Myt: Upproret uppstod spontant bland palestinier som lever under israelisk ockupation."
Fakta: Som ett resultat av de land-för-fred-uppgörelser som nåtts sedan Oslo-överenskommelsen 1993, lever idag 98 procent av palestinierna under palestinskt styre, inte israeliskt. Det pågående upproret var planerat och har styrts huvudsakligen av Tanzim, en beväpnad milis som opererar med stöd och uppmuntran från den palestinska myndigheten (PA); som har främjats starkt genom PA:s radio- och TV-sändningar; som får även religiöst stöd genom muslimska präster utsedda av PA. Ledaren för Tanzim är Marwan Barghouti, även ledare för Yasser Arafats Fatah-organisation på Västbanken.
Myt: "Israeler har använt övervåld mot palestinierna."
Fakta: Israeliska företrädare har försökt få ett slut på dessa sammandrabbningar genom dialog, genom politiska överenskommelser i Paris och Sharm el-Sheikh, dock utan någon framgång. Palestinska mobbar har aktivt sökt upp israeliska posteringar i syfte att framtvinga våldsamheter. De israeliska soldaterna har givits instruktioner att visa återhållsamhet när de utsätts för mobbvåld, och undvika konfrontationer när det över huvud taget är möjligt, i enlighet med israeliska och internationella lagar. Israeliska soldater har använt gummikulor, vilka visserligen är potentiellt dödliga, men är anpassade för att minimera risken för dödsskjutningar. I många fall har israeliska soldater dragit sig tillbaka från sina positioner, som de gjorde vid Josefs Grav, för att låta palestinsk polis återupprätta ordningen, något som de misslyckades med att göra. Palestinsk polis stod passivt på sidan om, medan mobbar plundrade graven och satte eld på den. Efter kritik mot detta agerande har PA gått med på att återuppbygga den, men har istället gjort om den till en moské.
Israelerna har inte mött fredliga demonstranter, utan en samordnad ökning av våldsamma konfrontationer. De palestinska upploppen har ofta inkluderat gevärseld, även från palestinsk polis vars vapen de i stor utsträckning fått från Israel i enlighet med Oslo-överenskommelsen, för att bekämpa terrorism och upprätthålla lag och ordning. (Det har förekommit nattlig eldgivning från krypskyttar mot hem i Jerusalemförorten Gilo, samt mot andra israeliska hem.) Hundratals sammandrabbningar har ägt rum de senaste veckorna, ofta med deltagande av barn som bussas från sina hem till stridslinjerna och placeras i frontlinjen som mänskliga sköldar för de skyttar som avsiktligt hålls undan från kamerorna, medan barnen får bli "martyrer" för den palestinska saken. Palestinier har kastat brandbomber och skyttar har öppnat eld från hem och från folkmassor, därmed provocerande till moteld som ibland sårar eller dödar civila och i vissa fall även barn. (Enligt israeliska armén har över 1000 beskjutningar mot israeler ägt rum under oktober/november.) Användandet av barn för cyniska politiska skäl är en mycket grov form av exploatering, och helt emot internationell lag, vilken ålägger myndigheter att förbjuda barn under 15 år från varje deltagande i väpnad konflikt.
Myt: "De höga palestinska dödssiffrorna, jämfört med de relativt få israeliska dödsoffren, visar att Israel bär ansvaret för konflikten."
Fakta: Dödsoffren, skadorna och lidandet som är resultatet av våldsamheterna är tragiska. Ansvaret för varje enskilt dödsfall kräver noggrann undersökning, rättvis och objektiv. Men en sådan undersökning kan inte rättvisande bedöma ansvaret för våldskampanjen över Israel, Västbanken och Gaza. Palestinierna, inte israelerna, initierade våldet och förlängde våldsamheterna när de palestinska ledarna avvisade de långtgående kompromisser som erbjöds av Israel vid sommarens fredssamtal i Camp David. Israels svar på våldsamheterna har varit återhållsamt, och eld har öppnats endast i självförsvar. Ansvaret för våldet ligger helt hos palestinierna, vars ledare har fortsatt att uppvigla till våldsamma demonstrationer, samt bryta åtaganden från möten i Paris och Sharm el-Sheik att återställa lag och ordning så att förhandlingarna kan fortsätta.
Myt: "Israel, och inte palestinierna, kan sätta stopp för våldsamheterna om man bara drar sig tillbaka från de palestinska landområden man ockuperar."
