För nära 20 år sedan, då jag hölls instängd i en 2x3 meter stor fängelsecell nära gränsen till Sibirien, tilläts jag av mina sovjetiska fångvaktare "privilegiet" att läsa senaste numret av Pravda, kommunistregimens officiella språkrör. Stort uppslaget på första sidan var ett fördömande av Ronald Reagan för att han haft fräckheten att kalla Sovjetunionen ett "ondskefullt imperium."
Genom att knacka på väggar och tala genom toaletter spred fångarna snabbt nyheten om Reagans "provokation" genom fängelset. Dissidenterna var hänförda. Äntligen hade den fria världens ledare sagt sanningen - en sanning som brände inuti hjärtat på var och en av oss.
På flera årtionden hade, med några undantag, Sovjetunionens moraliska auktoritet sällan ifrågasatts. Vissa, i synnerhet de som i kommunismens egalitära principer såg botemedlet mot det onda i kapitalism och demokrati, var helt enkelt förda bakom ljuset av ett totalitärt samhälle som lätt kunde manipulera den bild det presenterade för omvärlden.
Men sorgligt nog var de flesta inte blinda för sanningen - de var bara rädda för den. De förstod vad Sovjetunionen representerade, men eftersom de kände till priset för konfrontation, föredrog de att blunda. Medan de förklarade bort sin feghet genom moraliskt betryggande ord som "fred" och "samexistens", fortsatte de med sin eftergiftspolitik.
Idag föredrar länderna i den fria världen att blunda för sanningen i Mellanöstern i allmänhet och den arabisk-israeliska konflikten i synnerhet. Arabstaterna utgör i praktiken inte samma hot som en hotfull supermakt, men västländernas attityd mot dessa auktoritära regimer känns igen. En del, som ser palestinska stenkastare som David mot Israels Goliat, duperas återigen genom manipulationerna av en brutal diktator som sänder barn till frontlinjerna för att genom tragedier åstadkomma vad han inte kan åstadkomma genom diplomati.
Men de flesta låter sig inte duperas så lätt. De väljer helt enkelt att sätta på sig skygglappar hellre än att konfrontera en obehaglig sanning. Istället för att sätta press på arabiska tyranner att befria sina folk från förtryckets ok, föredrar västvärlden att se dem som en "stabiliserande" kraft.
När fredsprocessen inleddes hade Israel och västvärlden ett unikt tillfälle att använda sitt inflytande för att se till att det framväxande palestinska samhället kunde utvecklas till en liberal, demokratisk stat. Istället har de i nästan 10 år subventionerat tyranni.
Målet var att styrka Yasser Arafat och hans PLO, som troddes verka för moderation och kompromissvilja. Med sin 40 000 man starka beväpnade polisstyrka troddes Arafat kunna fungera som Israels ombud i kampen mot terrorism, och man skulle göra det - för att använda den tidigare premiärministern Yitzak Rabins ord - "utan en Högsta Domstol, utan människorättsorganisationer och utan samvetsömma liberaler."
Denna linje, som stöddes av väst, var inte ägnad att lösa det genuina palestinska människorättsproblemet utan kom istället att exportera det. De senaste två veckorna har vi sett följderna av denna dårskap. Den man som i Oslo lovade att ta avstånd från väpnad kamp mot den judiska staten använder återigen våld som förhandlingsredskap. Hans polisstyrkor har vänt sina vapen mot den stat som beväpnade dem, medan hans låtsasdomstolar har frisläppt dussintals Hamasterrorister med blod från hans "fredspartner" på händerna.
Eftersom han behöver en extern fiende för att rättfärdiga internt förtryck, fortsätter han att uppvigla mot Israel. Med nya läroböcker med kartor av ett Palestina som täcker allt land mellan Medelhavet och Döda havet men inte inkluderar någon judisk stat, undervisar han nästa generation palestinier att snart ta upp vapnen i ett heligt jihad.
Som svar på allt detta kan omvärlden bara uppbåda kurage nog att fördöma det demokratiska Israel för att man försvarar sig själva mot fiender både utom och inom landet som strävar mot dess förgörelse. Israel attackeras för att ha provocerat palestinierna genom att besöka vårt folks heligaste plats, men den verkliga provokationen är inte vår suveränitet över det Tempelberg som utgör det judiska folkets själ, utan vår suveränitet, punkt slut.
Säkert kommer den regering som är beredd att göra långtgående och farliga eftergifter snart att pressas att göra ännu flera, så att de fria länderna kan känna sig trygga bakom sina skygglappar. Den enda fria staten i denna vidsträckta region av tyrannier kommer att begäras göra fler eftergifter i "fredens" och "samexistensens" namn gentemot en arabvärld som inte är intresserade av någondera.
För trettio år sedan stod demokraternas senator Henry Jackson från staten Washington modigt upp emot de krafter som stödde eftergiftspolitik, och gav en moralisk utmaning till en omoralisk stat. Genom att säga samma sanningar ett årtionde senare hjälpte den republikanske presidenten Ronald Reagan till att befria hundratals miljoner människor runtom i världen, och tände en demokratisk flamma som ännu besegrar och hotar tyrannier. Vem vill säga sanningen idag och låta friheten nå denna region där endast en nation bär dess fackla?
Författaren, tidigare en sovjetisk dissident, är israelisk knessetledamot och har varit inrikesminister i Baraks regering.
Artikeln är översatt av Bengt Ove Andersson, och är utlagd på hemsidan den 15 oktober 2000.