av Christian Lanciai

"KARAKTÄRER UR EVIGHETEN"

Han överraskade mig dock vid ett sammanträffande 15-20 år senare med att komma ihåg mig precis, fastän vi i princip bara mötts två gånger. Det var vid ett föredrag som han höll om utgrävningarna på Santorin i samband med de gamla teorierna om Atlantis, som han klart tog ställning för att handlade om det katastrofala vulkanutbrottet på Santorini eller Thera 1500 år före vår tideräkning vilket förstörde hela den minoiska civilisationen. Jag har aldrig hört en mera plausibel teori om ursprunget till legenden om Atlantis.

Erik Holmberg förblev alltid en hängiven arkeolog och grävde flitigt på Peloponnesos under 30-talet, utgrävningar som i nutiden övertagits av en av hans elever. Arkeologi och historia går hand i hand, och hans intresse för historia var lika brinnande och levande. Han lär ha varit den idealiska historieläraren, som kunde få historien att framstå som mera levande än nutiden, och som verkligen inspirerade sina elever till att själva omfatta ett brinnande historiskt intresse, egenskaper som också utmärkte den kanske främsta historikern i Finland någonsin, den lika klassicistiske Eirik Hornborg. Dessa båda måste ha känt varandra då de var experter inom samma dubbelfack och nästan identiska som personligheter. Det vore intressant att forska i deras eventuella samröre.

Var finns det sådana historielärare idag? Historia som skolämne nästan försvann genom Palme-epokens utrensning av alla s.k. onödiga ämnen i grundskolan och gymnasiet, och historielösheten är mera utbredd än någonsin sedan medeltiden i vår tid. Desto mera angeläget blir det då att minnas och ta vara på minnena av de eldsjälar som visste vad de talade om när de undervisade i vad som för dem var det angelägnaste ämnet för hela mänskligheten.

Detta diktverk tillägnas minnet av de båda idealiska historielärarna Eirik Hornborg och Erik Holmberg, fastän jag aldrig själv hade dem personligen.

Copyright ã Christian Lanciai 1971-81

___________________

Så, mina vänner, ha fördragsamhet med mig som med en okänd lots, som dock ämnar göra sitt bästa när han tar er med på en lång historisk resa genom fem årtusenden med helt andra sorts problem under vägen än vad ni är vana vid. Vad som än händer: bli inte rädda. Vi kommer fram till slut.

Tillägnan

Prolog

Farao Cheops

Hammurabi

Abraham

Josef

Moses

Konung Salomo

Nebukadnessar

Kyros

Xerxes

Kung Minos

Homeros

Pan

Homeros (2)

Perikles

Sokrates

Timon

Platon

Semitreides

Menandros

Perdikkas brev

Epikuros

Kung Pyrrhos

Den siste konungen av Pergamon

En indisk Veda-författare

Buddha

Kejsar Shih-Huang-Ti

Cincinnatus

Vercingetorix

Marcus Tullius Cicero

Vergilius

Kejsar Augustus

Petrus

Kejsar Nero

Johannes

Kejsar Domitianus

Tacitus

Kejsar Trajanus

Kejsar Marcus Aurelius

Kejsar Konstantin den Store

Johannes Chrysostomos

Augustinus

Sankt Patrick

Teoderik den Store

En irisk munk

Kejsar Justinianus

Benedictus

Kejsar Heraclius

Gregorius den Store

Muhammed

Omar

Beda Venerabilis

Kejsar Leo III Isauriern

En skrivare under Karl den Store

Kejsar Otto den Store

Bernard av Clairvaux

En bysantinsk krönikör

Moses Maimonides

Kejsar Fredrik II av Hohenstaufen

Kublai Khan

Dante Alighieri

Geoffrey Chaucer

Leon Battista Alberti

Lorenzo de' Medici

Savonarola

Columbus

Lionardo da Vinci

Magalhães

Martin Luther

Kejsar Karl V

Erasmus av Rotterdam

Michelangelo

En målare i renässansens Venedig

Tizian

William Shakespeare

Kardinal Richelieu

Rembrandt

Heinrich Schütz

J.S.Bach

Georg Friedrich Händel

Voltaire

Rostoptjin

Ludwig van Beethoven

Franz Schubert

Karl av Artois

Johann Wolfgang von Goethe

Karl Marx

Fjodor Dostojevskij

Richard Wagner

Otto von Bismarck

Tsar Nikolaj II

V.I.Uljanov

En ung ambitiös engelsman

Stefan Zweig

Knut Hamsun

Christian Abel

President Franklin D. Roosevelt

Robert Oppenheimer

Mahatma Gandhi

En ungersk balettdansör

Josef Stalin

Mao Zedong

Bertolt Brecht

Kardinal Mindszenty

Leo Tolstoj

Winston Churchill

Alexander Solsjenitsyn

En östtysk arkitekt

Dag Hammarskjöld

Fletcher Christian:

1. Vägen till Tahiti

2. Tahiti

3. Myteriet

4. Slupen

5. Åter Tahiti

6. Pitcairn

Efterskrift

Historiska kommentarer till huvudpersonerna

Så låt oss nu arbeta. Endast arbetet leder framåt. Låt oss svettas och slita och lida för vår tros skull på framtiden. Min gode vesir, när den årliga översvämningen kommer och folket ingenting har att göra och ingenting har att tjäna pengar på, så bjud dem då att komma hit till mig i Memfis så skall jag ge dem arbete. Jag skall även ge dem pengar, mat, dryck och hus att bo i så länge de är i min tjänst. Kungör över hela Egyptens land att, under de tre månader då på grund av översvämningar det inget arbete finnes, det då finns arbete hos farao i Memfis. Sprid min uppmaning över hela vårt land, min vesir, och om folket bara arbetar för mig tre månader i året, så tror jag nog att vi får min pyramid färdig förrän jag är död. Se, jag är ung ännu. Jag skall själv hjälpa till med att bygga världens klimax. Jag skall bygga, mäta, dirigera och övervaka arbetet till dess att det är färdigt. Allt vad jag behöver för att lyckas i detta företag är Gud vid min sida, och honom har jag. Jag är ju Gud.

Vi har byggnadsmaterial. Hela öknen är full av sten. Intet berg är för högt, för hårt eller för avlägset för oss. Vi skall bryta varje berg vi behöver i små små stycken och bygga faraos pyramider därav. Men hur skall vi frakta bergen hit? Låt oss dra dem på sanden. Hela öknen är full av sand. Så låt oss dra dem på sanden.

Se solen, undersåtar! Så länge den lyser på himmelen och så länge den uppgår på nytt varje morgon skall faraos livsverk bestå på jorden. Så länge ljuset härskar och så länge gudarna njuter av vad vi gör skall vi njuta av att få göra vad som behagar dem. Ljuset, mina vänner, är vår ledkälla, vår glädje och vår Gud. Låt oss följa ljuset.

Detta mitt land är ljusets, leendets och härlighetens land och därför det mäktigaste på jorden. Må min gravpyramid bevisa att så är fallet, och må den stå för evigt.

Se folket som arbetar! De är nöjda med dikena och dammarna som jag har byggt. De älskar den bördiga jorden som ger dem den näring de behöver, och de bygger ivrigt på sin stad och förskönar den med varje nytt hus som de bygger. Ett gott folk är det. Det är dugligt, arbetsamt, livsälskande och rikligen begåvat med livsglädje. Jag har gjort vad jag har kunnat för att de skall trivas ännu bättre. Jag har skyddat faderlösa och änkor. Jag har givit dem lagar till gagn för dem och för alla mänskor, svaga och starka, olyckliga och lyckliga, dugliga och odugliga, som jag hoppas att skall hålla i evighet. Endast en sak har jag ännu inte gjort. Jag har ej lyckats göra Sumers skimrande litteratur mera känd för folket. De är dock nöjda med de gudar som de har, och jag får vara nöjd med att de är nöjda därmed. Måtte detta folk, som jag har gjort mitt allt för, och denna stad, som jag har byggt, leva för evigt! Hur vacker är den ej! Se hur murarna, världens högsta, blänker i vattnet, det gudomliga elementet som omgärdar hela staden, och hur mina ziggurater med majestätisk värdighet höjer sig mot himmelen! Jag har ej byggt mina tempel så höga som egyptiernas faraoner byggde sina, men i stället har mitt folk lidit mindre, mått bättre och blivit gladare. Se på dem! Se hur de av ren livsglädje smyckar sina hus med tjurar och drakar, hur de köpslår och ivrigt diskuterar ekonomi i sina bodar och hur de trängs längs och fyller gatorna med liv och rörelse och gör hela staden till blott ett härligt sagolikt skimrande otroligt kaleidoskopiskt myller! Sannerligen har det aldrig funnits en make till denna stad i historien.

Ingen härskare har någonsin haft större anledning till att skryta med sitt folks duglighet än vad jag har. Arbete är deras livs glädje och största njutning. Ingenting intresserar mina babylonier mera än en konstruktiv sysselsättning. Den typiske babyloniern arbetar med händerna, och ingenstans finns det skickligare hantverkare än i Babylon. Vi har smeder som av eld och sten gör vapen och snickare som bygger världens säkraste och vackraste fartyg. Våra byggmästare har gjort vår stad till den mest sällsamma, fantastiska och definitivt största av alla städer, och skalder, konstnärer, skulptörer och arkitekter ger oss vackra visor, smyckar våra hus, bevarar det förflutna, planerar för framtiden, utvecklar vår kunskap och förevigar denna ojämförliga blomstringstid. Karavaner väller in i Babylon varje dag, rikedomar flödar på marknadsplatserna, guld och silver har det aldrig funnits så rikligt av som det nu finns här i Babylon, och allt går hedersamt, lagenligt, rättvist och riktigt till. Någonting ont finns inte i Babylon, och det kan mitt folk tacka mitt lagarbete för.

