Soverskan på Oknö

av Bo Holmstedt, Lennart Ljungberg, Hans Moëll och Sven G. Sjöberg

 

I början av 1900-talet förekom inte sällan tidningsartiklar som berättade om "Soverskan på Oknö", en person som" somnade" 1875 och vaknade igen 1908 och som alltså sov i 32 år. Bo Holmstedt torde vara en av de få som personligen mött soverskan och en redogörelse for händelsen nu 87 år efter uppvaknandet jämte en ny bedömning i "modernt" psykiatriskt perspektiv kunde vara av medicinhistoriskt intresse. Oknö ligger 6 km sydost om den småländska köpingen Mönsterås och är sedan 1912 förbunden med fastlandet med en bro vid det tidigare vadstället. Pa 1800-talet uppgick den bofasta befolkningen till 20 personer som alla hade sin utkomst på ön. Bo Holmstedt beskriver sitt möte vid sex års ålder med "soverskan" år 1924:

 

"En dag då jag, klättrat ner för trätrappan och gick ut på förstukvisten höll jag på att trampa på en orm, en huggorm. Jag måste ha ryggat tillbaka och en äldre person ingrep och slog ihjäl huggormen. Denna person var Karolina Olsson, syster till husägaren. Hon tog ormen på en spade och gick runt till myrstacken på andra sidan huset och kastade den döda ormen: där. Ormens läge i myrstacken står ännu, efter alla dessa år tydligt för mg liksom att min rädderska hade långa kjolar och trätofflor." (Vid ett besök på Oknö sommaren 1989 återfanns myrstacken där Holmstedt kom ihåg att den legat. Enligt expertis kan en myrstack finnas kvar På samma plats i minst 80 år)

Harald Fröderström

*Efter en presentation på Svenska Läkaresällskapet tisdagen den 18 oktober 1994

Holmstedt fortsätter, "Mina föräldrar berättade att Karolina hade sovit i många år. Jag förstod väl inte så mycket av detta då, men kommer väl ihåg att detta ansågs markvärdigt. Senare i livet hade jag anledning diskutera det med mina föräldrar, som emellertid inte hade några detaljer att bidra med. Under många är tänkte jag inte så mycket pa detta, men under mina medicinska studier måste jag ha kommit över en referens till "Soverskan pa Oknö ". Jag förlorade uppgiftens detaljer och det var först i och med alt jag 1989 påbörjade självbiografiska anteckningar som jag försökte återfinna uppgifter om detta markliga fall. Under kursen i neurologi for professor Nils Antoni fick vi höra mycket am den epidemiska sömnsjuka som grasserade i Europa efter första världskriget och som var en hjärninflammation uppkallad efter en berömd neurolog, Österrikaren von Economo. Del var for mig naturligt att börja mitt letande i litteraturen med detta som utgångspunkt och jag gick igenom referensböckerna från 1915 till 1930 utan att finna minsta omnämnande av "Soverskan På Oknö"

Så småningom lokaliserades den sökta artikeln. Den var skriven av Harald Fröderström, psykiater från Stockholm som 1910 besökte Oknö. 1912 publicerade han en längre redogörelse för "La Dormeuse D’Oknö - 21 Ans de Stupeur. Guerison Complete" i Nouvelle Iconographie de la Salpetriere (Charcots tidskrift sid. 267).

*

I en tidningsartikel från 1910 sägs att

"En yngre vetenskapsman, specialist å själsifvets och själfmedvetandets olika sjukdomsområden, har under ett par dagar förliden vecka vistats i Mönsterås för att göra sig så noga underrättad som möjligt om det högst märkliga sjukdomsfallet, hvilket visserligen icke inom vetenskapen är alldeles enastående i sitt slag men som dock företedt så många särskildt märkliga egendomligheter att en ingående och mera omfattande vetenskaplig undersökning af densamma torde i och för när närmare kännedom om själslifvets och själfrnedvetandets mera oregelbundna yttringar vara för den psykiatriska vetenskapen af största intresse."

Denne unge vetenskapsman var den då 36-årige biträdande läkaren vid Stockholms hospital, Harald Fröderström (1876- 1944). Han hade "genom sin chefs, professor Gadelius välvilliga agerande, under slutet av 1910 av Stockholms Tidningen uppdraget att på platsen studera Karolina Olsson". Detta ledde till tre artiklar i tidningen. Fröderström tjänstgjorde i början av 1900-talet vid olika psykiatriska kliniker, som militärläkare och var praktiserande psykiater från 1913.

Han publicerade flera medicinska arbeten, b1.a. då La dormeuse d’Oknö. Han var internationellt berömd som botanist, främst som kännare av Sedumsläktet.

