Elementen i den nuvarande palestinska våldsvågen mot Israel, som startade med den palestinska krigsdeklarationen i september 2000 (Al-Aqsa-intifadan), har kommit att manipuleras så till den grad att offren har gjorts till förövare och förövarna till offer. Att palestinierna och andra araber antar en sådan syn på saken är inte att förvåna sig över, eftersom detta har varit deras linje det senaste halvseklet, allt i enlighet med det arabiska talesättet: "Han slog mig, och skrek och klagade sedan bittert" (Darabni wa-baka, sabaqni was-ishtaka).
Västvärldens massmedia borde dock kunna förväntas vara öppna för logik och argument byggda på fakta. Det var inte Israel som utropade detta krig, och med tanke på att det före dess utbrott varken fanns belägringar, vägspärrar, tanks eller dödsoffer borde det stå klart att Israel inte är intresserat av alla dessa obehagliga, och oundvikliga, följder av fientligheter. Efter den fruktansvärda massakern vid diskoteket Dolphinarium i Tel Aviv, där 21 israeliska tonåringar sprängdes i bitar, avstod premiärminister Sharon i en månad från repressalier, i hopp om att kunna visa styrka genom återhållsamhet, men palestinierna valde att fortsätta med våldsamma attacker mot israeler, och deklarerade till och med öppet att de var fast beslutna att göra detta oavsett vad israelerna gjorde eller avstod från att göra. När medlaren Zinni insåg detta gav han upp sitt uppdrag i stor besvikelse, och kallade Arafat en "maffiaboss".
När dödsoffren nådde oacceptabla nivåer och de israeliska invånarna bönföll om beskydd, måste Sharons regering agera, och man implementerade en policy som innebar systematiska repressalier, men det var repressalier som diametralt skiljde sig från Arafats policy. De palestinska terroristattackerna hade/har som syfte att maximera dödandet av oskyldiga civila, genom att sända islamikazes (självmordsbombare) att spränga sig själva på israeliska gator, kaféer och bussar med bomber fyllda med spikar och skruvar för att uppnå maximal blodsutgjutelse. Israel svarade med repressalier mot förövarna av dessa handlingar när de misslyckades samt mot planläggarna, som gömde sig bakom moskéer, kyrkor, skolor eller i flyktingläger för att vara beskyddade. Det var alltså brottslingarna som var målet för Israel, och dessutom iakttar man maximal försiktighet för att minimera skadorna på oskyldiga civila. Om israelerna hade varit ute efter planlöst dödande, som de ofta anklagas för, skulle de inte behöva sända sina unga pojkar in i fiendeterritorium där de löper risk att bli dödade - de skulle kunna sitta lugnt bakom sina positioner i Israel och bombardera palestinierna med artilleri och flygstridskrafter.
I det pågående kriget använder Israel artilleri, tanks och flyg inne på palestinskt territorium, men inte för att maximera antalet dödsoffer, vilket lättare kunde göras från Israel. Det israeliska flyget används oftast för att beskjuta palestinska positioner och institutioner. Oftast sker det nattetid, när dessa är tomma, och efter att man i förväg har meddelat Arafats folk. Tanks används för att minimera antalet israeliska dödsoffer på fiendeterritorium - inte för att lättare kunna döda palestinier. Men för många journalister verkar byggnader vara viktigare än människoliv, och åsynen av israeliska soldater som springer efter terrorister för att arrestera dem, förhöra dem och föra dem inför domstol (inte spränga dem i bitar) och oftast själva komma därifrån oskadda (tack vare tanksen) verkar vara mer än dessa journalister kan tåla.
Det är mycket lättare att vara kritisk än att vara trogen mot fakta. Vad skulle dessa journalister föreslå som adekvat reaktion, om det var deras egna landsmän som utsattes för dessa terrordåd, dag efter dag?
Återhållsamhet - det vill säga att göra ingenting - prövades men misslyckades; att utföra "nålsticksoperationer" mot mördare kallades "mord"; att svara på ständiga attacker kallas "att trappa upp våldsspiralen"; att förstöra tomma byggnader fördöms som "övervåld". Vad är egentligen en "adekvat reaktion"? Att sända in civilklädda soldater för att spränga oskyldiga palestinier i luften på torg och kaféer i Nablus och Hebron? Lika för lika?
Det civiliserade sättet att agera i denna ständiga våg av barbariska attacker på den israeliska befolkningen är förstås att kräva att förövarna och deras planerare antingen arresteras av den palestinska myndigheten, eller utlämnas till rättslig prövning i Israel. Men den palestinska myndigheten vägrar att göra någotdera. Israel har därför bara att välja mellan att själva gå in med trupper, varigenom även oskyldiga oundvikligen skadas, eller att vara passiva, vilket som vi har sett bara uppmuntrar till ytterligare terrordåd.
Proportionellt sett har terrorismen under den pågående intifadan skördat fler dödsoffer i Israel än vad som drabbade USA den 11 september (350, vilket efter amerikanska befolkningssiffror skulle motsvara 17 000). Likväl har Israel - trots att vi kämpar för vår existens, något som USA inte på något sätt kan sägas ha behövt göra - orsakat mycket mindre skador och färre dödsoffer än amerikanerna har gjort i Afganistan. Såvida inte europeiska media på allvar vill påstå att det inte är mängden av våld och förstörelse som betyder något, utan vem som utför det, borde de sätta sig ner och se över sin ensidiga och orättvisa rapportering om Israel.
Raphael Israeli
Professor of Islam and the Middle East, Fellow of the Harry S. Truman Institute for the Advancement of Peace, Hebrew University of Jerusalem, Israel
(Översättning: Bengt-Ove Andersson)