En familjeberättelse

Hur gick det för de till Amerika utvandrade barnen till Carolina Svensdotter (Stedt)? Oscar Holmstedt var blott 12 år då han reste över till Amerika 1880. 20 år gammal gifte han sig 1898 med Mary Braman. Det nygifta paret bodde i Belgrade, norr om Fullerton i Nance County, Nebraska, där de första av deras 15 barn föddes. Senare flyttade man till Paxton i Keith County. För Oscar gick det bra som farmare, gården blev skuldfri, men med en bankkrasch förlorade han det mesta. Om detta och familjens flyttning till Paxton och de första åren där, har dottern Elsie nedtecknat 1983. Mer om Carolina och barnen i Amerika kan du läsa under "Släkten i Amerika". Foto av familjen Oscar och Mary se mer här.

 

Oscar och Mary Holmstedt -
en familjeberättelse

Nedtecknad av Elsie Windels (1903-1989)

 

Jag tänker skriva om familjen, vårt liv i Paxton och vad mor och jag tyckte om platsen.

Jag börjar strax före det att vi flyttade till Paxton. Vi bodde på en bondgård cirka två miles utanför Belgrade, Nebraska. Jag klättrade ofta upp i toppen på vår höga vindmölla och såg på folk som var på väg in till stan med bil eller häst och vagn. Vi hade ett vackert ställe. Det var ett attraktivt hus omgivet av stora lönnträd och en förtjusande gårdsplan. Huset var svalt om sommaren och varmt på vintern. Stallbyggnaderna var alla i god kondition. Vi bodde bara en liten bit från en landsbygdsskola som jag tyckte om. Jag gick i sjätte klass.

Pappa hade köpt en gård söder om ett samhälle som hette Paxton. Han besökte Paxton ett antal gånger och varje gång brukade han berätta om vilket trevligt ställe det var, och om gården, kullarna och floderna. När han kom hem den sista gången sa han att han hade sålt gården söder om Paxton. Och så släppte han bomben! Han sa att en gård på 640 acres var till salu nordväst om Paxton, att han redan gjort en första avbetalning och att vi skulle flytta dit så snart vi kunde ha en gårdsförsäljning och få alla våra tillhörigheter packade. Försäljningsdagen kom alldeles för fort. Jag hade aldrig sett en försäljning och ville inte se den här så jag gick till skolan. När jag kom tillbaka var gårdsplanen fortfarande full av folk och alla grannfruarna var inne i huset och hälsade på, pratade och skrattade. Men mor skrattade inte. Hon såg mycket olycklig ut.

(Från andra noteringar: När vi packade tvingades jag lämna kvar mina underbara dockor – de fick inte plats. Jag hoppades alltid att någon liten dockälskare hittade dem och hade roligt med dem, särskilt tvillingbabydockorna).

Flytten till Paxton

Till slut var vi färdigpackade. Farbror Frank hade bjudit in mor och sju av oss barn att bo hos honom medan pappa, Raleigh och John åkte till Paxton och ordnade med flytten dit. De körde vår bil. Jag är säker på att tant Vendela inte var alltför glad över arrangemanget. De hade ett stort hus. Varje rum var skrubbat, vaxat, polerat och dammat – inga fönster var smutsiga och gardinerna var alldeles rena. De hade flera barn som var lugna, artiga och alltid rena. Det var inte vi. Mor tyckte alltid att så länge det fanns tvål och vatten gjorde det inget om vi blev smutsiga – och huset stökigt – när vi gjorde och lärde oss saker. Där fanns två flickkusiner – väldigt snobbiga flickor – alltid stärkta, strukna och med perfekta frisyrer. Och varför inte! De gjorde ändå aldrig något som kunde smutsa ner dem. De var dödstråkiga. En dag när jag moppade köket – en syssla som jag inte tyckte särskilt mycket om – kom Edna med nån snorkig kommentar om hur jag gjorde det. Mitt tålamod brast och jag svarade något i stil med: "Om du inte gillar sättet jag gör det på – så kan du göra det själv. Här har du moppen!". Och så drog jag den smutsiga moppen rakt över ansiktet på henne. Edna blev hysterisk, tant Vendela lamslagen, och mor – den stackaren! Hon sa till mig att jag inte borde ha gjort så, även om det var rätt åt Edna och kunde jag verkligen inte lägga band på mig själv ett tag till och vara snäll och sedan skrattade hon och skrattade.

