Copyright © C. Lanciai 1998

Letnany

73

Det var aldrig min avsikt att bli en resenär. Kanske det var en familjeförbannelse som kom med blodet - min stackars italienske farfar råkade ju ut för det av sin familj att bli utsedd till den som måste resa i familjens krimskramsaffärer och hamnade så i Finland av alla träsk - det kanske mest olyckliga av alla familjens patetiska öden. Italienskt temperament behäftat med finländsk myrfeber - där har vi syndromet. Min far blev aldrig fri från resklådan utan envisades upp i 80-årsåldern att resa vilt. Han reste ännu över pensionsåldern i affärer till Sydamerika och Orienten och gav oss som sitt enda testamente befallningen: Res!

Och jag har bara börjat. Efter dessa inledningsresor har jag ständigt fördjupat kontakten med främst Italien, Grekland och allt längre bort i Östeuropa men även med Indien och Himalaya. Detta är bara början.

2. Julbrev 1989

3. Årets resa (1990)

4. Resan februari 1991

5. Resans motto: "Att leva är att leva farligt." (Eirik Hornborg)

6. Resa till Egypten

Problemet Turkiet-Armenien-Kurdistan-Irak-Iran etc.

7. Påskresan 1992

8. Samtal på vägen

9. Indiska turer

Fransmannens protokoll från Benares

10. Winterreise

11. Rapport från Tibet

Copyright © C. Lanciai 1998.Introduktion.

Mitt liv har alltid bara varit litteratur och musik, och det enda jag någonsin dugt till har varit att vara kreativ inom dessa båda områden. Den förste som direkt motarbetade mig för denna naturliga inklination var min egen fader. Efter att jag lyckats blidka honom fortsattes kampen i stället av ett antal statliga myndigheter.

Hellre än att avstå från denna naturliga inklination, som jag upplevde som ett ansvar, accepterade jag ett liv i fattigdom. Från 1974 levde jag i stort sett utan centralvärme, utan toalett inomhus, med en hyra på 100-250 kronor i månaden och med en årsinkomst under 10,000 kronor under nio år, medan jag bara arbetade hårt i hopp om att småningom bli upptäckt och omhändertagen främst av något förlag. Detta hände aldrig. I stället blev jag fockad från min första organisttjänst, för att dess kyrkoherde var en socialistisk diktator som sedermera hoppade av från kyrkan, och skönstaxerad av staten för att jag (i likhet med flera skönstaxerade ensamstående mödrar med barn) tjänade för litet pengar för att staten skulle kunna acceptera mina deklarationer som trovärdiga. Skönstaxeringen drog i gång mot mig samtidigt som jag inledde min andra organisttjänst 1981. Följden blev en process med följdprocesser och efterprocesser som höll på i tio år, skaffade mig magsår 1984, tvingade mig att upphöra med min andra organisttjänst och som inte fick någon avslutning förrän genom en förtidspensionering 1991.

De gav mig ett tioårigt helvete för ingenting medan Olof Palmes mördare fortfarande går fri efter 12 år. (Hela processen med alla dess absurda turer har dokumenterats i tidskriften Fritänkaren nr 22.) Fram till skönstaxeringen hade jag aldrig klagat på mitt liv eller haft några svårigheter, fastän jag alltid varit fattig. Magsåret fick jag inte bukt med förrän jag inledde resverksamheten från den historiska hösten 1989.

Den långa fattigdomen 1974-91 lärde mig ekonomi, att ständigt leva på minimum, att överleva genom att vända på varje slant och att ändå få mycket gott ut av livet. Det kallas levnadskonstnärskap. Med denna kunskap kunde jag från början resa billigt. En månads rundtur i hela Europa kostar mig efter nio år fortfarande inte mer än 6500 kronor allt som allt, och de ännu längre Indienresorna är i samma ekonomiska kategori. Mina enda dyrare resor under dessa nio år var de båda Tibetresorna.

Dessa kunde finansieras genom att min far efter sin död 1993 lämnade en väl förvaltad förmögenhet efter sig med instruktionen till sin hustru och sina barn: "för resor, helst till Italien". Detta medförde att man inte mer behövde oroa sig över resornas kostnader. Likväl har jag fortsatt att resa lika ekonomiskt som tidigare.

Många ifrågasätter det moraliska i mitt sätt att leva. De har rätt. Men jag ville aldrig ha det så som det blev. Skönstaxerarna från 1981 bad mig aldrig om ursäkt och vägrade någonsin ge mig rätt, fastän hela saken berodde på ett datormisstag. De var aldrig ens medvetna om hur de tvingade mig att ge upp ekonomiskt, och mitt enda sätt att få någon sorts kompensation för deras tilltag var att förtidspensionera mig. Jag har alltid sett det som en parentes, (pensionen är inte större än att mer än hälften går till hyran,) och jag hoppas fortfarande att jag en dag skall kunna leva på mitt arbete, som jag kunde fram till 1984.

Säkert hade något förlag upptäckt mig och tagit hand om mig i vilket annat land som helst. Men just Sverige råkar vara det bästa landet i världen med dess mest enastående och välorganiserade samhällsapparat, och för en sådan perfekt stat kan det inte finnas något farligare hot än en kränkt konstnär.

Att detta idealsamhälle samtidigt har Europas högsta frekvens av mord och självmord är en annan sak, som väl mest Amerika är skyldigt till, ty det var ju från Amerika som Sverige importerade snilleblixten att nivellera landets skolsystem jämte andra snilleblixtar såsom förkärleken för våldspornografiska filmer, hårdrock och knark.

Så missunna mig inte mina resor. Jag behöver dem. Det är skönt att veta, att man faktiskt skulle kunna flytta till Italien eller Grekland om man ville. Till och med Finland skulle vara en positiv möjlighet. Men jag har tills vidare valt att behålla Sverige som min arbetsbas, då hela mitt arbetsliv tillbringats i Göteborg, och då jag egentligen bara lever för mitt arbete, eftersom min saknad av utkomst och samhällsställning alltid förvägrat mig möjligheten att bilda familj. Det var kanske meningen att det skulle bli så - men jag frågar mig alltid:

I så fall, varför?

Författaren.

Kören var från Göteborgs mest borgerliga stadsdel Örgryte och var tämligen rik ekonomiskt och tämligen ung i kvalitén. Visserligen var det utmärkt klass på dirigenten, en mycket spirituell och skämtsam man i Groucho Marx-stil som fullkomligt behärskade sin kör och dess mycket varierande repertoar, men han var lika svensk som alla de andra: fullkomligt omedveten om andra världar än den egna trygga svenska världen, som i sin självgoda förnöjsamhets leende slummer aldrig kan påverkas av någon annan större värld.

Dessa sångarentusiaster färdades med buss hela vägen från Göteborg till Bazzano utanför Bologna, vilket tog två dygn. Starten skedde 16.30 från Örgryte Nya Kyrka i bländande vackert solsken: sämsta tänkbara väder att skiljas från en hemstad i. Denna kör, som på sin repertoar hade verk av Verdi, Gunnar Wennerberg, Gustaf Nordqvist, Anders Öhrwall och andra fullödiga klassiska tonsättare, började i bussen nästan omedelbart plåga alla känsligare öron i sällskapet med ursinnig rockmusik à la mode på kasett som alla tvingades lyssna på. Därmed skulle tydligen resans italienska kulturhjärntvätt börja. Stängde man av högtalaren ovanför sitt eget säte måste man ändå höra de hesa hysteriska skriken och skrällande elgitarrerna från alla deras högtalare som tycktes njuta av det monotona slagverksraseriet. Bussen hade dessutom en television som kunde visa video. Hela kvällen under resan genom Danmark fick kören njuta av de löjligaste och fånigaste tramsfarser med Lasse Åberg endast avlösta av de mest sadistiska tänkbara Tom-och-Jerry-filmer, där ju hela handlingen som bekant kroniskt ensidigt handlar om kattens och mössens ständiga tävlan med varandra om vem som kan vara grymmast och mest sadistisk - utan att någon av dem någonsin lyckas stryka med i dessa extrema och ständigt mer överdrivna överansträngningar åt det morbida hållet. En sådan svensk fars och en sådan katt-och-råtta-lek kunde man väl stå ut med, men när sådan tramsig och sadistisk humor upprepas i det oändliga, medan alla i bussen hela tiden sitter och vrider sig och vrålar av skratt som i programmerade skrattkörer i TV, så kan man nog börja tycka att det skulle vara bättre utan i längden. Sådana buskis-tramstillställningar och slaskiga drastiska sado-masochistiska videofilmer hade detta glada kulturgäng besvärat sig med att ta med sig bara för att kunna njuta och frossa riktigt ordentligt.

En kort rast på Hälsingborgsfärjan och en något längre på Puttgardenfärjan följdes av den mest obekväma tänkbara natt i de mest onaturliga tänkbara kroppsställningar, då det att stolryggarna kunde fällas ner innebar att den som satt bakom varje nedfälld stolsrygg måste sitta och sova med benen utspärrade, nästan som i en sorts sittande spagatställning. Naturligtvis blev allas lemmar nedanför låren antingen avdomnade eller uppsvällda med följdenliga plågor och besvär som varade hela den följande dagen ända ner till Innsbruck.

