av Christian Lanciai

"KARAKTÄRER UR EVIGHETEN"

Han överraskade mig dock vid ett sammanträffande 15-20 år senare med att komma ihåg mig precis, fastän vi i princip bara mötts två gånger. Det var vid ett föredrag som han höll om utgrävningarna på Santorin i samband med de gamla teorierna om Atlantis, som han klart tog ställning för att handlade om det katastrofala vulkanutbrottet på Santorini eller Thera 1500 år före vår tideräkning vilket förstörde hela den minoiska civilisationen. Jag har aldrig hört en mera plausibel teori om ursprunget till legenden om Atlantis.

Erik Holmberg förblev alltid en hängiven arkeolog och grävde flitigt på Peloponnesos under 30-talet, utgrävningar som i nutiden övertagits av en av hans elever. Arkeologi och historia går hand i hand, och hans intresse för historia var lika brinnande och levande. Han lär ha varit den idealiska historieläraren, som kunde få historien att framstå som mera levande än nutiden, och som verkligen inspirerade sina elever till att själva omfatta ett brinnande historiskt intresse, egenskaper som också utmärkte den kanske främsta historikern i Finland någonsin, den lika klassicistiske Eirik Hornborg. Dessa båda måste ha känt varandra då de var experter inom samma dubbelfack och nästan identiska som personligheter. Det vore intressant att forska i deras eventuella samröre.

Var finns det sådana historielärare idag? Historia som skolämne nästan försvann genom Palme-epokens utrensning av alla s.k. onödiga ämnen i grundskolan och gymnasiet, och historielösheten är mera utbredd än någonsin sedan medeltiden i vår tid. Desto mera angeläget blir det då att minnas och ta vara på minnena av de eldsjälar som visste vad de talade om när de undervisade i vad som för dem var det angelägnaste ämnet för hela mänskligheten.

Detta diktverk tillägnas minnet av de båda idealiska historielärarna Eirik Hornborg och Erik Holmberg, fastän jag aldrig själv hade dem personligen.

Copyright ã Christian Lanciai 1971-81

___________________

Så, mina vänner, ha fördragsamhet med mig som med en okänd lots, som dock ämnar göra sitt bästa när han tar er med på en lång historisk resa genom fem årtusenden med helt andra sorts problem under vägen än vad ni är vana vid. Vad som än händer: bli inte rädda. Vi kommer fram till slut.

Tillägnan

Prolog

Farao Cheops

Hammurabi

Abraham

Josef

Moses

Konung Salomo

Nebukadnessar

Kyros

Xerxes

Kung Minos

Homeros

Pan

Homeros (2)

Perikles

Sokrates

Timon

Platon

Semitreides

Menandros

Perdikkas brev

Epikuros

Kung Pyrrhos

Den siste konungen av Pergamon

En indisk Veda-författare

Buddha

Kejsar Shih-Huang-Ti

Cincinnatus

Vercingetorix

Marcus Tullius Cicero

Vergilius

Kejsar Augustus

Petrus

Kejsar Nero

Johannes

Kejsar Domitianus

Tacitus

Kejsar Trajanus

Kejsar Marcus Aurelius

Kejsar Konstantin den Store

Johannes Chrysostomos

Augustinus

Sankt Patrick

Teoderik den Store

En irisk munk

Kejsar Justinianus

Benedictus

Kejsar Heraclius

Gregorius den Store

Muhammed

Omar

Beda Venerabilis

Kejsar Leo III Isauriern

En skrivare under Karl den Store

Kejsar Otto den Store

Bernard av Clairvaux

En bysantinsk krönikör

Moses Maimonides

Kejsar Fredrik II av Hohenstaufen

Kublai Khan

Dante Alighieri

Geoffrey Chaucer

Leon Battista Alberti

Lorenzo de' Medici

Savonarola

Columbus

Lionardo da Vinci

Magalhães

Martin Luther

Kejsar Karl V

Erasmus av Rotterdam

Michelangelo

En målare i renässansens Venedig

Tizian

William Shakespeare

Kardinal Richelieu

Rembrandt

Heinrich Schütz

J.S.Bach

Georg Friedrich Händel

Voltaire

Rostoptjin

Ludwig van Beethoven

Franz Schubert

Karl av Artois

Johann Wolfgang von Goethe

Karl Marx

Fjodor Dostojevskij

Richard Wagner

Otto von Bismarck

Tsar Nikolaj II

V.I.Uljanov

En ung ambitiös engelsman

Stefan Zweig

Knut Hamsun

Christian Abel

President Franklin D. Roosevelt

Robert Oppenheimer

Mahatma Gandhi

En ungersk balettdansör

Josef Stalin

Mao Zedong

Bertolt Brecht

Kardinal Mindszenty

Leo Tolstoj

Winston Churchill

Alexander Solsjenitsyn

En östtysk arkitekt

Dag Hammarskjöld

Fletcher Christian:

1. Vägen till Tahiti

2. Tahiti

3. Myteriet

4. Slupen

5. Åter Tahiti

6. Pitcairn

Efterskrift

Historiska kommentarer till huvudpersonerna

Så låt oss nu arbeta. Endast arbetet leder framåt. Låt oss svettas och slita och lida för vår tros skull på framtiden. Min gode vesir, när den årliga översvämningen kommer och folket ingenting har att göra och ingenting har att tjäna pengar på, så bjud dem då att komma hit till mig i Memfis så skall jag ge dem arbete. Jag skall även ge dem pengar, mat, dryck och hus att bo i så länge de är i min tjänst. Kungör över hela Egyptens land att, under de tre månader då på grund av översvämningar det inget arbete finnes, det då finns arbete hos farao i Memfis. Sprid min uppmaning över hela vårt land, min vesir, och om folket bara arbetar för mig tre månader i året, så tror jag nog att vi får min pyramid färdig förrän jag är död. Se, jag är ung ännu. Jag skall själv hjälpa till med att bygga världens klimax. Jag skall bygga, mäta, dirigera och övervaka arbetet till dess att det är färdigt. Allt vad jag behöver för att lyckas i detta företag är Gud vid min sida, och honom har jag. Jag är ju Gud.

Vi har byggnadsmaterial. Hela öknen är full av sten. Intet berg är för högt, för hårt eller för avlägset för oss. Vi skall bryta varje berg vi behöver i små små stycken och bygga faraos pyramider därav. Men hur skall vi frakta bergen hit? Låt oss dra dem på sanden. Hela öknen är full av sand. Så låt oss dra dem på sanden.

Se solen, undersåtar! Så länge den lyser på himmelen och så länge den uppgår på nytt varje morgon skall faraos livsverk bestå på jorden. Så länge ljuset härskar och så länge gudarna njuter av vad vi gör skall vi njuta av att få göra vad som behagar dem. Ljuset, mina vänner, är vår ledkälla, vår glädje och vår Gud. Låt oss följa ljuset.

Detta mitt land är ljusets, leendets och härlighetens land och därför det mäktigaste på jorden. Må min gravpyramid bevisa att så är fallet, och må den stå för evigt.

Se folket som arbetar! De är nöjda med dikena och dammarna som jag har byggt. De älskar den bördiga jorden som ger dem den näring de behöver, och de bygger ivrigt på sin stad och förskönar den med varje nytt hus som de bygger. Ett gott folk är det. Det är dugligt, arbetsamt, livsälskande och rikligen begåvat med livsglädje. Jag har gjort vad jag har kunnat för att de skall trivas ännu bättre. Jag har skyddat faderlösa och änkor. Jag har givit dem lagar till gagn för dem och för alla mänskor, svaga och starka, olyckliga och lyckliga, dugliga och odugliga, som jag hoppas att skall hålla i evighet. Endast en sak har jag ännu inte gjort. Jag har ej lyckats göra Sumers skimrande litteratur mera känd för folket. De är dock nöjda med de gudar som de har, och jag får vara nöjd med att de är nöjda därmed. Måtte detta folk, som jag har gjort mitt allt för, och denna stad, som jag har byggt, leva för evigt! Hur vacker är den ej! Se hur murarna, världens högsta, blänker i vattnet, det gudomliga elementet som omgärdar hela staden, och hur mina ziggurater med majestätisk värdighet höjer sig mot himmelen! Jag har ej byggt mina tempel så höga som egyptiernas faraoner byggde sina, men i stället har mitt folk lidit mindre, mått bättre och blivit gladare. Se på dem! Se hur de av ren livsglädje smyckar sina hus med tjurar och drakar, hur de köpslår och ivrigt diskuterar ekonomi i sina bodar och hur de trängs längs och fyller gatorna med liv och rörelse och gör hela staden till blott ett härligt sagolikt skimrande otroligt kaleidoskopiskt myller! Sannerligen har det aldrig funnits en make till denna stad i historien.

Ingen härskare har någonsin haft större anledning till att skryta med sitt folks duglighet än vad jag har. Arbete är deras livs glädje och största njutning. Ingenting intresserar mina babylonier mera än en konstruktiv sysselsättning. Den typiske babyloniern arbetar med händerna, och ingenstans finns det skickligare hantverkare än i Babylon. Vi har smeder som av eld och sten gör vapen och snickare som bygger världens säkraste och vackraste fartyg. Våra byggmästare har gjort vår stad till den mest sällsamma, fantastiska och definitivt största av alla städer, och skalder, konstnärer, skulptörer och arkitekter ger oss vackra visor, smyckar våra hus, bevarar det förflutna, planerar för framtiden, utvecklar vår kunskap och förevigar denna ojämförliga blomstringstid. Karavaner väller in i Babylon varje dag, rikedomar flödar på marknadsplatserna, guld och silver har det aldrig funnits så rikligt av som det nu finns här i Babylon, och allt går hedersamt, lagenligt, rättvist och riktigt till. Någonting ont finns inte i Babylon, och det kan mitt folk tacka mitt lagarbete för.

Mina lagar har jag skrivit för mitt folk och för framtiden för folkets och framtidens bästa. Jag har förföljt och förbjudit mördare, förstörare och andra fridstörare så att sådana knappast längre förekommer. Denna stad och detta land är idag civiliserat, och må det så förbli så länge gudarna upprätthåller jorden. Aldrig tidigare i historien har en civilisation såsom denna uppnåtts. Babylonierna påstår att äran där för tillkommer mig, men jag vill påstå att äran är deras. Det är mitt folk som har byggt denna stad och icke jag. Givom därför folket vad folket tillhör, och låt oss icke mottaga från folket vad oss icke tillhör. Låt dessa babylonier, detta folk, dessa mänskor, detta välsignade Babylon få leva, o gudomliga försyn, för alltid!

Jag är stolt, ty detta land och detta mitt livsverk behagar mig. Ingenting är så underbart som vissheten om att ha åstadkommit någonting gott. Ingen njutning är större än den att få andas ut efter ett gott fullbordat arbete. Jag har ej ödslat bort mitt liv. Jag har i motsats till alltför många andra härskare ej bekymrat mig alltför mycket om mig själv. Ingenting har jag gjort som ej har varit gott. Må varje världsregent och ledsagare av civilisationen i framtiden få anledning till att tänka det samma. Må denna världsglädje och denna stabila universalmonarki varda i evighet!

En enad värld, ett enat folk och en ogrumlad civilisation kan endast åstadkommas av Gud. Låt oss därför fröjdas, o människor, ty Gud älskar oss! Se, allt är enat, välmående, blomstrande och upphöjt. Har det någonsin funnits en bättre värld, och kommer det någonsin att finnas en bättre? Säll är den människa och den tid som på den frågan kan svara nej. Sällt, upphöjt och underbart är därför Babylon.

Därför lyssnar jag hellre till luften, till fiskarna, till fåglarna och till allt det som inte är av världen än till världen. Världen är intressant, vacker och stor, och man klarar sig ej utan den, men vad som ej är av världen är intressantare ändå. Vad som är utöver världen är det gåtfulla som alltid dröjer kvar i luften och som aldrig förändras, vilka städer och riken som än störtar samman. Det som är mer stabilt än världen och som därför står över världen är någonting som ej vem som helst kan ta på. Det talar endast till vissa personer. Endast enstaka ensamma individer som jag kan förstå det. Jag känner det. Jag förstår det. Och detta evigt stabila måste vara det mest underbara, sällsamma och mäktiga av allt. Kort sagt: det måste vara urkällan varifrån allting kommer. Det är den levande evigheten själv. Det är en gudomlighet som överträffar alla gudomligheter och en makt och en kraft som överträffar alla makter och krafter och som håller allt varande och levande i sin hand. Det är Herren.

Lovad vare Herren i all evighet. Han är det som lever och regerar. Hans är viljan, och Hans vilja är människornas lag. Så länge jag lever kommer jag aldrig att tjäna någon, lyda någon eller följa någon utom Herren, som är alltings ursprung och det enda varaktiga som finns på denna jord. O Herre, gör mig till din ödmjukaste tjänare på jorden! Låt mig få tjäna Dig liksom mina tjänare tjäna mig. Jag tror på Dig, o Herre. Du är Gud den Högste.

Jag är gammal nu och nära döden. Mycket har Gud låtit mig få se under mitt liv. Ständigt har jag brutit upp från mina boplatser för att färdas till främmande land. Egypten, Kaldéen och Kanaan med alla deras orter och platser från Ur till Gosen och från Bersheba och Gerar till Haran känner jag till som knogarna på min hand. Under min livstid har Sodom och Gomorra gått under. Endast en son gav mig Sara och det på min ålderdom, och den sonen tvingades jag nästan till att ta livet av. Stormar har kommit och gått; krig, strider och svårigheter har förföljt oss, och olyckor, motvindar och motgångar har sköljt över oss, liksom även nöjen och glädjeämnen ibland har behagat oss om ändock alltför sällan. Jag började min levandsbana utan någonting annat än Gud som pund i min kista, och mättad av livet lämnar jag det nu ej rikare och ej fattigare än vad jag var då jag kom in i det. Jag har ingenting gjort för världen under min livstid. Inga konungar eller stormän har jag tjänat, bistått eller hjälpt till större rikedomar, makt och ära. Det enda jag har gjort som kanske ur jordisk synpunkt kan betraktas såsom hedervärt har varit, att jag här och var i Kanaans land har grävt brunnar och kallat dem och andra obemärkta platser vid namn. Jag har även givit en enfödd son åt världen. I övrigt har jag ingenting osedvanligt gjort utom det, att jag med iver, glädje och värme alltid har älskat, tjänat, följt och lytt Herren min Gud.

Min son, jag är gammal nu och mätt på livet. Allt mitt giver jag åt eder, åt dig, din hustru och åt era barn och barnbarn, ty du allena är min son och arvinge. Herren vår Gud, den ende och evige Guden, lovade mig dig när jag var nittionio år gammal. Före dess hade jag inga barn med din moder. Efter ett år fick vi dig, och du var en sann glädje för oss båda. Medan du ännu var barn förlorade vi dig nästan, vilket du kanske ännu har något dunkelt minne av, ty det behagade Herren att genom att sätta oss på prov förnya och befästa sitt löfte till mig om en evig framtid för min säd i Kanaans land. Du har många halvbröder, som jag har sörjt för och som du inte behöver bekymra dig över. De kommer alla att fara och bosätta sig i Österlandet. En äldre halvbror har du ock som heter Ismael och som är förlorad sedan många år tillbaka. Honom ber jag dig att glömma. Han var en vildåsna som aldrig älskade eller tog någon hänsyn till någon. Han pinade ständigt den som han var starkare än, liksom han lika ständigt lät sig pinas av den som han var svagare än. Glöm honom och bry dig ej om hans avkomma, ty den kommer att vara som han var.

Jag är din fader. Gå alltid på samma vägar som jag har beträtt, vik aldrig av vare sig till höger eller till vänster, tänk ständigt på den evige Guden och följ Hans vägar blott, ty alla vägar som ej är Hans leder bort från Honom. Var hans tjänare så länge du lever, glöm aldrig att offra till honom närhelst tillfällen erbjuds, och uppfostra dina barn såsom jag har uppfostrat dig. Akta dig för andra folk och för deras seder och religiösa bruk, ty endast du, dina barn och deras efterkommande är Herrens folk. Den som ej följer Herren går Honom emot. Följ därför alltid Herren. Det var vi som fann Honom och tydde oss till Honom, och all vår historiska möjlighet och identitet består i att vi också håller oss till Honom. Han är Livet och vårt livs enda möjlighet att överleva vad som än händer. Välsigne dig Gud, min son, och mitt folk, för evig tid.

Jag ville endast tjäna Potifar, och därför avvisade jag hans maka när hon ville att jag skulle tjäna henne mer än honom. Därför såg hon till att Potifars hjärta krossades: hennes förtal mördade mig för honom, som var hans bästa vän och mest pålitlige tjänare. Hans närmaste man förvandlades inför honom till ett monster, som aldrig kunde försvara sig eller rentvås, och som i Potifars ögon förblev ett monster så länge Potifar levde, hur oskyldig hans tjänare än var. Men dessa nedrigheter skedde blott för att jag desto mer skulle få tjäna världen.

Jag slapp familjekretsens snäva ramar genom brödernas ondska på det att min frihet bara skulle bli större. Jag slapp min lysande ställning som Potifars närmaste man för att jag skulle komma närmare Farao. Nu är jag genom mina olyckors förvållanden Faraos närmaste man och beskyddare, Egyptens landsfader och världens försörjare och den mest lysande och mäktiga mannen i världen. Jag uppfostrades i en helig familj för att jag skulle tjäna hedningarna. Gud tog allt ifrån mig för att jag desto mer skulle hjälpa alla dem som ej känner Gud. En furste för alla tider känd och älskad av hela världen för min vishet och framsynthet, humanitet och siargåva – där har ni Josef av Egypten, den mest tvättäkta av judar, Israels mest älskade son, som min egen familj försökte mörda och sålde som slav åt hedningarna. Jag har klarat mig bättre utan den familjen än jag gjorde med den. Endast Ruben försökte hjälpa mig, och för det straffar hans fader honom med att beröva honom hans förstfödslorätt, som i stället Juda får, som mest ville mörda mig. Ack, Guds bästa barn är minsann även hans sämsta, och till sin rätt kommer Guds utvalda barn endast när de utkastas, skiljs från sitt folk, berövas sin Gud och görs till hedningars slavar.

Egypten, din prakt har jag tjänat och älskat nu under större delen av mitt liv. Gud tog mig ifrån sig och ifrån min familj för att anförtro mig föreståndarämbetet för en sötsliskig hednakultur, världens äldsta och ädlaste kulturland, med dess tvåtusenåriga pyramider och faraominnen, – och det skall med tiden bli detta heliga unika Egyptens evinnerliga bane.

Ramses, du får Egypten. Tag emot denna storslagna artificiella konstruktion, världens yppersta samhälle, som vi hebréer kom till blott för att bli dess undergång. Ty även jag är hebré. Josef var en hebré som var större än Farao fastän den farao var självaste Ekhnaton, Egyptens störste farao någonsin. Men egyptierna bannlyste Ekhnatons minne och utplånade hans livsverk. De hedrade inte honom medan vi alltjämt hedrar Josef. Egypten, ditt tempel börjar vackla. Dina pyramider började vittra sönder i det ögonblick de började byggas. Dina gudar håller inte, ty de är för många, och de är icke goda. Men i människan bor det av naturen en gudomlig godhet, som måste komma av en god gud i motsats till alla de onda. Ditt religionssystem är det yppersta i världen, o Egypten, men det behövs ett bättre. Dina gudar har överlevt sig själva. Det är nu dags att de rationaliseras bort och ersätts av en mera stabil och oförgänglig allenarådande Gud som är enbart god och icke ond. Men en religion som baserar sig på en enda Gud har Ekhnaton visat att ej kan genomföras i Egypten. Vi måste grunda en ny stat omkring vår nya religion utanför Egypten, och därför måste vi hebréer, det folk som har utvalts för att grunda den ende allenarådande evige Gudens religion och stat, bort från Egypten. Och därmed lämnar Gud Egypten. Egypten är ditt, o Ramses. Gud har byggt upp ditt Egypten till en glädje för sig men är nu trött därpå och vill skapa något bättre. Och därmed är Egyptens historiska saga all. Sjung dess svanesång, o Ramses, min halvbror, med utsökta tempel och byggnader, så gott du kan, ty sedan skall Egypten ej få sjunga längre. Ty Gud är den sång som världen därefter för evigt oavbrutet skall sjunga på, och den sången är större än att den ryms i Egypten.

Aldrig har Herren älskat en konung så som han har älskat mig. Varför skulle jag annars ha fått all denna härlighet, prakt, omätliga lycka och otroliga rikedom och överflöd? Jag har fått mig all världens högsta lycka tilldelad för att jag med min visdom, rättvisa, dygd och heder har förtjänat den. Leviterna har fel som påstår att jag har avfallit från Herren, ty ju mer jag älskar mina hustrur, mitt folk, min värld och universum, desto mer älskar jag i ännu högre grad Herren. Herren är mitt allt, och inför honom är jag ingenting. Min lycka är min belöning för mitt nit, och så länge jag lever kommer jag att fortsätta med att göra mig förtjänt av den och med mig mina barn, mina efterkommande och hela Israel. För evigt kommer mina barn att sitta på Israels eviga konungatron i samma härlighet som jag, och jag ska nog se till att vi för evigt gör oss förtjänta av härligheternas härlighet inför Herren.

Jag borde hänge mig åt Gud, men i stället hänger jag mig åt kvinnor. Jag har dåligt samvete där för. Men jag älskar kvinnorna. De charmerar mig, de bedårar mig, de älskar mig, de lär mig att njuta av verkligheten, de får mig att upptäcka naturen, och de gör mig bara gott. Hur kan jag väl då vara utan dem?

Men jag borde vara utan dem för min egen skull. De varar blott för stunden, medan Gud varar i evighet. De bedrar mig med sin kärlek till mig, de lockar mig bort från Gud till köttslig lusta, de fångar mig i sina nät med sina fester, sin ljuva musik, sin mjukhet och sina behag, och de snärjer in mig i ett nät av skönhet som är falskt, emedan Gud har skapat människan fri. Jag borde nödvändigt offra mer tid åt Gud och mindre tid åt kvinnorna, men hur är det möjligt, när hela världen är full av kvinnor och kärlek?

Israel har ingen konung, ty den konung de hade regeras nu av kvinnor. De regerar mig, och därför kan jag regera intet. En man i kvinnors våld har ingen Gud, ingen makt, ingen själ, inget hjärta och ingenting alls. Vad han än har för ställning i världen är han ingenting, ty kvinnan är icke Gud, och ännu mindre är hon Guds avbild. Hon har tvärtom förmågan att avskärma mannen från Gud. Hon är inte Guds död, men hon får sin älskare att inbilla sig att hon är Guds död. Sirener, häxor, harpyor, ragator, käringar, övermodiga horor och mansfördärvare är alla kvinnor utom den heliga oskulden.

O Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Varför vill du inte låta mig ha roligt i fred? Varför vänder du hela världen emot mig? Vad ont har jag gjort dig? Har jag förföljt dig, smädat dig eller förbannat dig? Nej, det har jag ej. Jag har blott haft roligt med mina ett tusen kvinnor och behagat dem med att göra dem sällskap vid deras avgudadyrkan. Jag har inte ens sagt ett ont ord om dig, Herre, utan jag har lämnat dig helt i fred. Varför vill du då inte lämna mig i fred? Fanns det någonsin i Israel någon mera oskyldig, renare och ädlare konung än jag? Nej. Jag har ju inte ens såsom min fader besudlat mig med våld och blod. Varför, o Gud, vill du inte låta mig ha roligt i fred? Men svara inte, ty jag vet vad svaret är: därför att du är Herren.

Jag är en tung börda för Israel. De arbetar för mina nöjen, de sliter ont för min prakt, de föder mina tusen gemåler, och de lider hårt under mitt väldiga ok. Men om jag är en tung börda för dem så är även Gud en tung börda för dem, emedan jag är Guds son. Herren har ju sagt till min fader: "När din tid är ute skall jag efter dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans konungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans konungatron för evig tid. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, och min nåd skall icke vika ifrån honom." Om jag är en tung börda för Israel, så är Gud det lika mycket. Men den som tänker så, som så förhäver sig mot Herren och som så föder ondska, uppror och splittring syndar. Den som tänker något ont om sin konung hädar, och Guds vrede skall förgöra honom och utrota honom.

O Jerobeam, du är starkare än jag, fast du är en ond gudlös förbannad skurk, som med all din styrka kommer att bli till en förbannelse för Israel. Medan jag lever det ljuva livet bygger du upp din här, och medan jag älskar, bygger, beundrar och gottar mig i skönhet och kultur slipar du dina svärd och värvar du hårdföra brottslingar. Jag är god, rättvis, mänsklig, härlig, underbar och älskad medan du är ond, rättslös, omänsklig, hemsk, avskyvärd och fruktansvärd. Ändå kommer du att få all makt i framtiden, ty Gud vill hämnas på mig för att jag har övergivit honom för kulturens och de andra gudarnas skull. Det som man älskar mest förlorar man, och det förtrampas av den som kommer efteråt. Så har det gått för alla goda människor, och så kommer det att gå även för mig. Emedan jag är förklemad av min kärlek till det goda skall ondskan förgöra mig, mitt allt, min värld och mitt rike Israel. Men Guds son skall ändå alltid regera över hela jorden.

Jag har varit världens och kanske historiens lyckligaste man, och med mig har Israel, mitt land och mitt folk, varit lika lyckligt. Vi har förlänat lycka åt hela världen, åt fenikier, egyptier och etiopier, och storslaget har detta historiska kapitel varit. Så lycklig har världen varit att den just inte kan bli lyckligare. Men den kan bli olycklig, och när universum inte längre kan bli lyckligare måste det bli olyckligt.

Israel har nått sin klimax. Hädanefter måste det bära utför. Gud har gjort vad han har kunnat för Israel och kan nu icke mer göra det lyckligare. Dock måste han fortsätta skapa. När han inte längre kan bygga på Israel måste han börja skapa något annat. Och för att kunna göra det måste han överge Israel, som följaktligen måste falla.

Det är inte mitt fel, och det är inte mina tusentals gemålers fel eller min kärleks fel eller beroende på min svaghet. Det är en naturlig utveckling. Israeliter, Gud har gjort er till världens stoltaste folk, och högre kan ni inte komma. Men i sitt kärleksnit för er har Gud skiljt er från alla andra folk och gjort er olikt dem, och när nu Gud för att vidareutveckla sig måste ägna sig åt andra folk emellan måste ni bli lidande därav, ty så stolta och olika alla andra är ni att ni aldrig kommer att kunna förstå dem och ännu mindre de er. Därför väntar er nu en framtid av idel lidanden. Ty Gud har älskat er så varmt att ni aldrig kommer att glömma det eller kunna vara utan det minnet, och för den sakens skull kommer alla andra folk att tycka att ni är odrägliga och därför avsky och trakassera er intill tidernas ände.

Ty judarna är ett folk på gott och ont: de kan göra underverk, och de kan bringa hela världen på fall, ty deras Gud är sannerligen fruktansvärd. De gav mig allt men slog mig även med vansinne, så att jag i flera år levde som ett djur i öknen, krälade på alla fyra, gnagde på buskar och betade gräs och blev långhårig som en afghanhund. Den förbannelsen gav mig judarna jämte alla välsignelser, och därför blev jag Nebukadnessar. Ty jag repade mig från mitt djuriska vanvett och kunde därefter bli en verkligt stor och härlig konung för alla tider med smak även för kultur och vishet, som endast erfarenheten av den totala förnedringen kunde inpränta i mig. Mitt rike skall icke bestå, men mitt namn skall genom mina öden och äventyr tillsammans med judarna bestå genom alla tider.

Denna grekiska arkipelag är mitt land. Jag är en havskonung. Jag härskar över fler öar än länder och över fler hav än stränder. Mitt rike är det Egeiska havet. Mina gränser är Egyptens kust i söder, Asiens kust i öster och Italiens kust i väster. Allt där emellan är mitt, mitt folks och mitt Kretas.

Se denna ö! Se dess gröna olivklädda sluttningar, dess vita kiselstensstränder, dess gudomliga höjder och berg och dess oändligt rika städer prydda med prunkande yppiga palats! Aldrig har ett rike gynnats mer av gudarna, aldrig har ett lands konstnärer varit mera inspirerade, och aldrig har en konung varit stoltare över sitt folk! Jag älskar er, mina hantverkare, ty de vaser, amforor, krus och bägare som ni smyckar med bläckfiskar och sjögräs är rent ut sagt gudomliga. Fortsätt med ert arbete, utveckla er konst och lär er att måla fresker, ty aldrig kommer jag att tröttna på att se Kreta bli vackrare.

Hell dig, o ljuva eviga Medelhav! Heligt är du. Du är det som begränsar och sammanhåller civilisationen. Bortom Herakles' stoder är den enda mänskliga känslan hemlängtan. På dina himmelska ljusa klara vatten segla endast snäckskal och pärlbåtar och inga barbarer. En spegel av gudarnas härlighets strålglans och ljus vare du så länge mitt palats smyckar jorden!

Men hur vackert och skönt allting än är att betrakta så får vi ej glömma bort att även ha lite roligt. Kom, mina vänner, mitt hov och min värld, låt oss gå ut på jakt tillsammans! Skogarna är fulla av ilskna vildsvin som längtar efter att få simma i sitt spad, hästarna stampar av otålighet över att få flyga med oss på sina ryggar ut i vildmarken, hundarna tuggar fradga av blodtörst, och själva spritter vi av iver över att få röra på oss och leka ute i naturen. Kom, mina vänner! Efteråt blir det kalas med festhekatomber och tempeldans tills Helios blir röd och försvinner bortom havets eviga horisont och tills ljuset går ned bakom världen.

Vari ligger Hellas hemlighet? Vad är källan och ursprunget till hennes ljus och hennes härlighet? Vilken är orsaken till att hon är så oförlikneligt och evigt förtrollande? Hennes hemlighet är att gudarna älskar henne och att dessa har lämnat sin kärlek för Hellas i arv vidare åt människorna. Inget land var någonsin mera älskat på jorden, och därför var heller inget land någonsin mera fullkomligt.

Visst älskade Amon och Aton det rika landet vid floden Nilen, men de lärde Farao och prästerna att älska endast dem. Visst älskade tvåflodslandets konungar sina städer och slätter, men de kom aldrig på tanken att bevara och utveckla sin kärlek för framtiden. Även Persien är förvisso högeligen älskat av Ormuzd, men vad är denna kärlek värd när perserna styrkt av den blott ytterligare framhäver sitt förtryck? Nej, vi hellener är lärda att älska vårt land på gudars vis, ty på samma sätt som fäder älskar sina barn älska vi Hellas. Och därför är vår kärlek evig, ty en fader upphör aldrig med att älska sitt barn även om barnet ljuter en tidig död i klenmod och vanära.

Framtiden tillhör vårt land, och min dröm är att hon får leva för evigt såsom världens moder och huvudland. Den enda fara som någonsin kan resultera i hennes undergång är vi själva, ty om vår kärlek för Hellas avtar eller om vi på annat sätt visar oss ovärdiga hennes jord så kan ingenting rädda henne. Ty om vi själva sviktar sviktar Hellas, ty vi är Hellas.

Jag skådar in i framtiden. Jag är blind, och därför kan jag se allt. Jag tycker inte om vad jag ser. Jag ser förruttnelse, förödelse, förgängelse och vanmakt. Bort, förfärliga syn! O hellener! Skulle då även ni, världens hopp, gå under? O Zeus, hjälp mig! Giv mig kraft till att förhindra en sådan utveckling, genom att utveckla den hellenska andan och kärleken! Gudomliga olympiska fäder, om ni älskar Hellas, så understöd mig i det arbete som mitt liv kommer att bestå av, nämligen att förstärka och bygga upp hellenernas självförtroende! Ty endast genom att inse att de alla är hellener tror jag att de någonsin kan vinna enighet och evigt liv såsom världens fäder.

Just nu har de en svaghet och beundran för sångare. En sångare skall jag därför bli, och bokstaven och lyran får bli mina medel. Mitt arbete har jag framför mig, och ännu en gång tänker jag offra till gudarna och be dem ingiva mig kraft inför vad den obestämda framtiden kan ha i beredskap för mig, för mina bröder och för Hellas.

Apollon, du ljusets personifikation, du idealens uppmuntrare och beskyddare, jag ser dig framför mig som min främsta understödjare. Jag tackar dig för din inspiration.

Hermes, du människornas vägledare, du listens och slughetens konung till överlevnadskonstnär, du underbare skyddsande för alla resenärer, dig vördar jag som mitt samvete och vägvisare. Jag ber dig att aldrig vara tyst eller försvinna ur sikte.

Poseidon, världens och havens härskare, misskända enstöring och den störste av kärleksdyrkare, ditt skydd betraktar jag som det mest värdefulla jag äger. Du är den ende av gudarna som jag betraktar som min personlige vän.

Athena, stadsbeskyddarinna och framtidsgudinna, det att du mer än de andra hänger dig åt Hellas framtid gör att jag måste se upp till dig mest av alla. Tack för ditt varma bistånd i mitt arbete!

Afrodite, du den vackraste av varelser, du mest åtråvärda, svårtillgängliga och dyrkade av gudar, dig anser jag vara skönhetens ideal och begynnelse. Före dig var ingenting vackert medan nu du gör allting vackert.

Hefaistos, du stackars lytte man, du är kanske den störste av gudar. För vem skapar väl mera och vem ger människorna rikare skatter än du? Vad är du om inte givaren framför alla andra?

Dionysos, du barnslige naive oskyldige och enkle gud, du är den enda av dem jag älskar som jag ändå inte älskar. För vad är väl du om inte korruptionens och dekadansens uppmuntrare och tillskyndare? Vad är väl det enda du gör utom att åstadkomma kaos? Jag tackar dig dock för alla välbehövliga välsignade flykter från verkligheten och förnuftet.

Hera, du drottningarnas drottning, du Zeus jämlike och oförlikneliga kvinna, du delar tillsammans med Zeus kraften och makten. Tillsammans är ni de största, lämpligaste och visaste världsregenter som någonsin har uppbringats och kan uppbringas. För detta tackar jag er, och jag önskar och hoppas att ni må smycka världens tron för evigt.

Zeus, du alltings härskare och universums herre, dig tackar jag blott för att du finns. Ty vad vore väl världen utan dig om inte tillbaka i kaos? Och dig hyllar jag även som Hellas enda frambringare.

Artemis, du är behagets fulländning. Din mjukhet, ditt behag och din ouppnåelighet gör dig till den mest sällsamma och överjordiska av varelser. Du är ett luftslott som alla trängtar till men som ingen vågar gripa om av respekt och vördnad för din sällhet. Du är den enda av alla Olympens gudomliga naturer som jag verkligen personligen älskar.

Asklepios, du olycklige människovän som vredgade Zeus med din människokärlek och ditt medlidande med mänskligheten, dig hyllar jag som den trognaste av människovänner. Olyckligt var det att du aldrig lyckades i ditt goda uppsåt att göra hellenerna odödliga.

Prometheus, du den störste av mänsklighetens hjältar, du människoson som med din kärlek visade dig vara förmer än bara en gud, dig hyllar jag såsom den okuvliga mänskliga andans stiftare. Du gav Hellas dess ljus och därmed mänskligheten dess hopp. Ty vad är Hellas om inte just hoppet om evig mänsklig lycka?

O Hellas, varför är inte hela världen blott ett vatten täckt av dina himmelska öar? Varför finns det oändliga öknar, bergskedjor och djungler, och varför finns det oöverkomliga hav? Varför är inte hela världen som Hellas?

Men naturligt är att inte allt är blott ett paradis. Ty det är ju bevisat att skönhet på ett håll icke kan existera utan avskyvärdhet på ett annat. Människor kan icke endast vara goda. De måste även emellanåt få vara onda. Världen har två sidor, och Hellas utgör det högsta som den ljusa sidan kan frambringa.

Det är till och med helt naturligt att även Hellas har två sidor. Även vi hellener lider, krigar, är grymma, är fattiga, är olyckliga och är purkna emellanåt, ty är vi inte det så finner vi inget behag i att vara motsatsen. Och vi får icke glömma att endast motsatsen spelar någon roll.

Det enda som verkligen spelar någon roll är dock till slut kärleken. Jag är gammal nu och vis av ett mödosamt livs erfarenheter, men det enda som jag dock egentligen har lärt mig är att kärleken är det enda som är av något värde. Allt är förgängligt, fåfängt och helt meningslöst utom kärleken, som alltid lever evigt. Även om Hellas en dag går under trots mitt arbete så kommer Hellas kärlek alltid att leva och bevisa för eftervärlden att det var i Hellas som historien nådde sin klimax och som mänskligheten såg sitt enda ljus och kände sitt enda hopp. Ty allt vad en människa behöver göra för att föreviga någonting är att älska det. Och mer än någonting någonsin har just Hellas varit älskat av människorna.

När en kärlek dör så dör den blott för att en dag återuppstå. Därför, om hellenerna förlorar sitt Hellas och sin kärlek för Hellas, så är det i min mening endast tillfälligt. Vad som än händer i framtiden så kommer Hellas ande alltid att leva kvar och en dag, kanske i morgon, kanske nästa evighet, återuppstå i mera lysande glans än någonsin.

Allt vad jag vill säga innan jag dör är detta: kärleken är allt, och allt annat är ingenting. Ty endast kärleken ger mening åt livet. Det enda som är värt att leva för är kärleken. Allt annat är tomt och meningslöst. Min kärlek har blivit mitt liv, och mitt liv har blivit min kärlek. En högre ynnest kan i min mening icke förunnas en dödlig människa. Ty när man har vunnit kärleken, som är livets enda mening, har man vunnit allt.

Farväl, mitt Hellas. Minns att unna människorna upptäckten av kärleken.

Och farväl, mina bröder. Minns, att utmärkande för en hellen är icke hans kraft utan endast hans kärlek.

Får jag bara teckna ett porträtt av den värld som är min, som jag lever i och som jag anser att inte kan bli bättre. Ni förstår, alla ni kära människor i andra världar, i den här världen är vi alla lyckliga – tills vidare åtminstone.

Vi styrs alla av den store Zeus, som är den bäste karl som finns. Han sköter om oss, han ser till att allt är sunt och gott, och även om han slåss och bråkar ibland, grälar med sin fru hela tiden och då och då till och med är gemen och elak, så finns det ingen som skulle kunna vara en bättre far för oss alla.

Tack vare honom så finns vi alla, för resten. Tack vare honom är vi alla så totalt fria från ansvar som vi är, och tack vare honom kan vår värld finnas till.

De övriga av oss är alla mer eller mindre lustiga, till exempel Afrodite, som lockar alla till att vara otrogna mot dem som de är gifta med, och Dionysos, som bara dricker sig full hela tiden, för att inte tala om Ares, som ju bara vill slåss och bråka hela tiden, men bara på skoj, förstås. Tillsammans är dock Ares och Dionysos ganska betänkliga, då Ares har världens sämsta humör, och Dionysos har världens sämsta ölsinne.

Men varför är vi då så lyckliga? Jo, vi har ingenting att bry oss om utom varandra. Vi använder oss av naturen, lever på den och leker med den och i den, och det är det enda vi har. Vi äger ingenting utom dessa berg och dalar, skogar och sjöar, hav och öar, dungar och lunder, denna sol och nattens stjärnor. Vi lever i den bästa och underbaraste av alla lekplatser.

Just nu älskar jag till exempel Selene. Hon rider på min rygg, vi hoppar upp i träden, vi springer lekande ner för ängssluttningen, och vi badar tillsammans i källan där borta. Och sedan ligger vi och älskar varandra i gräset. Det är hur underbart och enkelt som helst.

Framtiden kommer att bygga civilisationer. Jag vet inte om det är en så lysande god idé. De vet aldrig vilket misstag de begår. Det värsta som kan hända en man är att han stirrar sig blind på oväsentligheter. Och det är så civilisationer kommer till.

Små civilisationer som håller sig inom förnuftets gränser är ganska harmlösa, som till exempel Ur, Egypten och framtidens Hellas, men verkligt illa kan det inte annat än gå om någon till exempel plötsligt stirrar sig blind på en sådan sak som pengar eller makt eller krig.

Jag ska bara i korthet berätta hur det går när en sådan sak som makttörst och tävlan inträder. Det är då det blir konflikt, det är då det blir slagsmål; ju mer makt du har, desto lättare kan du besegra och förtrycka andra, varpå de också bygger upp sin makt för att försvara sig och slå tillbaka, och så krigar kungar och tyranner med varandra allt vildare och vildare, tills till slut hela världsalltet är uppdelat i två eller flera motsatta parter. Och när det har gått så långt, då finns inte längre naturen, då kan inte längre en man nå sin älskade, då har allt mänskligt förlorat allt värde och alla har blivit ensamma, och då lider alla mänskor ohyggligt. Då har världen blivit ett helvete.

Så går det om man stirrar sig blind på makt. Men hur ska man då förhindra och förebygga en sådan utveckling? Jo, man ska koncentrera sig på att älska den man har kär. För när man gör det så märker man att faktiskt ingenting annat betyder någonting.

Den tid jag har kvar ska jag ägna mig åt att berätta lite om mina vänner. Dionysos är min bästa vän, för han är den tokigaste. Jag kan aldrig annat än ha roligt åt honom, för han bär ju sig åt precis som han själv behagar. Han struntar i allt, gläds åt allt, behagar alla och gör aldrig någon fluga något för när. Han är den oskyldigaste person som finns och säkert också därför den lyckligaste. Han lever, som man säger, ett liv i sus och dus.

Men den som vi alla nog egentligen glädjer oss mest åt att ha ibland oss är Apollon. Jag kan inte i ord uttrycka mig närmare om honom, men jag känner mer för honom än vad jag känner för till och med min egen lilla goding Selene. Han är en sol som lyser upp vår värld, och när han sätter sig högt uppe på en klippa vid havets brusande strand och låter sin lyra ljuda till hans oemotståndligt harmoniska tenorsång med sitt meterlånga gyllene hår svallande i vinden i sina rika lockar ner till höften framstår han som all mänsklig skönhets högsta fullkomning. Högre än så kan inte kulturen och konsten komma.

Hermes är också en härlig person. Han håller den direkta kontakten med människorna, han lyser upp deras existens, vägleder dem och lär dem älska varandra så som vi gör, för den som aldrig har älskat någon är inte mänsklig.

