Duke växte upp i ett troende hem. Annat skulle varit ovanligt. Hans far James Edward tillhörde John Wesley AME Zion Church och mor Daisy 19th Str Baptist Church. Särskilt Daisy talade mycket med honom om Gud, och tog honom ofta med till två kyrkor varje söndag. Av Dukes framtida inställning att döma hade han roligt.
Hur ett möte i en svart kyrka gick till vet jag inte tillräckligt väl, men sannolikt svängde det om dem med rytmisk sång och musik som Gospel och Spirituals, handklappning och rörelse. Förkunnelsen var spontan och inriktad på omvändelse med mycket känslor, och moraliskt uppfordrande, kanske mindre intellektuell än hos oss. Gissningsvis var medelklassens gudstjänster, där Dukes familj hörde hemma, något stillsammare.
När Duke vara tillräckligt gammal fick han gå i söndagsskola. Han lärde sig åtskilligt om Bibelns innehåll, inte minst ur Gamla Testamentet, vilket tog sig uttryck i livslång bibelläsning och stor respekt för bibeln. I have three educations, sa han senare, the Streeet Corner, going to School and the Bible. The Bible is most important. It taught me to look at a mans insides.
Duke fick i tidiga år lära sig av mamma Daisy att han var välsignad. Edward, you are blessed, sa hon, you dont have anything to worry about. Han kände sig också välsignad, något som han uttryckte mycket rakt på sak åtskilliga gånger. God has blessed my timing, without which nothing could have happened. Right time, right place, doing the right thing and doing it before the right people, sa han senare.
Det sägs inte mycket om Dukes tro under tonåren och fram till slutet av 50-talet. Vad den svarta församlingen och Dukes föräldrar tyckte om att Duke i tidiga tonår började gå på rentpartyn och jazzställen i stan har jag inga uppgifter om. Han började spela tidigt, och upptäckte fördelarna som musiker bland de sötaste flickorna. Musikerna drack ofta e hel del, och Duke var, enligt egen utsago, inget undantag, ända tills han mer eller mindre slutade dricka.
I de kristna kretsar där jag växte upp i norra Skåne och fick min personliga Gudsövertygelse skulle sådant vålla stora bekymmer. Där förekom inte en droppe sprit, biobesök tillhörde undantagen, och besök på krogen eller Folkets Park med dans var inte att tänka på. Kanske var det annorlunda i Washington. Att Duke skulle trotsat och gjort uppror mot sina föräldrar härvidlag låter osannolikt.
Duke ger ett avspänt intryck, talar ledigt och elegant och verkar inte nervös. Det var det faktum att jag trodde som gav mig säkerheten. Det kan delvis ha sin förklaring i en trygg uppväxt och en grundläggande religiös tillit. Den grundar sig på övertygelsen om Guds kärlek till de sina, inte minst genom sina sändebud, änglarna. Dukes himlarymd torde ha varit fylld av änglar till skydd och hjälp. Almighty God has those angels...
På grund av alla resor och oregelbundna tider hade han små möjligheter att gå regelbundet i kyrkan. I dont go to church. I just belive! sa han vid tillfälle.
De fantastiska 30- och 40-talen berättar inte mycket om Dukes tro. Men den fanns på ett personligt plan för att blomma ut offentligt från början av 60-talet och fram till sin död. Under dessa år fanns dock Bibeln hela tiden med i bagaget. Ett stort undantaget i tystnaden är Black, Brown and Beige från 1943 som innehåller den underbara Come Sunday med texten Lord dear Lord above, God Almighty, God of Love. Please look down and see my people thrue. Stycket är ett av de mest älskade ur Kyrkokonserterna och får tala för sig själv.
New World A-Coming är också från denna period. De kan mycket väl ha ett ursprung i Dukes biblisk livssyn med jordisk och himmelsk syftning, samtidigt som den är en moralisk uppfordran att vara delaktig i byggandet av den nya världen.
Enligt många var Duke en man med a definite mystique. Det kan synas så, skriver Dukes syster Ruth, men efter alla år konstaterar jag att Dukes mystique was based upon the philosophy of life in which he profoundly blelived, namely Christianity.
Examples of Christian motivation were to be found in the behaviour of every facet of his life.
