| DUKE
ELLINGTON
Edward ”Duke” Ellington föddes 29/4 1899 och dog 24/5 1974. Farfars far kom från Norra Carolina och såldes som ”överskottsslav” i South Carolina (olönsamt med slavar i norr). Här föddes Dukes farfar James omkring 1840. James kan ha haft en vit far, eftersom han var mycket ljushyad. Han slog sig ihop med Emma f 1844. Deras första av många barn föddes när Emma var 14 år. Strax efter inbördeskriget, 1868 eller –69, kom de till Lincoln County i North Carolina. På något sätt kunde de skaffa en liten gård där de fostrade många barn med bra ambitioner. Oturligt nog blev James förlamad och rullstolsbunden från 70-talet, men kunde ändå med hjälp av familjen driva gården och uppfostra sina barn. Det var emellertid mycket svåra tider för de svarta med lynchningar och förtryck. I Washington DC rådde bättre förhållanden för de färgade, och i början av 1890-t flyttade delar av familjen dit. En av dem var Dukes far James Edward. Han var ambitiös, såg bra ut och arbetade sig upp till butler och boss för servicepersonalen i en välrenommerad läkarfamilj. Han lärde sig fina manér, elegant klädsel, vackert språk, gjorde intryck på kvinnor, fick djup kännedom om exklusiv mat och fina viner som han kunde ta hem till familjen, och överförde så sin exklusiva smak till Duke. Dessutom drev han med några syskon en festfirma, som bl a hade uppdrag i Vita Huset. Han gifte sig 5/1 1897 med Daisy Kennedy. Hon var dotter till en välsedd poliskapten i staden, som tillhörde den svarta societeten. Daisy var älskvärd och puritanskt kristen. J-E var lite av festprisse, tyckte om livets goda och var mycket charmig och belevad. Han skötte det ellingtonska hemmet klanderfritt och var generös och utåtriktad. Arbetade mycket i sin krafts dagar men levda kanske lite över sina tillgångar. Han hade mycket hög uppskattning av kvinnor (jmfr Duke) och allra mest Daisy. Drack lite för mycket mot slutet. Duke växte upp i hemmet i
mycket kärleksfull atmosfär som ende sonen tillsammans med
systern Ruth och blev nog ganska bortskämd som
”a little blessed prince”. De månade alla om varandra.
Daisy fick veta att hon hade cancer 1934. De sista dygnen före
sin död 28/5 –35 satt Duke hos henne. Reminiscing Duke var inte särkilt bra i skolan och tog ingen examen. Däremot var han mycket begåvad och företagsam både som målare, tecknare och musiker. Bl a vann han en affischtävling som kunde givit honom tillträde till en fin konstskola. I stället tog musiken överhand. Första pianoläraren hette Mrs Marietta Clinkscales (?) men han trivdes inte med lektionerna. Henry Grant var musiklärare på Dukes skola. Det verkliga pianointresset infann sig först 1913 när han 14 år gammal hörde Harvey Brooks i Philadelphia. Brooks hade bl a spelat in musik med Louis Armstrong och Mamie Smith. Dukes motivation ökade våldsamt. Samma år skrev han sina första låtar, Soda Fountain Rag och What you gonna do when your bed breaks down. Nästa förebild blev Oliver Perry, kallad doc Perry, en akademisk typ med glasögon. Duke hälsade ofta på hos honom, ställde frågor, och lärde sig åtskilligt om ackord och harmonier. Ofta fick han sitta som ”stand in” för Perry. Som pianist har Ellington fått
omdömet mycket god, men inte lysande. Här följer några