Jag älskar denna världen. Ingen av oss som finns här kan annat än älska den, och Zeus give att den alltid funnes till. Vi är lyckliga bara när vi älskar varandra, och bara i en värld som den här, i en värld helt utan konstigheter, kan vi älska varandra obehindrat.

Naturen är vår moder. Endast i hennes famn är vi trygga för vår enda fiende: vi själva.

Hellenerna har stuckit ut mina ögon. Sångare får ej sjunga gudarnas lov utan att gudarna straffar dem. Ju bättre en sångare lyckas i att smickra, hänföra och entusiasmera sin publik, desto mer tycker publiken om att behandla honom illa. Jag har isolerats på min ö och lever ensam. Jag har ingen att tala med, och om jag någon gång blir besökt så vill besökaren antingen bara göra mig illa eller bara stjäla av mig några sånger att själv skörda ära och kransar med. Hellenerna slåss med varandra, vill ej lyssna till förnuftet, skrattar åt allt tal om fred, glädje och fägnad och kör bort varje sångare som vill ge dem något vackert. För att slippa se honom igen och för att kunna behandla honom som de vill sticker de ut ögonen på honom och förvisar de honom från sin åsyn, för att ha honom tillgänglig vid behov, för att undvika att han rymmer till andras öar, och för att slippa höra honom sjunga utom när de själva vill. Gudarna råder allena. De styr och ställer på jorden, tar initiativ till krig, råder hellenerna till vad de göra och skrattar belåtet åt resultatet. Endast de styr världens och människornas gång. Endast de orsakar allt som händer. Vad jag har sett och upplevat av livet tills nu har ej varit gott. Är gudarna därför onda? O Zeus, du som allfader är, giv mig ett svar på min fråga: är ni gudomliga eller ej? Om ni ej är det lever man förgäves, ty vad lever man för om inte för att njuta av gudomlighetens glans? Men även om inte alla är det så måste någon av er vara gudomlig, men vem är det i så fall? Ni är så många. Ack, om man bara finge ett grepp om er, ett grepp om den invecklade mänskan och ett grepp om denna onda barbariska av mörkret förförda värld! O moder jord, alltings sköte och ursprung, den som vi alla kommer ifrån, giv oss ett tecken! Låt oss förstå hur allting hänger ihop! Men nog klagat nu. Det är dags att jag lämnar ordet över till nästa.

Kom, mina vänner! Låt oss gå upp till Akropolis tillsammans och se Feidias ljuva gudomliga skapelser glittra i solnedgången! Låt oss njuta av Athena Promachos välmeningsfyllda trygga och vakande anlete, låt oss njuta av vår älsklingsgudinnas härlighet och prakt i Parthenontemplet, och ta med några djur, som vi kan offra till hennes ära! Gudomlig, härlig och outgrundligt skön är du, den klokaste och ärbaraste av alla gudinnor, vår egen Pallas Athena! Vi älskar dig och vi dyrkar dig för vad du har givit oss och vår stad. För evigt kommer vi att vara dig tack skyldiga för den oöverträffbart härliga och vackra sköna stad som du har givit oss.

Och nästa vecka, mina vänner, får vi inte glömma att det är dags för de Pythiska spelen. Vi måste i god tid ge oss upp till Olympia så att vi ej går miste om löpningen eller brottningen. Även boxningen, spjutkastningen, diskuskastningen, höjdhoppet och längdhoppet är ju förvisso ytterst viktiga, intressanta och roliga att följa med i.

Men se, här kommer vår vän Sokrates! Hur mår du idag, Sokrates?

– Tack, bara bra, Perikles. Men hör du, ursäktar du mig om jag ställer dig en fråga?

– Givetvis, Sokrates.

– Vad är sanning?

– Frågar du mig vad sanning är? Du vill då alltid ställa världen på kant, lille vän. Men jag ska säga dig vad sanningen är. Sanningen är allt som är. Så enkelt är det.

– Säg mig då vad som är.

– Allt är som du ser omkring dig. Athen är, vi är, våra vänner och alla hellener är, Hellas är, våra städer och bygder är, och framför allt så är allt det som vi inte kan se. Gudarna är och gudinnorna, nymferna och kentaurerna, nereiderna, satyrerna, maenaderna och alla halvgudomligheter, muser, gracer, erinnyer, furier och amoriner är. Även allt förflutet är, som vi inte kan se men som vi minns och som vi finna i skrifterna, som till exempel män som Homeros, Hesiodos, Solon och Lykurgos. Även framtiden är, fast den vet vi ingenting om. Allt detta, Sokrates, som är delar av historien, verkligheten eller sinnevärlden, är sanning, ty allt är sanning som är, och allt detta är.

– Men om du inte kan se framtiden, gudarna, Olympen och allt det som vi föreställer oss; hur vet du då att det är sant?

– Gå och språka med någon annan, Sokrates. Man kommer aldrig ut om man går in någonstans med dig.

Där gick han. Stackars lille Sokrates. Ful är han och ensam, men han har ett utsökt förstånd. Han ger sig inte och kan driva sina logiska argument för sina tvivel och sin jakt på vad som egentligen är sant hur långt som helst. Han frågade oss vad sanning var. Ja, mina vänner, allt som vi ser omkring oss är sanning. Låt oss njuta av det medan det finns. Låt oss bättra på det och sola oss i dess ljus. O vänner, låt er ej ledas in i sjukt grubbel av pratsjuka och grubbelsjuka sofister som Sokrates. Låt oss i stället se allt som det är, fröjdas åt det faktum att gudarna håller av oss och flitigt be och offra till gudarna på det att det alltid må gå oss väl. Gudarna, mina vänner, är det viktigaste i vår tillvaro, ty allting hänger och beror sista slutligen av dem. Vår gudavärld, vår brokiga kaotiska härliga myllrande gudavärld och ingenting annat är det som har gjort Hellas så gudomligt som det är. O mina vänner, kom alltid ihåg gudarna och dyrka dem fromt, ty de är vår enda garanti för en framtid. Av gudarna beror vi, av gudarna beror Hellas, av gudarna beror vår fred, vår lycka och vårt välstånd, av dem beror vårt allt, och därför får vi aldrig försumma eller förlora gudarna.

Vad mera kan jag säga er, o hellener? Tänk ständigt på gudarna! Dyrka dem och håll av dem med all er själ, ty vet, att endast vår dyrkan av Athena, Apollon, Poseidon, Zeus, Afrodite, Artemis, Dionysos, Hera, Hestia, Demeter, Hermes och Pan gör oss gudomliga. Gudarna dyrkas bör ständigt, ty hur underbart Hellas än är så utgör gudarna Hellas enda hopp.

Min älskade hustru, jag håller på att förlora dig. Allt håller på att glida mig ur händerna. Om bara inte denna pest hade kommit! Kriget med Sparta var oss över nog. Jag fruktar att hela min skapelse, hela mitt livsverk, hela min verksamhet och hela mitt liv håller på att rasa samman.

Men dig är jag tacksam för allt. Du gav mig min lycka. Det var för dig jag gjorde Athen, smyckade Akropolis med Kallikrates och Feidias som medel och gjorde denna din och min värld till jordens vackraste. Dessa två alltför korta decennier av alltför stor lycka och fred och utveckling var bara till din ära. Våra fester, som hela världen kommer att tala om så länge historien minns mig, kommer för alltid att framstå som centrum och höjdpunkten för den hellenska blomstringen. Du var min lycka, och vår lycka var Hellas lycka.

När jag dör kommer du väl att gifta dig med någon annan, och genom detta fåfänga krig med Sparta kommer väl Sokrates skepticism att slå igenom. Och jag är glad över att jag då inte längre lever.

Allt har gått på tok under de senaste åren. Det började med pesten, som förlamade Athen och ryckte bort en viktig del av dess befolkning och bland andra Perikles. Sedan begynte vårt olycksaliga krig med Sparta, som efter tjugo år fortfarande håller på utan en tillstymmelse till hopp om fred. Det verkar som om Ares och Hades tillsammans hade gått ihop för att i en infernalisk komplott mot mänskligheten ta herraväldet över världen. Vart har de övriga gudarna, de förträffliga mänskliga gudarna, tagit vägen?

Jag kan inte vara annat än skeptisk och pessimistisk. Vårt kulturliv förgiftas allt mer av sofisterna, som förvrider människornas sinnen och får dem att tänka destruktivt i stället för konstruktivt. De korrumperar vårt språk med att fästa vikt vid bokstaven och använda den till att störta omkull varje hellens naturliga självförtroende. Under de tio år som de har fått verka i Athen har all vältalighet, frimodighet i tal och skrift och all glansfull retorik tystnat och blivit till ett medel för uppkomlingar och demagoger till att förföra folket med. Tragisk är denna utveckling, men det värsta är att allt fler och fler vänder sig bort från gudarna. Jag är ingalunda den förste som har börjat betrakta dem med misstro.

Vad är väl jag? Jag är fåfängan, nesan, fördärvet och vanäran, hatet och vreden. Jag skyr och förbannar allt mänskligt, ty allt som är mänskligt är omänskligt.

Jag föredrar folk som håller sig till jorden, som sätter människan i centrum, som ej skrämmer med sina religioner och som hellre lever lyckligt och dör naturligt än lever i evighet. Sokrates, filosofen, sofisten, tvivlaren, den ende förnuftige i gårdagens värld, den mest förträfflige och mänsklige av karlar, som dog och blev till stoft, föredrar jag framför övermänskliga hjältar, omänskliga halvgudar och korrumperade självsvåldiga ansvarslösa nyckfulla allsmäktiga gudar.

Ty endast tack vare sådana mer jordiska mänskor kan städer bli mäktiga, stater uppbyggas och civiliserade världar tryggas. Sokrates var ju den som hellre lärde och fostrade unga goda friska aktiva dugliga konstruktiva mänskor som trodde på framtiden än hängav sig åt tyst begrundan av det förflutna, dyrkandet av gudar som varken syns eller lever och kunskap om allt som är gammalt och glömt, hemskt och skrämmande, förlegat, ålderdomligt och gagnlöst. Vi lever ej igår under gudarnas vingar, utan vi lever idag uppå jorden och har en framtid att fostra och ägna oss åt och göra så god och hälsosam som möjligt.

Jag är en fattig komediförfattare som maktlös åser denna tragedi. Jag skriver komedier, skrattar åt livet, älskar min hustru och dricker med mina vänner, ty så gör de flesta jag känner, men mitt hjärta svider och blöder i tysthet, och jag tror att så gör även alla andras, ty ingen kan undgå att med smärta bevittna den ödesdigra kurs som vårt ståtliga Hellas har tagit.

I min ungdom har jag sett Sokrates tömma sin sista bägare. Jag var även en gång en hängiven beundrare av Alkibiades, vilket han omsider fick mig att bittert ångra, för var det inte just han som i sin egoistiska hänsynslöshet och opålitlighet indirekt orsakade Athens slutliga förödmjukelse inför det ovärdiga Sparta?

Perikles, Kimon, Themistokles, Aristides, varför dogo de alla? Varför kunna icke sådana härliga män för alltid behaga vår värld med sin närvaro? Och varför avhöll sig Platon från politikerbanan? Han visade ju sig vara lika lysande i sin trädgård som någonsin Perikles var i Areopagen.

Aristofanes även gjorde världen besviken med att inte bli statsman. Och varför blev en så löftesrik gestalt som Epaminondas uppväxt på ett sådant ställe som Thebe? Varför blev han satt till att trampa mark som inte var värdig hans fötter? Om en sådan man hade fostrats i Athen så hade kanske endräkt och fred idag härskat i hela Hellas.

Och vad kommer det att bli av Demosthenes, Athens enda nuvarande hopp? Han har redan i grunden besegrats två eller tre gånger av halvbarbaren Filip i norr. Vad förmår väl en hellen göra för Hellas som inte ens förmår att besegra en barbar? Och vilket förfärligt tecken är inte detta på hur djupt vi hellener faktiskt redan har sjunkit!

Jag skattar mig själv lycklig som är gammal och nära döden, ty jag fruktar att Hellas i framtiden kommer att få anledning till ännu större sorger än vad hon lider av redan.

Om man ändå vore ung och levde i det förflutna! Tänk om man tillsammans med Aiskhylos hade fått uppleva slaget vid Salamis! Vi, de trognaste och varmaste svärmarna för Hellas, lever alla i fel århundrade. Om jag idag levde på Aiskhylos tid så vore jag tragöd liksom han och en större tragöd än den dekadente Euripides. Det är möjligt att jag rentav vore en personlig vän till den store Sofokles. Men vad tjänar väl drömmar till? Verkligheten, som man ändå alltid måste återvända till, förblir ändå lika gäckande, glädjedödande och hopplös.

För länge sedan blev människor aldrig gamla. En man hade då aldrig orsak till att lida av sin ålder och av förlusten av sin ungdom, ty för hans barn låg alltid framtiden öppen och ljus och på allt sätt mera gynnsam än vad hans egen tid hade varit för honom.

Nu för tiden ser jag dock fler och fler beundransvärda män som alla klagar över sin ålder och över sin flydda ungdom. Jag har till och med mött en och annan ärevördig athenare som blott sjuttio år gammal har visat tecken på svagsinthet. Denna utveckling är i min mening det mest förfärande av alla bevis på tidernas och människornas förfall.

Men vad är nu detta för högljudda rykten som kommer ifrån norr? Vad är det som alla plötsligt skriker om? Vem har blivit mördad? Konung Filip av Makedonien! Detta är i sanning en förfärande nyhet. Om han är död så är allt hopp ute, ty trots att han var nästan en barbar så var han Hellas enda betydande hopp.

Det sägs dock att han har en säregen son. Är denne stor nog att axla sin faders börda? Om så är fallet kanske jag trots allt kan dö lugn. Det finns till och med de som ännu mer hoppas på honom än vad de gjorde på hans far.

Jag är mycket gammal, och jag väntar döden när som helst. I hopp om att denne unge Alexander är någonting för världen att se fram emot överlämnar jag ordet åt någon i hans närhet som ännu är ung. Och därmed tar jag avsked av denna historiska scen. Farväl.

Vems är skulden till denna så kallade utveckling? I första hand är den Sokrates, sofisternas, Platons och de övriga dekadenta och degenererade tänkarnas, filosofernas och tvivlarnas under och efter det peloponnesiska kriget, som med sitt oerhört farliga inflytande lockade athenarna bort från den gudomliga vägen. Felet till dagens sorgliga världskulturella förfall är deras som började sätta människan högre än Gud.

Detta betyder icke alls att jag hatar människan. O nej, jag älskar människan, jag njuter av hennes skönhet och egenskaper, och jag är ständigt hänförd över hennes ljuvlighet, älsklighet och strålande behag. Jag älskar mänskan, och jag tror på mänskan, ty det som gör henne mänsklig är det underbaraste av alla gudarnas underverk. Jag älskar mänskan, ty mänskan är vacker.

Mänskan hyllar jag därför i mina komedier. Jag hyllar den sanna mänskliga traditionen. Jag tror på Athen och på Hellas därför att det är en mänsklig stad och ett mänskligt land. Jag tror på allt som är mänskligt. Och därför fördömer jag allt som är omänskligt, och det mest omänskliga av allt idag är materialismens utveckling. Ty materialismen drar människan bort från gudarna, vilket är av ondo, emedan det klaraste tecknet på mänsklighet är att hon tyr sig till gudarna för att få vara älskad av dem.

Men hur vilse människorna än är så tror jag inte att de någonsin helt kan förlora sin mänsklighet. Och därför tror jag på och hyllar jag mänskligheten.

Kära syster Klytaimnestra,

Kära syster, jag kommer att skriva många fler brev i framtiden så ofta jag kan, och lova att inte utan påtaglig orsak oroa dig för mig, så ska jag lova att berätta allt vad som händer mig och oss på persiska slagfält. Och om gudarna är med oss, vilket jag tror att de är, så skall jag till och med lova att snart återse dig i Pella.

Din mest vördnadsfulle broder Perdikkas.

Min kära syster,

Alexander tycks mer och mer se ner på Parmenion av en anledning som jag ej förstår. Jag hoppas innerligt, kära syster, att det inte kommer en brytning dem emellan, ty Alexander behöver Parmenion och Parmenion behöver Alexander. De är säkert vår tids två största personligheter.

Hefaistion, Alexanders vän, har jag även lärt känna närmare, liksom den store Eumenes. Denne Hefaistion är en underlig person. Jag undrar vad Alexander ser hos honom, ty själv ser jag ännu ingenting i honom. Han är visserligen artig och älskvärd, men det är allt. Jag hoppas få lära känna honom bättre.

Som du säkert förstår av detta uppsluppna brev skrivet efter en segerrik dag så fattas mig ingenting. Jag är frisk, och idag på slagfältet kände jag mig som en osårbar gud. Visserligen fick jag en skråma i högra armen, men den kommer att bli läkt av tiden snabbare än man tänker.

Mitt enda bekymmer är faktiskt konung Alexander själv. Jag vet nu att han egentligen i själ och hjärta kanske är den svagaste av alla människor, och jag tycker inte om hans ideologi. Jag tycker inte att Akhilleus är någon speciellt beundransvärd person, och jag förstår inte varför Alexander ser upp till just honom. Odysseus tycker jag att skulle vara ett lämpligare och mera hälsosamt föredöme. Akhilleus dog ju ung medan Odysseus genom sin försiktighet och klokhet levde tills han blev gammal. Men jag får inte kritisera min konung, och Hefaistion tar säkert väl hand om honom.

Ännu en gång farväl, kära syster, och jag lovar igen att skriva så snart jag får tillfälle därtill, vilket nog i framtiden blir ännu mer sällan än hittills, ty Alexander skenar fram på livets väg, och vi måste oavbrutet anstränga oss till det yttersta för att hålla jämna steg med honom, eftersom vi är hans soldater. De senaste ryktena som vi har hört från hans tält är oroväckande. Han har sagt att han vill se Persepolis.

Men oroa dig inte för någon av oss, kära syster, ty vi ämnar alla återvända till Makedonien innan vi ännu har lämnat vår ungdom.

Din egen trogne broder Perdikkas.

Min syster Klytaimnestra,

Det kommer antagligen att dröja lika många år för mig att återkomma till Pella som det har tagit mig att komma hit, men misströsta inte, ty när jag sedan kommer är jag inte längre den unge löjlige Perdikkas, utan jag är upplyst, min själ är utvecklad, och mitt sinne och hjärta är uppfostrade till att bringa mer glädje åt er där hemma än vad som någonsin hade varit möjligt om jag hade varit filosof och elev till självaste Platon! Ty ingenting är mera upplyftande och nyttigt för en man än svindlande äventyr! Och jag upplever nu kanske det största som kan upplevas, och jag ämnar klänga fast vid det till dess slut.

Dareios hustrurs liv och leverne är omåttligt mycket mera barbariskt än vad jag någonsin trodde var möjligt för konungsliga personer. En herdinna från Epeiros står på högre nivå än dessa skamlösa furier.

Berätta för så många som möjligt om våra äventyr, ty vi vill sannerligen inte vara ensamma om dem!

Din broder Perdikkas.

Kära min syster Klytaimnestra långt borta där hemma i vårt gamla efterlängtade Pella,

Alexanders armé är större än någonsin, men vi makedonier är färre än någonsin. Vi krigar tillsammans med främlingar, och vi gör det endast för Alexanders skull, för trots att vi inte känner honom längre emedan han har blivit såsom en asiat, så älskar vi honom.

Parmenion är död. I Partien var några makedonier idiotiska nog att planera Alexanders död, och detta, när det kom fram, fick många oskyldiga lida för, och bland dem var Parmenion. Jag förstår inte varför och hur Alexander kunde genomföra ett sådant dåd. Av alla våra generaler var ingen värd en större uppskattning än just Parmenion.

Även din vän Kleitos är död. Jag känner inte till de exakta omständigheterna kring hans död, men alla vet att de bägge var druckna när Alexander dräpte honom. Han hade länge i tysthet opponerat sig mot Alexanders totalitära idéer.

Vart tänker han föra oss, denne vår konung? Han är inte galen, men många tror att han är på väg att bli det. Han drömmer om att få se den östra oceanen, men jag tvivlar på att en sådan alls existerar.

Han har erövrat åt sig det största riket i världen. Tänker han nu förstöra det med att leda sig själv och oss alla i fördärvet? Jag är orolig för honom.

Var dock inte oroliga för oss. Jag tror ännu på honom, och det samma gör alla de mest dugliga av oss; och så länge han ännu unnar någon av oss ett öra ibland så finns det hopp om att han låter oss och sig själv få återse Hellas.

Min syster, bed till gudarna, offra och hoppas! Det är vad jag tänker göra just nu.

Din alltid trogne broder Perdikkas.

Kära syster,

Vår konung har erövrat alla folk i världen utom ett, som hans hjärta nu äntligen har givit vika för, och det folket var hans egna makedonier. I triumf återvänder vi nu hem med honom.

Din gamle broder Perdikkas.

Till Pausanias från hans vän Perdikkas, som skrev brevet i Susa.

din vän Perdikkas.

Högt ärade Eumenes,

Jag skickar dig personligen detta budskap för att förbereda dig på det värsta. Han var Alexanders enda förtrogne och kanske större som människa än Alexander själv. Utan honom kan knappast Alexander reda sig länge eftersom han i grund och botten är svagare än sin egen bror.

Dessutom uppenbarade det sig i Susa ett dåligt omen. När Kalanus, vår österländske fakir, på sin dödsbädd tog farväl av Alexander, sade han: "Vi ses igen i Babylon." Och mot Babylon är Alexander på väg nu.

Vill du veta varför Hefaistion dog så tror jag att jag har svaret: bördan av halvguden Alexanders vänskap blev till sist för tung för honom.

Vi två är efter Hefaistion Alexanders två närmaste och mest tillförlitliga män. Om hans livsbörda nu blir för tung för honom, emedan han ej längre kan dela den med Hefaistion, så måste vi i god tid vara redo att ta över den.

Med utmärkt högaktning,

Alexanders vän Perdikkas.

Alexander är död. Värld, bered dig på kaos! Blod, fritt fram! Härjen, fiender, och förgås, alla ni pålitliga och godtrogna fredsälskare! Ännu en gång har världen förlorat sitt hopp och den här gången innan det ens hade hunnit bli definitivt fastställt. Ty Alexander var aldrig hellen, och hans värld hann aldrig bli begåvad med det hellenska ljuset, trots att den var på så god väg.

Ännu en gång rämnar civilisationen, och ännu en gång ter sig framtiden hopplös, ty vår konung var det enda hopp som fanns. Endast han kunde ha återställt den hellenska ordningen, paradiset och ljuset, friheten, skönheten och välbefinnandet. Varför gjorde han det inte? Min gud, varför gjorde han det inte?

Jag är idag världens berömdaste hellen, och det är min olycka, ty ju mera man vinner, desto mera måste man även förlora. Det är även min olycka därför, att jag alltför väl vet vad ryktbarheten alltid måste leda till. Se på Feidias, alla tiders skickligaste bildhuggare! Så länge Perikles levde fick han arbeta i fred och skapa världens vackraste skulpturer åt Athen, men så fort Perikles var död satte de den ädle konstnären i fängelse och lät honom dö där, bara för att han hade varit Perikles vän. Alla sådana var ju efter Perikles död lika farliga som Anaxagoras. Euripides förföljdes under hela sitt liv, Sokrates tvangs tömma giftbägaren för att han inte ville hålla sina uppbyggliga tankar för sig själv, alla klagade på Platon, och med Alexanders död var även Aristoteles lycka förbi, fastän han aldrig kom med något kontroversiellt. Jag är hyllad av hela världen idag, och alla tar del av min ofarliga naturliga resignativa borgerliga filosofi, men jag är säker på att den dag skall komma då även mina tankar stämplas såsom farliga, då allt mitt sunda förnuft brännmärks som sådant som anathema, då alla mina böcker bränns upp och då ingen mera kan läsa någonting av vad jag har skrivit.

Men det kan aldrig finnas någon framgångsrik god politiker i denna världen. Närhelst de har framträtt, som Aristides, Perikles, Epaminondas, Alexander, har de fallit på sin egen goda vilja: Aristides dog bankrutt, emedan han hade offrat allt för Hellas, Perikles föll på det peloponnesiska krig som han inledde, som han aldrig ville börja men som politiken tvang honom in på, Epaminondas var så ädel att hela Hellas vände sig emot honom och inte lät honom vara i fred förrän han var dödad, och Alexander förgiftades vid trettiotre års ålder. Hur kan då någon god politiker alls vänta sig något gott från denna värld? Jag var galen som ens försökte.

Se detta ljuvliga rike! I snart två sekel har det nu bestått under vilka det har tjänat och smyckat världen med sin kunskap, sin konst och sin kultur. Det var från början förutbestämt att bli Hellas arvtagare, och denna värld kan inte annat än medge att vi har förvaltat arvet väl. Vårt rike är det förnämaste i världen, och likaså är vår konst. Men det vilar ett bekymmer över oss, som ständigt växer och förmörkar vår horisont och som kräver en olycklig lösning. Vad som bekymrar mig, mina herrar, är framtiden.

Ser ni den växande mörka världsmakten bortom haven? Ser ni det barbariska Rom med dess stela traditioner, smutsiga historia, blodiga ledare och förmultnande så kallade republikanska system? Undrar ni icke liksom jag hur en så tygellös stad av gudarna tillåtits växa till att bli världens enda hopp? Är det icke häpnadsväckande att en sådan karbunkel redan har uppslukat halva världen?

Ni känner alltför väl till att jag tyvärr står utan någon arvinge. Vårt rike Pergamon, som den store Eumenes grundade, lever blott på ekon från världens stora förflutna. Hon består blott av svallvågor från det gamla Hellas. Vi har förvaltat vårt klassiska hellenska arv klanderfritt och noggrant, men i dag står vi inför situationen att vi icke längre kan ge det vidare till någon av våra egna. Vi måste testamentera det vidare till någon utomstående makt eller uppleva hur hon förgås i olyckliga inbördeskrig eller se henne på annat sätt förfalla och bli till intet. Det är min plikt att välja den minst vämjeliga av alla olyckliga lösningar, och därför har jag valt den första. Och jag har valt att ge henne åt Rom, som idag är världens enda hopp.

Jag ber er, bli inte förskräckta, förgrymmade eller nedslagna. Det är tyvärr det enda riktiga som jag kan göra. Jag tänker blott på Pergamons väl, och ett mindre olyckligt val än det jag har gjort kan icke göras, emedan alla andra val måste bli avgjort värre. Jag vet att Pergamon måste bli olyckligt under Rom, men mindre olyckligt kan det icke bli under någon annan. Vårt rikes situation är tragisk, men jag ber er att minnas att så är hela världens.

Jag bör även framhålla för er att Pergamon under Rom trots allt fortfarande kan vara Pergamon. Det att ni styrs av romare behöver ingalunda medföra att ni inte längre får styra er själva. Jag är förvissad om att det enda som ni verkligen har förlorat när ni har blivit en romersk provins är er siste konung.

Se, nu går solen ner över havet. Den går ner inte endast för oss, utan jag är rädd att den är på nedgång för hela den hellenska världen. Framtiden tillhör Rom, och tyvärr tillhör Hellas det förflutna.

Vi, Pergamon, Rhodos samt Alexandria, utgör de sista stödpunkterna för det gamla Hellas. Mitt testamente kan ses som ett försök till att på fredlig väg få Pergamon under Roms beskydd på så sätt att det ändå utan skada kan få fortleva såsom sig självt; och jag ber till gudarna att detta mitt försök må lyckas. Jag ber även att Alexandria och Rhodos må undgå förstörelse när dessa uppslukas av Rom, vilket jag tyvärr måste anse som oundvikligt. Om Rom måste bli framtidens världsrike, så må det då icke vila på ruiner av det förflutna utan på pelare av det förflutna. Ty vad kan väl framtiden bli utan det förflutnas fasta grund? Måtte aldrig Museion i Alexandria brinna eller Rhodos stolta stoder och statyer störta samman omskakade av kriget. Ändå vet jag att Hellas och allt hellenskt är dömt till så gott som total undergång. Det enda som vi kan göra är att bromsa upp den och göra den så långsam som möjligt. Måtte Zeus, Poseidon och Apollon hålla sin hand över allt det av hellenskt evigt värde som trots allt ännu finns kvar, och åtminstone så länge de själva får förbli gudar i himmelen.

Rom är barbariskt, mörkt och ruttet, men detta till trots står mitt enda hopp till Rom.

Se, solen har gått ned. Jag tror att det nu även är dags för oss att gå ned.

För det första: var anonyma. Lev i det förborgade. Förhäv er aldrig och avstå från alla ambitioner. Om ni inte definitivt och för gott tar avstånd från allt vad världslig ställning och makt heter kan ni aldrig skriva ett sanningens ord. Ni måste leva i fattigdom och obemärkthet och helst inte ens låtsas om att ni är författare. Och sätt aldrig ut ert namn under vad ni skriver, ty ett skrivet arbete med ett namn utsatt som dess upphovskälla är inte skrivet av Gud. Ni måste avstå från allt vad namnkunnighet heter och leva och dö utan namn på det att vad ni skriver verkligen må vara gudomligt och kommet av uteslutande den rena gudomliga källan.

För det andra: gift er aldrig. Lev i celibat. Den som har sexuellt umgänge med andra varelser är otillförlitlig som sanningskälla, ty den som lever i köttet har ingen kontakt med Gud. Segern över köttets frestelser kännetecknar den vise, och den som ej kan segra över köttet är en dåre. Tyvärr är de flesta dårar. Världen är överbefolkad av dårar och kommer alltid att vara det, och det enda goda med att det föds människor över huvud taget är att det då och då föds enstaka ensamma individer som lyckas besegra köttet, som inte gifter sig och som lever ett så oskuldsfullt och klarsynt liv att de inte sätter barn till världen.

Dårar är lätta att känna igen, ty de kallar öppet dem för dårar som inte är dårar. Den som är så vis att han vet vem som i själva verket är dåren tiger därom och kallar aldrig en annan människa för dåre.

Den som kan tygla sin egen natur och inte falla offer för kärlek med åtföljande sorg och evinnerligt obehag kan bli herre även över den fria naturen. Ormar och tigrar kommer inte i hans väg, pest och spetälska kommer inte vid hans kropp, och han kan göra vackert väder och tämja havets vågor, ty hans omdöme är så sunt att han kan bruka en sådan andlig makt utan att någonsin missbruka den.

Det finns inga lyckliga äktenskap. Kärleken finns, men den varar blott ett ögonblick, och de äkta makar är lyckligast som ser varandra minst. Alla som behärskas av den köttsliga lustan är som djur, ty det är det enda som skiljer människan från djuren: att hon kan höja sig över sina kroppsliga lustar och bemästra sina drifter. Djuriska är de flesta människor, och däri är de dårar som bryr sig om makt och pengar, ty däri leder de världen och mänskligheten åt helvete.

Lita aldrig på någon människa som har sexuellt umgänge med någon, ty den människan är ett djur som saknar omdöme. Och en sådan kan aldrig bli någon sanningsförfattare, åtminstone inte så länge han idkar sexuell verksamhet.

Den sexuella förbindelsen binder en till världen, gör en tidsbunden och materialistisk, och det får aldrig en Veda-författare vara. Han måste vara motsatsen: otidsenlig, tidlös och alltigenom ande, ty det som vi skriver är tidlösa evigt aktuella sanningar med ett andligt värde som ej förgår. Och detta kan vi prestera blott om vi utplånar oss själva, skapar vårt tidlösa verk i anonym ensamhet och lämnar tiden utan att ha satt våra spår i den. Endast så kan vi bli tidlösa och leva för evigt i Veda.

Undvik dårarna och lev i ensamhet och isolering! Ty den som umgås med dårar slutar som dåre själv: han fastnar i den timliga världen och går under emedan han försöker göra sitt namn odödligt, vilket är höjden av fåfänga, som alla dårar strävar efter. Endast den som utplånar hela sitt väsen utom den gudomliga delen därav kan leva för evigt genom att han sätter sin gudomlighet – sin insikt i de eviga sanningarna – på pränt i Guds namn.

Tolerans utmärker den vise och intolerans utmärker dåren. Det kommer alltid att finnas intoleranta dårar som till och med i Guds namn predikar intolerans, men de som dödar i Guds namn skall dödas i Guds namn av lika galna dårar som de. Den falska vishetsläraren är lätt att känna igen: han försöker hävda att han är den enda rätta läraren, den enda sanna vägen, Guds förste profet, och så vidare, och däri lyser hans galenskap, ty ingen vishetslärare och profet är så helt och hållet genomrutten att det inte någonstans i vad han säger finns ett korn av sanning. Gud nöjer sig inte med att bara skicka en pålitlig profet, ty så högt älskar han världen och människorna att det aldrig kommer att vara någon ände på hans "enda sanna profeter".

Men var dessa dårar som regerar världen lydiga. Om de ålägger er att utföra ett arbete så utför det, på det att ni sedan får vara i fred. Lär er ett hantverk så att ni aldrig saknar ett medel att förtjäna ert dagliga bröd. Men spill inte er tid på att förtjäna utöver vad ni absolut behöver för att klara er, ty den som spiller tid på det timliga förlorar den och kan aldrig skriva något tidlöst och däri bli en trovärdig sanningssägare i tidlöshetens namn.

Er fridsamhet, tolerans, arbetsamhet, ert kyska dygdeliv och Guds namn under ert verk skall legitimera er inför evigheten i det att ni genom ert behärskande av er natur har kunnat umgås med Gud och skildrat hans tankar i ord. Det är Veda.

Musicera gärna, ty musik inspirerar till meditation och till insikter i högre sanningar. Men låt musiken vara mjuk, melodisk och känslig och icke dominerad av hårt slagverk, effektsökeri, odisciplinerad disharmoni eller uppträdarfåfänga.

Läs så mycket ni någonsin kan, ty att läsa är det enda sättet att få veta, och ju mera man vet, desto mera vet man att man inte vet; men förstör inte vad ni läser med att tolka det. De heliga böckerna har alltid drabbats hårt av utläggningar, analyser och tolkningar, och det har bara förstört dem. Endast originaltexten spelar någon roll, och de som till den vill foga parenteser, analyser, tydningar och förklaringar vill bara försvåra den för er. De tror att de därmed gör texten begriplig för dårarna, men däri är de dårar, ty vad dårarna inte av sig själva förstår kan ingen få dem att förstå, och endast dårar tror att det går att få dem att förstå. Vad som inte är självklart är inte sant. Endast sådan sanning är tidlös och evig som är självklar.

Avhåll er från mat åtminstone en dag i veckan. Använd inte stimulantia, som endast fördummar er. Det gäller alla berusningsmedel som man dricker, röker, tuggar eller tar som medicin. Ni tror att ni ser klarare när ni är berusade, men i själva verket är ni aldrig så blinda som då. Som berusad är ni så dåraktig att ni då inte längre vet att ni inte vet. Det är en fälla som endast djur kan fastna i.

Toleransen, fattigdomen, kyskheten, lydnaden, avskildheten, arbetsamheten, meditationen och självförsakelsen är grunden för all sann religion och allt Gudsmedvetande. Må Veda i sin ursprunglighet utgöra grunden för allt mänskligt liv.

Den som älskar köttsligt kan aldrig bli en andlig varelse. Han är genom sin åtrå fjättrad vid den materiella världen, vars slav han är så länge han besitter denna åtrå. Hans lott är att bära ansvar, grunda familj, föra släktet vidare, administrera samhället och göra det fysiskt bekvämt för sig. Hans lott i livet är att bruka den världsliga makten på gott och ont. Och i maktens släptåg följer alltid okunnighet, brist på omdöme, hat, våld och förlusten av sig själv. För denna makts skull och på grund av denna köttsliga åtrå har de flesta människor alltid sökt sina medmänniskors fördärv, samtidigt som de har ynglat av sig så till den grad att världen snart inte har plats för fler människor.

Det andra slaget av kärlek innebär fullständigt avståndstagande från allt vad sinnlig kärlek heter och från allt vad makt och ansvar heter. Många anser att de som inte vill tjäna pengar och gifta sig och göra karriär är impotenta dårar, men det är de själva som i själva verket är ignoranta dårar, ty de som avstår från den sinnliga kärleken gör det för att de har funnit en högre kärlek, som är den från all egoism och egennytta helt fria universella världskärleken till allt liv. Och den som ägnar sig åt den kärleken vinner omdöme, besinning, visdom, förnuft, frid, frihet, oändlig kunskap och sig själv. Han slipper ha dåligt samvete för ingripanden i det världsliga, och han gör inte världen svårare för framtidens barn att bebo med att yngla av sig för mycket. Han slipper allt vad skuld heter och han är lycklig. Han är fattig men likväl rikare än någon maharadja, ty han är inte okunnig som politikerna. Ingen har anledning att säga något ont om honom, och själv står han i harmoni med alla människor och hela världen emedan han harmonierar med allt liv och har blivit ett med Gud.

Ty jag har organiserat detta världens främsta rike. Av större delen av världens folk har jag grundat ett imperium som för alltid skall vara världens förnämsta, och mitt bästa sätt att här hålla människorna i schack var att sätta dem alla i arbete och låta uppföra den kinesiska muren. I hela mitt liv som regent har jag tvingat kineserna till att arbeta på denna mur, och det har både hållit dem sysselsatta och på plats, samtidigt som det medfört den enorma fördelen att en femtedel strukit med, vilket både åtgärdat överbefolkningen och gjort de överlevande mera fogliga. Det kallar jag ett snillrikt och upplyst sätt att regera.

Min son, om du vill vara en lika framgångsrik potentat som jag, så tukta och straffa folket. Var aldrig rädd för att genomföra hälsosamma massavrättningar. Pressa det med olidliga pålagor så att det inte orkar göra uppror. Tvinga dem till idogt arbete så länge de lever, och ge dem ingen skälig lön. Betala dem dåligt eller inte alls. Då dör de så mycket så att de inte orkar leva för sina sorgers skull. Ge dem ingen nåd. Det gör ingenting att de dör i myriader; de blir ändå inte färre.

Ett storverk har jag utfört. Av ett kaos har jag gjort en enhet; av många stammar, länder och folk har jag gjort ett, och min familj har jag gjort till världens mäktigaste för alla tider. Blott ett återstår för mig att göra, och det är att understryka mitt livsverk. Den kinesiska historien skall börja med mig, och därför måste alla urkunder och böcker om vad som var före mig förstöras. Vad har Kina för bruk av inåtvända opraktiska och lata parasiter som Buddha, Lao-Tse och Konfucius? Må alla deras böcker bli brända! Inte en enda bok som har skrivits före mig får vara tillgänglig för framtiden, som därigenom skall veta att det var jag som förenade Kina, grundade den kinesiska historien och gjorde Kina till världens enda förnuftigt styrda stat.

Jag vill varna er, mina herrar, och inte bara er, utan varje romare, som alls vågar hysa den minsta sympati med något av alla dessa monster som så gärna vill flå och uppsluka oss alla. Ty visst är de monster, dessa storhetsvansinniga ohälsosamt överambitiösa hänsynslösa egoister, som bara vill befalla såsom Sulla befallde. Ja, mina herrar, Sulla var det första monstret i den romerska republiken, den första som trampade det romerska folket under fötterna och ansåg sig för mer än alla mänskliga varelser. Däri var han omänsklig, och alla som vill följa hans exempel och själva göra sig till diktatorer är lika omänskliga, ja, rent ut sagt, lika galna. Och för dessa, vår heliga fäderneärvda demokratis fiender, kan varje romersk medborgare aldrig bli nog varnad. Vår republik med dess från Hellas övertagna demokratiska system är den ädlaste, tryggaste och mest rättvisa stat som hittills har funnits i historien, och vi kan aldrig nog ivra för att skydda och bevara den som sådan, ty lika ädel och rättvis som den är är den också bräcklig och sårbar.

Vi måste ta oss i akt, mina herrar, för dessa som vill störta republiken och förhäva sig själva som Sullas bastarder till Roms nesa och fördärv. Ni vet alla vilka män det är jag åsyftar. Jag åsyftar dem som inte skydde att bistå avgrundsdemonen Catilina så länge det såg ut att gå bra för honom. Marcus Crassus och Julius Caesar har nu en gång satsat på att störta republiken, och de kommer att göra det igen. Crassus är för rik för att kunna låta bli, och Caesar känner vi alla, denne kalle epileptiker av gudarnas sjukdom smittade man vars ambition är större än Rom. Jag har varnat er och jag kommer åter att varna er så länge den romerska senaten består och det ännu får finnas fria män som får tala fritt i dess kuria.

Mina herrar, ni vet alla vad som kommer att hända. Ni vet det lika väl som jag, och ni vet därför även varför jag har stigit upp för att tala. Ni väntar er mitt avsked, och det är också just vad jag tänker ge er.

Den romerska republiken har förlorat. Det hederligaste av alla statssytem, den hellenska demokratin, har förlorat mot Crassus pengar, mot Pompejus legioner och mot Caesars ambitioner. Var inte oroliga över vad jag säger. Jag har redan konfiskerats på allt vad jag äger och tänker gå härifrån direkt till hamnen för att rädda mitt liv och träda i landsflykt. Jag försvinner i morgon, och därför vågar jag säga vad jag säger idag. Och märk väl vad jag har att säga.

Den romerska republiken är inte död. Den är bara tillfälligt förödmjukad. Och lika säkert som jag kommer tillbaka kommer den romerska republiken tillbaka. Ty vad är Crassus pengar, Pompejus ära och Caesars ambition i längden mot den romerska republiken? Förrän Rom har förlorat all sin rätt, all sin heder och allt sitt ädelmod har Crassus och hans likar många gånger om förlorat sina förmögenheter, har Pompejus och hans likars ära många gånger om dräpts av avund och har Caesar och hans likars ambitioner många gånger om kört huvudet i berget. Den romerska republiken kan inte besegras, åtminstone inte så länge Rom finns, ty allenast som republik har Rom någonsin gått framåt medan alla Roms autokrater har fört Rom bakåt. Och aldrig har någon romare kunnat stå ut för länge med en kräftgående tyrann.

Jag bjuder er ej farväl, mina herrar, utan å den romerska republikens vägnar säger jag blott: på återseende.