Vädret genom Tyskland var dåligt, och bland annat uppstod det en så tät dimma under dagen att det resulterade i en kedjekrock på der himmlischer Autobahn som cirka 50 fordon invecklades i med total förstoppning av all trafik mellan Nürnberg och München som följd: köerna var milslånga, och då många valde alternativa landsvägar fylldes även dessa av köer, som det var ännu svårare att komma ut ur. Ändå var denna kedjekrock lindrig och bagatellartad. Det brukar ju handla om upp till 250 bilar som entusiastiskt av hjärtans lust kör in i varandra och på varandra och över varandra huller om buller, så att allt blir bara ett enda stort dragspelsskrotupplag av gigantiska dimensioner, där ett ansenligt antal förlustelsebesökare skaffat sig direkt biljett till himmelen på köpet utan retur.

Det vackra vädret började äntligen i Innsbruck, där kören lyckats skaffa sig stadens minst typiska hotell: ett sterilt hypermodernt betonghotell utan trivsel och långt utanför staden. Att promenera in till centrum tog 45 minuter, vilket var väl värt att göra bara för att komma bort ifrån hotellet, där man lika litet fick vara i fred för ständigt närvarande och påträngande musikhögtalare med skrällande elgitarrer och hysteriska skrik till debil skvalmusik som någonstans norr om Alperna under hela denna resa.

Så fort man väl var söder om Alperna började dock livet bli mänskligare. En rökpaus togs på autostradan efter Bolzano som inte fick räcka längre än fem minuter: den räckte en kvart och förlängdes sedan. Men Italien blev Italien först när man äntligen lämnade autostradan.

Under ledning av den enda i bussen som var uppvuxen med italiensk kultur övergavs autostradan vid Trento, varefter bussen ringlade sig utmed de smala vägarna ner till Gardasjön. Svenskarna häpnade. Aldrig hade de sett ett så vackert land förut. Det var ju rentav vackrare än Vättern!

Lunch intogs i Malcésine och skulle ha tagit en timme som dock blev till två. Den italienska maten tog nämligen genast ut sin rätt, varpå lunchtimmen på ett rent naturligt sätt förlängdes. På programmet för eftermiddagen stod Verona, som man nu tyvärr skulle få bråttom med. Och till denna tidsbrist med den anryckande nödvändigheten att göra hela Verona springandes kom den makliga svenska otympligheten.

Den förträffliga och perfekta svenska bussen var tre och en halv meter hög, och en sådan buss, hur mästerligt den än förs av de bästa och skickligaste tänkbara chaufförer, är de italienska städerna helt enkelt inte byggda för. Den första krisen uppstod när huvudinfarten till Verona visade sig gå under en bro som var såpass hög som två och en halv meter. Trots denna bros ansenliga höjd (med italienska mått mätt) kunde man inte ens pressa in bussen under bron.

Det blev till att köra omkring i nejderna och under kartläggning av landskap tidigare okända för geografin försöka hitta alternativa infarter till Verona, vilka heroiska försök endast kröntes med den framgången att man alltid visade sig hänvisad tillbaka till samma utmanande låga bro igen. Omsider lyckades bussen pressa sig in genom några trånga gränder söderut och den vägen via omfattande omvägar tränga ända in till centrum med uppenbar risk för att sedan inte kunna ta sig ut igen, och närmare centrum än Castell Vecchio kom man inte hur man än blockerade alla de största gatorna i hela västra Verona. Klockan fem steg 45 färdigt utmattade och utslagna svenskar ur bussen, vilka skulle ha stigit ut ur den betydligt närmare centrum klockan två.

Meningen var att de skulle vandra genom staden över floden och upp till Teoderiks kastell för att där dricka kaffe. På grund av tidsbristen blev promenaden ett gatlopp. Därtill kom det problemet att en av körmedlemmarna var diabetiker och måste ha mat precis klockan sex med hot om oöverskådliga katastrofer annars. Det hela ledde till tårar, uppror och upplösning. På Piazza dei Signori upplöstes gruppen helt i alla dess beståndsdelar, och endast ett fåtal fick därigenom möjlighet att under guidens ledning bekanta sig en aning med Veronas kultur och historia.

Det blev naturligtvis inget kaffe uppe vid Teoderiks kastell: ingen kom någonsin dit. I stället drack var och en kaffe var det passade honom eller henne medan de flesta blev utan tills vidare. Bussen väntade på andra sidan floden, medan guiden förtvivlat sprang kors och tvärs genom staden på jakt efter svenskar som förirrat sig och som inte hållit sina löften att stanna kvar på Piazza dei Signori och invänta utspridda kaffejägare tills de blev hämtade till de övriga av guiden. Och allt var naturligtvis guidens fel, som stressat de arma svenskarna så hårt och som inte kunnat berätta något om Verona för någon utom för dem som följt med honom. Det visade sig, att det enda som egentligen intresserade dessa svenskar i Verona var Julias balkong och Julias grav, Veronas två enda falska och konstruerade sevärdheter och enda verkligt professionella turistfällor, som hittats på enkom för att lura turister på pengar.

Med guiden avsatt följde nu den enformiga autostradan till Módena och Bologna, där målet den lilla byn Bazzano slutligen uppnåddes med tacksamhet efter en otrolig dag. Redan samma kväll slog svenskarna runt på alla byns fem krogar.

Det följde en måndag i fridens och avslagenhetens tecken, som dock många begagnade till att ta sig in till Bologna och vela omkring där bland alla stadens anspråkslösa sevärdheter. Någon kom fram till tornen och konstaterade att de lutade, vilket de hade trott att torn bara gjorde i Pisa, men ingen vågade eller orkade gå upp i dem. Någon besökte en syinrättning för att få ett trasigt blixtlås åtgärdat och hamnade på ett ställe där man var fullkomligt säker på sin sak och gärna ställde upp med all hjälpsamhet i världen bara man vann sin kund. Det var bara det, att det som man var så säker på där med all sin professionella expertis var enbart kemisk tvätt. Svensken blev nästan kvar där i den förunderliga tvättinrättningen för evigt. Om hon fick sitt blixtlås lagat förtäljer inte historien, men det förefaller osannolikt att hon fick det i Bologna.

Så följde den stora tisdagen i Florens, resans dramatiska höjdpunkt, där det skulle ges två konserter. Det var om möjligt ännu omöjligare för bussen att ta sig in i Florens än vad det hade varit i Verona. Guidning av en svenska som bott i Italien i tio år hjälpte inte, för chaufförerna följde ändå helst bara missvisande bussanvisningsskyltar ämnade för den lokala busstrafiken som den svenska bussen, som bekant, var för oproportionerlig för, och den avsatte guiden från Verona hade resignerat. Bussen innehöll utom 45 prisgivna svenskar även konsertmunderingar för de flesta av dessa, och alla dessa körkläder måste vara vid Domen klockan fem jämte hela kören. Före det hade man tänkt hinna med åtminstone Uffizierna och Palazzo Pitti. Bussen måste till slut stanna någonstans utanför stadskartan varifrån var och en fick reda sig in till staden bäst han kunde. Man lovade att körkläderna skulle transporteras till Domen senare.

Guiden från Verona tog under sitt beskydd tre äldre damer och genomförde med dem en angenäm rundvandring i Uffizierna, varefter de intog en angenäm lunch på en trattoria med lämpliga priser. Under tiden utspelade sig märkvärdiga svenska dramer runt omkring i staden. Priset för största möjliga ansträngningar med minsta möjliga resultat togs av busschaufförerna.

De hade kört i stafett ända från Göteborg och klarat av det mesta, men i Florens ställdes de inför förbluffande utmaningar av oanade proportioner.

Deras enda uppgift var att köra bussen med alla körkläderna till Piazza del Duomo i god tid före klockan fem. De hade fem och en halv timmar på sig. Klockan fem, när trots allt hela kören samlats utanför Domen i spänd väntan på bussen med körkläder och noter, hade ingen buss ännu visat sig. En kvart senare var den fortfarande osynlig.

I efterhand har man lyckats rekonstruera vad som ungefärligen egentligen hände. Efter att ha blivit av med alla passagerarna tog busschaufförerna det tämligen lugnt, vilket senare skulle hämna sig. Småningom, ungefär vid tretiden, började de ta reda på hur man kunde komma in till centrum. De kom så långt, att de lyckades utverka åt sig tillstånd av en parkeringstjänsteman att få ställa sig med bussen vid Domen. Sedan inleddes resan dit, som stötte på de mest oanade och oupphörliga hinder. Än var det vägarbeten, än var det trafikolyckor, än var det oväntade och plötsliga enkelriktningar (tydligen i all hast improviserade), och framför allt verkade det att råda ett ständigt tillstånd av rusningstid i hela Florens. Efter många om och men och efter åtskilliga lokala jorden-runt-resor ankom bussen till Domplatsen. Där möttes den av en obönhörlig polis som kategoriskt uteslöt alla möjligheter för en buss att få parkera vid Domen. Det hjälpte inte vilken parkeringsvakt som hade givit den bussen sitt extraordinära specialtillstånd. Det var bara för bussen att köra vidare igen ut på nya ofrivilliga odysséer och nya varianter på lokala jorden-runt-resor.