omdömen: Smeknamnet ”Duke” syftade på hans språk och eleganta manér. Senare klädde hans sig extremt elegant. Vid ett tillfälle sa han om orkestern med tanke på klädseln ”They may not like our music, but we sure look pretty”. Duke och hans vänner höll gärna till på Frank Hollidays Poolroom, som var samlingsplats för innefolket, och låg alldeles intill Howard Theatre (där Puerto Ricanen och ventiltrombonisten Juan Tizol spelade. Tizol blev medlem i Ellingtons orkester 1929). Duke och hans vänner spelade på fester, blev populära och fick de första småjobben. Den första orkestern började ta form på True Reformer´s Hall, och Duke blev tidigt King of Room Ten, där ungdomarna samlades. Första jobbet som professionell musiker var vid Poodle Dog Café. Musikerna växlade en del, men så småningom utkristalliserade sig en kvintett bestående av Duke, Athur Whetsol, Otto Hardwick, Elmer Snowden och Sonny Greer. De drömde om New York. Duke, Hardwick och Greer tog chansen i början av -23 och reste dit. Första jobbet var med den svarte klarinettisten Wilbur Sweatman. De spelade mest på La Fayette. Men jobben tog slut, liksom pengarna. De var tvungna att resa hem till Washington. I NY hade de dock lärt känna några betydande musiker med kontakter, såsom James P Johnson, Willie the Lion Smith, Fats Waller, Fred Guy m fl. De skulle mycket snart bli nyttiga bekantskaper. Senare samma år kom Fats Waller till Washington. Han lovade orkestern jobb i New York, och de for dit för andra gången. Tyvärr blev jobbet inställt och snart var pengarna slut igen. Men denna gång hade de tur och fick jobb som ”Backing Band” för att spela soft bakgrundsmusik på en exklusiv Club för svarta i Harlem, Barron Exclusiv Club. De började bli kända som The Washingtonians. 1923 hyrde och bebodde Duke gästrummet i en paradvåning hos Leonard Harper på Sjunde Avenyn. Harper var (bl.a. tillsammans med sin fru Osceola Blanks) en betydande artist och varitéproducent på kända nattklubbar. Han fick uppdrag att sätta ihop en show kallad Harpers Dixie Revue på Holliday Inn, som låg mitt i hjärtat av New Yorks finaste nattklubbs- och nöjesdistrikt. Som orkester valda han Washingtonias, som i september –23 flyttade ned från Harlem till Hollywood Inn. Nu låg vägen öppen till framgång. Efter en brand ändrades namnet till Kentycky Club, där de spelade 4 år. Klubben ägdes av gangsters, och drevs av en man som hette Leo Bernstein. På grund av sitt läge och sina öppettider drog den massor av musiker och showfolk till sig, som Beiderbecke, Dorsey, Lopes, Whiteman, men även den del svarta som Waller, Bechet, Smith m.fl. ”Pengarna flög genom luften” sade Sonny Greer. Mycket hände i orkestern under dessa år, och musiken fick annan karaktär. När de slutade –27 var det Ellingtons orkester som spelade Ellingtons musik. Trombonisten John Anderson ersattes 1024 av Charlie Irvis, som i sin tur senare ersattes av Tricky Sam Nanton. Allra viktigaste tillskottet var James Wesley Bubber Miley. Han var ”en smärt ung man med runt ansikte och en massa guldplomber i munnen.” Han var fullständigt ohämmad, sa Hardwick Det gjorde honom inte ett dugg att stanna mitt i ett solo, om han kom att tänka på något roligt. Han vek sig dubbel av skratt och kunde inte få fram en ton. Louis Metcalf menade att han var ”en underbar kille, en mycket lycklig människa”. Han var mycket opålitlig (alkoholism), fick sparken ur orkestern 1929, och dog 1931 i tuberkulos. 1926 spelade man in de första versionerna av klassikerna East St Louis Toodle O och Birmingham Breakdown, och 1927 kom Creole Love Call och Black and Tan Fantasy. Den senare blev titeln på en 19 minuters kortfilm med samma namn -29, där också Black Beauty, Cotton Club Stomp m fl spelades. 