Tack och lov att pappa ringde. Han skulle ha ringt tidigare men blev förhindrad av en snöstorm. All vår smutstvätt tvättades, ströks och packades ner. Tant Vendela gjorde i ordning en delikat matlåda åt oss och morbror Frank körde oss till tåget. Vi var en dämpad skara – till och med de två minstingarna uppförde sig. Så tog vi farväl av hemmet och gården där vi och alla våra vänner alltid bott.

En annan familj satt inte långt från oss på tåget. De hade också matsäck med. De hade lökar som de åt som vi åt våra äpplen. Det luktade så gott och jag sa att tant Vendela skulle ha lagt ner några lökar till oss. Mor sa att hon hade tillräckligt med bekymmer med att flytta till det där avskyvärda stället Paxton – hon behövde inte lukta gammal lök dessutom. Om vi inte varit så olyckliga hade vi märkt hur intressant resan var. Jag kommer ihåg floden, som jag hatade, och snön.

Till slut var vi framme. Marken var täckt av snödrivor – så pappa var tvungen att möta oss med häst och vagn eftersom bilen inte kunde ta sig fram. Det fanns ett tjockt lager halm i vagnen och vi packades in i hästskinnsfiltar. Det var första gången jag fick veta att hästskinn kunde användas till filtar. Så snart tåget hade kört korsade vi spåren vid vattentanken och pumpen och kom ut på en gata. Denna kallades Främre gatan. Som jag minns det fanns där en butik, en biljardhall, ett hotell, några andra byggnader och ett postkontor på hörnet. Här svängde vi norrut och körde nerför Storgatan. Det var en bred väg med byggnader på båda sidorna, butiker, caféer, hotell med mera. Vi fortsatte norrut förbi några kyrkor. Österut, bredvid kullarna, låg en stor tvåvåningsbyggnad. Detta var skolhuset.

Norr om Paxton fanns mycket kullar. Jag hade aldrig sett så många kullar och tyckte inte om dem. Vi var tvungna att ta oss över en stor backe eftersom pappa sa att "Blåshålet" fortfarande var fyllt av snö, så vi kunde inte använda den vägen. "Blåshålet". Det var ett intressant namn. Vi fortsatte norrut tills vi kom till ett stort vackert hus, och där svängde vi västerut. Det verkade som om det tog en evighet att komma fram dit vi skulle. Vi kunde se den andra floden och fler kullar. Ugh! Till slut svängde vi åt söder och pappa sa: "där är vårt hus". Det var det största hus jag någonsin sett. Min första tanke var: "hur ska vi någonsin kunna hålla det rent?". Det gjorde vi aldrig! Pappa tog oss med till bakdörren där vi gick ut. Vi kom upp på en stor avskärmad veranda som verkade vara full av bensin. Vi kom in i hallen. Precis vid ytterdörren fanns en trappa som ledde upp på ovanvåningen. Vi hade aldrig haft en hall förut. En dörr öppnades och vi var inne i ett stort hemtrevligt kök där vi hälsades av fru Kroutilek, en rundnätt liten dam med rosiga kinder och ett vackert leende, och hennes niece Helen. Senare träffade vi Frank Kroutilek. De skulle bo hos oss tills deras hus var färdigt och möblerna kom. När våra möbler kom flyttade de in i de två västra rummen på bottenvåningen och förvarade sina möbler i den stora främre hallen. Jag var tvungen att sova i ett rum på ovanvåningen. Det var sååå kallt – kallare än utomhus till och med, det var jag säker på. Jag hade redan hemlängtan och det där hemska rummet gjorde inte saken bättre. Jag undrade var resten av familjen sov, och om mor var i ett sådant hemskt kallt rum med minstingarna.