Mina herrar, vi har alla följt med denne Julius Caesars utveckling från yngling till världsdiktator med intresse. Vi har fascinerats av hans obändiga viljekraft som alltid har krossat allt i hans väg. Vi har sett hur den ena yppersta och mäktigaste romaren i historien efter den andra har röjts undan från Caesars väg mot den högsta maktposition som någon dödlig någonsin har innehaft i historien. Vi har sett Lucullus fall, Marcus Crassus väldiga fall, den store Pompejus oerhörda fall i enviget mot Caesar, och slutligen det största fallet av dem alla: Caesars eget. Ty aldrig har någon man någonsin varit mäktigare, fått en blodigare död eller en mera förkrossande död. Jag tänker på den detaljen att det avgörande hugget mot hans hjärta tilldelades honom av hans egen son.

Jag vill inte försvara hans mördare, men jag vill försvara deras sak, som är min sak, som borde vara allas vår sak och som är varje sann romares sak: den romerska republiken. Min barndomsvän och skolkamrat Gajus Julius Caesar trampade den romerska rätten och den romerska republiken under sin häl, och vad den tyckte om den saken har den romerska republiken bevisat. Den har visat att den är född fri, att den vill vara fri, och att den inte kan tolerera att någon man, hur stor och duglig han än må vara, förtrampar den friheten. Caesars död var fruktansvärd, och hans mördare förtjänar dödsstraff där för; men samtidigt har genom Caesars död gudarna och Rom skipat rättvisa. Rom har anledning att fira denna blodiga dag och dansa i Caesars blod, men jag tänker inte fresta någon till skadeglädje. Tvärtom: var på er vakt! Tig och bevaka med näbbar och klor det uns av romersk frihet ni har återfått, ty Caesar lämnar efter sig några ynglingatyranner, som inte kommer att tveka inför att hämnas Caesars död, att hämnas på Rom genom att slå Rom i värre bojor än någonsin. Var på er vakt! Caesars efterträdare lever ännu!

Octavianus, jag trodde på dig. Jag såg i dig en bättre Caesar, en ädel Caesar, allt det som var gott hos Caesar och intet av det som var ont. Jag upphöjde dig och talade väl om dig i senaten, och som tack för mitt stöd lät du Antonius lönnmörda mig. Jag misstog mig på dig. Ditt yttre är ett vackert ädelt romerskt fodral som gömmer en lömskhet och opportunism utan gränser. Ditt ädelmod är en mask, ty bakom den masken umgås du med dagens brutalaste romare Antonius, som du gärna ser att utrotar allt ädelt blod i Rom. Jag har fallit för Antonius hand, men den verkliga handen är din, Octavianus. Så lev då med brutaliteten och ondskan som ditt livs ständigt närmaste följeslagare och bli världens mäktigaste och olyckligaste man. Och jag dör med den intensiva ångern i mitt sinne över att jag någonsin skonade en boren tyrann.

Likväl kommer även denna tidsålder att falla. Framtiden kommer att kalla oss för Hades eller värre. Mina dikter kommer att avskys av framtida läsare. Vi romare kommer att kallas grymma, omänskliga, tyranniska och hedniska, och vi kommer även att bli det. Men till dess att den dagen kommer förblir vi gudomliga eviga stolta härliga oöverträffade aristokratiska ej världshärskare men väl världsälskare.

Framtid, du får gärna ogilla mig för att jag idag vågar skryta med Guds självutplånande kärlek för oss romare. Sanningen är vacker idag och bitter i morgon.

Hata mig gärna, o romare, men vet att jag ändå alltid kommer att älska er.

Men är framtiden värd att göras någonting för? Det bästa i världshistorien är det förflutna. Men jag har mina plikter. Världen kommer att bli mig evinnerligen tacksam om jag tryggar civilisationen hur rutten den än är.

Jag ska dock göra mitt bästa för att min epok ska bli klassisk. Apollon ska jag införa i Rom, marmor ska jag bygga tempel och palats av, och på alla sätt ska jag försöka göra någonting av ingenting. Ty även om jag inte är rätt man att göra Rom till ett nytt Athen så kanske jag kan göra det till en rätt så acceptabel kopia.

Alexander den Store och Julius Caesar får bli mina två ideal. Dem ska jag efterlikna och försöka överträffa på bästa sätt så gott det går. Ty även om deras storhet som fältherrar är ouppnåelig för mig så kan jag överträffa dem genom att genomföra mina fredliga planer, emedan de aldrig genomförde sina. Detta är tragedin hos verkligt stora män: de lyckas aldrig visa hur verkligt stora de egentligen är.

Mina praktiska idéer är som sagt inte så förträffliga som deras var, men genom att använda mig av deras i förverkligandet av mina egna så kanske jag på mitt eget personliga sätt kan bli den störste i världshistorien.

Romare! Ni är gynnade! Ni lever i världens förnämsta stad i världens förnämsta rike och är följaktligen det förnämsta folk som Jupiter någonsin har låtit bevandra jorden. Ni utgör en bred världselit, och med stolthet bör ni förbli sådana för alltid. Anamma följande idéer: Rom är bäst, vi är bäst, och allt annat är värdelöst. Om ni upprätthåller era romerska dygder kommer ni, ärade romare, och er stad Rom att leva för evigt. Framtiden kommer att tala om oss som det eviga folket i den eviga staden.

Se denna stad som jag har givit åt eder! Jag mottog en stad av lera och tegel, och nu glänser den av vitaste marmor. Bibehåll denna stad så som jag har skapat den, ty en bättre och vackrare stad har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Minns mig som dess skapare.

Rom blomstrar. Fred råder i alla trakter av Medelhavet, kulturvärlden är förenad, allt andas frid och fägring, allt är som det ska, och själv lever jag ett harmoniskt familjeliv. Vad är det då som fattas? Vad har jag begått för fel? Hur har denna förfärliga leda uppstått, som nu råder överallt?

Ovidius, fördömde korrumperare, ge dig iväg! Det är sådana som du som är farliga för mitt rike, ty genom att inse dess svagheter och sätta fingret på dem uppmuntrar ni dem och gör ni dem bara ännu värre. Sokrates förförde sina lärjungar till dygd, men du förför folket till motsatsen, till äckel, laster och vulgäraste djuriskhet! Jag hatar att på detta sätt se det romerska idealet bli hånat, förlöjligat och gäckat.

Är människosläktet verkligen så själsfattigt, att när de äntligen blir fria från våld och svält så börjar de i stället lida än mera av leda? Är livet så fåfängt, att när man slutligen når vad man alltid har eftersträvat så finner man det bara föraktligt och avskyvärt?

Tiberius, din odugling, är Rom verkligen dömt att falla i dina händer? Måste detta sedliga förfall som försiggår överallt förfalla ännu mera, är dessa lata uttråkade romare dömda till att få det ännu mera tråkigt, och måste allt bli ännu värre än vad det redan är? O hopplöshet! Se på dessa romare! De vältrar sig i smuts, njuter av att vara så degenererade som möjligt, äter omåttligt varje dag och hänger sig åt de mest smaklösa nöjen, och allt bara för att driva sin måttlösa leda på flykten. Är detta vad jag har arbetat och levat för? Är detta den ljuvliga underbara gudomliga hårt eftersträvade Pax Romana, som mänskligheten nu äntligen får njuta av? Fettrumpor! Flintskallar! Vidriga höns! Depraverade stinkdjur! Vällustmonster! Men mitt samvete är dock rent. Jag har tryggat kultur, civilisation och samhälle.

Jag hade två barnbarn en gång. Båda var mycket lovande och högt begåvade, men de mördades. Min egen hustru kan jag inte längre lita på. Min dotter är en hora liksom hennes dotter. Mitt folk har tråkigt och håller på att ruttna ihjäl. Och mitt livsverk, detta enade världsrike, är jag tvungen att lämna i arv åt en depraverad hund vid namn Tiberius. Vad har då mitt liv varit värt? Jag har icke kunnat älska någon eller något utan att ha berövats den kärleken med våld.

Hur vacker är den inte! Vilka utsökt välordnade gator, hus, palats och tempel! Hela staden är som en helgedom av marmor.

Men hur förfallna är inte dessa romare! Deras kött hänger slappt, de är smällfeta och degenererade, och de har hellre roligt och hänger sig åt smaklösa nöjen och vulgär smak än läser Homeros. Så synd att mänskorna är sådana till och med i världens mest civiliserade stad!

Jag har kommit hit för att föra världen in på rätt väg igen. Jag är här för att predika evangelium, vilket jag har makt och befogenhet att göra, ty jag har ju sett Gud. Jag har talat med honom, ljugit för honom och gråtit över honom som en far över sin enfödde son. För hans skull och i hans namn skall jag återlösa mänskligheten och föra den in igen på den enda rätta vägen.

Ända sedan han bad mig vakta hans lamm har jag längtat hit till Rom, ty här finns ju det översta skiktet av alla lamm och fårskallar i världen. Skall man ta ansvaret för Guds hus, har jag tänkt, så får man allt börja i Rom, ty Rom är ju den civiliserade världens huvudstad och främsta hus på vars tak det bäst lämpar sig att bygga Guds hus.

Min svårighet här i Rom kommer att bli att övertyga romarna. De är ju tröga och lata, okunniga och ointresserade av allt utom av mat, pengar och vulgaritet. Hur skall man få dem till att förstå Guds underbarhet? Jag kunde lika gärna försöka undervisa en svinahjord. Hur gör man, käre mästare, du som kunde till och med sådant? Men även ett så hopplöst företag skulle jag lyckas med, om det bara var Guds vilja. Därför kommer jag nog även att lyckas i att sätta Rom på fötter, ty hur skulle en medellös fiskare från Asiens öken som jag väl annars ha kommit hit om det inte var Guds vilja som förde mig hit? Försök knäcka den logiken om ni kan!

Nu går jag och predikar.

Romare! Lyss till en som känner konungarnas konung, den Högste, Messias, Herren, den Allsmäktige, och så vidare, den ende Gud som finns och som någonsin kommer att finnas! Kom till mig, gott folk, och hör vad jag har att berätta! Kom och hör mitt trevliga evangelium, Guds heliga härliga evangelium! Herren är mitt ibland oss! Guds rike är nära! Halleluja! Omvänd er! Bekänn och ångren edra synder genast! Bereden väg för Herran!

Vad nu? De kastar sten på mig! Är det så de mottager Guds ord? Kasta inte sten på mig, era klantskallar, utan hör vad jag har att berätta! O Jesus, är det dessa pygméer du har sänt mig till för att omvända? Nå, låt dem kasta sten på mig. Låt dem döda mig. Låt dem göra vad de vill med mig. Gud vinner nog i längden ändå.

Vill folk inte ha Gud, så får de klara sig utan honom så länge de kan. Det kan de emellertid inte i längden. Det vet jag. Endast barbaren kan uthärda att vara gudlös, och därför är han en barbar. En som tror på Gud är odödlig. För en gudlös barbar är den enda meningen med livet döden, och därför är han så hopplöst destruktiv och dum i huvudet.

Romarna säger sig ha fått nog av mina ord. De tänker nu korsfästa mig på Vatikanen, precis som pöbeln i Jerusalem korsfäste Jesus på Golgata, för att de var så blåsta i skallen. Jesus var en fattig och enkel snickarson. Jag är en minst lika enkel, fattig och ödmjuk fiskare. Det är ganska otroligt att så ringa personer kan bli föremål för ett så gränslöst, djuriskt och vanvettigt hat. Varför hatas konstruktiva människor? Hantverkaren är all civilisations grundpelare. När hantverkaren, fiskaren, smeden, skomakaren, skräddaren, stenhuggaren och andra liknande personer hatas, föraktas och åsidosätts måste civilisationen ha spårat ur ordentligt.

Farväl, gudsförgätna civilisation! Kom dock ihåg att jag i alla fall försökte återföra er mänskor på den enda riktiga och vettiga vägen, som är fromhetens, ödmjukhetens och försakelsens väg, ty det finns ingen annan väg som leder varken till frid eller fred.

Hallå, du där, människouppspikare! Vänd på mitt kors! Häng mig med huvudet neråt! När man nu ändå betraktas som en farlig galning så kan man lika gärna verka vara galen i kubik. Jag har ju en synd att sona. Jag som alla andra människor utom en eller högst två lyfte ju inte ett finger för att hjälpa vår herre när han var i nöd, och jag till och med narrades för att slippa bistå honom. Så må jag då straffas för att jag inte hjälpte min herre genom att sålunda dö på ett ännu plågsammare sätt än han själv. Ty Gud skall veta, att de som stod honom närmast var de mest skyldiga till hans död, och de ska minsann inte slippa lindrigt undan, utan de skall alla straffas hårdare än någon brottslig syndare eller hedning.

Medan de strider mot döden dag ut och dag in år ut och år in tills de dör lever romarna i sus och dus. De äter sig så övermätta att de spyr dagligen. De vältrar sig i sina rikedomar och i sitt måttlösa överflöd. Skökor och älskarinnor har de i tusental, och dessa gör de till sina avgudar. Deras liv är ett dagligt frossande i lyx, prakt och sinnlighet. De äger allt och är mäktigast i världen. De yvs över sina pråliga arméer och gör vad de vill med dessa. Sålunda har de även för skojs skull utplånat Jerusalem, skingrat Israels barn för alla jordens vindar och tror sig därigenom ha besegrat Gud. Deras högmod och övermod, stolthet och självsäkerhet, egenkärlek och självgodhet har inga gränser. De frossar i lättja, slösar bort sina liv på vulgära eller blodiga nöjen, spelar, leker, sover eller slöar och dör utan ett uns ande kvar i kroppen. De är en välorganiserad oövervinnelig jättelik Goljatstat, som härskar med övermodets, den etablerade övermaktens och våldets rätt, och de behandlar det nordliga folket som slavar eller som kreatur.

Men detta nordliga folk som lever i evig tröstlöshet, tristess och skräck för naturens förbannelser, som ständigt tuktar det till ödmjukhet, tålamod och härdighet, har Gud utsett till sitt vapen. Dem har han pådyvlat bördan och plikten att göra slut på skökoväldet och krossa de frossandes övermod. Han skall göra dem till sin pansrade näve vare sig de vill eller icke, och de skall icke tycka om det men icke kunna motstå Guds kraft. Gud har satt detta fattiga evigt nödlidande nordliga folk till att återinföra måttan, dygden, arbetet, livsglädjen, fromheten och rätten i världen. Och detta nordliga folk som framtiden tillhör och som kommer att hatas och förbannas intill världens ände av de frossande, övermodiga, gudlösa och undergångsmässiga romarna kallas för germaner.

De är i motsats till romarna ett folk av järn och icke av fläsk. De består av män och icke av kvinnor. Folk som regeras av kvinnor och fläsk är inför Gud en chimär som måste förgås.

var dömd att gå hädan är hela den platoniska kulturvärlden dömd att gå hädan, ty den vilar på Sokrates, som var dödlig. Han skulle ha byggt sin värld på en odödlig i stället, så hade hans värld blivit konstant, stabil och odödlig, vilket den inte är idag, och det är Platons och Sokrates fel, som berövade gudarna en del av deras makt för att i stället ge den åt dödliga, dödsdömda och förgängliga.

Varför blev jag kejsare? Vad gör jag här i denna främmande verklighet som ingen kan annat än avskräckas av? Endast gudarna vet. Jag anser det antagligt att jag inte vore här om det inte vore någon mening med mitt varande här.

Jag är tvungen att vackert anpassa mig efter situationen. Den enda möjligheten till ett acceptabelt liv är ju att acceptera livet som det är. Eftersom jag nu tyvärr råkar vara kejsare måste jag leva upp till eller förnedra mig till min egenskap av kejsare.

Jag står i spetsen för ett romerskt världsrike. Vad är meningen med detta rike? Visst är det stort, mäktigt, rikt och kulturellt, men är det inte dömt till glömska och undergång liksom alla andra stora riken var som någonsin har lyckats ordna upp vår värld? Varför finner jag mig i att vara överhuvud för detta världsrike när det ändå måste bli till intet? Därför att det är en skyldighet som har anförtrotts mig. Det är min plikt att styra detta rike eftersom jag har blivit tillsatt att styra det. Hur fåfängt detta mitt arbete i själva verket är spelar därmed ingen roll.

Vad är livet? Varför lever jag när jag ändå måste dö? Varför uppstår en kultur och ett världsrike när de ändå måste förgås? Varför är oföränderlighet förbjudet här i världen?

Att leva är ur logisk synpunkt fullkomligt meningslöst, eftersom man ändå förr eller senare måste bli berövad livet. Vespasianus var meningslös, Augustus var meningslös, Alexander av Makedonien var meningslös, och även Hellas var meningslöst, eftersom allt redan i sin begynnelse var dömt till förgängelse och glömska. Allt är förgängligt, och därför är allt meningslöst, ty vad är det för mening med att bygga upp någonting som ändå måste raseras såsom sandslott av havet?

Även mitt liv och verk är meningslöst liksom Antoninus Pius var, ty vem talar om mig i morgon? Vem minns Antoninus mera idag? Så gott som ingen håller honom längre i åminnelse, och även om ett fåtal ännu minns honom idag så är han med säkerhet glömd av dessa i morgon och i övermorgon även av historien. Vi är såsom gestalter lika meningslösa, förgängliga och resultatlösa som Roms djupast sjunkna tiggare.

Härliga Rom, jag försvarar dig enbart för att det är riktigt, rätt och etikettsenligt att försvara dig. Jag gör det utan annan orsak och utan minsta vilja, ty jag har ingen vilja, emedan jag ingenting har att leva för. Jag vill ingenting, ty att vilja något är meningslöst eftersom allt är förgängligt, och därför är jag, mina barn och Rom lika fåfängt, värdelöst och betydelselöst som någonsin Hellas, Babylon, Alexander, diadokerna och Korint var.

Förgängligheten är kultur- och världsbyggarnas stora tragedi, ty allt vad de bygger upp rullar liksom Sisyfos sten strax ner igen.

Mina vänner benämner mig dygdens triumf och kallar mig den idealiske kejsaren. Huruvida de har rätt eller ej står ej i min makt att bedöma. De som kritiserar mig och går emot mig anklagar mig för grymhet och för att jag går emot senaten. Huruvida denna kritik är berättigad eller ej står i min makt att bedöma: den är fullt berättigad.

Jag är grym i mina förföljelser mot de kristna. Deras blod flyter på arenorna, och jag påstås se därpå med välbehag. Varför är jag då sådan? Därför att mitt samvete inte tillåter mig att vara annorlunda.

Jag låter de kristna förföljas därför att de ej dyrkar våra gudar och därför att de fullständigt ignorerar våra klassiska och historiska traditioner. Få av dem vet vem Homeros är, de skrattar åt Platon och kallar Vespasianus och Hadrianus för tyranner. De anser att intet av allt det som utgör vår civilisation är något värt gentemot den legendariske primitive orättvist korsfäste hjälte som de tror att var en gud. Han må ha varit en gud. Gudar har vi gott om. En till är välkommen. Men kan vi romare utan vidare godtaga att denne nye gudauppkomling inte bara vill sätta sig över alla gudar och ifrågasätta den grund varpå det romerska imperiet är byggt utan dessutom vill sätta sitt folk i sin sekt över oss romare och över alla folken i världen? Är det inte naturligt för oss att göra motstånd mot ett litet ettrigt folk som vill välta omkull allt som vi tror på? Om jag inte förföljde de kristna så skulle jag otvivelaktigt kritiseras ännu hårdare för att jag inte förföljde de kristna. Jag förföljer dem dock inte för att jag önskar följa folkets röst utan för att jag önskar följa gudarnas bud och de logiska riktlinjerna för vårt romarrikes fortsatta välfärd och välstånd.

Därmed vill jag på intet sätt försvara förföljelsen av de kristna, som har uppkommit helt apropå utan min hjälp eller tillskyndan av rent naturliga och ekonomiska skäl: på grund av våra många krig blev det för dyrt att ha avlönade gladiatorer på arenorna, varför staten ansåg det nödvändigt att tillfredsställa folkets blodtörst genom att förklara alla statens fiender som tillåtna villebråd på arenorna. Statens fiender är alla som vägrar erkänna statens religion, gudar och kejsare. Av ren halsstarrighet vägrar någon kristen erkänna någondera. Dessa kristna, som vägrar delta i försvarandet av Rom vid gränserna, får alltså i stället försvara sina liv på arenorna.

Jag nämnde att det även är ett fel hos mig att gå emot senaten. Jag har ordnat så att min son blir Caesar efter min död i trots mot alla senatens tronföljdsbestämmelser. Varken Trajanus, Hadrianus, Antoninus Pius eller jag hade någon kejserlig fader. Kejsarämbetet är ej ärftligt. Ändå har jag ordnat så att min son övertar purpurn vid min död. Varför har jag gjort detta? För att jag betraktar min son som duglig nog. Han är stark, tapper, käck, ivrig, nitisk och pigg. Han blir en bättre soldat än jag med tiden och kanske även en bättre ledare. En bättre härförare och ledare än jag kommer att behövas om tiderna fortsätter att försämras.

Jag har tillbringat femton år ute i fält mot kvader, markomanner och parter. Barbarerna hotar runt alla rikets gränser, och det är ej lätt att hålla stånd överallt samtidigt. Även inre faror hotar. Uppror har förekommit, och vår kultur, tusenfalt ack och ve, förfaller och blir allt mer uppblandad med barbariska element. Rom hänger sig åt allt lägre stående nöjen som beklagansvärt nog även min son på senare tid har dragits in i. Han älskar Rom allt mer medan jag bara åser hur det blir alltmer urartat och ruttet. En romare som ej gärna deltager i gladiatorspel på arenan skrattas ut, buas ut eller föraktas och undvikes i det sociala livet i fortsättningen. De har blivit så barbariska i Rom att de betraktar alla civiliserade mänskor som barbarer medan endast barbari och vulgaritet är socialt vedertaget.

Denna sorgliga utveckling gynnades i hög grad av pesten som ryckte bort stora delar av befolkningen i hela imperiet från land till land och från kust till kust. Kanske är det dens fel att alla mänskor som ej slåss vid gränserna är livströtta, viljelösa och apatiska.

Men fromheten finns kvar. Allt det bästa som vår kultur har givit upphov till blomstrar ännu och hålls vid gott liv trots att det blir allt mer vanligt att upphöra med att tro på gudarna. Och däri, hur många faror som nu än hotar vårt rike, ligger framtidens allra största fara: ateismen. Att förlora tron på den gudomliga försynen är att förlora tron på själva livet. Då är till och med kristendomen bättre än trolöshet. Ack, om man ändå kunde få mänskorna till att förstå hur viktigt det är att tro på så kallade illusioner!

Nu måste jag sluta skriva. Det är kallt här i Vindobona nu. Jag fryser trots min björnfäll. Fienden väntar på oss där ute i mörkret i norr. I morgon måste vi åter ut på ett viktigt fälttåg. Ack, om man ändå fick sitta vid Medelhavets strand och njuta av lite lugn och ro! Men något sådant får icke finnas för en kejsare. Det är varje kejsares och betydande personlighets tragedi.

Min son, om jag dör på det fälttåg som nu förestår, så tillfaller dig mitt rike, och det är ingenting jag kan göra åt saken. Jag har själv ordnat det så. Jag önskar att det vore annorlunda, ty du har förändrats under årens lopp. Du är ej längre så dygdig som du var förr. Du strider hellre med gladiatorer än du till exempel offrar åt Gud. Du håller på att glömma bort allt som är viktigt här i livet: bildning, förstånd, kunskap, dygd och ödmjukhet. Du har ännu ej lärt dig din Homeros. Du håller på att glömma allt utom Rom, som du ivrigt med nästan neroansk storhetslängtan ser fram emot att få erhålla. Se upp, min son, så att du ej blir barbarisk! Det värsta som kan hända Rom, världen och kosmos vore att en barbar vunne den högsta makten däröver. Men även om det skulle hända så återstår härligheten. Makt går en alltid ur händerna vare sig man är barbar eller hellen, medan härligheten är både evig och okränkbar.

I tretton år har jag nu legat i krig med germanerna. Roligt har det inte varit, och oroligare och otrevligare blir det för varje år. Jag tappar mer och mer lusten att fortsätta kämpa för Rom och för civilisationen mot barbarerna, ty dessa långa ljusa vackra kraftiga dugliga och resliga men hopplöst dumma barbariska och ociviliserade germaner är ett omöjligt folk. Det är nästan gagnlöst att nedgöra dem, förgöra dem, slå dem och betvinga dem, ty de känner inte smärtan. Det är nästan fåfängt att pålägga dem tukt och skatt, ty de lider ej därav. Ber man dem rulla upp stenen på berget för Sisyfos så gör de det. De klarar av allt. De går ej sönder. De känner ej pina eller smärta. Förgör man dem så stiger det fram nya ur askan. Ingenting biter på dem. De är inte mänskliga.

Vad skall jag ta mig till med dem? Jag kan ej ge upp mitt fälttåg, ty det skulle ju bara innebära nesa och vanära och politisk katastrof. Jag måste fortsätta med att slåss mot detta hydriska folk hur mycket jag än avskyr att göra det, hur vämjelig ofriden än är för mig och hur hårt och omänskligt företaget än är. Germanerna är ett folk av järn. Mina soldater är av tenn eller i bästa fall av bly, men de är mänskliga. Kan mänskliga krafter bita på omänskliga fastän de är svagare? Det återstår ännu att se.

Jag tycker dock om detta land. Det är skönt och vackert, och det är en fröjd att låta blicken vandra över landskapet. Dessa skogar och fält, dessa breda floder och dessa ändlösa skogar och naturrikedomar får mitt hjärta att sjunga. När jag ser detta landskap saknar jag ej längre människorna. Mitt hjärta känner frid. Tyngden av ensamhetens ok försvinner. Jag saknar ej längre Rom, myllret, härligheten, mänskorna, ljuset och livets brus. Detta landskap får mig att längta bort från allting, från ofriden och omänskligheten, från det låga och det profana. Jag älskar germanernas land, men jag har aldrig mött ett hemskare folk än germanerna.

Jag läste mycket som ung. Jag älskade att studera klassikerna och kan Homeros utantill. Som nybliven kejsare hängav jag mig lika ivrigt åt den inre styrelsen och åt förvaltningen, men allt det tog tyvärr slut. Germanerna oroade vid gränserna, och jag tvingades ut i kriget, som jag praktiskt taget utan uppehåll har upptagits med sedan dess, och jag tror ej att jag kommer att kunna avsluta det, ty germanerna är Mars folk. Vi romare tillhör Bacchus.

Det är vackert, detta Vindobona. Floden är bred och skön och landskapet är angenämt. Frid, lugn och ro råder här. Jag skulle ingenting ha emot att dö här. Men jag får ej tänka på att dö ännu. Markomannerna och kvaderna är ej ännu slutgiltigt ödmjukade. Jag måste besegra dem, ty om jag ej gör det kan aldrig germanerna romaniseras och civiliseras. Markomannernas land är stort och ändlöst. Om vi bara kunde omvandla detta vidsträckta land norr om Aquincum och Vindobona till en romersk provins och förskjuta gränsen mot germanerna bort från floden och upp till de nordliga bergen skulle vi få en kil in i germanernas land och samtidigt trygga Roms hela nordliga gräns. Detta land är germanernas Akhilleshäl. Den måste sargas så att sedan den germanska jätten kan fällas, men kommer jag att kunna göra det? Jag är gammal och innerligt trött på krig, och jag längtar efter frid. Kommer jag att ha tid, ork och energi tillräckligt för att kunna utföra världens svåraste uppgift: att civilisera världens största och mest barbariska land? Jag vet ej. Ett vet jag dock: jag är blott en människa.

Rom kommer att gå under en dag. Det råder ingen tvekan om den saken. Varför kommer det att gå under? Därför att det är korrumperat, ruttet, angripet av synd, skam och skändlighet och anfrätt av barbari, ateism, vidskepelse och hedendom. Det är en stad som gudarna har förkastat och som ingen mänska eller halvgud mera kan frälsa.

Väl medveten om detta har jag i hela mitt liv sökt efter något som kanske skulle kunna rädda Rom i alla fall, men jag har ej funnit det. Krig och expansion kostar mera i blod och pengar än vad det inbringar i rikedom och byte, och det bringar för övrigt endast arbete, nöd och umbäranden. Vår fäderneärvda mytologi är för kaotisk för att någon förnuftig person skall kunna bli bättre och klokare därav. Filosofi är det enda som har givit något annat än huvudvärk och ofrid, men lika litet som den bringar något negativt bringar den något positivt. Filosofin och särskilt stoicismen är ett ärevördigt sätt att betrakta tingen och verkligheten, men den förändrar inte tingen och gör ej verkligheten bättre.

Seneca tilltalar mig. Han var på väg in i någonting nytt och konstruktivt när Nero tyvärr avbröt hans bana och tog honom av daga som en annan romare mördade Arkimedes. Seneca var den sällsammaste av romare. Han trodde på ett evigt liv efter detta, prisade opraktiska och oegennyttiga egenskaper som medlidande och förbarmande och tydde sig till Gud som till en god och helig fader. Om ändå en sådan intressant man hade fått leva och fortsätta verka i sin riktning! Hur mycket visdom, ädelmod och romersk dygd förgjordes inte med Seneca! På Senecas tid fanns det tro och hopp. I vår tid förgör striden och barbariet allt utom pessimismen.

Tro inte på den italienska kulturen, vårt hemlands artificiella komplicerade materiella produkter. De är blott tomt skryt och fånigt krimskrams som går sönder, glöms bort och blir till intet. Prisa icke skickliga konstnärer för den skönhet som de frambringar som blott förleder till högmod, spekulationer och fåfänga. Uppskatta icke skulptörer och arkitekter. En olycklig armbågsrörelse och näsan på deras fina skulptur är borta; en jordbävning, och de praktfullaste, förnämaste, rikaste och vackraste palats blir till grus och ruiner. Var likgiltig inför den världens skönhet som har skapats av mänskohänder och vänd dina blickar i stället till det gudomliga och till naturen.

Platon har vissa mystiska svagheter, som till exempel när han säger att det onda är större än det goda, och när han berättar om den rättfärdige konungen som misshandlas, får ögonen utstuckna och korsfästs, för att ej tala om hans försmädliga misslyckande i Italien. Men just dessa mystiska svagheter gör hans filosofi universell och evig. Han om någon insåg att livet, med allt dess goda, såsom skönhet, kärlek, ordning och kultur, är ett bräckligt käril. Han förutsåg allt det ondaste som kunde hända, och därmed berövade han ondskan dess udd för en avsevärd tid framåt, ja, kanske för evigt. Och just denna platoniska mystik runt den mänskliga svagheten återfinns hos kristendomen, vilket frestar så många till att i okunnighet brännmärka, förfölja och anklaga den, liksom de även så ofta brännmärker, förföljer och anklagar filosofin. Men allt vad som sker i okunnighet och blindo är fåfänga som av förnuft och gudomlig försyn är dömt till att försvinna i glömska, bli till intet och alltid vara helt utan verkan.

Mitt liv har varit långt och innehållsrikt men fåfängt, ty nu skall jag liksom alla andra dö. Jag har dock ännu detta att säga: döden är inte det enda i livet. När man väl har funnit att man en gång lever är det naturligt att göra sitt liv så njutbart och innehållsrikt som möjligt. Ty livet är trots allt en chans. Den har givits mig, och den har givits Rom, liksom den en gång gavs Hellas och Perikles; men vad livet är en chans till vet jag ej. Denna gåta är antagligen människans mest svårlösta.

Jag frågade en gång en lärd profet vad livet var en chans till, och hans svar var överraskande. Han sade att det var en chans till odödlighet och evigt liv. "Var finner man detta?" frågade jag honom då, och då svarade han att man endast kunde finna det i kristendomen. "O kejsare, bliv kristen," sade han. "Det är din stora chans i livet. Vi är ännu i vår barndom blott. Vi skulle fara mycket väl om ni skulle ta framtidens religion under era kejsarvingars skydd. Bered en väg för framtiden! Tänk framåt och bliv kristen!" Men att bli kristen var för mig en omöjlighet. Hur skulle jag i spetsen för ett världsimperium som bara växer och växer och som bara äger mer och mer av hela världen ha kunnat bli en kristen och som sådan nödgats tro på misslyckandet, förbrödring med fienden, på fattigdom, bankrutt och på allt utom denna världens ordning? Kristendomen förnekar ju allt som vi romare sätter värde på: ägodelar, den geografiska världen, pengar, mat, rikedom, nöjen, lyx, succé, popularitet och materiell strävan. Allt sådant vill de kristna vara utan. Kristus var inte av denna världen, gjorde sig till den mest impopulära, obekväma och obehagliga av judar, förnekade sig själv, avstod från all ära, fastade och svalt, grep aldrig till vapen mot någon, älskade sina fiender och ljöt en brottslings skändliga död. Nej, en sådan gud kan ingen sann materialistisk romare tro på. Vi tror blott på konungar som lyckas och ej på konungar som misslyckas. Men ändå känner jag nu som gammal att jag kan ha haft fel. En levande människa är det i alla fall bättre att älska än den präktigaste, solidaste och tryggaste mur av sten. Det kan hända att mina förföljelser av de kristna har varit mitt livs enda fatala och ångervärda fel.

Jag försökte synkronisera kristendomen med platonismen och pythagorismen. Jag försökte överbrygga motsättningarna mellan den hedniska kulturvärlden och den kristna bildningslösheten med att införa den klassiska civilisationens kulturella värderingar i kristendomen. Var det fel? Tydligen, eftersom de kristna därför har bannlyst mig och stämplat mig som kättare, samtidigt som romarna och kejsaren förföljer mig allt utom till döds. Mina konstruktiva försök att diplomatisera mellan två olika mentaliteter och religionssfärer har lett till att båda vill korsfästa mig. Det kan man kalla ett dubbelt martyrium.

Vari består denna blindhet? Den består i intolerans. I sin vanvettiga strävan efter att skruva upp sin fromhet mer och mer enkelriktar det sig självt i en blindgång som det inte vet var den slutar. Redan har Origenes, vår störste kyrkofader, högtidligen av den universella kyrkan stämplats såsom kättare, och detta har kyrkan gjort för att den har blivit mäktig. Kyrkan har blivit lika mäktig som staten, kyrkan får ständigt mer och mer världslig makt, och denna kyrka följer alla romerska medborgare blint i sin okritiska fromhetssträvan och anar inte att kyrkan därigenom får mer och mer världslig makt och parallellt därmed blir blindare och blindare. Kyrkan var endast helig så länge den inte hade något med staten att göra. När den "helige" Konstantin den store, som blott kallas helig därför, gjorde kristendomen till statsreligion, skrev han därmed i själva verket under sitt eget rikes och dess kyrkas dödsdom. I takt med att kyrkan får större och större världslig makt, eller makt över folken, som all världslig makt är, måste den av praktiska skäl även bli strängare och strängare och mer och mer intolerant. Hade Kristus levat idag hade han blivit lika bannlyst som kättare som Origenes och till och med lika korsfäst idag av vår tids mäktiga kyrkofurstar som han blev det av sin tids.

Arius är en annan av dessa offer för kyrkans makt. Han och hans filosofi har brännmärkts för evigt såsom kättersk för att de mäktiga kyrkoherrarna blev irriterade av hans fromhet. Det enda han gjorde var att uttrycka den personliga åsikten att han trodde mera på Gud än på Jesus. Vad är det för fel i det? Det kan ingen vettigt förklara för mig, men denna hans åsikt har gjort de mäktiga kyrkoherrarna lika rosenrasande som Jesus på sin tid gjorde sina överstepräster. Och bara för att jag inte vill höra till dem som ägnar sitt livs energi åt att utrota det arianska "kätteriet" förföljer de även mig som arian. "Den som inte är för oss är emot oss," menar de, och ingen fördom kan vara mera okristen.

Jag förutspår att vårt rike, vår kyrka och vårt grekiska folk kommer att gå under genom sin egen ständigt upptrappade blinda intolerans. Jag tror att det kommer att gå så långt att kejsaren i kyrkans namn kommer att utrota alla som inte tror på hans enda saliggörande kyrka, vilka traditioner, som är äldre än kristendomen och som har namn av Platon och Homeros, dessa offer för den legaliserade intoleransen än kommer att försvara sig med. Och slutligen tror jag att denna av sin egen intolerans ihjälfrätta statskyrka kommer att uppslukas av sin egen monsteravkomma, den mest intoleranta av alla religioner, som kommer att ha intet av kristendom i sig utan som blott kommer att bestå av Herren Gud Zebaoths eviga krigshetsande civilisationsförintande vettlösa vrede.

Dina brott är outsägliga, ty deras grymhet och hänsynslöshet överträffar allt. Högst nådde ditt högmod och din blasfemi när du under gladiatorn Titus skändade, brände och jämnade det heliga Jerusalem med marken. Som om det ej var nog massakrerade du därtill judarna i massor under Hadrianus och gjorde Israels bördiga land till en ödemark för tistlar och törnen femtio år senare. Du berövade Guds och Israels barn allt och förstörde det. Inget folk i historien har begått sådana brott som du, och därför skall du även vara föraktad och leva i bitter förödmjukelse och röna samma hårda öden som judarna för evärdliga tider. Rom skall i framtiden skövlas åter och åter och åter såsom det har skövlat och skändat Jerusalem, Athen och nästan hela världen.

Gud har varit min livsledsagare sedan dess. Han har fört mig genom alla svårigheter, hjälpt mig över alla hinder och ständigt räddat mig undan döden. Hans vilja är min lag. Jag känner honom ej och jag känner ej hans lag men följer den ändå intuitivt, ty jag lever blott på grund av hans nåd.

För övrigt är jag en enkel och okunnig man som vet alltför litet och kan alltför litet. Mina latinska kunskaper är anskrämliga. Jag kan knappast göra mig förstådd på detta språk. Grekiska kan jag bättre men ingalunda tillfredsställande väl. Det enda som jag egentligen kan är att tala på det språk som folket förstår.

Och däri ligger min livsuppgift. Gud har lärt mig gaeliska för att gaelerna, dessa primitiva irländska kelter, med mig som nyckel skall kunna komma in i Herrens hus. Min livsuppgift är att kristna irländarna, och i sanning älskar jag den.

Ofta längtar jag bort härifrån hem till mitt moderland och till Gallien, där jag utbildades och lärde mig allt vad jag kan. I Gallien lärde jag känna den helige Augustinus skrifter, som i markant bemärkelse förde mig närmare Gud och som sedan dess har förblivit ett rättesnöre för mig och för alla våra stiftsmedlemmar. Augustinus är den ädlaste ande som någonsin kallats av Gud till att utföra hans verk. Det är tragiskt att hans jordiska verk ej har överlevt lika väl som hans evigt älskvärda skrifter.

Men min församling skall jag allt se till att ingalunda någonsin blir barbarers slavar. De skall döpas, de skall lära sig sakramentens mysterier, och de skall allt lära sig tukta sig själva även om jag måste dö för den sakens skull! Jag tycker om detta Irland och tänker ingalunda kristna dem blott för stunden! Nej, Gud är evig, Gudsstaten är evig, hans heliga kyrka är evig, och därför skall även Irland vara evigt. Förbannad vare den som uppger det eviga livet! Han ska få med mig att göra!

Jag önskar att jag även kunde göra något för mitt älskade Gallien och det bråkiga Germanien, men jag får nog allt nöja mig med Irland och Skottland och eventuella öar där omkring. Skottland är ett land som det är värt att satsa på. Det skall jag lära mina lärjungar.

Till sist återvänder dock mina tankar till min hemjord. Hur gärna skulle jag inte vilja återse mitt hemland och mina föräldrar! Men jag är fast i mitt ämbete. Jag kan icke överge Irland. Jag måste finna mig i det faktum att Gud har lett mig bort från civilisationen. Endast Gud, den allsmäktige, kan leda mig tillbaka dit igen.

Det är en ljus drömvärld som har gått förlorad. Världens heligaste tempel, dess vackraste städer och palats, dess ädlaste kultur och konst, skulptur och arkitektur har vi bränt ner, raserat, skändat och jämnat med marken. Kvar återstår endast det bysantinska riket i öster, men det är en fattig blygsam dvärg i jämförelse med den rika romerska giganten.

Jag skall ära dig, Italien, och icke missbruka din gästfrihet. Jag skall ej vara din härskare utan din gäst. Jag skall lära mig dina seder och bruk och icke ytterligare rasera din kultur, som mina förfäder så gudlöst förtrampade. Jag skall verka som din konung med respekt för ditt minne, på det att du sedan må minnas att det åtminstone fanns en germansk vandal som lärde sig livet på italienska. Och mina huvudstäder Verona och Ravenna skall jag om möjligt berika med personliga arkitektoniska minnen, som dock aldrig kommer att kunna tåla en jämförelse med något av Roms. Till och med den flytande lilla stad som alla dessa stackars flyktingar undan germanernas hemsökelser har börjat bygga åt sig ute i de venetiska träsken kommer med tiden säkert att lämna mina städer Ravenna och Verona långt bakom sig, bara emedan dessa flyktingar har hållit sig rasrena och undvikit att beblanda sig med goter, vandaler, longobarder, hunner och andra sådana barbarer som jag.

Jag sitter i min cell i mitt kloster och författar dagen lång medan jag beklagar denna jordiska världs öde. Endast här i det avskilda Irland tror jag att folk idag icke bekämpar och halshugger varandra hur som helst, samt i det fjärran Konstantinopel, som jag aldrig upphör att drömma om att en dag få uppleva. Ty Konstantinopel har ju idag blivit vad Rom en gång var i det förgångna, nämligen världens, kulturens och civilisationens hjärta.

Men hur beklagligt är det icke att Rom splittrades! Tänk om kristendomen hade erövrat en enad och fredlig värld i stället för detta kaos! Då hade staden Rom idag varit tre gånger så stort, ståtligt och vördnadsvärt som det någonsin var i det förflutna. Om Rom hade bestått så hade det idag icke endast fortfarande varit världens huvudstad, utan det hade dessutom varit Guds huvudstad.

