bekvämt som möjligt. Vi kunde förvånat konstatera att de bästa tältplatserna var lediga och satte glatt upp våra två tält. Det dröjde inte länge innan vi förstod varför ingen ville bo där. Det visade sig att den kraftiga vinden som alla så väl känner till bär med sig massa sand. Den piskade rakt på våra tält och in i allt, både väskor, sovsäckar och kalsonger. Vi fick flytta tälten.

Sedan var det dags att förbereda för klättringen. Turen som vi valt att göra har sammanlagt 1600 vertikala höjdmeter. Det är för långt att göra toppen i en satsning från baslägret, varför vi etablerade ett framskjutet basläger vid Norwegian Camp. Upp dit var det mellan 4 till 7 timmar, beroende på hur tung lastade vi var. Till Norwegian Camp bar vi det nödvändigaste för att kunna spendera ett par nätter och invänta bra väder.