Fakta: Ehud Barak åkte till Camp David med avsikten att skriva under ett fredsavtal med palestinierna vilket skulle ge palestinierna suveränitet över nästan hela Västbanken och, genom smärtsamma kompromisser Barak trodde att det israeliska folket skulle stödja, lösa alla återstående delar av den israelisk-palestinska konflikten, inklusive Jerusalems status. Den palestinska myndigheten, vilken inte har gjort något för att bereda vägen hos sitt folk för kompromisser, avvisade erbjudandet och vägrade förhandla seriöst med den israeliska regeringen. Arafat reste sedan runt till huvudstäderna i arabvärlden för att försäkra sig om stöd för sina maximala territoriella krav. Det står klart att Arafat hellre ser en rumphuggen palestinsk stat vunnen genom blodiga sammandrabbningar med Israel än förhandlar om en större och säkrare stat när detta innebär vissa kompromisser, i synnerhet en palestinsk deklaration om att konflikten med Israel är över. Beslutet att stoppa våldet har hela tiden vilat hos Arafat och den palestinska myndigheten.
Myt: "Arafat kan inte kontrollera den palestinska frustrationen vilken har resulterat i våldsamheter som svar på svikna löften av israelerna."
Fakta: Arafat kunde ha agerat för att stoppa våldet på ett tidigt stadium, men har istället aktivt stött det. När upploppen bröt ut, sände de PA-kontrollerade etermedierna krigisk musik, predikningar som uppmanade till våld mot israeler, samt filmbilder från intifadan; skolor stängde och barnen uppmanades att delta i upploppen. PA frisläppte dömda terrorister från fängelse och har samarbetat med muslimska extremistgrupper som Hamas och Islamiska Jihad i planeringen och utförandet av våldsamma attacker. Islamiska Jihad tog på sig ansvaret för den bilbomb i Jerusalem 2 november som dödade två israeliska kvinnor. Det finns inget som tyder på att Arafat har försökt lägga band på milisen, inte heller har han offentligt uttalat ett ord som tyder på en vilja att stoppa våldet. President Clinton har sagt att han tror att "ordförande Arafat kan dramatiskt sänka våldsnivån."
Palestinierna kan känna frustration över status quo men det kan även israelerna, vilka har gått in i en lång process där man lämnat över land till PA i utbyte mot löften om fred och säkerhetssamarbete. Hittills har fredsprocessen resulterat i palestinskt styre för första gången över alla palestinska befolkningscentra i Västbanken och Gaza, samt över 98% av den palestinska befolkningen. Den palestinska myndigheten har inte levt upp till sina förpliktelser enligt Oslo-överenskommelsen. Man har vägrat att sätta stopp för den hatfyllda, starkt anti-israeliska och ofta antisemitiska retoriken som finns i PA-kontrollerade media och i läroböcker för skolorna. Palestinska ledare har aldrig gjort något försök att ge sitt folk utbildning för fred, utan har istället uppammat maximalistiska krav som skulle hota Israels existens och som ingen demokratisk regering i Israel skulle kunna acceptera.
Myt: "Israeliska landkonfiskeringar och bosättningsaktiviteter, vilka har ökat under Barak, var orsaken till de palestinska upploppen."
Fakta: Den huvudsakliga bosättningsaktiviteten sedan Oslo, särskilt under Barak, har ägt rum i det icke omstridda området med väletablerade samhällen runt Jerusalem och i andra nära förorter till israeliska städer, inte på avlägsna utposter. Ingen israelisk regering skulle någonsin gå med på att ge upp dessa förortssamhällen, och därför har det mycket liten betydelse hur många bosättare som bor där. Vid Camp David gick Arafat med på att dessa etablerade förorter ska förbli en del av Israel.
Myt: "Israel vägrar tillåta en internationell undersökning för att finna orsakerna till våldet."
Fakta: FN:s säkerhetsråd, Generalförsamlingen och Kommissionen för Mänskliga Rättigheter har visat att de inte är objektiva och opartiska observatörer i konflikten. Istället har de röstat för ensidiga resolutioner som fördömer Israel, samt sänt kontrollanter till regionen med instruktioner att undersöka endast den ena sidans syn på konflikten: den palestinska sidan. Vid Sharm el-Sheik överenskoms om en undersökningskommitté under ledning av USA, Israel och PA, vilken ska undersöka såväl palestinska som israeliska handlingar. Israel har också gått med på ett besök av Mary Robinson, FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter.
