Kärlek.

Det var vid begravningen jag först upplevde henne. Hon var naturligtvis klädd i svart med en enkel svart hatt med sorgflor, så att man inte kunde se hennes ansikte, men redan då tilldrog sig hennes figur min uppmärksamhet. Hon var ovanligt lång, och jag var ovanligt liten, så jag kunde i lugn och ro betrakta henne bakom mina tjocka glasögon med perfekt diskretion. Hon var inte bara lång utan dessutom kraftig. Hon var nästan muskulös med sina långa ben och sin breda bröstkorg, så att jag hellre skulle vilja kalla henne maninna än kvinna. Likväl har jag aldrig känt något mera kvinnligt än henne. Redan då insåg jag att hon måste vara inte bara ett praktexemplar utan en prydnad för sitt kön, nästan något av dess krona: en idealisk kvinna.

Och hon var bara 22 år och änka med ett litet nyfött barn. Katastrofen hade varit total, och alla i hela staden hade talat om det. De hade uppträtt tillsammans i ett slags revy och gjort stor succé som något av ett operettpar, de hade varit utomordentligt komiska, och hon hade gjort sig högt uppskattad och väl känd för sitt goda humör och sina fantastiska egenskaper som komedienne. I två år hade de varit gifta. Efter ett år hade han fått en cancertumör, så blev hon med barn, och så dog han. Det var som i en historia av Anton Tjechov - fulländad harmoni, idealisk sorglöshet, det perfekta äktenskapet, ett vackert barn, och så plötsligt ond bråd död utan anledning, utan förklaring, utan ett spår av rättvisa - naturens lag när den är som värst och orättvisast.

Dessutom var hon inte från vår stad. Hon var florentinska, och det var hennes kärlek som fört henne som främling till vår stad, hennes äktenskap med den briljante fysikern, som hade sin karriär i Genua. Hon var helt utanför alla normala genuesiska kretsar, och som 22-årig änka med en sex månader gammal son var hon dömd till fullständig isolering.

Emellertid hade hennes man gjort vad han kunnat för henne när han fått veta att han skulle dö. Han hade haft nio månader på sig och använt dem väl. Han lyckades skapa en säker ekonomisk grund för hennes fortsatta existens, men naturligtvis kunde detta arv inte vara mer än begränsat. Det var en frist på något år. Sedan måste hon ta sig i kragen och själv klara både sitt eget liv och sin sons, om hon inte gifte om sig.

Hon hade ingen tanke på att gifta om sig. Hennes kärlek hade varit för sann och innerlig. Hon hade gett allt för sin man, och hon hade ingenting kvar att ge för någon annan utom sin son. Hennes man hade sagt, att hennes son skulle trösta henne och ge henne allt det stöd som han inte längre kunde ge henne. Det skulle visa sig att mannens profetia skulle slå in. Ändå var det hon som blev den som inte bara lyckades ge sin son ett gott liv utan även hela sin omgivning. Ty hon var en stark kvinna.

Det var juridiska angelägenheter som förde mig i kontakt med henne. En god vän hade tipsat mig om hennes fall och bett mig närvara vid begravningen för att erbjuda henne mina tjänster och ge henne mitt kort. Jag var den bästa juridiska rådgivning hon kunde få. Det visste hela staden. Och hon var inte dummare än att hon snabbt begrep det också. Hon tog tacksamt emot mitt kort, och ganska snart, efter bara några veckor, kontaktade hon mig. Det blev sedan min ära att få hjälpa henne starta hennes lilla affärsrörelse.

Mitt första råd till henne blev att ta en snabbkurs i handelskunskap. Hon gjorde det genast, och det slog mig då hur mångsidigt begåvad hon var. Är alla florentinare universalgenier? Man fick nästan det intrycket av henne. Hon hade ordets makt, hon var en utsökt poetissa, hon var beläst och musikalisk, hennes minne var imponerande i sin detaljkapacitet, och hon hade ett otroligt affärssinne. Jag skulle vilja karaktärisera hennes affärsbegåvning med att hon hade ett slags gröna fingrar för pengar. Jag begrep aldrig själv hur hon bar sig åt. Hon bara lyckades med allt vilka misstag hon än begick.