 

Data om Karolina Olsson

f. 29 oktober 1861, d. 5 april 1950 (hjärnblödning)

"somnade" julen 1875 - 14 år gammal

vårdad Oskarshamns lasarett, 1 månad -juli 1892

modern död 1905 - hushållerska från 1905

"vaknade 3 april 1908,46 år gammal

efter att ha "sovit" i 32 år.

I tidningsartiklar från tiden sägs att läkare anlitats och det var då läkare från Mönsterås som avsågs. Mönsterås första sjukstuga byggdes i början på 1880-talet vid provinsialläkarfastighetens gräns mot Sjögatan, och 1892 kom Johan Emil Almbladh, 29 år gammal, till Mönsterås som praktiker och läkare. Från 1898 arbetade han under synnerligen primitiva förhållanden i den gamla sjukstugan eller asylen som den också kallades. Hit skaffade han helt privat den första röntgenutrustningen i Kalmar län. Almbladh skulle senare bli chef för det omkring 1907 uppförda nya sjukhus, som i folkmun alltjämt kallas "sjukstugan". Han sägs ha varit en aktad och uppskattad läkare och skicklig kirurg "och med endast en sjuksysters hjälp var han specialist på blindtarmsoperationer och liknande ingrepp". Almbladh verkade i Mönsterås till sin död 1949.Almbladh och hans föregångare besökte Karolina Olsson ett flertal gånger under olika perioder. Deras uppfattning kan möjligen sammanfattas i vad som sägs av en annan läkare i en artikel i Stockholms Tidningen 1908, strax efter uppvaknandet: "han förklarade saken som ett svårt fall av hysteri, hvilket icke är enastående ens beträffande sjukdomstidens längd".

Det är en inte alltför djärv gissning att anta att den energiske unge Almbladh medverkade till att Karolina i juli 1892 togs in på lasarettet i Oskarshamn.

Lasarettet i Oskarshamn

Lasarettet var 1892 en två-våningsbyggnad med 31 vårdplatser och hade sängar för veneriskt sjuka i den översta våningen. Förutom lasarettsläkaren bestod personalen av en sköterska, en piga och en dräng och en kvinna som på entreprenad skötte "bespisningen".

Adolf Wilhelm Thoren (1852-1904) var lasarettsläkare åren 1884-93. Han hade b1.a. varit underkirurg två år vid Serafimerlasarettet och var endast 32 år då han fick tjänsten i Oskarshamn. Hans intresse för Karolinas sjukdom och hans möjligheter att "bota" henne torde inte ha varit stora. Man försökte emellertid med "elektricitet", vilket var den tidens moderna behandlingsmetod. Wilhelm Erb, professor i klinisk medicin i Heidelberg, gav 1886 ut Handbuch der Elektrotherapie och den kan mycket väl ha varit känd av Thoren. Boken är en sammanställning av Erbs föreläsningar i ämnet och han menar att alla inte rent kirurgiska sjukdomar bör behandlas med Elektrotherapie. Fyra föreläsningar beskriver exempelvis "Lähmung und Atrophie" i de undre extremiteterna.

Det är sannolikt att Karolinas mor stannade kvar i Oskarshamn under den tid hon var på lasarettet och skötte sin dotter. Med den bindning som fanns mellan mor och dotter måste det ha varit angeläget för dem båda att ha daglig kontakt så att Karolina kunde få i sig en matbit då och då. Thoren och sköterskan var väl bara tacksamma att få hjälp att ta hand om en ovanlig patient. Karolina skrevs ut oförbättrad 2 augusti 1892 efter en månad på lasarettet.

Enligt utskrivningsjournalen som inte utan visst besvär återfanns vid ett besök 1989 var diagnosen Dementia paralytica. Vad kan den diagnosen ha betytt för kirurgen A.W.Thoren 1892 då Karolina skrevs ut?

(Vid genomgång av journalerna under ett par decennier på Oskarshamns lasarett förekom diagnosen påfallande ofta, ibland åtföljd av anteckning om att elektroterapi och kaliumbromid administrerats.)

 

Ur journalen, Oskarshamns Lasarett

Om dementia paralytica

En översikt över diagnosen dementia paralytica framgår av nedanstående tabell med kommentarer.

Thomas Willis (1621-1675) 1672

Antoine Laurent Jesse Bayle (1799-1858) 1822

Jean Pierre Falret (1794-1870) 1851

Friedrich Esmark (1823 - 1908) och

Peter Willers Jessen d.y. (1822-1912) 1857

Valdemar Steenberg (1829-1892) 1860

Ernst Salomon (1831-1880) 1861

Nils Gustav Kjellberg (1827 - 1893) 1863

Th. Willis är sannolikt den förste som beskrivit dementia paralytica. Bayle redogör för svmptomatologin vid sjukdomen och indelar den i tre stadier. Han undersökte patologiskt-anatomiskt sex fall av vilka två hade syfilis. Orsaken ansåg han vara en kronisk arachnoidit och lade därmed grunden till den biologiska psykiatrin.