Enda möjligheten för chaufförerna blev till slut att frakta körkläder och noter till Domen med taxi. Problemet var bara det, att de inte kunde italienska. De flesta lokala taxichaufförer tolkade dessa båda oidentifierbart utrikiska skojare som släpade på en massa brudutstyrslar och vita kostymer till antingen klädesmånglare eller flyktingar från någon institution. Flera villiga köpare av de vackra kläderna uppenbarade sig och erbjöd sina tjänster men förbluffades av att de båda klädesmånglarna resolut och nästan argt vägrade genomföra någon försäljning. Vad tusan försökte de då prångla ut kläder för? undrades det på lokal nivå. Kort sagt, ingen blev klok på dem, och ingen kunde hjälpa dem. Det tog således en alltför god stund innan de båda hederliga göteborgarna lyckats packa sig själva och alla körens kläder och väskor in i två små taxibilar, som verkade särskilt krympta för tillfället. Tjugo över fem rullade bilarna in på piazzan sprängladdade med vita kläder. Konserten skulle vara klockan sex.

Därmed var inte farsen tilländalupen. Det visade sig att det inte fanns något lämpligt omklädningsrum i Domen, för inte kunde ju prästerna tillåta att damer och herrar tillsammans klädde av sig och på sig inne i sakristian. Ej heller visste prästerna om att en svensk kör skulle uppträda, då den som ensam visste allt var mycket upptagen och dessutom bortrest. Alla problem löstes med att ingen omklädning ägde rum, till busschaufförernas omåttligt obeskrivliga desillusion. Sålunda höll göteborgarna sin konsert i det anspråkslösa sidokapellet i Domen som ackompagnemang till en mässa iförda shorts, korta ärmar och andra lätta kläder i alla världens mest okyrkliga färger som blottade mången mjölklen kvinnoskuldra till domkyrkans prästers synnerliga förtvivlan. Hela konsertprogrammet var naturligtvis på svenska. Prästen som läste mässan var dock vänlig nog att efter mässan tacka kören med att det låtit bra fastän han inte förstått ett enda ord, vilket tacktal naturligtvis ingen av svenskarna begrep ett enda ord av.

Efter "konserten" följde några timmars uppehåll före nästa konsert i en obskyr kyrka, som var definitivt låst och skulle så förbli fram till konserten. Ingen anade vad som skulle komma att utspela sig i denna till det yttre så intetsägande kyrka.

Till de mera aktningsvärda bedrifterna från sällskapets sida denna dramatiska dag i Florens hörde det ungerska parets aktiviteter. De hade redan tidigare utmärkt sig. Under gatloppet i Verona hade de genast skiljt sig från svenskarna för att noga inspektera hela Arenans inre och därefter uppsöka Veroneses målningar i San Giorgio för att som de enda bli helt nöjda med Veronaloppet. Här i Florens tog de priset i målmedvetenhet: de hann inte med bara hela Uffizierna och Palazzo Pitti utan tog dessutom metodiskt i tu med gravkyrkan Santa Croce, Medicéergravarna och l'Accademia med allt deras överväldigande innehåll. Priset de fick betala för denna kulturella aktivitet utan like var att de blev utan middag - ett billigt pris, menade de själva.

Så småningom öppnades kyrkan SS. Apostoli för den kommande konserten. Naturligtvis hade ingen reklam gjorts för denna, inga affischer hade iordningställts, så det var bara att vänta att det inte skulle bli någon publik alls utom den medhavda obligatoriska hejarklacken.

Så dök även de båda stråksolisterna upp: en lång och kraftig altviolinist, som gärna visade sig i all sin glans, och en fin gammal 77-årig cellomästare, som helst höll sig undan för de andra. Skillnaderna mellan dem var extrema inte bara rent fysiskt (ungefär som Fyrtornet och Halvan) utan även musikaliskt: tyvärr kunde altviolinisten inte spela tillfredsställande rent, medan cellistens renhet var fullkomlig. Tillsammans måste det bli skärande friktioner, då den enes renhet måste framstå som desto renare mot den andres då desto mer skärande divergenser. Det visade sig redan under repetitionerna, hur den stackars cellisten vantrivdes med den självhärlige violinisten. Det var ett samarbete, som violinisten solade sig i och som cellisten led av.

Konserten inleddes klockan nio. Publiken bestod av ungefär fem personer av vilka fyra då var göteborgare och den femte kyrkvaktmästaren. Utgångsläget var alltså det sämsta tänkbara. Desto mera oförglömlig blev konserten.

I all hemlighet avslöjade kyrkvaktmästaren för den avsatte Veronaguiden att kyrkan var Florens äldsta och invigd med Karl den Store strax efter dennes kejserliga kröning i Rom år 800. Arkitekturen var också därefter. Det härskade en innerlig mystisk stämning inne i kyrkan under de uråldriga trävalven och de antika gallerierna, som man endast återfinner på svårtillgängliga håll som i Aachen, i Ravenna och i den gamla normandiska kyrkan inne i Towern i London. Och så väl bibehållen och omskött var denna kyrka, att det var omöjligt att gissa att den var så gammal om man inte visste om det. Den var på något sätt tidlösheten själv.

Under konsertens gång tillkom det enstaka publikmedlemmar från hotellet mitt emot. Kören gjorde sitt, solisterna gjorde sitt, de båda stråkförarna spelade tillsammans, varvid cellisten satt så långt borta från violinisten som möjligt bakom en pelare och osynlig för publiken, varefter violinisten försökte dra ut sin motvilligt ackompagnerande cellist därifrån. Cellisten vägrade dock skaka hand med violinisten inför publiken.

Så blev det cellistens tur att spela ett solo. Han satt kvar bakom pelaren osynlig för publiken och spelade en barocksonat med den renaste tänkbara stråkföring i extrem motsats till violinistens omedelbart föregående brist på rent spel. Effekten var överväldigande i sin gripande storslagenhet. På något sätt hade cellisten fångat kyrkans tidlösa evighetsstämning och tolkat in den i sitt stycke. Det var en gammal man med fem decenniers yrkeserfarenhet bakom sig av musiken och sitt instrument som kom till ett så fullödigt uttryck i denna nästan 1200-åriga kyrka. Det var en röst som var mera mänsklig än alla körens röster och mera universell och klangfull än en hel orkester. Cellon var gammal och skamfilad men genljöd under de medeltida valven mera mäktigt än en Silbermannorgel med alla sina stämmor. Det var musik direkt ur evigheten med hela den känsla som endast de djupaste erfarenheter kan luttra fram under ett långt och händelserikt liv i musikens tjänst.

Därmed var konserten räddad. Därefter gick även kören från klarhet till klarhet, dirigenten kom i högform, publiken blev mer och mer entusiastisk, och det hela slutade i ren extas. Två gamla damer från hotellet mitt emot ville omfamna var och en särskilt. En fullständigt krisartad och kaotisk dag hade slutat i en överväldigande eufori utan gränser.

Därmed var även hela resan räddad. De svåraste tänkbara kriser hade klarats av, nu sedan det värsta hade uthärdats och vänts till motsatsen var det bara att rulla vidare för lösa boliner, och dagen efter den överansträngande Florensdagen valde kören att sitta fem timmar på buss för att få vara fyra timmar i Venedig. Denna stad begicks på det för svenskarna sedvanliga och självklara sättet: man tog Vaporetton från bussen direkt till Markusplatsen, så att man slapp hela sta'n, och slog sig där någonstans ner på ett kafé för att sitta där hela dagen. Veronaguiden tog hand om ett äldre par och förde dem genom l'Accademia, som de aldrig hittat till själva, somliga förirrade sig inne bland Markuskyrkans många frestelser och höll på att aldrig komma ut igen, och endast det ungerska paret vågade sig på Dogepalatset med allt vad det innehöll. Bussen skulle köra från Venedig halv fem men fick vänta till halv sex på de sista. Kvällen firades med middag på hotellet, som kören betalade, och med ett honnörsbord i mitten, som bara ordföranden, dirigenten och deras utvalda damer fick sitta vid tillsammans med lokala excellenser. Efter middagen gick de som ville ha det litet trevligare ut i byn och firade runt på alla dess fem krogar.

Torsdagen användes till ett Ravennabesök. En studiegrupp inom kören hade lagt ner ett flera veckors arbete på att lägga upp ett program med historik och guidning för resten av kören, och detta program hade även tryckts upp i 50 exemplar. Det var bara det att dessa nu låg kvar i Göteborg. De ansvariga förklarade, att det i alla fall fanns många kyrkor med mosaiker i Ravenna, och att man kunde gå till vilken som helst av dem. Veronaguiden ansåg sig då böra rycka in, höll ett improviserat Ravennaföredrag i bussen och lotsade busschaufförerna direkt in till San Vitale och Galla Placidias grav. Därifrån skingrades kören sedan ut på diverse restauranger.

