Hanna Beling, 29 år gammal, har fått en bra start efter studieåren på Konsthögskolan i Stockholm. Hon har redan skulpturer offentligt utplacerade på ett par ställen. Hon arbetar kvar på Konsthögskolan med ett ännu så länge hemligt uppdrag, och hon har utställningar bokade.
Men hon medger att det känns som att ha en tickande bomb i närheten som väntar på att explodera när man lämnar studierna bakom sig.
Ovissheten om hur det kommer att gå är stor. Men idag, ett halvt år efter avslutad utbildning har hon ateljé dels hemma i Uppsala, dels i ett arbetsrum hos en bekant.
Hennes motivkrets har varit den för kvinnliga konstnärer vanliga: barn och djur. Hon födde sitt första barn när hon hade börjat på skolan och det andra kom när hon skulle sluta.
Hanna Beling börjar sitt arbete med att skapa situationer, kläder och håruppsättningar som modellen får pröva. Det blir som en maskerad som också fotograferas. Men samtidigt uppstår intrycket av att det nära och välbekanta placeras på avstånd. Nuet skjuts bort och tidsbarriärerna lättar. Betraktaren tvekar ett ögonblick om inspirationen ligger i romerska marmor- eller alabasterporträtt eller i det direkta mötet med ett ansikte hos en levande människa.
-Jag gjorde i ordning egyptiska kläder åt en väninna, berättar Hanna Beling om sitt arbetssätt.
Mor och barn. Framför Hanna Beling ligger en skulptur av dottern Tora.
Hon fick sitta hos mig , men det gick inte att komma åt henne. När vi gick hem till henne, lossnade mitt arbete. Hon fick gå omkring, städa och laga mat innan jag blev nöjd.
Dottern Tora fotograferades i olika positioner, i olika roller innan arbetet med modellering i vax kunde ta sin början: liggande i en korg och utlagd på röd sammet. Maken fick bära en egyptiskt inspirerad huvudbonad som hängde ner över nacken innan han porträtterades. Resultatet blev ett huvud med en höjd av nästan en meter, en skulptur i kolossalformat. Ett ovanligt format som Hanna Beling gärna vill utforska.
Hon föredrar att arbeta med modellering, med vax och olika sorters plaster som går att forma med händerna. Hon vill ogärna använda metoder som innebär att man tar bort, som när man hugger i trä eller sten. Vaxet och de gulvita plasternas luminösa och transparenta yta erinrar omhud, den väcker känslan av närhet och beröring. Men att det, trots det tidlösa i uttrycket, handlar om samtidskonst skvallrar även annat tidsenligt materialom: exempelvis fogmassa som tornar upp sig med lockiga bubblor till en utsökt frisyr.
Närheten till motivet har blivit ett pockande krav hos henne. Till sina porträtt väljer hon personer som hon känner väl. Det förberedande arbetet är en lång process.
För ett konstnärligt porträtt är mer än enyttre bild av en människa. Det är inte frågan om att göra en mask, ett slags avgjutning som, bortsett från gipsens vita färg, är det mest naturalistiska man kan tänka sig. Ett porträtt är en tolkning som alltid har ett syfte, estetiskt eller utomkonstnärligt. Politiskt ellerpsykologiskt. Konstnären har en gedigen tradition genom århundraden att se tillbaka på. Raden av porträtt i olika material kan ge inspiration med det ständigt intensiva mötet mellan konstnär, modell och betraktare.
Med en viss överdrift kan man säga att porträttkonsten är en balansgång mellan
Hanna Beling arbetar helst med modellering i vax och olika sorters plaster. Främst självporträtt. Hon bygger formen inifrån och utåt på ett bärande järnskelett.
Foto: Kenneth Hudd
illusionsskapande och ett nedbrytande av samma illusion. Saklig naturnärhet och inträngande karaktärsskildring dansar ogärna i takt med varandra.
Främst har Hanna Beling gjort självporträtt. Hon modellerar i vax som har värmts. Hon bygger formen inifrån och utåt på ett bärande järnskelett. Originalet gjuter hon i flera exemplar.
Skulpturen Hanna finns i olika variationer, med håruppsättningar som väcker associationer till olika tidsepoker.
-När ansiktet är klart, kan jag göra vad jag vill med resten. Det är min belöning efter den långa arbetsprocessen.
Kristina Mezei