Naturligtvis fick hon inte vara i fred. Hon väckte uppmärksamhet och fick friare. Hon var ju ung och vacker och därtill ensamstående som änka, så det var helt naturligt. Det hade bara fattats annat. Men hon var inte intresserad.

Naturligtvis sökte hon också tröst hos gamla vänner. En av dessa var en briljant läkarbegåvning som hade stora framtidsutsikter inom kirurgin. Han bodde i Florens men kom ofta till Genua bara för att träffa den vackra sörjande modern. De gjorde utflykter tillsammans, och en dag föreslog han henne att hon skulle följa honom tillbaka till Florens och bli hans hustru. Hans karriär låg säker framför honom, han skulle bli en kirurgisk expert och nå en mycket hög samhällsställning, han skulle kunna ge henne all trygghet i världen, men det var bara vänskap mellan dem. Dessutom var han ohjälpligt ful och pinsamt medveten om sin fulhet. Han hade en stor potatisnäsa som ett tryne och utstående tänder med långa hörntänder som en varg. Han var ingen skönhet precis, och medveten om detta framlade han sitt frieri mycket försiktigt:

"Får jag gifta mig med dig om 25 år?"

Ett så försynt frieri kunde hon inte säga nej till. Hon svarade:

"Varför inte?" och de fortsatte sitt intima umgänge som goda vänner. Men han blev alltmer förtjust i henne och ville inte skiljas från henne, varför han en dag hade djärvheten att fråga henne:

"Skulle du kunna tänka dig att förkorta de 25 åren?"

Då kom hennes verkliga karaktär i dagen. Hon var ärligheten själv och kände sig själv och männen mer än väl.

"Min käre vän, för äktenskap behövs det kärlek. Vi är bara vänner. Vi är mycket goda vänner, och jag vill att vi ska förbli det. Ditt erbjudande om äktenskap om 25 år var ett skämt och ett gott skämt som sådant, men det var bara ett skämt. Vi kan inte göra allvar av saken. Jag kan inte gifta mig på nytt utan kärlek."

Och så blev det. Hon förblev i Genua, och han gjorde sin karriär i Florens och blev en mycket framstående chefskirurg. Han gifte sig med en annan, och han försvann nästan helt ur hennes liv.

Piloten lärde hon känna på en kurort. Han var rikt dekorerad efter hjältemodiga insatser i det spanska inbördeskriget, och han var den enda yngre människan där i Chianciano utom hon själv. De flesta var pensionärer eller där för sin fetma, medan hon och piloten klart skilde sig från mängden genom sin ungdom och skönhet. Hon hade hamnat där bara för att alla andra semesterställen varit fullbokade och endast Chianciano fortfarande haft någon plats ledig. Han hade kommit dit för att komma ifrån sina krigsminnen, vila sina nerver och få litet vila och avkoppling. Och de fann varandra.

Hon var kanske den enda där på stället som han alls hade kunnat byta några ord med. Även han hade kommit dit för att han inte funnit någon ledig plats någon annanstans. De började umgås dagligen, han bjöd ut henne, vid ett tillfälle bjöd han till och med upp henne till dans, men det blev bara en enda dans. Hon kände att han höll henne för nära och ville ha henne mer än vad hon ville ha honom. Hon avböjde alla vidare försök från hans sida till att bjuda upp henne till dans.

När de lämnade kurorten insisterade han på att få hennes adress. Hon gav honom adressen till sin handelsfirma. Han insisterade på att få kyssa henne till avsked. Hon avböjde. Han kysste då sin egen hand på utsidan och blåste kyssen mot henne. Så skildes de.

Snart började det komma vykort och brev från honom. De var barnsliga och ogrammatikaliska men fulla av drömmar och känslor. Att det var frågan om verklig kärlek från hans sida var oförnekligt. Men hon svarade aldrig. Hans uppvaktning varken tilltalade eller misshagade henne. Hon var inte likgiltig men hon var oberörd.

Han dök upp i Genua bara för att söka upp henne. Han berättade att han anmält sig som frivillig torpedpilot i det stundande kriget 1940, en av de svåraste och farligaste befattningar man kunde ha, och att han redan utmärkt sig som en av de skickligaste. Hon önskade honom lycka till, och han vågade önska, att det verkligen en dag skulle bli något allvarligt mellan dem. Så gav han sig ut i kriget.