Mina lagar har jag skrivit för mitt folk och för framtiden för folkets och framtidens bästa. Jag har förföljt och förbjudit mördare, förstörare och andra fridstörare så att sådana knappast längre förekommer. Denna stad och detta land är idag civiliserat, och må det så förbli så länge gudarna upprätthåller jorden. Aldrig tidigare i historien har en civilisation såsom denna uppnåtts. Babylonierna påstår att äran där för tillkommer mig, men jag vill påstå att äran är deras. Det är mitt folk som har byggt denna stad och icke jag. Givom därför folket vad folket tillhör, och låt oss icke mottaga från folket vad oss icke tillhör. Låt dessa babylonier, detta folk, dessa mänskor, detta välsignade Babylon få leva, o gudomliga försyn, för alltid!

Jag är stolt, ty detta land och detta mitt livsverk behagar mig. Ingenting är så underbart som vissheten om att ha åstadkommit någonting gott. Ingen njutning är större än den att få andas ut efter ett gott fullbordat arbete. Jag har ej ödslat bort mitt liv. Jag har i motsats till alltför många andra härskare ej bekymrat mig alltför mycket om mig själv. Ingenting har jag gjort som ej har varit gott. Må varje världsregent och ledsagare av civilisationen i framtiden få anledning till att tänka det samma. Må denna världsglädje och denna stabila universalmonarki varda i evighet!

En enad värld, ett enat folk och en ogrumlad civilisation kan endast åstadkommas av Gud. Låt oss därför fröjdas, o människor, ty Gud älskar oss! Se, allt är enat, välmående, blomstrande och upphöjt. Har det någonsin funnits en bättre värld, och kommer det någonsin att finnas en bättre? Säll är den människa och den tid som på den frågan kan svara nej. Sällt, upphöjt och underbart är därför Babylon.

Därför lyssnar jag hellre till luften, till fiskarna, till fåglarna och till allt det som inte är av världen än till världen. Världen är intressant, vacker och stor, och man klarar sig ej utan den, men vad som ej är av världen är intressantare ändå. Vad som är utöver världen är det gåtfulla som alltid dröjer kvar i luften och som aldrig förändras, vilka städer och riken som än störtar samman. Det som är mer stabilt än världen och som därför står över världen är någonting som ej vem som helst kan ta på. Det talar endast till vissa personer. Endast enstaka ensamma individer som jag kan förstå det. Jag känner det. Jag förstår det. Och detta evigt stabila måste vara det mest underbara, sällsamma och mäktiga av allt. Kort sagt: det måste vara urkällan varifrån allting kommer. Det är den levande evigheten själv. Det är en gudomlighet som överträffar alla gudomligheter och en makt och en kraft som överträffar alla makter och krafter och som håller allt varande och levande i sin hand. Det är Herren.

Lovad vare Herren i all evighet. Han är det som lever och regerar. Hans är viljan, och Hans vilja är människornas lag. Så länge jag lever kommer jag aldrig att tjäna någon, lyda någon eller följa någon utom Herren, som är alltings ursprung och det enda varaktiga som finns på denna jord. O Herre, gör mig till din ödmjukaste tjänare på jorden! Låt mig få tjäna Dig liksom mina tjänare tjäna mig. Jag tror på Dig, o Herre. Du är Gud den Högste.

Jag är gammal nu och nära döden. Mycket har Gud låtit mig få se under mitt liv. Ständigt har jag brutit upp från mina boplatser för att färdas till främmande land. Egypten, Kaldéen och Kanaan med alla deras orter och platser från Ur till Gosen och från Bersheba och Gerar till Haran känner jag till som knogarna på min hand. Under min livstid har Sodom och Gomorra gått under. Endast en son gav mig Sara och det på min ålderdom, och den sonen tvingades jag nästan till att ta livet av. Stormar har kommit och gått; krig, strider och svårigheter har förföljt oss, och olyckor, motvindar och motgångar har sköljt över oss, liksom även nöjen och glädjeämnen ibland har behagat oss om ändock alltför sällan. Jag började min levandsbana utan någonting annat än Gud som pund i min kista, och mättad av livet lämnar jag det nu ej rikare och ej fattigare än vad jag var då jag kom in i det. Jag har ingenting gjort för världen under min livstid. Inga konungar eller stormän har jag tjänat, bistått eller hjälpt till större rikedomar, makt och ära. Det enda jag har gjort som kanske ur jordisk synpunkt kan betraktas såsom hedervärt har varit, att jag här och var i Kanaans land har grävt brunnar och kallat dem och andra obemärkta platser vid namn. Jag har även givit en enfödd son åt världen. I övrigt har jag ingenting osedvanligt gjort utom det, att jag med iver, glädje och värme alltid har älskat, tjänat, följt och lytt Herren min Gud.

Min son, jag är gammal nu och mätt på livet. Allt mitt giver jag åt eder, åt dig, din hustru och åt era barn och barnbarn, ty du allena är min son och arvinge. Herren vår Gud, den ende och evige Guden, lovade mig dig när jag var nittionio år gammal. Före dess hade jag inga barn med din moder. Efter ett år fick vi dig, och du var en sann glädje för oss båda. Medan du ännu var barn förlorade vi dig nästan, vilket du kanske ännu har något dunkelt minne av, ty det behagade Herren att genom att sätta oss på prov förnya och befästa sitt löfte till mig om en evig framtid för min säd i Kanaans land. Du har många halvbröder, som jag har sörjt för och som du inte behöver bekymra dig över. De kommer alla att fara och bosätta sig i Österlandet. En äldre halvbror har du ock som heter Ismael och som är förlorad sedan många år tillbaka. Honom ber jag dig att glömma. Han var en vildåsna som aldrig älskade eller tog någon hänsyn till någon. Han pinade ständigt den som han var starkare än, liksom han lika ständigt lät sig pinas av den som han var svagare än. Glöm honom och bry dig ej om hans avkomma, ty den kommer att vara som han var.

Jag är din fader. Gå alltid på samma vägar som jag har beträtt, vik aldrig av vare sig till höger eller till vänster, tänk ständigt på den evige Guden och följ Hans vägar blott, ty alla vägar som ej är Hans leder bort från Honom. Var hans tjänare så länge du lever, glöm aldrig att offra till honom närhelst tillfällen erbjuds, och uppfostra dina barn såsom jag har uppfostrat dig. Akta dig för andra folk och för deras seder och religiösa bruk, ty endast du, dina barn och deras efterkommande är Herrens folk. Den som ej följer Herren går Honom emot. Följ därför alltid Herren. Det var vi som fann Honom och tydde oss till Honom, och all vår historiska möjlighet och identitet består i att vi också håller oss till Honom. Han är Livet och vårt livs enda möjlighet att överleva vad som än händer. Välsigne dig Gud, min son, och mitt folk, för evig tid.

Jag ville endast tjäna Potifar, och därför avvisade jag hans maka när hon ville att jag skulle tjäna henne mer än honom. Därför såg hon till att Potifars hjärta krossades: hennes förtal mördade mig för honom, som var hans bästa vän och mest pålitlige tjänare. Hans närmaste man förvandlades inför honom till ett monster, som aldrig kunde försvara sig eller rentvås, och som i Potifars ögon förblev ett monster så länge Potifar levde, hur oskyldig hans tjänare än var. Men dessa nedrigheter skedde blott för att jag desto mer skulle få tjäna världen.

Jag slapp familjekretsens snäva ramar genom brödernas ondska på det att min frihet bara skulle bli större. Jag slapp min lysande ställning som Potifars närmaste man för att jag skulle komma närmare Farao. Nu är jag genom mina olyckors förvållanden Faraos närmaste man och beskyddare, Egyptens landsfader och världens försörjare och den mest lysande och mäktiga mannen i världen. Jag uppfostrades i en helig familj för att jag skulle tjäna hedningarna. Gud tog allt ifrån mig för att jag desto mer skulle hjälpa alla dem som ej känner Gud. En furste för alla tider känd och älskad av hela världen för min vishet och framsynthet, humanitet och siargåva – där har ni Josef av Egypten, den mest tvättäkta av judar, Israels mest älskade son, som min egen familj försökte mörda och sålde som slav åt hedningarna. Jag har klarat mig bättre utan den familjen än jag gjorde med den. Endast Ruben försökte hjälpa mig, och för det straffar hans fader honom med att beröva honom hans förstfödslorätt, som i stället Juda får, som mest ville mörda mig. Ack, Guds bästa barn är minsann även hans sämsta, och till sin rätt kommer Guds utvalda barn endast när de utkastas, skiljs från sitt folk, berövas sin Gud och görs till hedningars slavar.

Egypten, din prakt har jag tjänat och älskat nu under större delen av mitt liv. Gud tog mig ifrån sig och ifrån min familj för att anförtro mig föreståndarämbetet för en sötsliskig hednakultur, världens äldsta och ädlaste kulturland, med dess tvåtusenåriga pyramider och faraominnen, – och det skall med tiden bli detta heliga unika Egyptens evinnerliga bane.

