Varför begår människor självmord?

De är desperata, de ser ingen utväg, de orkar inte längre. Vad är det de inte orkar? De orkar
inte lyssna på sin hjärna längre. De vill stänga av hjärnan och utsläcka medvetandet. Detta
innebär egentligen inte att detta skulle behöva vara för evigt. Om det skulle finnas någon
möjlighet att stänga av medvetandet på ett ordnat sätt för en bestämd tid så skulle folk kanske
inte behöva ta livet av sig överhuvudtaget. Många använder alkoholen i detta syfte. Tyvärr
återkommer ångesten då efter några timmar med förnyad och ökad kraft så detta är inte något
bra sätt.

Vad är det då som pågår i hjärnan som blir så absolut outhärdligt att ta del av? Är det
skammen över misslyckanden, skulden över alla misstag? Är det Freuds idealjag som står där
som ett ständigt ouppnåeligt mål? Är det den straffande Guden som läser alla ens onda tankar
och dömer en till att brinna i helvetet i evig tid? Man kan undra vad det kan ha haft för
överlevnadsvärde för människosläktet att ha med just den här aspekten av tankeverksamhet.
Detta fastnande i grubbel kanske ändå har hindrat oss ifrån att begå rysliga dumheter.
Konsekvensen blir dock att livet blir tungt att leva. Önskan att dö kan vara en önskan att
slippa leva.

Om man tänker att döden innebär ett utslocknande av medvetandet, att allt bara försvinner så
kan ju detta uppfattas som ett mycket lockande tillstånd. Det svåra är att leva, inte att dö. Att
stiga upp varje morgon och ta itu med livets alla krav är en utmaning. Där kommer trötthet
och utmattning in i bilden. Det finns tydligen en gräns när det inte längre är värt mödan att
försöka längre.

Tankarna fastnar i ett malande ekorrhjul:
Det är hopplöst. Det finns ingen väg ut. Det finns inget hopp om någon lindring i framtiden.
Det kommer aldrig att bli bättre.

Känslorna förstelnas:
Ögonblickets smärta varar för evigt. Jag själv är helt vanmäktig. Jag har ingen kraft eller
möjlighet att förändra min livssituation. Ensamheten är total. Det finns ingen människa att
anförtro sig åt. Alla band är avklippta. Jag är helt ensam med min desperation, min smärta,
min trötthet, min hopplöshet och min vanmakt.

Vad blir då vår uppgift i det suicidpreventiva arbetet? Vad skall vi göra för att bryta detta
tillstånd? Hur kan vi skapa en kontakt som bryter isoleringen?

Vi måste inbjuda patienten till en gemenskap där det blir möjligt att hitta utvägar ur den
existentiella återvändsgränden. Vi måste förmedla ett hopp om en förbättring. Vi måste vara
beredda att dela patientens smärta för att visa att det går att överleva den.

De återkommande faktorerna som visar sig vara betydelsefulla när man utvärderar
terapiarbete är lika viktiga här. Värme, empati och äkthet. En vilja att verkligen förstå, ett
genuint intresse för hur andra fungerar, en nyfikenhet på hur livet kan te sig för olika
människor. Ett villkorslöst accepterande av andra människors upplevelser.