1930 spelade bandet in Hollywoodfilmen Check and Double Check som förutom titellåten innehöll Ring Dem Bells och tågnumret Old Man Blues. Andra filmer som orkestern medverkade i var Bundle of Blues –33, Belle of the Ninties (med Rockin in Rhythm) -34, Murder of the Vanities (med Ebony Rhapsody) -34, kortfilmen Symphony in Black samma år (med Ducky Wucky, Saddest Tale, Hymn of Sorrow som var inspirationskälla till Come Sunday m.m.) och The Hit Parade –37. En del spelningar från de fina klubbarna direktsändes i radio och den vägen blev bandet känt vida omkring. Duke blev alltmer känt. Den 4 december 1927 debuterade Ellington på Cotton Club, sedan King Oliver tackat nej. Klubben var dekorerad i afrikansk djungel-stil som passade till de, för det puritanska Amerika, vågade danserna. Ellingtons Jungle-stil passade perfekt i miljön. Mood Indigo är ex. på den andra bekanta stil Ellington använde omkring 1930, Mood-stilen. Black Beauti ett annat ex. Från 1925 spelade orkestern in åtskillig musik under olika namn, bl a kombinationer av namnet Washingtonians. ”Bubber” Miley ersatte Arthur Whetsol, när denne ville göra klart sina läkarstudier. Whetsol återkom emellertid senare men dog ganska ung. En kort period (sommaren –24) var Sidney Bechet med i bandet, och påverkade med sin New Orleans influens. Vidare kom Fred Guy med, och blev nära personlig vän med Duke. Han ersatte dittillsvarande bandledaren Elmer Snowden som kastades ut efter att ha lurat bandet på gage. Duke blev den naturlige ledaren. 1926 tecknades kontrakt med Irving Mills där Duke var orkesterns talesman och därmed legitim bandledare. Så kom Harry Carney och Albany ”Barney” Bigard från New Orleans 1928, och samma år ersattes Toby Hardwick (som återkom efter några år) av Johnny ”Jeep/Rabbit” Hodges. Cootie Williams efterträdde Miley 1929, och fullbordade därmed trumpetsektionen med Freddie Jenkins och Artie Whetsol 1929. Samma år behövde Ellington ytterligare en läskunnig musiker för engagemang i Gershwinmusikalen ”Show Girl”. Valet föll på Juan Tizol. Tre år senare (1932) kom Lawrence Brown Denne hade en vresig läggning, var ofta missnöjd. Bl a påstod han själv att han alltid blev nervös av att spela solo inför publik. ”Jag kände mig aldrig avspänd och har aldrig varit nöjd med något jag spelat” Följden blev att han ofta arbetade ut sina solon i förväg, helt eller delvis. Han var tjatig, och tjatade särskilt mycket på Duke. Det var nära att han slutade – eller fick sparken - flera gånger. ”Jag betraktar inte dig som kompositör, du är bara en som plockar ihop” sa han någon gång till Duke. Hodges ansågs också av många som en besvärlig människa, reserverad, arrogant och sträv. Enligt Carney var han i grunden blyg och folk missförstod ofta hans blyghet. Inte ens när han kunde massor på sitt instrument ville han gå fram till mikrofonen. Han var en av de sämsta notläsarna i orkestern. När han komponerade spelade han upp melodin för Juan Tizol, som skrev ned den. Hodges anses vara en av de mest hårdsvängande inom jazzen överhuvudtaget. ”Han var antagligen den bäste altsaxofonisten före Charlie Parker, och i vissa avseenden överträffade han honom, särskilt när det gällde den böljande, sensuella värmen i soundet.” Duke Ellington and his
