Nya uppgifter
om denna modell av Citroën har framkommit. Den rätta beteckningen är
Citroën 7S Cabriolet 1935 med tillägget "Pour la Suéde", reg. nr D5754.
Bilens Chassinr 020884 betyder att den tillverkades under tiden Juni-Nov 1934. -Tillverkningsdata- Första registrering gjordes den 25 okt 1935. Ägare var då Gustav Gustavsson Högsjö Fabrik, Högsjö, V. Vingåker.

Efter andra världskrigets slut 1945 plockades alla gamla bilar fram ur sina gömslen och dammades av. Jag växte upp på en gård i Västmanland. 1947, när jag var 17 år, kom min far hem med den Citroën som jag här ska berätta om. Vi var fyra hemmavarande personer i vår familj, så varför det skaffades en 2-sitsig cabriolet, dock med svärmorslucka, vet jag inte. Förmodligen var priset attraktivt. Sufletten var i bedrövligt skick och oljeförbrukningen var hög. En sadelmakare fick sy en ny suflett med den gamla som mall. 
Min tvillingbror och jag, som nästan ansåg oss som motorexperter efter att ha skruvat på andra motorer, började serva bilen, justera tändning, ventiler mm. Vår far måste haft ett visst förtroende för oss eftersom han skaffade en reparationssats till motorn. Den bestod av nya cylinderfoder, kannor och tillhörande packningssats. Alltsammans kostade 220:- i då gällande penningvärde. 

Med motorn kvar i bilen demonterade vi topplocket och liggande under den något uppallade karossen, oljetråget och vevstakslageröverfallen. Att skjuta upp kannor och vevstakar var inget problem, men att få loss cylinderfodren utan specialverktyg var inte lika enkelt. Vi kom på att använda en lång kraftig bult som använts som förband i en timmervägg. Till den gjorde vi i ordning två klotsar av björk, som  på mitten borrades med hål som passade bulten. En av klotsarna, vars längd var drygt cylinderdiametern, träddes över bulten och sköts underifrån  upp mot cylinderfodrets nedstickande kant. Bulten stack då upp en bit över motorblocket och cylinderns övre kant. Den andra klotsen, som var längre, träddes över bulten och förankrades med bricka och  löst ansatt mutter. Under ändarna på denna övre klots sköts två tunna klotsar in som enbart vilade på motorblocket och inte på cylinderfodrets nedpressade övre kant. Ja på detta sätt kunde vi genom att dra muttern lätt lossa cylinderfodren  från motorblocket. 
Nu var det svåraste jobbet gjort. Att montera de nya delarna gick utan större missöden. Tillgång till momentnyckel fanns naturligtvis inte. Vi drog topplocksbultarna med den kraft som bestämdes av en känslig underarm och efter schema i någon tillgänglig litteratur. Det var ju ingen aluminiumtopp gudskelov.

Nu skulle här provköras. Batteriet hade laddat ur, så det fick bli start med hjälp av bogsering. Motorn ville dock inte starta. Vid det tredje försöket tryckte jag gaspedalen i botten varpå motorn spann igång. Vid monteringen hade den lilla horisontella pivotstången  mellan torpeden och förgasaren vridits, så att gaspedalen gav fullgas vid viloläge och strypt gas vid fullgasläge. 
Tyvärr var bilen inte kvar i familjens ägo sedan jag fyllt arton och tagit körkort, men det fanns ju små enskilda vägar på landet där den kunde provköras av de unga mekanikerna.

Bilen blev aldrig fullständigt renoverad innan den såldes. De bakre stötdämparna av typ dörrstängare fungerade dåligt och styrningen var mycket glapp. En sk ”flygande besiktning ”, den tidens bilbesiktning som slumpmässigt utfördes av polismän efter vägarna, skulle omedelbart ha medfört anmärkning. Kuggstångsstyrning fanns inte på de här tidiga årgångarna. Styrningen hade traditionell styrsnäcka som tydligen inte höll så bra för de påfrestningar som framhjulsdriften medförde. Att försöka justera med justerskruven hjälpte inte. Jag demonterade styrsnäckan och försökte bussa om den, men med dåligt resultat. 
Det var ändå en härlig vagn. Den var svart med röd skinnklädsel och röd instrumentbräda. På handskfacksluckan satt ett litet gjutet emblem i mässing där det stod ”Pour la Suede”. Som eventuell jagad gangster kunde man fälla fram vindrutan och passera under nedfällda järnvägsbommar.
Efter ett mellanspel med ett av de andra stora franska bilmärkena köpte min far en Berliner 11 Sport av 1948 års modell med traditionell skärmmössa. Då hade jag körkort, livet lekte och en vacker flicka långt bortom sockengränsen kunde få besök.

Enligt uppgift skall det ha funnits tre stycken Citroén Cabrioleter i Sverige. En tidigare danskregistrerad vit vagn som nu finns i Helsingborg har jag sett reportage om i Vi Bilägare nr 11, 1997. Vad jag kan se på bilder av denna så var den tillverkad senare än 1935. Instrumentenheten var uppvinklad från instrumentbrädan. Det var den inte på ”min” Citroén Cab. Så har jag i en annan motortidning sett en blå Cab. som  tidigare varit röd och som renoverats med icke årsmodellstrogna detaljer. Kylarmaskering, vindruteram mm. 
Det vore intressant att få veta något om ”min” 7S Cabriolets vidare öden.