Ramses, du får Egypten. Tag emot denna storslagna artificiella konstruktion, världens yppersta samhälle, som vi hebréer kom till blott för att bli dess undergång. Ty även jag är hebré. Josef var en hebré som var större än Farao fastän den farao var självaste Ekhnaton, Egyptens störste farao någonsin. Men egyptierna bannlyste Ekhnatons minne och utplånade hans livsverk. De hedrade inte honom medan vi alltjämt hedrar Josef. Egypten, ditt tempel börjar vackla. Dina pyramider började vittra sönder i det ögonblick de började byggas. Dina gudar håller inte, ty de är för många, och de är icke goda. Men i människan bor det av naturen en gudomlig godhet, som måste komma av en god gud i motsats till alla de onda. Ditt religionssystem är det yppersta i världen, o Egypten, men det behövs ett bättre. Dina gudar har överlevt sig själva. Det är nu dags att de rationaliseras bort och ersätts av en mera stabil och oförgänglig allenarådande Gud som är enbart god och icke ond. Men en religion som baserar sig på en enda Gud har Ekhnaton visat att ej kan genomföras i Egypten. Vi måste grunda en ny stat omkring vår nya religion utanför Egypten, och därför måste vi hebréer, det folk som har utvalts för att grunda den ende allenarådande evige Gudens religion och stat, bort från Egypten. Och därmed lämnar Gud Egypten. Egypten är ditt, o Ramses. Gud har byggt upp ditt Egypten till en glädje för sig men är nu trött därpå och vill skapa något bättre. Och därmed är Egyptens historiska saga all. Sjung dess svanesång, o Ramses, min halvbror, med utsökta tempel och byggnader, så gott du kan, ty sedan skall Egypten ej få sjunga längre. Ty Gud är den sång som världen därefter för evigt oavbrutet skall sjunga på, och den sången är större än att den ryms i Egypten.

Aldrig har Herren älskat en konung så som han har älskat mig. Varför skulle jag annars ha fått all denna härlighet, prakt, omätliga lycka och otroliga rikedom och överflöd? Jag har fått mig all världens högsta lycka tilldelad för att jag med min visdom, rättvisa, dygd och heder har förtjänat den. Leviterna har fel som påstår att jag har avfallit från Herren, ty ju mer jag älskar mina hustrur, mitt folk, min värld och universum, desto mer älskar jag i ännu högre grad Herren. Herren är mitt allt, och inför honom är jag ingenting. Min lycka är min belöning för mitt nit, och så länge jag lever kommer jag att fortsätta med att göra mig förtjänt av den och med mig mina barn, mina efterkommande och hela Israel. För evigt kommer mina barn att sitta på Israels eviga konungatron i samma härlighet som jag, och jag ska nog se till att vi för evigt gör oss förtjänta av härligheternas härlighet inför Herren.

Jag borde hänge mig åt Gud, men i stället hänger jag mig åt kvinnor. Jag har dåligt samvete där för. Men jag älskar kvinnorna. De charmerar mig, de bedårar mig, de älskar mig, de lär mig att njuta av verkligheten, de får mig att upptäcka naturen, och de gör mig bara gott. Hur kan jag väl då vara utan dem?

Men jag borde vara utan dem för min egen skull. De varar blott för stunden, medan Gud varar i evighet. De bedrar mig med sin kärlek till mig, de lockar mig bort från Gud till köttslig lusta, de fångar mig i sina nät med sina fester, sin ljuva musik, sin mjukhet och sina behag, och de snärjer in mig i ett nät av skönhet som är falskt, emedan Gud har skapat människan fri. Jag borde nödvändigt offra mer tid åt Gud och mindre tid åt kvinnorna, men hur är det möjligt, när hela världen är full av kvinnor och kärlek?

Israel har ingen konung, ty den konung de hade regeras nu av kvinnor. De regerar mig, och därför kan jag regera intet. En man i kvinnors våld har ingen Gud, ingen makt, ingen själ, inget hjärta och ingenting alls. Vad han än har för ställning i världen är han ingenting, ty kvinnan är icke Gud, och ännu mindre är hon Guds avbild. Hon har tvärtom förmågan att avskärma mannen från Gud. Hon är inte Guds död, men hon får sin älskare att inbilla sig att hon är Guds död. Sirener, häxor, harpyor, ragator, käringar, övermodiga horor och mansfördärvare är alla kvinnor utom den heliga oskulden.

O Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Varför vill du inte låta mig ha roligt i fred? Varför vänder du hela världen emot mig? Vad ont har jag gjort dig? Har jag förföljt dig, smädat dig eller förbannat dig? Nej, det har jag ej. Jag har blott haft roligt med mina ett tusen kvinnor och behagat dem med att göra dem sällskap vid deras avgudadyrkan. Jag har inte ens sagt ett ont ord om dig, Herre, utan jag har lämnat dig helt i fred. Varför vill du då inte lämna mig i fred? Fanns det någonsin i Israel någon mera oskyldig, renare och ädlare konung än jag? Nej. Jag har ju inte ens såsom min fader besudlat mig med våld och blod. Varför, o Gud, vill du inte låta mig ha roligt i fred? Men svara inte, ty jag vet vad svaret är: därför att du är Herren.

Jag är en tung börda för Israel. De arbetar för mina nöjen, de sliter ont för min prakt, de föder mina tusen gemåler, och de lider hårt under mitt väldiga ok. Men om jag är en tung börda för dem så är även Gud en tung börda för dem, emedan jag är Guds son. Herren har ju sagt till min fader: "När din tid är ute skall jag efter dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans konungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans konungatron för evig tid. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, och min nåd skall icke vika ifrån honom." Om jag är en tung börda för Israel, så är Gud det lika mycket. Men den som tänker så, som så förhäver sig mot Herren och som så föder ondska, uppror och splittring syndar. Den som tänker något ont om sin konung hädar, och Guds vrede skall förgöra honom och utrota honom.

O Jerobeam, du är starkare än jag, fast du är en ond gudlös förbannad skurk, som med all din styrka kommer att bli till en förbannelse för Israel. Medan jag lever det ljuva livet bygger du upp din här, och medan jag älskar, bygger, beundrar och gottar mig i skönhet och kultur slipar du dina svärd och värvar du hårdföra brottslingar. Jag är god, rättvis, mänsklig, härlig, underbar och älskad medan du är ond, rättslös, omänsklig, hemsk, avskyvärd och fruktansvärd. Ändå kommer du att få all makt i framtiden, ty Gud vill hämnas på mig för att jag har övergivit honom för kulturens och de andra gudarnas skull. Det som man älskar mest förlorar man, och det förtrampas av den som kommer efteråt. Så har det gått för alla goda människor, och så kommer det att gå även för mig. Emedan jag är förklemad av min kärlek till det goda skall ondskan förgöra mig, mitt allt, min värld och mitt rike Israel. Men Guds son skall ändå alltid regera över hela jorden.

Jag har varit världens och kanske historiens lyckligaste man, och med mig har Israel, mitt land och mitt folk, varit lika lyckligt. Vi har förlänat lycka åt hela världen, åt fenikier, egyptier och etiopier, och storslaget har detta historiska kapitel varit. Så lycklig har världen varit att den just inte kan bli lyckligare. Men den kan bli olycklig, och när universum inte längre kan bli lyckligare måste det bli olyckligt.

Israel har nått sin klimax. Hädanefter måste det bära utför. Gud har gjort vad han har kunnat för Israel och kan nu icke mer göra det lyckligare. Dock måste han fortsätta skapa. När han inte längre kan bygga på Israel måste han börja skapa något annat. Och för att kunna göra det måste han överge Israel, som följaktligen måste falla.

Det är inte mitt fel, och det är inte mina tusentals gemålers fel eller min kärleks fel eller beroende på min svaghet. Det är en naturlig utveckling. Israeliter, Gud har gjort er till världens stoltaste folk, och högre kan ni inte komma. Men i sitt kärleksnit för er har Gud skiljt er från alla andra folk och gjort er olikt dem, och när nu Gud för att vidareutveckla sig måste ägna sig åt andra folk emellan måste ni bli lidande därav, ty så stolta och olika alla andra är ni att ni aldrig kommer att kunna förstå dem och ännu mindre de er. Därför väntar er nu en framtid av idel lidanden. Ty Gud har älskat er så varmt att ni aldrig kommer att glömma det eller kunna vara utan det minnet, och för den sakens skull kommer alla andra folk att tycka att ni är odrägliga och därför avsky och trakassera er intill tidernas ände.

Ty judarna är ett folk på gott och ont: de kan göra underverk, och de kan bringa hela världen på fall, ty deras Gud är sannerligen fruktansvärd. De gav mig allt men slog mig även med vansinne, så att jag i flera år levde som ett djur i öknen, krälade på alla fyra, gnagde på buskar och betade gräs och blev långhårig som en afghanhund. Den förbannelsen gav mig judarna jämte alla välsignelser, och därför blev jag Nebukadnessar. Ty jag repade mig från mitt djuriska vanvett och kunde därefter bli en verkligt stor och härlig konung för alla tider med smak även för kultur och vishet, som endast erfarenheten av den totala förnedringen kunde inpränta i mig. Mitt rike skall icke bestå, men mitt namn skall genom mina öden och äventyr tillsammans med judarna bestå genom alla tider.

Denna grekiska arkipelag är mitt land. Jag är en havskonung. Jag härskar över fler öar än länder och över fler hav än stränder. Mitt rike är det Egeiska havet. Mina gränser är Egyptens kust i söder, Asiens kust i öster och Italiens kust i väster. Allt där emellan är mitt, mitt folks och mitt Kretas.

