| "Hon modellerar först huvudena i vax med sina fingrar. Därefter gör hon formar och
gjuter nya. När skulpturerna träder fram ur sina formar har de inget hår. De är alldeles
kala, flitskalliga och skallens linjer syns tydligt.
Då klär Hanna ut dem. Hon tänker lite som en scenograf. Skulpturen Damerna, som står i det nya språkvetenskapliga centret har fått hår av fogmassa, sådan man använder vid byggen och som expanderar till dubbel storlek när de träffas av syret i tuben. Innan dess provade hon olika hattar på damerna, men det får inte bli banalt eller övertydligt. Hon vill skapa en stämning genom att förena renässansens strama profilporträtt med modern vardag. Hanna Beling går näst sista året på Konsthögskolan i Stockholm. Hon är 26 år, född och uppvuxen i Uppsala. Redan andra året på skolan sålde hon flera skulpturer och fotografier och fick stor uppmärksamhet i medierna. Efter det blev det svårt att jobba. Hon kände prestationsångest och förväntningar på att hon måste överträffa sig själv och då hade hon fortfarande halva tiden kvar av sin utbildning. Vad gjorde du för att komma ifrån kraven? -Under några månader var det svårt att jobba. Då tog jag till fotograferandet, och utifrån bilderna gjorde jag små skulpturer, bara 37 centimeter höga. Det var ett sätt att hitta tillbaka till lekfullheten. Vad vill du uttrycka? -Jag vill visa glimtar av min värld mellan fantasi och verklighet som jag konstruerar för mig själv. Jag vill skapa en stämning men utan att vara alltför tydlig. Vem är du? -Jag har väl många olika roller: maka, mor, konstnär, dotter och vän. Berätta on skulpturen Damerna som Statens konstråd köpte in till Uppsala universitet? -Ansiktet tillhör en modell som vi hade på skolan. Jag tyckte att hon hade ett fascinerande utseende och bad att få extra tid med just henne. Det gick skolan med på. När jag jobbade med hennes ansikte växte skulpturerna och blev större och större och fick mer och mer kropp. Hur stora blev de? -Ungefär tre gånger så stora som ett mänskligt ansikte Sedan klär du ut dina huvuden och förflyttar dem i tiden? -Jag har tittat mycket på profilporträtt från renässansen och tycker mycket om deras stramhet. Den vill jag behålla men föra in moderna element i skulpturen. Jag |
vill förena renässansens porträtt med modern tid för att få fram en ståmning och kontrast.
(Under tiden vi pratar är det flera studenter som går fram till Damerna, tittar på dem och känner varsamt med fingrarna på deras ansikten.) Vilket material har du använt? -De är gjutna i plast. Den första damen gjorde jag i paraffin, hon fick ett transparant utseende. Men paraffin är för skört för en offentlig skulptur. Det räcker med en rispa för att det ska bli ett bestående märke. Vad gjorde du före Konsthögskolan? -Jag har alltid tyckt om att rita, men det är det ju många som gör. Jag ville väl pröva lite mer och att skulptera är ett bra sätt för mig att få utlopp för min energi. Efter gymnasiet på Katedralskolan gick jag ett år på Folkuniversitetets konstskola i Uppsala. Det var då jag började skulptera. Sedan gick jag på Nyckelviksskolan i Stockholm, och Idun Lovéns skulpturlinje, var barnledig i ett år och kom in på Konsthögskolan i Stockholm. Vid första försöket? -Ja, jag blev jättechockad själv. När du går ut från Konsthögskolan har du sju års studier bakom dig och en osäker framtid framför dig. Hur vågar du satsa på att bli konstnär? -Det var först när jag kom in på Konsthögskolan som jag insåg allvaret. Men nu när jag är på väg vill jag inte vända. Du har ett realistiskt uttryck, något som är ganska ovanligt bland unga konstnärer 1998? -Jag jobbar mest figurativt, men har också försökt att vara mer abstrakt, men det passar inte mig. Det känns inte som om det är jag. Vilken typ av konst vill du inte ägna dig åt? -Inte konceptuell konst. För mig är själva utförandet viktigare än idén. Vad kritiserar dina lärare dig för på skolan? -För att jag jobbar för mycket med modell. Har du någon konstnärlig förebild? -Den amerikanska fotografen Cindy Sherman, för de stämningar hon lyckas få i sina bilder. Hur känns det att bli av med sina skulpturer, att sälja dem, efter att ha umgåtts med dem så länge? -Det kan vara svårt. Särskillt skulpturen av Stina, min dotter, den skulle jag inte ha kunnat sälja om jag inte hade sparat formen som den gjordes i. Kommer du att flytta tillbaka till Uppsala efter utbildningen? -Kanske. Kanske inte. Det kan nog bli alltför isolerat att vara konstnär i Uppsala. Jag vill vara ensam när jag jobbar i min ateljé men gärna ha kolleger i närheten." |