Ett gäng kom till en restaurang som de ansåg alldeles för dyr. De gick då runt hörnet och fann en annan restaurang som föreföll billigare, där de gick in och åt gott och blev väl tillfreds med allt. När de skulle betala visade det sig, att restaurangen hade två utgångar, och att den andra var den restaurangingång som de först gått förbi emedan de tyckt den verka för dyr...

På kvällen genomfördes den tredje konserten inför en lättköpt publik i en by utanför Bologna som hette Zola Predosa. Det visade sig att publiken kommit till kyrkan för att roa sig. Efter en medelmåttig konsert med tre sakrabanala Giombinilåtar (som ungefär är Italiens sakrala motsvarighet till svensktoppen) som sämsta prestation, följde en fullkomlig bolognesisk bacchanal, som publiken anförda av prästen bjöd på. Vinflaskorna korkades upp så effektivt att intet glas tilläts bli tomt någonsin, medan det bjöds på kallskuret, bakverk och körsbär på stående fot. Stämningen blev snabbt totalt lössläppt, och prästen anförde publiken i en oupphörlig allsång som var omöjlig för kören att överrösta. Den store svenske violinisten, som briljerat under hela konsertfestivalen med sin Viola d'Amore som nästan en manlig primadonna, ( - även Maria Callas och Birgitta Nilsson blev ju på sin tid som störst och berömdast när de sjöng som falskast, - ) blev mest påverkad av alla, stängde in sig på damtoaletten och vägrade komma ut därifrån förrän någon dam ville hålla honom i handen. Få damer anmälde sig frivilligt, då de fruktade att den upprymde även ville hålla dem i svansen. Den sista flaskan var tömd omkring klockan ett, varefter en omtumlad kör tumlade till sina platser i bussen därtill stressade av busschaufförerna, som skrämt dem med berättelsen om en punktering på ett av bakdäcken, varför alla måste stå upp i bussen så långt åt vänster sida som möjligt under hela vägen hem så länge de detta förmådde Efter några få kilometer hade alla glömt punkteringen, och även om det hade förefunnits någon var knappast någon i ett sådant tillstånd att han kunde känna av det.

Dagen var den stillsammaste hittills men slutade i den mest groteskt uppsvällda lössläpptheten hittills. Jämför Veronaguidens vandring tillsammans med körens kvinnliga zonterapeut under samtal om nödvändigheten av att den under 1900-talet så förråade mänskligheten måste förändras till det bättre inifrån med den öronbedövande vulgära Giombiniallsången på kvällen från 100 mer än rimligt påverkade strupar med en full prelat som bacchanalisk ledare, som tycktes ha kommit direkt från ledarskapet för en fotbollsläktares besinningslösa hejarklack. Andakten kring Dantes, Teoderiks och Galla Placidias gravar fick sig en ordentlig törn av de praktiska följderna av en medelmåttig sakrabanal kyrkokonsert inför en billig förortspublik, som bara inbjudit utländska körer för att få en ursäkt till att roa sig mer än vad deras lokala förmågor någonsin tillät dem.

Lyckligtvis blev den fjärde och sista konserten på fredagen den bästa. Uppe på Monte Veglio finns det ett gammalt fäste med kyrka och kloster från 700-talet med utsikt därifrån över hela Emilia. Konserten skedde i kyrkan och blev betydligt bättre än torsdagens, då den sämsta Giombinilåten ströks med den påföljd, att Giombini plötsligt klingade riktigt vackert i all sin debilt naiva banalitet. Till och med vår glänsande violinsolist, vår egen Paganini med sin älskade Viola d'Amore, ägnade sig här äntligen åt rent spel. Sämre klingade Ingvar Lidholm med sin moderna musik utan form, harmoni eller final, och sämst klingade fortfarande det moderna svenska körverket "Pax?", som börjar hur vackert och formfulländat som helst blott för att senare totalt spåra ur och sluta i ingenting, som all modern musik i allmänhet gör efter att ha uppnått sitt enda musikaliska syfte, nämligen totalt harmoniskt, rytmiskt och melodiskt kaos och den extremaste tänkbara motsats till det egentliga syftet med all musik, nämligen att det skall låta bra. Detta verk var dessutom närmast en dålig parodi på modern musik, så att en riktig körsångare egentligen bara kunde skämmas över att behöva framföra sådant inför musikaliska italienare.

Fest följde i Bazzanos gamla klippborg i det kommunistiska partiets regi med borgmästare och allt, rikligt med mat och sång men lyckligtvis utan alltför förryckta urspårningar eller alltför störande fylla. Här fick vi veta att Zola Predosa, stället för gårdagens konsert, hade den högsta kommunisthalten i hela Italien, närmare bestämt 63 procent, och att båda våra konserter i Bolognatrakten hade varit fullkomligt i kommunistisk regi. Det har alltid en störande inverkan på musiken när den ställs inför partipolitik. Hade vi vetat det tidigare hade antagligen ingen av Bolognakonserterna blivit bra.

Dessa plötsligt uppdagade politiska förtecken för hela jippoorganisationen fick av någon anledning maten att inte längre smaka riktigt bra. Dirigenten bröt upp från banketten med kören klockan två på natten ganska abrupt utan att efterrätten hunnit serveras. Direkt stigning på bussen följde med omedelbar avresa mot norr.

När man lämnar Italien är det första misstag man begår alltid det mest påträngande, när man inser misstaget i att lämna Italien. Och man kan inte rätta till det förrän man återvänder.

Bussresans fångar torterades under vägen i vanlig svensk ordning med skvalmusik på kasettband och videofilmer. Tom-och-Jerry-sadismen överträffades nu av den mest dekadenta av alla filmer, "Cabaret" från 1969 med Liza Minelli i början av hennes exploatering. Hon blev inte ens vackrare med tiden medan hennes mor åtminstone från början både varit söt och kunnat sjunga mer än bara vackert. Någon försökte motverka skvalkulturens sadistiska lågmärken med att sätta på en videokasett med Mozarts "Figaros bröllop" i en alldeles utmärkt filmversion, som grymt tystades ner och avbröts av majoriteten definitiva krav på mera råhet, ytlighet och vulgaritet. Genom hela Tyskland regnade det som värdigt ackompagnemang till alla bussens skvalvideofilmer av kvalificerat skräp för imbecill smaklöshet. Mot kvällen uppnåddes hotellet Bertram utanför Hannover, där en festmåltid fick gottgöra allt pizzafrossande och annat matslarv i Italien. Svenskar kan ju bara inte äta i Italien, eftersom där ju varken finns filmjölk, gröt, köttbullar eller annan potatis än pommes frittes. Den enda italienska rätt som skandinaver är kända för att äta i Italien är pizza, för den känner de igen hemifrån. Ej heller förstår de sig på det italienska kaffet, som tydligen bara serveras i fingerborg eller intages som nyponsoppa. Bättre ordning är det då i Tyskland, där man slipper så många onödiga nollor i valutan, där kaffet åtminstone är ordentligt uppblandat med vatten, där autostradorna går rakt för att underlätta och bereda vägen för seriekrockar, och där folket åtminstone i någon mån förstår svenska.

Deras hjärtan smälte när de på båten mellan Tyskland och Danmark äntligen åter fick använda svensk valuta. Tillbaka på hemmaplan var man äntligen sig själv igen: fullständigt för evigt hängiven det ändlösa nordiska svårmodet, som inte tillåter något universum utom det egna personliga, som inte tillåter något som sticker av och bryter den evigt smäktande melankolin, och som inte accepterar någon identitet utom den genom de ständigt upprepade kalla och mörka vintrarna konstant påtvingade och framluttrade identitetslösheten.

(Denna resa ägde rum i juni 1988. Denna dokumentation är särskilt intressant genom att den återger atmosfären kring en konsert med den nio år senare bortgångne legendariske cellisten Guido Vecchi, som var delvis skåning och delvis bolognesare.)

Om vi tar november 1988 som utgångspunkt, så blev det då inträffade musikaliska intermezzot faktiskt tongivande för alla de följande. Av någon outgrundlig anledning har jag alltid haft otur med mina konserter. Min första konsert hösten 1971 måste inställas på grund av plötsliga hinder i vägen förorsakade av mina studieförpliktelser mot Vuxengymnasiet vid vilket jag då just hade börjat utan att ana vidden av de krav som dess hårda studietempo då ställde. När jag spelade offentligt i Italien sommaren 1973 blev jag bestulen på originalpartituren till två av mina ballader. När jag som organist i katolska kyrkan 1977 satsade allt på att fullkomna gudstjänstmusiken blev jag efter 15 månaders hårt arbete avskedad. Som pianolärare blev jag aldrig av med dåliga och omöjliga elever medan jag alltid förlorade de bästa åt Musikhögskolan eller evakuering utomlands. Som organist i den judiska församlingen 1981-86 blev jag slutligen offer för den tyvärr ofrånkomliga judiska fanatismen, som i mitt fall uttryckte sig genom en ortodox religiös fördom och motvilja mot all musik, som tillspetsades genom att församlingen fick en rabbin av just denna mentalitet. I november 1988 skulle jag spela endast en komposition av mig själv vid en körkonsert. Sex dagar innan kallades jag bort på en resa österut i ofrånkomliga nödangelägenheter. Ett tomt hål uppstod i konserten då ingen informerat programledaren om mitt frånfälle fastän jag åtminstone hunnit informera tre meddeltagare därom.