Se denna ö! Se dess gröna olivklädda sluttningar, dess vita kiselstensstränder, dess gudomliga höjder och berg och dess oändligt rika städer prydda med prunkande yppiga palats! Aldrig har ett rike gynnats mer av gudarna, aldrig har ett lands konstnärer varit mera inspirerade, och aldrig har en konung varit stoltare över sitt folk! Jag älskar er, mina hantverkare, ty de vaser, amforor, krus och bägare som ni smyckar med bläckfiskar och sjögräs är rent ut sagt gudomliga. Fortsätt med ert arbete, utveckla er konst och lär er att måla fresker, ty aldrig kommer jag att tröttna på att se Kreta bli vackrare.

Hell dig, o ljuva eviga Medelhav! Heligt är du. Du är det som begränsar och sammanhåller civilisationen. Bortom Herakles' stoder är den enda mänskliga känslan hemlängtan. På dina himmelska ljusa klara vatten segla endast snäckskal och pärlbåtar och inga barbarer. En spegel av gudarnas härlighets strålglans och ljus vare du så länge mitt palats smyckar jorden!

Men hur vackert och skönt allting än är att betrakta så får vi ej glömma bort att även ha lite roligt. Kom, mina vänner, mitt hov och min värld, låt oss gå ut på jakt tillsammans! Skogarna är fulla av ilskna vildsvin som längtar efter att få simma i sitt spad, hästarna stampar av otålighet över att få flyga med oss på sina ryggar ut i vildmarken, hundarna tuggar fradga av blodtörst, och själva spritter vi av iver över att få röra på oss och leka ute i naturen. Kom, mina vänner! Efteråt blir det kalas med festhekatomber och tempeldans tills Helios blir röd och försvinner bortom havets eviga horisont och tills ljuset går ned bakom världen.

Vari ligger Hellas hemlighet? Vad är källan och ursprunget till hennes ljus och hennes härlighet? Vilken är orsaken till att hon är så oförlikneligt och evigt förtrollande? Hennes hemlighet är att gudarna älskar henne och att dessa har lämnat sin kärlek för Hellas i arv vidare åt människorna. Inget land var någonsin mera älskat på jorden, och därför var heller inget land någonsin mera fullkomligt.

Visst älskade Amon och Aton det rika landet vid floden Nilen, men de lärde Farao och prästerna att älska endast dem. Visst älskade tvåflodslandets konungar sina städer och slätter, men de kom aldrig på tanken att bevara och utveckla sin kärlek för framtiden. Även Persien är förvisso högeligen älskat av Ormuzd, men vad är denna kärlek värd när perserna styrkt av den blott ytterligare framhäver sitt förtryck? Nej, vi hellener är lärda att älska vårt land på gudars vis, ty på samma sätt som fäder älskar sina barn älska vi Hellas. Och därför är vår kärlek evig, ty en fader upphör aldrig med att älska sitt barn även om barnet ljuter en tidig död i klenmod och vanära.

Framtiden tillhör vårt land, och min dröm är att hon får leva för evigt såsom världens moder och huvudland. Den enda fara som någonsin kan resultera i hennes undergång är vi själva, ty om vår kärlek för Hellas avtar eller om vi på annat sätt visar oss ovärdiga hennes jord så kan ingenting rädda henne. Ty om vi själva sviktar sviktar Hellas, ty vi är Hellas.

Jag skådar in i framtiden. Jag är blind, och därför kan jag se allt. Jag tycker inte om vad jag ser. Jag ser förruttnelse, förödelse, förgängelse och vanmakt. Bort, förfärliga syn! O hellener! Skulle då även ni, världens hopp, gå under? O Zeus, hjälp mig! Giv mig kraft till att förhindra en sådan utveckling, genom att utveckla den hellenska andan och kärleken! Gudomliga olympiska fäder, om ni älskar Hellas, så understöd mig i det arbete som mitt liv kommer att bestå av, nämligen att förstärka och bygga upp hellenernas självförtroende! Ty endast genom att inse att de alla är hellener tror jag att de någonsin kan vinna enighet och evigt liv såsom världens fäder.

Just nu har de en svaghet och beundran för sångare. En sångare skall jag därför bli, och bokstaven och lyran får bli mina medel. Mitt arbete har jag framför mig, och ännu en gång tänker jag offra till gudarna och be dem ingiva mig kraft inför vad den obestämda framtiden kan ha i beredskap för mig, för mina bröder och för Hellas.

Apollon, du ljusets personifikation, du idealens uppmuntrare och beskyddare, jag ser dig framför mig som min främsta understödjare. Jag tackar dig för din inspiration.

Hermes, du människornas vägledare, du listens och slughetens konung till överlevnadskonstnär, du underbare skyddsande för alla resenärer, dig vördar jag som mitt samvete och vägvisare. Jag ber dig att aldrig vara tyst eller försvinna ur sikte.

Poseidon, världens och havens härskare, misskända enstöring och den störste av kärleksdyrkare, ditt skydd betraktar jag som det mest värdefulla jag äger. Du är den ende av gudarna som jag betraktar som min personlige vän.

Athena, stadsbeskyddarinna och framtidsgudinna, det att du mer än de andra hänger dig åt Hellas framtid gör att jag måste se upp till dig mest av alla. Tack för ditt varma bistånd i mitt arbete!

Afrodite, du den vackraste av varelser, du mest åtråvärda, svårtillgängliga och dyrkade av gudar, dig anser jag vara skönhetens ideal och begynnelse. Före dig var ingenting vackert medan nu du gör allting vackert.

Hefaistos, du stackars lytte man, du är kanske den störste av gudar. För vem skapar väl mera och vem ger människorna rikare skatter än du? Vad är du om inte givaren framför alla andra?

Dionysos, du barnslige naive oskyldige och enkle gud, du är den enda av dem jag älskar som jag ändå inte älskar. För vad är väl du om inte korruptionens och dekadansens uppmuntrare och tillskyndare? Vad är väl det enda du gör utom att åstadkomma kaos? Jag tackar dig dock för alla välbehövliga välsignade flykter från verkligheten och förnuftet.

Hera, du drottningarnas drottning, du Zeus jämlike och oförlikneliga kvinna, du delar tillsammans med Zeus kraften och makten. Tillsammans är ni de största, lämpligaste och visaste världsregenter som någonsin har uppbringats och kan uppbringas. För detta tackar jag er, och jag önskar och hoppas att ni må smycka världens tron för evigt.

Zeus, du alltings härskare och universums herre, dig tackar jag blott för att du finns. Ty vad vore väl världen utan dig om inte tillbaka i kaos? Och dig hyllar jag även som Hellas enda frambringare.

Artemis, du är behagets fulländning. Din mjukhet, ditt behag och din ouppnåelighet gör dig till den mest sällsamma och överjordiska av varelser. Du är ett luftslott som alla trängtar till men som ingen vågar gripa om av respekt och vördnad för din sällhet. Du är den enda av alla Olympens gudomliga naturer som jag verkligen personligen älskar.

Asklepios, du olycklige människovän som vredgade Zeus med din människokärlek och ditt medlidande med mänskligheten, dig hyllar jag som den trognaste av människovänner. Olyckligt var det att du aldrig lyckades i ditt goda uppsåt att göra hellenerna odödliga.

Prometheus, du den störste av mänsklighetens hjältar, du människoson som med din kärlek visade dig vara förmer än bara en gud, dig hyllar jag såsom den okuvliga mänskliga andans stiftare. Du gav Hellas dess ljus och därmed mänskligheten dess hopp. Ty vad är Hellas om inte just hoppet om evig mänsklig lycka?

O Hellas, varför är inte hela världen blott ett vatten täckt av dina himmelska öar? Varför finns det oändliga öknar, bergskedjor och djungler, och varför finns det oöverkomliga hav? Varför är inte hela världen som Hellas?

Men naturligt är att inte allt är blott ett paradis. Ty det är ju bevisat att skönhet på ett håll icke kan existera utan avskyvärdhet på ett annat. Människor kan icke endast vara goda. De måste även emellanåt få vara onda. Världen har två sidor, och Hellas utgör det högsta som den ljusa sidan kan frambringa.

Det är till och med helt naturligt att även Hellas har två sidor. Även vi hellener lider, krigar, är grymma, är fattiga, är olyckliga och är purkna emellanåt, ty är vi inte det så finner vi inget behag i att vara motsatsen. Och vi får icke glömma att endast motsatsen spelar någon roll.

Det enda som verkligen spelar någon roll är dock till slut kärleken. Jag är gammal nu och vis av ett mödosamt livs erfarenheter, men det enda som jag dock egentligen har lärt mig är att kärleken är det enda som är av något värde. Allt är förgängligt, fåfängt och helt meningslöst utom kärleken, som alltid lever evigt. Även om Hellas en dag går under trots mitt arbete så kommer Hellas kärlek alltid att leva och bevisa för eftervärlden att det var i Hellas som historien nådde sin klimax och som mänskligheten såg sitt enda ljus och kände sitt enda hopp. Ty allt vad en människa behöver göra för att föreviga någonting är att älska det. Och mer än någonting någonsin har just Hellas varit älskat av människorna.