Falret menade att dementia paralytica var en självständig sjukdom och inte någon komplikation till andra psykiska sjukdomar. Esmarch och Jessen hävdade samtidigt att den enda orsaken till dementia paralytica var syfilis och Steenberg framförde samma åsikt i sin doktorsavhandling Den syfilitiska Hjernelidelse. Salomon och Kjellberg, i Lund respektive Uppsala, var av samma uppfattning beträffande etiologin.

Diagnosen dementia paralytica för Karolina när hon skrevs ut från Oskarshamns lasarett torde utan tvivel ha varit en "förlägenhetsdiagnos". Det finns inga som helst anamnestiska uppgifter eller kliniska fynd som stöder eller ens gör att man kan misstänka vad vi idag innefattar i begreppet. Sjukdomsförloppet ger heller inga hållpunkter för diagnosen.

Förnyad psykiatrisk bedömning

På grundval av ovanstående fakta om "Soverskan på Oknö" har också gjorts en förnyad psykiatrisk bedömning. Det kan dock här vara på sin plats att med några ord beröra de svårigheter som är förknippade med psykobiografiska analyser. Problem härvidlag har b1.a. påpekats av psykiatern Bengt Arne Roos, som i en avhandling 1991 disputerade på Synesius of Cyrene /A study in his personality/ - ett arbete som baserades på genomgång av efterlämnat material i form av 156 brev och andra dokument. (Cyrene levde mellan 370-413.) Det är mera sällan möjligt att ha tillgång till fullständiga sjukjournaler, som var fallet med exempelvis Gustaf Fröding och Ernst Josephson. Även när sådana journaler förts med stor omsorg uppstår problem, särskilt när de berörda vårdats under en tid när den psykiatriska diagnostiken var outvecklad. När Karl Jaspers bedömde August Strindberg som schizofren eller när Bror Gadelius i Skapande fantasi och sjuka skalder uppfattade Gustaf Fröding på samma sätt, blev kritiken från andra psykiater inte sällan hård.

Det kan konstateras att Karolina under sin sjukdomstid inte undersökts av skolad psykiater. Tillgången på dessa specialister var vid denna tid synnerligen begränsad och de fåtaliga som fanns i allt väsentligt knutna till den statliga sinnessjukvården. undersökningen kom till stånd två år efter uppvaknandet och Fröderström ställs sålunda inför uppgiften att söka rekonstruera fallet.

Karolina hade visserligen vid några tillfällen blivit intervjuad av journalister, men någon seriös studie hade inte genomförts beträffande Omständigheterna kring sjukdomen och de förhållanden under vilka tillfrisknandet skedde.

Grundmaterialet för den förnyade bedömningen utgörs dels av artiklar i Stock- Stockholms Tidningen, synnerligen utförliga, dels artikeln i Nouvelle Iconographie. Uppgifterna i dessa publikationer avviker inte nämnvärt från varandra, däremot betonas de psykiatriska aspekterna något olika. Fröderström går till verket med energi och stor omsorg, inte minst vad avser materialinsamlingen. Han inhämtar under loppet av några dagar uppgifter från såväl myndigheter som Karolina när

stående personer. Det gällde nämligen, som han uttryckte det, "att granska det

hela med läkarblick".

Modern var född 1829 och fadern, som var fiskare, var född 1825. Makarna ägde Oknötorpet, ett mindre jordbruk. Föräldrarna ingick äktenskap 1859 och Karolina, som föddes den 29 oktober 1861, var nr två av sex syskon. Modern synes ha skött hem och barn på bästa sätt. Hon ansåg dock att Karolina behövdes i hemmet och lärde henne därför läsa och skriva, varför hon inte började skolan förrän senhösten 1875. då 14 år gammal.

Karolina insjuknar efter en månads skolgång. En dag på senhösten 1875 på hemväg från skolan tillsammans med bröderna klagade hon över tandvärk och en känsla av allmän opasslighet. Inom familjen var man övertygad om att hon enligt gammal folktro hade drabbats av häxeri: möjligen kunde någon ond ande ha ut övat sin makt över henne. Med andra ord ett uttryck för den gamla besatthetsteorin. Följden blev att modern beordrade dottern att gå till sängs. Hon fortsatte att laga över tandvärk, dock utan andra symtom. Huruvida Karolina vid denna tid hade fått sina regleringar, var dock inte känt. Om insjuknandet i tiden sammanföll med menarche skulle i så fall endast modern ha kunnat berätta, men hon avled 1905 vid 76 års ålder. Fröderström betonar att Karolina före sjukdomsdebuten inte företett några anormala symtom. Hur förhållandet var mellan mor och dotter före sjukdomstiden finns heller inga uppgifter om. Under denna tid visade modern henne emellertid stor ömhet och omsorg på ett sätt som kan beskrivas som en form av överbeskydd. Förhållandet mor-dotter får därför tolkas som en symbiotisk relation. Fröderström finner ingen annan utlösande förklaring än den tandvärk som uppgivits.