Men tyvärr gick det under, och dess undergång har lett till att världen idag är så mörk och så kaotisk och eländig att min enda tro och mitt enda hopp står till Gud och till Augustinus. Gud är världens och människornas hopp om frälsning och fred, och endast via Guds hus den kristna kyrkan kan vi nå denna frälsning och denna kontakt med Gud och bli värdiga denna frid, som skulle vara porten till Guds rike. Endast kyrkan kan frälsa och återförena världen, och därför lever jag för dess spridning, ordning och uppbyggnad. Min stora önskan i livet är att innan jag ännu är alltför gammal få resa till Mercia som apostel och sålunda på bästa möjliga sätt medverka till Irlands och Britanniens förenande under kyrkans överhöghet.

Ack, jag kan inte låta bli att reflektera över hur underbart ljuvligt detta mitt hemland Irland sannerligen är! Min fader lärde mig att inse dess ljuvlighet. Han kände personligen den helige Patrick, vilket jag som liten aldrig tröttnade på att höra honom berätta om. Han brukade även berätta för mig och för mina bröder om vår mor, som han alltid beskrev såsom den vackraste och mest behagfulla jungfru som någonsin helgat den iriska jorden med sina steg. Jag har alltid försökt inbilla mig hennes fullkomliga väna gestalt utan att ha lyckats.

I min ungdom tillverkade jag även harpor och andra musikinstrument, som resande kyrkomän från söder alltid förvånades av och berömde med stora ord, som ofta förvånade mig. De brukade säga, att de aldrig någonstans i världen hade sett eller hört vackrare instrument och vackrare musik än den som spelades på dem, och ändå hade de rest vida omkring från Kiev till Sevilla och i alla länder där emellan.

Nu är jag förbi den tid under vilken man ännu fägnas av sin egen ungdom och alltings skönhet, och jag har svurit mig själv åt Gud för resten av mitt liv. En högre ynnest än denna kan enligt min mening icke förlänas någon människa av ödet, ty Gud är icke blott det högsta och största av allt, utan han är även det mest behagliga och det vackraste av allt. Av allt i verkligheten är musiken det väsen som kommer honom närmast i försöken att åskådliggöra honom.

Vår värld befinner sig i en sådan oordning och ofrid att den knappast kan bli värre. Därför är jag ytterligt gynnad som har uppvuxit i och blivit helgad åt kyrkan, ty den utgör världens och framtidens enda hopp. Det är den enda andliga källan i världen var man ännu kan dricka rent, friskt och oförgiftat vatten.

Och jag anser, att så länge kyrkan förblir ren och oförgiftad, förenad och styrd av fromma Gudsälskande män, så länge lever hoppet kvar hos människorna om en gynnsam framtid trots allt. Och därför ber jag till Gud att han må bevara kyrkan.

Varför? De vet att jag är heligare än någon av dem. De vet att jag genomskådar och föraktar dem. De vet att jag känner Gud bättre än vad någon av de gör. De vet att jag överträffar all deras fromhet och helighet, nitälskan och fanatism, och därför fruktar de mig, och därför hatar de mig.

De hatar min duglighet. De har aldrig kunnat förlåta mig för att jag har överträffat Salomo i byggandet av Sofiakyrkan, världens i evighet största och vackraste helgedom. De kan inte förlåta mig att jag har arbetsförmåga och energi utan gräns. De kan inte förlåta mig min härlighet, min prakt, min skönhet, och minst av allt kan de tåla att jag har världens vackraste kvinna som min hustru.

De kallar henne "ormtjuserskan". I deras ögon är hon en sköka, en lägsta klassens varelse, en gatflicka, en smutsens och lastbarhetens perfekta inkarnation. Endast jag förstår att uppskatta hennes skönhet. De spottar åt henne och tål inte se henne, men det är blott för att hon är så vacker, så briljant, så överlägsen, så gudomlig. Även hon är heligare än någon av dem, och det vet de, och därför hatar de henne.

Även deras gudinna Maria var havande utom äktenskapet och födde sitt första barn i den uslaste fattigdom. Enligt kristen måttstock borde min Theodora vara av ännu gudomligare halt, kommen som hon är av en ännu sämre härkomst och uppfostrad under mycket värre förhållanden.

Inte ens mitt lagarbete har kunnat behaga dessa lömska intrigörer. De bara väntar på min död, på att min tid skall ta slut, så att de skall kunna tillintetgöra allt mitt livsverk. Ingen rättvisa, ingen Gud, ingen individualism, ingen imperialism, ingen progressivitet, ingen utveckling, ingen härlighet, ingen skönhet vill de ha på jorden. De vill bara ha makt att gömma sig själva i i den heliga kyrkans namn, som i deras händer är ett enda sammelsurium utan någon anknytning alls till människan Jesus ädla kärleks- och resignationslära. De är fiender till allt gott och till Gud, ty de vill omintetgöra själva skapelseprocessen här i världen. Sedan Johannes Chrysostomos tid, som var det första offret för kyrkans korruption och intriger, har kyrkan blott ruttnat allt hastigare, och dess målsättning är att i maktens namn behärska hela världen med sin enkelriktade korruption. Men Gud skall komma den på skam.

Själv är jag ingen profet, ty min ställning och mitt äktenskap omintetgör idealism och fanatisk hängivelse för min del, men profeten skall komma som i Guds namn skall komma hela denna skenheliga värld med dess skändliga maktkyrka på skam. Antikens hedendom lever ännu i kyrklig förklädnad. Det räckte inte med att stänga Athens filosofskolor, där unga män blott lärdes till sodomiter. Man borde stänga och rensa ut alla månglare ur hela kyrkan.

Ve er som äger någonting! Ve er som åtrår och strävar efter makten! Gud krossar den övermodige, och övermodets första och sista namn är ambition och lystnad.

Men har jag inte själv i hela mitt liv krigat för att utvidga vårt rikes gränser? Jo, och det fäller mig, ty det har kostat Bysans dess framtid och dess ekonomi, och ingenting i historien var mera fåfängt.

Jag har lyckats överträffa Salomo, men endast i fåfänga.

Men kyrkan lever, och Gud lever, och däri finner en människa stadd på undergång med världen sitt enda ljus och hopp.

Gud bevare världen, framtiden och sina barn.

Först var det germanerna, goterna och vandalerna. Sedan var det hunnerna, avarerna och perserna utom andra vilda barbariska folk, som ständigt tycks flocka sig i sig själva ständigt multiplicerande hjordar någonstans bortom geografins kända trakter, varifrån de väller fram över oss små stackars rester av civiliserade kulturöar i ständigt mer överväldigande och mer blodtörstiga och mer ursinnigt våldsamma massor. Vi har stått emot goterna, avarerna och perserna här i Konstantinopel och lyckats överleva deras belägringar, men vi tål inte ett krig till. Vi tål inte att förblöda hur många århundraden som helst. Mitt grekiska folk är decimerat och nästan i utdöende på grund av det ohyggliga pris i liv som har måst betalas för Konstantinopels överlevnad. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Det verkar bara vara barbarerna som får pris och belöningar och vinster för allt ont de åstadkommer genom rått våld och djurisk kulturlöshet och obildning.

Naturligtvis är vi inte helt oskyldiga. Det är jag den förste att medge. Konstantin var duglig, men Justinianus gick för långt då han stängde filosofskolorna i Athen och ruinerade landets ekonomi på alltför många onödiga krig. Kristendomen har skenat iväg med sig själv efter att den blev etablerad statsreligion och blivit alltför dogmatisk och intolerant, vilket gett anledning till upprorsrörelser, kätterier och splittring. Framför allt har judarna, som ekonomiskt var så livsviktiga för Roms statsskick, ekonomi och kontinuitet, förfördelats genom kristendomens monopol och nästan berövats sina mänskliga rättigheter, så att de i stället övergått till våra fiender och önskar vår bysantinska stats undergång. Judarnas alienering från det kristna samhället var kanske kristendomens värsta politiska misstag. Det hade aldrig behövt hända om kristendomen inte gjorts till statsreligion.

Och vad kommer efter avarernas och persernas invasioner och förödelser av vårt land? Kan det komma fler och värre folkstormar? Ja, det kan det alltid. Barbarerna har en förmåga att ständigt kunna utveckla och förvärra sin egen ondska och destruktivitet. Det vore ingenting att förvåna sig över om det nu efter alla dessa barbarstormar kom en till värre än alla de tidigare, som såg det som sin plikt att förstöra hela den återstående civilisationen i Guds eget namn. Det räcker med att en fanatiker får för sig att Guds namn kunde rättfärdiga vilken ondska och vilket övervåld som helst, så skulle han få med sig alla världens barbariska massor i ett entusiastiskt försök att våldta hela mänskligheten.

Det grekiska Konstantinopel har klarat sig som genom ett under undan de senaste seklernas otroliga fördärvbringande omvälvningar och växer sig förvånansvärt nog allt starkare. Man kan ej se på det nya grekiska rikets utveckling med annat än med glädje, ty det är en fröjd att det efter så många århundraden av tystnad under Roms herravälde nu åter träder fram i ljuset.

Vad jag dock inte tycker om i fråga om Konstantinopel är att dess kyrkliga överhuvud sätter sig upp mot oss. Kan vi tolerera det, mina herrar? Nej, ingalunda! Petrus dog i Rom, till Rom begav han sig för att lägga grunderna till Herrens hus, och byggandet av Herrens hus i Rom måste fortsätta! Patriarken i Konstantinopel får finna sig i att träda tillbaka för Roms och för Kristi ställföreträdares överhöghet.

Det är tragiskt att den store Justinianus ej fick se sitt planerade livsverk fullbordas. Han var en äkta efterföljare till de stora kejsarna i Rom, och jag beundrar hans exempel ännu idag. Min livsuppgift är att verka som Guds tjänares tjänare, och jag beklagar djupt att jag aldrig fick tjäna och med mitt hjärta stödja honom.

Nu är han död, och hans livsverk har nästan helt gått förlorat. Longobarderna har sänkt sin skugga över hela det norra Italien och kan när som helst dra ner hit till Rom. Jag är dock beredd till att bekämpa dem och även till att flirta med dem om jag av Herren får chans därtill. Jag har ju många gamla senatorers blod i mig. Varför skulle inte jag, hur helig jag än är, kunna förhandla med barbarer såsom mina förfäder kunde förhandla med kartager?

Jag är romare och stolt däröver, ty Rom är en evig stad. Det kommer man inte ifrån. Och hellre dör jag än att jag överger mitt ämbete, mina åsikter, min tro, mina heliga övertygelser och min fasta tillit till de himmelska makterna. Ty hur tunt det hår än är som den civiliserade världen hänger på idag så är jag fullt förvissad om att det håret har sin rot i Gud och att det därför icke kan brista, samt även, sist men icke minst, att vi längs detta hår åter kan ta oss upp till ljuset och ordningen.

Enligt de senaste nyheterna så hotar avarerna i norr och perserna i öster det grekiska riket. Kanske Konstantinopel ändå inte är så starkt som det ser ut och som alla tror. Jag oroar mig för världskristenheten.

En av mina stora tröster är den helige Augustinus storartade arbeten. De skrifter som han har välsignat kyrkan med är ett tecken för alla tider på att Gud verkligen vakar över oss och är med oss all världens ondska till trots. Man behöver bara läsa några ord skrivna av den underbare universelle helige fadern, vandalernas offer, för att återvinna fattningen i stunder av oro och sviktande mod.

Den största trösten och glädjen i mitt liv är dock musiken. Allt gott kommer från Gud, och om sanningen ska fram så är det bästa jag vet musiken. Jag har låtit införa den vid mina gudstjänster, och folket har därav synbarligen väckts till liv och till nyttig stimulans, vilket har uppmuntrat mig till att fortsätta på den vägen. Redan firas mässorna i Ravenna med musikackompagnemang.

Jag vet inte vad Gud har för avsikt med musiken, men ibland när jag i tysthet och frid lyssnar till den tycks den vara i stånd till att bringa den mänskliga anden hur högt som helst. Men trots dess gudomliga mäktiga skönhet så tror jag dock att den bara har förlänats människorna till deras behag.

Men mer än någonting annat så har musiken styrkt mig i tron på en kommande bättre kristen och dygdig värld. Om ändå alla kunde bringa sig till att försöka lyssna till den! Och om ändå alla ville försöka läsa Augustinus! Men ack, folket kan inte och vill inte. De låter sig hellre lockas fram på djävulens breda härliga väg än upp för himmelens och kärlekens svåra stig. De är barn som inte förstår bättre än att till sitt eget fördärv följa den som vinkar mest. Ack och ve! O människor! När skall ni äntligen lära er vad livet verkligen är?

Ack Herre! Upplys detta folk! Låt dem ej behöva vandra alltför länge till i okunnighetens, slapphetens och slaveriets mörker! Fräls världen från barbarerna! O Gud! Denna bön är för stor för att uttryckas och för ljuv och helig för att vara värdig min tunga, men jag vågar be den ändå: O Gud, kom tillbaka till oss i lekamlig gestalt! Amen.

Stick ut ögonen på alla kristna hundar! Kastrera dem! Förfölj dem till sista man! Kristendomen måste utrotas! Gud har aldrig haft någon son, och han har bara en profet som gäller, och det är Muhammed, araben, av vår egen ras, vår landsman. Gräv ner de kristna kättarna levande! Gör dem till era slavar! Aldrig mer skall någon kristen människa få föda barn! Vi skall utrota alla kristna hedningar från jordens yta! Vi skall kasta det bysantinska riket över ända, och sedan skall hela medelhavsvärlden tillhöra oss – hä hä!

Ja, skär håret av alla kristna idioter! Raka dem, snöp dem, riv ut deras ögon så att de aldrig mera kan se ljus! De enda kristna som är goda är de kristna som är döda. Ja, alla våra fiender måste utrotas, ty vi allena är heliga. Alla andra är hopplösa hedningar. Låt oss förgöra och förslava hela resten av mänskligheten i Guds, den Barmhärtiges namn!

Ja, vi ska slå dem i bojor så tunga, att de inte orkar lyfta dem, och spärra in dem i djupa källarhålor dit inget ljus når. Vi ska tortera dem för vårt nöjes skull och dra ihjäl dem på våra sträckbänkar. Och vi ska förnedra dem och utnyttja dem sexuellt. Vi ska frossa i deras elände, och de ska vara kuvade för evigt, de menlösa kräken, som tror på godhet och barmhärtighet! Ja, allt detta ska vi göra med de förbannade kristna hedningarna i Guds den Heliges och Mäktiges underbara förfärliga eviga namn. Det finns bara en Gud, och hans namn är Gud, och han har bara en profet, och det är Muhammed, hans förste och störste, siste och ende profet, mot vilken alla andra religioners profeter gäller såsom intet. Må Gud segra och må alla andra dö! Endast hans och hans profet Muhammeds trogna skall överleva såsom Guds vapen mot mänskligheten.

Ändå måste man för livets och för framtidens skull slicka massorna i röven. Om folket vill göra si så gör si och inte så. Om man gör så när folket vill göra si så går det en ofelbart illa. Vare sig han är en konung eller en skomakare så är en människa maktlös inför det universella vansinne som massmentaliteten är. Därför leder jag hellre ikonoklasmen än att jag motstår den. Därför måste jag uppmuntra folkets förstörelselusta och med välbehag se på hur de förgör uråldriga sköna ikoner och målningar, det utsökta resultatet av en femhundraårig kulturutveckling, den kristna konst som är det bysantinska rikets ryggrad och -märg, hur de skändar kloster och kyrkor och hur de förstör århundraden av digert arbete och världens finaste hantverk, bara för att de vill driva sin fanatiska hysteri till sin spets.

Det är helt säkert att detta vansinne icke kan lända till något gott för vårt rike. Men det är bättre att uthärda denna dårskap, denna onda förstörelselusta, detta barbari och dessa hemska tider och överleva än att heroiskt försöka motstå det oemotståndliga onda och dö.

Vad som nu händer skulle aldrig ha kunnat hända på Konstantins eller Justinianus tid. De entusiasmerade folket och gjorde det gott. De ledde sina arméer och sitt rike till framgång, ljus, glädje och välfärd. På deras tid älskade Gud vårt rike, det heliga Grekland, Anatolien och Bysans, vilket han nu ej längre kan göra, eftersom han har skickat på oss den själsliga pest som ikonoklasmen är.

Min uppgift här vid kejsarens hov är att uppteckna allt vad som händer. Det är inte lätt, ty det är minsann alltför mycket som händer! Man borde uppfinna bättre skrivmedel och en enklare skrift, så att man kunde skriva lite snabbare.

Kejsarens senaste intresse är en man som hette Platon. Denne man lär ha skrivit en hel del som han har hittat på själv, och det är hans sätt att skriva som har fängslat kejsaren. Just nu försöker den i Rom av påven krönte man som har visat sig vara den bäste i världen upprätta akademier.

Det enda felet med denne vår tröge kejsare anser jag vara det att han inte kan skriva. Det är en av mina konstiga idéer att allt som är gott på jorden av det som mänskor har skapat beror av det skrivna Ordet, och att man måste kunna handskas med det skrivna Ordet för att mänskans civiliserade strävan alls skall kunna fortsätta. Men det är nu bara en av mina konstiga idéer. Jag kallas här vid hovet för Albert den kufiske. Det är dock som sagt synd att kejsaren inte kan skriva, men det är kanske mera hans tragedi än ett fel hos honom.

Men nu vill jag förkunna vad som är det underbaraste med honom. Det är hans ödmjukhet. Menar jag då att kejsaren, världens härskare, är ödmjuk? Ja, det är precis vad jag menar. Han är ödmjuk inför Herren. Han erkänner utan vidare att han trots allt bara är en vanlig usling till syndare.

Hans ärorikaste batalj var kriget mot longobarderna. Han frälste Italien från barbarerna, räddade påven och kyrkan från undergång i sista minuten och kysste påvens ring. Som belöning krönte Petri efterträdare honom till romersk kejsare och till den förste kejsaren i västerlandet sedan Augustulus. Det underbara i detta historiska faktum är att påven och kejsaren, härligheten och makten, himmelriket och jorden, samarbetar och verkar tillsammans till varandras fromma och till världens väl. Måtte denna underbara lyckliga förening mellan himmelsk och jordisk makt bestå!

Vad är pessimism? Pessimismen är ett ont troll som folk tyr sig till när de förfaller. Pessimismen är allt det som inte är konkret. Pessimism är allt vad folk inbillar sig och tror på när de glömmer bort att vara flitiga. Pessimismen är själens och religionens bottenlösa avgrundsmörker. Bort, allt skrock och ondskefull olönsamhet! Fram för den egna personliga självständiga initiativrika mänskliga viljan! Det enda sättet att klara sig undan pessimismens förbannelse är att arbeta duktigt alla dagar tills man dör. Hellre en trägen och obildad slav än en kultiverad och lat pessimist!

Men om nu religionen är ett ont och ett bottenlöst avgrundsmörker – skall man då förkasta påven? Ja, om han ej duger någonting till. Men dagens påve är stark, duglig, kraftig och myndig, så låt oss därför kyssa hans toffel och samarbeta med honom. En stark och duglig karl är alltid beundransvärd, och en svag och oduglig person är alltid förkastlig. Det var slapphänta fähundar och byråkrater som lät Karl den stores rike gå åt skogen.

Allt gott kommer från den vår egna jord som vi själva står på. Älsken kvinnorna, vasaller, ty endast de kan välsigna framtiden med barn! Hell dig, o kvinna, ty du är världens största välsignelse! Du är höjden av allt gott. Du är den dyrkansvärda ljuvhetens oemotståndlighet och gudomlighet. Du är fullkomligheternas fullkomlighet, skönhetens fulländning, det underbaraste som finns på jorden och det enda jag vet som skänker frid. O kvinna! O härliga njutbarhets underbara äkthets naturlighet och allt annat överträffande sällhetstillstånd! O sinnlighet, låt mig få njuta av ditt rus för evigt!

Katedraler är idag i färd med att byggas över hela Frankrike. I Rheims, Amiens, Rouen, Paris, Vézélay, Cluny och Chartres reser sig gudomliga himmelska boningar byggda av människor till Herrens vår Guds ära som monument över vår kärlek till honom, och de är ämnade att symbolisera vårt förbund med honom för evärdlig tid. Jerusalem har befriats från barbarerna av tappra korsriddare, på alla områden triumferar kristenheten, och ingenstädes finns det längre någon fruktan för barbariet och för Satan. Mefistofeles är död. Leve Herren Gud i all evighet!

Överallt händer det underbara ting. Katedraler byggs ej endast i Frankrike utan även i England, Tyskland, Italien, Nederländerna och Spanien. Ja, över allt i den civiliserade världen triumferar Kristus och även utanför den. Ett andra korståg, som skall fullfölja befrielsen av länderna runt östra Medelhavet, förbereds nu i hela Europa, och över allt verkar heliga män och händer det otroliga saker. I England tjänar Thomas à Becket kyrkans sak i Canterbury, i Tyskland har kejsar Henrik äntligen tvingats ner på knä av påven och blivit rätteligen förödmjukad i Canossa, och här i Frankrike har just världens vackraste saga utspelats, nämligen berättelsen om Petrus Abailards tragiska kärleksförbindelse med Héloise. Å vilken tid! O Gud! Med uppriktigaste innerlighet tackar vi Dig för att Du åter har förlöst och räddat mänskligheten efter århundraden av mörker, och med än större innerlighet ber vi Dig, o Gud, att stanna här och förbli hos oss på jorden stödjande och upprätthållande Din kyrka så länge som möjligt och gärna för alltid.

O heliga Maria, alltid rena jungfru, bed för oss till vår Gud att Han må vara oss lika nära som Han är idag från evighet till evighet. Amen.

Av allt underbart som livet består av, frånsett livet i sig självt, älskar jag varmast av allt vår stad Konstantinopel. Varför lämnade jag då denna stad som jag älskade så? Det var ingalunda av vantrivsel, leda eller avsky som jag drog mig därifrån, och ej heller var det på grund av någon önskan att få leva i avskildhet. Nej, det var blott och enbart av den anledningen, att jag icke längre kunde uthärda att på nära håll bevittna dess utveckling och gradvisa undergång, som jag flyttade därifrån. Dess kejsartron är ej längre en plats för kejsare, ty numera ser jag endast egoister, idioter, tyranner, dårar, narrar och yra höns vanpryda den. Och medan dessa blir allt mer degenererade tillväxer Västerlandet kulturellt och materiellt: det frodas och blomstrar och börjar konkurrera med oss, och ur konkurrensen växer det fram avundsjuka och därur hat till oss och vår grekiska nation. Och samtidigt har vi muslimerna i söder som för varje årsskifte förstör, härjar, slaktar, dödar och bränner allt vildare, allt mera hotande och allt närmare oss och vårt hjärta, som är Konstantinopel. Och folket, detta mitt älskade kristna grekiska folk, svälter av såväl andlig fattigdom som av materiell nöd. Deras förhoppningar på framtiden gäckas och förgörs grymt varje gång som en nykrönt och gloriös kejsare visar sig överträffa alla de med blodig omsorg störtade tidigare tyrannerna i hemskhet, svekfullhet och inkompetens. Till och med Venedig, som är vår trognaste och mest älskade dotter, har till följd av den utveckling, som ovan har beskrivits, på senare tid allt mer glidit ifrån oss. Ett rykte från Genua nådde oss nyligen, som förtäljer att européerna skramlar vapen med oss i tankarna, och att de önskar latinisera oss, förslava oss och förvandla oss till en av dem utplundrad västerländsk provins, och mycket talar för att ryktet tyvärr talar sanning. Det är till följd av denna fruktansvärt sorgliga, tragiska och outhärdligt smärtsamma utveckling som jag har lämnat vår älskade stad Konstantinopel. Av alla sätt att dö på är det mest kvalfulla sättet att dö långsamt, och att nödgas se andra dö långsamt är än outhärdligare än att göra det själv. Hellre skär jag ut mitt älskade Konstantinopel ur mitt plågade hjärta genast än att jag framför mina ögon upplever hur det sakta men säkert på långsammaste vis fräts sönder och plågas ihjäl inifrån.

De av vårt lands historiska gestalter som jag mest älskar att tänka på och som tyvärr tillhör det förflutna är i första hand vår stads fader Konstantin den Store själv, den storslagne Justinianus, den gamle innerlige Heraclius, den härlige och duglige Leo Isauriern samt de tre ädla Komnenierna Alexios, Johannes och Manuel, under vilkas fruktbara tid detta vårt gamla ädla rike nog upplevde sin troligen både sista och största lyckliga storhetstid. En annan man vars minne jag vördar, älskar och håller heligt, och vars namn ännu lyser trots dess sju hundra år gamla gravsten, är vårt lands byggherre och trotjänare Belisarius, som aldrig fick någon lön. Det finns även några underbara drottningar som är mera avhållna av mig idag än vad de var av sina gemåler medan de levde, och dessa är Justinianus sägenomsusade gemål Theodora och Johannes Komnenos väna och blida drottning Irene.

Den stad i världen som jag älskar mest näst efter Konstantinopel är det ännu unga Venedig. Till skillnad från sin numera gamle av världen halvt förgätna fader går hon enligt vad jag och alla andra tror en härlig och lysande framtid till mötes; och med hela mitt hjärta unnar jag den enda sanna Medelhavsdrottningen en dylik, och önskar till och med att den må bli ännu mera härlig än vad någon av våra storhetstider var. Aldrig skall jag glömma den nästan otroliga skönhet och den himmelskt översvallande livsglädje som hon så överväldigade mig med när jag som ung man för första gången anlöpte hennes hamn. Jag finner det fullt antagligt och hoppas det vara möjligt att hon en dag i en avlägsen framtid rentav reser sig som kanske hela världens drottning och varför då inte även som den nya tidens Athen?

Mycket finns det i världen som är beklagansvärt, tragiskt och ont. Av allt tragiskt som finns anser jag det mest tragiska vara det allmänna lättsinne och den fruktansvärt fatala brist på förstånd som visar sig i människans glömska av sitt förflutna. Jag är allmänt ansedd som en av detta rikes mest lärda och kunskapsrika herrar, och detta till trots vet jag praktiskt taget ingenting om exempelvis antikens Athen eller Babylon, därför att allmänna kunskaper om dessa tider ej någonstans står att finna. Denna värld har ej brytt sig om att ta vara på det högsta som den har frambringat, och dessa mänskor har glömt bort och tappat bort sina största, vackraste, värdefullaste, mest ovärderliga och mest gudomliga skatter och minnen, vilket jag ej sällan känt mig lockad till att hata och förbanna hela mänskligheten för. Det enda egentliga som jag efter femtio års forskningar har lyckats finna ut om Babylon är att det var världens första ordentliga stad och historiens och vetenskapens krubba. Om Athen vet jag något mer, ty dess ruiner och lämningar finns ännu kvar och vittnar om att den stadens skönhet och ära aldrig har överträffats. Athen har ännu inte begravts levande av naturen och glömts av civilisationen som Babylon, men det lilla som vi vet om exempelvis Perikles fredsperiod är för litet för att det skulle kunna användas som grund för seriös och vederhäftig historisk forskning. De av kyrkor och trädgårdar överbyggda grekiska templen har alltid uppfyllt världen med spekulationer, men vi saknar visshet. Jag vet i mitt hjärta att hellenernas kulturvärld var och är oöverträffad, men min privata djupa övertygelse därom är icke nog för att eliminera framtida auktoriteter som i brist på bevis kommer att hävda att varken Athen eller Babylon egentligen var någonting märkvärdigt.

Till allra sist vill jag säga ett ord om det folk som benämns tyskarna. Jag anser och ser nu redan att det romarrike som de under kort tidsrymd med kraft och energi har byggt upp är mera likt ett romarrike än vad vårt någonsin har varit. Jag tror att den framtid som kommer tillhör dem. Jag tror på deras duglighet och sätter mycket hopp och tillit till dem. Och om det är så att de verkligen går ljusa storhetstider till mötes så hoppas och önskar jag innerligt med hela min själ att de med sin av Gud erhållna makt i så fall må föra denna värld, detta Europa och denna civilisation framåt i stället för åt det håll som Romarriket valde att vända sig åt, som var bakåt. Må Gud skydda dem och vara med dem. Jag önskar att framtiden får se upplysta och begåvade män pryda en upplyst och värdig världsmonarkis kejsartron. Och till sist ber jag till Gud med hela mitt väsen att någon dag någon gång frälsa oss från våldet.

Onödigt men ändå nödvändigt att tillägga är att Gud naturligtvis är föremålet för min allra högsta och innersta kärlek. Liksom väl alla dödliga har jag ofta tvivlat på hans existens och känt mig övergiven av honom och hopplöst vilsen i denna värld av ting, av krig och intriger, av mänsklig förvirring och ondska, men även om jag alltför ofta varit förtjänt av den eld som brukar tilldelas kättare, så tänker jag dock aldrig det minsta lilla upphöra eller vackla i min kärlek till gudomen såsom en mänsklig idé. Ty blott en sådan tanke hos den mänskliga varelsen bevisar enligt min mening att människan är något gudomligt. Om Gud finns, hur han ser ut och om han har skapat världen och människan eller inte spelar därmed ingen roll. Det räcker med att människan åtminstone i sina få ögonblick av klarhet är gudomlig nog att kunna ha gudomliga föreställningar.

Och därmed är hela min kärlek yppad.

Genom sina förföljelser av arianerna, montanisterna, donatisterna, nestorianerna, Origenes, Johannes Chrysostomos och samtliga försök till vidareutveckling av kristendomens kärnbudskap, som är kärlek och ödmjukhet, har faktiskt de kristna själva frambringat den islamska reaktionen, som alla förföljda fritänkande kristna villigt har slutit sig till bara för den etablerade kristna intoleransens skull. Islam har aldrig angripit en som velat samarbeta med islam men alltid alla som visat sig intoleranta mot islam.

Man kan tycka vad man vill om islam, men den är mera upplyst än kristendomen, som faller på sin dogmatik utan förnuft.

Var står då judendomen i förhållande till dessa, denna uråldriga frambringare av båda dessa vilda söner? Judendomen är den mest tragiska av alla religioner genom att den genom Moselagen så totalt begränsar sig själv att den aldrig kan omfatta andra folk än Israels egna barn. Den kommer sanningen närmast men vaktar sanningen så fruktansvärt noga och så svartsjukt att ingen utomstående släpps inpå den. Därför kan judendomen aldrig bli någon världsomfattande religion. Jag har försökt reformera den i min kritik av Talmud men endast mött motstånd och slutligen bannlysts såsom kättare. Därför är världen dömd till att tillfalla dessa båda vilda och intoleranta religioner islam, som av pur fanatism brände upp världens största och äldsta boksamling i Alexandria för fyra hundra år sedan, och kristendomen, som till sin natur är sådan att den ständigt måste utlösa inbördeskrig inom sig själv. Och dessa båda världsreligioner är tillsammans sådana att de för evigt kommer att vara i blodig fejd med varandra tills de båda har förintat varandra och sig själva.

De första åren efter hans död var jag dock fortfarande lycklig. Jag hade mitt hov i det vackra Palermo att yvas över, och jag hade alla mina judiska, orientaliska och musselmanska vänner. Under de första tio åren såg det ut som om mitt liv i alla fall trots min ensamhet skulle bli lyckligt. Jag hade allt så länge jag hade mitt normandiska Sicilien. Jag var Medelhavets härskare, och hela den latinska och grekiska världen plus världen utanför älskade mig. Jag betraktade mitt liv som fullkomligt. Ändå gick allting på tok. Varför?

Var det påven som vände sig mot mig, vilket jag alltid har trott, eller var det jag som vände mig mot påven? Jag vet ej. Jag vet blott att jag gradvis förlorade alla mina vänner.

Påven var den förste som vände sig emot mig. Han bannlyste mig för att jag i det längsta uppsköt att dra ut i krig mot östern och befria det heliga landet åt honom. Hela Europa hade vid det laget fått det här med korståg på hjärnan efter alltför många fiaskon, redan det andra korståget var ju ett totalt misslyckande, det fjärde var rena plundringståget mot Konstantinopel, inte en enda korsriddare kom i den huliganmarschen ens över Bosporen, och det femte ska vi inte tala om, när hela Europa skickade ut sina små barn för att de i deras oskuld skulle komma alla musselmanska härskaror på skam. Alla dessa barn skickades ut mot sin säkra undergång och död, många togs som slavar av muslimerna och tvångsislamiserades eller kastrerades, medan ett fåtal råkade ut för förnuftiga mänskor som skickade hem dem igen. Alla dessa misslyckade korståg gick påven åt huvudet, varpå han förkunnade att det var min enkannerliga plikt att med våld befria hela det heliga landet, eftersom ingen annan kunde göra det. Jag uppsköt i det längsta detta ärende då jag inte hade någon önskan att bråka med mina muslimska vänner och kolleger. Jag talar ju deras språk och förstår dem och deras mentalitet, medan förstockade påvar och kristna fackidioter inte fattar ett dyft av orientalisk kultur. Nåväl, för att blidka denne stackars enfaldige påve övergav jag allt vad jag hade kärt och drog ut mot Jerusalem. Jag hade förberett mina muslimska bröder, vänner och kolleger på skådespelet, så de tog vänligt emot mig och öppnade Jerusalems portar för mig, varvid inte ett skott behövde avlossas, inte en pilbåge spändes, inte en droppe blod behövde flyta genom min orientaliska diplomati. Jag återvände hem i triumf med Jerusalems krona på mitt huvud, och påven omfamnade mig och förlät mig och tog tillbaka sin löjliga bannlysning, men blott för att sedan strax åter vända sitt hat mot min person och visa att hans fientlighet mot mig var starkare än någonsin, bara för att han inte förstod mig. Gregorius IX var denne man som lärde mig att hata kyrkan och all etablerad kristen skenhelighet.

Jag gav dock igen och jagade bort honom från Rom. Tyvärr lät han sig förnedras utan vidare och slog sig ner i Avignon varifrån han framgångsrikt fortsatte att bekämpa mig. Först uppviglade han hela Italien mot mig med Milano, Bologna, Verona, Bergamo och alla de andra mäktiga städerna, och sedan gjorde han alla mina furstar i Tyskland till upprorsmän. Nästan i ett slag var hela världen från Sicilien till Östersjön inklusive Frankrike vänd emot mig. Vad annat kunde jag göra än försvara mig själv och ge igen med blod och järn? Endast en dåre bekämpar inte olyckan så gott han kan.

Dessa påvar blev sedan i sin hysteri mer och mer absurda i sina vanvettiga övergrepp. För att finansiera sina krig mot mig kom de på idén att sälja avlat, att alltså lova syndernas förlåtelse till vem som helst mot betalning, vilka brott syndaren än hade begått. Avlat kunde till och med utlovas i förväg, innan synderna eller brotten hade begåtts, mot en extra kryddad betalning. Det var alltså rena mutsystemet enkom anstiftat för att korrumpera hela kyrkan och för att förvandla kyrkan till en firma för systematiskt bedrägeri i avsikt att lura och utsuga hyggliga mänskor, som såg sig nödsakade att falla till föga för denna kyrkliga utpressning, då kyrkans helvetespredikningar ju skrämde dem från vettet med sina löften om evig skräck i helvetet, om de inte gav kyrkan sina sista sparade pengar.

Innocentius IV hette despoten på påvestolen som slutligen ordnade så att min älsklingsson togs till fånga vid Fossalta. Allt är påvarnas fel. Jag var lycklig en gång och världens furste nummer ett. Allt har sedan gått förlorat till följd av påvarnas intriger, stämplingar och blodiga makttörst. Allt är påvarnas fel. Världen idag är i upplösningstillstånd till följd av vad påvarna har gjort för att reducera min makt. Om allt går åt helvete efter min död så är det inte mitt fel utan påvarnas. Jag ville aldrig göra en mänska något för när. Allt vad jag någonsin ville var att få leva i fred med mitt underbara hov på Sicilien. Jag önskade aldrig krig, och allt vad jag ville när jag drog ut i fält var blott att försvara mig och min rätt mot påvarnas infernaliska orättvisa och hatiska övervåld. Varför vände sig hela världen emot mig? Vad gjorde jag för fel? Min Gud, varför övergav du mig?

Min värld är på väg att upplösas. Jag ensam ärvde och lyckades sammanhålla min farbror Djingis Khans väldiga rike, men efter mig kommer det att gå under. Mina arvtagare kommer att skifta det mellan sig, och det gamla Kina, den store kejsar Tai-Tsungs dynamiska och oerhört framstående välordnade kulturland, kommer gradvis att gå mot sin undergång. Men denne Marco Polo har för mig öppnat perspektivet om att Europa i framtiden kan komma att överträffa oss.

Kära dödliga, lyss till en som är odödlig! Minns ni mig? Jag är den man som älskade Beatrice, som aldrig kom henne nära men som just därför älskade henne desto mer. Jag är den man som fördrevs från Florens av mina fiender för att jag var bättre än de. Jag är den som sjöng om Florens, som förvisades från Florens och som mera än någon annan florentinare ärade Florens.

Ja, som ung vacker begåvad och ambitiös aristokrat i mitt livs enda hemstad Florens hade jag en gång både makt, pengar, inflytande och allt. En familj hade jag även som i mycket bidrog till att göra mitt liv till ett enastående utomordentligt nöje som såg ut att aldrig vilja ta slut. Men det tog slut, tyvärr, ty jag försökte förbättra världen.

Som medlem av de vita, som var aristokraternas parti i Florens, drog jag ut i kamp mot korruption, lättsinne, odygd, förräderi, statsfusk och världslig oenighet. De svarta, som var det kyrkliga partiet, besegrade oss, fördrev oss och tillintetgjorde oss. Mitt hem skövlades och jag berövades familj, egendom, hemstad och allt, ty jag blev landsförvist och hotades med döden om jag någonsin skulle våga komma tillbaka. Sålunda jagad ut ur världens gemenskap, hänvisad till ingenstans och utan skydd för alla vildmarkens fasor fann jag mig förirrad i den mörka hemska skog som inleder min Komedi. Tro ej att min tragedi var onödig eller att den kunde ha undvikits. Den var nödvändig, ty den tilldelades mig av Gud, och jag prisar och tackar honom för hans underbara vilja.

Jag gav ej upp min kamp för det att jag hade förskjutits och tvingats in i vanmaktens skogs svarta natt. Nej, jag fortsatte att kämpa mot dem som vanvettigt trotsar helig örnbild och mot dem som lika vanvettigt försöker att besegra och kuva den. Men hur jag än försökte att bestiga den världsliga rättfärdighetens underbara berg så drevs jag obönhörligt ner mot ravinens brant och mot skogens mörker igen av pantern, lejonet och varginnan, som är mänsklighetens tre jordiska ärkefiender och eviga oöverkomliga hinder i vad människan än försöker företa sig. Det var då i min djupaste förtvivlan som ett himmelens barn kom till min hjälp. Det var min evigt rena lycka Beatrice. Det var hon som för att leda mig ut ur mitt dilemma sände min själslige fader Vergilius till min sida.

O Beatrice, prisad vare du från evighet till evighet för din sällhets skull! Utan dig hade jag aldrig erfarit Guds nåd, utan din värme, välvilja, vänskap och välsignade väsensfrändskap hade den svarta ansvarslöshetens hål uppslukat mig, och utan dig hade jag varit förlorad. Tack, o Beatrice, nu och för evigt, för att du räddade mig. Och ditt sätt att rädda mig på var fantastiskt, ty du lät Vergilius ledsaga mig ut ur världens mörker och ner i helvetets, som givetvis var många tusen gånger djupare, hemskare och värre. Men jag behövde det. Tack, o min evigt andligt älskade!

Ja, ner i helvetet, ner i den bottenlösa avgrundens hål ledde mig Vergilius. Efter att ha sett de inför livet fullständigt likgiltigas gråa massa, som i hopplöshetens mörker led av samma tomhet som de hade lidit av på jorden, stiftade vi bekantskap med Karon, som vredgat, otåligt och obönhörligt forslade fördömda andar över den svarta floden Akeron. En vild och hemsk uppenbarelse var han, som dängde dem i huvudet med sin åra som tövade med att stiga in i hans farkost. På andra sidan om helvetetsfloden såg vi Limbus, den sköna ängen, där alla tiders mest framstående hedningar befann sig. Här fanns alla de gamla grekerna: Homeros, Platon, Aristoteles, Sokrates jämte nästan lika gamla latinare: Horatius, Ovidius, Seneca och Lucanus. Denna krets var Vergilius egen hemort, och jag har ofta farit ned och besökt honom på nytt sedan den första gången vi träffades. Limbus alla härliga om dock okristna gestalter blev mina vänner vid mitt gästande av deras krets, och de har förblivit mina vänner sedan dess.

Minos träffade vi sedan, en annan avgrundsgrek, som av Gud hade tillsatts till att döma över de fördömda. Fruktansvärd var han, och fruktansvärd är han ännu där han står och uppenbarar för varje biktande syndare vilken avsats i helvetesbrunnen som den arme skall störtas ned till. Därefter stiftade vi bekantskap med helvetesorkanen, som längs den andra infernokretsens väggar oupphörligen virvlar omkring med världens på sex alltför begivna arma satar i evig ofrid intill den yttersta dagen. Chockerad ända in i märgen fördes jag sedan avsvimmad till Kerberus och dennes krets: de som i sitt jordeliv hade ätit och druckit alltför mycket och alltför gärna och som här pinades av evigt oväder, evigt regn, hagel och snöfall och evig tjock gyttja att vada, snubbla och snava i. O läsare, jag har skildrat allt detta förut. En pina var det då att skildra vad jag såg, och en pina är det än idag! Därför skyndar jag mig, så att vi snabbt skall få det hela undanstökat.

Frossarna efterföljdes på vår färd av Pluto, som av grekerna kallas Hades, och alla hans likar och anhängare: girigbukar och slösare, som ringar tvenne trädde mot varandra, ständigt skymfande varandra och ständigt kämpande hårt med att rulla fram de väldiga block av snålhet och skuld som de på jorden hade samlat ihop åt sig. Efter att ha passerat dem anlände vi till floden Styx, som bildade ett gigantiskt stinkande avgrundsträsk. I dess gyttja krälade och vältrade sig de vreda och argsinta, som ännu trots all den dy och träck som dränkte dem iddes slåss och bråka med varandra om och för ingenting. Flegyas, den mot Apollon upproriske, skeppade oss över vredens bubblande och tjyttande träsk och satte av oss framför en helvetesstads murar som jag fick veta att hette Dis. Det krävdes en Herkules till hjälp för att vi alls skulle kunna slippa in där undan Erinnyernas hemska uppenbarelser och bort från den förskräckliga Gorgons hot.