Det kom några vykort och brev, det kom några nyheter om hans framgångar, han utmärkte sig förvisso, men en kväll i Rapallo kände hon plötsligt kalla frossbrytningar och en iskall vind som slog emot henne. Ändå var det inget oväder på gång. Havet var alldeles stilla, och luften var varm och mild. Ändå var det som om en iskall hand hade lagts om hennes panna. Hon kunde inte förstå det.

Följande morgon hörde hon i radion att ett torpedflygplan hade träffats och störtat i havet. Man hade försökt bärga det, men storm, vind och höga vågor hade omöjliggjort sökandet, och flygplanet hade försvunnit utan ett spår. Man fann aldrig ens några vrakdelar. Befälhavaren för flygplanet hade varit hennes kavaljerpilot Livio Mancini från Cesena.

En månad senare fick hon brev från honom. Det hade postats omedelbart före hans död. Det var ett ärligt brev fullt av kärlek och ömhetsbetygelser och uttryckte ett vackert frieri. Det hade skrivits i den allra positivaste framtidstro. Han hade verkligen trott på ett liv tillsammans med henne.

Många år senare begav hon sig till Cesena för att uppsöka hans grav. Det fanns ingen. Inte ens ett minnesmärke hade åstadkommits för att bevara denne rikt dekorerade djärve pilots minne, som utmärkte sig så både som frivillig i Spanien och Italien. Inte ens hans namn hade bevarats bland de stupade från Cesena. Han hade satsat allt för idealistisk fåfänga och krigisk nationalism, offrat livet därför och försvunnit som mindre än en suck för vinden.

Han var en framgångsrik advokat och såg därtill mycket bra ut. Han var blond och hade klara ögon och var i sin allra bästa ålder omkring de 40. Han verkade i allt vara den idealiske mannen.

Och han erbjöd henne allt. Han lovade bli en idealisk far för hennes pojke, han hade all trygghet i världen att erbjuda henne, och hon var ensamstående med barn. Men hon älskade honom inte.

Det var dessutom allmänt känt att han sedan åratal hade en mycket vacker älskarinna som var mycket svartsjuk. Det var han som inte ville gifta sig med henne och hon som ville gifta sig med honom. Där var det tvärtom.

I det längsta insisterade advokaten på att få ta hand om den vackra änkan och hennes son. De hade de allra bästa tänkbara förutsättningar att kunna utgöra en idealisk familj. Men hon var för ärlig. Hon älskade honom inte. Hon kunde bara säga: "Jag kan inte."

Så var det civilpiloten med träbenet. Han liknade Clark Gable. Han hade förlorat benet i en flygolycka, som han nätt och jämnt hade klarat sig med livet ur, men med bara ett felfritt ben kunde han aldrig mer få tillstånd till att flyga. Ändå var det det enda i livet han ville, och han kunde inte slippa tanken på att det ändå en dag skulle bli möjligt för honom att få flyga igen. Det blev en fix idé hos honom som höll honom levande.

Emellertid var hans psykiska tillstånd betänkligt. Han var på något sätt kroniskt desperat. Under sin konvalescens hade han blivit omskött av en Röda-Kors-syster, som han blivit hopplöst förälskad i. Saken blev inte bättre av att hon var gift med en högt uppsatt professor i Milano, och ändå insisterade han på ett förhållande, som bara kunde leda till olycka och som bara kunde sluta olyckligt.

För att i någon mån muntra upp denne stackars vackre man, som var i sina bästa år, ordnade hans vänner utflykter för honom. Till dessa utflykter inbjöd de även andra vänner och bekanta, så att piloten skulle få nya vänner och kontakter.

En av dem blev den unga vackra änkan. Detta program för honom med dessa friska utflykter i goda vänners lag hade sin avsedda verkan, och hans vänners förhoppningar tycktes infrias. Han blev verkligen uppmuntrad och fick nytt hopp och mod inför livet, i synnerhet i sällskap av den vackra änkan.

Han hade därtill ett ytterst vinnande sätt. Han uppförde sig moget och väl, och hans goda ögon hade kunnat vinna vem som helst. Snart blev hon medveten om att han hade blivit fäst vid henne, och då började hon tacka nej till vidare inbjudningar att delta i hans sällskap.