När en kärlek dör så dör den blott för att en dag återuppstå. Därför, om hellenerna förlorar sitt Hellas och sin kärlek för Hellas, så är det i min mening endast tillfälligt. Vad som än händer i framtiden så kommer Hellas ande alltid att leva kvar och en dag, kanske i morgon, kanske nästa evighet, återuppstå i mera lysande glans än någonsin.

Allt vad jag vill säga innan jag dör är detta: kärleken är allt, och allt annat är ingenting. Ty endast kärleken ger mening åt livet. Det enda som är värt att leva för är kärleken. Allt annat är tomt och meningslöst. Min kärlek har blivit mitt liv, och mitt liv har blivit min kärlek. En högre ynnest kan i min mening icke förunnas en dödlig människa. Ty när man har vunnit kärleken, som är livets enda mening, har man vunnit allt.

Farväl, mitt Hellas. Minns att unna människorna upptäckten av kärleken.

Och farväl, mina bröder. Minns, att utmärkande för en hellen är icke hans kraft utan endast hans kärlek.

Får jag bara teckna ett porträtt av den värld som är min, som jag lever i och som jag anser att inte kan bli bättre. Ni förstår, alla ni kära människor i andra världar, i den här världen är vi alla lyckliga – tills vidare åtminstone.

Vi styrs alla av den store Zeus, som är den bäste karl som finns. Han sköter om oss, han ser till att allt är sunt och gott, och även om han slåss och bråkar ibland, grälar med sin fru hela tiden och då och då till och med är gemen och elak, så finns det ingen som skulle kunna vara en bättre far för oss alla.

Tack vare honom så finns vi alla, för resten. Tack vare honom är vi alla så totalt fria från ansvar som vi är, och tack vare honom kan vår värld finnas till.

De övriga av oss är alla mer eller mindre lustiga, till exempel Afrodite, som lockar alla till att vara otrogna mot dem som de är gifta med, och Dionysos, som bara dricker sig full hela tiden, för att inte tala om Ares, som ju bara vill slåss och bråka hela tiden, men bara på skoj, förstås. Tillsammans är dock Ares och Dionysos ganska betänkliga, då Ares har världens sämsta humör, och Dionysos har världens sämsta ölsinne.

Men varför är vi då så lyckliga? Jo, vi har ingenting att bry oss om utom varandra. Vi använder oss av naturen, lever på den och leker med den och i den, och det är det enda vi har. Vi äger ingenting utom dessa berg och dalar, skogar och sjöar, hav och öar, dungar och lunder, denna sol och nattens stjärnor. Vi lever i den bästa och underbaraste av alla lekplatser.

Just nu älskar jag till exempel Selene. Hon rider på min rygg, vi hoppar upp i träden, vi springer lekande ner för ängssluttningen, och vi badar tillsammans i källan där borta. Och sedan ligger vi och älskar varandra i gräset. Det är hur underbart och enkelt som helst.

Framtiden kommer att bygga civilisationer. Jag vet inte om det är en så lysande god idé. De vet aldrig vilket misstag de begår. Det värsta som kan hända en man är att han stirrar sig blind på oväsentligheter. Och det är så civilisationer kommer till.

Små civilisationer som håller sig inom förnuftets gränser är ganska harmlösa, som till exempel Ur, Egypten och framtidens Hellas, men verkligt illa kan det inte annat än gå om någon till exempel plötsligt stirrar sig blind på en sådan sak som pengar eller makt eller krig.

Jag ska bara i korthet berätta hur det går när en sådan sak som makttörst och tävlan inträder. Det är då det blir konflikt, det är då det blir slagsmål; ju mer makt du har, desto lättare kan du besegra och förtrycka andra, varpå de också bygger upp sin makt för att försvara sig och slå tillbaka, och så krigar kungar och tyranner med varandra allt vildare och vildare, tills till slut hela världsalltet är uppdelat i två eller flera motsatta parter. Och när det har gått så långt, då finns inte längre naturen, då kan inte längre en man nå sin älskade, då har allt mänskligt förlorat allt värde och alla har blivit ensamma, och då lider alla mänskor ohyggligt. Då har världen blivit ett helvete.

Så går det om man stirrar sig blind på makt. Men hur ska man då förhindra och förebygga en sådan utveckling? Jo, man ska koncentrera sig på att älska den man har kär. För när man gör det så märker man att faktiskt ingenting annat betyder någonting.

Den tid jag har kvar ska jag ägna mig åt att berätta lite om mina vänner. Dionysos är min bästa vän, för han är den tokigaste. Jag kan aldrig annat än ha roligt åt honom, för han bär ju sig åt precis som han själv behagar. Han struntar i allt, gläds åt allt, behagar alla och gör aldrig någon fluga något för när. Han är den oskyldigaste person som finns och säkert också därför den lyckligaste. Han lever, som man säger, ett liv i sus och dus.

Men den som vi alla nog egentligen glädjer oss mest åt att ha ibland oss är Apollon. Jag kan inte i ord uttrycka mig närmare om honom, men jag känner mer för honom än vad jag känner för till och med min egen lilla goding Selene. Han är en sol som lyser upp vår värld, och när han sätter sig högt uppe på en klippa vid havets brusande strand och låter sin lyra ljuda till hans oemotståndligt harmoniska tenorsång med sitt meterlånga gyllene hår svallande i vinden i sina rika lockar ner till höften framstår han som all mänsklig skönhets högsta fullkomning. Högre än så kan inte kulturen och konsten komma.

Hermes är också en härlig person. Han håller den direkta kontakten med människorna, han lyser upp deras existens, vägleder dem och lär dem älska varandra så som vi gör, för den som aldrig har älskat någon är inte mänsklig.

Jag älskar denna världen. Ingen av oss som finns här kan annat än älska den, och Zeus give att den alltid funnes till. Vi är lyckliga bara när vi älskar varandra, och bara i en värld som den här, i en värld helt utan konstigheter, kan vi älska varandra obehindrat.

Naturen är vår moder. Endast i hennes famn är vi trygga för vår enda fiende: vi själva.

Hellenerna har stuckit ut mina ögon. Sångare får ej sjunga gudarnas lov utan att gudarna straffar dem. Ju bättre en sångare lyckas i att smickra, hänföra och entusiasmera sin publik, desto mer tycker publiken om att behandla honom illa. Jag har isolerats på min ö och lever ensam. Jag har ingen att tala med, och om jag någon gång blir besökt så vill besökaren antingen bara göra mig illa eller bara stjäla av mig några sånger att själv skörda ära och kransar med. Hellenerna slåss med varandra, vill ej lyssna till förnuftet, skrattar åt allt tal om fred, glädje och fägnad och kör bort varje sångare som vill ge dem något vackert. För att slippa se honom igen och för att kunna behandla honom som de vill sticker de ut ögonen på honom och förvisar de honom från sin åsyn, för att ha honom tillgänglig vid behov, för att undvika att han rymmer till andras öar, och för att slippa höra honom sjunga utom när de själva vill. Gudarna råder allena. De styr och ställer på jorden, tar initiativ till krig, råder hellenerna till vad de göra och skrattar belåtet åt resultatet. Endast de styr världens och människornas gång. Endast de orsakar allt som händer. Vad jag har sett och upplevat av livet tills nu har ej varit gott. Är gudarna därför onda? O Zeus, du som allfader är, giv mig ett svar på min fråga: är ni gudomliga eller ej? Om ni ej är det lever man förgäves, ty vad lever man för om inte för att njuta av gudomlighetens glans? Men även om inte alla är det så måste någon av er vara gudomlig, men vem är det i så fall? Ni är så många. Ack, om man bara finge ett grepp om er, ett grepp om den invecklade mänskan och ett grepp om denna onda barbariska av mörkret förförda värld! O moder jord, alltings sköte och ursprung, den som vi alla kommer ifrån, giv oss ett tecken! Låt oss förstå hur allting hänger ihop! Men nog klagat nu. Det är dags att jag lämnar ordet över till nästa.

Kom, mina vänner! Låt oss gå upp till Akropolis tillsammans och se Feidias ljuva gudomliga skapelser glittra i solnedgången! Låt oss njuta av Athena Promachos välmeningsfyllda trygga och vakande anlete, låt oss njuta av vår älsklingsgudinnas härlighet och prakt i Parthenontemplet, och ta med några djur, som vi kan offra till hennes ära! Gudomlig, härlig och outgrundligt skön är du, den klokaste och ärbaraste av alla gudinnor, vår egen Pallas Athena! Vi älskar dig och vi dyrkar dig för vad du har givit oss och vår stad. För evigt kommer vi att vara dig tack skyldiga för den oöverträffbart härliga och vackra sköna stad som du har givit oss.

Och nästa vecka, mina vänner, får vi inte glömma att det är dags för de Pythiska spelen. Vi måste i god tid ge oss upp till Olympia så att vi ej går miste om löpningen eller brottningen. Även boxningen, spjutkastningen, diskuskastningen, höjdhoppet och längdhoppet är ju förvisso ytterst viktiga, intressanta och roliga att följa med i.

Men se, här kommer vår vän Sokrates! Hur mår du idag, Sokrates?

– Tack, bara bra, Perikles. Men hör du, ursäktar du mig om jag ställer dig en fråga?

– Givetvis, Sokrates.

– Vad är sanning?

– Frågar du mig vad sanning är? Du vill då alltid ställa världen på kant, lille vän. Men jag ska säga dig vad sanningen är. Sanningen är allt som är. Så enkelt är det.

– Säg mig då vad som är.