I Dis brann alla kättare, de som ej hade velat tro på Gud. En hemskare och dystrare stad har jag aldrig sett maken till. Den bestod som bekant av brinnande gravar bland vars mitt jag fann min beundrade vän Farinata.

Sex kretsar av helvetets nio hade vi nu redan avverkat och mindre än en niondel av min Komedi var avfattad, ty ju längre vi kom ned i Satans gruva, desto svårare blev det att ta sig fram, desto ohyggligare blev fasorna att bevittna, och desto svårare blev det att uppleva och beskriva dem. Vi vilade mellan den sjätte och sjunde kretsen för att sedan klättra ner till den rasande Minotaurus terass.

Här vaktade kentaurer en kokande flod som bestod av blod i vilken syndare låg nedsänkta vilkas skuld bestod av våld gentemot andra och varandra. Den lärde Kiron var en av kentaurerna, och Attila var en av de djupast nedsänkta.

Därefter kom vi till en skog. Jag bröt av en torr gren, varpå trädet som grenen tillhörde gnällde och kved. Harpyor bodde i denna skog, och träden, vilkas mycket sparsamma löv var svarta, var syndare som hade tagit sina egna liv. Harpyor åt deras giftiga knoppar och gnagde hål på deras löv och kvistar.

Skogen förde oss tillbaka till den blodröda flod som ovan har beskrivits och som kallades Flegethon. Vi följde den in i hädarnas öken.

Egentligen består hela helvetet blott av hädare, sådana som ej följer Guds vilja och som vänder sig emot hans verk, men här i den nedre sjunde kretsen fann vi i alla fall de hädare som öppet hade hädat och smädat Herren. De låg, kröp, sprang eller satt i brännhet sand medan evig eld flödade ner från himmelen såsom ett regn. Jag vandrade länge där och såg alltför många bekanta ansikten bland den ocean av syndare som var dömda till att för evigt på nytt brännmärkas av den frätande och svidande elden.

Från den sjunde kretsen kom vi till en avgrund där svekets monster väntade på att få föra oss ned. Geryon hette han och såg sympatisk ut men ägde en skorpions kropp förstorad till en dinosauries storlek. Trots att Vergilius tämjde honom satt vi upp på honom i skräck, varpå han förde oss ned till Malebolges djävulsgropar, den åttonde kretsens tio diken, där hela världens värsta slödder befinner sig. I ett dike piskades av djävlar kopplare utan pardon och förförare än värre. Jason såg jag där kunglig fortfarande. I ett annat låg smickrare nedsänkta i en vidrig ström av träck och gyttja, skit och annan mänsklig smuts och orenlighet, dömda till att för evigt sjunka ned i egen dy. Gropar täckte det tredje dikets botten i vilka brann med huvudena i jorden och fötterna ovanför allsköns simoniter. Spåmän och trollkarlar gick vanskapta och missbildade sörjande omkring i den fjärde cirkeln. Teiresias siaren var en av dem. I nästa grop kokades mutkolvar i beck, vaktade av djävlar som försökte göra resan svår för Vergilius och mig. Lyckligtvis överlistade vi dem.

I den följande av Malebolges klyftor vandrade själar omkring i gyllene kåpor som blott var sminkat bly. De rörde sig långsammare än sniglar, ty så tunga var deras dräkter som de hade fått för sitt skrymteri. Tjuvar fanns i nästa grop som delade den med ormar som ständigt stang, kvävde, band och betvang dem. En stungen fördömd förbrändes omedelbart till aska men återfick strax som en fågel Fenix sin gestalt för att blott förföljas och betvingas av nya äckliga och slemmiga kobror stora som pytonormar. Det var i beskrivningen av dessa fasor som jag gick i land med att överträffa Ovidius.

I den följande gropen brann eviga eldar i vilka dvaldes falska och sataniska rådgivare som Diomedes och Odysseus, vilkas trähästknep ledde till ett större fall för dem än för Troja. Sådana som hade sått split skördade split i den nästa där blod, sår, ve, elände och allt vålds och brutalitets fasansfulla följder låg i dagen värre än på något slagfält i historien. Muhammed löpte där uppskuren från hakan till ändtarmshålet med inälvorna dinglande utefter låret. Bertrand de Born gick omkring med sitt avskurna huvud i handen. Förfalskare bodde i den nästa dalen som bjöd på den dittills värsta stanken i helvetet. Evig förruttnelse var deras straff. De kunde inte ens resa sig utan låg på varandra i högar stinkande och klagande och skrapande svårt sina sår, bölder och levriga skorvar. Ej den hemskaste spetälska var värre än den pest som för evigt fick Malebolges sista klyftas fördömda till att ruttna.

Sedan kom vi till jättarnas brunn där giganterna, titanerna, de hundrafalt händiga och andra jättar satt fängslade för alltid. Nimrod med sin lur satt mitt ibland dem muttrande för sig själv vad endast den som han med sina futtiga jordiska medel försökte nå upp till och överträffa över huvud taget kan förstå. Anteus, den yngste och den ende icke fjättrade av jättarna, lyfte på Vergilius uppmaning ner oss till Cocytus is, helvetesbrunnens botten.

Cocytus is, den nionde kretsen, inbegriper fyra avdelningar: Kaïna, där förrädare mot egen släkt finns, Antenora, som förvarar landsförrädare, Ptolomea, där förrädare mot egna gästvänner finns, och Judecca, som innehåller förrädare mot egna välgörare. Den är i motsats till andra avdelningar av helvetet oförändrad än idag, men jag vill dock visa exempel på typer som har hamnat här efter mitt första besök, ty därtill har den unge skald som jag vägleder uppmanat mig.

Låt oss frysa på den eviga isen. Huvud invid huvud ses här sticka upp ur isen, alla framåtböjda och ständigt klagande över sin lott. Upp till kinden är de evigt fastfrusna och ljuter sålunda en evig död. Låt oss passera Kaïna och se Antenora.

Försatt i evig grämelse klagar här Camille Desmoulins, en av de som uppviglade Frankrike mot Frankrike. Fröjda er, o människor, ty gudomlig rättvisa har skett här. Ett stycke längre bort i mörkret ser vi den store och folklige Danton, lastbar och makttörstig än, som legaliserade våldet i den franska revolutionen, och bortom honom de tvenne som bar den största skulden till det ljuva Frankrikes fall efter le grand siècle: apansiktet och gentlemannadiktatorn.

Nästan parallellt med dem ligger Rysslands banemän orörliga i isen: mannen som sände sin kejsare till Sibirien, mannen som mördade sin kejsare, sin kejsares familj och rysk demokrati, samt paret som gjorde slut på Rysslands lyckligaste tid med att göra slut på älskad Alexander. En annan sate som blänger blott sin blick ovan denna eldfasta is hette John Wilkes Booth på jorden.

Låt oss gå vidare. I Ptolomea ligger själarna på rygg. De kan ej gråta, ty deras första tår stelnade i deras ögon och blev till is som för alltid hindrar vidare tårar från att tränga fram. Ptolemeus, som Ptolomea är uppkallat efter, var den som under ett gästabud till Judas Mackabeus ära dräpte denne. Hans efterföljare är det som vi ser i denna is.

Vi närmar oss Judecca. Kylan förlamar all känsel, och långt borta ser vi något nattsvart, dunkelt och jättelikt höja sig. Själarna ligga ej längre med sin huvudskål synlig ovan isen. Vi har kommit till den avdelning där de ligga fullkomligt begravda och täckta av den kvalfulla järnis som hårdare, kallare och djupare är än sydpolens. Jag vill göra er uppmärksam på en gestalt som ligger här. Han ses långt där nere med benen uppåt förvriden tillsammans med sin häxa. Han var den munk som förrådde kyrkan genom att vända germanerna emot den och klyva den i två motsatta läger, så att han störtade Europa i hundraårigt inbördeskrig.

En annan världsförrädare ses ännu närmare Lucifer ligga levande begravd nere i djävulens egen is. Se hur groteskt han ligger med kroppen krökt bakåt och med anletet vridet till en äcklig och skräckinjagande grimas. Han var materialist en gång och en skam för de båda folk som han representerade: det germanska och det judiska. Han hatade världen och förledde den därför till att vända sig mot sig själv. Än idag följer en fjärdedel av världen hans hatiska ateistiska läror ner i helvetet. Endast en förrädare har funnits som var värre än han. Den förrädaren ser vi malas för evigt i djävulens bloddräglande gap. Djävulen själv har jag omsorgsfullt beskrivit förut med hans tre huvuden som tillika med Judas tuggar på Brutus och Cassius, med hans tre väldiga par vingar som evigt driver in den vind över Cocytus som gör dess hav till världens kallaste plats, med hans jättelika håriga fula hemska svarta gestalt som är större än någonting levande på jorden, med hans sex floder av tårar, som med spott och blod rinner ner för hans tre hakor, och med hans övermåttan fasaväckande ansiktsuttryck av evig bottenlös bitter och hopplös grämelse. Den skönaste av änglar var han en gång. Upprorisk mot Gud störtades han hit ner i detta svarta hål, bildade jordens medelpunkt mot vilken alla tyngder falla och blev smärtans, plågans och den aldrig upphörande pinans rikes kejsare, mörkrets och hopplöshetens eviga furste, fastfrusen för alltid till halva bröstet i ondskans osmältbara is.

Ändå är inte ens denna situation alldeles hopplös utan ständigt föremål för Guds omprövning. Talrika petitioner och vädjanden har under de senaste tre hundra årens demokratiska tidevarv inkommit med väl formulerade förböner för omprövning av åtminstone Judas, Cassius och Brutus fall. Voltaire var en av deras skickligaste advokater. För närvarande övervägs det allvarligt att ersätta Judas, Brutus och Cassius positioner med Adolf Hitlers, Josef Stalins och Mao Zedongs, de tre värsta massmördarna och förrädarna mot mänskligheten i hela dess historia.

Utan Vergilius hade jag aldrig vågat klättra ner för Lucifers raggiga lortiga fasansfulla kropp, förbi jordens medelpunkt och djävulens ben till den naturliga fängelsehåla som bildar ett förrum åt helvetets utgång, men Vergilius ledde mig, och ut kom vi från mörkrets rike via den gång som leder från jordens medelpunkt till Luttringsberget på andra sidan världen, som alla upptäcktsfärder och världsomseglingar till trots ingen dödlig ännu har lyckats finna. Vergilius och mitt äventyr i helvetet är en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma och förmodligen inte Vergilius heller. Den förenade oss i en evig vänskap. Han blev genom den min högt vördade fader, och jag är honom evigt tack skyldig för hans välvillighet och öppenhjärtliga hjälpsamhet mot mig. Endast en mänsklig ande står jag i större tacksamhetsskuld till, och det är givetvis min ljuvaste Beatrice.

Om mörkrets, ondskans, hatets, smärtans och hopplöshetens rike vill jag ännu säga det, att stora förändringar redan har ägt rum där sedan jag senast beskrev det. De fördömdas antal har mångdubblats, kretsarna har utvidgats, och på sina håll har nya avsatser, djävulsklyftor och terasser bildats. Att beskriva allt det nya och att visa upp alla kända personer i deras eviga förnedring kan jag ej göra här. Därtill krävs mera ord och tid än vad som har givits mig till att förbruka.

En annan sak som det är på sin plats att säga här är, att jag under århundradenas lopp har bedrövats av och en aning chockerats av att läsare av min Komedi har funnit just helvetet vara bäst och intressantast. De flesta som har öppnat min Komedi har läst endast helvetet, tyckt om det och ej velat gå vidare. En del som har gått vidare har funnit skärselden vara intetsägande och paradiset rentav tråkigt. Detta är tragiskt och beklämmande. Jag bör säga det, att den som föredrar helvetet framför skärselden och paradiset utan tvekan hör hemma i helvetet, liksom den som bäst tycker om skärselden hör hemma där och endast den som älskar paradiset hör himmelriket till. Akta er därför för att fastna i helvetet. Stirra er ej blinda på dess fasor utan sky dem. Helvetet är smärtans hemvist. Akta er för att sjunka ned till det låga stadium som de befinner sig på som njuter av smärtan.

För övrigt är helvetet omåttligt mycket hemskare än vad som någonsin har framgått av mina beskrivningar, ty helvetet är något som inte tar slut. Det fortsätter i oändlighet allt djupare och djupare. Det är en avgrund utan botten som ju längre ner man går ständigt blir allt hemskare, allt mörkare, allt smutsigare och allt grymmare. Jag har blott visat vissa särskilda människor och gestalter. Förbannelsens avgrund i dess helhet är ett begrepp som är så stort att endast Gud kan omfatta det. När en människa ställs inför det drabbas hon alltid av den eviga döden. Därför ställs endast de inför det som är förbannade.

Helvetet, hat, förbannelse, plågor, orättvisa, ondska och mörker är något som mänskan aldrig kan gå till botten med emedan avgrunden icke har någon botten utan är bottenlös. Men var och en som försöker gå till botten med saken kan därigenom inte undgå att finna evigheten och Gud.

Men nog nu om vidrigheternas vidrighet! Se, vi har kommit ut från vår vandrings gång genom jorden. Blicka upp och se åter stjärnors glans! Hör vågornas svall vid stränderna, hör vindens sakta prassel i löven och i strändernas vass, och se hur himmelen sakta rodnar inför morgonens begynnelse! Fåglar sjunger åter i luften, friden susar åter bland säven, livet blomstrar på nytt, och kärleken vaknar. Allt dött, hopplöst, gudlöst, trolöst, mörkt och ont är nu definitivt förbi, och tillsammans med Vergilius skall vi nu bestiga den svåra höjd som reser sig som ett jättelikt torn över havet: den luttrande brant som leder mot dygden. Skärselden kallas den i katolska länder och på italienska Purgatorio.

Låt oss innan vi stiger upp för berget slå oss ner vid stranden, svalka våra trötta fötter och vila litet. "Säg, fader Vergilius," spörjer jag mästaren, "ämnar du ledsaga oss till bergets topp liksom förr?"

"Ja," svarar den ärevördige, "så långt som till kyrkans gudomliga förklaring tänker jag leda er idag liksom förr, om det behagar er." Naturligtvis var det just ett sådant svar som vi önskade. Vad vore vår väg från mörker till ljus utan en ledsagare som Vergilius? Hur skulle vi kunna hitta hem utan en homerisk tjänare vid vår sida till att hjälpa och bistå oss?

Men låt oss nu röra på oss innan vi somnar förledda av denna stillhet i luften. Vi får dock icke glömma att tvaga oss ordentligt och binda ett sävstrå om vårt liv, ty så bjöd mig Cato, luttringsbergets väktare, att göra första gången jag var här. Vi måste ödmjuka oss inför det ljus som vi kommer att få se.

Skärseldsberget är oändligt mycket enklare disponerat än vad ondskans rike var. Därför kommer det antagligen att krävas färre ord till att beskriva det. Jag ber om mina läsares överseende härmed.

Vad man kan göra i skärselden som är omöjligt i helvetet är att sätta sig ner och tänka. Om vi dröjer ett slag här vid stranden och förbereder oss en smula inför den besvärliga bergsbestigning som vi har framför oss, så kanske vi får se den båt som brukar komma hit över havet med sådana själar som har räddats undan djävulen och den eviga fördömelsen. Ja, se, där kommer den! Den hade inte kunnat komma mera punktligt! Stillsamt glider den fram emot oss ur diset på havets spegel nästan utan att krusa den, förd av två bländvita segel som är en Herrens ängels vingar. Böj knä inför hans härlighet! Två av de som stiger ur båten känner vi omedelbart igen. Den ene bultade retad av en svensk Dag en sko i pulpeten inför en hel värld, och den andre var general och president i det land som Columbus trodde att var Indien. Tydligen har de återfunnit varandra och försonats i döden, ty muntra sjunger de varandras nationalsånger med armarna om varandra.

Själarna som har räddats stiger ur båten, som snabbt förs iväg av sin bevingade rorsman och försvinner. Själarna drar sig uppåt. Kom, låt oss följa dem åt.

En gammal konung vandrar vid bergets fot. Han har vandrat här länge. Bannlyst landade han här vid sin död och har alltsedan dess dröjt kvar, obeslutsam om huruvida han skall ta sig upp eller ej, ty hans syndaskuld är präktigare än de flestas. Hur stor han än var som Englands konung så var hans laster ännu större. Ingen konung i England har hetat Henrik efter honom. Han var den som övergav kyrkan för en hovdams skull. Manfred av Sicilien, som jag råkade här när jag ännu kastade en skugga på jorden, har sedan dess luttrats tillräckligt och befinner sig nu var ljuset jublar för evigt.

Vi griper oss nu verket an och börjar bestiga berget. Det är omänskligt brant och svårbestigligt. Ingen normal dödlig skulle orka med en etapp. Den som har bestigit någon del av Luttringsberget föraktar Mount Everest. Men vi får lön för vår möda. Hör! Det är Miserere som de sjunger där uppe.

Platån som vi nu når är bred, grönskande och omfattande. Många skaror ses här vandra i väntan och innerlig längtan efter att få bli insläppta av Guds ängel genom den trånga porten. De var alla storsyndare på jorden som hade sänts till helvetet om ej i dödens stund ett ljus av ånger, må vara hur litet, hade tänts i deras hjärtan. En del sitter trögt på marken och gör ingenting. Deras likgiltighet förlänger ytterligare deras väntetid. En av dem var en döv målare i Spanien på Goethes och Napoleons tid.

Se där en som liknöjd och passiv står som om han tvivlar på att någonsin bli insläppt och som om om han blev insläppt eller ej inte spelade någon roll. Han har stått här i åtskilliga århundraden och har aldrig ändrat en min. Vi går fram och pratar med honom.

"Vän Nicolò, hur står det till?"

"Tack, bra, broder. Kommer du från Florens?"

"Nej, från värre rövarkula ändå. Släpper ängeln snart in dig?"

"Det tror jag och hoppas jag. Är det Vergilius vid din sida?"

"Nej, det är jag vid hans."

"Säg, romerske mästare, hur är det i Limbus nu för tiden?"

"Som förr."

"Framför mina reverenser till Antoninus, Hadrianus, Vespasianus, Marcus Aurelius, till den andre och till den förste Caesar när du återvänder dit. Jag tänker mycket på dem och ber mycket för dem."

"Mycket tack. Det skall jag gärna behaga dem med att göra."

"Jag tycker det är underligt att min vän Leonardo inte hamnade hos er."

Jag säger: "Vad som är underligt är underbart, Nicolò. Jag hoppas att du snart släpps in i de sju kretsarna."

"Tack."

Och vi lämnar honom. Andra personer här känner vi strax igen. Diderot, den store upplysaren, står där, och längre bort ser vi Spinoza och Faust lågmält språka med varandra. Den man vilkens underbara kappa trollade fram Dostojevskij och Tolstoj ser vi ännu längre bort muttrande för sig själv, liksom den intelligente Francis Bacon. "Hej!" ropar denne till oss. "Är ni på väg till himlen?" Vad kan vi svara annat än jakande? "Hälsa då Spenser, drottning Elisabet, William, Lord Burleigh och Byrd och uppmana dem till att be för mig."

Vid sidan av vägen ser vi den dal som jag under mitt första besök här tillbringade en afton och natt i tillsammans med upphöjda furstar och konungsliga personer. Den är lika vacker och fridfull än men har varit tom på folk sedan den ryska revolutionen.

Vi närmar oss nu den skreva i klippan som gömmer den port som leder upp till den dynamiska skärselden. Vi har tills vidare bara sett skärseldens förgård.

I porten skall en Herrens ängel sitta på vakt, men han är ej här idag. I hans ställe ser vi ett långt kraftigare ljus, vars glans ställer solen i skuggan. Vem har avlöst Petri tjänare? Är det du, Torquato?

"Ja, det är jag, men ängeln är här bredvid mig också. När ni har vänjt er vid ljuset kommer ni att se att vi ej är en ljuskälla utan två."

"Vad gör du här nere?"

"Vad gör du själv här nere? Jag tänkte slå följe med er och ledsaga er upp till himlen."

"Tack för det, Torquato Tasso."

"Jag vill nämligen liksom du sola mig i vår latinske mästares glans. Jag var på väg tillbaka från ett besök i Italien när jag såg er träda ut ur den grotta som bildar helvetets bakdörr, varpå jag slog mig ner här för att invänta er."

"Vad gjorde du i Italien?"

"Jag for dit tillsammans med två änglar som hade sänts ut för att avstyra ett vulkanutbrott. Jag tjänade dem som vägvisare."

"Släpper du in oss till dem som luttras?"

"Ni är redan insläppta. Väktaren har öppnat porten. Ni har bara att stiga in."

Kom, vänner! Låt oss bestiga de tre heliga trappstegen och träda in genom Petri instiftade port! Var ej rädda för väktarens svärd. Han ristar med det blott sju P:n i era pannor som försvinna ett efter ett allt eftersom ni bestiga de sju kretsarna. Friskt mod är allt som behövs för att allting skall vinnas. Torquato, vi är glada över ditt sällskap. Se er inte om när porten är passerad, alla ni som nu följer med oss tre skalder, vilkas uppgift det är att genom våra idéer och visioner andligen förbättra världen för evigt.

Nu följer en besvärlig klättring upp till den första terassen där vi slås av den skulpterade marmorväggens skönhet. Saga på saga finns här realistiskt skildrade i sådan detaljrikedom, i sådan renhet och med en sådan yrkesskicklighet att vi förvisst kan höra de avbildade tala och känna de i marmor uthuggna anemonernas dofter. Trajanus ses här skipa rättvisa åt en fattig änka, David ses dansa till Guds ära framför Arken medan Mikal föraktfullt tittar på, Gabriel ses ödmjukt hälsa Maria som lika ödmjukt ses svara, Kristus ses tvaga sina uppbragta lärjungars fötter, Abraham ses med sin enfödde son gå upp för Sions berg, kejsar Henrik ses knäböja inför Gregorius i Canossa, och den lille Frans ses ödmjuka sig inför sultanen i barbarernas länder. På senare tid har här även upphängts målningar skapade av samma mästarhand som har skapat skulpturerna, relieferna och människan. En målning som av barbarerna har respekterats illa nere på jorden finns här bevarad för alla tider. Den föreställer Kristus i det ögonblick då han sade: "En av eder skall förråda mig." Aldrig förr eller senare har Gud kopierat en dödligs arbete.

Nu ses en skara mot oss vandra som bär på blytunga bördor. Likt slavar vandra de böjda och bär på stenblock som är större än de själva. De lider svårt under sina hemska bördor och går med sina huvuden sänkta mot marken. Bördorna tvingar dem att vandra på detta sätt tills högmodet ger vika för ödmjukheten. Högmod var deras synd på jorden. Låt oss kröka våra ryggar liksom de och se vilka de äro.

Den blodiga Maria ses gå här än efter lång luttringstid. För sitt försök att med våld betvinga England med Spaniens och påvens makt kröker hon här rygg under ödmjukhetens ok, ständigt hoppfullt bedjande till härligheten.

Två andra engelsmän finns här: Lord Byron, som trotsade en världs konventioner och krav på anständighet, och Francis Drake, som plundrade alltför många spanjorer och galeoner. Tyskar finns här även ett antal. De två sista tyska kejsarna som kallades Wilhelm och särskilt den andre pliktar här för övermod och översitteri jämte deras landsman Wagner, vars gudomliga musik väntar på honom i himlen. Marsyas blickar ned på dem ovanifrån där han hållen av Apollon i kragen trotsigt inväntar sitt straff för sin förmätenhet. Om vi slår ner blicken ser vi även där på marken gudomliga marmorbilder som förevigar offer för högmodet. Saul och Arachne, Briareus och Niobe, Nimrod och Erifyle, Cellini i påvens fängelse, Napoleon krönande sig själv, och jätten som föll för en slangbella, alla finns de här mer levande avbildade än vad de var som levande.

Men se, en ängel kommer emot oss. Han kommer för att visa oss stigen upp till den andra cirkeln. "Följ mig! Trappan väntar eder," säger han som förr, och vi bestiger den tacksamt medan ljuvlig körsång når våra öron som tycks sjunga: "Saliga äro de som är fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till." Sålunda välsignas den som i den första kretsen har lidit nog och förlåtits.

O Helige Ande! Giv mig kraft, mod och skicklighet till att beskriva allt det sällsamma som jag nu än en gång ser här på denna beklämmande ort, som dock leder till evigt ljus och evig frälsning och lycksalighet! Inspirera mig, o Helige Ande, hjälp min penna med att sätta rätt ord på rätt plats, fyll mina sinnen med den gudomliga förmågan att oförvanskat kunna beskriva mina upplevelser, och giv mig frid, styrka, ro, energi och vilja nog till att berätta allt det fantastiska som nu väntar oss. Hjälp mig, Helige Ande, i mitt vittnesmål om sanningen!

Här sitter en ändlös skara med rygg mot grå och bildlös vägg inväntande förlossning från den last som deras var på jorden: avundens svarta natt. Den samma svarta natten lider de här, ty deras ögon gå ej att öppna. Tagelskjortor är deras klädnad, och kvidande söker de stöd av varandras skuldror under oupphörliga böner till Gud.

"Vänner! Kolleger!" hörs en röst där ropa. "Unna mig ert sällskap för ett ögonblick! Sällan besöks vi av sådana gäster som ni."

"Hur hörde du oss komma, vi som inte för något ljud?"

"Vi hörde er ej och vi såg er ej, men vi förnam ert ljus. Ingenting är en själ mera mottaglig för än andligt ljus ifrån ovan."

"Vem är du, känslige ande, som benämner oss kolleger? Vilken skald är du?"

"I Ryssland jag verksam var. Jag var den som med blod och glöd av kärlek och längtan till mitt land skrev om Boris Godunov och Eugen Onegin. Av högmod, som jag redan längre ned har renats från, och av avund, som hos mig blev till ett nöje, smädade jag, hånade jag, skymfade jag och föraktade jag min kejsare och tvingas för den sakens skull här skåda mitt eget mörker. Men jag kallade er ej för att skryta med mitt livsverk utan för att be er om en helig tjänst. Säg mig, ni som älskade er hemtrakt så som jag älskade min, jag besvär er att förtälja om ni vet någonting om hurdant Ryssland är idag."

"Vi kan nog besvara dig. Tasso, du kommer från jorden. Berätta för denne blinde om Ryssland."

"Nu liksom förr förföljs dess skalder och profeter. Judar fördrivs som boskap ur städerna, och när kejsaren böjde sig för Guds vilja gjorde folket, som bland andra du vände emot honom, uppror och mördade honom med hela hans familj, fyra oskyldiga döttrar, oskulder alla, och en späd minderårig son. Din stad har bytt namn sedan din tid, och dess nya namn klingar ej lika vackert, men i övrigt är det mesta i Ryssland oförändrat. Lyd dock mitt råd och tänk ej för mycket på Ryssland. Din egen frälsning är viktigare."

"Jag tackar för den olja som du har ljutit på min eld och även för ditt råd. Hälsa de ryssar som ni eventuellt möter där uppe, och betyga även mästarnas mästare inom konsten min vördnad. Alla senare konstnärers och skalders hem är quattrocento."

"Jag håller med dig, men vem är mästarnas mästare inom konsten?"

"Det vet du mycket väl."

"Är det Leonardo, Michelangelo eller Tizian?"

"Hälsa dem alla tre om du träffar mer än en av dem i himmelen."

"Det skall vi gärna göra, men glöm ej din frälsning för quattrocento."

Vi fortsätter vidare och lämnar Rysslands Mozart ensam med sitt kval, som vi hoppas att snart skall ta slut. Andra som vi se här med blicken stängd av svartsjuka och avund är Henrik av Lancaster som störtade en konung som ädlare var än han, Ludvig ungraren som vände sin illvilja mot huset Habsburg med enbart erbarmliga och blodiga följder, samt indiern som vände sitt land mot det härligaste sjöimperium som någonsin har skådats i historien. Vad som gjorde honom övermåttan populär gör honom här övermåttan nedslagen, tills han har luttrats tillräckligt och funnit nåd inför gudomlig försyn.

Tasso talar till mig: "Mästare, du som är för mig vad Vergilius är för dig, säg mig, varför sitta alla dessa med ryggarna mot berget? Varför röra de icke på sig?"

"Därför att om de lämnar sin plats och börjar kravla omkring så faller de lätt, blinda som de är, ut för branten, och det vet de, ty trots att de är själar så lyda de under tyngdlagen emedan ingen skuld är viktlös eller lätt att bära."

"Jag är nöjd med ditt svar, mästare."

Vergilius tar till orda: "Tillåter ni att jag undervisar er ett slag?"

"Förvisso, mästare," svarar jag.

"Den ryske skalden sade er nyss att alla senare konstnärers och skalders hem är quattrocento. Han har rätt, men quattrocento är ej urkällan. Alla quattrocentos skalders och konstnärers hem var Rom och Hellas. Sålunda är Rom och Hellas det rätta hemmet för samtliga konstnärer och skalder. Konstnären, emellertid, blommar där skalden har sått sitt frö, och allt som skapades av konstnärer i Rom och Hellas hämtade de hos Vergilius och Homeros. Den ursprungliga skalden är alltså all skapandekrafts hem. Men den mest ursprungliga av alla skalder var den eller de som skrev Bibeln. Sålunda har vi gått till botten med saken och påvisat att all kulturs hem är Bibeln."

"Tack, Vergilius."

"En som ni hör ej hemma i Limbus utan i ljuset," säger Tasso.

"Tack, Tasso. Vi hoppas alla där nere på att få komma dit en gång."

Kära läsare, denna skärseldsbestigning blir ideligen förlängd av våra samtal. Jag hoppas ni ursäktar pennans iver att snappa upp detaljer.

Vergilius, tillåt mig fråga, varför har alltsedan quattrocento världens skalder allt mera frångått vår och hela Antikens utmärkta verskonst? Alltsedan Vasaris dagar har civilisationens centrum dragit sig alltmera norrut och österut. Från Italien förflyttades det till Frankrike och Österrike, sedan till England och Holland och därpå till Tyskland, för att sedan flytta till Ryssland och därifrån till den fjärran vilda och kalla Norden; och allt under utvecklingen av denna långvariga process har prosan allt mer trängt verskonsten ner i diket. Varför?

"Du har själv sagt svaret, Dante; därför att civilisationen har dragit sig allt längre bort från Italien och från Medelhavet. Dagens skalder ser ej längre urkällan till deras konst, varför deras konst blir sämre. Endast vid Medelhavets strand kan traditionernas tradition återuppstå, ty det var där som den kom till."

"Jag hoppas att folk har vett att begripa vad du säger, Vergilius," avslutar Tasso konversationen.

Hell dig, England, du den ende som alltid har bevarat renässansens renhet under alla sekler sedan quattrocento! Endast i Holland har den på samma sätt aldrig besudlats utan behållit sin renhet, fast i mindre grad, medan exempelvis både i Frankrike, Tyskland och Ryssland nidingar har förlett folket, korrumperat aristokratin och emellanåt tagit sig friheten att kvickt förstöra allt och till och med monarkin, det enda som någonsin borgat för stabiliteten i en stat. Hell dig, o England, för alla tider! Om ej alla dödliga uppskattar dig så har du i alla fall här en som är mer än dödlig som sätter ett skyhögt pris på allt vad du går för.

Men se, ett ljus! Som solen själv, ja, starkare, det lyser upp vårt syndaberg. Vem kan det vara? Ängeln närmar sig, men snart vi ser: det endast är en enkel ädel man. Vergilius viskar i mitt öra: "Se, här kommer något nytt."

"Vem är det?" frågar jag men får ej svar förrän vår nya följeslagare själv svarar: "Frukta ej. Från stjärnan Jupiter jag kommer. Känner du mig ej igen, min Dante?" Alldeles förkrossad störtar jag till marken när jag hör den romerska och evigt ädla kejsarstämman. Högtidligt ber jag om ursäkt, frågar sedan varför han sänts ner till oss på skärseldsberget. Honom skulle vi ju inte möta förrän vi nått Jupiter. "Min son," han svarar, "jag fått bud från högsta ort att visa något nytt som ej ens du sett förr." Och plötsligt ser jag icke längre min Vergilius, Torquato eller berget. Mörker är det enda mina ögon ser. Jag grips av fruktan, ångest och förtvivlan. "För du mig till avgrunden på nytt?" jag frågar, och han svarar: "Den är ej för dig en nyhet. Nej, du florentinare, en värre ort ändå skall du få se, för världens skull, som Herren älskar."

Vinden vrålade, och rymden svindlade med fasligt dån och våldsamhet. När allting åter lugnt och stilla blev jag såg en stad med höga hus och smala gator. Smutsig, äcklig, vidrig, stinkande och övermätt på människor som levde i sitt eget träck var staden.

"Detta kan blott vara mitt inferno," sade jag.

"Nej, detta som du ser är jorden som den var på min tid," svarade min helige och höge herre. "Akta noga på det som du ser. Du kommer strax att samma stad få se på nytt fast evigheter senare."

Jag lade allt jag såg med smärta, vämjelse och avsky på mitt minne. Jag var nästan säker på att kejsarn drev med mig, ty denna hemska plats där mänskor ständigt skrek och rev varandra, kastade sitt vatten och sin smuts på grannen, mördade och hatade varandra idogt och energiskt, kunde finnas blott i helvetet. Dock var jag nu ej där men på en lika evig plats på jorden. Husen var helt monotona, ödsliga och fula. Ingen kunde trivas i den öken som de bildade, och gatorna var gjorda som för smutsiga och slemmiga fördömda monster, drakar, svin och avgrundsfoster, djävlar och för Satan. Ja, kort sagt, den stad som jag befann mig i såg ut som helvetet men var det ändå icke. Dunkla hemska tankar som ej alls var angenäma steg ur själens inre upp för min allt mera misstänksamma mörka aning.

"Nu bered dig," sade hjälten. "Vi går tusen vårar fram i tiden."

"Detta är dock helvetet, se'n må han påstå vad han vill," löd mina tysta tankar, när vi lämnade den fruktansvärda staden för att se en annan, som dock var den samma. Synen som jag nu fick se var så förfärlig och beklämmande, att tårar steg likt översvämningar i mina ögon, skymde synen och förtog den.

"Detta är nu samma stad," förkunnade min Caesar kallt och torrt. Och helt skräckslagen, fullkomligt förkrossad, skrämd, bedrövad och tillintetgjord och med en brinnande förtvivlan som var större, och som jag ej någonsin känt maken till i infernaliskt nattsvart djup, betraktade jag staden, som jag alltför väl nu kände klart igen. Där låg i träda tempel och palats, statyer och fontäner en gång överjordiskt paradisiskt sköna, praktfulla och magnifika, övervuxna nu av gräs och grönska. Fallna ryttarstoder, obelisker och porträtt av ädla individer låg nu störtade till marken, krossade, förtrampade och godtyckligt begravna under jord och mull som hade täckts av frodande vegetation. På kejsarbysterna var näsorna avhuggna, och i templen låg förintade av tiden friser i ruiner, tak som hade störtat in och övertydliga hjärtskärande ohöljda spår av plundrare och bovar, skändare och krig och hädiska förstörare. All gränslös prakt, allt ljus, all glädje och all ädelhet som förr behärskat denna ort, som hade varit huvudstad för hela världens ära, heder, dygd och civilisation, låg nu helt glömt och stendött under ängen som nu åter bliven var till herdars fromma flockars betesplats. Fem kossor gick och tuggade och sket på denna jordens gräs som dolde all latinsk italisk härlighet och glans.

"Jag kan ej mer," jag sade till min herre, men den bistre härlige vägledaren Trajanus var försvunnen, som om han ej någonsin alls existerat, som om all hans härlighet förgåtts med hela stadens härlighet; men i hans ställe stod en yngre man, i vilken jag strax såg den älskade mångsysslaren Alberti. Stark han var och bjöd mig armen, men min sorg var alltför stor för att han ensam skulle kunna trösta mig. Vi vandrade dock bort tillsammans mot den sköna västra kullen, bort mot det förflutnas och mot morgondagens ljus; och när vi gick så följde oss en helig kör av bröder, som i stillhet, frid och kärlek sjöng en underskön och vacker dröm av toner inspirerade av evigt helige och vördade välsignade för alltid älskade och mänsklige Gregorius.

Vi gick besegrade till kullen, men vår glädje återfann vi genast i det underbara faktum att vår baneman var Gud och evigheten själv, som på så drastiskt vis gjort oss och även staden till för evigt sin.

Sådant är livet, anser de flesta. Hela livet igenom från rultande barnsben till ålderdomens krökta rygg söker de efter en mening med sin levnads vandring och efter någonting som kan höja dem över livets gråa vardag, men vad de än finner så finner de aldrig det rätta.

Somliga far ut på äventyr. De tror att litet omväxling skall frälsa dem från allt obehagligt. De finner välmående länder, myllrande städer, liv, rörelse, spänning och allt som kan fylla deras livs tomhet, men så länge de vandrar utomlands från hamn till hamn och fyller sina fickor med pengar tänker de blott på det hemland som de frivilligt har övergivit, och längtar de tillbaka till vad de tror sig ha förlorat.

Andra stannar hemma och blir feta och lata och tillbringar livet med att ha tråkigt. För omväxlings skull gifter de sig och skaffar de sig barn att ge utlopp för sitt livs missnöje över, och slutligen dör de, intill slutet i hopp om att någonting trevligt trots allt skall hända någon gång, vilket det aldrig gör.

De flesta mänskor lever sitt liv på det ena eller det andra sättet. Lever de ej för nöjes skull så lever de för att dö så småningom. En sorts människor tror sig dock leva bättre än dessa två allmänna kategorier. De kallar sig för prelater och Guds tjänare. De tillbringar sitt liv med att antingen äta eller svälta, be eller predika, tro, hoppas och förkunna Guds kärlek. Mycket annat gör de även som jag finner vara ganska extraordinärt, men trots deras övermod och armod, fattigdom och nit för att få pengar till sina kloster och onaturliga dominans och otroliga vanor så bor det hos dem något underbart, och det är kunskapen om det sköna. Jag var i Italien en gång som ung och fick där uppleva en mässa på gregorianska. Den upplevelsen är alltjämt idag mitt livs skönaste minne. Den musiken glömmer jag aldrig, ty den tycktes vara kommen direkt från Gud.

Syndig är jag och omoralisk, svag, girig och hednisk, men jag tror dock på detta livets goda, och jag önskar att alla gjorde detsamma.

Det enda som jag ångrar i livet är att jag ej fick se Petrarca, min store italienske kollega. Han är en man som kommer att utgöra en grund och ett exempel för framtiden och dess män. Lärdom har han, och folket älskar han. Mera civiliserad än så kan man inte bli. Som sagt var, det är synd att jag aldrig fick träffa honom.

Jag har rest vida omkring, sett många världar, tillgodogjort mig många utländska traditioner och lärt oerhört mycket på mina resor, nästan så att jag skulle vilja påstå att resandet är mera nyttigt än någon utbildning, eller en utbildning som överträffar alla utbildningar; men vad är mänsklig kunskap? Vad har jag slutgiltigt vunnit på mina irrfärder utom svart melankoli? Här och var har jag upplevat underbara saker, vilkas minnen sedan har blivit mig en pinsam börda. Mänskor säger att jag har blivit mera mänsklig av mina resor, men vad är mänsklighet? Förmågan att vara mänsklig är blott en mänsklig fåfänga som alla andra, och ingenting annat har jag vunnit av all min lärdom, kunskap och erfarenhet än svart melankoli.

Rom, käre Dante. Det är icke fallet och kommer ej nånsin

att falla. Se själv ut i världen och skåda dess härliga storhet!

Kejsarna lever ännu och är större än någonsin. De är

påvar numera, och deras domäner består av all känd värld

som finns. Det finns inte en dal, ej en bygd allra längst bort i fjärran

där påvens otroliga världsmakt ej gör sig förnimbar. O Dante,

och alla ni goda gudomliga blå italienare, sörj ej

över vad ni tror att fallet, förgånget och fåfängligt var, ty

det lever och är sannerligen odödligt och evigt! Se Rom, det

lever ännu och är härligare och mer praktfullt än nånsin!

Ej endast finns påven i spetsen för världens osårbara enhet;

det finns ju dessutom norr om de spetsiga Alperna ädla

och kloka förståndiga romerska kejsare av den helt unga

och gryende tyska nationen. Allt vad som är skapat är evigt,

det kan ej förgås; blott förkovra sig kan det. Därför finns i världen

ej längre blott ett enda levande Rom högt i spetsen för världen

men tvenne: ett världsligt och mäktigt och starkt långt i norr med sitt säte

i Wien, och vårt eget gudomliga eviga ännu mer höga

och mäktiga påvliga välde. Så sörj icke över historiens

förfall, ty den kan ej förfalla förutan att fallet blott föder

fram världen på nytt i än skönare mera fulländad ljus skepnad.

Vårt Rom kommer alltid att finnas i världen och ej endast vårt, men

ständigt blott flere och mäktigare bliver de lugnt med tiden.

Höjden av fåfänglighet är att sörja, ty Gud giver alltid

spilld mjölk tillbaka i dubbla portioner med ränta dessutom.

Och vad är väl Rom idag? En rutten stinkande likhög i form av en ihjälkorrumperad kyrka som storvulet gör anspråk på att fortsätta Caligulas, Neros och Heliogabalus Roms traditioner. Rom är lika mycket natt och död som vi är dagsljus och liv. Masaccio var det lysande världsinspirerande snillet som reste till Rom och där begravdes levande. Vi ger liv åt snille och smak och Rom begraver dem, ty Rom kan inte bättre. Rom är en skäppa som utsläcker alla ljus som kommer i dess närhet, på det att dess mörker inte må bli belyst. Rom är helvetet, som Dante inte hade fått idén till utan sitt Rombesök. Vi är paradiset, vars portar Ghiberti och Brunelleschi har utsmyckat.

Jag kallas för den nya Perikles. Även om vi i mångt och mycket påminner om det gamla Athen är vi långt ifrån lika ädla som hellenerna var. Hellenerna var aldrig så beroende av sina kvinnor som vi tyvärr är, även om vi inte är lika evigt fördärvade av dem som ju Rom är. Måtte vi aldrig bli det heller! Savonarola är Florens som hellre dör i sitt hårdnackade motstånd mot det skökoberoende Rom än följer dess exempel. Det är det som blev Roms fall – kvinnodyrkan. Här dyrkar vi inte kvinnorna mer än att vi tar livet av dem om de är oss otrogna. Kvinnan är i min mening det enda civilisationen har att frukta. Ty hon är det som frammanar djuret, barbaren och djävulen hos människan. Och det fatala och hemskaste är att hon är oemotståndlig.

