Ett liv med pudel

När jag var sju år gammal skaffade familjen sin första pudel. Hon hette Nikolina, var låg och lång som en tax och skulle knappast ha fått något pris på utställning. När vi köpte henne visste vi inte så mycket mer än att vi "skulle ha en pudel". Jag fick välja valp och tog den busigaste. Som vuxen visade sig Nikolina bli en lugn och lättuppfostrad dam som alltid följde efter oss. Koppel var överflödigt. Nikolina var på alla sätt och vis en trevlig hund som fick mig att för alltid fastna för rasen.

Pudel nummer två var en svart dvärgpudelhane som hette Rusch mix Pershing, Titus. Honom fick jag när jag var fjorton år gammal och från första dagen hade jag målsättningen klar för mig: Titus och jag skulle tävla! I vad visste jag däremot inte riktigt... Det blev i det mesta. Titus visade sig vara en exteriört bra hanhund som tog två cert och två cacib. Men framför allt hade han ett underbart temperament. Han var pigg, lättlärd och villig att prova på det mesta. Så det gjorde vi. Med åren blev han svensk lydnadschampion och elitlydnadschampion. Ett år kvalificerade vi oss till lydnads-SM, men gjorde inget strålande resultat där. Vi tävlade också i agility, och var ett år med i lag-SM. Till och med rapport provade vi på, trots att Titus inte var mer än tre decimeter hög. Inte på någon högre nivå, förstås, men vi var i alla fall med i ungdoms-SM i appellrapport ett år. Lägg till detta att Titus hade godkänt viltspårprov, godkänt karaktärsprov och godkänt anlagstest för räddningshundar så får ni fram en fantastisk liten hund! Tyvärr får ingenting vara perfekt. Efter fem år visade det sig att Titus hade PRA, en obotlig sjukdom som leder till blindhet. Titus fick finnas kvar så länge han hade livsglädjen kvar, men när rädslan att gå in i saker och göra illa sig blev större än lusten att leva fick han somna in.

Pudel nummer tre var då Freja, min nuvarande aprikosa lilla toytik. Hon är en klyftig liten donna som har någonting kattlikt över sig. Hon förstår allting blixtsnabbt, men gör ingenting om hon inte ser någon fördel för sig själv i arrangemanget. I ärlighetens namn måste jag säga att hon nog är lite bortskämd... Som sig bör ligger hon med stor glädje i såväl soffa som säng, och är ganska kräsen med vad hon äter. Hon har ett förstapris i lydnadsettan och ett i lydnadstvåan på bara tre starter. Exteriört är hon bra med ett mycket vackert uttryck.

Daisy är pudel nummer fyra. Men denna storpudelfröken kommer jag att berätta mer om på annan plats. Det var efter stor beslutsångest som jag bestämde mig för att köpa en storpudel. Främst för att jag är en urusel pälsmänniska... Men jag kan lova att jag inte har ångrat mig en sekund!

Pudelfilosofi. För mig är det viktigt att pudeln är och fortsätter vara en allsidig hund. Jag vägrar att ge avkall på hälsa, temperament eller exteriör. Samma pudel ska på morgonen kunna vinna förstapris i lydnad, på eftermiddagen plocka ett ck och på kvällen rulla ihop sig med barnen och vara världens bästa familjehund.