I maj 1989 blev jag helt plötsligt anmodad att spela vid ett bröllop i Hardanger i Norge fastän jag inte spelat orgel på tre år. Omständigheterna kring detta bröllop blev ovanligt kraftigt kryddade. Brudens moder kom till bröllopet med två män, en övergiven och dennes ersättare, (alla föredrog den förre,) brudgummen hade tvingats krympa ner antalet inbjudna från hela världen från 300 till 150, två timmar före vigseln gick hela säkringen i kyrkan så att orgeln var mera död än ett färdigt kadaver, en timme före vigseln bad brudgummens familj brudgummen att inställa sådana onödiga extra festligheter inför bröllopet som båtfärd och hästskjuts på grund av dessas obekvämlighet och det ovanligt oberäkneliga vädret, som latent hotade med storm och hagel och ösregn när som helst, en halvtimme före vigseln skadade samme brudgum sin fot så att han inte kunde gå, tio minuter före bröllopet reparerades orgeln, men vigseln lyckades, och sedan blev det kaffe och tårtor och smörgåsbord för resten av den dagen och de två följande - man kan säga, att brudgummen blev gift trots allt, men att det krävdes en betydande andens seger över materien för att inte allt skulle implodera.

I juli anmodades jag av en god vän att ge en konsert i min hemtrakt kring Borgå i Finland. Allt förbereddes ytterst väl med programblad, tidningsintervjuer och radiomeddelanden. Omständigheterna var idealiska med ett gott instrument, perfekt miljö och en tacksam publik. Cyklandes på väg in till konserten krockar jag med en omdömeslös bilist och bryter vänstra nyckelbenet. Utan att ana att det är brutet (då jag aldrig tidigare brutit något ben) underlåter jag att genast fara till sjukhus och infinner mig i stället punktligt till konserten för att meddela publiken att jag tyvärr inte längre kan spela. Allas ansikten återspeglade min egen förkrossande snopenhet. Fem timmar efter olyckan kommer jag till sjukhus och får en utskällning för att jag inte kommit dit genast.

Tillbaka i Göteborg kunde jag varken spela ordentligt eller skriva på maskin utan ohyggliga smärtor. Alltså reste jag bort på en längre rekreationsresa.

Resan gick över Hamburg, München, Brennerpasset, Verona, Rimini, från Bari med färja till Patras, vidare med tåg till Athen, Konstantinopel, Thessaloniki, Belgrad, Venedig, Florens, Pisa, med spårvagn och buss upp till örnnästet Volterra, därifrån tillbaka via Pisa till Genua, Franska Rivieran, Barcelona, Valencia, Madrid, Toledo, Sevilla, med buss, färja och tåg till Lissabon, med tåg över Coimbra, Valladolid, Salamanca och San Sebastian till Bayonne, via Pau, Lourdes och Toulouse tillbaka över Franska Rivieran (båda gångerna vid soluppgång) till Genua, Milano och Verona, varifrån den 27 timmar långa återresan till Göteborg anträddes.

Resan var knappast avkopplande men synnerligen lärorik. Hela medelhavsvärldens nordliga kustländer inspekterades med synnerligen intressanta forskningsresultat. Mänskorna var bäst kring östra Medelhavet, Jugoslavien var politiskt mest illa däran medan en förbluffande social misär konstaterades i det politiskt stabilaste och rikaste landet Frankrike; Grekland och Portugal var positiva överraskningar, medan Spanien och Turkiet båda var på gott och ont. Om Albanien hörde jag följande ögonvittnesskildring: folket är dystert och lever i fullkomlig misär. Allt gott i landet är reserverat åt kineser. När mitt vittne skulle lämna landet fick han inte sitt pass tillbaka förrän han betalat vad en tidigare turistgrupp, ett kommunistsällskap från Bologna, lämnat efter sig i form av obetalda hotellräkningar. Ingen lycka är möjlig i detta land, antikens och Shakespeares Illyrien, förrän alla kommunistiska kineser kastats ut därifrån.

Grekland var nummer ett. Fastän jag drömt om Grekland och Athen i hela mitt liv överträffade Athen alla mina vildaste förväntningar. Under mina 36 timmar där sprang jag sammanlagt fem gånger av och an och upp och ner för Akropolis, för 2000 drakmer om dagen kunde man leva gott och billigt, och framför allt gjorde jag mycket goda bekantskaper, av vilka den värdefullaste var en sann filosof av ett slag som jag trodde var utdött för 2500 år sedan. Jag upplevde i stort sett hela Grekland som ett återupplivande av ett 2500 år gammalt kärleksförhållande.

Nummer två var Portugal. Lissabon är som stad säkert en av de vackraste i världen genom sin konsekventa gammalmodighet, mjuka stil och underbara läge med en av världens bästa hamnar. Priserna i Portugal är 3/4 av priserna i Spanien, folket är svårmodigt men hederligt och anspråkslöst, alla jag har träffat som varit i Portugal har sagt att de vill fara dit tillbaka, och med sin oändliga underbara kust tror jag att Portugals framtid är relativt ljus, då landet är idealiskt som semesterparadis i synnerhet för skandinaver. Atlanten och klimatet är för svala för sydligare européer men ej för folk som tål vintrar.

Nummer tre var Turkiet trots dess mänskliga armod och de allestädes närvarande beväpnade soldaterna. Bedrövliga tiggare går liksom i Marocko ej att undvika vart man än går, men ändå tror jag att Turkiet har det värsta bakom sig, och man kunde tydligt hos det turkiska folket skönja en längtan efter bättre kontakt med västvärlden. Jag kom till Konstantinopel på en fredag, islams heliga vilodag, och ändå fungerade alla affärer och såg jag få damer med slöja. Endast böneutroparna påminde om islam med sina numera med megafoner och förstärkare absurt beväpnade minareter.

Nummer fyra var Frankrike, var jag intog resans bästa måltid i en sylta i Bayonne som var baskisk och hette "Ttoro" inte långt från järnvägsstationen. Hela Baskien var en positiv överraskning, och jag var synnerligen imponerad av det baskiska köket. Jag anser absolut att baskerna har rätt till samma frihet och självständighet som jag även önskar kurderna och tibetanerna bland andra kämpande och strävande minoriteter.

Frankrike för övrigt gjorde gott intryck genom sin höga levnadsstandard och framför allt genom sina snabba, bekväma och punktliga tåg. I varje passagerarvagn är två platser reserverade för invalider. Inte ens Sveriges järnvägar har ett sådant hänsynstagande att uppvisa. Dessa båda länder är för övrigt varandra mycket lika rent mentalitetsmässigt: samma yttre perfektion som en fasad för en mänsklig inre osäkerhet som är alltför lätt för främlingar att misstolka och missförstå.

Överraskande var den stora sociala misären bland ungdomar. Frankrike har den högsta aids-statistiken i Europa, och på järnvägsstationen i Toulouse kunde jag se Frankrikes sjukdom i vitögat: unga luffare i oändlighet utan någonting i livet att leva för. Utslagningen i Frankrike måste vara avsevärd, och stationen Gare du Nord i Paris lär vara Europas hemskaste öppet-dygnet-runt-ställe.

Nummer fem var Spanien. Den spanska mentaliteten fann jag vara svår i sin hårda stolthet, landet fann jag vara förhärjat och brunbränt av överexploatering och brist på mänskligt initiativ, städer som Madrid och Barcelona fann jag avskräckande genom sin extrema modernism, som nästan var värre än den franska, och egentligen trivdes jag bara i Toledo och Sevilla. Överallt där det moriska minnet framträdde fann jag positiva miljöer, men Spanien fördrev alla sina morer och judar på 1400-talet, och tomheten efter denna fanatiska destruktivitet är ännu idag påfallande. Den spanska stoltheten är dock imponerande, och den mest levande historiska gestalten fann jag alltjämt vara El Cid, vars mänskliga överlägsenhet på något sätt gått i arv till hela Spanien.

Nummer sex var den serbiska delen av Jugoslavien, landets dominerande del, som bara talar serbiska med kyrilliskt alfabet dessutom. Det var omöjligt att få någon kontakt med dessa hårda egensinniga mänskor, deras samhälle är ett snigelsamhälle rent tempomässigt, landet är monotont och utomordentligt tråkigt, och medan jag reste genom Jugoslavien var inflationen 30% om dagen. 1000 jugoslaviska dinarer var i Venedig värda 10 lire och dagen därpå i Verona endast 7 lire. Jag hoppas verkligen att de mer kultiverade och driftiga kroaterna och slovenerna i norra Jugoslavien och längs kusten på något sätt skall kunna frigöra sig från den serbiska befolkningen. Tyvärr är jag fullständigt pessimistisk beträffande det politiska Jugoslaviens framtid.