Det enda jag i hela mitt liv har fruktat är den italienska döden, den katolska kyrkan, detta svarta spindelnät, som inte bara Rom fastnade och gick under i utan även alla italienska försök till konstruktivitet sedan dess. En hierarki är dödens anhang, en bottenlös avgrund, som mänskligheten ständigt på nytt och på nytt fastnat och gått förlorad i. Därför har jag aldrig tvekat inför att ta upp kampen med påven. Men jag begick ett misstag. Jag trodde man kunde använda sig av en präst som verktyg mot kyrkans sjukliga träskröta. Men prästen jag förtrodde mig åt blev värre än hela den katolska kyrkan.

Savonarola, ditt namn är förintelse, död, mörker, ondska, förödelsens styggelse och vidskepelsens förbannelse. Med dig som verktyg tog jag upp kampen mot kyrkans ondska men fördubblade därmed blott kyrkans ondska i det att du visade dig vara värre än kyrkan. Allt vad vi florentinare har bemödat oss om att samla ihop och bygga upp sedan Dantes dagar, ledda av hans exempel och inspiration, bemödar du dig om att i blint våld riva ner, förstöra och utplåna ur historiens annaler. Du vill riva ner vad vi har byggt upp under 200 år, och med din totala hänsynslöshet kommer du dess värre att lyckas därmed. Jag och min farfar har gjort Florens till världens politiska, ekonomiska och kulturella ledstjärna, och den stjärnan vill du störta från himlen. Varför? Vad är din mening, vad är din motivation? Du predikar endast hat och våld och verkar därigenom endast vara besjälad av onda avsikter och ingenting annat.

Du har ödelagt mitt liv. Allt vad jag har uträttat och levat för har du krossat: du har vänt folket emot mig och mitt verk och därmed krossat mitt hjärta. Varför skall jag då längre leva? Jag har givit florentinarna allt. Om de under ledning av dig då endast hatar mig därför och ger mig otacksamhet att skörda kan jag lika gärna dö.

Michelangelo, min son, du var den enda som förblev mig trogen. Mina äkta söner duger ingenting till. De är degenererade och bortskämda, liksom alla andra framtida medicéer på grund av deras medfödda makt kommer att vara. Men du förstod vad jag levde för och att vad jag ville var gott. Var välsignad, min andlige son, i motsats till mina äkta bastarder, och lev för det att icke all säd som jag sådde må växa upp och bli till ogräs. Min farfar älskade Donatello, och lika mycket har jag älskat dig, på det att jag icke må ha levat helt förgäves. Trotsa Italiens ondska, den besuttna hierarkins omätliga ruttenhet, som endast sådana som är utan makt kan göra just för att de saknar den, såsom Dante kunde och du skall kunna. Du är lycklig och har det bra som är fri. Lev och verka intill döden på florentinskt sätt så länge som möjligt och segt och envist intill vanvett, på det att min goda vilja i alla fall må segra och besegra hela världen genom skönhet, kultur och andlighet.

Bort, o förledande tankar! Jag skall aldrig erkänna min upptäckt. Jag förnekar mig själv och min upptäckt. Detta land är Indien, Kina och Asien. Det är gammalt som Genuas gator. Ingen skall någonsin kunna säga det om mig att jag visste att jag hade upptäckt Nya Världen. Jag är okunnig om vad jag har gjort. Jag är blott en människa. Detta är Indien, och därför skall jag kalla de mänskor som jag kanske påträffar här för indianer.

Gråt, människa! Gråt, du gamle trötte bittre stackars gubbe, om du kan gråta, men det kan du ej. Aldrig har du fällt en tår för någon människa, och likväl är inga ögon sorgsnare än dina. Ty du är människan.

Dina tårar har hållits bakom din vackra ansiktsfasads lås och bom av dess egna utåtriktade leende, ty lett har du gjort i alla dina dagar, ty ditt liv har varit en lek. Leksaker har du konstruerat åt mänskorna så länge du har levat, och däri har du varit människan och dig själv till behag. Allvar låg aldrig för din håg. Du lekte med maskiner och förundrade människan med att ständigt hitta på nya snillrika maskiner: flygmaskinen, ubåten och andra, som aldrig fungerade. En lek har ditt liv varit från början till slut, och i den leken har du förspillt all din kraft och energi. Nu finns ingenting kvar utom tomhet och sorg över lekens fåfänglighet.

Ty vad är skapandets glädje annat än fåfänga? Du har öppnat ett otal nya världar för människan, du har upptäckt geologin och biologin, människans anatomi och stjärnhimlens faktiska mysterium, du var kanske den första som insåg vad Columbus hade upptäckt, och ingen har som du tagit naturens riken och hemligheter, makt och möjligheter i besittning. Men vad har allt detta givit dig? Ingenting. Och parallellt med dina upptäckter av nya världar för människan har du med krigsvetenskapens utvecklande gjort henne universellt självdestruktiv. Till vad nytta? Till vad glädje? Till enbart fåfänglighet för människan och till enbart tomhet och grämelse för dig själv. Ty nu när du har gjort allt grämer du dig över att du egentligen ingenting har gjort, när du kunde ha målat och älskat och åtminstone gjort rätt för dig i livet.

Ty lika litet som du har gråtit har du älskat. Du har varken älskat eller låtit dig älskas. Din ungdoms katastrof och ditt livs största oförrätt, den falska angivelsen om homosexualitet med din lärare, inlades anonymt blott för att du skulle kunna komma bort från din alltför dominerande lärare. Din enda kärlek har varit du själv, som är det enda du har gestaltat på målarduken. Alla dina porträtt och landskap är ingenting annat än en återspegling av ditt eget inre. Monna Lisa, Johannes Döparen, Nattvardens Kristus, alla är de självporträtt, ty i andras ansikten har du bara sett återspeglingar av ditt eget. Som målare kunde du ha blivit något, om du åtminstone förblev din kärlek trogen. Men trogen och pålitlig är det sista du har varit. Du satte dig ju till och med över din hemstad och ditt folk Florens när du självmant övergav dem för den i påven och hans bastard Borgia inkarnerade ondskan.

Din svaghet har varit din nyfikenhet, och den har varit din enda passion. Den drev dig i odjuret Borgias tjänst, den intresserade dig för Macchiavelli, den gjorde dig till krigets tjänare, och den gjorde att du aldrig fullbordade ett arbete, utan endast njöt av det, så länge det beredde dig nyhetens behag och stillade din nyfikenhet, och sedan lämnade det ofärdigt för att falla för ett annats lockelser. Michelangelo hade rätt. Du var och förblev en odugling.

Dock älskade jag Michelangelo som jag älskade Rafael. De två var mina arvtagare. De kunde göra vad jag aldrig kunde göra. De kunde fullborda vad jag hade påbörjat i renässansen. Jag skapade renässansen men ville aldrig fullkomna den och sätta någon gräns för den. De kommer att göra det.

En mera idealisk bildhuggare än Michelangelo har icke funnits sedan Fidias och Donatello och kommer aldrig att finnas efter honom. En mera idealisk målare än Rafael har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Och dock är båda genom sina kallelser mera olycksstämplade än jag.

Michelangelo nöjer sig inte med skulpturen utan vill även måla. Han målar klumpigt och grovt och utan något behag alls, ty han är en grovhuggare och kommer aldrig att bli annat. Som hantverkare och konstarbetare kommer han att bli livegen och aldrig få njuta av vad som alltid har varit mitt utomordentliga privilegium: friheten. I och med det Sixtinska Kapellets målningar har Michelangelo redan offrat sitt egentliga kall skulpturen och blivit påvens och kyrkans evige slav.

Rafael kan måla gudomligt men har redan offrat sig själv på publikframgångens altare. Han har inte längre något av sig själv att ge. Han har ingen personlighet längre. Han kan icke längre koncentrera sig. Hans konst har blivit en manierismindustri. Och förlusten av sin själ kan ingen konstnär överleva.

Michelangelo kommer att överleva genom sitt lidande, som fostrar karaktären, men Rafael är blind för lidandet och kommer att gå under i brist på karaktär.

När jag är borta kommer de att stå ensamma, Michelangelo med sitt lidande och Rafael med sin undergång. Utan att ana det har de stött sig mot mig och mitt exempel hittills, jag är det som har givit dem allt, och ingen har hårdare anfallit mig än Michelangelo för den gåvan; ingen har jag givit mera, och ingen har sårat mig mera. Rafael har tacksamt tagit emot utan att reagera, och därför älskar jag Michelangelo mera: han reagerade åtminstone.

Men renässansen dör med mig. Michelangelo och Rafael kan icke klara sig ensamma med de faror som idag finns i världen; franska sjukan och tyska faran, av vilka tyska faran är värre: den kommer att krossa världskristendomen för alltid.

Efter mig kommer syndafloden. Det är det jag är så ledsen för. Jag har gjort allt och kan icke göra mera. Och det värsta är att jag efter allt jag gjort ingenting har åstadkommit. Mitt liv har varit ett tomt skryt, en jakt på luft, en nyfikenhetslusta som aldrig har stillats och aldrig kan stillas, en vacker illusion utan mening.

Det är mitt självporträtt: världens bittraste man med världens sorsgnaste ögon. Dessa ögon har aldrig kunnat och kan aldrig gråta. Det är deras tragedi. Vad som alltid har sökt utlopp har aldrig funnit utlopp. Jag dör kärlekslös oälskad utan hopp. Men däri ligger just min begränsning, som vackert bevisar att jag i alla fall bara var en människa.

Ty det gör människan till människa: att hon ibland låter sig tillintetgöras av sin begränsning. Endast därigenom kan hon alltid förbli människa.

Visst är jag hård och omänsklig i den tyranniska och intoleranta diktatorspolitik som jag för, men jag har bara ett kort att spela med. För detta enda kort allenast har jag levat, jag har satsat mitt liv på det, och därför måste jag hålla på det. Det är ett djävulskt pokerspel, och själv vet jag inte om jag bluffar eller verkligen sitter på trumf, ty själv vet jag minst av alla vad mitt kort är för något. Och på så vis bluffar jag, ty jag kan klara mig blott genom att inbilla de andra att det kort jag håller på verkligen är en trumf. Och ingen tvivlar numera på att det verkligen är en trumf än jag.

Jag känner hur byggnaden jag har arbetat på hela mitt liv håller på att rämna. Den knakar allt mera olycksbådande för varje dag, och någonstans där uppe låter det som om den verkligen var i färd med att rasa ihop. Men denna byggnad är en byggnad av drömmar, och så länge den påvisligen inte har störtat samman vågar jag drömma vidare.

Det är genuesarens dröm som jag har tagit i arv. Det är drömmen om att från väst komma till öst, det är drömmen om världsalltets begränsade rundhet. Och mitt eget tillskott till denna samtidens djärvaste och till den yttersta hädelsen närmast snuddande dröm är den om ett sund genom Amerika, om en sydvästpassage, om en genväg till Indien runt jorden.

Vi vet idag att Columbus ej kom fram till Indien. Det land han trodde var Indien var ett annat land än Indien, och det ingår i vår dröm att Indien skall ligga bakom detta nya land, som vi kalla Amerika. Men vi måste hitta en väg genom denna mur av land till det hav väster om Amerika som måste vara den indiska oceanen. Denna väg trodde jag att fanns. Drömmen om denna väg gav mig denna flotta och kommandot över den. Den drömmen fick jag dessa två hundra femtio man att tro på. De har nu följt mig till världens ände utan att vi har funnit någon sydvästpassage, och inte en enda av dem tror på den vägen längre. Jag är den enda som ännu vågar sova vidare och tro på att min dröm kan bli verklighet.

Vad som nu har hänt denna heliga påskdag Anno Domini 1520 är att dessa två hundra femtio män har tagit initiativet till att göra myteri mot mig för att få återvända till Spanien. Detta borde vara en glädjedag, och därför, som ett försök till avspänning och försoning med de andra befälhavarna, inbjöd jag dem till mitt flaggskepp att hålla påskmåltid med mig, och de har vägrat att komma. Tre av mina fem skepp tillhör därigenom inte längre mig. Och det värsta är att jag ingenting kan göra åt saken. Jag kan icke anklaga de andra kaptenerna för någonting, ty de har endast vägrat äta middag med mig. Skall något allvarligt, något avgörande, någon riktig handgriplig konflikt äga rum är det de som måste inleda den. Den som först gör något dumt är det som måste förlora, och en sådan person är jag den siste att vilja ge mig ut för att vara. Så länge jag själv inte vet att mitt kort inte är en trumf har jag ingen anledning att tvivla på att det är en trumf.

Visst förstår jag dessa stackars sjömän. Det var med flit som jag valde att övervintra här vid världens ände, på den ödsligaste av alla världens gudsförgätna Hadesboningar, i detta de dödas mörka rike, där matroserna inte har en kvinna, icke någon värme, icke någon mat utom svältransoner och ingenting att göra. Men att återvända ett stycke norrut till drägligare breddgrader vore att förråda mitt tvivel på att min trumf är en trumf. Och i det ögonblick samma klentrogenhet som alltid har visat sig öppet hos alla dessa två hundra femtio män även börjar visa sig hos mig är spelet förlorat. Då är min eventuella trumf definitivt förnedrad till en bluff, vare sig det längre fram verkligen hade kunnat vara en trumf eller inte.

Myteriet har börjat. Få se nu om trumfen skall hålla, om kortet skall kunna behållas outspelat och med bevarad odisputabilitet. Jag tänker inte göra något förrän när jag måste försvara mig, ty den som angriper är alltid en dåre.

Puerto San Julian, du hamn för mitt livs dystraste och mest förtvivlade vinter, du är i sanning de dödas rike. Jag vet att här kommer att flyta digert blod innan vintern är över och vi kan fortsätta söderut mot än hemskare och stormigare hav och kuster för att där fortsätta vårt meningslösa sökande efter en sydvästpassage som definitivt skall släppa oss förbi Kerberos och in i den eviga förintelsen.

Jag inför dessa personliga anteckningar i skeppsdagboken fullt medveten om att de med all säkerhet skall skatta åt förgängelsen och att de, om de inte av naturliga skäl försvinner i havets djup, annars kanske skall förstöras av sådana som därigenom tror sig kunna vinna egen fördel på min expeditions och på sanningens bekostnad. Jag skriver dem ändå, ty som drömmare är jag en obotlig optimist, och som sådan kan jag inte blunda för min övertygelse om att sanningen ändå skall bestå även om man korsfäster och begraver den.

Myteristerna har nu med blodighet inlett sitt uppror. Med våld har de övertagit skeppet "San Antonio", vår flottas största, slagit dess kapten i järn och mördat den ende som ville sätta sig till motvärn, en spansk lots. Hans heroiska protest mot övergreppet belönades med sex dödliga dolkstötar. Alla mina portugisiska landsmän ombord på "San Antonio" har jämte kaptenen slagits i järn, och den övriga besättningen har mutats med plundring av förråden. På så sätt har ovärderliga provianttillgångar katastrofalt minskats, ty det var ej utan skäl jag införde svältransonerna: vår resa har redan försenats med nio månader, enligt planerna och löftena som jag gav kejsar Karl V borde vi redan ha varit framme vid de sägenomspunna Kryddöarna, min frände Francisco Ferraos förklarade paradis, målet för alla mina drömmar och för "Trinidads" resa; och om vi alls skall kunna ta oss dit, om vi nu hittar passagen, måste vi spara, spara och åter spara. Men "San Antonios" fall och åverkan på dess förråd är som ett hål i ballongen.

Men äntligen kan jag börja handla. De barnsliga narrarna tror att de därmed skall kunna tvinga mig till att återvända till Spanien! Jag är glad över deras tilltag, deras löjliga busstreck, ty nu kan jag visa dem vem jag är och hur stark tro jag ännu har på min dröm och mitt ouppdagade trumfkort. De kräver att få se det, och så länge jag vägrar visa det kan jag underhålla dess existens. De vill se de hemliga kartor jag har över "passagen", men så länge de inte får se dessa obefintliga kartor kan de inte hävda att de inte existerar. Visst bedrager jag dem. Jag bedrager hela världen och historien, men mest av allt har jag bedragit mig själv. Men ännu finns det en chans att det inte enbart är ett bedrägeri, och så länge den chansen finns, så länge är jag kapten, så länge förblir jag Ferdinand Maghellan, så länge kan jag ännu leva för mina drömmar och vara ett med mina drömmar. Och de drömmarna, som Francisco Serrao lärde mig drömma, vill jag liksom han se i verkligheten. Vi drömmare drömmer för hela världens skull, och vi ser det som vårt heliga kall att till hela världens fromma uppfylla de drömmarna, inte för egen del utan för världens del. Jag tror att Columbus mycket väl visste att han hade upptäckt en ny okänd kontinent och att det bara var av blygsamhet som han vägrade erkänna att han hade gjort det. Likaså är det icke för egen vinnings skull som jag vill segla runt jorden utan blott för att uppfylla en så underbar dröm åt människorna och visa dem att det är möjligt att göra så. Det räcker att jag så att säga bakvägen verkligen når fram till Kryddöarnas malajiska arkipelag så är jag nöjd. Men aldrig föreställde jag mig att ett så gigantiskt hinder som denna frånvaro av en sydvästpassage på fyrtionde breddgraden och detta därav följande myteri skulle sätta sig i vägen. Om jag lyckas bemästra detta hinder blir kraftprovet för min dröm. Om jag lyckas är drömmen sann. Om jag misslyckas är alla människans drömmar bara dårskap. Då är människan bara ett djur, och då finns det ingen Gud.

Dessa myterister är bara stackars svaga darrande barn. I stället för att med sin klara militära övermakt ställa ett klart befallande ultimatum kommer de med ödmjuka böner om att jag skall överge fartyget. Vem tror de att jag är? Tror de att jag är ett barn som de och att jag vill leka med dem? Nåväl, jag skall sänka mig till deras nivå och leka med dem på deras eget sätt. Men då får de tåla en vuxens färdighet i deras lekar. Då får de tåla att han lätt och klart besegrar dem. Den som ger sig in i leken, han får leken tåla.

De tog ett skepp ifrån mig, så att de blev tre mot två. Därför tar jag ett annat skepp från dem, så att vi blir tre mot två.

Allt har lyckats. Fem av mina män gick ombord på "Victoria" för att i god ton inbjuda kapten Mendoza att komma över till mitt skepp "Trinidad" och diskutera problemen med mig. När han skrattade ut dem fick han, liksom min mördade lots, en kniv i halsen. Sedan var det bara att ta skeppet.

Och med "Victoria" har nu "Trinidad" och det lilla trogna "Santiago" blockerat inloppet till denna dödens vinterhamn San Julian. Myteristerna är fast. "San Antonio" och "Concepción" kan inte fly utom landvägen, och ingen vill lämna ett europeiskt fartyg för den patagonska ödemarken. Det är bara att tvinga varje myterist till underkastelse.

Mina barn, varför har ni gjort mig detta? Nu måste jag ju straffa er, ty ert farliga exempel måste, för att det aldrig skall upprepas, följas av ett varnande exempel.

Det är min föresats att här återge hela sanningen utan att på något sätt ursäkta mig själv eller framställa mig själv i positiv dager. Må framtiden eller Gud döma om jag har handlat rätt eller ej.

Olyckliga varelser! Vad skulle det tjäna till? Hur kunde ni vara så stockdumma och fullkomligt opartiskt ignoranta inför vår resas idé? Hur kan ni vara så blinda för storheten i vårt företag att ni i kapital omdömesbankrutt gör allt för att omintetgöra detta vårt äventyr, större än något av Columbus, en realisering av alla Odysseus och argonauternas mest hisnande upplevelser och kanske det största i historien? Men jag är tyvärr ensam om visionen av vår uppgifts sagolikhet. Ingen är så ensam som den som vågar drömma, tro på sina drömmar och satsa allt för att förverkliga sina drömmar, och den totala ensamheten har varit min i hela mitt liv. Den har alltid stött mig bort från alla mina medmänniskor – utom den enda som vågade nära samma sorts drömmar – Francisco Serrao, som övergav karriär, pengar, framtid, ställning och ära för att i stället leva bland malajer i ett av européer orört paradis. Och det paradiset färdas jag runt jorden för att lägga under spanska kronan, så att den kan förgöra det. Jag medger det själv. Men det är inte därför jag seglar. Tvärtom vill jag göra allt för att fredligt sammanföra och försona alla folk av alla raser som jag möter på min väg under samma Guds eviga spira, och den dagen någon av mina män tar till vapen mot en inföding vill jag sona den infödingens blod med mitt eget.

Och att jag, som aldrig har velat göra en annan människa illa, här i denna orörda obesudlade nästan ojordiska hamn bortom all mänsklighet skall tvingas ställa mina egna spanjorer inför rätta och genomföra deras avrättningar! Att nödgas utgjuta blod var blod aldrig har utgjutits förr, och att jag är den som måste göra det! Det enda som kan få mig att göra det är, att om jag inte gör det, det kommer att flyta mycket mera blod. Jag måste straffa denne modige kapten Quesada, under vars ledning myteriet på "San Antonio" och mordet på lotsen genomfördes. Och för att visa att det är nödvändigt måste det ske under alla lagens tristaste former med utdragen och upprivande rättegång.

Avrättningen av kapten Quesada gick till som så att hans tjänare, som själv deltog i överfallet på lotsen, utlovades nåd om han åtoge sig att verkställa domen. Han verkställde domen. Han älskade sin herre och ville hellre dö än överge honom, men när det kom till hans eget liv visade han sig kunna avrätta sin dyrkade herre och det med ett enda välriktat svärdshugg. Men denna pärs har tagit hårt på den stackars tjänarens nerver.

Om det var svårt att döma kapten Quesada är det ännu svårare att döma kapten Juan de Cartagena och fader Sanchez, de egentliga anstiftarna av myteriet, som dock aldrig tillgrep våld. Juan de Cartagena, "San Antonios", vårt största skepps första kapten, började tredskas redan mitt på öppna havet och nästan så snart vi hade lämnat land och har sedan ständigt sått ont blod bland besättningarna. Om inte kapten Mendoza hade trätt emellan mig och honom och förklarat sig vilja svara för honom med sitt liv hade hans framfart redan tidigt blivit stäckt. Nu fick han fortsätta så sitt split i fred, han vann tidigt kapten Mendoza och Quesada över på sin sida, som nu båda har fått plikta med livet där för. Ingenting kan längre rädda kapten Juan de Cartagena. Men hur skall vi bli av med honom utan att utgjuta hans blod och förvandla honom till martyr?

Ännu kinkigare är fallet fader Sanchez. Varenda man som biktar sig för honom är emot mig och är beredd att på nytt göra vad som helst för att genast få återvända hem. Och den stackars prästen predikar emot mig och uppviglar besättningarna mot mig i Guds eget ofelbara namn. Om han inte är myterist så är jag inte längre kapten, och eftersom jag är kapten måste jag straffa honom med döden, hur mycket präst och hur helig han än är.

Gör jag mig därigenom till Guds fiende? Gud vet att jag är en god katolik och kanske en bättre sådan än den fanatiske fader Sanchez. Men det ger mig ingen som helst rätt att kröka ett hår på den till Guds tjänare smorde mannens huvud. Men jag måste bli av med honom för vårt företags skull! Må jag ställas till rätta där för i himmelen. Men det kommer jag aldrig att göra. Om framtiden ställer mig till rätta därför här på jorden, må jag då redan ha pliktat för brottet med mitt eget liv.

Fader Sanchez och kapten Juan de Cartagena skall ilandsättas här i San Julian med vin och proviant för en månad framåt när vintern är över och vi kan fortsätta resan. Jag vet att vi genom detta likviderande av de två huvudsakliga oppositionsmännen ingalunda är befriade från all myterifara. Hos varje styrman och matros ligger myteriet i bakhuvudet latent och bara väntar på att få bryta ut på nytt i fullaste vansinne. Särskilt fruktar jag den unge Juan Sebastian del Cano, han som för en kort stund fick känna på att vara befälhavare över vårt största skepp och de flesta upprorsmännen. Han är stolt och rakryggad och kommer aldrig att överge sin tysta oppositionslinje mot mig, och något säger mig att han en dag kommer att hämnas kapten Mendoza, kepten Quesada, kapten Juan de Cartagena och fader Sanchez. Och om och när en sådan hämnd kommer vill jag vara död. Hellre avstår jag från hela äran av denna världsomsegling, som ännu inte har misslyckats, åt honom än att jag låter mig drabbas av deras hämnd genom honom.

Och i dessa förtvivlans dagar med outhärdliga spänningar mellan mig och den tysta, tigande oppositionen, har en katastrof drabbat oss, som har fått mig att gråta. Under besättningens påtryckningar och förståeliga längtan att komma bort från denna dödens olidliga dystra vinterkalla mördande hamnplats med dess fasaväckande överväldigande förskräckliga svarta tomhet, en längtan som jag fullständigt delar och kanske mest av alla försmäktar och förtvivlar i, har vi sänt ut "Santiago" att kunskapa söderut längs kusten. "Santiago", denna lilla smäckra 75-tonnare, så lätthanterlig, smidig och snabb, denna ovärderliga skönhet, det enda skepp som inte deltog i upproret mot företaget, seglade vackert iväg med trotsigt triumferande segel mot vinterstormen, kom fram till en ny utsökt fin bukt med fiskrik flod och allt som inte heller utvisade någon passage mot väster, greps plötsligt av en häftig orkan och strandade mot klipporna. Ett av mina fem skepp, det minsta och ädlaste, har blivit vrak! Och detta händer nu! Gud är sannerligen emot oss, men jag vägrar att tro det förrän jag dör.

Lyckligtvis har alla överlevt. Endast en av mina män omkom, de andra lyckades genomsura och halvt ihjälfrusna och ihjälsvultna ta sig i land, och där borta väntar de på oss nu ännu längre bort i världens yttersta mörker än vad vi nu har varit i fyra månader. Två av dem har lyckats ta sig hit från floden där borta, och de är mera döda än levande. Rötter, mull och gräs har de levat på och är alldeles färdiga. Så är det att vara sjöman. Jag har själv prövat på det och vore annars inte kapten.

Vi har lämnat den olycksaliga vinterhamnen San Julian bakom oss och fader Sanchez och Juan de Cartagena att dö där. Hur kommer de att dö? De har ingenting utom varandra. Måhända kommer de att längs kusten försöka ta sig norrut och i mera fruktbara trakter möta indianer som slår ihjäl dem. Kanske de kommer att stanna kvar, gå varandra på nerverna i deras ömsesidiga outhärdliga elände, gradvis bli sjuka av undernäring och slutligen slita ihjäl varandra. Hur som helst så tänker jag mera på dem än på någon av de kvarvarande.

Må vi nu stanna här vid floden Santa Cruz tills vintern definitivt är förbi. Jag vet inte om jag längre skall tro på någon sydvästpassage. Kanske sträcker sig denna kontinent ända till det ofarbara ishavet längst i söder? I så fall är det ute med mig, min ära och allt vad drömmar heter. Vad är det för mening med världens existens om man inte ständigt kan göra den större? Jag inbillar mig att Gud skapar världen genom att fantisera ihop hur den skulle kunna förstoras, och om Gud är Gud räcker det med en tanke hos honom för att den skall bli verklighet. Dessa sina skapande tankar tror jag han uppenbarar för enstaka individer, såsom Toscanelli plötsligt fick idén att fara västerut för att komma till Indien, vilket blev drivfjädern för Columbus. Likaså tror jag mig ha fått en av Guds uppenbarelser i denna min fixa idé om en passage västerut. Om denna passage inte finns är alla dessa teorier bara självbedrägerier, och i så fall skall jag aldrig tro på Gud mer.

Det är den 18 oktober 1520. Äntligen kan vi bryta upp härifrån. Äntligen är vintern över. Äntligen kan vi ge oss ut för att möta vårt öde, vare sig det blir gynnsamt eller så olycksaligt att ingen levande någonsin får veta vad som hände med oss. Så gick det för bröderna Cortereal, och varje sjöman och resenär skall i evighet riskera att försvinna i det okända. Ty även om havet inte har någon ände kan man ändå försvinna bortom den.

Ju längre söderut vi färdas, desto tjockare blir mörkret, desto vildare blir havet, desto hårdare blir de nerver och fartyg söndertrasande stormarna, och desto tröstlösare, ödsligare och förfärligare blir kusten och landet. Svarta klippor som blir allt högre och fruktansvärdare – det är som om naturen i takt med vår framfart ville göra allt för att avskräcka oss. Även människor har vi sett i land, som har varit mörkhyade askblonda jättar med ett språk som spinnande och jamande katter. Men nu ser vi inget liv mer. Döden besjälar mer och mer denna aldrig förr sedda delen av världen, och vi vet icke hur dessa fasors skräckinjagande natur härnäst skall överträffa sig själv och kanske överväldiga och omsluta oss i det slutliga dödsgreppet.

Ett svart vatten – Karons hav. En svart himmel – domedagens himmel. Svarta branta berg och klippor som vågorna dundra och rasa mot – är det helvetets landskap? Inget liv, inte ett träd, inte en ört, bara naturens eviga dova stormande ödesdigra vilda obetvingliga tysta raseri. I fjärran vita fjäll – vi är nära den eviga köldens och dödens förbjudande domäner. Allt liksom varslar om att vi är nära slutet på vår olycksaliga hopplösa resa.

En ny förrädisk vik, en fjord omgiven av branta berg som i Norge, en labyrint till ingenstans – till döden? Ja, låt oss då vara konsekventa och söka döden i den. "Santiago" har redan förlorats och tagits som pris av vårt oblidkeliga öde. Vem förlorar vi härnäst?

Lotsarna avråder. "Farliga vatten, grundbeströdda med virvlar och farliga vindbyar. Vi har förlorat två månader på att undersöka mera lovande vikar än denna." Men vi har ingenting att förlora. Om vi skall dö, så låt oss dö. Om sydvästpassagen inte finns får hela världen gärna stegla mig.

Två veckor förlorade vi vid La Plata. Det var två ovärderliga veckor som slösades på ingenting. Provianten tryter, och på ett års irrfärder har vi nått och funnit mindre än ingenting. Vi har förlorat ett dussin oumbärliga människoliv. Det är allt. Fler kommer att gå åt och förhoppningsvis framför allt jag själv, men det måste jag tiga om. Fem dagar vågar vi offra på att utforska de svarta vattnen bortom de elva tusen jungfrurnas udde. Har det någonsin funnits elva tusen jungfrur samtidigt i världen, och har så många orörda oskulder samtidigt kunnat offras i en så liten primitiv germansk by? Det verkar lika otroligt som att det här eller någon annanstans skulle finnas någon passage västerut till Indien. Men de elva tusen jungfrurnas offrande har aldrig kunnat vederläggas, och heller kan vi ännu inte konstatera att sydvästpassagen inte finns.

"Concepción" och "San Antonio" lämnar oss för att utforska det inre av viken medan "Victoria" och jag, "Trinidad", utforskar det yttre. Kommer vi någonsin åter att få se "Concepción" och "San Antonio"? Jag ser svarta tysta måsar kretsa över deras stormaster.

Vi är utan proviant, utan ork, utan lust och utan tro. Endast förekomsten av en omöjlig sydvästpassage skulle kunna rädda oss – eller besegla vårt öde och utmana oss till döds.

Höjden av fåfänga är för en sjöman att utmana och ta upp kampen med havet. Han måste i längden alltid förlora, men ändå tar ständigt nya sjömän alltid upp kampen på nytt med evigt samma tragiska resultat för de tappra envisas del.

I denna världens ände finns det tydligen inga gynnsamma årstider. Ständigt mörker, ständig mördande storm, ständig död behärskar detta sydliga Patagonien. Stormen lamslår oss ännu en gång och det kanske en gång för mycket nu när flottan är åtskild och "San Antonio" och "Concepción" närmar sig de förbjudande klipporna. Skall de krossas i dessa infernaliska malströmmar som vårt ömkliga vrak "Santiago"? Mera har jag sörjt över det skeppets förlust och mer har jag gråtit vid dess grav än vid någon människas. Att förlora en kär medmänniska, som när jag kanske för gott lämnade hustru och familj kvar i Sevilla, är svårt nog, men jag förstår alla kaptener som hellre går under med sitt skepp än överlever dess förlust. Ett skepp har mer än en mänsklig personlighet, ty varje sjöman är en mänsklig personlighet som giver sitt allt åt det skepp han arbetar för och lever med. Det är många sjömäns liv och blod och yttersta själskrafter förkroppsligade i ett levande fartyg, och att se ett fartyg förlisa är mer än att förlora sig själv. Det är att förlora den enda fasta mark man har att trampa på i sjömannens ursinnigt stormande oceans skoningslösa omänskliga kaos.

Ankartrossarna slits av, seglen blåses i trasor, och det är vår smala lycka att vi är på så öppet vatten att vi kan lova och kryssa mot stormen. Men var har "Concepción" och "San Antonio" funnit sina alla drömmar sönderkrossande gravplatser inne bland skären i de smala byiga vikarna? Allt är förlorat om de är förlorade! Om du låter dem dö är du död, o Gud, för all evighet! Ingen uppståndelse gives av havet.

Men där är de. De har klarat sig. De kommer tillbaka. Hur är det möjligt att du ändå trots allt skulle kunna finnas till, o Gud? Vad är det som dånar? De skjuter salut. Något har hänt. De bär alla flaggor och vimplar i topp. De viftar och vinkar och är glada. Hur kan de vara glada? Är de skvatt galna? Har de påträffat lotusätare i land? Nej, något sällsamt har hänt. De måste ha funnit en genomfart mellan de slående klipporna.

Här slutar inte vår resa. Här börjar den – på gott och ont.

Det är stormen vi har att tacka för denna välsignelse, denna himmelska nåderika gåva, denna min största dröms otroliga uppfyllelse. Stormen drev "Concepción" och "San Antonio" så djupt in i viken att de inte såg något alternativ till strandning, och det hade även blivit strandning om viken inte visat sig ha ett hål. Genom detta hål kom de som genom ett under ut på smult vatten, som visade sig vara en lång och bred naturlig kanal, som smalnade längst i väster. Men även den avsmalningen var blott en hals som förde ut till en stor bred vattenväg som bara blev bredare ju längre bort de följde den. Och när de varken kunde se dess slut eller uppdaga något sött vatten, som skulle tyda på en flodmynning, hade de, övertygade om att det var en passage, med brakande dunder och flygande färger återvänt till oss.

Och nu kan vi inte vänta, ty evigheten väntar oss! Odödlig har denna odyssé redan blivit för oss i våra stormpiskade marterade och allt utom döda själar, som allenast ännu håller oss uppe. Att vi lever efter allt vad vi har gått igenom är ett större prov på Guds existens än vad den eventuella existensen av denna otroliga sydvästpassage skulle vara.

Jag är nu säker på min sak. Vi har kommit in i en passage utan ände, och hur vi än pejlar och lodar och utforskar alla bivägar till denna passage finner vi ingenstans något slut på den. Tvärtom. Öppningarna öppna sig allt generösare för varje gång. Fastän vi ännu inte har kommit helt igenom den är jag säker på att vi äntligen är på rätt väg, att vi äntligen har funnit vägen förbi Columbus monstruösa kontinent.

Äntligen vet jag att mitt så länge i dunkel höljda trumfkort är ett trumfkort, och nu är stunden kommen att lägga det i öppen dager. Nu skall mina officerare få veta allt, och nu kan jag utan risk börja lyssna till dem. Nu får de gärna säga vad de tänker. Från och med nu skall detta äventyrliga spel föras med öppna kort, även om jag ännu är den som leder spelet.

Provianten är farligt ihopkrympt till vad som måste innebära minimala ransoner för resten av resan, och dess avskräckande begränsning talar snarast för att vi borde återvända till Spanien nu fastän passagen är funnen. Det menar även den förnuftigaste av mina lotsar. Men vi måste fortsätta! Vi kan inte vända nu när vi äntligen står på den efterlängtade tröskeln till äventyret! Skulle vi avstå från världen nu när vi har den inom räckhåll? I så fall skulle kejsar Karl V till och med bli utan sina Kryddöar, som han enkom sände ut oss att skaffa honom. Nej, idealismen är ingen idealism om den inte trotsar förnuftet. Vi har klarat oss så här långt utan några sådana förluster som vållat oss direkt avbräck. Jag kan lova att vi har det värsta bakom oss nu. Endast ett skepp och det minsta har vi förlorat, och endast några män och däribland de absolut sämsta har vi förlorat. Inte en man till tror jag mig kunna svära på att vi kommer att förlora. Alla vi två hundra kvarvarande hjältar kommer med dessa skepp att som firade triumfatorer återvända till Sevilla som världens första världsomseglare. Hur skulle någon människa som såg sådana möjligheter framför sig kunna säga nej till ett sådant prospekt? Är då magen allt här i livet? De tiger. Den som tiger samtycker, fastän han menar motsatsen.

Ännu en gång delar sig passagen i två grenar, en sydvästlig och en sydostlig. Den har aldrig varit mera bred och lovande än nu. För sakens skull skall jag låta "Concepción" och "San Antonio" utforska den vänstra grenen, fastän den högra troligen är den förlösande. När man en gång ser en arkipelag som ingen sett förut är det lika bra att så mycket som möjligt utforska den och kartlägga den till efterkommande generationers fromma.

Män, vila er nu, ty det är ni förtjänta av. Se, naturen har blivit mildare mot oss, ej längre är denna farleds kuster förbjudande bergig och skrovlig, utan mjuka böljar ängarna ner mot stranden, och blid är vinden som träder oss till mötes västerifrån, i motsats till Atlantens mördande orkanbyar. Njut i dessa dagar av denna välsignade orts stilla frid. Vila er i gräset och njut av den fasta markens trygghet, ty ni står på bryggan mellan två oceaner, och vi vet ännu inte hur stor den andra är. Har vi tur är den så stor som vi tror, nämligen bara några veckors resor. Vi vet idag var vi är. I morgon kanske vi inte vet det längre, ty världen och havet kan fortfarande ha en ände. Än har vi inte kommit fram där vi startade. Vi har ännu inte bevisat jordens rundhet med att österifrån nå och sätta våra fötter på Kryddöarna.

Så njut medan ni ännu kan. Se, denna sardinflod är som runnen ur paradiset. Så full av fisk är den. Så ymnigt var icke ymnighetshornet.

I väntan på "San Antonio" och "Concepción" och den lilla slup vi har sänt för att rekognocera västerut skall vi för första gången på vår resa ta det riktigt lugnt.

Den lilla slupen har återkommit. Den har sett havet. Sanningens ögonblick är fullkomnat. Jag har upplevat att den mest otroliga av alla drömmar har blivit verklighet. Jag har gråtit som en kvinna av gränslös sentimentalitet inför den salighetsbringande nyheten. Jag är plötsligt upplyft till en annan och bättre värld. Det är nu slut med den gamla tidens blodiga religiösa förtryck. Nu stundar en tid av sanning och vetenskap och därav följande oförblommerad världslig ärlighet och öppenhet. Att jag skulle få uppleva och överleva detta ögonblick! Hur länge kommer det att vara?

"San Antonio" och "Concepción" har inte kommit tillbaka. Något är på tok.

Efter mycket sökande har vi funnit "Concepción" ensamt. De vet ingenting om "San Antonio". Vad är det som har hänt? Har Gud bestått oss denna nåd bara för att stjäla ifrån oss vår proviant och vårt största och bästa fartyg?

Vi har sökt i varje vik och i varje bifarled, bakom varje ö och udde och irrat in i varje återvändsgränd. Vi har tänt eldar och satt ut flaggor som visar var vi har gömt brev om "San Antonio" skulle komma förbi. Men "San Antonio" förblir spårlöst försvunnet. Min astrolog påstår att det har gjort myteri och återvänt till Spanien. Vad som helst men inte detta!

Mitt bästa skepp, min största proviantkista, min flottas ädlaste prydnad, har av allt att döma blivit myteristernas triumf! Och i så fall seglar de genast hem till Spanien, tar där åt sig äran för sydvästpassagens upptäckt, överdriver tragedierna i San Julian till min nackdel och förklarar inför kejsaren att jag, en vettlös äventyrare, metodiskt gjort mig av med alla hans skyddsombud och seglat resten av hans flotta i kvav. Vilket förräderi! Kunna sjömän göra så mot den medsjöman som gav dem historiens största sjöäventyr, vilket de hånskrattande borrade i sank?

Jag har förlorat mitt solidaste fartyg, grunden för mitt företag, den grund jag just hade fått att stå på. Vad händer nu? Vi har en okänd ocean framför oss och mindre proviant än någonsin.

Vad vore vi om vi vände om? Sjöfartshistoriens största fegisar. Och om vi fortsatte utan "San Antonio" och en dag även kom fram med sanningens pärla intakt och med den rikaste tänkbara last från Kryddöarna? Världens största hjältar. Vi har med andra ord inget val.

Men jag måste ha de andra officerarna med mig. Jag kan inte riskera dessa återstående hundratal tappra mäns liv utan stöd och medhåll från deras sida. Men de vägrar att ge mig det. De bara tiger. Endast astrologen vågar föra alla deras talan, och han uttrycker sig ytterst svävande och oklart. Tydligen vet ingen utom jag vad han vill.

Må jag då vara ensam initiativtagare till detta förfärliga vågstycke att utan proviant dra med mig tre illa utrustade skepp över en okänd ocean, och må jag ställas till svars för dess konsekvenser. Må jag offras om mina män offras, må jag svälta om mina män svälter, må jag tugga läder om de av svält blir nödgade därtill, och må jag dö ärelös på okänd ort om jag misslyckas med att bringa detta äventyr till ett lyckligt slut. Må denna flottas tragedi bli min tragedi. Må jag till den yttersta skärven ensam få betala för allt det onda som liksom en fripassagerare följde med oss fastän jag vidtog alla tänkbara åtgärder för att vilseleda honom.

