Vi läser alltid sagor för våra barn då de skall gå och lägga sig. Ofta kommer även en katt upp i knäet och lyssnar. Valet av saga här på vår hemsida får förklaras med att den anknyter till vårt stamnamn i och med att en gammal grå katthona finns med i berättelsen. Dessutom finns det även i denna, som i så många andra sagor även en  - häxa.

Var är mina fem små ullgarnsnystan?

Av Elsa Beskow

Det var en gång en hustru, som hade fem små barn, som var strax efter varandra i ålder, att de såg nästan lika små ut alla fem.  Hon var en duktig mamma.  Hon klippte sina får och kardade ullen och spann garn av den, och så stickade hon tröjor och mössor och strumpor och vantar åt sina barn av det grå garnet, så de blev alldeles grå och ulliga från topp till tå.  Och varmt och skönt hade de, där de tumlade om i snön som små tomtebissar.

Alldeles nära stugan var en stor skog och i den ville inte mamman att hennes barn skulle leka, för där bodde en stygg häxa. Därför skulle de hålla sig nära stugan och åka kälke i backen neråt stora landsvägen.  De fick inte alls klättra över gärdesgården in i den stora skogen, sa deras mamma.

Men en gång, när barnen var ute och lekte, fick de se, att det var ett hål i gärdesgården, och då glömde de alldeles bort att vara lydiga och kröp genom hålet in i skogen för att se hur där såg ut.

Oj, vad där var mycket snö!  Och rätt som de hoppade och rullade i snödrivorna och hade som allra roligast kom den gamla häxan klivande.  Inte visste barnen att det var hon, de trodde, att det var en vanlig gammal gumma.

- Nej, men titta, titta, där är ju mina fem små grå garnnystan! sa häxan.

- Vi är inte dina garnnystan, sa Mats, den äldsta, och ställde sig med händerna i sidan.  Vi är bara mors barn!

 Då gav sig häxan till att skratta.

- Jo visst är ni mina garnnystan, sa hon, visst är ni mina garnnystan, se bara!

Och så petade hon på dem med sin gamla stav, och genast förvandlades de till fem små grå garnnystan, och så tog hon upp dem och stoppade dem i sin påse och gick hem.

När hon kom hem till sin stuga knöt hon upp påsen och lade alla fem garnnystanen på bordet.  Men då skulle man sett på garnnystanen!  De till att hoppa och rulla åt alla håll ner från bordet och utåt golvet, för de ville förstås allesamman komma hem till mor.  Häxan, hon satt på en stol och bara skrattade.

Häxan hade en grå kissemisse, och han började genast jaga garnnystanen.  Det blev en lek och en jakt över bord och bänkar, medan häxan slog sig på knäna och skrattade.  Men när de hållit på så en stund stoppade hon nystanen i påsen igen och knöt väl till, och där fick de ligga stilla i mörkret.

Nu tyckte häxan, att hon hittat på något riktigt bra att roa sig med, så nästa morgon, innan hon gick ut, tog hon fram de små nystanen igen och lät katten jaga dem, och hon skrattade så hon måste hålla sig för magen.  Men de stackars nystanen var så lagom glada.  De var så rädda för kattens vassa tassar, så de for iväg som snurror över golvet.

Till slut hade då häxan fått sitt lystmäte, och så stoppade hon nystanen i påsen igen och lade dem på bordet.  Men den gången glömde hon att knyta till, påsen ordentligt, och hon glömde också att stänga dörren efter sig, för hon fick så brått ut.  Det var några korpar och kråkor i skogen, som kraxade och förde ett sådant liv, att häxan nödvändigt måste dit och se vad som stod på.

De små nystanen rullade försiktigt ut ur påsen och hoppade ner på golvet.  Som väl var hade häxans gamla grå kissemisse somnat i sin vrå.  Hon var väl trött efter allt rasandet.  Och dörren stod på glänt!  De små nystanen rullade hastigt över golvet och ut genom dörren och sedan i en virvlande fart genom skogen för att komma hem till mors stuga.  Det gick så fort, så fort, att du kan inte tänka dig!

Först mötte de en hare.  Han blev så rädd, att han tvärstannade och slog en kullerbytta baklänges.  Han tyckte precis, att det var fem gevärskulor, som kom susande över snön.  Men när han inte hörde någon knall, så skuttade han darrande vidare.

Sen mötte de en räv.  Han trodde att det var fem små grå råttor, som kom kilande med svansarna efter sig, och han skyndade att lägga ifrån sig orrhönan, som han bar i mun, för han tänkte jaga råttorna.  Men när han skulle till att jaga dem, så var de redan försvunna.

Sen mötte de en gumma, som gick och sköt en kälke.  Hon tyckte alldeles, att det var fem små kissemissar, som sprang i en rad genom skogen, och hon ställde sig att ropa: - Kiss, kiss, kiss!  Men innan hon visste ordet av, så var de sin kos.