Men han gav sig inte. Han hade fastnat. Han tog reda på allt om henne, lärde känna hennes historia och tog till och med reda på var hennes son gick i skola. Detta gjorde han för att kunna behaga henne genom en utomordentligt vänlig gest. Han besökte pojken tillsammans med en gemensam kvinnlig vän till både honom och henne, lärde pojken att flyga ett fantastiskt modellflygplan och gav sedan planet i present åt honom. Han visste hur pojkar skulle tas. Naturligtvis blev gossen överlycklig över en sådan generositet från en helt ny och vuxen nära vän.

Hon svarade med att ytterligare inskränka kontakten med piloten och med deras gemensamma väninna. Det hjälpte inte. Det kom blommor. Det kom presenter. Det kom brev. Det kom telefonsamtal. Det kom spontana besök. Och efter två månader friade han.

Hon kunde bara säga som det var. Hon hade ingen tanke på att gifta om sig. Men han gav sig inte. Även deras gemensamma väninna försökte övertala henne. Och visst var det mycket som talade för unionen. Pojken behövde en far, och hon behövde ett stöd i livet. Han var ur många synpunkter en god kandidat. Hans hjärta var gott, han var en intressant och ärlig människa, hans vinnande sätt öppnade alla dörrar, hela världen var hans utom cockpiten som hans skada utestängde honom från, men även det kunde åtgärdas genom att hon, som var så mångsidig och skärpt, kunde lära sig flyga, ta en pilotexamen och så flyga med honom i hans ställe...

Det var där skon klämde. Han ville gifta sig med henne främst för att han i henne såg en möjlighet att få kunna flyga igen. Hon kunde hjälpa honom upp i luften. Det var hans enda chans. Annars var han förlorad.

Hon ville inte mer höra talas om saken och tog mera avstånd från dem än någonsin. Återigen bombarderade han henne med blommor och leksaker, brev och telefonsamtal. Han ville inte och kunde inte skiljas från möjligheten.

Hon försökte nu avsluta saken. Hon var fullt ärlig mot honom och upprepade allt vad väninnan redan hade fått höra: hon tänkte inte gifta om sig, hon tänkte inte lära sig flyga, och hon ville inte höra talas om saken igen.

Två timmar senare närmare midnatt ringde telefonen igen. Det var inte han. Det var hans hushållerska. Hon var mycket upprörd och nervös.

"Ursäkta att jag ringer så sent... Jag sökte ert nummer i katalogen... Han är helt desperat och bara dricker. Han säger att han tänker begå självmord och kasta sig ut genom fönstret. Bara ni kan rädda honom. Snälla ni, tala med honom och försök få honom att lugna ner sig. Jag är livrädd. Han är beredd att kasta sig ut genom fönstret."

"Vad har han druckit?"

"Whisky."

"Får jag tala med honom."

Och hon talade med honom. Hushållerskan hade haft rätt. Han var helt desperat. Han grät i telefonen och förklarade att hans liv var en ruin, att hans förnedring var total och att ingen ville ha honom.

"Comandante, ni överdriver. Ta det lugnt, och försök ta er samman. Gå nu och lägg er. Det är nästan midnatt, och ni behöver sova. I morgon talar vi om saken när ni lugnat ner er."

Och han lät sig övertalas. Han nappade på kroken med betet av en ljusglimt av hopp inför morgondagens samtal. Han lugnade ner sig och gick till sängs, så att hushållerskan kunde andas ut. Men hela natten låg hans älskade vaken och oroade sig för att telefonen skulle ringa igen, vilket den gudskelov inte gjorde.

När den ringde följande dag svarade hon inte. Hon lät den ringa. Hon lät sin hemhjälp svara och säga att hon inte var hemma. Samma svar lät hon alla sina bekanta framföra om han sökte henne genom dem. Hon ville aldrig mera tala med honom. Hon kunde inte hjälpa honom. Hon hade sin son och sitt eget liv att tänka på som hon inte kunde uppoffra för att han skulle få flyga igen. Han hade inte älskat henne. Han hade bara älskat sitt eget nöje. Hans enda verkliga kärlek och passion var att få flyga, och hon kunde inte ställa upp med att ersätta hans träben.