I sammanhanget använder Ruth ett bibelord för att beskriva sin bror. Om ni inte omvänder er och blir som barn kan ni inte komma in i Guds Rike. I think that this was reflected in the youthful psychological posture of Edward. He looked att the word with the awe and wonder of a small childe, and at all time adopted the humble attitude of a child who was being guided by the wisdom of his heavenly Father.
Kanske bar han också på ett kallelsemedvetande, som senare tog sig uttryck i uppdraget som Gods little Messengerboy, som han själv uttryckte det inför första kyrkokonserten 1965. I luthersk teologi innebär kallelsetanken att Gud har en plan (inom vissa gränser) för varje människa, som passar hennes förmåga, och utrustar henne för uppdraget. Att hitta den är en del av livsuppgiften. Att hitta sin plats ger tillfredsställelse. Uppenbarligen kände Duke sig utrustad och kallad som Guds Messengerboy när uppdraget kom, förmedlat av prästerna C J Barlett och John S Yaryan i Grace Cathedral, San Fransisco. Jag insåg att detta erbjöd sällsynta möjligheter. Nu kan jag öppet säga vad jag har sagt för mig själv när jag legat på knä.
Duke kände sig stolt och rörd av inbjudan att skriva andlig musik. Han betraktade uppgiften som sin största och viktigaste, men kände att han ville tänka igenom förutsättningarna innan han satte igång på allvar. Där fanns många överväganden att göra, både musikaliska, filosofiska och religiösa. Vilken är människans situation på jorden? Vilket är budskapet som befriar henne? Hur kommunicerar man det? Duke var en utomordentlig kommunikatör. I inledningsorden till den första kyrkokonserten ser han kommunikation som en grundläggande både möjlighet och svårighet i livet, så enkel – ändå så svår.
Jag anser att just förmågan till kommunikation och hör till hans geniala begåvning och en förutsättning för hans framgångar hos publiken och orkestern med dess musiker. Men hur kommunicerar man bön direkt till Gud i toner och rytm? Hur uttrycker man tillbedjan, glädjen, allvaret och ödmjukheten? One may be accustomed to speaking to people, but suddenly to attempt to speak, sing and play directly to God – that puts one into an entirely new and different position.
Exempel på detta är Kyrkokonserternas olika versioner av Fader Vår. Den kristna huvudbönen förekommer så mycket att den måste ha haft stor betydelse för Duke. Den består av bestämda, innehållsmättade, noggrant utvalda ord, och är avsedd att läsas. Jag vet inte, men håller för troligt att Duke läste Fader Vår dagligen, kanske morgon och kväll.
Men bön är också mer än ord. Snarast en mental inställning enligt förljande: Jag vill vara ”a child of God” på ett okonstlat sätt. Jag tar emot liv och anda ur Guds händer. Han har en väg för mig, och vill alltid mitt bästa och vet vad jag vill och behöver. Han kan inte svika. Jag lever i denna verklighet som samtidigt är ett ständigt skeende. Detta är att leva i bönens tillstånd utan åthävor. Det är kommunication utan bestämda former eller ord. Tänkt på detta sätt ber jag med mitt musikinstrument, min murslev, mitt arbete, min sång.
Men om jag inte kan spela eller sjunga, kanske inte ens prata, hur ska man då lovsjunga Gud? Om du kan jonglera och gör det från hjärtat, så är det riktig lovsång, menade Duke. Every man prays in his own language, and there is no language that God does not understand.
1963 skrev Duke musikalen My People för the Century of Negro Progress i Chicago. Han skrev musik, text och orkestrering, men i det här fallet var han också inblandad i både koreografi och scenarrangemang. Duke fann detta helhetsgrepp mycket stimulerande. Det var något av det roligaste jag upplevt.
My People innehåller några stycken som senare kom att ingå i Kyrkokonserterna. Hit hör David danced befor the Lord och Tell me it´s the Truth. Den förra är en upptempo version av Come Sunday, som beskriver hur kung David dansar i hänryckning medan Förbundsarken med de Tio Budorden bärs in i Davids stad. Duke kunde sitt Gamla Testamente. Den senare är ett gospelstycke med som besjunger Sanningen. Ordet ska nog inte förstås i logisk-klinisk mening. Det står snarare för det Sanna Livet som uppbygger och förenar, i motsats till Lögnen som splittrar och förstör.
