Äntligen var det dags för Tåmelägret! Vi hade cirka 55 mil att köra upp. Väl framme så regnade det... Problemet med regn var två: hundarna fick inte vara i baracken där vi sov. Att tvingas sova i bilen på natten är väl en sak, men jag hade nog räknat med att man skulle tillbringa kvällarna med sin hund. På grund av regnet gick inte det, det var svårt nog ändå att försöka rasta utan att få en genomblöt hund. För det var kallt också, och hur kul är det att lämna en kall och blöt hund i bilen? Sedan blev det inte direkt lätt med sonen heller, han kunde inte vara ute och leka på backen som jag hade hoppats. Efter första natten var det kris och vi bestämde oss helt enkelt för att ta in på en närbelägen camping! Hyrde stuga där i två nätter. Det var underbart att ha utrymme för Simon att krypa på, värme, hundarna med i stugan, egen dusch, ett kök - tja, allt det där man tar för givet hemma! Barackerna på Tåme skjutfält är inte planerade för tio månaders bebisar! När vädret blev bättre fungerade det dock bra att flytta tillbaks dit.

Campingstugan. Lätt att trivas i...

Kursen var väldigt givande. Vi ägnade mycket tid åt spårupptag och pinnspår. Innan vi åkte upp fick vi skriva och berätta vad vi ville träna. Eftersom jag pressat Daisy så hårt när hon var sjuk så ville jag ge henne tillbaka känslan att spår är lätt och kul. Vi gjorde ändå ungefär samma övningar som de andra. Kursledare var Johnny Knutsen, för mig ett obekant namn men jag trivdes bra med hans idéer och kursupplägg.

Jag, Daisy och Johnny på väg tillbaks efter spåret. Kolla spårskogen!

Fascinerande var att efter fem dagars spårande (plus upplet och lydnad) så var min hund mer taggad än någonsin! Jag trodde att hon skulle bli tröttare och tröttare för varje dag. Men icke! Sista dagen före lunch gjorde hon ett pinnspår, ett serpentinspår med tre spårupptag och ett förledningsspår - allt klockrent och med underbart hög motivation. Det kändes så skönt för mattehjärtat! Också skönt att höra Johnny säga att Daisy mer än väl har kapacitet för att hävda sig i elitspåret.

Ett annat stort plus med kursen var att vi kom i en väldigt trevlig och kunnig grupp. Det var gott om diskussioner och tips hela tiden. För mig var nästan alla nya bekantskaper. Riesen-Lotta från Sundsvall hade jag träffat som hastigast tidigare. Och kelpie-Linda, också från Sundsvall, kände jag igen från Brukshunden. Det var ju hon och hennes härliga Coleen som blev Årets brukshund 2006! Superkul att få se dem arbeta i nästan en vecka. Dels att få se hur Coleen genomförde momenten (det är värdefullt att ha en bra målbild på näthinnan), dels att se hur Linda jobbade med henne. Sedan var det dvärgschnauzer-Katarina, som hade en tuff liten tjej, inte helt olik Daisy. Och så schäfergänget: Maria, Katarina och Ingemar. Sist men inte minst Katti, som skulle ha gått kursen med Edgar, men som i stället följde med som min barnvakt eftersom Edgar brutit benet.

Katti med gipsade Edgar i hans specialbur, omgiven av myggnät!

Lägrets yngste deltagare!