Det var hos tandläkaren hon blev bekant med den unge ingenjören. De sågs några gånger hos tandläkaren, hon lade märke till honom men inte mera, men efter några gånger lade hon också märke till att han betraktade henne. Det var ingenting märkvärdigt med det. Alla betraktade henne ständigt. Hon var ju som en kopia av den vackra Jeanette MacDonald. Och hon gjorde inget väsen av sig, inga försök till närmanden, ingen presentation. Det var som om de bara båda hade konstaterat varandras närvaro i väntsalen hos tandläkaren - absolut ingenting mer.

Men tandläkaren kände dem båda och kunde i viss mån berätta för båda om den andra. Hon fick veta att han hade ett livligt intresse i hästar och att han vid sidan av sin yrkesverksamhet som civilingenjör ägnade sig åt hästavel ute på landet. Han var en mycket distinguerad och vacker ung man som verkade korrektheten själv. Hans verksamhetsområde var kylskåp, men han ägde en stor hästfarm i trakten av Tortona och reste ofta till England för att inhandla rashästar. Han var mycket viktig inom kylskåpsindustrin och inte alls så ung som han såg ut. Han var i själva verket omkring de 40. Men det dominerande draget hos honom var en förkrossande blyghet. Han hade allt: skönhet, god uppfostran, en god ställning och ädla intressen men var knappast någon som vågade sig utanför sitt skal.

Hennes besök hos tandläkaren upphörde, och hon såg inte den unge blyge mannen mer och väntade sig heller aldrig mer att få se honom. Han hade inte varit mer än en annan tandläkarpatient.

Samma år före nyår skulle hon resa till Florens för att där hälsa på sin moder och fira det nya året. I kön för biljetter vid stationen Piazza Principe återsåg hon då den fine unge tandläkarpatienten. Han hade upptäckt henne, men när han väl fått sin biljett stannade han kvar och väntade tills även hon blivit klar från kassan. Det var då naturligt att de hälsade på varandra.

"Skall ni också resa bort?" frågade hon.

"Nej, jag reser ingenstans."

"Väntar ni då någon, eftersom ni löste plattformsbiljett?"

"Nej, jag löste den bara för er skull för att få tala med er och önska er god helg och gott nytt år."

"Så vänligt av er. Men ni kunde ha ringt mig."

"Nej, jag ville hellre träffa er personligen och tala med er och fråga er om ni ville gifta er med mig."

Detta sade han helt naturligt utan en darrning på rösten och lågmält så att ingen annan än hon hörde det. Naturligtvis var det oväntat. Hon trodde inte sina öron.

"Ursäkta? Vad var det ni sade?"

Men hon hade hört fullkomligt rätt. Han upprepade:

"Jag frågade er om ni ville gifta er med mig."

Det var inget skämt. Ändå frågade hon:

"Ni skämtar väl?"

"Nej, nej, jag menar fullkomligt allvar."

Hon såg ingen möjlighet att bortförklara situationen för sig själv. Hon måste acceptera att han faktiskt menade allvar.

"Ursäkta mig, jag måste med tåget. Jag önskar er allt gott inför det nya året."

Och hon skyndade sig iväg nästan flyende från situationen. Bakom sig hörde hon hans röst: "Gott nytt år! Tänk på saken!"

Och hon barrikaderade sig inne i sitt tåg och vågade inte ens se ut mera förrän det äntligen gick.

Hon försökte förgäves förklara situationen för sig själv. Han hade alltså bara kommit till stationen för att träffa henne. Men hur hade han vetat att hon skulle vara där? Vem mera visste om det? Tandläkaren! Han måste ha frågat deras gemensamma vän tandläkaren om hennes planer för helgen, och tandläkaren hade ju vetat om dem. Och denne blyge unge man hade alltså beslutat sig för att finna henne vid stationen vid hennes avresa bara för att helt apropos be henne bli hans hustru. Det kunde inte hänga ihop på något annat sätt. Alltså hade hon hos tandläkaren gjort ett outplånligt intryck på honom, och hon visste inte ens hans namn.

