Den här 75:ans Chevelle Malibun köpte jag hösten 1990 och körde runt med under hela 90-talet, jag sålde den 1999. Den roligaste resan var ner till Tyskland och Frankrike där den skapade uppmärksamhet bland lokalbefolkningen i dom små byarna man rullade igenom. I frankrike var det extra roligt när jag stannat vid en bensinstation, öppnat motorhuven och gått in för att betala för bensinen; när jag kom ut stod ett halvt dussin fransmän och studerade fascinerade vad som fanns i motorutrymmet.

Ett annat tillfälle var när man sakta kom körande genom en gammal by på landsbygden och allt avstannade när de hörde motorljudet på avstånd. Ett gäng äldre herrar som spelade boule nära byns huvudväg stod och stirrade mot bilen och vinkade glatt, en av dessa äldre gentlemän började t.o.m. sakta springa med bilen. Aldrig i hela mitt liv har jag sett så glada miner på fransmän när en turist kommer åkandes. Det är lätt att tycka att dom måste vara världens suraste och otrevligaste folk - men med en för svenska mått en helt oanselig amerikanare så väcktes både en och annan fransman ur sitt intellektuella töcken.

Men det är kanske inte så konstigt att dom väcktes till liv, dom har ju för vana att leva i ett samhälle där kvinnor i film och musikvärlden ska både låta och se ut som tioåringar och männen ska vi inte tala om, och när deras intellektuella gör uppror så brukar det vara mot EuroDisney istället för emot deras egna kärnvapenprover på söderhavsatoller, och när fransmännen verkligen är igång så bränner dom amerikanska flaggor och bilar....men när verkligheten kommer nära dom med något så kraftfullt och maskulint som en gammal amerikanare så vaknar fransmännen till liv. På något vis blir jag avundsjuk på deras enorma uppskattning av en vanlig familjebil från USA, något som vi svenskar gäspar åt, blir till en stor händelse i deras vardag.

menyn

nästa sida