Man kan givetvis spekulera över vad det kan ha betytt för den unga flickan att först vid 14 års ålder på senhösten börja skolan med den tröttsamma och 6 km långa skolvägen, med växlande väderlek och mörker, efter att tidigare ha haft undervisningen helt förlagd till hemmet. Behagligt i början under moderns omsorger med dennas strävan att skydda dottern från allt ont, samtidigt som de vårdande instinkterna finner fritt utlopp.

Men tillvaron i föräldrahemmet blir efter hand en alltmera sluten värld, lättare att tränga in i än att komma ut ifrån. En "skyddad verkstad" blir följden; för att inte säga ett fängelse. Eller med en term från den äldre psykiatriska litteraturen en hysterisationsprocess inleds.

Under vårdtiden kräver Karolina mycket bestämt hjälp av en viss person, i främsta rummet modern, samtidigt som hon avböjer hjälp av andra. När hon insjuknar befinner hon sig i puberteten och när hon slutligen vaknar till liv är den fruktbara perioden passerad. Detta ledde till vissa spekulationer om det kunde röra sig om någon inre sekretorisk rubbning, ett område som prof. Gadelius var intresserad av. Modern låter henne under den långa sjukdomstiden känna sötman av en ständig omvårdnad; hon blir med andra ord bortskämd. Kanske var hon också älsklingsbarnet. Under trycket av dessa dagliga omsorger regredierar hon.

Anhöriga bibringas uppfattningen att hon sover, men av dessas senare uppgifter framgår att Karolina i vissa ögonblick varit vid fullt medvetande. Vid något tillfälle har hon kunnat reagera med sorg i anslutning till någon tråkig händelse och även varit i stånd att uttrycka sig muntligt. Genom dessa ständiga omsorger är det inte orimligt att tänka sig att Karolina invaggas i föreställningen att vara allvarligt sjuk. Syskonen måste acceptera situationen och när dessa är närvarande håller hon sig stilla, vill inte tala, blundar och vägrar att äta. Sjukdomsbilden verkar därigenom synnerligen påtaglig och syftet att väcka medlidande uppnås, menar Fröderström. Självfallet blev det inte möjligt för honom att avslöja några detaljer om vad som förekommit under den långa sjukdomstiden. Fältet lämnas därmed fritt för spekulationer. Utfrågningen av de anhöriga pekar dock entydigt i den riktningen, att mor och dotter varit i maskopi med varandra. Modem gör dock vad hon kan för sin dotter och accepterar förslaget att söka hjälp på Oskarshamns lasarett. Mellan de två - mor och dotter - uppstår ett hemlighetsmakeri, ett ränkspel i förhållande till den övriga familjen, och här citerar jag: "vartill otaliga mödrar gjort sig skyldiga tack vare moderskärlekens underliga blandning av oresonlig självuppgivelse och själviskhet". Det är heller ingen orimlig tanke att modem med hänsyn till egna erfarenheter under sin egen uppväxt velat skydda dottern, eller med andra ord bevara henne från "tillvarons frestelser och ondska". Mor och dotter kom på detta sätt att leva ett eget liv vid sidan av familjen.

Mot bakgrund av den uppmärksamhet som incestfrågan fått i våra dagar, kan man ju också spekulera över om syftet också varit att skydda Karolina från någon

medlem av familjen. Denna misstanke har dock inte framförts av Fröderström.

Med hänsyn till moderns dagliga kontakt med dottern uttrycker Fröderström, säkert på goda grunder, en sund skepsis inför påståendet att hon endast livnärt sig på två glas mjölk per dag; en klentrogenhet som sedan får ytterligare stöd genom den skildring hushållerskan senare lämnar. Så går modern ur tiden. Någon bundsförvant som så hängivet ägnat sig åt henne står inte längre till buds inom familjen. Fadern är nu över 80 år och kunde självfallet inte biträda sin dotter på samma sätt som modem. Hon blir därför tvungen att hjälpa sig själv. Hon lämnas i fortsättningen mera ensam och torde under dessa år ha försett sig med mat i smyg, sannolikt dock långt mindre än när modem levde. Hon tvingas också att försöka smussla undan det kroppen lämnar efter sig. Med andra ord: villkoren blir hårdare. Fröderström framhåller att Karolinas öde efter hand blivit en alltmer öm punkt för familjen, som man i allt mindre grad önskar vidröra. Parallellt härmed torde också förmågan att se och förstå ha trubbats av inom familjen. Men det centrala är dock att den sjukdomsvinst som i initialskedet tedde sig så lockande, efterhand förlorar alltmer av sitt skimmer. Vad återstår? Det gäller framför allt att med bibehållen heder försöka organisera reträtten, eller med andra ord agera så att inte ansiktet går förlorat; ett påpekande som neurologen Nils Antoni brukade göra i liknande fall, även om han inte alltid själv slaviskt följde detta recept.