Ej heller gjorde han något ytterligare försök att kontakta henne. Inga brev, inga telefonsamtal, ingenting. Ändå måste han ha tagit reda på allt om henne, om han redan vetat så mycket och visat ett sådant intresse. Men det var som om det hela bara hade varit en episod inom en parentes. Kanske det verkligen hade varit ett skämt. Kanske han redan hade glömt henne.

Så kom kriget och ödelade allas liv. Ingenting förblev vid det normala. Det blev svårt att komma över mat, och man måste hela tiden leva på gränsen till svält och uppbjuda sina yttersta krafter och ansträngningar bara för att koncentrera sig på att överleva till nästa dag.

Hon stannade mest hos sin moder uppe bland bergen, som var en mycket säkrare trakt än kusten med Italiens största hamnstad Genua, som besköts och bombades regelbundet.

En dag kom det ett märkligt paket från Tortona. Det var utan avsändare men tydligt adresserat till henne. Det innehöll smör och andra förnödenheter som under denna tid var rena lyxartiklar som det var omöjligt att få tag i. Följande månad kom det ett nytt sådant paket, och de fortsatte komma regelbundet varje månad.

Gåvopaketen fortsatte att komma under hela kriget med en regelbundenhet som i ett urverk, och aldrig hördes avsändaren av eller avslöjade han sig.

Så förflöt hela kriget under fyra långa år, medan denna hjälp till överlevnad aldrig sviktade. Det var ett under som underlättade livet för många.

Efter kriget hade hennes hus bombats, och hon måste finna sig ett nytt hem. Likväl förblev hon i Genua. Hon hyrde en våning mitt i centrum vid en park, som påminde henne om Giardino di Boboli i Florens, och en dag när hon var ensam hemma ringde det på dörren men på baksidan vid tjänsteingången. Hon trodde att det kanske var trädgårdsmästaren. Men det var han.

"Hur kunde ni hitta mig?"

"Jag frågade helt enkelt er adress av era anställda."

"Tusen tack för era ovärderliga gåvopaket, som har hjälpt oss mycket. Men jag kunde inte tacka er på något sätt tidigare eftersom ni aldrig lämnade någon adress eller avsändare."

"Jag ville bara att ni mottog dem och tänkte att de skulle vara er till nytta."

"Om ni tillåter går jag och tar på mig bättre kläder."

"Ni är bra som ni är. Ni behöver inte byta."

De fortsatte att tala sinsemellan lågmält och avspänt om hur tiden hade varit under kriget och om vad de hade gått igenom under tiden. Till slut sade han:

"Jag antar att ni undrar varför jag är här. Jag ville egentligen bara upprepa vad jag sade senast vi sågs vid stationen. Fem långa år har gått. Har ni haft tid att tänka över mitt förslag?"

Den här gången kunde hon inte bara smita från saken. Hon måste ta i tu med den och behandla ärendet.

"Men hur kan ni ställa mig en sådan fråga? Ni känner mig knappast, och ni vet ingenting om mig utom ytliga fakta. Hur kan ni vilja gifta er med en okänd änka som dessutom äger en son? Det finns alltför många vackra flickor i världen som gärna skulle öppna sin famn för er. Varför kommer ni då till mig?"

"Det är inte sant att jag inte känner er. Jag vet det mesta om er. Framför allt vet jag att det är er jag vill gifta mig med. Vanliga ytliga flickor intresserar mig inte. Ni är något annat. Ni är en riktig kvinna, och jag är inte någon ung och omogen man. Jag är fullvuxen och ser i er något av ett kvinnoideal, den idealiska människan och kamraten att dela sitt liv med. Jag ser i er en stark kvinna som härdats av livet och som vet någonting om det och om människorna. Ni har allt det som skulle kunna göra mig lycklig."

"Ni har alltså satt mig på en piedestal utan att känna mig och utan att veta något om mig. Vad vet ni om mitt inre liv och om mina ansvar i livet?"

"Jag vill dela dem med er och underlätta livet för er som ni förtjänar och som jag aldrig kunnat göra med någon tidigare."

"Men jag känner inte er. Hur skulle jag då kunna binda mig vid er?"

"Jag skall öppna mig helt för er och erbjuda er att lära känna mig ingående, så som jag kände er redan första gången jag såg er. Jag ber er att följa med på livets resa med mig. Jag skulle aldrig kunna göra er något illa. Jag skulle vara er trogna reskamrat - ingenting annat. Ni får inte känna er förolämpad. Jag ger er mitt hedersord. Jag skall aldrig kräva något av er.

