Namibia 2002

En 420 mils färd i sand- och stenöken 6-23 augusti 
©2002 Lennart Borg

DEL 1 av 3



Så här såg gruppen ut när vi var där och står samlade på världens största meteorit. Vi var totalt 12 personer från 7 olika länder, varav 3 st var chaufförer. Du kan se ledaren och geologen Andréas längst fram i kortbyxor.
Fotograf är André som körde bilen jag åkte med..

Dag 0: Denna stentur startade tisdagen den 6 augusti 2002 från Oslo/Gardemoen till London-Johannesburg- och vidare upp till huvudstaden Windhoek.

Dag 1: På flygplatsen som ligger två timmars resa söder om huvudstaden Windhoek, möttes vi av vår geologiska guide – Andreas Palfi, chauffören André Mostert och hans fru Thea samt deras tre Toyota Landcruisers med fyrdjulsdrift samt en släpvagn som senare fylldes med stenkartonger.

Alla våra resväskor kom fram utom för Björn-Otto som saknade sina två. Han fick dem först två dagar senare när vi var en bra bit på väg. I Namibia har flyget den regeln att saknas något kolli så körs det ut till hemadressen oavsett hur långt bort man bor i Namibia. Vår chaufför hade en gång kört en väska 200 mil upp mot Angolas gräns.

Så började själva resan och vad ser jag - är det inte apor i massor efter stora asfalterade riksvägen från flygfältet? Den första av många frågor till vår André. Jo det var babianer som letade insekter efter vägkanten. Någon enstaka sprang även över riksvägen.

Väl framme i Windhoek så kördes vi direkt till hotell Windhoek Town Lodge som var helt omslutet av en hög mur och en svart vakt som öppnade den stora höga järngrinden.

Efterhand förstod vi att "alla" vita hus var bevakade på samma sätt samt dessutom med vakthundar på insidan av murarna. Andreas samlade oss på gården och hälsade välkommen samt gick igenom det kommande programmet i stora drag. Vad gäller övernattningar så kommer de att bli av tre olika slag:

-vildcamping i det fria utan vägar, vatten, el eller toaletter men med mån-och stärnljus

- etablerade campingplatser med soluppvärmt vatten och toalett

- Hotell/Lodges med all komfort

Vi lastade av och for sedan in till staden för att växla till oss den inhemska dollarvalutan samt beundrade de mycket stora meteoriterna som fanns på ett centralt torg. Glöm inte, sade André, att växla till er små sedlar för inköp efter vägen.

Windhoek räknas som Afrikas renaste stad. Staden har 200 000 innevånare och ligger på 1 700 meters höjd. Gatunamnen har namn efter landets hjältar såsom Nelson Mandela ave, Robert Mugabe street, Idi Amin strasse och Olov Palme ave. På en regeringsbyggnad kunde jag läsa namnet på kontoret: Office of Ombudsman.

Åter till Andreas villa där vi utrustades med var sin plastflaska som vi skrev vårt namn på. - Den skall du ha hela turen och se till att den är vattenfylld på morgonen, upplyste Andreas. I övrigt så fanns all utrustning i de tre Toyota- bilarna. Därefter in till hans villa där jag manisk sprang från rum till rum och såg alla hans vackra och prissatta stuffer. En låda fylldes snabbt och ställdes undan tills vi skulle komma tillbaka 16 dagar senare. Då kunde jag köpa eller lämna tillbaka det jag hade plockat fram.

Kvällen fortsatte med middag utanför staden där det fanns mängder av levande djur och fåglar. En stor krokodil låg nere i "vallgraven" in till matsalen. Den rörde sig inte så den var säkert konstgjord. Min första stek av Afrikas villebråd avnjöts – Oryx (Gemsbock). Åter till hotellet och första dagen var tillända.

Gruppens medlemmar:

Vi var totalt 12 personer från sju olika länder. Canada, England, Namibia, 6 st från Norge, Sverige, Syd-Afrika och Ungern. Det gemensamma språket blev engelska.