Famous Orchestra 1933: Under mitten av 30-talet spelade Ellington, som många andra, in mycket med smågrupper. I mindre skala spelades med integrerade grupper, t.ex. Benny Goodman som spelade med Gene Krupa och Teddy Wilson. Pådrivande var ssklt John Hamnmond, den rike entusiasten Edwin Aschcroft samt Helen Oakley, som senare gifte sig med Stanley Dance. !936 startade Mills två nya grammofonbolag, Master (normalpris) och Varity (lågpris). Var skulle Dukes musik hamna? Duke skulle svårligen acceptera att hamna på lågprislistan. Lösningen blev ett förslag av Helen Oakley som innebar, att Ellington och hans orkester skulle ges ut på Master och smågrupperna under Stewarts, Hodges, Bigards m.fl andra namn skulle ges ut på Varity. Vid slutet av 30-talet skaffade Duke en egen våning åt sig och sin flickvän Mildred Dixon. Han och Edna hade separerat, men skildes aldrig i formell mening. Duke tog hela livet väl hand om henne. Han var fantastiskt generös och kärleksfull mot sin familj, men också dominant och kontrollerande. Omkring –30 tog han familjen till New York, först Daisy, sonen Mercer och syster Ruth och något senare JE. Första Europaresan 1933 betraktas av de flesta som en vändpunk. Den blev succéartad, och Duke upptäckte att han i Europa (ssklt England) hade hängivna beundrare bland musiker och kritiker. Duke fann till sin överraskning att de inte bara såg honom som en framgångsrik orkesterledare, utan också som en framstående amerikansk kompositör vars musik hade konstnärligt värde. Uppmärksamheten blev stor både i amerikansk och engelsk press. Andra Europaresan kom 1939. Frankrike, Belgien, Holland, Danmark och Sverige tog emot, däremot inte England. På 30-talet hade amerikanska musiker försökt hindra engelska orkestrar att komma och spela i USA. Som svar lyckades de få regeringen att vägra arbetstillstånd för amerikanska musiker i England. Ellingtons orkester fick alltså inte spela där (inte förrän på 50-talet). Turnén blev en dundrande succé med stora ovationer efter konserterna. Duke firade sin 40-årsdag i Stockholm med stort kalas. Hotellrummet fylldes med presenter och blommor. Duke blev inspirerad av alla bekräftelser på att han var en betydande kompositör, och under de närmaste åren skrev han några av sina mest välkända melodier. 1939 och början av -40 var en mycket händelserik tid för orkestern. Billy Strayhorn, Ben Webster (som hade varit med en kort tid i mitten av 30-talet) och Jimmie Blanton kom med. Fram till omkring 1930 hade basisterna spelat tuba i 1-3-takt. När basfiolen blev modern omkring 1930 fortsatt man att spelat 1-3, men Blanton började spela Walking Bass i 4-4, som snart var gängse spelstil. Vid denna tid bröt Duke med Irving Mills, och William Moris Agency tog över management. Vidare bytte han grammofonbolag från Columbia till Victor. På det personliga planet separerade han från Mildred Dixon och flyttade samman med Beatrice ”Evie” Ellis. De höll ihop 25 år utan att Duke skilde sig från Edna. Första hälften av -40-talet anses ibland vara Ellingtons absoluta höjdpunkt. Den tiden spelade han in omkring 175 titlar. Ko-ko, Concerto for Cootie, Cotton Tail, Main Stem, Jack the Bear, Transblucency, Never no Lament, Warm Valley, Take the A-train, Chelsea Bridge. Från sommaren –42 och fram till –44 rådde inspelningsförbud för grammofonskivor. I början av 40-talet gick Coutie Williams till Goodman ( Han var inte nöjd med S Greers trumspel, och fick betydligt högre lön). Han ersattes av Ray Nance. Bigard slutade (trött på att vara borta från familjen, men fick en bra fortsatt tradjazzkarriär bl. a. i Armstrongs All Stars) och ersattes av Jimmy Hamilton, Jimmie Blanton dog (-42) och ersattes av Junior Raglin (helt okänd, men visade sig kompetent. Han dog för tidigt –55 av alkoholmissbruk). Något senare försvann Ben Webster, Juan Tizol, Rex Stewart och Otto Hardwick. Tricky Sam Nanton dog –46 (liksom Johnny Hodges var han oersättlig). Troligen fick både Webster (motsättningar) och Hardwick (ansvarslöshet