Och de små nystanen rullade vidare kvickt, kvickt, och rätt som det var, så rullade de genom hålet i gärdesgården ut ur skogen, och då blev de förvandlade till barn igen, för utanför skogen räckte inte häxans trollmakt.  Och så traskade de in i stugan till mor.

- Var i all världen har ni varit så länge? sa mor.  Egentligen skulle ni nu stå i skamvrån allesammans, eftersom ni varit olydiga och gått in i skogen utan lov.

Men barnen bad mor så snällt om förlåtelse och sa, att de aldrig skulle göra så mer.  Och då förlät mor dem och lät dem slippa skamvrån för den gången.

- Snälla, snälla mor, bad Mats, som var den förståndigaste av barnen.  Låt oss få varsin grå garnhärva, så vi kan nysta oss var sitt nystan, innan häxan kommer!

Och de fick varsin garnhärva och började att nysta så fort de hann, och de hade just sina nystan färdiga, när häxan bultade på dörren.  Då lade de nystanen på bordet och kröp hastigt under sängen alla fem.  Häxan var så ond, så ond.  Så snart hon kommit hem och sett att nystanen var försvunna, hade hon givit sig iväg för att leta rätt på dem.

Först mötte hon en hare.

- Har du sett mina fem små garnnystan? brummade häxan.

- Nej, inte garnnystan, sa baren, bara fem gevärskulor, som kom susande, och jag blev så rädd, så rädd, så aldrig i mitt liv har jag blivit så rädd!

- Vartåt for de? röt häxan.

- Ditåt, ditåt! sa haren, men han var ännu så yr av skrämsel, att han pekade alldeles galet.

Och häxan putsade iväg genom snön åt det hållet haren pekade, men hon kom bara upp i snår och bråte, och inte ett spår syntes av några nystan. Då vände hon om, och nu var hon något till ilsken. Så mötte hon räven med orrhönan i mun.

- Har du sett till mina fem små garnnystan? röt häxan.

- Inte såg jag garnnystan, sa räven, men fem små möss kilade nyss över snön!

- Åt vilket håll? skrek häxan.

- Ditåt! sa räven och pekade åt motsatt häll, för det hade han då satt sig i sinnet, att inte skulle häxan få de där mössen, som han tänkte jaga själv.

Nu bar det iväg för häxan igen åt galet håll, och till sist råkade hon upp i kärr och träsk och måste vända utan att ha sett ett spår av nystanen. Nu var hon så ond, att det riktigt sprakade om henne, och rätt som det var, så mötte hon gumman med kälken.

- Har du sett mina fem små garnnystan? skrek häxan.

- Inte såg jag garnnystan, svarade den vänliga lilla gumman.  Men fem små, söta, grå kissemissar sprang här nyss genom skogen.

- Vart tog de vägen? röt häxan.

- Nog tyckte jag de sprang dit neråt vägen, åt den grå stugan till, sa gumman.

Och häxan iväg över gärdesgården, och så var hon borta vid stugan och bultade på.  Inte visste hon, att det var barnens mor som bodde där i stugan, och inte tänkte hon väl heller på att nystanen blivit förvandlade till barn igen, när de kommit ut ur trollskogen.  Hon var bara så ond, så ond, att hon dunkade på dörren av all sin kraft.

- Vad står på? sa mor och öppnade dörren.

- Har du sett mina fem små grå garnnystan? ropade häxan, och så stack hon in sin långa näsa och tittade åt alla håll.

- Är det möjligen de här? sa mor och räckte fram de fem grå ullgarnsnystanen.

- Ja, dom är det, dom är det! sa häxan och räckte fram sina långa, knotiga fingrar för att gripa nystanen.

- Ja du ska få dem på ett villkor, sa mor och höll nystanen bakom ryggen.  Du ska säga: "När jag får mitt, så må du behålla ditt!"

- Det kan jag väl säga! fräste häxan förtretad.  När jag får mitt, så må du gärna behålla ditt, brummade hon, och så sträckte hon ut händerna och fick nystanen och stoppade dem i sin påse och begav sig raka vägen hem till sin stuga.

Och barnen, de kröp fram under sängen och var så glada, att de dansade runt, runt kring sin snälla mamma.

Men när häxan kom hem, so tog hon genast nystanen ur påsen och lade dem på bordet.

- Se så, hoppa nu! sa hon. För hon längtade riktigt att få sig en skrattstund ovanpå all ilska.

Men nystanen, de låg där de låg.

- Hör ni inte, att ni ska hoppa! skrek häxan och puffade till dem, så de ramlade i golvet.  Och där stannade de.

Då tussade hon katten på dem, men katten tröttnade snart, för hon var för gammal för att vilja leka med nystan, som varken hoppade eller snurrade.

Då begrep häxan plötsligt, att hon blivit lurad, och vid den upptäckten blev hon så utom sig av ilska, att hon sprack.

Och det var då för väl, för nu kan vem som helst gå i den vackra skogen, utan att behöva vara rädd för att bli förtrollad av en stygg, gammal häxa.