Flickgarde jubilerar i gammal kostym

Västerås flickgarde gjorde succé med korta röda kjolar och pampig marschmusik under 1960-talet. I år fyller flickgardet 40 år. För att fira jubileet ska damerna krypa in i uniformerna igen.

Ur bruna pappkartonger packar bandledaren Eva Lill-qvist upp flickgardets gamla röda uniformer. Det är korta plisserade kjolar, höga hattar och vita blanka stövlar.
   Bandmedlemmarna trängs i källarutrymmet i Växhuset i Västerås för att hitta något som passar.
   - Jag kommer aldrig komma i det där, säger Anna-Lena Jäderberg misstroende.
   Modellerna är för flickor i tonåren.
   Ann-Catrin Jansson, som spelar trombon, har ändå hittat en midjelång uniformsjacka med vita knappar i lagom storlek.
   - Det känns lite nostalgiskt, säger hon och ögonen lyser.

Dräkten är från senare delen av 1980-talet, men den liknar i mycket de uniformer hon själv bar när hon paraderade med orkestern. Hon var 13 år när hon gick med i flickgardet 1977.
   - Det var tack vare dräkten som jag ville börja. Jag tyckte flickorna i uniformerna såg så snygga ut, säger hon.
   Sedan dess har Västerås flickgarde förändrats. Truppen paraderar inte på stan längre. Och flera av bandmedlemmarna är över 50 år.
   Västerås flickgarde heter numera Hildings damer och har blivit ett storband. Men grundkänslan i blåsbandet finns kvar.
   - Det handlar om kamratskap, säger Birgitta Bjurstig, som var med i orkestern redan på 1960-talet.

Tanken var då att tjejerna skulle släppas fram mer i musiken. Numera lånar Hildings damer ibland in manliga gästartister och en kille, Patrik Arvhult, tillhör dambandet.
   - Men främst är orkestern för kvinnor. Speciellt när det gäller improviserad musik är det lätt att tjejer står tillbaka om killarna är med. I en damorkester kan flickorna stärka sin självkänsla och våga prova mer, betonar Eva Lillqvist.
   Hon ser fram emot jubileumskonserten i Västerås konserthus den 16 november.
   Konserten startar med ett paradnummer i de gamla uniformerna, därefter följer svängig 1960-tals jazz och sedan nyare pampiga blåstoner.

Matilda Nilsson

Hildings damer charmerar
Charmigt osorterad och mestadels välljudande var 40-årskonserten som blåsorkestern Hildings damer bjöd på i lördags. Stora konsertsalen var nästan fullsatt och publiken begeistrad.

Hildings damer charmerar

Charmigt osorterad och mestadels välljudande var 40-årskonserten som blåsorkestern Hildings damer bjöd på i lördags. Stora konsertsalen var nästan fullsatt och publiken begeistrad.

Hildings damer är en utlöpare av Västerås flickgarde, skapat 1962 av militärmusikern Hilding Ahrborn. Under årens lopp har orkestern gjort oräkneliga gatuparader anförda av majoretter, flickor med drillpinnar.
   Vad Bror Samuelson betydde för den vokala musiken bland ungdomar betydde Hilding Ahrborn för den instrumentala, åtminstone inom mässingsblåset. Gunnar Axén byggde upp träblåset, WW Glaser pianospelet och Ernst Jenedahl strängmusiken. Deras efterföljare har blivit många.
   Det där är lokal kulturell och musikpedagogisk historia, kul att sitta och tänka på medan Hildings damer visade hur de har gått från flickorkester till storband med få marscher på sin repertoar men desto fler jazz-, blues-och bossanovalåtar.
   Orkesterns förflutna uppmärksammades med inmarschen, Under eskort, men sedan markerades statusen av storband med fasta platser och namnet Hildings damer broderat på notställsdraperierna.
   Det nya namnet stämmer med tanke på orkesterns medelålder men inslagen av tonårsflickor betyder att återväxten är god.
   Jubileumskonserten visade en imponerande stilmedvetenhet och ett avspänt förhållande till de mest komplicerade arrangemang. Storbandsjazz är normalt inte min "cup of tea" men nu njöt jag, särskilt av In the Mood och Satin Doll, kraftfulla och samtidigt mjukt sensuella, och av Smoke rings, vispig, släpig, sordinerad och här och där lite sprucken.
   Alla blåsarna fick chansen till soloinslag som de skötte med stor bravur och med vederbörlig uppbackning från publiken. Mest tagen var jag av saxofonisterna, speciellt Eva Lindquist, driven som både musiker och orkesterledare.
   De två sångsolisterna, Helen Starbäck och Christer Thane, gjorde flera bra insatser, solistiska eller i duett. Som konferencierer skapade de med sin medvetna vimsighet en trivsam atmosfär såväl på scenen som i salongen.
   I centrum stod ändå orkestern och dess kapacitet. När den spelade Oliver Nelsons Self help is needed tänkte jag: Det här hade Hilding gillat!

Birgit Ahlberg-Hyse