– Allt är som du ser omkring dig. Athen är, vi är, våra vänner och alla hellener är, Hellas är, våra städer och bygder är, och framför allt så är allt det som vi inte kan se. Gudarna är och gudinnorna, nymferna och kentaurerna, nereiderna, satyrerna, maenaderna och alla halvgudomligheter, muser, gracer, erinnyer, furier och amoriner är. Även allt förflutet är, som vi inte kan se men som vi minns och som vi finna i skrifterna, som till exempel män som Homeros, Hesiodos, Solon och Lykurgos. Även framtiden är, fast den vet vi ingenting om. Allt detta, Sokrates, som är delar av historien, verkligheten eller sinnevärlden, är sanning, ty allt är sanning som är, och allt detta är.

– Men om du inte kan se framtiden, gudarna, Olympen och allt det som vi föreställer oss; hur vet du då att det är sant?

– Gå och språka med någon annan, Sokrates. Man kommer aldrig ut om man går in någonstans med dig.

Där gick han. Stackars lille Sokrates. Ful är han och ensam, men han har ett utsökt förstånd. Han ger sig inte och kan driva sina logiska argument för sina tvivel och sin jakt på vad som egentligen är sant hur långt som helst. Han frågade oss vad sanning var. Ja, mina vänner, allt som vi ser omkring oss är sanning. Låt oss njuta av det medan det finns. Låt oss bättra på det och sola oss i dess ljus. O vänner, låt er ej ledas in i sjukt grubbel av pratsjuka och grubbelsjuka sofister som Sokrates. Låt oss i stället se allt som det är, fröjdas åt det faktum att gudarna håller av oss och flitigt be och offra till gudarna på det att det alltid må gå oss väl. Gudarna, mina vänner, är det viktigaste i vår tillvaro, ty allting hänger och beror sista slutligen av dem. Vår gudavärld, vår brokiga kaotiska härliga myllrande gudavärld och ingenting annat är det som har gjort Hellas så gudomligt som det är. O mina vänner, kom alltid ihåg gudarna och dyrka dem fromt, ty de är vår enda garanti för en framtid. Av gudarna beror vi, av gudarna beror Hellas, av gudarna beror vår fred, vår lycka och vårt välstånd, av dem beror vårt allt, och därför får vi aldrig försumma eller förlora gudarna.

Vad mera kan jag säga er, o hellener? Tänk ständigt på gudarna! Dyrka dem och håll av dem med all er själ, ty vet, att endast vår dyrkan av Athena, Apollon, Poseidon, Zeus, Afrodite, Artemis, Dionysos, Hera, Hestia, Demeter, Hermes och Pan gör oss gudomliga. Gudarna dyrkas bör ständigt, ty hur underbart Hellas än är så utgör gudarna Hellas enda hopp.

Min älskade hustru, jag håller på att förlora dig. Allt håller på att glida mig ur händerna. Om bara inte denna pest hade kommit! Kriget med Sparta var oss över nog. Jag fruktar att hela min skapelse, hela mitt livsverk, hela min verksamhet och hela mitt liv håller på att rasa samman.

Men dig är jag tacksam för allt. Du gav mig min lycka. Det var för dig jag gjorde Athen, smyckade Akropolis med Kallikrates och Feidias som medel och gjorde denna din och min värld till jordens vackraste. Dessa två alltför korta decennier av alltför stor lycka och fred och utveckling var bara till din ära. Våra fester, som hela världen kommer att tala om så länge historien minns mig, kommer för alltid att framstå som centrum och höjdpunkten för den hellenska blomstringen. Du var min lycka, och vår lycka var Hellas lycka.

När jag dör kommer du väl att gifta dig med någon annan, och genom detta fåfänga krig med Sparta kommer väl Sokrates skepticism att slå igenom. Och jag är glad över att jag då inte längre lever.

Allt har gått på tok under de senaste åren. Det började med pesten, som förlamade Athen och ryckte bort en viktig del av dess befolkning och bland andra Perikles. Sedan begynte vårt olycksaliga krig med Sparta, som efter tjugo år fortfarande håller på utan en tillstymmelse till hopp om fred. Det verkar som om Ares och Hades tillsammans hade gått ihop för att i en infernalisk komplott mot mänskligheten ta herraväldet över världen. Vart har de övriga gudarna, de förträffliga mänskliga gudarna, tagit vägen?

Jag kan inte vara annat än skeptisk och pessimistisk. Vårt kulturliv förgiftas allt mer av sofisterna, som förvrider människornas sinnen och får dem att tänka destruktivt i stället för konstruktivt. De korrumperar vårt språk med att fästa vikt vid bokstaven och använda den till att störta omkull varje hellens naturliga självförtroende. Under de tio år som de har fått verka i Athen har all vältalighet, frimodighet i tal och skrift och all glansfull retorik tystnat och blivit till ett medel för uppkomlingar och demagoger till att förföra folket med. Tragisk är denna utveckling, men det värsta är att allt fler och fler vänder sig bort från gudarna. Jag är ingalunda den förste som har börjat betrakta dem med misstro.

Vad är väl jag? Jag är fåfängan, nesan, fördärvet och vanäran, hatet och vreden. Jag skyr och förbannar allt mänskligt, ty allt som är mänskligt är omänskligt.

Jag föredrar folk som håller sig till jorden, som sätter människan i centrum, som ej skrämmer med sina religioner och som hellre lever lyckligt och dör naturligt än lever i evighet. Sokrates, filosofen, sofisten, tvivlaren, den ende förnuftige i gårdagens värld, den mest förträfflige och mänsklige av karlar, som dog och blev till stoft, föredrar jag framför övermänskliga hjältar, omänskliga halvgudar och korrumperade självsvåldiga ansvarslösa nyckfulla allsmäktiga gudar.

Ty endast tack vare sådana mer jordiska mänskor kan städer bli mäktiga, stater uppbyggas och civiliserade världar tryggas. Sokrates var ju den som hellre lärde och fostrade unga goda friska aktiva dugliga konstruktiva mänskor som trodde på framtiden än hängav sig åt tyst begrundan av det förflutna, dyrkandet av gudar som varken syns eller lever och kunskap om allt som är gammalt och glömt, hemskt och skrämmande, förlegat, ålderdomligt och gagnlöst. Vi lever ej igår under gudarnas vingar, utan vi lever idag uppå jorden och har en framtid att fostra och ägna oss åt och göra så god och hälsosam som möjligt.

Jag är en fattig komediförfattare som maktlös åser denna tragedi. Jag skriver komedier, skrattar åt livet, älskar min hustru och dricker med mina vänner, ty så gör de flesta jag känner, men mitt hjärta svider och blöder i tysthet, och jag tror att så gör även alla andras, ty ingen kan undgå att med smärta bevittna den ödesdigra kurs som vårt ståtliga Hellas har tagit.

I min ungdom har jag sett Sokrates tömma sin sista bägare. Jag var även en gång en hängiven beundrare av Alkibiades, vilket han omsider fick mig att bittert ångra, för var det inte just han som i sin egoistiska hänsynslöshet och opålitlighet indirekt orsakade Athens slutliga förödmjukelse inför det ovärdiga Sparta?

Perikles, Kimon, Themistokles, Aristides, varför dogo de alla? Varför kunna icke sådana härliga män för alltid behaga vår värld med sin närvaro? Och varför avhöll sig Platon från politikerbanan? Han visade ju sig vara lika lysande i sin trädgård som någonsin Perikles var i Areopagen.

Aristofanes även gjorde världen besviken med att inte bli statsman. Och varför blev en så löftesrik gestalt som Epaminondas uppväxt på ett sådant ställe som Thebe? Varför blev han satt till att trampa mark som inte var värdig hans fötter? Om en sådan man hade fostrats i Athen så hade kanske endräkt och fred idag härskat i hela Hellas.

Och vad kommer det att bli av Demosthenes, Athens enda nuvarande hopp? Han har redan i grunden besegrats två eller tre gånger av halvbarbaren Filip i norr. Vad förmår väl en hellen göra för Hellas som inte ens förmår att besegra en barbar? Och vilket förfärligt tecken är inte detta på hur djupt vi hellener faktiskt redan har sjunkit!

Jag skattar mig själv lycklig som är gammal och nära döden, ty jag fruktar att Hellas i framtiden kommer att få anledning till ännu större sorger än vad hon lider av redan.

Om man ändå vore ung och levde i det förflutna! Tänk om man tillsammans med Aiskhylos hade fått uppleva slaget vid Salamis! Vi, de trognaste och varmaste svärmarna för Hellas, lever alla i fel århundrade. Om jag idag levde på Aiskhylos tid så vore jag tragöd liksom han och en större tragöd än den dekadente Euripides. Det är möjligt att jag rentav vore en personlig vän till den store Sofokles. Men vad tjänar väl drömmar till? Verkligheten, som man ändå alltid måste återvända till, förblir ändå lika gäckande, glädjedödande och hopplös.

För länge sedan blev människor aldrig gamla. En man hade då aldrig orsak till att lida av sin ålder och av förlusten av sin ungdom, ty för hans barn låg alltid framtiden öppen och ljus och på allt sätt mera gynnsam än vad hans egen tid hade varit för honom.

Nu för tiden ser jag dock fler och fler beundransvärda män som alla klagar över sin ålder och över sin flydda ungdom. Jag har till och med mött en och annan ärevördig athenare som blott sjuttio år gammal har visat tecken på svagsinthet. Denna utveckling är i min mening det mest förfärande av alla bevis på tidernas och människornas förfall.