Elsie utforskar det nya huset

Nästa dag utforskade jag huset bättre. På nedervåningen fanns det fem stora rum, en stor hall med en öppen trappa, två mindre salar, ett matrum och ett matrum för tjänare. På andra våningen fanns det fyra stora rum, ett litet rum som skulle bli badrum, och en stor hall. Sovrummen hade alla bra sängkläder. På tredje våningen fanns fem sovrum och en stor hall. De enda uppvärmda rummen var köket och matsalen och det var där vi bodde. Vatten var dragit in i köket och ut och det var en välsignelse. Det var de enda rören i huset. Den vanliga toaletten eller uthuset var dolt bakom hönshuset. Fråga mig inte varför, men just den byggnaden var alltid undanskuffad för långt bort från huvudbyggnaden.

Eftersom ingen skoltransport hade blivit arrangerad missade vi den terminen. Kanske skulle jag inte ha varit så hemskt deprimerad eller längtat hem så fasligt, om jag hade kunnat gå i skolan. En dag sa pappa att han skulle åka in till stan och att jag skulle följa med. Han parkerade vid kontoret och sa åt mig att ta mig en promenad och lära känna stan. Så hörde han ljud från längre upp på gatan. En grupp flickor vandrade åt vårt håll, pratande och skrattande och tuggande tuggummi. De försvann runt hörnet, och sedan kom de tillbaka efter ett tag och förde lika mycket oväsen. Jag skulle ha gått ut och presenterat mig och följt med dem. Men jag hade aldrig gått omkring på någon gata och tuggat tuggummi, så det gjorde jag inte. Jag bara satt där och grät och tänkte: "vilket fruktansvärt ställe". Så jag fortsatte att sura och vara deprimerad. En natt vaknade jag av att mitt rum var alldeles ljust. Jag kröp ur sängen och gick fram till fönstret. Utanför lyste en fantastisk fullmåne som sände ut tusentals månstrålar som fick de snötäckta kullarna att gnistra som diamanter, och bortom kullarna kunde jag höra det gälla ljudet av en coyotevargs ylande. Jag tänkte: "Så underbart vackert!". Och så insåg jag att det fanns massor med andra vackra saker att upptäcka på det här hemska stället om jag bara slutade att tycka så synd om mig själv. Jag kände mig tillfreds.

På söndagen gick Raleigh, Helen och jag till kyrkan. "Vilken kyrka?" frågade Helen och Raleigh svarade "Den på hörnet. Den ser finast ut…". Jag hade aldrig varit i en kyrka förut och var mycket nyfiken. Församlingen var mycket dämpad. Svag musik hördes. Allt verkade mycket vackert. Så marscherade kören in. De sjöng "Vi prisar dig, O Gud". Jag bestämde mig för att en dag skulle jag sjunga i den kören. Senare gjorde jag också det I många år. Predikan tyckte jag inget särskilt om. Den var för högljudd och överdriven. Men det var förstås min allra första predikan. Några dagar senare hälsade pastor Greenawalt på. Jag antar att han inspekterade familjen och bedömde möjligheterna. Han sa att John och jag var gamla nog att konfirmera oss. Han skulle lämna kvar en katekes som vi kunde studera, och om vi klarade av ett prov skulle vi få bli konfirmerade med den nuvarande klassen. Vi klarade provet med glans och blev konfirmerade. Jag minns inte något av det eller vilka andra som var med. Det var rena grekiskan för mig. Men så var det att jag blev medlem i den evangelisk-lutheranska kyrkan i Paxton. Med tiden studerade alla barnen som de skulle och blev medlemmar i kyrkan. Några bytte senare i livet. Vi består nu av lutheraner, katoliker, metodister, baptister, kristna och några som inte tillhör någon kyrka alls.

Helen och Ferne McDowell var våra första gäster. De skulle bli två av mina käraste vänner. Vi hade så många roliga stunder ihop. De hade en fest och presenterade mig för de andra flickorna i åttonde klass och alla flickorna på högstadiet. Jag hade bestämt mig för att jag skulle börja i åttonde klass.