och alkoholmissbruk) sparken. Swingepoken varade 1935 – 1946, varefter Bebob tog över, med musiker som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Miles Davies och Sonny Rollins. När till sist i början av 50-talet Sonny Greer, Johnny Hodges, Al Sears och Lawrence Brown slutade (för att bilda en grupp med Johnny Hodges som ledare) fanns inte mycket resurser kvar att skapa det gamla säregna elingtonsoundet. Ingenting var som förut. Bandet var splittrat och saknade sina stjärnsolister. De närmaste åren blev en nedgångsperiod och vändpunkten kom vid först vid Newportfestivalen 1956. I mitten av 42-43 ändrade hans musik delvis karaktär, kanske delvis beroende på att Victor inte fick spela in hans kompositioner p gr av fackföreningsstridigheter. Musikerförbundet under James Caesar Petrillo ville att radiostationer och jukeboxinnehavare skulle betala för den musik de spelade. Han ville förbjuda gratisspelningar av skivor, men snart stod det klart att man måste förbjuda inspelningar överhuvudtaget om han skulle nå sitt mål. Den 1 augusti –42 kom inspelningsförbudet. Det blev ett dråpslag för grammofonbolagen. Inte förrän hösten -44 gick Victor, som var Ellingtons kontrakterade inspelningsbolag, med på musikerförbundets krav och inspelningsförbudet hävdes. Under denna förbudstid spelade Duke in en rad melodier för programservicebolaget World Program Service, som producerade musikprogram som lokala radiostationer kunde köpa och använda, och som hade avtal med musikerförbundet. Under tiden hade Duke på nytt efter nästan 10 års uppehåll (sist var Reminiscing in Tempo) börjat skriva längre stycken med seriöst innehåll (rasförhållandena i Amerika). Hit hör Jump for Joy, Black, Brown and Beige med premiär i Carnegie Hall -43 och New World a´coming (något senare). Black, Brown and Beige fick blandat mottagande, men stärkte Ellingtons anseende. Kritiken vände sig mest mot bristen på kontinuitet och uppbyggnad av helheten. Musiken ledde ingenstans, utan var mest ett antal kompositioner staplade på varandra utan tydlig sammanhang. Trots allt blev den en publik och ekonomisk framgång. Duke kallade den ”en tonparallell till den amerikanska negerns historia” i tre delar. Den ursprungliga Sviten var 75 min lång. Duke reducerade den i en inspelning 1944 till 18 min. som innehöll styckena Work Song och Come Sunday (Black), The West Indian Influence och The Emancipation Celebration (Brown) och The Blues aint nothing och Sugar Hill Penthouse (Beige). Sviten har inte mycket av Ellingtons gamla, mycket framgångsrika koncept från t.ex.Black and Tan, Creole Love Call, Mood Indigo och Rockin in Rhythm. Jazzsolona är få, och effekter med sordiner, growlspel och liknande saknas. Det är inte fel på kompositionerna, även om de inte tillhör hans allra bästa. Det man kritiserade var formen, eller mer exakt, bristen på form. Efter Black, Brown and Beige skrev han Sviten New World a´coming (som handlar om drömmen om en ny värld utan rashat), och året efter Perfume Suite. The Liberian Suite kom 1947 (en beställning till 100-årsjubiléet av Liberias självständighetsdag), Harlem Suite kom 1950 och The Queens Suite 1959. Han tillät endast en kopia av den senare, vilken överlämnade till engelska drottningen som gåva. De tidiga sviterna var omkr. 10 min långa. De senare, som Far East Suite (-66), The Latin American Suite (-68) och The New Orleans Suite (-70) var alla 40 min långa. Duke skrev sammanlagt 33 större verk. Mest älskade blev trots allt hans 3 min stycken. Hur stor del i Ellingtons kompositioner hade de andra