Vad så vårdtiden i Oskarshamn beträffar var detta ett odelat lasarett och den kirurgiskt skolade lasarettsläkaren kan inte rimligen ha ägnat något större intresse åt ett fall som detta. En psykiatriundervisning var i vårt land införd omkring 1860, men denna omfattade främst de tunga psykoserna.

Karolinas tillstånd var under sjukhusvistelsen helt oförändrat och hon befann sig under denna tid i ett närmast stuporöst tillstånd, utan att tala och okänslig för stick och beröring. Behandling med elektricitet var verkningslös och den enda behandlingen torde ha varit att matordningen blev någorlunda, mer regelbunden. Hon förklarades som "hysterisk" och diagnosen vid utskrivningen blev förvånansvärt nog dementia paralytica. Denna diagnos låg så att säga i tiden och även Strindberg berör detta i sina brev vid 1880-talets början. När Fröderström i samband med sin undersökning intervjuar två av bröderna, säger sig dessa under alla år aldrig ha sett systern lämna sängen. Fadern menar dock att han vid några tillfällen sett henne krypa på golvet på alla fyra och vid åtminstone tre tillfällen hört henne tala. En gång hade hon suttit i sängen och fadern hörde henne ropa: "Gode Jesus, hav förbarmande med mig!" Hon kröp så åter ner i sängen och drog täcket över huvudet. Modern hade vårdat Karolina helt ensam och ingen i den övriga familjen ansåg att hon fick mer än de två glas mjölk modem serverade henne varje dag. Mor och dotter var för övrigt ensamma hemma, eftersom de övriga familjemedlemmarna alltid arbetade utomhus.

Då modern dog 1905 började Karolina gråta. Dessa gråtattacker fortsatte under några dagar, men tillståndet förblev oförändrat. Så fick fadern överta moderns tidigare roll. Han blev den som varje kväll lyfte henne ur bädden så att hon kunde kasta vatten. Mjölkdieten fortsatte. När den äldsta brodern drunknade 1907, fick Karolina åter en våldsam gråtattack. Den hushållerska som fadern anställt visade sig vara en hederlig och intelligent person enligt Fröderströms bedömning. Hon kunde vitsorda att Karolina var sängliggande efter moderns död åren 1905 -1908, orolig och utan att bry sig om personer i sin närhet. Hon berättade också att hon aldrig sett några fläckar av urin eller menstruationsblod i sängen. Karolina var alltid ren, håret aldrig smutsigt och naglarna normala. Om någon satte fram bröd vid sängen. rörde hon det aldrig, men tyckte däremot om karameller, men åt aldrig dessa när någon såg på. Hushållerskan hade aldrig hört henne tala, men ibland kunde hon höra henne gråta eller jämra sig. Karolina lämnades helt åt sig själv när hushållerskan och övriga medlemmar i familjen arbetade på gården. Hushållerskan kunde dock ibland se att vissa föremål i rummet bytt plats när hon varit utomhus.

Uppvaknandet

Så en dag - den 3 april 1908 - när hon kom in, fann hon Karolina småskuttande på alla fyra på golvet, gråtande. När hon strängt beordrades i säng, frågade hon: "Var är mamma?". Då bröderna kom hem, kände hon inte igen dem. "Det är inte mina bröder, eftersom de var så små", tillade hon. Vid "uppvaknandet" var Karolina kraftigt avmagrad och mycket blek, som en utsvulten människa. Under de första dagarna var hon försvagad, undvek ljuset, svarade endast motvilligt på frågor, rörde sig med svårighet, men åt med god aptit. Några dagar senare, den 6 april,

Den bild av en sängliggande "nyvaknad" Karolina Olsson som figurerat i olika sammanhang togs troligen tisdagen den 14 april 1908, alltså 11 dagar efter uppvaknandet. Uppenbarligen ansågs fallet så märkligt att Dagens Nyheter i Stockholm skickade ut en fotograf till Oknö. Denne kom samma dag som lokaltidningen Barometerns medarbetare besökte Karolina. Barometern-reportern skriver så här om sammanträffandet:

"Samma dag som meddelaren gjorde sitt förut omnämnda besök på Oknö togs jämväl, på föranstaltande a f en tämligen långväga hit anländ intreserad tidningsman, en fotograf af Karolina, där hon hvilar i sin bädd, hvilken fotografi med förbehållen ensamrätt troligen snart kommer att återgifvas i någon av våra störe tidningar. "

Det dröjde till den 22 april innan det återgavs i DN, och då i samband med en artikel där överläkaren vid Stockholms hospital å Konradsberg, professor B. E. Gadelius, yttrar sig om soverskan på Oknö. Rubriken till den omfattande artikeln, som sträcker sig över nästan två av sidans sex spalter. är:

"Den ur 32-årig dvala uppvaknade kvinnan, Professor Gadelius anser ett slags sinnessjukdom .föreligga. Liknande fall ej så sällsynta.

Bildtexten lyder:

"Karolina Olsson efter uppvaknandet"

Detta fotografi har sedan figurerat flera gånger. Fröderström använde det i Stockholms Tidningen och i sin franska uppsats när han några år senare beskrev sin undersökning av Karolina.

fick hon besök av en gammal lärare, rektor J. W. Goijer. Hon kunde då läsa flytande och även återge det hon hade läst. Karolina erinrade sig skoltiden och kyrkobesöken, steg hon upp och började delta i hushållsbestyren, trots att gången alltjämt var osäker. Det mest påfallande var emellertid, att hon inte ställde några frågor om det förflutna eller om vad som skett under sjukdomstiden. Hon frågade heller inte om moderns död. Nyheten om uppvaknandet spred sig snabbt och många sökte sig till Oknö för att se på "miraklet". Detta uppvaknande tolkar Fröderström som en kapitulation, sedan "de förändrade levnadsvillkoren börjat hota henne till livet i och med att självbevarelsens starka drift blev hennes sjuka vilja övermäktig och i elfte timmen ledde ut till solljus och verksamhet", som det uttrycktes i Stockholms Tidningens referat.

Vid sitt första besök hos Karolina den 12 oktober 1910 fann Fröderström henne sysselsatt med hushållsarbete. Van från ungflickstiden att ta emot besökare, hälsade hon med öppenhet och vänlighet, inte helt utan koketteri, som dock aldrig gick till överdrift. Trots sina 49 år verkade hon fortfarande ung och framstod snarare som en kvinna på 35. En noggrann somatisk undersökning genomfördes, som dock inte uppvisade något onormalt, om man bortser från att muskulaturen var föga utvecklad. På framställda frågor svarar hon utan tvekan och mycket omdömesgillt. Hon hade inga tydliga minnen frän sin barndom, men kom ihåg grannfamiljen och att hon lekt med sina bröder. Hon kunde beskriva rektorn och namnge några klasskamrater och i detalj beskriva den väg hon gick till skolan. Hon erinrade sig också den vinterdag på hemväg över isen då hon fick ont i tänderna. I övrigt hade hon inte upplevt något speciellt på hemvägen. När samtalet kom in på detta ämne blir hon emellertid reserverad och mindre säker och säger sig inte ha något minne av vad som sedan hände. Hon hade under denna tid ej heller kunnat skilja mellan dag och natt och kände vid uppvaknandet ej igen omgivningen. Hon visar här tydligt att frågorna besvärar henne. Dagen efter uppvaknandet hade hon en riklig avföring och kände sig "mycket sjuk". Efter uppstigningen var hon svullen i kroppen hela sommaren. Fröderström uppfattar Karolina som intelligent, men finner hennes kunskaper synnerligen begränsade. Hon visste vad kungen och drottningen hette och var landshövdingen bodde, medan Sveriges historia var ett okänt kapitel för henne. Hon kunde inte heller peka ut Stockholm på kartan och hade vidare problem med addition och multiplikationstabell. I juli 1908 gick hon fram för prästen och redde sig bra.

Ett år senare förhörde sig Fröderström hos dr Almbladh i Mönsterås och fick då beskedet att hon inte uppvisade några psykiska besvär. Vad hade då Fröderström för synpunkter på diagnosen? Han avvisar tanken på att det skulle ha rört sig om någon organisk sjukdom. I Stockholms Tidningen framhåller han att Karolina lidit av den sjuklighet eller abnormitet i viljelivet som är betecknande för hysterien och hon behärskats av sin vilja till sjukdom som hon tillfredsställt på olika sätt. Men, betonas det vidare, någon viljelös slapphet är det alls inte fråga om. Tvärtom har hon förstått att göra sin vilja gällande och till och med endast accepterat en speciell person för sin omsorg. Ett ytterligare stöd för sin diagnos finner Fröderström i den fullständiga amnesi som förelåg vid uppvaknandet.