Men vad är nu detta för högljudda rykten som kommer ifrån norr? Vad är det som alla plötsligt skriker om? Vem har blivit mördad? Konung Filip av Makedonien! Detta är i sanning en förfärande nyhet. Om han är död så är allt hopp ute, ty trots att han var nästan en barbar så var han Hellas enda betydande hopp.

Det sägs dock att han har en säregen son. Är denne stor nog att axla sin faders börda? Om så är fallet kanske jag trots allt kan dö lugn. Det finns till och med de som ännu mer hoppas på honom än vad de gjorde på hans far.

Jag är mycket gammal, och jag väntar döden när som helst. I hopp om att denne unge Alexander är någonting för världen att se fram emot överlämnar jag ordet åt någon i hans närhet som ännu är ung. Och därmed tar jag avsked av denna historiska scen. Farväl.

Vems är skulden till denna så kallade utveckling? I första hand är den Sokrates, sofisternas, Platons och de övriga dekadenta och degenererade tänkarnas, filosofernas och tvivlarnas under och efter det peloponnesiska kriget, som med sitt oerhört farliga inflytande lockade athenarna bort från den gudomliga vägen. Felet till dagens sorgliga världskulturella förfall är deras som började sätta människan högre än Gud.

Detta betyder icke alls att jag hatar människan. O nej, jag älskar människan, jag njuter av hennes skönhet och egenskaper, och jag är ständigt hänförd över hennes ljuvlighet, älsklighet och strålande behag. Jag älskar mänskan, och jag tror på mänskan, ty det som gör henne mänsklig är det underbaraste av alla gudarnas underverk. Jag älskar mänskan, ty mänskan är vacker.

Mänskan hyllar jag därför i mina komedier. Jag hyllar den sanna mänskliga traditionen. Jag tror på Athen och på Hellas därför att det är en mänsklig stad och ett mänskligt land. Jag tror på allt som är mänskligt. Och därför fördömer jag allt som är omänskligt, och det mest omänskliga av allt idag är materialismens utveckling. Ty materialismen drar människan bort från gudarna, vilket är av ondo, emedan det klaraste tecknet på mänsklighet är att hon tyr sig till gudarna för att få vara älskad av dem.

Men hur vilse människorna än är så tror jag inte att de någonsin helt kan förlora sin mänsklighet. Och därför tror jag på och hyllar jag mänskligheten.

Kära syster Klytaimnestra,

Kära syster, jag kommer att skriva många fler brev i framtiden så ofta jag kan, och lova att inte utan påtaglig orsak oroa dig för mig, så ska jag lova att berätta allt vad som händer mig och oss på persiska slagfält. Och om gudarna är med oss, vilket jag tror att de är, så skall jag till och med lova att snart återse dig i Pella.

Din mest vördnadsfulle broder Perdikkas.

Min kära syster,

Alexander tycks mer och mer se ner på Parmenion av en anledning som jag ej förstår. Jag hoppas innerligt, kära syster, att det inte kommer en brytning dem emellan, ty Alexander behöver Parmenion och Parmenion behöver Alexander. De är säkert vår tids två största personligheter.

Hefaistion, Alexanders vän, har jag även lärt känna närmare, liksom den store Eumenes. Denne Hefaistion är en underlig person. Jag undrar vad Alexander ser hos honom, ty själv ser jag ännu ingenting i honom. Han är visserligen artig och älskvärd, men det är allt. Jag hoppas få lära känna honom bättre.

Som du säkert förstår av detta uppsluppna brev skrivet efter en segerrik dag så fattas mig ingenting. Jag är frisk, och idag på slagfältet kände jag mig som en osårbar gud. Visserligen fick jag en skråma i högra armen, men den kommer att bli läkt av tiden snabbare än man tänker.

Mitt enda bekymmer är faktiskt konung Alexander själv. Jag vet nu att han egentligen i själ och hjärta kanske är den svagaste av alla människor, och jag tycker inte om hans ideologi. Jag tycker inte att Akhilleus är någon speciellt beundransvärd person, och jag förstår inte varför Alexander ser upp till just honom. Odysseus tycker jag att skulle vara ett lämpligare och mera hälsosamt föredöme. Akhilleus dog ju ung medan Odysseus genom sin försiktighet och klokhet levde tills han blev gammal. Men jag får inte kritisera min konung, och Hefaistion tar säkert väl hand om honom.

Ännu en gång farväl, kära syster, och jag lovar igen att skriva så snart jag får tillfälle därtill, vilket nog i framtiden blir ännu mer sällan än hittills, ty Alexander skenar fram på livets väg, och vi måste oavbrutet anstränga oss till det yttersta för att hålla jämna steg med honom, eftersom vi är hans soldater. De senaste ryktena som vi har hört från hans tält är oroväckande. Han har sagt att han vill se Persepolis.

Men oroa dig inte för någon av oss, kära syster, ty vi ämnar alla återvända till Makedonien innan vi ännu har lämnat vår ungdom.

Din egen trogne broder Perdikkas.

Min syster Klytaimnestra,

Det kommer antagligen att dröja lika många år för mig att återkomma till Pella som det har tagit mig att komma hit, men misströsta inte, ty när jag sedan kommer är jag inte längre den unge löjlige Perdikkas, utan jag är upplyst, min själ är utvecklad, och mitt sinne och hjärta är uppfostrade till att bringa mer glädje åt er där hemma än vad som någonsin hade varit möjligt om jag hade varit filosof och elev till självaste Platon! Ty ingenting är mera upplyftande och nyttigt för en man än svindlande äventyr! Och jag upplever nu kanske det största som kan upplevas, och jag ämnar klänga fast vid det till dess slut.

Dareios hustrurs liv och leverne är omåttligt mycket mera barbariskt än vad jag någonsin trodde var möjligt för konungsliga personer. En herdinna från Epeiros står på högre nivå än dessa skamlösa furier.

Berätta för så många som möjligt om våra äventyr, ty vi vill sannerligen inte vara ensamma om dem!

Din broder Perdikkas.

Kära min syster Klytaimnestra långt borta där hemma i vårt gamla efterlängtade Pella,

Alexanders armé är större än någonsin, men vi makedonier är färre än någonsin. Vi krigar tillsammans med främlingar, och vi gör det endast för Alexanders skull, för trots att vi inte känner honom längre emedan han har blivit såsom en asiat, så älskar vi honom.

Parmenion är död. I Partien var några makedonier idiotiska nog att planera Alexanders död, och detta, när det kom fram, fick många oskyldiga lida för, och bland dem var Parmenion. Jag förstår inte varför och hur Alexander kunde genomföra ett sådant dåd. Av alla våra generaler var ingen värd en större uppskattning än just Parmenion.

Även din vän Kleitos är död. Jag känner inte till de exakta omständigheterna kring hans död, men alla vet att de bägge var druckna när Alexander dräpte honom. Han hade länge i tysthet opponerat sig mot Alexanders totalitära idéer.

Vart tänker han föra oss, denne vår konung? Han är inte galen, men många tror att han är på väg att bli det. Han drömmer om att få se den östra oceanen, men jag tvivlar på att en sådan alls existerar.

Han har erövrat åt sig det största riket i världen. Tänker han nu förstöra det med att leda sig själv och oss alla i fördärvet? Jag är orolig för honom.

Var dock inte oroliga för oss. Jag tror ännu på honom, och det samma gör alla de mest dugliga av oss; och så länge han ännu unnar någon av oss ett öra ibland så finns det hopp om att han låter oss och sig själv få återse Hellas.

Min syster, bed till gudarna, offra och hoppas! Det är vad jag tänker göra just nu.

Din alltid trogne broder Perdikkas.

Kära syster,

Vår konung har erövrat alla folk i världen utom ett, som hans hjärta nu äntligen har givit vika för, och det folket var hans egna makedonier. I triumf återvänder vi nu hem med honom.

Din gamle broder Perdikkas.

Till Pausanias från hans vän Perdikkas, som skrev brevet i Susa.

din vän Perdikkas.

Högt ärade Eumenes,

Jag skickar dig personligen detta budskap för att förbereda dig på det värsta. Han var Alexanders enda förtrogne och kanske större som människa än Alexander själv. Utan honom kan knappast Alexander reda sig länge eftersom han i grund och botten är svagare än sin egen bror.

Dessutom uppenbarade det sig i Susa ett dåligt omen. När Kalanus, vår österländske fakir, på sin dödsbädd tog farväl av Alexander, sade han: "Vi ses igen i Babylon." Och mot Babylon är Alexander på väg nu.

Vill du veta varför Hefaistion dog så tror jag att jag har svaret: bördan av halvguden Alexanders vänskap blev till sist för tung för honom.

Vi två är efter Hefaistion Alexanders två närmaste och mest tillförlitliga män. Om hans livsbörda nu blir för tung för honom, emedan han ej längre kan dela den med Hefaistion, så måste vi i god tid vara redo att ta över den.

Med utmärkt högaktning,

Alexanders vän Perdikkas.

Alexander är död. Värld, bered dig på kaos! Blod, fritt fram! Härjen, fiender, och förgås, alla ni pålitliga och godtrogna fredsälskare! Ännu en gång har världen förlorat sitt hopp och den här gången innan det ens hade hunnit bli definitivt fastställt. Ty Alexander var aldrig hellen, och hans värld hann aldrig bli begåvad med det hellenska ljuset, trots att den var på så god väg.

