Svensk utställningschampion
Lillhamras Amorina, "Ammie"
Född: 6 April 1995
Kön: Tik
Meriter: 3xCERT, 4xBIM, CACIB
HD: U.A. AD: U.A
Uppfödare: Helena Rågfeldt, Lillhamras kennel
Ägare: King Edward's kennel
Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva vad den här skönheten betytt för oss. Hon var en underbar personlighet att leva tillsammans med, och gav så mycket kärlek och glädje till hela familjen!
Ammie kom till oss våren 1998 och var då tre år gammal. Vi fick henne på foderavtal, och Helena, hennes uppfödare, skulle ha en kull på henne senare samma år. Hon klev in i vårat liv som en självklar familjemedlem och tog sin plats direkt från det att hon landat hemma hos oss.
Vi ångrade aldrig valet att ta oss an Ammie. Hon var starten till ett brinnande intresse för rasen, och även starten för vår kennel och uppfödning av Keeshond. Hon blev sammanlagt mor till tre kullar, en hos Helena och två hos oss, varav alla bestod av hanvalpar. I den sista föddes en ensam, burrig sak som sedan kom att stanna inom familjen - vår Burriga-Bragd Björn.
Ammie var en väldigt lätt hund att ha och göra med. Med på allt. Särskilt om det vankades gott godis i utbyte mot något hon skulle prestera. Vilket naturligtvis utnyttjades flitigt! Hon blev tillslut en hejare på att utföra trix och kommandon, och satt mer än gärna vackert för en smula frolic.
Det blev en hel del kurser med Ammie, på brukshundklubben här i Alingsås. Sofia gick flera agilitykurser med henne, vilket både hund och förare älskade! Tack vare Ammies godisintresse och coola sätt trivdes hon alldeles utmärkt på planen, där hon fick uppmärksamhet och beröm för saker som föll sig naturligt för henne - att hoppa, klättra och springa så mycket hon bara kunde! Saker hon även mer än gärna gjorde ute på skogspromenaderna, där hon hoppade upp på alla stenar hon kunde hitta, i hopp om att få beröm i form av en godisbit.
Hennes fantastiska temperament gjorde att det var väldigt lätt att ha med henne bland folk och fä. Vid en av agilitykurserna var det en hund som fullkomligt avskydde Ammie, och som gång på gång stack från sin matte för att attackera Ammie, som kunde befinna sig på andra sidan planen. Men det hände aldrig mer än att den upprörda lilla attackeraren fick munnen full med päls, för Ammie bara nonchalerade hunden och tog några coola steg bakåt. Aldrig rädd eller arg, bara cool.
Så, om man skulle sammanfatta hur Ammie var i en mening skulle det vara: En cool och otroligt snäll godissugen prinsessa!
Ammie kom till oss våren 1998 och var då tre år gammal. Vi fick henne på foderavtal, och Helena, hennes uppfödare, skulle ha en kull på henne senare samma år. Hon klev in i vårat liv som en självklar familjemedlem och tog sin plats direkt från det att hon landat hemma hos oss.
Vi ångrade aldrig valet att ta oss an Ammie. Hon var starten till ett brinnande intresse för rasen, och även starten för vår kennel och uppfödning av Keeshond. Hon blev sammanlagt mor till tre kullar, en hos Helena och två hos oss, varav alla bestod av hanvalpar. I den sista föddes en ensam, burrig sak som sedan kom att stanna inom familjen - vår Burriga-Bragd Björn.
Ammie var en väldigt lätt hund att ha och göra med. Med på allt. Särskilt om det vankades gott godis i utbyte mot något hon skulle prestera. Vilket naturligtvis utnyttjades flitigt! Hon blev tillslut en hejare på att utföra trix och kommandon, och satt mer än gärna vackert för en smula frolic.
Det blev en hel del kurser med Ammie, på brukshundklubben här i Alingsås. Sofia gick flera agilitykurser med henne, vilket både hund och förare älskade! Tack vare Ammies godisintresse och coola sätt trivdes hon alldeles utmärkt på planen, där hon fick uppmärksamhet och beröm för saker som föll sig naturligt för henne - att hoppa, klättra och springa så mycket hon bara kunde! Saker hon även mer än gärna gjorde ute på skogspromenaderna, där hon hoppade upp på alla stenar hon kunde hitta, i hopp om att få beröm i form av en godisbit.
Hennes fantastiska temperament gjorde att det var väldigt lätt att ha med henne bland folk och fä. Vid en av agilitykurserna var det en hund som fullkomligt avskydde Ammie, och som gång på gång stack från sin matte för att attackera Ammie, som kunde befinna sig på andra sidan planen. Men det hände aldrig mer än att den upprörda lilla attackeraren fick munnen full med päls, för Ammie bara nonchalerade hunden och tog några coola steg bakåt. Aldrig rädd eller arg, bara cool.
Så, om man skulle sammanfatta hur Ammie var i en mening skulle det vara: En cool och otroligt snäll godissugen prinsessa!