Det var antagligen rätt bra att jag inte gick i skolan vid den tidpunkten. Det fanns så mycket att göra och jag var tvungen att hjälpa till. Mor hade alltid brukat anställa en flicka men jag antar att det inte fanns någon ledig i Paxton. Det fanns så mycket tvätt att det var ett heltidsjobb. Först värmdes en stor varmvattenberedare på spisen. Lut lades i för att bräcka vattnet. Sedan skummades vattnet av och såpa lades i. Vi var tvungna att finhacka tvålen så att den löstes upp ordentligt. Vi hade en tvättmaskin. John och jag turades om att hålla igång den. Kläderna kokades alldeles snövita och rena. Sedan sköljdes allt och hängdes ut på tork på tvättlinan. Det var inte så farligt på sommaren, men rena döden om vintern. Och så var det strykningen. Den gjordes med platta järn som värmdes på spisen. Tog timmar. Mor bakade delikat bröd. Baket påbörjades kvällen innan, och sedan knådades degen tidigt på morgonen och sattes att jäsa. Den stora formen med deg sattes på spishällen där det var varmt. Allt det där knådandet och blandandet tog mycket tid och energi. Men det färdiga brödet var underbart. Många gånger fick vi en stor skål med majsgröt med en stor slev smör till kvällsmat. Blev det något kvar fick vi det stekt till frukost. Vi var tvungna att kärna grädden till smör. Vi malde kaffebönorna i en kaffekvarn. Mjölken kördes genom en separator. Den maskinen måste tvättas och desinficeras. Även mjölkhinkarna. Ägg måste samlas in. Vi måste sy mycket av våra kläder. Lampskärmarna måste tvättas och fås att glänsa. Lamporna och lanternorna måste fyllas med fotogen och vekarna trimmas. När det blev varmare väder fylldes en inkubator med kycklingägg. Äggen vändes två gånger om dagen tills kycklingarna kläcktes. Den måste också kontrolleras så att den hade rätt temperatur. Inkubatorn lades till till det vanliga arbetet med matlagning, bäddning, städning och barnpassning. Hur i hela världen klarade mor av det? Hon lagade fantastiska måltider. Hon visste inget om kalorier, vitaminer eller proteiner, men hon måste ha gett oss en balancerad diet för vi var en mycket frisk skara. Vi var tvungna att äta det som sattes på bordet utan att knota. Mor mådde inte så bra; en ny baby var påväg. Hon lyckades måla och tapetsera köket, matsalen och vardagsrummet med min hjälp, skrubba och göra rent de andra rummen och hänga upp persienner och gardiner så att det såg mer hemtrevligt ut – men jag tror inte att hon någonsin tyckte om huset. Hon fortsatte att göra de nödvändiga göromålen utan att knota. Fem nya barn föddes i Paxton. Jag måste säga att när det gäller att ta hand om barn fick jag en grundlig utbildning eftersom jag var något av en extramamma för dem. Mor gillade dock grannarna. De var vänliga människor.

Vårbruket på den nya gården

Den första vintern gick och det var dags att börja bruka jorden. Längs med staket och byggnader växte sig högarna av ogräs stora med "tumble weeds". Det var första gången vi hade sett den slags ogräs. Pappa och pojkarna flyttade alla högarna till ett fält och brände dem och svedde också längs med staketen. Utskänkningsbehållarna tvättades också. Och den stora gödselhögen bakom ladan stoppades i gödselspridaren och lades ut på fälten, eftersom det var det enda gödningsmedlet som fanns på den tiden. Sedan förbereddes marken inför sådden. Allt jordbruk gjordes med hästar och maskineriet var mycket litet.

Sommartid betydde mer jobb för mor. Hon var tvungen att stiga upp tidigt eftersom frukosten var den stora måltiden. Sedan fanns det ett förmiddags och eftermiddagsmål att tillaga. Ibland vattnade hon grisarna och matade kalvarna. Hon skötte alltid om den stora trädgården. Det fanns mycket flugor och de kom alltid in i huset. Varje morgon drev vi ut dem genom att vifta med handdukar. Sedan städades matsalen och vardagsrummet och persiennerna drogs ned för att hålla dem svala. Kycklingarna måste matas och vattnas. Mat måste konserveras i burkar. Så mycket att göra. Och det tycktes som om vi alltid hade en baby att ta hand om dessutom.