musikerna, som Mercer Ellington, Billy Strayhorn, Tizol, Hodges, Bigard etc. bidragit med? Frågan går inte att besvara uttömmande. En del är dock mycket uppenbart, annat är omöjligt att säga. Dukes inflytandet är dock omöjligt att komma ifrån. Det var med hans orkester framgångarna kom, och det var där stjärnsolisterna fick sina framgångar och kom till sin rätt. Fram till 1946 var Ellingtons orkester framgångsrik i Down Beats omröstningar, och detta år vann den alla klasser i omröstningarna. Den närmast följande 10-årsperioden fram till 1956 minskade dock dess anseende mer och mer hos den breda publiken. Omkring 1950 var situationen värre än någonsin. Medlemmarna i orkestern byttes ut i skrämmande takt och –51 slutade Greer, Sears, Hodges och Brown på en gång för att spela med Hodges (uppmuntrade av Norman Granz). Vid mitten av 50-talet hade Duke dock fått lite bättre ordning på orkestern, med Cat Anderson, Clark Terry, Quentin Jackson, Jimmy Hamilton, Russel Procop, Harry Carney, Gonsalves och Johnny Hodges (tillbaks –55). Det fanns en känsla av att Duke var på väg tillbaka. I januari –56 hade Times en artikel med titeln ”The Duke rides again” där man menade att orkestern var pånyttfödd. Nyfödelsen tillskrevs den nye trumslagaren Sam Woodyard som hade ingjutit den gamla andan i orkestern. Det fanns således förutsättningar för comeback. Genombrottet kom vid Newportfestivalen –56. Duke inledde den avslutande konserten kl 20.30 och lämnade sedan plats för en rad modernister, Bud Shank, Jimmy Giuffree, Friedrich Gulda. Konserten skulle vara slut omkr midnatt, men Chico Hamiltons grupp, som skulle spela före Duke, kom inte igång förrän 23.15. Vid det laget hade Duke och hans musiker hunnit bli irriterade över den långa väntan. ”Tror dom vi är dresserade djur eller akrobater?” brummade Duke. I den sinnestämningen tog orkestern plats på scenen 23.45. En del åhörare började troppa av. De började med ett stycke speciellt komponerat för tillfället. Bifallet blev gott men inte stormande. De fortsatte med några ellingtonklassiker. Så bad Duke om Diminuendo and Crescendo in Blue. Nära scenen stod Count Basies trumslagare Jo Jones och slog takten med en hoprullad tidning. De startade. Publikens reaktion var entusiastisk. Det var ingenting mot vad som skulle komma. Duke spelade ett solo medan Gonsalves gick fram till mikrofonen. Han började blåsa, uppbackad av rytmsektionen. Efter sjätte chorus hördes rop och applåder, men efter ytterligare ett par chorus hade ljudet vuxit till en våldsam bifallsstorm. Folk reste sig upp. Alla spänningar släppte. Någon började dansa, snart var de fler. På ett par minuter hade hela Freebody Park förändrats. Det var som om blixten slagit ner. Orkestern spelade allt den förmådde. Gonsalves höll igång 27 chorus. ”Orkestern spelade det magnifika arrangemanget till sin avslutande klimax och den helt tagna publiken satt där utmattad och undrade vad som kunde komma efter detta”. (Leonard Feather, för Down Beat). Orkestern spelade ytterligare några stycken. De två sista blev Tulip or Turnip (Ray Nances sång och dansnummer) samt Skin Deep. Det blev en fullständig succé. George Wein hade vid det laget bett Duke att sluta ett par gånger, rädd för formligt uppror bland publiken, innan Duke avslutade med Skin Deep. Duke var tillbaka! Så kom Rock and rollen som ny publikfavorit i början av 60-talet. Den föste jazzen åt sidan. New York, hade som bäst haft 25 jazzklubbar, men var nu nere i sex. Jazzen var död enligt många journalister. Ökad efterfrågan utomlands blev delvis en