Vad motiven beträffar återkommer Fröderström till tandvärken, känslan av opasslighet, det ordinerade sängläget, kanske rent av den första menstruationen, och därtill att det rör sig om en ung flicka i en känslig ålder. Samtidigt får hon känna sötman av moderns omvårdnad, som förstärker föreställningen av att vara svårt sjuk, varvid det gäller att få även syskonen att inse detta. Sålunda förstärks symtomen när någon av de senare visar sig.

Även om symtombeskrivningen inte är fullständig, är det uppenbart, menar Fröderström, att Karolina befunnit sig i ett tillstånd av negativism av den typ som motsvarar katatoni i den mening Kahlbaum inlade i detta begrepp 1874. Några hallucinationer synes inte ha förekommit, däremot en viss tendens till simulation. Fröderström betecknar manifestationerna som psykopatiska, vilket vi inte numera skulle göra. Frågan om förföljelseidéer kan ha förelegat får lämnas obesvarad, men framstår som föga sannolika. Familjens uppgift att Karolina hade förtärt tvåglas mjölk om dagen och under 32 år inte förrättat naturbehov kan endast förklaras med att hon i modem haft en trogen lierad, som vaktat utan de övrigas vetskap. Avmagringen sedan modern avlidit får uppfattas som en följd av att hon inte på samma sätt som tidigare fått mat. Fröderström håller vidare för troligt att Karolina vid uppvaknandet inte ville minnas moderns död och ej heller vidkännas sina bröder. "Hon framhärdade således i någon form av självbevarelsedrift, även om hennes försvarsmetod fläckades av ett antal inkonsekvenser." Fröderström tillägger: "Kanske hade man kunnat komma fram till en viss säkerhet i denna fråga med hjälp av psykoanalys eller genom hypnotisk behandling." Denna ståndpunkt är intressant mot bakgrund av att Fröderström i en artikel i Svenska läkartidningen 1910:7 utvecklade en starkt kritisk hållning till psykoanalysen. Bla. förespådde han denna lära framgång i USA med hänsyn, som han uttryckte det, till "det lättvindiga transatlantiska kynnet".

I Fröderströms franska artikel har hysteridiagnosen skjutits i bakgrunden och ram tonar uppfattningen att det möjligen rör sig om ett fall av kataton stupor med negativism dock utan hallucinatoriska upplevelser. Här har tydligen Fröderström influerats av ett fall som Bror Gadelius publicerade i Hygiea 1894 och som har vissa beröringspunkter med det nu diskuterade fallet. Det rörde sig om en 32-årig skräddare som 1882 insjuknat akut med ångest, förföljelseidéer och näringsvägran. Han var vidare rädd att hamna i fängelse efter att misstänkts för stöld. Habituellt betecknad som arbetsam och foglig, men med trög fattningsförmåga, intogs han den 1 november 1882 på Lunds hospital efter att sedan några månader endast ha yttrat: "Det är grannt väder idag." Han vårdades sedan i 11 år på sjukhuset och tvångsmatades under denna tid i 9 år.

Under vårdtiden låg han till sängs, stum och stuporös och hade en totalt nedsatt sensibilitet för beröring och stick och reagerade ej heller för Faradisk ström. Han utskrevs 1893 och Alfred Petrén kunde i sin doktorsavhandling 1908 "Uber Spätheilung bei Psychosen" konstatera att han alltjämt efter 15 år var frisk, om än mer retlig och egensinnig än förr. Detta fall har Gadelius även beskrivit i del 3 i sin lärobok "Det mänskliga själslivet" 1924 i kapitlet Dementia praecox.

När Bror Gadelius intervjuades av en medarbetare i Dagens Nyheter 1910 om detta fall betecknades sjukdomen som en slags sinnessjukdom, katatoni, som yttrar sig i fullkomlig passivitet och total förlamning av den psyko-motoriska apparaten.

I sina tre artiklar i Stockholms Tidningen 1910 framhåller Fröderström uttryckligen att det rör sig om ett fall av hysteri, dvs. ett inte organiskt men väl funktionellt betingat tillstånd. Det är inte uteslutet att denna förskjutning av diagnosen från hysteri till katatoni kan tolkas som en eftergift av eleven Fröderström för att tillmötesgå sin chef professor Gadelius.

Vad finns då slutligen att säga om Karolinas diagnos?