Som primärt råd till andra resenärer till dessa länder vill jag rekommendera dem att aldrig växla till sig utländsk valuta hemma. Man kan ta med sig pund, dollars och D-mark, men i länder som dessa omkring Medelhavet lönar det sig alltid att växla till sig deras valuta hos dem själva. Och växla då så litet som möjligt åt gången, högst 100-lappar i D-mark och 10-pundssedlar. Man riskerar annars att få händerna fulla med sedlar som sedan är så gott som värdelösa vid växling i andra länder. Detta gäller framför allt Jugoslavien och Turkiet.

Italien har jag ej tagit med i ovanstående gradering, då jag känner detta land sedan gammalt medan de andra sex var nya för min erfarenhet. Jag nöjer mig med att nämna, att övergången från grekiskt till italienskt kändes som en liten förnedring, medan det var skönt att från Spanien komma hem till Italien.

Kostnaderna för denna hektiska och härdande semestermånad blev 6000 kronor, vilket är mycket för en sådan som jag. Emellertid hade jag kunnat komma undan mycket billigare, om jag känt till problemen med den turkiska och den jugoslaviska valutan samt skillnaderna mellan de båda tågformerna Rapido och Diritto i Spanien och Italien - det gäller att undvika Rapido och hellre resa lugnare och billigare med kortare Diritto-tåg - den värsta, dyraste och tråkigaste av alla tågsträckor jag upplevde var linjen Valencia-Madrid via Alcazar - samt framför allt om jag sluppit ådra mig en dysenteri i Konstantinopel (som kurerades genom fasta - ingen avföring på en vecka) samt en förkylning i Andalusien (som kurerades genom återvändandet till kallare hemtrakter), men jag hade tur, ty i Turkiet härjade en koleraepidemi, och i Spanien gick det tyfus.

Extra romaner kunde berättas om alla de mänskor jag träffade, exempelvis kinesen i Konstantinopel som var bosatt i London och genast såg att jag var svensk, min gode vän Turkiet-experten från Padua, mitt tysk-israeliska värdpar i Athen Eva och Rudolf, mina portugisiska vänner som jag träffade i Konstantinopel och som senare i Lissabon skänkte mig en flaska av landets finaste portvin, mina libyska vänner på tåget till Istanbul som greps av den turkiska gränspolisen bara för Khadaffis skull, alla de naiva och godtrogna engelsmän jag mötte i Grekland, somliga bestulna, andra fiffigare (vanligen från Manchester) och några omöjliga (alltid från Birmingham), alla de smutsiga svettiga tyskarna i Spanien, den utsökta portugisiska restaurangvagnen från Lissabon till Paris, fullsatt och i full fest hela tiden med bar och allt, min mycket muntre baskiske restaurangvärd i Bayonne, som hade så alldeles otroligt roligt hela tiden åt jag vet inte vad medan jag var hans enda gäst, en mycket vimsig amerikanska på väg till Lourdes från Port Said via Volterra utan att kunna något språk utom sitt mycket egna - frågan var om hon inte var bortkommen eller redan kommit bort åtskilliga gånger på sin resa, som hon tycktes ta för givet att aldrig skulle nå sitt mål; två norrmän bestulna liksom jag av spanska konduktörers krav på extra supplementavgifter in absurdum, en gammal dansk pianist i Athen som verkligen kunde sitt Grekland och tog det från dess enda rätta sida - Antikens; den sympatiske turken som togs av den turkiska gränspolisen och frivilligt lämnade kvar sin matsäck åt oss sina tacksamma medpassagerare, som tack vare detta lyckades överleva Jugoslavien; den förträfflige tyske latinläraren i Thessaloniki som talade bättre engelska än någon engelsman, vår natt på stationen därstädes bland idel vagabonder från hela Europa, alla mina medresenärer från Canada, Australien och Nya Zeeland, tydligen Europas mest entusiastiska resenärer; den vid Berlin fysikstuderande koreanen som hellre läste den för honom helt främmande och obegripliga Bibeln än fysik; min natt i en tredje-klass-kupé mellan Barcelona och Valencia bland åtta grova spanjorer som munhöggs hela natten mest med konduktören som hävdade att vår kupé var reserverad, (grälet rörde sig mest om mig som blev de åttas yppersta försvar för att få sitta kvar - jag var ju främlingen som inte bara kunde kastas ut, varför de tog skydd bakom mig,) samt min oförglömliga natt i Lissabon (: på grund av det spanska tågets försening kom jag inte fram dit förrän klockan 24.00 söndag kväll då allting var stängt inklusive stationen och endast poliser och horor fanns att påträffa på gatorna, båda kategorierna lika respektingivande, men de senare lika vördnadsbjudande som de athenska, det vill säga mer än bara övertygande,) samt alltför mycket annat, som det kommer att ta år att smälta och överblicka konsekvenserna av.

Årets intressantaste musikupplevelse blev till slut dock ett evenemang i Stockholms Konserthus den 21 oktober. Med Göteborgs Konserthuskör och orkester reste vi upp för att med Nicolai Gedda och Håkan Hagegård delta i Bizets alltför sällan framförda opera "Pärlfiskarna", ett verk som i ungdomlig friskhet och spontan genialitet bitvis överträffar "Carmen" om den dock är mindre mogen och publikfriande. Den stockholmska publiken fann vi till en början tämligen sval, men inför den franske dirigenten Michel Plassons rikhet på underbara infall, Nicolai Geddas mycket seriösa mästerskap och de internationella Göteborgsmusikernas skicklighet kunde till och med stockholmarnas totala entusiasm väckas. Man frågar sig vem som kan överta Geddas fenomenala tenorskap när även han en gång måste ge vika för ålderns rätt. Intressant att konstatera angående denna alldeles ovanligt högt upplyftande konsert är att den recenserades mycket bristfälligt av massmedia, som i stället hade halvsidor med fula bilder och dåliga recensioner av popgruppen "Eurythmics" konsert i Globen.

Därmed avslutar jag mitt julbrev för i år.

Allt gott inför vintern,

önskar

3. Årets resa (1990)

Alla iranier jag har träffat har varit genomsympatiska och antimuslimska mänskor. Denne bekräftade regeln. Han tillhörde Bahai-rörelsen från 1800-talet, som har drag av Swedenborgianism. Rörelsen har vissa moraliska riktlinjer men baserar sig mera på förnuft än på dogmatik. Den sätter alla de klassiska omuslimska persiska poeterna mycket högt och inriktar sig på internationell pacifistisk universalism. Denne klarögde man var sysselsatt med att dra i gång boktryckning och universitetsundervisning i Tjeckoslovakien på svenskt initiativ. Kunde en resa börja bättre?

Järnvägsstationen i Hamburg var som vanligt: trevliga gubbar som stod och spydde från galleriet över perrongen nedanför lyckligt omedvetna om denna och den irritation de lyckades väcka på så behörigt avstånd, det eviga nattklientelet därstädes bestående av allsköns stapplande original med tänder och utan, med kryckor och utan, med skor och utan, med horor och utan, samt ofta utan ärende än med. Trots allt är Hamburgs järnvägsstation som mastodontmonument över mänsklig sjaskighet alltid lika trivsam och framför allt karakteristisk. Där händer det alltid mycket under det eviga nattskådespelet i denna stationsväntsal, vars vakter ständigt har den slussfunktionen att köra ut alla oegentliga nattgäster för att den genast skall kunna fyllas på nytt av andra sådana.

I Budapesttåget från Wien dök det upp två intressanta små mörka män som fyllde kupén med radioapparater, TV-diton, säckar med kläder och annat som de tydligen av hjärtans lust hade köpt. De båda hjärtliga små herrarna var rumäner från Timisoara (med rumänska som modersmål) som tydligen som bäst firade sin nya demokratiska frihet. De spökade ut sig i de billiga sliskiga kläder de hade köpt, skrikande gredelina skjortor, playboyskodon och andra utvärtes prydnader, såsom ett väldigt halsband med krucifix, som skulle föreställa guld men som inte var det. De frossade i sin free-style, drog inspirerat av sig sina skor så att hela kupén stank av troligen aldrig tvättade strumpor, (dessa såg även ut därefter,) de spottade på golvet vid behov och ådagalade därvid diverse pittoreska munsbitar såsom tjockt snus och tuggtobak, de fyllde strax hela icke-rökarkupén med resultatet av konsumtionen av några paket extra starka cigaretter, kanske rentav papyrosser, askade var som helst och särskilt på golvet och sätena, och åkte fast för tullen i Ungern. Tullflickan var tydligen van vid sådana spelevinkar och behandlade dem ungefär som oförbätterliga kroggäster som aldrig kan lära sig någon måtta, varpå de fick fara vidare med hela sin skrytlast av prylar.