Men ungarna växte upp och såg efter sig själva. De gjorde själv många av sina leksaker. De spelade kula, baseboll, tennis, hästsko och klättrade i träd. På tredje våningen hade de ett enda stort lekområde där de spenderade många timmar. Det fanns alltid böcker och tidningar att läsa. När de blev gamla nog fick varje barn en syssla som de måste utföra.

Det låter som en perfekt familj. Men så var det alls inte. Ibland blev det sådana väldiga bråk att det verkade som om någon skulle mista livet. Det slogs, boxades, kastades majskolvar, lerkakor och till och med ruttna ägg. Vi kallade varandra fula saker, till och med jag. Och usch så det kunde sväras! Pappa hade sina disciplinära metoder och mor sina. Med varandras hjälp uppfostrade de oss till en familj där vi lärde oss att respektera våra föräldrar, respektera oss själva och känna kärlek och lojalitet gentemot varandra. Vi fick lära oss att arbeta.

Den första september 1917 kom en skolbuss till vår dörr och fyra av oss åkte iväg till skolan. Jag började åttan. Vi gick alla på högstadiet och hade tre lärare. Det fanns tre rum, ingen rörläggning, ett dass på norrsidan av skolhuset – ett för pojkarna och ett för flickorna. Att börja skolan gav mor ännu en uppgift. Hon måste göra lunchpaket och se till så att småttingarna var rena och välklädda. Mina skolår gick fort och jag tyckte mycket om det och deltog i allt som erbjöds. Jag spelade i basebollaget, var med i pjäser och uppsättningar, gick på alla fester och fick högsta betyg.

Professor McGraw tränade ett basketlag. Det var ett bra lag. Raleigh var en av spelarna. Alla var mycket entusiastiska, och sedan dess har Paxton varit en basketstad. Under mitt första år flyttade vi till det nya skolhuset. Det verkade så stort, en trevlig idrottssal, vilorum och stora, soliga klassrum. Till slut var det dags att ta studenten. Mor hade gjort två underbara klänningar åt mig – en i rynkad vit organdi för avslutningsfesten och en i pastellfärgad voile för studentexamen. Så klädde vi flickor oss. Bob Henke var den ende pojken. (Minnie Crook, Helen McDowell, Minna Windels och Josephine Snyder var de andra flickorna.) Jag var bäst i klassen – en ära fastän det bara fanns sex av oss. Läraren talade om för mig att jag var anställd som lärare i Paxton. Jag hade tagit alla de nödvändiga proven och blivit godkänd som lärare. Helen blev också anställd. Vi åkte båda till staten Kearneys lärarkollegium den sommaren.

September 1922 började min karriär som lärare I Paxton. Jag undervisade på förskolan och trivdes bra. Senare undervisade jag i första och andra klass. Jag undervisade i distrikt 6, både Paxton och Sarben, i åtta år. Sedan bestämde jag mig för att gifta mig. Fredrick (Fritz) Windels och jag gifte oss den 23 maj 1931 i Grand Island. Vi bodde i Lexington, Nebraska i tre år på en bondgård. Sedan flyttade vi tillbaka till Paxton där vi har bott sedan dess.

Men åter till mor och familjen. När vi kom hem från skolan hade mor alltid lunch färdig åt oss, kanske en skål med bönor eller färskt bröd med mycket smör. Hon tog sig alltid tid att läsa för de små och spelade ofta spel med dem. Med tiden fick vi två småsystrar. Dorothy var en mycket söt flicka men så grinig. Carol var en söt liten docka och hade ett underbart sinnelag.