Ge mig en chans, jag ber er. Låt mig få vara i er närhet, så att ni kan få lära känna mig. Kanske ni skulle kunna acceptera mig med tiden."

Han var fullständigt ärlig och menade vad han sade. Han var en sann och allvarlig man som inte hade en tanke på lek och svärmerier, griller och fåfänga, utan han ville faktiskt göra henne lycklig.

Det var första gången hon upplevde en sådan allvarlig uppriktighet. Han ingav henne en känsla av säkerhet och trygghet som inte var att ta miste på, och hon kunde inte känna sig förnärmad av honom. Hans förslag var rimligt och positivt, och hon var nästan hågad att acceptera det och ta honom på prov som vän och reskamrat. Det kanske verkligen kunde inträffa ett mirakel mellan dem.

Men i det ögonblicket kände hon en suck av smärta i själen, och den kom inte från henne själv utan från någon annan. Var det hennes döde make? Ville han varna henne? Låg det en fara latent som hon inte kunde se? Hon fick en varning som hon varken kunde förstå eller definiera men som var oavvislig. Hon sade:

"Ni är kanske den enda som jag skulle kunna anförtro mitt eget och min sons liv åt. Jag tror också att jag vet vem ni är, och jag tror mig känna er. Ni är en hederlig och lojal person, ni är uppriktigt god och en riktig man, men jag har haft en man, jag älskade honom av allt mitt liv, hela min själ och hela mitt hjärta, och jag kan inte älska någon annan. Ni måste förstå mig. Jag måste tyvärr avstå från er."

Så slutade deras konversation. Han tackade för hennes artiga mottagande av honom, han tackade för att hon lyssnat på honom och gett honom en stund med henne, han reste sig och bjöd henne artigt farväl och gick.

Hon trodde att han därmed gick ut ur hennes liv. Det skulle visa sig, att ödets vägar än en gång skulle föra dem samman.

Här var alltså fem framstående män som hon hade tackat nej till. Alla fem hade varit förstklassiga i sitt slag. Alla hade kunnat bli de bästa tänkbara fäder åt hennes son och var och en en idealisk äkta man. Men hur hade det gått om hon accepterat någon av dem? Det undrade hon ofta själv.

Läkaren blev en mycket framstående kirurg, och som hans hustru hade hon givetvis fått en socialt mycket gynnsam ställning med all trygghet och säkerhet i världen, och hennes son hade fått en god far och en god uppfostran. Men det hade varit ett liv utan kärlek. Han hade säkert gett henne all ömhet och vänlighet och hänsyn i världen, men det hade varit ett platt liv utan riktigt solsken, en ständigt tilltagande gråhet. Hon hade gjort klokt i att behålla denne sin käre barndomsvän bara som sådan.

Hon tänkte ofta på den unge jaktpiloten. Om kriget hade sparat hans liv, hade hon då gift sig med honom? Denne unge man hade åtminstone säkerligen varit full av passioner och äkta kärlek, hans känsloliv hade verkligen kunnat fylla hela hennes liv och behov för hela livet, men det hade samtidigt blivit ett liv fyllt av oro genom hans yrke. Hon hade aldrig kunnat få en lugn stund. Dessutom förelåg betydande skillnader mellan dem i kultur och uppfostran. De hade aldrig kunnat finna någon gemensam bas för någon bestående äktenskaplig lycka.

Och den framstående advokaten? Han hade säkert varit det säkraste kortet. Han hade blivit den bästa tänkbara far för hennes son och ett gott stöd för henne. Men han hade haft flera kvinnor. Han hade aldrig kunnat nöja sig med en enda. Han var en sådan man som aldrig hade kunnat tillfredsställa sig genom bara ett äktenskap. Med sin skicklighet som advokat hade han utan tvivel alltid haft en förkärlek för dubbelspel.

Det svåraste fallet hade varit piloten med träbenet, som orsakat henne mycket pinsamhet. Efter den sista kvällens telefonsamtal hade hon aldrig mera velat ha något med honom att göra. Hans enda hopp i livet hade varit att hon möjligen hade kunnat skaffa sig ett flygcertifikat så att han med henne hade kunnat flyga igen. Det hade varit grunden för hans lycka. För denna lycka hade det krävts att hon hade offrat sig helt för honom. Hur vänlig och god, charmig och rar han än var hade det varit för mycket begärt av honom.