Mot diagnosen katatoni talar den tidiga debuten vid 14 års ålder. Professor Gadelius anger i sina läroböcker manifestationsåldem till 25 -35 år. Detta innebär att sannolikheten för att det rört sig om ett klassiskt fall av konversionshysteri överväger eller med en mera modern term: ett dissociativt syndrom. Det finns dock skäl all framhålla att även andra faktorer av betydelse for sjukdomsutvecklingen kan ha gjort sig gällande, antingen glömda eller av diskretionsskäl utelämnade.

Avslutningsvis bör betonas att sjukhistorien speglar andra synsätt och värderingar i en kulturkrets där sådana reaktioner tidigare var vanliga. Samhällsutvecklingen och inte minst kvinnors strävan efter ökad frihet och jämställdhet har medfört att behovet av flykt in i sjukdom i motsvarande grad minskat. Analysen kan därför göra anspråk på ett visst intresse ur såväl idéhistorisk som medicinhistorisk synpunkt.

 

Vi uttrycker vår tacksamhet för värdefull hjälp från framlidne Bengt Gustavsson på Oknö,

Nils-0lof Larsson, f.d. intendent vid Oskarshamns lasarett,

Marianne Nilsson, journalist och avlägsen släkting till Karolina Olsson.

 

Artiklar om Karolina Olsson på Oknö i lokalpressen

 

Mönsterås-Tidningen (Bil. till Oskarshamns- Tidningen)

1908-04-15: Ett under. Uppvaknande efter 28 år. (Anonym)

1908-04-16: Undret. Ett uppvaknande efter 32 års sömn. Av sign. V.G. Sannolikt Wilhelm (Vilhelm?) Goijer, Rektor, Mönsterås

1908-04-25: Efter 32-årig dvala. Professor Gadelin anser ett slags sinnesjukdom föreligga. (Anonym)

1908-04-29: En långsofverska på 1700-talet. Professor /Henrik/ Schuck om en svältande katatoniker på 1700-talet. Referat av berättelse av Henrik Schuck: Ur gamla papper. Den kände litteraturhistorikern Henrik Schuck (1855 - 1947) utgav sina anteckningar Ur gamla papper i 8 bd (1892-1908)

1908-06-20: Den återuppvaknade. Efter den 32-åriga sömnen. (Anonym)

1908-07-08 Notis: Karolina Karlsdotter från Oknö, som efter den 32-åriga sömnen uppvaknade i början av april månad och sedan dess så småningom återhämtat krafterna. har sistlidne söndag /5 juli, Tredje efter Trefaldighet/ blifvit af församlingens kyrkoherde konfirmerad och därefter för första gången erhållit Herrens nattvard.

Barometern

1908-04-16: Ett uppvaknande efter 32 års oafbruten dvala. (Anonym)

1908-06-20: Efter uppvaknandet från den 32-ånga sömnen. Av sign. W. G. dvs. Wilhelm Goijer,  rektor vid Pedagogien i Mönsterås.

 

 

LITTERATURFÖRTECKNING

Fröderström. Harald: Kvinnan som sof i 32 år. En undersökning för Stockholms-Tidningen.

Stockholms-Tidningen 27/10,28/10,29/10 1910. Omtryck i bl.a. Mönsterås- Tidningen (OT) 31/10.2/11,4/11 1910.

Fröderström, Harald: La dormeuse d’ Oknö. 32 ans de stupeur. Guerison complete. Nouvelle iconogrnphie de la Salpetriere. T. 25,1912, s. 267 -279,l pl.

Gadelius, Bror: Ett ovanligt fall af stupor med nära 9-årig oafbruten tvångsmatning - uppvaknande - total amnesi. Hygiaea 1894,5.355-390.

Holmstedt. Bo: Min vistelse på Oknö 1924. Ur Stranda 1989-90, pp. 29-33.

Söderberg. Sten: Den sovande i Mönsterås. Sveriges Land och folk D.2, Stockholm 1966 s. 504. - Ramartikel av sign. S. S.

 

SUMMARY

The sleeping Girl from Oknö. 

The Peninsula of Oknö is located on the Baltic in Southern Sweden. It was here a 14 year old "fell asleep" around Christmas time in the year 1875-she woke up on April 3rd She was then 46 years of age and had slept for 32 years. Except for numerous newspaper articles this unusual case has been described by the Swedish psychiatrist Harald Fröderström in 1912.

The present article is based on his review and the investigation of the medical records at the hospital of the city of Oskarshamn where the woman in question was hospitalized for one month in 1892. At the city hospital she was given the diagnosis dementia paralytica - a diagnosis which was obviously wrong.

When the woman woke up in 1908 she assumed a normal life and remained healthy until she died in 1950 through a brain hemorrhage.

Fröderström, who except for an article written in French, wrote several extensive articles for Swedish newspapers about the sleeping girl. These articles are here reviewed from a modern psychiatric point of view.