Banken kraschar

Pappa var en skicklig bonde och lyckades betala av alla våra lån. På grund av torkan och varma vindar var skörden liten men där fanns alltid något. Sedan bestämde sig pappa för att ta en chansning och köpa Lutes bondgård. (första hörnet norr om Paxton). Han sålde sin gård i Grant och tog ett stort lån på boningshuset. Han satte in pengarna på banken i Paxton. Sedan lades banken ner. Så väl jag minns det. Vi lärare hade just satt in våra löner, och det var min första sådan. Jag skrattade först, men sedan skrattade jag inte mer. Såklart att banken skulle betala tillbaka pengarna. Det gjorde den inte! Resultatet var att pappa förlorade gården och var tvungen att hyra den.

NPPD-diket gick rakt söder om huset. Så huset var utdömt, flytta det eller riv det. Ägaren frågade pappa om han och pojkarna kunde riva det och sedan bygga ett nytt hus av samma virke. Det skulle placeras väster om vägen. De rev ner huset och byggde ett nytt trevligt hus. Familjen Herb Heideman har bott där I många år.

Familjen bodde där bara en liten tid, sedan flyttade de till Schuffs bondgård öster om Paxton på motorväg 30. Det var ett underbart hus, men det var infesterat av sänglöss i vartenda rum. Mor utkämpade en tapper strid men måste till slut erkänna sig besegrad. Sedan flyttade de till Myers ranch en aning väst om Schuffs. Av någon anledning gillade mor stället och var lycklig där.

Så kom andra världskriget. Jack var den första som blev inkallad, sedan Bill. Carol gick med i flygvapnet, Raleigh i armén och Richard i flottan. Så en dag tog Berkley examen och det verkade som om han var i armén redan nästa dag och ivägskickad till Italien. Joe fick stanna hemma. Det var en orolig tid. Nästan varje dag frågade pappa eller mor "Hörde du ifrån…?". Det var oftast bara några rader men det betydde att avsändaren fortfarande var i livet. Till slut var kriget över. Bill var den första som kom hem. Sedan dog pappa. Det tog tid innan de andra var hemma igen. Sedan flyttade Jack och Carol till Chicago. Mike köpte huset i Paxton åt mor. Så för första gången i sitt liv hade hon ett helt modernt hus. Hon älskade det. Hon behövde inte heller förlita sig på att någon annan skulle köra henne någonstans. Hon kunde promenera till stan, till kyrkan och till diverse föreningar som hon hade gått med i. Slutligen flyttade Bill in hos henne. Bill hjälpte mor på så många sätt. De var lyckliga. Vi hade många glada stunder där. Så en dag fick mor en stroke. Vi trodde aldrig att något sådant skulle kunna hända mor. Hon verkade alltid så ung, så full av liv och frisk. Hela familjen kom hem. Mor lyckades ta sig igenom stroken, men hon kunde aldrig gå på egen hand igen. Jag tog med henne hem. Hon var en underbar patient. Så slog en ny sjukdom till och hon tillfrisknade inte. Hon hade varit invalidiserad i tre år och önskade inte komma tillbaka. Vi saknade henne, men jag är säker på att alla av oss kommer ihåg något av de många saker hon lärde oss.

Var finns familjen nu? Joe och jag bor i Paxton. Mike och Jack finns i Sutherland, Carol i Johnson Lake, Lexington, Berkley bor i Plainview, Nebraska och Raleigh i Bloomington, Indiana. Dorothy bor i Denver, Colorado.

Kom jag någonsin att tycka om det där hemska stället som heter Paxton? Jag har ingen önskan om att bo någon annanstans. Det finns så mycket vackert här, kullarna, floden, de vidsträckta vetefälten som böljar likt grön sammet i sommarbrisen, höängarna, staden i sig själv och människorna som bor här, kyrkorna och skolan.

(Har utelämnat lite Windelshistoria här…)

Fritz och jag har varit gifta i femtiotvå år. Det har funnits många lyckliga år och några få dåliga. Vi undrar ofta vart de tagit vägen. Vi åldras nu tillsammans, och det är som sig bör. Och jag njuter fortfarande av vackra sommarbriser, höängarna, månljus med Fritz, och jag älskar coyoternas gälla ylanden.

Detta tycks ha blivit rätt långt. Kanske vill du stryka en del. Jag hoppas att du kan läsa det, min handstil är så hemsk. Min hand är nästan för stel för att skriva.

 

Elsie W.