Men jag ser nu att jag endast har vilselett mig själv och hela världen. Hela vårt äventyr är blott ett självbedrägeri, som ingen har bett oss om och som ingen kommer att tacka oss för. Vår ära är blott fåfänga om icke vanära, och om vi stupar för dess skull stupar vi förgäves. Ty intet gott kommer någonsin att vinnas av denna färd, utan dess resultat kommer endast att tjäna krassa egoistiska ekonomiska intressen. En ny värld, en ny tid, ja, men denna nya sköna värld och detta nya vetenskapliga tidevarv kommer blott att bli en självdestruktivitetens hetsjakt mot sitt eget slut, ty världsligheten, som jag så självuppoffrande och hängivet har öppnat en kontinents dörrar för, är blott en avgrund som alla jordens folk kommer att störta ned i. Den avgrunden heter materialism, och innan dess botten är nådd kommer fallet ständigt blott att innebära en alltmer förkrossande och fasaväckande universell tomhet. Och den slutliga bottnen är moralisk bankrutt för hela världens del, ty denna nya värld kommer ej att ha något till övers för idealister, profeter och andliga vägledare som tror på drömmar och deras förverkligande. Jag kommer kanske själv att bli det första offret för denna nya krassa vetenskapliga bevisligen begränsade klotrunda värld i ett universum av tomhet, en andefattig verklighetssyn som var gårdagen besparad.

Jag har ställt mig upp, höjt mig över mängden och vågat säga vad ingen annan har vågat säga. Däri består min förtjänst men ej mitt brott. Jag har ej någonsin förbrutit mig mot Kristi bud eller mot mitt samvete. Min själ är ren, och även om världen vänder sig med fyra gånger så stark kraft emot mig som den gör nu så ämnar jag fortsätta hålla det rent och strida för min rätt och tro och övertygelse så länge jag lever.

De beskyller mig för att ha enleverat en nunna. Än sen? Hon är ej enbart en nunna utan framför allt en kvinna. Kvinnan är till för att älskas. Om jag har brutit mot något av Guds bud i min kärlek till en fullt normal kvinna så straffe mig Gud.

Man hånar mig för min låga börd. Min fader, säger de, var en träl. Det är ej sant. Han var grovarbetare och en nyttig sådan. Är jag en djävulens representant och en folkförledare för att jag har sådant och sådant blod i mig? Det är min själ som driver mig och Kristus som brinner i mig. Inte är det blodets färg som talar genom min mun.

Enligt kyrkan har jag i min översättning av Bibeln varit alltför lätt på handen. Är deras egen bibelöversättning bättre? Vägrar de att finna sig i att jag har lyckats med vad de har misslyckats med i femton hundra år, nämligen att reda ut alla motsägelser, tolka och förklara alla symboler och göra hela rasket förståeligt för folket? Ja, de vägrar att finna sig i detta. De vill inte erkänna min förträfflighet, mina förtjänster, mina egenskaper och det faktum att jag har höjt mig över kyrkan. De vill inte acceptera att en enkel statarson vet bättre än de. Och därför är de ett pack och ett blint dumt gammalt patrask som absolut vill ha monopol på Gud och Bibeln. De vill inte att någon skall läsa Bibeln, men däremot vill de tvinga alla till att läsa vad de har kommit överens om att Bibeln egentligen menar. Ingen får läsa Bibeln, och bara de får tolka den. Det är som att ge en bok till svin. Svinen kommer överens om att boken inte går att äta, och därför får inget svin tillgång till den. Och när något ensamt svin förstår att det är en bok som skall läsas och inte ätas och ber om att få läsa den så utesluts det svinet ur de andras heliga gemenskap. De vill anpassa Bibeln efter sig själva och inte sig själva efter Bibeln, och det är vad som är felet. Och det enda som de fäster sig vid i Bibeln är oviktiga detaljer, mystisk symbolik och petitesser. De är löjliga preciöser som inte ser havet för de små salta bubblor här och var på dess yta som de uppförstorar till utomordentlig vikt. För dem får man inte göra någonting på söndagen. Man får inte ens sälja grönsaker. De är sofister som predikar djävulens ord och som lurar och snärjer in vem som helst i sina sakramentskade spindelnät av intriger och utpressningsmetoder och avlatsprocenteri. De är okvalificerade humbugar och automatiska byråkrater utan ryggrad och substans som är döva för allt vad anda heter. Men låt oss ignorera och glömma dem. Låt oss sjunga Herrens hymner och vara glada och frimodiga och inte sitta små, skrämda och ensamma begravda i levande klostercellsskrymslen fördjupade i onda skrämmande djävulsböcker som kyrkan sprider. Bränn alla gamla böcker som har utgivits av djävulens horkyrka i systematisk förföljelse och i försök att utrota alla oliktänkande! Låt oss göra oss av med allt som inte har med Gud att göra och i stället stödja oss helt och hållet på Hans ord allena och bygga vår kyrka på Kristi kärleksbud allena; ty allt som inte har med Gud eller med Människosonens kärlek att göra bör kyrkan aldrig befatta sig med.

I mitt namn går folk och skriker: "Glöm det gamla testamentet! Det är bara tungt och jobbigt, och där står mycket som det inte är nyttigt att läsa. Lagen är oviktig och oväsentlig och dessutom helt otidsenlig. Den kan ingen människa följa. Låt oss följa Kristus i stället! Lyft svärdet och låt oss befria oss från allt vad ont är! Ned med judarna som korsfäste Jesus! Ned med kyrkan som suger ut alla mänskor på pengar och som lär dem meningslöst latin! Ned med alla auktoriteter, tyranner och folk som tror sig vara bättre än alla andra! Ingen är bäst utom vi, för vi ser hur dåliga alla andra är. Ned med världsordningen! Fram för Kristus och Martin Luther! Må alla följa hans exempel och bli lika feta på Guds ord som han!"

Vad är det för mening med att reformera kyrkan om alla folk därav blott skulle bli galna? I mitt namn har världen förvandlats till en slakthusbod för vansinniga religiöst druckna människor att offra varandra i, och hellre hade jag aldrig gift mig. Visst är jag fet, och det har jag blivit på Guds ord och genom min hustru, men det känns mera som om jag hade fått denna bastanthet genom alla de tusentals offer som min evangeliska verksamhet har krävt och ännu skall kräva.

Mitt Tyskland är redan i ruiner. Ruinerna brinner ännu och kommer troligtvis ännu att brinna i decennier efter min död. I sitt religiösa nit har lutheranerna åstadkommit ungefär det samma som hunnerna och muslimerna åstadkom för tusen år sedan.

Tyskland var förenat en gång. Under 450 år var Austrien ett fast rike på höjden av sin makt med besittningar från Sicilien till Estland och Holland. Efter Fredrik II begynte det upplösas, och nytt hopp såg det inte förrän i och med mig, som av en slump ej endast ärvde de österrikiska arvländerna utan även Spanien, delar av Italien, öar och trakter kring hela Medelhavet plus Nederländerna. Med mig återuppstod det gamla tysk-romerska riket i all sin glans, och nu ser jag allt gå mig ur händerna på grund av en ensam fanatiker. Hade jag haft honom ensam till fiende hade jag kunnat behålla kronan, men tyvärr bekämpade mig ständigt även Frans och fransmännen tappert, heroiskt och väl, och även på icke lika beundransvärt sätt turkarna, som för hundra år sedan förstörde världsmetropolen Konstantinopel, och som jag för 25 år sedan förlorade Ungern åt. Dessutom har det förekommit ständiga resningar överallt så länge jag har levat.

Efter nederlagets fred i Augsburg 1555 har jag dragit mig tillbaka, gammal, vithårig, utsliten, uttjänt och misslyckad. Jag har under mitt liv misslyckats i alla stora företag som jag har gett mig in i, förlorat allt som jag har trott på och blivit sviken av alla furstar, mänskor, institutioner och vänner som jag har givit mitt förtroende åt, det vill säga alla utom en: påven.

Jag dör kanske i morgon. Endast en sak har jag ännu icke förlorat, och den kan ej berövas mig: min fromhet.

Naturligtvis hade kyrkan sina fel, som måste avhjälpas, för kyrkans egen och dess överlevnads skull. Det var ju vår enda kyrka, och det var ju bättre att bygga vidare på den och rehabilitera den än att riva ner den och bygga en ny. Så resonerade jag och alla andra tidens humanister. Så vi skred till verket i världens mest solklart uppbyggliga uppsåt. Det fanns inte en ond tanke i någon av oss.

Jag översatte Bibeln till modernt latin och kommenterade den så att vem som helst äntligen kunde börja begripa sig på den. Det behövdes, och det kunde kyrkan inte ha någonting emot. Den ansåg sig förstås ha monopol på Bibeln och höll det för betänkligt om inte rentav farligt att vem som helst skulle kunna få tillgång till den och använda den efter eget skön. Folk kunde ju få farliga idéer av den. Och det var just precis vad som hände. Martin Luther läste den och fick mycket farliga idéer av den.

Det var han som förstörde alltsammans genom att gå till barnslig överdrift i en sorts megalomanisk fåfänga, som gjorde att han betraktade sig själv som världens ende rättfärdige man medan han dömde alla andra som förtappade. Naturligtvis hade han rätt, men han hade inte behövt gå till överdrift. Han hade inte behövt bryta sig loss från kyrkan. Han hade inte behövt ta till våld. Han hade inte behövt gå in i politiken. Han hade inte behövt göra sig mer till en vulgär demagog än till reformator. Om han bara hade förblivit kristen hade ingen skada skett.

Felet var just det att han skapade en ny religion som inte var kristen, ungefär som Muhammed bröt islam ut ur kristendomen, fastän den byggde helt och hållet på Bibeln, som den profeten plagierade efter eget skön. På samma sätt plagierade Luther kristendomen efter eget skön och kallade sin nya religion för den enda sanna kristendomen, fastän den inrymde många okristna element, framför allt ett visst mått av antisemitism.

Därmed var skadan skedd. Vår kyrka splittrades och separerade i två sekter, varvid moderkyrkan fann sig förblöda och tvungen att sätta sig till motvärn och göra sig allvarligt militant intill vedervärdighet, som om inkvisition och intolerans kunde lösa några mänskliga problem. Plötsligt stod vi inför katastrofens faktum: kristendomen hade söndrats så mycket, att den aldrig mer skulle gå att reparera.

Det var bara att erkänna faktum och resignera. Allt vad vi humanister hade verkat för i två hundra år var förlorat. Vi stod inför ett universellt inbördeskrig inom kristenheten, som vi inte kunde göra någonting åt. Det enda kloka att göra var att vägra ta parti för någondera parten. Ty det enda säkra med varje inbördeskrig är, att båda sidorna har fel, emedan de har utgjort en enhet och nu slåss mot varandra, ungefär som i en galnings personlighetsklyvning. Så länge de båda hälfterna slåss förblir klyvningen hopplöst osund och obotligt sjuk. Och en sjukdom som patienten själv vägrar erkänna att han lider av kan hans läkare endast beklaga, misströsta och skaka på huvudet över.

Jag beklagar, Sir Thomas More, Castellio, och andra humanister som blev offer för den nya tidens kyrkoklyvning; allt vad vi försökte göra har slagit fel, men det var inte vårt fel. Vi gjorde så gott vi kunde, vi har ingen skuld i det hela, vi gjorde vår plikt, och vi kan gå.

Men jag trotsar dig, tid! Du skall icke få gå i land med ditt förstörelseverk! Du skall ej få förvandla Diocletianus termer till grus. Caracallas termer skall än en gång få komma till sin rätt. Capitolium skall icke åter bli till ett grönskande tillhåll för herdar och får, och där forna tempel och kejsarpalats stod skall det nu byggas nya åt påvar, adelsmän och kardinaler. Tiden är en fåfäng tjuv som kommer om natten och ruinerar patriciern och hans hus, men på dagen kommer den nye patriciern som köper det skändade huset och gör det mera praktfullt än någonsin.

Jag är inte rädd för dig, fåfängliga tid! Du är blott ett spöke som skräms och lever ibland men som alltid går din fåfängliga död till mötes. Vad förmår tiden mot människan? Hon förmår ej mer än att göra livet surt för honom och sabotera hans verk. Allt vad han behöver är lite tålamod för att slå ut henne och hålla henne stången för alltid.

Vad båtar mänsklig strävan? Vad skörd inbringar arbete? Ingenting lönar sig och allra minst ens eget anletes svett, blod och tårar. Vad har jag vunnit med att ligga krokig och vriden i fyra års tid med färgerna rinnande ner på min usla kropp och i mitt ansikte? Vad har jag fått för glädje av att måla ett tak? Lite glimmande guld och lite lokal beundran här och var – det är allt. Jag känner ingen personlig glädje över mitt arbete och ingen belåtenhet, ingen stolthet, ingen frid och ingenting utom tomhet och saknad av den iver som jag kände när jag först gick till verket. Vart är din iver, din hängivenhet, din entusiasm, din ambition och din arbetslust flydda nu, Michelangelo? Var är din optimism och din tro på civilisationen? Du har vunnit allt som du har eftersträvat, gjort allt som du har velat göra och förverkligat alla dina drömmar, och därigenom har du förlorat allt, ty du har ingenting längre kvar framför dig att vinna.

Världsomseglarna har funnit nya världar som de redan har plundrat och vars mänskor de har utrotat om de inte har gått åt själva. Vetenskapsmännen har öppnat nya världar ej utan att trotsa och stänga de gamla. Mäktiga herrar har gjort nya fantastiska uppfinningar på alla omtråden, och följaktligen dör det fler mänskor på slagfältet än någonsin förr. Människan har vunnit sina största segrar i historien, men de segrarna har kostat henne allt vad hon tidigare ägde. En ny tid har börjat, och den är ondare än någonsin förr.

Vackra Venedig, ljuva tillflyktsort, för underbart för att vara sant och ändå så överväldigande gudomligt påtagligt, omöjliga dröm som dock är verklighet, du är statsidealet och det jordiska paradiset. Hit når ingen inkvisition och fläckar ditt rykte och din folksjäl, här kan ingen tyrann någonsin få makten, fri är du från all världslig ondska, en ljuvlig fristad för Italien, en ljus oas i det vidriga obönhörliga helvete som världen för övrigt i sin helhet är.

Hit flydde jag från kriget, från tyrannerna, från de galna påvarna, från det blinda våldet, från den outtröttliga mänskliga destruktiviteten som jag i hela mitt liv har brottats med, som Jakob med ängeln, och förföljts av. Ett ögonblicks lisa finner jag i din ljuva famn, i din för hela världen fria öppna hamn, du stormarnas betvingare, havets besegrare, Italiens enda fria stad och orörda jungfru. I några dagar har jag fått vila ut i ditt sköte. I några timmar fick jag uppleva några ögonblicks sömn och däri finna din ljuvliga dröm, som har givit mig en tillräcklig fläkt av paradiset för att jag skall kunna finna mig i återuppvaknandet till den eviga mardrömmen vars namn är verklighet, i att bita i det sura äpplet och riskera mitt liv med att från min korta landsflykt återvända till mitt arbete hos tyranniet och galenskapen, våldet och förfallet, terrorn och döden – Florens och Rom.

Påven vill att jag ska måla den yttersta domen. Jag vill inte men jag måste. Jag är trött på att behaga mänskor och dansa efter deras pipa. Jag vill fullborda mina ädlare projekt i fred, men påven har andra planer för min räkning.

Nåväl, jag ska måla den yttersta domen. Jag skall än en gång behaga mänskorna med att skrämma dem, tilltala massorna med att måla deras ändlösa bottenlösa kaotiska tröstlösa väsen, träffa mänskorna i hjärtat med att måla sanningen i deras nakna kroppar och som final förbanna allt som är mänskligt med att efterbilda scener ur Dantes inferno längst ner på fresken. Ja, människor, än en gång skall jag slava, krypa och kräla för att behaga er. En sista gång skall jag måla dig, mänsklighet, med all din skräck och fasa, ditt vansinne, din olycka, ditt elände, ditt ve och din eviga fördömelse i ditt ansikte. Jag skall visa dig sådan som du kommer att vara på den yttersta domen som aldrig kommer att komma: du kommer att se ut då precis så som du ser ut idag! Nakna ska ni kräla, o människor, då som nu, på jordens förbannade svarta helvetesgrund. O ni massor som följer vilka världsförförare som helst, för påvens skull måste jag måla en del av er i himlen, men vet, att om jag målade sanningen så skulle ni alla, alla, vara i helvetet medan jag ensam skulle stå och med förakt blicka ner på er från himmelen.

– O Herre, vad har vi gjort för fel? Varför har kristenheten splittrats? Varför färgar kristna världen röd i kristnas blod?

– Därför att ni hellre följer sensualismens och materialismens bud än mina, därför att ni hellre går era egna vägar än mina. Därför går ni under.

– Men kan vi inte då både vara oss själva och följa dig? Varför kan vi inte det?

– Det är ert problem.

Skratta, o Rom! Världshistorien tillhör dig. Du är hennes moder och herre. Yvs över din makt över historien, ty ingen kan göra med henne vad du kan. Hur fabulöst är icke ditt inflytande på henne! Hur otroligt noggrant tillintetgjorde du henne ej när du nådde din klimax! Hur förödande var du ej när du i all din prakt tände eld på dig själv och lät imperiet gå under! Och hur mäktig var du ej under din andra storhetstid på Leo den stores och Gregorius den stores tid då araberna reste sig och spred död, skräck och fasa över din kristna värld! Aldrig har du rest dig utan att din förstörelse har brakat lös. Se bara nu när du än en gång når höjden av prakt och lycka hur Luther och protestanterna liksom Muhammed på Gregorius tid splittrar världen, bränner kloster, utrotar hantverk, konst och kultur och än en gång korsfäster kristenheten! Yvs över det enda barn som du någonsin har producerat: förödelsen! Vad var resultatet av Goethes himmelska år i Rom, som åter betydde en gryning och storhetstid för dig? Jo, helvetet brakade löst igen under ledning av en romare från Korsika. Skratta, o Rom! Skratta tills du gråter, ty du är den eviga förstörelsens stad.

O Gud, i hela mitt liv har du tvingat mig till vad jag icke har velat. Du har grymt lekt med mig i hela mitt liv och kastat mig från jämmerdal till jämmerdal, från besvikelse till besvikelse och ständigt gjort mitt öde tyngre och bittrare att bära i din outrannsakliga nyckfullhet. Som trettioåring hade jag en dag av lycka, då jag efter fullbordandet av David erbjöds en anställning på livstid som Florens skulptör. Jag skulle få enbart skulptera i hela mitt liv och därtill få hus och verkstad och allt av staden, och intet tycktes mig mera idealiskt och önskvärt. Men du kastade mig in i påvens lejonkula, gjorde mig till hans livegne slav, band mig till händer och fötter, lät mig knappt fullborda en enda staty på tjugo år och utnyttjade mig enbart till vad jag icke ville, medan Florens saknade mig och sörjde över mitt öde. Kort sagt, du gjorde mitt liv till en mardröm av ofrid och lät mig förspilla det ena decenniet efter det andra på att tvingas tillfredsställa godtyckliga påvars sällsamma nycker och storhetsvansinniga fåfänga – den ena påven vildare och nyckfullare än den andra. De gjorde mig till ett ledbrutet kräldjur, till en förintad lakej, vars hjärta de älskade att krossa och aldrig upphöra med att krossa, tills mitt hjärta och alla mina drömmars skulpturer och hopp om att få skulptera något riktigt bara var söndersmulat krossat grus. Tusen gånger drev du genom påvarna rostiga spikar in i mitt hjärta. Men på dessa ödets förfärliga och fatala slingervägar utmed branter och stup förde du mig blott för att leda mig till målet, som jag icke såg men väl du såg, och som jag utan dessa vanvettiga irrvägar aldrig hade kommit fram till – skulpterandet av Peterskyrkan.

Denna uppgift var meningen med alla mina tragedier. Du har låtit mig genomföra den tillräckligt långt för att den inte längre skall kunna bli gjord enligt andra planer än mina. Allt är klart för att min största och vackraste skulptur till din ära – kupolen – skall kunna börja resas. Allt är beslutat och planerat, och ingenting står mellan nuet och verkets fullbordan utom tiden. Och då kallar du mig hädan. När jag äntligen får skulptera något riktigt får jag icke själv se det bli färdigt. Du låter mig dö på berget Nebo, Herre, och endast få njuta av visionen av mitt livs förverkligande. Outrannsakliga är sannerligen dina vägar, o Herre.

Jag är gammal som gatan, och livet hastar mot sitt slut. Intet gott har jag gjort under mitt liv utom en enda sak som jag inte får fullborda själv och som väl knappast kommer att göras så fullkomlig av andra som jag skulle vilja göra den. Jag har lekt och bollat, ritat roliga figurer och gjort bilder, allt blott av fåfänga, tidsfördriv och skoj. För sent ser jag ljuset, och ljuset är för gudomligt och klart för att fåfänga jag skall kunna göra någonting med det.

O stolta Florens, o vänliga Bologna, o gröna Toscana, o anrika Rom, ja, ni gjorde mig alla, men historien är bara ett skådespel, som måste ta slut.

O gudomliga bedårande Maria Leonora, varför trädde du in i mitt liv? Om inte du hade varit så hade jag säkerligen nu haft min Kristi Himmelsfärd färdig och prisad från Florens till Wien! Med den hade jag antagligen vunnit den stora tävlingen för ännu icke i ljuset varande professionella konstnärer och kanske fått mitt namn fört på ryktets vingar ända till Rom! Men ack, så gick det ej. I stället fann jag dig, i stället ledde du mig till din säng, och i stället för att arbeta fann jag mig vara upptagen med synd och förlustelser. Du smekte mitt hår, matade mig med vindruvor och skrattade med mig åt ingenting alls, medan tiden rann iväg och med den alla mina chanser. Medan du praktiserade din förförelsekonst och gjorde allt för mig gjorde jag ingenting, och antagligen får jag nu vänta i två år till innan en lika förnäm chans uppenbarar sig som sänd från himmelen.

Och till råga på allt har jag nu förlorat ditt sällskap! Du har ränt iväg med den avundsvärde och alltid lyckosamme Giorgione, medan jag miserabel och handfallen står här och har förlorat marken under fötterna. Du, min älskade, har slagit hela min värld i kras!

Men nu i afton skall jag passa på tillfället och dränka alla mina sorger i vin och lättsinnig fröjd; ty i kväll skall jag som så många andra till den stora festen hos hertigen Gonzaga. Han är vid min själ den mest ärevördiga aristokrat jag känner. Dubbelt så mycket som sina pengar älskar han vår konst och är en sann mecenat av den enda ärbara och mest sällsynta kategorin.

O ljuva vin! Låt mig redan nu få njuta av dina flöden! Räck mig kruset och låt mig i förtid få berusa mig riktigt ordentligt så att jag är ordentligt lysande, upprymd och på festligt humör redan när jag kliver ur gondolen! Farväl, sorg och allvar, och välkomna, ljuva lättsinne och välsignade rus! Men ej heller får jag i förtid bli så berusad att jag ramlar i kanalen, vilket jag ju gjorde senast, och det var ju nära att jag hade drunknat. Synd att jag inte gjorde det.

Venedig, jag är lycklig över att du finns, du som har kanaler tillräckligt för alla som vill dränka sig, fest och gamman tillräckligt för alla som vill roa sig och mecenater tillräckligt för alla som vill det omöjliga: att bli en för alla tider accepterad och firad konstnär.

Tiziano, är du här också? Underbart är det att se den mest beundransvärde av alla ens kolleger. Har du tagit Giorgione med dig? Inte? Jag har hört att ni två inte längre drar jämnt. Har någonting hänt?

Paolo Veronese, här har du mig, din egen alltjämt levande Francesco! Hur går det i din verkstad? I min går det sannerligen uruselt. Ständigt lockar mig kvinnorna bort därifrån, ständigt blir jag på nytt förälskad, och ständigt måste jag på nytt börja om från början på mina arbeten! Det är sannerligen alldeles för bedrövligt! Jag kom hit i kväll enbart för att dränka alla mina sorger riktigt ordentligt!

Undrar du vilka sorger det är jag bär på? Som om du inte visste! Den senaste är den största av dem alla. Vet du vem som har övergivit mig? Maria Leonora! Du anar inte hur högt jag älskade henne och hur djupt hon slungade mig ner i förtvivlans dy när hon lämnade mig! Skrattar du? Din obarmhärtiga, skadeglada och grymma satyr! Mottag detta vinglas läckra innehåll i ditt ansikte, och om du ännu ler efter det så lovar jag dig mer!

Du säger åt mig att se upp? Vad ska jag se upp för? Vad måste jag skärpa mig för? Aha! Hertigen själv kommer hitåt.

En underbart stimulerande middag, ers nåd! Aldrig någonsin har jag under någons tak förärats med en mera gudomligt ambrosisk middag än här i ert familjepalats i kväll! Jag tackar ers nåd verkligen för den underbara förplägnaden. Ja, tack, ers nåd, mitt arbete går bättre och bättre. Jag arbetar så flitigt jag kan och använder redan medhjälpare. Och om det någon dag skulle behaga ers nåd att få sin person och släkt förevigad på duk i de vackraste färger och med den skönaste bakgrund, så säg bara till, och jag skall mer än tacksamt stå till ers nåds tjänst. Ni smickrar mig, ers nåd, och jag är överväldigad av er generositet. Min tacksamhet är utan gränser.

Vad sade den frikostige räven till dig, Francesco?

Han lovade att en dag komma och besöka mig i min verkstad för att, som han formulerade sig, se och njuta av en mycket lovande ung konstnärs säkerligen praktfulla arbeten. Jag säger dig, Paolo, att jag aldrig har känt mig mera smickrad i hela mitt liv.

Och jag säger dig, Francesco, att så smickrar han alla.

Jag kommer ej att tro ett sådant påstående förrän du bevisar att det är sant! Men kom! Låt oss inte gnabbas! Låt oss i stället se och bekanta oss med alla de övriga intressanta underbara gästerna som fyller detta sagolika palats denna förtrollande stjärnklara sommarkväll!

Tycker du om Tintoretto?

Nej. Gör du?

Jag tror att han kan bli något.

Jag tycker att han är urtypen för en dilettant.

Men han är ännu ung och har bara börjat.

Om han fortsätter som han har börjat så bör han hellre ägna sig åt att vicka fram gondoler.

Du är dig lik! Men ser du lika nedlåtande ner på Correggio?

Correggio? Vem är Correggio?

Du vet inte ens vem han är? Maestro, du måste upptäcka honom innan du dör! Du bara måste!

Är han då så magnifik?

Ja, det är han sannerligen. Ja, han är mer magnifik än så. Han är större än Rafael.

Det kan jag inte hålla med dig om hur stor han än må vara, ty du hädar när du säger så. Ingen är större än Rafael – inte ens jag.

Menar du det? Hädar jag om jag säger att Michelangelo är större än Rafael?

Jag kan kanske gå med på att Michelangelo kanske kan vara större än Rafael men absolut ingen annan.

Men Michelangelo säger ju att Leonardo är större än Michelangelo.

Det bevisar att Michelangelo förutom att han är ful, lytt och kufisk dessutom är dåraktig och svag i sitt sinne.

Men håller du ändå inte med om att den store Leonardo vida överglänser Rafael?

Leonardo är odygdig, pervers och ej ens en konstnär. Han är vetenskapsman. Han övergav konsten för vetenskapen, och det är oförlåtligt. Därför är han såsom artist förkastlig.

Men är ändå inte "Nattvarden" finare än alla Rafaels fresker? Överträffar inte det lilla som Leonardo har målat allt vad som någonsin har målats?

Stora ord biter inte på mig, unge man! Jag överlåter bedömandet av en sådan sak åt framtiden. Kanhända är Rafael mindre än vad jag tror, men de enda som kan bevisa det är de som kommer efter oss. Och även om de behagar detronisera Rafael från hans ställning som världens främsta målare ämnar jag vidmakthålla min uppfattning om hans storhet till dess.

För dig är Rafael himlavalvets enda sol.

Och mer därtill. Han är den enda fullkomliga målaren.

Är det sant att kejsar Karl beundrar dig?

Han beundrar och aktar alla konstnärer och hantverkare. Han skulle även beundra dig om han visste att du fanns.

Är det sant att han när du målade hans porträtt plockade upp en pensel åt dig som du hade tappat?

Ja, Francesco, den myten är faktiskt sann, men det var en stor monumentalmålning med stegar, som jag måste klättra upp och ned för, så när jag tappade penseln föll den långt ner, och jag är ganska gammal och långsam. Så han var snabbare än jag. Men aldrig har någon mera mäktig despot bugat sig djupare för det dekadenta hantverk som målarkonsten är än världens kejsare Karl V.

Giorgio, vad tror du om framtiden?

Jag tror att världen går åt helvete. Åtminstone går jag med all säkerhet åt helvete.

En som älskar livet går inte åt helvete. Och du, Giorgio, är den enda jag vet som verkligen älskar livet i dess totala bemärkelse.

Men älskar världen livet? Nej, Francesco, denna värld älskar inte livet.

Det är en underbar tid vi lever i. Det är en underbar epok som vi håller på att skapa. Är det inte?

Jo. Jag önskar att man kunde leva i denna tid för alltid.

Du har väl hört att Rafael har försökt bli kardinal?

Jo, det har jag hört. Jag hoppas att han en dag blir påve, ty om han blir det så kommer vi sannerligen att få uppleva sagolika världsmirakel.

Jag är ganska säker på att det är mot någonting sådant som han strävar. Kyrkan behöver städas upp.

Och en skapande konstnär är nog rätt person till att kunna göra det med smak, omdöme och tålamod.

Har du sett Tiziano eller Giorgione på sistone?

Nej. Har du?

De lär ha grälat.

Det tror jag inte på. Inte de två.

Tyvärr lär de faktiskt ha gjort det.

Varför? Vem av dem började?

Giorgione skall ha inlett tvisten. Tiziano målade en tavla efter honom som fick större beröm av allmänheten än Giorgiones eget original, och det kunde Giorgione inte svälja. De skall ha lämnat varandra nu, slutat samarbeta och sagt upp bekantskapen. Giorgione blev arg och bad Tiziano dra åt skogen. De har ej mer setts tillsammans sedan dess.

Så fruktansvärt!

Francesco, jag såg dig drucken igår. Ja, du var till och med mer än drucken, ty du var redlöst berusad. Vad står på?

Ingenting.

Men varför gör du så?

Jag sörjer.

Varför sörjer du?

För att Giorgione är död.

Och fortfarande sörjer du däröver? Men min käre Francesco, det är ju nu en månad sedan vi begravde honom!

Jag vet, men det tröstar mig föga. Han blir väl inte mera levande för det. Det att han har varit död i en hel månad gör honom inte mindre död och begraven för det, och det ger honom heller inte tillbaka till oss, Paolo.

Vad är dessa tyskar för ett vettlöst pack? Till vilken grad av nedrighet kan människor frivilligt låta sig sjunka? Först upphöjer de de så kallade stora konstnärerna Cranach och Dürer, som ej kan skapa annat än livlös stereotypi, till mästarnas himmel, och därefter ger de sig i kamp mot Europa under ledning av den storhetsvansinnige fallne munken Martin Luther. Är det inte nog med att de försätter konstvärlden och dess värderingar ur balans? Måste de dessutom nödvändigt splittra och upplösa kyrkan och sålunda ge fritt spelrum för barbari och germanska folkvandringar igen?

Vad är detta för en vidunderlig värld? Har hela världen plötsligt blivit galnare än Tyskland? Har kristenheten nu gått så långt i sin upplösning och degenerering att kristna nu bekämpar och förföljer kristna i kristendomens namn; så att kristendomens barmhärtighetsreligion nu har ersatts av kättarbål och inkvisition?

Vet du var Tiziano håller hus?

Nej, fråga Paolo. Han kanske vet.

Har du sett Tiziano, Paolo?

Nej, men det sägs att han sitter hemma i sitt hus och sörjer.

Sörjer? Sörjer vem? Sörjer vad?

Har du då inte hört den förskräckliga nyheten? Känner du inte till vad som har drabbat världen?

Vad har hänt? Vad är det för en katastrof du talar om?

Världen har förlorat Rafael.

Hur kommer framtidens ögon att se på denna tidsålder? Det var vår ambition och önskan att återvända till och återuppliva Antiken. Vårt mål var att få till stånd ett nytt Hellas, en ny klassisk värld av ljus och en ny bländande athensk anda. Alla våra förhoppningar och illusioner har redan gått hädan. Den Nya Antiken har redan blivit ett fiasko. Kommer framtiden ändå att se upp till oss som till den Nya Antikens hellener? Jag finner det svårt att inbilla mig att en redan urspårad dröm trots allt kan bli verklighet. Om jag hörde någon nämna uttrycket den Nya Antiken med åsyftning på oss själva så skulle jag kalla honom för en smaklös och taktlös skämtare.

Men ändå så har vårt försök att åstadkomma någonting ej lett alldeles åt fanders. I någon obetydlig och liten mån har vi lyckats. Italien vimlar idag av verksamma dugliga konstnärer, och hela det kulturella Europa följer oss med det spändaste intresse. Världen sjuder av nytt liv och ser trots allt en ljusare tid i framtiden än i det förflutna. Endast det antika bländande klara ljus som Hellas ägde har vi misslyckats med att återvinna, men frågan är om det alls kan återvinnas. Efter trettio år i världens idag mest förhoppningsfulla stad tror jag tyvärr att det är förlorat för evigt. När människan lät Hellas gå under lät hon historiens underbaraste resultat gå under, och har hon en gång varit så dum så är hon alltid så dum. Jag tror ej längre på människan och tror ej att hon kan gripa sig i kragen mer än en gång i historien.

Återigen finner jag mig vara hopplöst förälskad in över öronen. Maria Buona heter hon, min nya senaste underbara ängel, som till och med överträffar Anna Fiorenza i skönhet, älsklighet och munterhet. Om hon lämnar mig i morgon så begår jag självmord! Det gör jag på hedersord!

Men hur skall jag inte älska henne intill dess att hon tröttnar på mig och börjar gå till en annan! Hur i himlen skall jag inte älska henne! Jag skall älska henne så att hon aldrig glömmer det och så att hon alltid blott tänker på mig vem hon än ligger med i framtiden! Jag älskar henne. Å min Gud vad jag älskar henne! Aldrig har jag varit mera förälskad förut! Aldrig skall hon glömma den kärlek som jag ämnar ge henne!

Ah, paradisiska lättsinne och härliga sinnesrus! Det enda i denna värld som är fattbart är vad som upplevs med sinnena. Det är det enda som är verkligt. Och ju starkare man upplever någonting med sinnet, desto större, verkligare och sannare är det. Och ingenting kan människan uppleva starkare än den köttsliga och sinnliga kärleksnjutningen. Allt är förgängligt utom ögonblickets lycka i det ögonblick som man upplever den.

Jag är den förste borgaren. Jag är den förste representanten för en ny kultur som kommer att spridas över hela världen och bli modell för alla välsituerade människor: ett lugnt liv med mycket arbete, en etablerad ställning, ett harmoniskt familjeliv med flera barn och mycket fritid för avkopplande aktiviteter som musik och underhållning. Ett gästfritt hem som är öppet för alla världens förnämaste besökare, goda förbindelser med alla betydande män inom kyrkan och politiken, gärna en kejsare som personlig vän, och några inflytelserika medhjälpare i staden som man hjälper och som hjälper en att bevara sin ställning mot avundsmän och konkurrenter – se där mitt borgerliga liv i ett nötskal. En stilla frid och harmoni, svagt brunrosafärgat som skymningen, en ekonomisk trygghet och säkerhet och en fulländad paradismiljö – detta fria sagolika Venedig; så börjar denna nya kultur, den borgerliga kulturen, som knappast någonsin kommer att bli lika etablerad i Italien som utomlands, ty den är mera nordeuropeiskt inåtvänd än sydländskt öppen. Den är kanske närmast tyskaktig, och det är ju också på min vänskap med den tysk-romerske kejsaren Karl V som hela min solida ställning vilar. Denna min borgerliga kultur är av en tysk stämning, och i Tyskland kommer den säkert att bli allas livsmönster. Med denna tyska borgerliga kultur kommer Tyskland att erövra hela världen, även om det alltid kommer att förbli lika hopplöst splittrat och delat i mindre riken.

Och denna nya världskultur börjar med mig i Venedig, denna nästan tusenåriga fria republik, där ingen tyrann kan sticka näsan i blöt och där ingen kyrklig inkvisitor kan härja. Det finns knappast någon stat i Italien eller i världen som är så fri och oberoende som denna venetianska republik. Den liknar mycket den antika romerska republiken, men vår republik har aldrig så korrumperats och störts av diktatorer som den gamla romerska. Vi har våra doger, och de har alltid skött sig bra. Och måtte denna jungfruliga venetianska republik alltid få bestå och vara fri såsom sig själv utan att någon någonsin stör dess rytm eller inkräktar på dessa flitiga duktiga arbetsamma fiffiga venetianares jordnära sätt att leva.

Ty världen behöver en stad som Venedig. Världen behöver män som Marco Polo, världen behöver det venetianska måleriet, ty intet måleri är förnämare, och världen behöver en fri stad som Venedig, där trollkarlar som Leonardo och Galilei kan experimentera i fred utan att därför brännas å båle. Venedig är den vackraste och jungfruligaste av alla städer, och vad är en värld utan vackra jungfrur?

Jag älskar en flicka. Hon är fattig och enkel och anspråkslös och arbetar träget. Jag känner henne ej och vet ej ens vad hon heter. Jag har endast träffat henne i yrkesangelägenheter, men hon är det mest förtjusande som man kan tänka sig. Hon målar sig ej och ser tusen gånger bättre ut än alla målade fruntimmer i världen. Hon är liten och ödmjuk och av jungfrur den mest intagande och den mest förtrollande. Hon vet vad jag heter och vem jag är, men jag vet ingenting om henne. Jag vet blott att hon är judinna. Det finns intet ont i henne. Behag, kärlek, idoghet, plikttrogenhet, dygd och moral och allt annat gott lämnar ingen övrig plats hos henne för negativa egenskaper. Jag har aldrig sett någon så idog, hängiven och förälskad i sitt dagliga arbete som hon.

Jag drömmer om henne var natt. Jag ser henne i mina tankar varje sekund av varje dag. Hon och endast hon är min kärlek, mitt liv, min lycka och mitt allt. Hon är min älskade och ingen annan. Jag har aldrig haft sällskap med en flicka förut. Jag har aldrig hållit en flicka uti handen. Får jag närmare kontakt med henne så blir hon den första som jag någonsin har fått det med. Vad kan hon heta? Jag gissar att hennes namn är Mary. Det finns ingenting älskligare i världen. Det är även tydligt att hon känner någonting för mig, ty varje gång som jag kommer till henne i yrkesangelägenheter så lyser hon upp och ler. Hon gör det mera för var dag. Vår lycka växer för var dag. Snart skall jag fråga vad hon heter och var hon bor. Jag skall vänta på henne utanför hennes arbetsplats en dag, och när hon kommer ut skall jag tilltala henne. Men att mitt under hennes arbete inför alla hennes arbetskamraters blickar tilltala henne kan jag inte.

Jag ska bjuda henne ut och introducera henne för min bror, mina vänner och alla jag känner. Jag skall ta henne till teatern och inviga henne i det klassiskas mysterium. Jag ska dela allt med henne, läsa mina böcker för henne och läsa Bibeln, Livius, Saxo, Beda och hela vår historia för henne. Jag ska lära henne latin, och hon skall lära mig hebreiska. Jag skall gå i synagogan med henne, och hon skall gå i kyrkan med mig. Den fullaste frihet att utöva varandras religioner skall vi giva varandra. Och tillsammans skall vi få barn – små trinda runda söta små kultingar och keruber. Hon skall få delta i mitt arbete, och jag ska hjälpa henne i hennes. Vad gör det att jag är fattig och medellös? Hon tar mig säkert ändå. Vår kärlek är det enda som betyder något, och så länge den förblir välsignad av Gud, så länge är den evig.

Den unge mannen som jag älskade har gått fram till henne, tilltalat henne och bjudit ut henne före mig. De har skrattat tillsammans och lekt tillsammans. Han har älskat henne och kränkt henne. Nu hatar han henne och skyr han henne som pesten. Man kan på långt håll se på henne att hon inte längre är jungfru. Hon är ej så vacker som förr, och hon har ej brytt sig om att kamma sitt hår. Det hänger i trassliga tofsar och tåtar. Hon klär sig ej längre i rött utan i svart. Hon är hopplöst förfallen, nedsjunken, kränkt och förkastad. Arma flicka! Hur kunde hon inlåta sig med honom? Hur kunde han så skämma ut henne och kränka hennes religion? Jag älskade honom och jag älskade henne, och nu har de gemensamt förintat min kärlek med att krossa mina drömmar om deras ungdom, skönhet och oskuld genom att begå hor med varandra.

Min röda mörka lilla flickaktiga näpna förtjusande älskliga jungfru, vart tog du vägen? Jag ser på dina ögon att du älskar mig, längtar efter mig och vill ropa till mig om hjälp. Jag har ej glömt dig ännu. Jag dyrkar dig ännu och kallar dig alltjämt och endast dig för min älskade. Senaste natt sov jag ej en sekund emedan jag blott kunde tänka på dig. Men du är borta och jag är slut. Det var igår som du brann som en fackla för mig i mörkret. Jag kan ej försörja dig. Jag har ingen inkomst och lever på vatten och bröd. Det finns ingenting som jag kan göra för dig, min stackars lilla älskade, som jag aldrig har känt och som jag inte ens vet vad du heter.

Det har varit mitt livs enda strävan att göra någonting gott. Alla de ställningar jag under livets gång anförtrotts har jag utnyttjat till att i möjligaste mån göra gott. Som en kyrkans tjänare har jag tjänat kyrkan, och som fransman har jag tjänat Frankrike. Att jag blev mera upphöjd som fransman än som kardinal har varit mera till Frankrikes fördel än till kyrkans. Men hade jag inte först och främst varit en kyrkans tjänare hade jag aldrig kunnat göra för Frankrike vad jag har gjort.

Ty det kyska prästlivet ger en en mycket hälsosam distans till det mänskliga livet. Som renlevnadsman riskerar man inte att bli partisk eller passionerad. Enda sättet att alltid ha kontroll över sitt liv och verksamhetsfält och att alltid kunna bedöma mänskliga skeenden objektivt är att inte ha med den mänskliga djuriskheten passionen att göra. Och den förmågan är till största gagn i politiken. Emedan jag har varit en god präst har jag kunnat vara en god politiker.