lösning för Ellingtons band, och i stort sett gick det bra. Ett mycket svårt slag för Duke var Billy Strayhorns död. Han opererades första gången –65 men blev snabbt sämre våren –67. Diagnosen var cancer i matstrupen. Han dog 31/5. Duke var i Reno när dödsbudet kom per telefon från syster Ruth. ”Jag grät och dunkade huvudet i väggen och talade högt för mig själv om Billys alla dygder och förtjänster” berättade Duke senare. Hur stort inflytande Strayhorn hade på Duke är svårt att veta, men att det var avsevärt, både personligt och musikaliskt, är säkert. Sacred Concerts Han komponerade tre kyrkokonserter. Den första uppdraget att komponera för kyrkan kom från Grace Cathedral i San Francisco 1965. Det var epokgörande och en stark personlig bekräftelse för honom. Kyrkokonserterna blev det viktigaste under hans sista år. Svenska Alice Babs anlitades som sångerska. Första Kyrkokonserten hade premiär den 16 september 1965 i Grace Cathedral och kort därefter i Presbyterian Church i New York. Den 15 min långa inledningen ger ton åt Bibelns sex första stavelser In-the-Be-gin-ning-God. Första konserten präglas mer av Gospel än jazz. Den Andra Kyrkokonserten hade premiär den 19 januari 1968 i den väldiga (Amerikas största) St John the Divine Cathedral i New York inför en publik på mer än 7500. Den innehåller bl a Freedom Suite och är dubbelt så lång (80 min) som den första. ”I think of myself as a messenger boy”, sa Duke till åhörarna. “We shall keep this land if we all agree in the meaning of that unconditional word LOVE.” Den Tredje Kyrkokonserten var sponsrad av FN och hade premiär den 24 oktober 1973 i den berömda Westminster Abbey i London. Ellington själv var vid den tiden märkt av sin lungcancer och fick flera injektioner för att kunna genomföra den. De sista åren Han firade sin 75-årsdag den 29 april -74 på sjukhuset tillsammans med familj och nära vänner. Världen runt firades till hans ära med konserter och TV-program. Duke blev rörd av omsorgen och blev lite piggare, men fick lunginflammation 22 maj och dog tidigt 24 maj 1974. Han sörjdes och hyllades världen runt som sitt århundrades viktigaste och störste jazzmusiker, Samma år, strax före Dukes död, dog Paul Gonsalves (drogmissbruk). Harry Carney dog kort tid därefter. Evie, som levt med Duke 25 år och var vid hans sida den sista tiden, dog två år senare och begrovs vid sidan om Duke. Duke fick mängder av priser, titlar, uppskattning, nycklar till städer, Grammy Awards, Presidentens Liberty Medal, akademiska titlar (t ex medlem av Svenska kungliga musikaliska akademien) m.m. Han måste betraktas som en av 1900-talets största musiker alla kategorier. ”There is no greater name in musical America than that of Duke Ellington, who, over several decades, has innovated, created, and dignified American music with such skill and devotion that his name has become synonymous with the best of the art form”. Så inleder Rex Stewart en artikel i Down Beat den 22 april -65. ”But strangely enough, very little is known of his thoughts and dreams, the inside working of Duke as human being. This is not to imply that I know Duke better than anyone else, but I do feel that I have a different frame of reference from most people´s. At various times I have been his barber, chef valet, third trumpet man in his orchestra and his poker opponent. From where I sit, Ellington fits the description of an iceberg: there´s much more beneath the surface than above it.” Några referat ur en artikel
av R Stewart i Evergreen Reviue 1966: Hälsningar Referenslitteratur: |