Ungrarna är ett mycket speciellt folk, och jag kan inte hjälpa att jag älskar dem. De är över-aktiva, över-erotiska, frossar i intensitet och går längre än ryssarna i sentimentalitet och psykologiserande självförstoring. Budapest är ingenting annat än ett uttryck för deras mentalitet med sin oerhört storslagna geografi och skönhet och med sin nästan psykopatiska smutsighet. Mina fötter blev svarta av att jag vandrade omkring i staden hela dagen med sandaler utan strumpor. Jag såg en desperat man kedja fast sig vid räcket ovanför nedgången till en tunnelbanestation Gud allena vet i vilka avsikter. Jag såg bara hans desperata blick som en alldeles tillräcklig anledning. Under hela den stora östeuropeiska revolutionen har Ungern i princip hela tiden legat först, och den intensiva gatuhandeln med små affärsstånd i varje gathörn och tunnelbanestation var oerhört imponerande. I varje kvarter tycktes det dessutom finnas överfrekventerade bokhandlar. Hur smutsigt och vemodigt och fattigt Ungern än är så måste man bara älska det och till varje pris komma tillbaka.

I Tjeckoslovakien var klimatet kallare och försiktigare. Prag är lika rent som Budapest är smutsigt, det är lika oförstört av det senaste kriget som Budapest lades i grus och ruiner därav, om Budapest är storslaget i härlighet och prakt så är Prag snarare småstadsaktigt i sin pittoreska frid och intakta idyll. Ändå trivdes jag bättre i Budapest med dess mera markanta nackdelar. Emellertid hade jag mitt trevligaste tågsällskap i Tjeckoslovakien från Sturowo till Bratislava. Tre glada gossar klev in i min kupé med vin och korv och ville tydligen fira mig också utom allting annat denna deras sista fria natt före en repmånad. Den trevligaste av dem var teolog och ville inte skiljas från mig utan ömsesidigt adressbyte fastän vi bara umgåtts under några timmar, men de timmarna var desto gladare. Alla dessa tre "bröder i ödet" tillhörde dock den ungersktalande minoriteten i Tjeckoslovakien. Sitt mest outplånliga intryck på mig gjorde alltså ungrarna i Tjeckoslovakien.

I Tjeckoslovakien är levnadskostnaderna ett skämt för en västeuropé. Kaffe med tårta i ett lyxigt kafé i stadens centrum kostade fem kronor. Mitt besök hos barberaren, mitt första på 22 år, (och han hade mycket hår att klippa,) kostade 1:75, dvs. sju tjeckiska kronor, för den som vill kontrollera. Ungern var ungefär dubbelt så dyrt, men i princip står nu hela Östeuropa öppet och sårbart inför den västerländska kapitalismens hänsynslöshet. Den östeuropeiska bristen på erfarenhet av kapitalismen gör att östeuropéer ekonomiskt kan utnyttjas hur mycket som helst av väst. Dessutom är Östeuropa handikappat genom 40 års isolering. I Tjeckoslovakien kunde endast de gamla tyska och de flesta inget oslaviskt språk alls. Plötsligt har nu engelska där införts som första språk i stället för ryskan, men det kommer att ta tid innan tjeckerna lyckats överbrygga följderna av sin långa instängning. I Ungern var förutsättningarna bättre, ty där har aldrig någon varit rädd för att tala tyska: ungrarna hade mera gott än ont av Habsburgmonarkin, och Österrikes storhetstid var även Ungerns. Men på tåget i Tjeckoslovakien mellan Bratislava och Prag upplevde jag något annat.

Vi var två herrar i kupén. Den andra satt och sov på sin bänk medan jag låg utsträckt på min. Jag väcktes av att en tredje herre kom in. Han var mycket gammal. Jag öppnade inte ögonen men blev på något sätt skrämd av honom, jag vet inte själv varför, men det var något med honom. Det var mitt i natten, och jag väcktes nästa gång av att en kvinna kom in och var oförskämd. Hon sade något argt på tjeckiska, varpå vi andra genast beredde plats åt henne. Mitt emot henne satt då den gamle mannen,. Efter bara en liten stund rusade hon ut i panik. Efter en stund kom hon tillbaka med konduktören. Tydligen hade hon inbillat konduktören att den gamle hade förolämpat henne, ty konduktören tilltalade den gamle mannen ganska strängt. Inte ett ord hade förekommit mellan den gamle och kvinnan. Nu svarade den gamle till konduktören: "Was wollen Sie, bitte?" Det var de första ord jag hörde från den gamles mun. Konduktören genmälde spydigt: "Bist du Deutsch?" Utan vidare tilltalade en ung konduktör en gammal man med "du" bara för att den gamle vågade tala tyska. Den gamle var inte tysk, men han var på något annat sätt främling i landet. Kontroversen mellan kvinnan och den gamle fick aldrig sin förklaring, kvinnan kom aldrig mer tillbaka till kupén, utom långt senare för att hämta sin jacka, som hon i förskräckelsen hade glömt. Sålunda fick vi tre herrar ensamma sova vidare i kupén i sittande ställning, ty jag vågade inte lägga mig ner igen. Det hade varit mycket intressant att närmare få lära känna den gamle herrn, som hade en så skakande utstrålning, men han meddelade sig inte mer och försvann i Prag.

I det nya Östeuropa har östtyskarna en oerhörd nyckelställning. De är det enda östeuropeiska folk som efter en 40-årig isolering fullkomligt behärskar ett västerländskt språk. Jag tror det är oundvikligt att östtyskarna inom tio år kommer att vinna en betydande dominans i Östeuropa, som kanske endast österrikarna med sitt historiskt mjukare och vänligare sätt kan konkurrera med.

I Wien räddades jag av en liten taxichaufför från diverse katastrofer genom sitt typiska österrikiska mjuka diplomatsätt. Jag visste inte att det fanns en Südbahnhof och tog för givet att mitt tåg till Venedig skulle utgå från Westbahnhof. I sista stund körde mig denna taxichaufför rätt i det att han säkert bröt mot alla trafikregler och hastighetsbegränsningar medan vi ventilerade hela världspolitiken. Han tyckte att den nya tyska situationen var tämligen ointressant i jämförelse med exempelvis den oöverskådliga utvecklingen kring Persiska Viken.

Tåget till Venedig var fullt redan en halvtimme före avgång. Till slut fann jag en kupé som dock två unga koreanska damer var mycket ovilliga till att dela med någon annan. Tydligen hade många andra misslyckats med att få tillträde, och att jag då lyckades var ett underverk. Efter mig lyckades även en andra herre, som nervöst rullade tummarna en stund medan han satt på nålar, tills han, medan jag var på toaletten, av någon anledning lämnade kupén för gott, som om de båda koreanskorna hade avslöjat sig som vampyrer. Sedan var jag lyckligt ensam med de båda unga fnittriga skönhetsmedvetna koreanskorna hela natten, och de var mycket tacksamma för många goda råd om Europa som jag kunde ge dem. När vi skildes i Venedig var de inte längre rädda för mig.

En sällsam upplevelse var det att med tåg ta sig från Venedig en söndagskväll. Perrongen var så fullspäckad med folk att man fruktade en olycka. När tåget äntligen kom en minut före avgångstid bröt genast paniken ut bland de tusentals väntande passagerarna: kapplöpningen gällde de sittplatser i tåget som fanns. Det var tydligt att de flesta måste hamna i korridorerna. Värst skrek fransmännen och tyskarna.

När paniken var över och tåget äntligen hade kunnat sätta i gång (en halvtimme efter avgångstid) var korridorerna i tåget så fulla med folk att det var omöjligt för någon att ta sig till toaletten. Folk satt på varandra, låg på varandra och stod på varandra, medan tåget kröp fram i snigelfart mot Milano. Efter en timme uppnåddes Mestre. Då hade redan diverse tjocka gubbar börjat forcera sig fram genom tågkorridorerna, under vilka ofattbara ansträngningar de givetvis fastnade överallt med sina kartonger och sina skjortor, som vanligen revs sönder. Dessa tjocka gubbar var tågpersonalen, som skulle se till att detta eleganta Inter-City-tåg skulle fungera ordentligt med kaffe och Coca-Cola och annat sådant, vilket det under omständigheterna ändå inte gjorde. Detta eleganta Inter-City-tåg stannade vid så få stationer som möjligt. Vid varje station steg det av ungefär fem passagerare, som då under en halvtimmes tid först fått tränga sig fram till äntliga utgångar, varpå dessa fem avstigande avlöstes av ungefär fem hundra påstigande, som vid varje station presterade samma kapplöpningspanik om obefintliga sittplatser som redan börjat vid avgångsstationen Venedig.

Regeln är tydligen att inte ha något med Venedig att göra under en söndag ens under lågsäsong. Min taxichaufför i Verona var av en ännu mer radikal åsikt, och han var ändå italienare. Hans första besök i Venedig med sin familj hade varit ett fulländat kaos. Sitt andra besök där gjorde han för säkerhets skull med tåg, vilket inte förbättrade kaoset. Därför var hans slutsats efter två besök i Venedig under lågsäsong: aldrig mera Venedig! Tydligen är Venedig endast ämnat för de lyckliga få som orkar med världens mest kaotiska strapatser.