Ännu en gång rämnar civilisationen, och ännu en gång ter sig framtiden hopplös, ty vår konung var det enda hopp som fanns. Endast han kunde ha återställt den hellenska ordningen, paradiset och ljuset, friheten, skönheten och välbefinnandet. Varför gjorde han det inte? Min gud, varför gjorde han det inte?

Jag är idag världens berömdaste hellen, och det är min olycka, ty ju mera man vinner, desto mera måste man även förlora. Det är även min olycka därför, att jag alltför väl vet vad ryktbarheten alltid måste leda till. Se på Feidias, alla tiders skickligaste bildhuggare! Så länge Perikles levde fick han arbeta i fred och skapa världens vackraste skulpturer åt Athen, men så fort Perikles var död satte de den ädle konstnären i fängelse och lät honom dö där, bara för att han hade varit Perikles vän. Alla sådana var ju efter Perikles död lika farliga som Anaxagoras. Euripides förföljdes under hela sitt liv, Sokrates tvangs tömma giftbägaren för att han inte ville hålla sina uppbyggliga tankar för sig själv, alla klagade på Platon, och med Alexanders död var även Aristoteles lycka förbi, fastän han aldrig kom med något kontroversiellt. Jag är hyllad av hela världen idag, och alla tar del av min ofarliga naturliga resignativa borgerliga filosofi, men jag är säker på att den dag skall komma då även mina tankar stämplas såsom farliga, då allt mitt sunda förnuft brännmärks som sådant som anathema, då alla mina böcker bränns upp och då ingen mera kan läsa någonting av vad jag har skrivit.

Men det kan aldrig finnas någon framgångsrik god politiker i denna världen. Närhelst de har framträtt, som Aristides, Perikles, Epaminondas, Alexander, har de fallit på sin egen goda vilja: Aristides dog bankrutt, emedan han hade offrat allt för Hellas, Perikles föll på det peloponnesiska krig som han inledde, som han aldrig ville börja men som politiken tvang honom in på, Epaminondas var så ädel att hela Hellas vände sig emot honom och inte lät honom vara i fred förrän han var dödad, och Alexander förgiftades vid trettiotre års ålder. Hur kan då någon god politiker alls vänta sig något gott från denna värld? Jag var galen som ens försökte.

Se detta ljuvliga rike! I snart två sekel har det nu bestått under vilka det har tjänat och smyckat världen med sin kunskap, sin konst och sin kultur. Det var från början förutbestämt att bli Hellas arvtagare, och denna värld kan inte annat än medge att vi har förvaltat arvet väl. Vårt rike är det förnämaste i världen, och likaså är vår konst. Men det vilar ett bekymmer över oss, som ständigt växer och förmörkar vår horisont och som kräver en olycklig lösning. Vad som bekymrar mig, mina herrar, är framtiden.

Ser ni den växande mörka världsmakten bortom haven? Ser ni det barbariska Rom med dess stela traditioner, smutsiga historia, blodiga ledare och förmultnande så kallade republikanska system? Undrar ni icke liksom jag hur en så tygellös stad av gudarna tillåtits växa till att bli världens enda hopp? Är det icke häpnadsväckande att en sådan karbunkel redan har uppslukat halva världen?

Ni känner alltför väl till att jag tyvärr står utan någon arvinge. Vårt rike Pergamon, som den store Eumenes grundade, lever blott på ekon från världens stora förflutna. Hon består blott av svallvågor från det gamla Hellas. Vi har förvaltat vårt klassiska hellenska arv klanderfritt och noggrant, men i dag står vi inför situationen att vi icke längre kan ge det vidare till någon av våra egna. Vi måste testamentera det vidare till någon utomstående makt eller uppleva hur hon förgås i olyckliga inbördeskrig eller se henne på annat sätt förfalla och bli till intet. Det är min plikt att välja den minst vämjeliga av alla olyckliga lösningar, och därför har jag valt den första. Och jag har valt att ge henne åt Rom, som idag är världens enda hopp.

Jag ber er, bli inte förskräckta, förgrymmade eller nedslagna. Det är tyvärr det enda riktiga som jag kan göra. Jag tänker blott på Pergamons väl, och ett mindre olyckligt val än det jag har gjort kan icke göras, emedan alla andra val måste bli avgjort värre. Jag vet att Pergamon måste bli olyckligt under Rom, men mindre olyckligt kan det icke bli under någon annan. Vårt rikes situation är tragisk, men jag ber er att minnas att så är hela världens.

Jag bör även framhålla för er att Pergamon under Rom trots allt fortfarande kan vara Pergamon. Det att ni styrs av romare behöver ingalunda medföra att ni inte längre får styra er själva. Jag är förvissad om att det enda som ni verkligen har förlorat när ni har blivit en romersk provins är er siste konung.

Se, nu går solen ner över havet. Den går ner inte endast för oss, utan jag är rädd att den är på nedgång för hela den hellenska världen. Framtiden tillhör Rom, och tyvärr tillhör Hellas det förflutna.

Vi, Pergamon, Rhodos samt Alexandria, utgör de sista stödpunkterna för det gamla Hellas. Mitt testamente kan ses som ett försök till att på fredlig väg få Pergamon under Roms beskydd på så sätt att det ändå utan skada kan få fortleva såsom sig självt; och jag ber till gudarna att detta mitt försök må lyckas. Jag ber även att Alexandria och Rhodos må undgå förstörelse när dessa uppslukas av Rom, vilket jag tyvärr måste anse som oundvikligt. Om Rom måste bli framtidens världsrike, så må det då icke vila på ruiner av det förflutna utan på pelare av det förflutna. Ty vad kan väl framtiden bli utan det förflutnas fasta grund? Måtte aldrig Museion i Alexandria brinna eller Rhodos stolta stoder och statyer störta samman omskakade av kriget. Ändå vet jag att Hellas och allt hellenskt är dömt till så gott som total undergång. Det enda som vi kan göra är att bromsa upp den och göra den så långsam som möjligt. Måtte Zeus, Poseidon och Apollon hålla sin hand över allt det av hellenskt evigt värde som trots allt ännu finns kvar, och åtminstone så länge de själva får förbli gudar i himmelen.

Rom är barbariskt, mörkt och ruttet, men detta till trots står mitt enda hopp till Rom.

Se, solen har gått ned. Jag tror att det nu även är dags för oss att gå ned.

För det första: var anonyma. Lev i det förborgade. Förhäv er aldrig och avstå från alla ambitioner. Om ni inte definitivt och för gott tar avstånd från allt vad världslig ställning och makt heter kan ni aldrig skriva ett sanningens ord. Ni måste leva i fattigdom och obemärkthet och helst inte ens låtsas om att ni är författare. Och sätt aldrig ut ert namn under vad ni skriver, ty ett skrivet arbete med ett namn utsatt som dess upphovskälla är inte skrivet av Gud. Ni måste avstå från allt vad namnkunnighet heter och leva och dö utan namn på det att vad ni skriver verkligen må vara gudomligt och kommet av uteslutande den rena gudomliga källan.

För det andra: gift er aldrig. Lev i celibat. Den som har sexuellt umgänge med andra varelser är otillförlitlig som sanningskälla, ty den som lever i köttet har ingen kontakt med Gud. Segern över köttets frestelser kännetecknar den vise, och den som ej kan segra över köttet är en dåre. Tyvärr är de flesta dårar. Världen är överbefolkad av dårar och kommer alltid att vara det, och det enda goda med att det föds människor över huvud taget är att det då och då föds enstaka ensamma individer som lyckas besegra köttet, som inte gifter sig och som lever ett så oskuldsfullt och klarsynt liv att de inte sätter barn till världen.

Dårar är lätta att känna igen, ty de kallar öppet dem för dårar som inte är dårar. Den som är så vis att han vet vem som i själva verket är dåren tiger därom och kallar aldrig en annan människa för dåre.

Den som kan tygla sin egen natur och inte falla offer för kärlek med åtföljande sorg och evinnerligt obehag kan bli herre även över den fria naturen. Ormar och tigrar kommer inte i hans väg, pest och spetälska kommer inte vid hans kropp, och han kan göra vackert väder och tämja havets vågor, ty hans omdöme är så sunt att han kan bruka en sådan andlig makt utan att någonsin missbruka den.

Det finns inga lyckliga äktenskap. Kärleken finns, men den varar blott ett ögonblick, och de äkta makar är lyckligast som ser varandra minst. Alla som behärskas av den köttsliga lustan är som djur, ty det är det enda som skiljer människan från djuren: att hon kan höja sig över sina kroppsliga lustar och bemästra sina drifter. Djuriska är de flesta människor, och däri är de dårar som bryr sig om makt och pengar, ty däri leder de världen och mänskligheten åt helvete.

Lita aldrig på någon människa som har sexuellt umgänge med någon, ty den människan är ett djur som saknar omdöme. Och en sådan kan aldrig bli någon sanningsförfattare, åtminstone inte så länge han idkar sexuell verksamhet.

Den sexuella förbindelsen binder en till världen, gör en tidsbunden och materialistisk, och det får aldrig en Veda-författare vara. Han måste vara motsatsen: otidsenlig, tidlös och alltigenom ande, ty det som vi skriver är tidlösa evigt aktuella sanningar med ett andligt värde som ej förgår. Och detta kan vi prestera blott om vi utplånar oss själva, skapar vårt tidlösa verk i anonym ensamhet och lämnar tiden utan att ha satt våra spår i den. Endast så kan vi bli tidlösa och leva för evigt i Veda.

Undvik dårarna och lev i ensamhet och i