Med den kyliga överlägsenhet och otillgängliga klokhet som kommer av ett rent liv har jag lyckats göra Frankrike till ett mäktigt land och folk för första gången i historien. Men aldrig har en fransman varit mera hatad av sina landsmän än jag, och det är till största delen den ädle pojkvaskern Henri d'Effiat de Cinq-Mars fel.

Han var en lovande ung man med en god vilja som jag som så många andra hjälpte uppåt och framåt i livet. Jag gjorde honom till en av konungens främsta gunstlingar, och han blev mallig däröver. Så småningom började han missbruka våra förtroenden, och han visade sig vara icke mottaglig för korrigeringar. Han var en passionerad natur och kunde därför inte smälta ihop med min franska idealstat. Motvilligt berövade jag honom det inflytande som han hade missbrukat, varpå han blev en oförsonlig fiende till mig och svor att hämnas. Detta var en svår prövning för mig.

Ty om sanningen skall fram höll jag mycket av honom. Han var en förtjusande pojke som alla och inte minst jag skämde bort, och den som är bortskämd tål inte att upphöra med att bli bortskämd. Den bortskämde blir beroende av dalteriet precis som drinkaren blir det av vin, och att upphöra med att skämma bort en bortskämd kan göra honom till en livsfarlig vettvilling. När jag tog min hand från Cinq-Mars, vilket var nödvändigt, svarade han med att försöka ta livet av mig. Dessutom vände han med sin hämndlystna tunga hela Frankrike emot mig.

Jag blev tvungen att avrätta honom och hans närmaste medbrottsling, och i döden visade de sig vara ädlare än någon samtida fransman. De gick till sin avrättning med armarna om varandra som bröder sjungande varandras lov fastän de båda hade förrått varandra. De dog försonade med varandra, med Frankrike och med alla utom med mig, ty det var jag som tog livet av denna blomstrande sköna ungdom, detta friska knoppande energiska och ungdomligt passionerade Frankrike, som jag i egenskap av präst aldrig fick ha någon tillgång till. Jag dömde dem som förrädare mot staten, vilket de var, men det unga friska levande varmblodiga Frankrike frikände dem och dömde därigenom mig, det kyska, stränga och heliga Frankrike i stället. Men det är den franska kyska och heliga strängheten som är Frankrikes makt, och de som dömer mig dömer Frankrikes framtid.

Detta är mitt olösliga problem nu när jag skall dö. Dömde jag rätt när jag dömde de oförnuftiga sköna ungdomarna till döden för Frankrikes skull, och dömde jag därigenom Frankrike till att i framtiden fördöma mig och det Frankrike jag har skapat? Skall pöbelns på missförstånd grundade hat för mig, kraftigt underblåst genom den rättvisa dödsdomen över Frankrikes sköna men oregerliga ungdom, med tiden föra med sig Frankrikes undergång?

Och varför hatar Gud oss hantverkare? Vad ont har vi gjort honom?

O Saskia, vi är lyckliga nu. Jag är världsberömd, alla köper och uppskattar mina tavlor, Holland håller på att bli en stormakt, allting är vackert och ljuvligt, och vi lever gott i vårt slott. Världen är ett paradis, Saskia, och vi är dess medelpunkt. Spetsbergen, Sundaöarna, Amerika, Afrika, Indien, överallt seglar vi holländare och lägger världen under oss för att vinna pengar till att köpa värdelös konst för. Är det inte underbart?

Drick nu, Saskia, drick och var glad, så skall jag måla dig som en drottning sedan. Tillsammans går vi genom livet leende, lyckliga, goda och mänskliga. Amsterdam och världen är vårt, Saskia. Måtte vi bara få barn snart.

Allt vad jag har målat och gjort hittills är småplotter jämfört med vad jag nu ska åstadkomma. Detta är den största beställning som jag någonsin fått, och den måste överträffa hela världens förväntan. Kapten Banning Coqs kompani skall ej blott bli en tavla för mänskor utan en tavla för alla tider. Härmed spränger jag alla ramar, överskrider jag alla konstens gränser och regler och tar steget från mänsklighet till övermänsklighet. O färger, ni skall få glöda och brinna som eld på mina tavlor; o ljus, du skall hädanefter ej vara allenarådande, utan i mörkret skall du lysa klarare än någonsin, och ni, o mänskor, skall jag placera i en sådan ordnad oordning att ni kommer att häpna. Det är Hollands soldaters styrka, friska mod och ära som jag nu skall måla och ej enbart ett vanligt grupporträtt.

O Saskia, varför skulle du bli sjuk just nu? Vi står ju på tröskeln till framtiden, eller har vi någon framtid? Jag ser en framtid för min konst men har därvidlag fullkomligt glömt bort mig själv.

O Saskia, min älskade duva, mitt livs stora glädje, mitt hopp, mitt ljus och min framtid, du får inte dö ifrån mig! Vi har ju en son att tänka på. O Saskia, lev, lev för min skull, ty jag behöver dig!

Allt är förbi. Vad har livet gjort med mig? Var är mina klienter och beställare? Var är min rikedom, mitt rykte, mitt anseende? Var är jag själv? Vart har världen tagit vägen? Jag är förlorad, ty Saskia är död, och med henne dog allt. Kvar är bara skuggor. Mänskorna vill ej längre veta av mig. Jag har för dem blivit en kräftsvulst. En onyttig parasit, en fallen smädad furste, det föraktligaste kräk som finns, ett namn som inte längre är något namn och en man vars lycka har blivit hans olycka, gissel, plåga, mardröm och eviga nattfantom – det är vad jag är. Vad kan jag göra? Ingenting. Jo, en sak kan jag göra: jag kan fortsätta måla.

Rubens är död. Van Dyck är död. Vad skall det bli av oss målare? Renässansen är förbi, ingen tycker om barocken, det habsburgska imperiet knakar i fogarna, spricker, går sönder och brinner i det trettioåriga kriget, världsreligionen är stympad, sårad, styckad, splittrad och krossad som ett ovärderligt venetianskt glas mot marken, och kvinnorna regerar världen och driver den enligt sina häxkonster åt helvete. Det finns ingenting längre i världen att vara glad åt, att se fram emot, att förvänta sig eller att fröjdas över. Världen håller på att upplösas, förtvina, förfalla och tyna bort. Allt är förgänglighet, men likväl älskade jag all denna förgänglighet en gång.

Ack, vart är människans gudomlighet, storhet, härlighet, heroism och ädelmod flydda nu? I min ungdom var människor ännu vackra och tappra, ståtliga och gudalika. Nu försvinner all den gamla sköna rika hejdlöst heroiska och kraftfulla världen i krasst ekonomiskt tänkande, trång materialistisk teknik och den tröghet och apati som följer av tvivel och avsteg från religionen. Endast bönder och fattiga har inte fördärvats av den utveckling som endast innebär inveckling, medan alla de riktiga hjältar och gudomliga mänskor som ännu finns, tragiskt dör på löpnade band: Henrik IV av Navarra, hertigen av Buckingham, Gustav Adolf av Sverige, Karl I av England och andra. Ja, jag lever i en tid som endast förfaller mer och mer och som bara är en skugga av gårdagen.

Människor och vänner överger mig, undviker mig, fruktar mig och skyr mig allt mera. Varför? Därför att jag är annorlunda, mig själv, onormal och icke en av folket och massan, därför att jag i motsats till de flesta älskar gårdagen mer än nuet, därför att jag föredrar tradition framför revolution och älskar ursprunget, källan och härden mera än expansionen, äran och utvecklingen, för att jag hellre läser det Gamla Testamentet än det Nya och älskar Gud mer än människan och för att jag fruktar den jordiska kärleken. Kärlek till kvinnan leder blott till synd, dekadens, förfall och kaos. Därför skall jag aldrig mer röra en kvinna. Men i mitt sinne lever Saskia ren och oantastlig, och jag älskar henne ännu och skall så göra i evighet.

Jag har varit Hollands modemålare nummer ett. Alla aristokrater, furstar och magnater har svärmat omkring mig och gjort mig till deras jämlike, men vad rör mig rikedom, stolt prål, pomp och ståt, guld och bjäfs? Nej, det enda som intresserar mig är det evigt mänskliga, det ljus som lyser i mörkret, fattigdomens heder, sanning och ärlighet, vari människans alla bästa sidor kommer bättre fram än begravda under materialismens och sensualismens mördande krasshet. Jag älskar människan och skyr allt som döljer henne för mig och hindrar min kontakt med henne.

Värld, verklighet och samtid, jag har ingenting med er att göra. Ni utgör den eviga onda cirkel som förstör alla människors liv med sina hårda lagar om verkligheten och överlevandet. Du må bli ständigt svårare och svårare och mer besvärlig för mig och aldrig tröttna på att sätta nya tumskruvar på mig, men jag skall aldrig mera delta i din småaktiga fåfänga, hur mycket ont du än gör mig.

Mina vänner judarna har alltid varit offer för trakasserier och förföljelser. Ända sedan Salomos och konungariket Israels beklämmande fall har alltid någon nation och något folk fått för sig att judarna måste utrotas och försökt realisera denna vanvettiga idé med alltid lika misslyckat resultat för alla parter. Vad är det då med judarna som alltid frestar så många till att vilja förinta dem? Är de den avgrund utan botten som världens ekonomi ständigt störtar ned uti, som finanshajarna påstår; är de sådana lata och giriga parasiter som kyrkan påstår, och är de så onda och makabra som folkets fördomar förfäktar? Nej, de är endast mänskliga. De är lika mänskliga som jag och alla andra.

Det är inte judendomen som är avgrunden. Nej, avgrunden är verkligheten, som civilisationen ständigt störtar ut för och ned uti. Mänskligheten lever i ett enda stort förfall utan gränser, en ständig degenerering, en ständig vulgarisering och förslappning av kultur, civilisation och samhälle, seder och moral, en oupphörlig fatal kompromiss med en alltmer andefattig verklighet; och detta universella förfall som vi alla deltar i och upplever är historiens gång, och den kommer aldrig att nå botten.

Se, Hendrickje, hur lille Titus leker! Han behöver en mor och har varit alltför länge utan en sådan. Även jag behöver någon som kan se efter mig och hålla ordning på mig och se till så att jag får lagad mat. Titus och jag har misskött oss förfärligt ända sedan Saskia dog. Är det inte synd på en sådan liten pilt och skönlockig kerub att växa upp utan mat och mamma? Han tycker om dig. Du skulle rädda både honom och mig från en säker undergång om du stannade hos oss och gav oss den kvinnlighet som vi båda så innerligt saknar. Ty vad är livet utan kvinnlig mjukhet och värme? En öken, ett hav utan land, en mardröm och ingenting annat än döden.

Jag älskar dig, Hendrickje, ty jag är mänsklig och tänker på Titus. Ännu kan han och jag bli lyckliga, om du delar ditt liv med oss och låter oss älska dig så som vi endast kan älska en moder och kvinna.

Hendrickje, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör. Vad har de med vår kärlek att skaffa? De är bara avundsjuka på oss för att vi älskar varandra och är lyckliga tillsammans, precis som de föraktar och förföljer judarna för att de är avundsjuka på dem och inte förstår dem. Gråt icke, Hendrickje. De kan inte skilja oss åt, ty vår kärlek är heligare och renare än deras av missförstånd och hysteri ihjälfrätta heliga synoder och inkvisitioner. Kyrkan har ingen rätt att ansätta oss för att vi lever tillsammans utan att låta oss vigas, och att de torterar dig och aktar sig för mig bevisar bara hur lömska och omänskliga de heliga fanatikerna är. Glöm att de finns. Ingenting utom döden kan få oss att separera.

Mänskorna har aldrig vetat vad de har gjort. De har gått från världsbrand till världsbrand och ständigt tuttat på på nytt och gjort världsbränderna större, och aldrig har världen brunnit som idag. Alltid är den som förföljs oskyldig, och alltid förföljs han därför. Idag är det som vanligt judarna men även protestanterna och jag och min stackars vän Hendrickje. Men den som förföljs, trakasseras och mobbas av de ignoranta deltagarna i mänsklighetens eviga obotliga masshysteri hör alltid evigheten till, medan de världsliga går all världens väg och försvinner. Aldrig har ett land förhärjats som protestanternas Tyskland, men just därför skall de i motsats till alla andra ha framtiden för sig. Den som evigt segrar genom att låta sig förföljas är Gud, och det gäller inte minst mina av alla samtida föraktade och bortglömda unikt stämningsspridande tavlor.

Men vår lycka är för total för att kunna bestå. I och med ditt äktenskap, ditt livs höjdpunkt och din lyckas och skönhets zenith, tar du steget bort ifrån mig och kommer aldrig mer tillbaka.

Och med allt detta i mitt sinne har jag målat min skönaste tavla, "Judebruden", som föreställer dig och din blivande gemål. Denna tavla är porträttet av världens vackraste man och hans därav sällgjorda hustru. Det är den högsta lyckans, harmonins och skönhetens avbild, samtidigt som det är ett farväl till dig och till mig själv. Ty så länge du var min, var du mitt livs enda lycka och ljus. Härmed sviker du mig för en hustru, och därmed slocknar mitt livs disiga sol. Utan dig är jag värre däran än utan Saskia, som var mitt allt.

Med henne dog min lycka, som dock överlevde genom dig. Min lycka övergav mig när Saskia dog men övertogs av dig när du föddes, och du har burit den i stället för mig, och den har varit din i stället för min så länge du har levat hos mig. Men nu lämnar du mig, och därmed lämnar mig mitt liv.

Jag vet att du har anklagat mig för din moders död. Du har gjort det med rätta, ty jag försummade henne synnerligen. Du har anklagat mig för Geertje Dirckxs öde och med rätta, ty jag utnyttjade henne blott för att försumma henne och driva henne från vettet med mitt avståndstagande. Du har anklagat mig för Hendrickje Stoffels död och med rätta, ty jag försummade henne som jag försummnade din moder och Geertje. Du har anklagat mig för din ohälsa och för att ha försummat dig, och med rätta, ty ingen har jag ägt och dominerat mera än dig och därför mera försummat. Och därför gör du rätt i att lämna mig.

Men kan du lämna mig? Alla som jag älskar har en förmåga att förbränna sig och dö i min frånvaro. Saskia dog för att jag prioriterade min konst, Geertje blev vansinnig för att jag försköt henne, Hendrickje dog för att jag lämnade henne ensam, och du har blivit lungsjuk av nervositet över vårt förhållande med varandra. Ja, jag vet, att jag är skyldig. Jag har lagt beslag på dig. Jag har kvävt dig. Jag har dominerat dig och gjort dig till min träl. Du har försmäktat i mitt kvava växthus. Så känslig har du blivit i ditt liv med mig att du knappast kan klara en så svår omplantering som att hamna utanför växthuset. Jag har i min dominans gjort dig till den ädlaste och ömtåligaste av alla drivhusorkidéer som inte kan klara att växa fri från min skrymmande men skyddande skugga.

Men om ditt äktenskap kostar dig ditt liv, vilket jag tror att det skall göra, skall jag icke överleva dig. Jag har sagt farväl till dig i och med denna min älsklingstavla, men den dagen du säger farväl till mig skall mitt hjärta brista.

Saskia är död. Hendrickje är död. Titus är död. Vilhelm av Oranien är död. Karl I är död. Hertigen av Buckingham är död. Henrik av Navarra är död. Rubens är död. Van Dyck är död. Den enda som inte är död är jag, men jag dör nu snart.

Min son, min älskade underbare sköne son, världens vackraste och heligaste yngling, det är mitt fel att du dog före din fader, ty jag tog ifrån dig ditt hem och din trygghet. Det var mitt fel att jag begärdes i konkurs, förlorade allt och drevs från gård och grund med dig och Hendrickje, och det kunde ni aldrig förlåta mig, och det gjorde ni förbannat rätt i, och som resultat av mitt fullständiga misslyckande som människa dog ni båda ifrån mig. Älskade gudomlige gosse, så ung och så meningslöst död! Jag försökte vara både människa och konstnär men misslyckades med båda delarna. Själv slutar jag i en anonym tiggargrav, glömd, föraktad, ihjälgrämd och med ingenting annat kvar i mitt innersta än en avgrund av ånger.

Världen brinner och särskilt mitt älskade hemland Sachsen. Magdeburg, den ståtliga oskyldiga jungfruborgen, har skändats och uppbränts i eld som en häxa och nästan utplånats med alla dess till kriget oskyldiga invånare. Världen har blivit ett helvete, och endast Gustavus Adolphus i norr har mod att motstå det och kämpa för den nordiska frihetens, den Lutherska rättens och den germanska toleransens sak. Blott genom det att han försöker hävda sin sak med våld bevisar sig påven vara moraliskt bankrutt. Han tror att han kan kristna Norden med att jämna dess städer med marken och utrota dess folk, och det är det vi försvarar oss mot. Ändå bränner han våra städer och utrotar han så många germanska folk han kan och förvandlar han jorden till ett helvete, men därigenom sågar han av den gren han själv sitter på. Bästa sättet att förlora sin tro och sin kyrka på är genom att bli fanatisk. Alla överdrifter och omåttligheter är av ondo och till och med de religiösa.

Gråt, mitt älskade Sachsen, över dina brunna städer, dina försvunna familjer, din förintade frid och ditt tillintetgjorda folk! Gråt över din skändade kultur, din tystade kyrkomusik, dina utrotade konstnärer och dina halshuggna skulptörer! Gråt över din fria skändade protestantiska religion, som hela världen vill utrota för att hindra den från att bli konkurrenskraftig med den lika ruttna som mäktiga katolska kyrkan! Gråt över dina tystade sånger och din till hjärtskärande skrik förvandlade glädje! Aldrig mer kommer Tyskland att bli sig likt.

Mina vänner, jag har sett min hustru ryckas ifrån mig i alltför unga år, och jag har sett Tyskland brännas upp i ett trettioårigt vidrigt krig, ett krig som var en mordbrand anstiftad mot den intakta jungfru som Tyskland var, och som Tyskland även omkom i. Under tjugo år var jag som musiker hemlös, ty Tysklands musik tystnade i den skändliga världsbranden, som överröstade hennes böner om barmhärtighet. Men i längden kan Tysklands musik aldrig tystna, ty den är Tyskland. Luthers psalmer och mina passioner och oratorier kommer alltid att sjungas på nytt med oförminskad universell fromhetsglädje, och efter mig kommer de tyska musiker som är större än jag. Världen har brunnit omkring mig, man har satt eld på mina knutar och bränt och halshuggit mina musiker, men musiken kan intet ont rå på. Dresdens och Leipzigs kyrkor kommer för alltid att genljuda av religiös polyfon kontrapunktisk sång till Guds ära, så länge Gud ännu unnar världen sitt öra. Och obönhörlig har han aldrig varit. Vår tyska musik har överlevt det trettioåriga krigets världsbrand, den kommer att överleva mig, och den kommer att överleva Tyskland, ty vår musik är det eviga Tyskland.

Mina barn är nu uppvuxna, världsberömda och väl etablerade. Allt som jag fick skörda under mitt liv har de fått skörda tiofalt: en är verksam i London, en är kallad världens störste banbrytare inom musiken idag, och en har följt min egen väg och blivit fattig kyrkorganist. De har redan helt eller delvis glömt sin gamle far och ser till och med ner på honom för hans konservatisms skull, men sådant spelar ingen roll. Ingenting kan störa mig i min lycka, mina drömmar och min musik.

Men, som sagt, ändå är jag missnöjd. Tidigt blev jag beroende av pengar. Efter den dagen har ekonomiska bekymmer ständigt förföljt mig. Min fru, mina barn, mina anställda och mitt arbete, allt kräver pengar, pengar och åter pengar, och ännu idag begriper jag inte hur jag kan få allting att gå ihop. Det är en skam att en Guds tjänare skall vara så beroende av pengar, men till hans egen stora förtrytelse är han det dock. Utan pengar är man som en Franziskus: lycklig, fri, salig och lätt som en fågel, men samtidigt är man även halvt sjunken till djurens nivå. Ekonomi tvingar människan in på mänsklighetens smala svåra väg, och den är ett helvete för alla mänskor att följa.

Jag blev född till protestant. Kanske är detta faktum ursprunget till mitt missnöje. Vad är det egentligen för skillnad mellan en katolik och en protestant? En katolik har en solidare historisk grund att stå på emedan hans kyrka är äldre. En protestant har intet utom sig själv och Martin Luther, som mycket väl kan ha varit fan själv. En katolik har en mera utarbetad och förfinad teologi medan protestantens är mera primitiv, vilket exempelvis visar sig i det faktum att katoliker egentligen aldrig vågar yttra Guds namn medan protestanter titt och tätt använder Guds namn i precis vilka sammanhang som helst och hur som helst utan någon större respekt, känsla eller vördnad, utom i särskilda fall. Katolikerna använder aldrig Gud som käpphäst, vilket protestanterna gör. Därför är det synd att jag, Tysklands eventuellt frommaste man av idag, står mera på traditionslös protestantisk botten än på den av aderton århundradens erfarenheter mycket solidare och rikare katolska.

Var står då judarna? Är det bättre eller sämre att vara jude än att vara kristen? Personligen beundrar jag judarna mer än alla världens kristna för att de är mer personliga. Kristendomen är internationell; vem som helst kan bli högvördig protestant, katolik eller ortodox, men endast judar kan någonsin bli judar. De är mera särpräglade, renodlade, luttrade och utomordentligt föråldrade. Om det är någonting som jag älskar så är det allt som är gammalt, förlegat, otidsenligt och följaktligen ganska svårt och inte så särskilt lättillgängligt och populärt.

Vad jag dock mest av allt är missnöjd över är min och hela världens saknad av dygd. Lättsinnet är på modet och har varit inne ända sedan Chaucer och Boccaccio var verksamma vid sina pulpeter med att dränka Ordet och diktkonsten i frosserier i det skabrösa. Jag förbannar lättsinnet och lider fruktansvärt av det själv. Tjugo barn har jag givit liv och namn åt. Tänk så mycket jag hade kunnat göra, lära, läsa, skapa och studera under den sammanlagda tid som jag har tillbringat med att ha roligt med mina hustrur! Sedeslöshet, lättsinne, omåttlighet, lust och allt sådant är enbart en förlust av tid. Man hinner göra mycket mera och ta vara på mycket mera om man inte har med lättsinnet att göra.

Allt vad jag inte är skulle jag vilja vara: aristokrat, rik, präst, katolik, ortodox, jude, engelsman, italienare, målare, arkitekt och skald, och det är väl egentligen vad allt mitt missnöje bottnar i: det att jag varken kan eller får lov till att helt vara mig själv.

Mitt arbete ringaktas, förolämpas, föraktas och betraktas som simpelt av alla dem som det är tillägnat. När jag utövar det på klaver eller orgel så tror folk att jag är djävulen själv. Min verksamhet förutsätter att jag sitter på rumpan dag ut och dag in. Jag får lite fåfänga slantar ibland för att ha skrivit och kopierat bunter av noter, vilket under årens lopp närapå har kostat mig synen, men aldrig åtnjuter jag vad jag mera skulle behöva, som är lite uppskattning och uppmuntran. Jag klandrar ej omgivningen för dess omusikalitet, men jag tycker att folk åtminstone kunde unna mig den glädjen att låta mig veta att de över huvud taget har uppfattat min musik. Mycket av vad jag med kärlek, lidande, möda och inspiration har komponerat har redan gått förlorat, och jag befarar att mer kommer att försvinna längs samma förintelsens väg. Endast ett vet jag säkert i mitt bedrövliga musikerliv, och det är, att min kärlek till Gud ej har varit förgäves.

– Och vad menar egentligen ni, herrar biskopar? Hur kan ni angripa ett verk som "Messias"?

– Det är vi som ställer frågorna, mr Handel, och ni äger att besvara dem.

– Det enda svaret på alla era frågor och på att ni över huvud taget ställer dem är att ni är en förfärlig hop inkompetenta dumhuvuden.

– Mr Handel!

– Till ordningen, mina herrar! Svara på biskopens frågor, mr Handel.

– Vad menar ni egentligen med ert verk "Messias"? Är det er avsikt att vålla trosstrider inom kyrkan?

– Vad menar ni egentligen, herrar biskopar, med era insinuationer? Tror ni på fullt allvar att jag skulle kunna nedlåta mig till att befatta mig med er ruttna kristendom?

– Mr Handel!

– Till ordningen, mina herrar! Svara blott på biskopens frågor, mr Handel.

– Vad gäller då hans förbannade fråga egentligen? Vad tusan är jag egentligen kallad hit till förhör för? Vad är det för fel på min sakramentskade "Messias"?

– Välj era ord bättre, mr Handel, och svara blott på biskopens frågor.

– Då må han i så fall uttrycka sig klarare, så att jag kan begripa vad han säger.

– Tyst, mr Handel! Varsågod, herr ärkebiskop.

– Mr Handel, vad som förbryllar oss är textvalet i "Messias". Vi anser att ni har handskats tämligen lättsinnigt med Den Heliga Skrift och tillrättalagt den för era egna syften, och det är detta som vi anser att kan ha vådliga konsekvenser för den publik som tvingas åhöra denna musik...

– "Tvingas åhöra"? Vad menar ni egentligen, ärkebiskop? "Tvingas åhöra"? Jag har då aldrig hört på maken! Att man skall behöva tvingas åhöra sådant! Det är under min värdighet. Jag borde aldrig ha kommit hit. Jag borde ha bojkottat er allihop och hela er perukstockade kyrka. Ni är Englands infamaste dumhuvuden och humbugar allihop.

– Till ordningen, mr Handel! Svara blott på ärkebiskopens fråga! Varsågod och fortsätt, herr ärkebiskop.

– Vi menar, mr Handel, att det är något förmätet av er att bearbeta Bibelns ord efter eget gottfinnande och sålunda sätta er över hela kyrkan...

– Nej, vet ni vad, herrar dumskallar! Er inkompetens är då sannerligen infam! Hur kan ni inbilla er att jag skulle ha kunnat ha några andra avsikter bakom min "Messias" än att blott sätta värdig musik till Bibelns ädlaste ställen? Och vilka avsikter skulle dessa i så fall ha varit?

– Att föra fram en egen personlig förkunnelse, att göra er själv till profet, att själv konkurrera med Guds Ende Son.

– Nej, vet ni vad, mina herrar, tror ni verkligen på sådana amsagor, som att ett är lika med tre, att Sonen är det samma som Fadern, att Maria blev en obefläckad jungfru efter att hon befruktats med Jesus och allting annat sådant där skitsnack? Ni vet inte vad ni talar om om ni tolkar Bibeln och alla kyrkans absurda dogmer bokstavligt. Jesus var väl en människa, för fan, och jag är väl också bara en människa, för fan! Varför då göra saken värre än vad den är?

– Förklara er tydligare, mr Handel.

– Nej, jag tänker inte spilla några pärlor på era svinhjärnor. Jag har fått höra tillräckligt mycket skitsnack här idag för att jag skulle göra situationen värre med att besvara det. Jag har citerat Bibeln och satt musik till citaten, och därmed basta. Det är allt vad "Messias" är. Vad ligger det för ont i det?

– Tänker ni fortsätta med att tonsätta Bibeln?

– Inte fan själv skulle kunna hindra mig däri ens i biskoplig förklädnad.

– Ert fall är dessvärre hopplöst, mr Handel. Härmed förklarar jag förhöret avslutat.

– Avslutat? Varför det så plötsligt, herr ordförande?

– Därför, herr ärkebiskop, att mr Handel går det inte att resonera med. Han är besatt av Gud, och det kan vi inte göra någonting åt. Om Gud avser att slå kyrkans traditionella kristendom till marken genom mr Handel, så kan vi inte bestraffa mr Handel för Guds outrannsakliga avsikter, eller hur, herrar biskopar och ärkebiskopar?

Newton var ett geni. Fram för vetenskapen! Galilei var ett geni. Fram för sanningen! Rousseau är en överspänd idiot som borde hålla tyst. Ned med alla pessimister som inte älskar världen! Molière var en fransman men Shakespeare var bättre. Länge leve England och Frankrike!

Peruker borde avskaffas. De är dyrare än husdjur, tar mera tid i anspråk än husdjur och är inte ens levande eller behagliga att se på. Tyskarna är anskrämliga stackare som antingen är försoffade eller besatta. De kan aldrig varken hålla sig själva under kontroll eller vara tråkiga sansade flegmatiker som engelsmännen. Italienarna är ett folk som Europa har glömt och som har glömt Europa till men för Europa.

Dante var en sofist. Leonardo och Michelangelo var ingenting mot oss. Bach var en pedant. Rembrandt var en mystiker. Det enda felet med Katarina II är att hon är en kvinna. Fredrik den store var en så bra karl att han fick alla mänskor och hela världen emot sig. Kapten Cook söker efter något som han aldrig kommer att finna. Columbus upptäckte Atlantis men dog missnöjd med sin futtiga upptäckt. Sokrates och Platon vände sig bort från världen varpå Grekland gick i kras. Den enda bra mänskan i historien var egentligen Jesus.

Engelsmännen vågar alltid säga sin mening. Det är deras ära. Tyskarna säger aldrig sin mening. Det är deras ära. Ryssarna finner sin ära i att demonstrera att de är barbarer. Fransmännen har ingen ära. Italienarnas och alla katolikers ära är deras vanära: den katolska kyrkan.

Ack, Moskva! Var detta tvunget att hända dig? Du står som en fackla för världen; världsalttets största och mäktigaste rikes heliga anrika välsignade huvudstad brinner och förgås som fnöske med alla dess heliga kyrktorn och gyllene kupoler och tinnar. O fasa, en sådan katastrof! Och för denna vackra sköna oändligt kristna huvudstad var jag guvernör! Världen kommer att anklaga mig för denna eldsvåda, som man för evigt kommer att minnas med skräck, tårar och fasa, men jag har inte gjort det! Jag är oskyldig till denna förskräckliga domedag, ty jag är blott en människa, och ingen människa kan göra så stora och förskräckliga ting som sker över allt i världen idag.

Vår älskade helgade huvudstad brinner och förgås som ett påtänt korthus, men den skall åter byggas upp. Ingenting brinner förgäves, ty allt skall återuppstå liksom Kristi kött. Ingen kyrka kan skändas utan att den återupprättas, inga tempel kan brytas ner utan att de återuppstår, och ingenting ont kan drabba världen utan att det besegras av det goda, som alltid triumferar. Moskva skall åter byggas upp i större prakt, ståt och härlighet än någonsin, och det skall åter kallas för österns Rom med större skäl än någonsin.

Hell dig, Ryssland! Heligt är du, du Bysans heliga efterträdare, och ingenting kan kränka din helighet! Ingen skall besudla din jord och bränna dina städer utan att själv besudlas och brännas! Konstantin den Stores ättling är du, och den samme heligastes av Bysans konungar, Konstantins ättlingar, skall för alltid beskydda dig från deras heliga av Gud mottagna tron så länge som Gud älskar och upprätthåller världen och uppskjuter Domedagen. Amen.

Den förbannade Napoleon! Han har fördärvat hela världen! Han är den djävulska franska revolutionens svartaste avgrundsyngel, och Attila var ingenting mot honom. Jag har en viss förståelse för det franska folket, att de inte orkade med att uppbära det franska hovets och den franska aristokratins lyx och slöseri, men hittills har folkets reaktion bara utnyttjats av omänskliga missfoster som Marat, Robespierre och Napoleon. Jag förstår att Mozart avled under revolutionens värsta år, ty revolutionens ledare och utnyttjare gjorde världen obeboelig just för sådana änglar som Mozart, och ljuva varelser som Mozart och Marie Antoinette kommer det aldrig mer att finnas plats för i den av revolutionen fördärvade världen.

Och nu förtrampar Napoleon Europa. Varje stat, varje ädel aristokrati, varje tradition, allt gott rycks upp med rötterna och förkastas för att aldrig mer återupprättas. Den venetianska fria republiken har förstörts, och den krossade ovärderliga glaspokalen kommer aldrig att kunna repareras. Endast England och jag återstår som vågar bjuda Napoleon spetsen, ty till och med Goethe vänslas ju med banditen. Endast jag och England och Englands enda bundsförvant Sverige kommer aldrig att ge upp i kampen för frihet från alla världsliga tendenser till orättvisa, övermod och förtryck.

Denna förbannade ignoranta publik! Den skiter i min musik, den trampar på det finaste jag har skapat, och den använder mina symfonier till dasspapper. De spottar åt mig när de möter mig på gatan, vänder bort sina ansikten och vämjes vid min åsyn. De tolererar bara tvålfagra parfymerade mammas gossar som Mozart, som går med på att bli behandlade som lakejer. Det är publiken som har gjort mig illa. Det att de har trampat på mina Razumovskij-kvartetter, sagt min musik vara vettlös, hållt fingrarna för öronen inför min femte symfoni och vägrat att spela min Kreutzersonat har mördat min hörsel. Det är publikens fel att jag är sinnessjuk, publiken, som vägrade att mottaga den himmelska musik som jag gav dem gratis. Jag har kastat pärlor för svin, och svinen har till och med straffat mig för att jag gav dem mina pärlor. Förbannade publik! Ve mig för att jag någonsin spelade en ton för era döva öron! Det har gjort mig döv själv. Av kärlek till er har jag blivit döv, ty ni var döva för Guds musik, och jag ville inte vara den ende här i världen som inte var döv.

Folk vill inte längre höra min musik. Efter freden och Napoleons fall har folk tappat allt intresse för stil och ädelmod, klassicism och smak och i stället fallit för smaklöshet, populärkultur, lättsinne och dekadens. Det är som om krig var nödvändigt för att folk skulle förstå livets väsentligheter och eviga värden. Freden förslappar dem och gör dem smaklösa och odrägliga och okunniga intill vanvett. Det krävs prövningar i världen för att världen skall förstå att Gud leder dem. Och det är endast dem som han prövar och slår hårt med till exempel dövhet som har vett att följa hans vägar och hörsamma honom och skita i hela världens skamliga väg.

Vad är det som är så svårt i livet? Det är inte min dövhet. Det är att vara den jag är och ändå behöva vara fattig. Den som inte har pengar att giva, som inte kan vara generös och frikostig, måste ha det mycket svårt, ty all glädje och lycka i livet kommer av att ge, och all svårighet och olycka kommer av att inte kunna ge. Fattigdom är den ondaste av alla onda cirklar: har man inte råd att ge så har man ej heller möjlighet att råda bot på sin fattigdom. Ty den som ger är rik, och den som inte kan giva kan inte bli rik.

Ensamhet är allt vad jag begär av livet. Endast i ensamhet kan man skapa. Ensamhet är det yttersta mörkret och lidandet, men ingenting är nyttigare, ty däri finner man Gud.

Ur den synpunkten är min dövhet det bästa som kunde ha hänt mig. Den isolerar mig och gör mig mera hopplöst ensam än någon annan i världen, och det lidandet endast möjliggör skapandet av min bästa musik.

Gud vore enbart skräckinjagande och omänsklig om inte lidandet fanns, som han lider mera av än någon annan och som gör honom till den mest mänskliga av alla.

I Grinzing.

Schubert: Nej, nej, mina vänner, ni har alldeles fel! Svår på vin är jag inte.

Schober: Men dricker gör du.

Schubert: Ja, men det är inte därför. Ni måste förstå mig rätt.

Ni älskar mig för min musik och placerar mig nästan på en piedestal för min musiks skull. Vore jag inte en riktig kompositör vore jag bara en klumpig narr och ingenting annat. Nej, nej, protestera inte, för så är fallet! Men jag är inte bara den upphöjda kompositör ni vill göra mig till. Jag är också en människa, och jag har behov av att bli påmind om att jag bara är en människa. Därför dricker jag gärna vin med er för att det för mig närmare er och påminner mig om min dödlighet och fåfänga. Om jag inte förnedrade mig ibland i Bacchus och Venus tjänst skulle jag bli fåfäng och kanske förryckt, och jag vill aldrig bli mer än bara en vanlig dödlig människa som alla andra.

Detta är mina lyckligaste år. Schober, aldrig har jag mått så väl eller njutit så av livet som i ditt sällskap och med dig som hyresvärd och bostadskamrat. Min symfoni i H-moll skall för alltid bära vittne om detta, om de år då jag började blomma med mitt liv och blev en lycklig man. Mitt liv börjar med dig, Schober. I ditt sällskap har jag mognat från omogen dilettant till en professionell konstnär. Med dig som Mentor har jag kommit så upp mig att jag nu kan börja tänka på att på allvar uppträda i Händels, Haydns, Mozarts och Beethovens spår som deras kollega.

Satan och död, öde och Gudsmördare, ditt namn är kvinna! Fallen är jag djupare än någon gatslinka, ty mitt livs uppgift var att tjäna Gud genom musiken, vilken förlusten av min oskuld nu har omöjliggjort. Schober, jag kan ej förbanna dig, ty du visste ej vad du gjorde. Hur kunde du väl ana att just den av alla Wiens glada gatmuser som genom dig skulle bli mitt öde skulle vara besatt av syfilis? Mitt liv börjar med döden. Knappt hade jag börjat flyga, och jag är redan vingklippt. Beethoven har i hela sitt liv fått kämpa med sin dövhet, liksom Mozart måste kämpa mot fattigdomen. Båda förlorade mot sina fiender, men ingen av dem hade en så svår fiende som de så tidigt måste duka under för som jag, som redan är besegrad av kärlekens värsta, mest obotliga och ofrånkomliga mardröm syfilis, som ingen skall kunna väcka mig ur utom döden. Och jag ser redan fram emot det uppvaknandet.

Är det straffet för att jag vågade ta mig an komponerandet av världens vackraste melodier? Nej, jag får skylla mig själv. Jag sökte komma ifrån odödligheten och musikens paradis och bli mera mänsklig igen med att följa med Schober till bordellen, och det har jag fått mitt straff för. Ve den musiker som söker släppa musiken efter att ha offrat allt för den! En musiker kan aldrig bli en vanlig människa. Musiken gör honom gudomlig, och ett fall från gudomens närhet kan endast sluta i helvetet.

Gud, under sex år har jag trots min sjukdom arbetat dag och natt för att tjäna dig genom musiken. Min olycka fjärmade mig definitivt från allt sekulärt, all kärlek och all jordisk lycka. Den tvingade mig i din stränga men andligt lönsamma tjänst. Jag har lyckats med att skapa världens vackraste melodier, som når upp till Beethovens form, Mozarts behag, Haydns humor och Händels majestät. Jag har blivit en av dem. Men jag föll en gång, och det fallet kunde aldrig göras ogjort. Jag dör trettioårig och okänd, förstörd av sjukdom och misär, ignorerad av Goethe och Beethoven, och ändå vet jag att jag i din musikaliska universalharmoniska tjänst har varit lyckligare än någon annan.

Olyckorna började med dessa mäns uppenbarelser som riktade sig till och lyckades påverka massorna. De två värsta av dessa skurkar var Voltaire och Rousseau; Voltaire, för att han vände folket mot den heliga romersk-katolska kyrkan, och Rousseau för att han predikade jämlikhet. Vem hade någonsin hört talas om jämlikhet förut? Vad är jämlikhet? Jämlikhet är att alla är lika, det vill säga, att alla är lika den sämste, ty ett land där alla är lika konungen med all hans prakt och härlighet är ju en praktisk omöjlighet. Man kan inte upphöja vem som helst till en hur hög nivå som helst, men man kan förnedra vem som helst till en hur låg nivå som helst. Det är jämlikhet.

Dessa två karlars brott, som bestod i att de förledde folket, störtade Frankrike, alltsedan Karl den stores tid världens mest ärorika land, i olycka och elände. De vände folket mot staten, vilket resulterade i den blodiga revolutionen, Frankrikes största skam och vanära genom tiderna. Den stora lavinen, det franska folkets fall, bredde ut sig, grep omkring sig, växte och tilltog katastrofalt i styrka och fördärvlighet. Det hade aldrig behövt gå så. Revolutionen började lugnt och stilla och inriktade sig på demokratiska reformer enligt engelskt parlamentariskt mönster, men allt spårade ur genom tillgripandet av våld i den vulgäraste pöbelns stormning av Bastiljen. Då tog slöddret plötsligt makten, och plötsligt låg konungen själv, Europas härligaste monark, representanten för världens ädlaste konungahus, till hela världens förfäran på stupstocken och det utan anledning – han var världens snällaste, menlösaste och mest oförargliga människa. Det var bara det att pöbeln ville ha det så. De ville inte ens höra på hans avskedstal. Ett folk bragte sin egen konung, en godhjärtad oskuld utan en ond tanke i sitt huvud, in på arenan och röstade för att han skulle få dö som en brottsling, vilket han även gjorde. Och ingen sörjde honom.

Men folket vägrade att erkänna sitt fel. Folket blev som vansinnigt. Snart mördades vem som helst av vilken påhittad anledning som helst. Präster och prelater, borgare och emigranter, adelsmän och konungasläktingar och allt annat exklusivt folk gick åt genom massavrättningarna som bredde ut sig över hela Frankrike. De skulle med våld till varje pris visa att den franska pöbeln hade rätt. Konungens barn mördades eller försvann, drottning Marie Antoinette, ung men gråhårig av sorger, drogs inför rätta och avrättades som sin make under hest hån och rå skadeglädje, och till och med unga begåvade skalder som André Chenier fick sätta livet till i regel utan anledning. Allt detta gav endast luft under vingarna på djävulen själv, som så småningom uppträdde i en ung korsikansk uppkomlings gestalt.

Frankrike var rött och dränkt i blod när Napoleon kom och dränkte det ej längre så ljuva landet än mera. Han släpade fransmän ut över hela världen från deras hem och familjer till Österrike, till Preussen, till Italien, till havs, till Asien, och slutligen även till Ryssland, där Frankrikes blod slutligen frös och dess hjärta upphörde med att slå. Ej nöjd med sitt verk försökte Napoleon gå samma bloddrypande bana en andra gång, men äntligen sade den civiliserade världen stopp. Om den ändå hade kunnat säga stopp ett kvarts sekel tidigare!

Napoleon gjorde ej endast slut på Frankrikes ungdom, ridderlighet, skönhet, tradition och kropp. Han införde dessutom denna skamligheters skamlighet Code Napoléon, som är ett fullständigt genomförande av Rousseaus absurda jämli