Andreas - skicklig geolog i röd jacka är född i Ungern och sedan många år är Namibier och nu har som sitt yrke och nöje att ordna turer för mineralintresserade från hela världen. Vi var den tredje av fyra grupper under kort tid denna Namibiavinter.

 

 

 

André – 45 årig f d officer i Syd-Afrikas arme/flyg/marin, som var min bils chaufför och som visade sig vara en fullträff vad det gällde att berätta om alla djur och växer vi såg under resans gång. Otaliga var även hans historier upplevda och påhittade från militärtiden. Han stred själv som officer i S-A tillsammans med Unita under 20 år mot Swapo, cubanska flygsoldater och ryska instruktörer. FN kom till landet 1990 och alla lade så småningom ned vapnen och svarta och vita verkade nu leva sida vid sida utan problem. Han bad varje kväll sin bön och var allmänt en stor tillgång. Förutom förare så var han den som med sin fru lagade mat till oss alla tolv ute i öknen.

Dorothea (Thea) – f d signalist i S-A armén är gift med André och var med som chaufför och kock. Det blir inte så många mil vid ratten lockade Andre med före resan. Men det var precis vad det blev – 420 mil på vägar som inte är vägar. Aldrig mer en sådan tur var hennes kommentar vid hemkomsten.

Astrid, Björn-Otto, Egil, Hans-Vidar, Harald och Jan från Norge - David från England - Robin från Montreal i Canada - Lennart (jag själv) från Sverige. En bra blandning av nationer, mikro- och makro samlare.

Dag 2: uppstigning kl 6 (liksom alla andra dagar), frukost och avfärd söderut mot flygplatsen och till ett stort stenbrott i Aris Phonolite Quarry 25 km öster om Windhoek.Här fanns mängder av nysprängda block av bergarten Phonolite som bl a innehåller "fossilt vatten" och en tämligen rik mineralisering. I de flesta block fanns mer eller mindre mängder av mikro mineral. Phono av grekisk – ljuda, och det var precis vad det gjorde. När jag slog på ett block lät det som att slå på en kyrkklocka. Efter ett par timmars bankande i stekande sol var vi alla mer än nöjda och mer eller mindre fyllde vår första stora kartong.

Vi fann gråbruna borstar av Tuperssuatsiaite, en del Natrolite, Calcite och rosa kristaller av Villiaumite på druser i blocken.

Vi for åter till Andreas villa där vi ställde in dessa lådor och for vidare norrut mot Ousakos där vi övernattade i öknen. Platsen heter "Namib Wüste" och kan översättas med Namibisk öken.

Dag 3: Dagen startar med ett besök i Neuschwaben Tourmaline Mine. Här kämpar en massa "small scale miners" för att finna turmaliner. Här fick vi inte gräva själva utan kunde endast köpa kvartsstuffer och mindre turmaliner. På bild dock Aquamariner och den högra på schörl

En svart man besökte jag i hans håla som var cirka 6 meter ned i kvartsiten. Där hade han arbetat i 6 månader utan att hitta de eftersökta turmalinerna. Några rökkvartskristaller ibland var hans fynd. Men – look here, sade han– det finns potential att jag kommer att öppna en håla!!

Vi for ut till deras boplats och började handla men här kom en machete fram och vi lämnade snabbt platsen.

Nästa fyndplats var en en Demantoid-gruva och några enstaka små gröna granater fann vi men i stort sett var det en mindre bra förekomst.

Vidare till Kleine Spitzkoppe där vi slog läger för natten. Detta var en härlig plats där flera av oss sov under bar himmel utanför tälten.

Nattljud av olika slag upplever vi under dessa tältnätter. Gemensamt ljud under alla kvällar är snarkningar av olika decibeltal från 12 personer. Dessa blandas med ljud från babianer, cikador, vårtsvin, åsnor och andra vilda djur.

NÄSTA SIDA