Från upplöst landskap till rymdvision

RECENSION / KONST

Konsthallen i Herrljunga kulturhus är ett vackert rum, stort och öppet, med ett varmt, välkomnande trägolv och mycket dagsljus, något som ska hängas på väggar - de många fönstren ger inte så mycket väggutrymme över.

Däremot är lokalen alldeles utmärkt för exempelvis skulptur och konsthantverk, något som kommunens kulturchef Madeleine Andersson tog fasta på när hon för cirka ett och ett halvt år sedan började arrangera konstutställningar här i kulturförvaltningens egen regi. Då presenterades bland annat en stor utställning med glas och textil.

I den här omgången är det dock måleri som gäller, och väggytorna räcker trots allt till för att ge en ganska god bild av konstnären Gilbert Mattsson och den minst sagt dramatiska utveckling hans måleri tycks ha genomgått under de senaste åren.

Till att börja med får jag intryck av en ytterst splittrad person som svajar vilt mellan olika stilar. Jag har svårt att komma tillrätta med allt färgflimmer i starkt orange och blått som på mig ger ett plottrigt och grötigt intryck. Ett lätt naivistiskt drag över många av målningarna gör mig än mer villrådig: är det medvetet eller omedvetet, äkta eller spelat?

Men så fastnar blicken vid tre stora målningar just på själva fönsterväggen: tre kvadrater med strängt behärskad komposition: var och en med en klart markerad centralpunkt i form av ett klot, omgivet av ett diffust, mångfärgat ljus.

Kloten blir till himlakroppar, solar eller månar, sedda genom mångdubbla, disiga luftlager: den första brinner av en rödflammande eld medan den andra utstrålar en isande vit kyla mot blåsvart nattmörker. I den tredje, slutligen, förenas ljus och mörker i ett slags sfärisk harmoni: det ljusa klotet glöder, men med en värme som sprider sig ut i den mörka natten - här får till och med svärtan en varm ton.

Det är framför allt den sista målningen som får mig att kapitulera helt och inse att det var hit den där mödosamma vägen skulle leda, genom allt flimret; just hit till den storslagna Kambrium-serien, som i sig själv bär hela utställningen. Här får färgfläckarna plötsligt mening, blir till kraft och koncentration och formar sig till ett nyansrikt men välstämt crescendo som ger associationer till jordens födelse.

Med nyvunnen respekt för en ihärdighet som har blivit så rikt belönad går jag tillbaka till de tidigare målningarna och lägger märke till ett impressionistiskt vattenblänk, som hämtat direkt från en Monet-damm, men med ett lätt kuriöst inslag i form av ett ansikte som skymtar i bakgrunden. Ingen datering finns, men jag kan tänka mig att detta är ett förstadium till de så mycket mer distinkta och färgsäkra Kambrium-målningarna, lika väl som de två mindre Prekambrium-variationerna bildar ytterligare ett steg på vägen från ett alltmer upplöst landskap till svindlande rymdvision.

Det allra senaste steget i utvecklingen tycks bära iväg rakt in i konkretismens mer kyligt beräknande geometri: i en serie akrylmålningar på aluminiumplåt är det ytan som betonas - klotet har här blivit en cirkel, fylld med ett mönster bestående av ett oändligt antal prickar. Betraktade en och en känns målningarna lite opersonligt stumma, men när tre stycken hängts tillsamman blir det plötsligt liv: i prickmönstret i mitten tycks de ta upp varandras färger och bildar en rytmisk treklang som ger den variation och spänning de enskilda verken saknar.

Om de minimalistiska cirklarna pekar mot ett håll som riskerar att föra in i en återvändsgränd ger däremot den lilla målningen Sommar en antydan om en fruktbar väg åt ett helt annat håll. Jag upptäcker den i cafét, just när jag ska gå: en tämligen anspråkslös landskapsbild, målad med olja på pannå och naivistiskt förenklad och utan minsta grötighet i de varma, milda färgerna.

Men här skymtar också ett irrationellt inslag av mystik som leder tankarna till det förra sekelskiftet, främst till Ivan Aguéli och hans översinnligt betonade landskapsmåleri. Jag kan till och med försona mig med de markant betonade målade kanterna runt bilden som i många andra fall verkar direkt störande, men som just här har fått en lätt ålderdomlig utformning som förstärker intrycket av ett avlägset tidsperspektiv.

INGER LANDSTRÖM

Konsthallen, Herrljunga Kulturhus
1 september - 6 oktober 2001
BORÅS TIDNING, KULTUR
27 SEPTEMBER 2001