Mest tänkte hon på den unge civilingenjören. Hon hade gärna velat veta mera om honom. Han var den som genom sin blyghet hade varit svårast att förstå och lära känna, och hon hade aldrig ens fått veta hans namn. Hela hans långa uppvaktning hade varit anonym. Genom sin finkänsliga blyghet hade han aldrig förrått sig, aldrig trampat i klaveret, aldrig gått för långt, aldrig sagt ett ord om kärlek, inte ens fällt en komplimang, hans frieri hade varit sakligheten själv även i sin upprepning efter fem år, och genom all denna totala dimridå av maskering framgick det just genom dess minutiösa noggrannhet att han alltför tydligt älskade henne. Hon kunde aldrig upphöra med att grubbla över honom.

Samtidigt var hans blyghet så motsägelsefull. En blyg man skulle aldrig ha modet att helt apropos fria till en kvinna som inte ens kände hans namn klockan 10 på kvällen på en järnvägsstation och ännu mindre efter fem år uppsöka henne i en främmande stad på en ny adress bara för att upprepa frieriet efter fem år av fullständig tystnad. Men ibland kan just de allra blygaste prestera de mest halsbrytande överraskningar och därmed överträffa de djärvaste. Just dessa totala motsatsyttringar till hans fina blyghet tydde på en stark karaktär som visste vad han ville, som stod för sitt ansvarstagande och som var beredd att genomföra allt som han företog sig. Bakom den finputsade fasaden av blyghetens ogenomträngliga mask dolde sig en verklig man.

Ju mer hon grubblade över honom, desto angelägnare kändes det för henne att få veta mera om honom. Hur hade en resa genom livet med honom gestaltat sig? Ty hon var säker på att han hade stått vid sitt ord att inte vara mer än en reskamrat för henne.

Till slut fann hon på råd. Hon uppsökte en butik i centrum som hon visste att bara vissa personer av särskild smak och klass vände sig till och som om någon butik även måste ha ingenjören som klient. Hon frågade försynt om butiken kände till den fine blyge mannen med hästavel och kylskåp.

"Ja, han var en av våra bästa kunder. Det var en verklig man av smak. Vi minns honom gärna. Vilken stilig gentleman det var. Han hade allt framför sig. Tänk att han måste dö så ung!"

"Vad menar ni? Är han inte längre i livet?"

"Ack nej. Han lämnade oss helt plötsligt. Det talades mycket om saken när det hände."

"Var han gift?"

"Ja, han var mycket lyckligt gift. Han fick även en son, men hans fru dog kort efter honom och av samma sak som han."

"Vad hände?"

"Han fick en elakartad tumör. Det tog bara sex månader."

"Och hon fick samma tumör?"

"Ja, men vi misstänker att sorgen och saknaden efter honom måste ha påverkat henne. Hon var mycket ljuv och mycket vacker. Och det märkliga är, och det var därför jag fixerade er så skarpt genast när ni kom in, att ni är mycket lik henne. Ni är något äldre och mognare, men annars var hon som er dubbelgångerska."

Hon lämnade butiken. Hon hade förstått allt. Det hade inte bara varit högaktning och respekt från hans sida, utan det hade varit verklig kärlek. När han inte lyckats få henne hade han i stället funnit en som var henne lik. Och genom ett outrannsakligt öde hade han drabbats av exakt samma sjukdom som hennes förste man.

Det var detta som hade varit varningen. Hennes avlidne make hade nästan viskat till henne från andra sidan: "Upplev inte samma tragedi på nytt!"

Beatrice hade valt en annan mera försiktig men också svårare väg, och hon hade klarat av det kanske just genom sin trofasta kärlek, genom vilken hon blivit så känslig och lyhörd att hon kunnat uppfatta alla ödets hemligaste varningar.

Hon hade lyckats bevara sin kärlek genom allt för att kunna föra den vidare till sin son och till framtiden.

Kärleken är det sista i livet som får svika. Livet måste svika men aldrig kärleken.