Plastig panna pulserar av liv
"Att i ett porträtt försöka fånga en annan människas utseende är en lika fruktlös som magisk bedrift. Ty av ansiktets oändliga uppenbarelseformer förmår varken stillbildskamera eller hand odödliggöra mer än en uppsyn åt gången. Träffar man
på kornet, vilket ju sagolikt nog händer, förevigas de tecken som skiljer en människa från alla andra.
Sjkulptören Hanna Belings gestalter tycks mig på samma gång ofödda, levande och döda.
Ännu några dagar, till och med onsdagen 20 oktober, kan man stämma möte med hennes porträtt "Hanna", "Fredrik" och "Stina II" på Galleri Mejan I Stockholm, alla varsamt framfödda ur mjukgjort bivax som för ljushetens skull stundom blandas med paraffin.
Det genomskinliga flickporträttet "Stina II" från 1997 (även Borås konstmuseum) syns här gjutet i plast. Den föränderliga plasten har fått hennes ansikte att ömsevis föryngras och åldras. Näsa och kinder förefaller till och med avsomnade, medan pannans röda flammor får materialet att pulsera av liv.
För att få syn på sitt eget ansikte blev Hanna Beling först tvungen att tillverka en mask av gips, som hon därpå skulpterade av, På en armering av järn modellerades huvudet gradvis fram för att slutligen "för distanseringens skull" doppas i ett glansigt och vitt vaxbad. I sin porslinsskimrande hudlöshet och med riktiga hårstrån under perukvadden skapar självporträttet "Hanna" en eggande osäkerhet om sitt egentliga rike - tingens eller konstens, livets eller dödens?"
Jessica Kempe i Dagens Nyheter 1999