År 1887 fick Paul A. N. Winand patent på en magnetapparat av högspänningstyp. Det var dock tysken Robert Bosch som först utvecklade denna för kommersiellt bruk i början av 1900-talet.

Figur 1: Principen för magnettändning avsedd för en 1-cylindrig motor.

Huvuddelarna består av:

1. Magnetapparaten med sitt roterande ankare E och dess två lindningar, en primärlindning P, med få varv och tjock tråd, samt en sekundärlindning S med många varv tunn tråd. Sekundärlindningens resistans mäts men digital ohmmeter mellan tändkabeln och magnetapparatens gods. Den skall vara 4000-8000 ohm. Spänningen från sekundärlindningen kan bli så hög som 5-10 000 volt. Det är viktigt att aldrig prova hur lång gnista man kan få, utan alltid ha någon form av gnistgap som inte bör vara större än 5-6 mm. Med andra ord är det direkt skadligt för sekundärlindningen att t ex lossa kabeln från tändstiften då motorn går, om magneten inte har ett inbyggt gnistgap.

2. Brytaranordningen (till höger i figuren), gör att gnistan bildas mellan tändstiftselektroderna just när brytarna öppnar. Det är mycket viktigt att det är god kontakt mellan brytarkontakterna A och B då dessa är slutna. Resistansen bör där inte vara mer än 0,1 ohm. är det mera så blir det kanske ingen gnista alls. Om man mäter medan man öppnar brytarna så skall motståndet öka till ca 1-2 ohm, som då är resistansen över primärlindningen.

3. Kondensatorn K, som förhindrar gnistbildning mellan brytarkontakterna. En kondensator som är dålig ger svag gnista på tändstiftet men kraftig gnista mellan brytarkontakterna. Om man misstänker att kondensatorn är felaktig kan man koppla loss den och ladda upp den under ett kort ögonblick med ett batteri på 6-12 volt. Om det bildas en gnista då kondensatorn efter några sekunder kortsluts så är den troligen felfri.

4. En släpring D och kolborste, genom vilka den högspända strömmen leds till tändstiftet. Kolet är fjäderbelastat och skall löpa lätt i sin hållare. Kolhållaren liksom släpringens isolering skall vara ren från kolstoft och annat som kan leda gnistan på avvägar.

Figur 2: Magnetapparatens funktion.

Magnetapparatens funktion framgår av figur 2, där permanentmagneten med sina poler N och S omsluter ankaret A . När ankaret (här försett med endast primärlindningen) roterar, förändras magnetfältet genom lindningen och en spänning induceras i denna. När ankaret roterar medurs från läget a, förändras magnetfältet först långsamt, men byter, mellan lägena b och c, snabbt riktning genom ankaret. Denna snabba ändring av magnetfältet medför en spänning som driver en ström genom primärlindningen. Om denna ström, med ankaret i läge c, brytes, så förstärks den ytterligare och inducerar i sekundärlindningen en så hög spänning att en gnista kan hoppa mellan tändstiftselektroderna.

Brytarkammen C skall alltså påverka den rörliga brytarkontakten B så att denna lämnar den fasta kontakten A just då ankaret befinner sig mellan läge b och c, då primärströmmen är som högst.

Observera att om ankaret vid något tillfälle tagits ur magnetapparaten eller magneten lyfts loss från apparaten, så har magneten troligen tappat en stor del av sin magnetism och måste magnetiseras på nytt.