Myt: "Likudledaren Ariel Sharon orsakade upploppen genom att gå upp på Tempelberget."
Fakta: Ariel Sharons besök på Tempelberget var en förevändning för de vitt spridda upploppen, inte orsaken till dem. Faktum är att våldsamheterna mot israeler ökade redan tidigare under samma månad. Sharons besök var i förväg godkänt av den palestinske säkerhetsofficeren, som sade att besöket "inte skulle orsaka några problem" om bara Sharon avhöll sig från att gå in i moskéerna (vilket han inte heller gjorde). Upploppen startade inte förrän 24 timmar senare, när en fredagspredikan i al-Aqsamoskén uppmanade muslimer att "utplåna judarna från Palestina" fick hundratals palestinier att attacker judiska bedjare vid Västra Muren med stenar, och när officiella palestinska radio- och TV-utsändningar uppmanade till våldsamma demonstrationer mot israeler. Arafat själv deltog öppet och uppmanade den arabiska och muslimska världen att "genast handla för att stoppa israeliska aggressioner mot heliga Jerusalem." Palestiniernas användande av Sharons besök på Tempelberget för att rättfärdiga det följande våldet skymmer det faktum att Tempelberget hela tiden besöks av israeler och icke-israeler.
Myt: "Det faktum att flera hundra poliser följde Ariel Sharon till Tempelberget visar att Israel ville göra en styrkedemonstration gentemot de palestinska bedjarna."
Fakta: Anledningen till att Sharon hade en så stor mängd säkerhetsmän med sig var att man ville försäkra sig om att besöket förlöpte utan incidenter. En dag innan besöket hade nämligen den palestinske säkerhetsansvarige som tidigare sagt att besöket inte skulle skapa några problem nu gjort ett nytt uttalande där han sade att palestinska poliser inte skulle gripa in om besöket ledde till våldsamheter. Den israeliska säkerhetsbevakningen hade också skärpts med anledning av en palestinsk terroristattack dagen innan Sharons besök då en israelisk soldat dödades och en skadades i Gaza.
Myt: "Palestinierna bör få kontroll Gamla Staden i Jerusalem (Östra Jerusalem) och de heliga platserna."
Fakta: Tyvärr har palestinierna visat sig opålitliga som beskyddare av de heliga platserna. Höga palestinska tjänstemän lovade de israeliska myndigheterna att vakta Josefs Grav, en judisk helig plats i Nablus, om Israel drog tillbaka sina bevakningstrupper. Istället lät PA:s poliser en palestinsk mobb skända platsen, som sedan gjordes om till en moské. På liknande sätt underlät PA att beskydda den gamla och ärevördiga Shalom Al Yisrael-synagogan i Jeriko, vilken vanhelgades och sedan sattes i brand, först en gång och sedan ännu en gång två veckor senare.
Omedelbart före upploppen, vid fredagsbönen 29 september i al-Aqsamoskén, uppmanades i en predikan till heligt krig för att "utplåna judarna från Palestina." Omedelbart efter fredagsbönen försökte hundratals palestinier övermanna israeliska gränsvakter vid porten som leder till Västra Muren. Stenar slängdes ner från moskéområdet på judarna som bad nedanför. Förutom våldet och vanhelgandet har flera höga talesmän för PA öppet förnekat alla judiska historiska och religiösa band till Tempelberget, som varit judendomens heligaste plats i mer än 2 500 år, i hjärtat av den stad som varit centrum för den judiska kulturen i mer än 3 000 år. Dylika löjeväckande historiska förvrängningar av PA tjänar bara till att undergräva trovärdigheten hos PA och deras förmåga eller vilja att vara beskyddare för de heliga platserna för tre religioner.
Sedan 1967, under israelisk administration, har platser i Gamla Staden som är heliga för kristna, muslimer och judar varit beskyddade och även öppna för att tillbedjare. Judarna förvägrades tillträde till sina heliga platser från 1948 till 1967. Moskéerna på Tempelberget har förblivit under den muslimska religiösa myndighetens kontroll.
(Sammanställt av David Bernstein, Washington Area Director of the American Jewish Committee, och Jason Isaacson, AJC:s Director of Government and International Affairs. Översättning och bearbetning av Bengt-Ove Andersson.)