Kanske Will you be there och Ain´t but The One också hör hit. Båda har copyright 1963. Will you be there ställer den avgörande frågan om livsriktning till åhöraren. Den andra är en trosfrisk, rivig, gospel om Gud som den enda yttersta verkligheten.
Duke skrev tre Kyrkokonserter under sina sista tio år. De hade var sitt tema: In the Beginning God, Praice God ande dance och The Majesty of God. Om den första konserten skrev Rev Bryant Kirkland att there was a sence of joy and gratitude to God as well as personal involvment i the Creators work, which moved the auddience routine existence to a fresh relatedness to the Almighty. Some felt for the first time that there are other religious emotions besides fear, guilt and dread. There is also wonder, love and praise.
Jag har läst någonstans att Duke nog betraktade den andra konserten som den viktigaste. Den innehöll bara nyskrivet material, med enda undantaget Will you be there. Alla tre innehåller så mycket fint att det känns onödigt att gradera, ändå kanske man måste hålla med. Beträffande den tredje konserten arbetade Duke in i det sista från sjukbädden tillsammans med Mercer för att komplettera den.
Det blev många framträdanden I kyrkor de sista åren. Duke sa en gång I play a lot of places. I play nightclubs, gambling casinos and the greatest consert halls in the world, for a living. But when I play sacred musik, I play this for me. This is personal, this is not career. This is the most important thing in my life.
Duke var febrilt verksam ända in i det sista. Den sista kyrkokonserten hölls i Westminster Abbey 6 månader före hans död. Förberedelserna hade varit kaosartade. Han hade överlevt sin orkester. Nästan alla de gamla kämparna var borta. Huvudparten av uppgifter vilade på Duke själv, Harry Carney och Alice Babs, och Harold Ashby hade i sista stund fått ersätta Gonsalvez. Dukes var så svag att han måste ta sprutor för att orka. Ändå står han där lugn och trygg. Nära och medveten om sin egen stora final. Pojkaktigt leende, och som jag tror, tillfreds och lycklig, framme vid målet som Gods Little Messengerboy.
Omslagsfotot till LP:n med den tredje Kyrkokonserten togs sekunder före starten. Jag citerar Gary Giddins i Village Voice 1975. The photograph is uncommonly appropriate. Standing before a microphone with his hands clasped before him, he has an unselfconscious, boyish smile on his face. His eyes are closed, whether in deference to the spotlight or a prayer isn´t clear. The hair, carefully groomed in front, trails anarchistically over his shoulders. The picture denies the illness ravaging his tired frame.
Syster Ruth Ellington, Duke själv och Peter Lavezzoli får sista ordet. Ruth skriver: When Duke returned from a Middle Eastern State Depatment tour, he bought, as a gift to me, a New Testament. I opened it to the place where it was bookmarked and read the words of St John, Chapter 14.
Let not your heart be troubled, ye belive in God, belive also in me. In my Fathers house are many mansions. If it were not so, I would have told you. I go to prepare a place for you. And if I go and prepare a place for you, I will come again and receive you unto myself, that where I am, there ye may be also. And whither I go ye know, and the way ye know. Thomas said unto him, Lord, we know not whither thou goest, and how can we know the way? Jesus said unto him. I am the way, the trueth and the life, no man cometh unto the Father, but by me.
Duke inleder den sista konserten me orden: Of course, the theme of this program is mainly love. It is, skriver Peter Lavezzoli, Duke Ellingtons consistent emphasis on unconditional love, love of spiritual nature, that will enable his music to communicate an universal message to people from all walks of life for a long time to come. To my mind this is Ellingtons most important contribution.
----------------------------------
Litteraturhänvisning: Peter Lavezzoli; the King of all, Sir Duke, Peter Gamond: Duke Ellington, Duke Ellington: Jag älskar musik, Mark Tucker: The Duke Ellington reader. Stanley Dance: Duke Ellington, James L Collier: Duke Ellington, Ken Rattenbury: Duke Ellington Jazz Composer, Rex Stuart: Jazz Masters of the 30s., J M Collier: The Making of Jazz, samlingsvolymen Reading Jazz, redigerad av Robert Gottlieb, Duke Ellington Inspirational Music. Diverse skivomslag etc.
Erling Torkelsson