Att sitta på ett överbefolkat tåg på en bänk utan ryggstöd mitt i en tågkorridor, som alla mänskor hela tiden måste tränga sig fram genom, så att man i ett tåg inte kan ha en mera utsatt och obekväm sittplats, är dock inte omöjligt, vilket alla Italien-tågresenärer förr eller senare torde få erfara. Däremot måste man nog kalla sig lycklig om man slipper en så utsatt sittplats eller ståplats exempelvis under en tågresa i månadsskiftet juli-augusti från Palermo till Milano som under vägen blir sex timmar försenad. Sådant är inte ovanligt.

I Rom blev jag tilltalad av en skäggig man i shorts och bara fötter i ett par sandaler som jag, som hade problem. Han kunde varken tyska, engelska eller franska och hade en flickvän i Österrike, som till varje pris måste meddelas ett telefonnummer, ehuru hon inte var hemma. Han bad mig alltså ringa hennes väninna i Österrike och för henne på vilket språk som helst redogöra för den nya situationen. Full av optimism vågade vi försöket, men ingen var hemma i Österrike. Följaktligen hade jag endast att betrakta mig såsom fast i Rom tills situationen hade utretts.

Lyckligtvis lyckades vi utreda den. Som belöning gav mig min nye romerske vän (en konststuderande från Kalabrien) en hel middag och en inbjudan till sitt hus i Kalabrien. Vad som var mera värt var dock hans kunskaper om maffian.

Denna är fullkomligt ofarlig för envar som inte har något med den att göra. Endast de som själva blir "maffiosi" riskerar att förr eller senare bli dödade. Maffian är ingenting annat än en naturlig manifestation av korruptionens egen självdestruktivitet. Den finns i hela världen, men endast i Sicilien är den definierbar och har den ett namn. Jag upplevde Sicilien som Italiens kanske vackraste och mest romantiska land. Det är en värld för sig full av rövarromantik och vild skönhet. Endast det sydöstra hörnet med Syrakusa var ett undantag från Siciliens överväldigande friskhet, frihet, skönhet och hejdlösa romantik. För drygt 2400 år sedan mötte här stormakten Athen sin undergång, och platsens överväldigande fulhet med oljeraffinaderier längs hela kusten må tjäna som monument över Athens skönhets och kärleks politiska undergång. På gatorna i Syrakusa fann jag bland annat använda tamponger - man frågar sig oroligt om de även använts på gatorna - och ett klassiskt syrakusanskt toalettbesök torde även redogöras för androm till varning. Det fanns en lavoar med kran, men denna kunde icke rubbas. Det fanns fem kabinettsdörrar, men ingen hade lås. En av klosetterna hade sits men utan något sittskydd ovanpå emaljen. Alla de övriga var så kallade ståplatser. Ingen av dessa fem klosetter hade någon fungerande spolning. WC-papper fanns endast att tillgå i använt tillstånd till hälften nedspolat - det gällde att ha med sig medsmugglade oanvända restaurangservietter - ett tips till eventuella framtida hjälpbehövande. Det var bara att under rådande omständigheter, då bättre toaletter ej fanns att tillgå, finna sig i nödens tvång, avkläda sig samtliga benkläder bakom kabinettsdörren utan lås och sätta sig på huk under inspirerad läsning av tidigare kabinettsbesökares erfarenheter inpräntade på dörren och väggarna - "Im stehen Scheissen flecklos" började ett tyskt poem som slutade med Kakerlaken - nordbor har aldrig förstått meningen med dessa "ståplatser", vilken helt enkelt är den att inta den egentligen enda riktiga skitställningen på huk - många skandinaver har trott att man skulle stå upp och fyra av i blindo - och missat. Under det tyska uttrycksfulla poemet vågade jag pietetsfullt tillfoga på svenska: "Om någon förstår detta språk må han tyda det på sitt eget vis."

Från dessa mänskliga brydsamheter tillbaka till den sicilianska rövarromantiken. Som ressällskap i den vildaste vackraste delen av det inre Sicilien hade jag världens kanske vackraste unga familj - en rövarromantisk ung lycklig man med bländande vit vacker mönstrad skjorta med världens stiligaste och älskligaste fru samt världens sötaste pojke på två år med tindrande lyckliga stjärneögon. Den lille visade ett smickrande närgånget intresse för mig ( - allsköns välmenat småbarnssabotage), och föräldrarna konstaterade genast att jag och deras son hade exakt samma mörkblonda hårfärg. De talade en för mig okänd sydsiciliansk dialekt som lät som en blandning av polska och portugisiska med inslag av typiskt engelska t-ljud, och en vackrare italienska har jag aldrig hört. Den var samtidigt kristallklar och så makalöst mjuk.

Som kontrast till denna lyckliga unga sicilianska familj må en äldre halvgalen moder nämnas, som visste allt om maffian och förklarade alla dess gruvligaste former av mord mera uttryckligt med gester än med ord - för att ingen utanför kupén, som vi då satt i på tu man hand, skulle höra. Hon småskrattade hela tiden medan hon halvt hysteriskt pladdrade på oavbrutet, medan hon på sin blus bar förtexten "maliziosa" - maliciös. Hon hade tydligt erfarit för mycket av livet på Sicilien för att det i längden skulle vara hälsosamt för henne. Så fort det kom annat folk in i kupén tystnade hon - och jag fick aldrig mera höra en mera autentisk sanningskälla från hjärtat av Siciliens kanske eviga förbannelse.

Du skälver i mörkret, du jätte av liv och av skräck;

om du vaknar är en skön välmående värld helt puts väck;

du allena kan lägga Sicilien så som i en säck,

men det finns ingen som vågar säga till dig: "Maffian släck!"

Ty Sicilien beror av din mytiska fruktansvärdhet;

du är icke så vacker som dina kolleger Vesuvius

och Japans förtrollande lika utslocknade sevärdhet,

men du är desto mer fasansfull som gamle Erebus

fastän din snö skänker liv åt en värld av gudomlighet.

I dessa dagar av fullmåne har åter Tyskland förenats

just som mina tåg på Sicilien i blixtar och moln har försenats.

Men fullmånen har lyst igenom och givit min värld en förklaring:

en mera dramatisk värld har aldrig funnits i denna förslavning

av underbar skräckromantik i intim blixtbelysning av dagning.

Emellertid var mig intryckena av Sicilien nästan något för starka med den överdrivet individualistiska mentaliteten med alltför magstarka extremismer både åt kriminellt, pietistiskt och mentalt osunt håll. Att pausera innan resan fortsattes var nödvändigt. Florens fanns då att tillgå med all dess intellektuellt strängt disciplinerade konst.

Att besöka de tre viktigaste skulpturmuséerna l'Accademia, San Lorenzo och il Bargello kostar en förmögenhet: 25,000 lire kostade de mig tillsammans. Samtidigt är muséerna svårtillgängliga: de stänger klockan 2 och har dessutom stängt alla måndagar. Kommer man förbi Florens en måndag eller någon annan dag då något tåg råkar vara försenat (vilket de alltid är) så är man såld, och världen är stängd för en. Till Tizianutställningen i Venedig fick jag alls inget tillträde, då alla de fyra olika dagar som jag var där samtliga biljetter var slutsålda i förväg.

Man kan aldrig tröttna på att jämföra Michelangelo och Tizian med varandra, då de är renässansens två mest outtröttliga konstnärer. Det har aldrig funnits en flitigare konstnär än Tizian eller en större skulptör än Michelangelo. Emellertid är Tizian svårtillgänglig som människa medan Michelangelo måste ha lidit av världens svåraste mindervärdighetskomplex. Allt vad denne skulptör åstadkom och planerade är i gigantisk skala, och därför blev de flesta av hans arbeten ofärdiga. Donatello, hans föregångare, höll sig på ett mera mänskligt plan, varför alla hans statyer både är talrika och fullbordade såsom omistliga mästerverk. Michelangelo var liten till växten, vägde bara 48 kilo och hade dessutom en krossad näsa, varför hans mindervärdeskomplex är fullständigt naturligt, men samtidigt var han kanske världens mest jordnära konstnär någonsin. Hans verk tilltalar alla mänskor i alla tider. Tizian är i stället i all sin oantastlighet och lysande mångproduktion en diffus oidentifierbarhet för finsmakare. Han är säkert världens bästa målare efter Leonardo och Rafael men saknar i all sin glans på något sätt Michelangelos så underbart handgripliga ryggrad.

Nog av. Efter Siciliens överväldigande syndaflod av framför allt mänskliga intryck var jag mest hågad att återvända hem, men i Verona fick jag en eftermiddag tillsammans med min gamle veronesiske storfarbror Michael. Han var 83_ år gammal och såg ut som en 60-åring, han promenerade raskt genom hela staden med mig hem till sig, och med en oförliknelig livlighet berättade han om sina krigsupplevelser i Ryssland för 48 år sedan, då han talrika gånger överlevde fastän han skulle ha dött och upplevde hela det ärelösa återtåget genom den ryska vintern under oerhört Napoleoniskt vedervärdiga strapatser - lemmar amputerades med rakkniv och med konjak som enda bedövningsmedel - och han visade mig ett fotografi som han tagit av en italiensk soldatkyrkogård vid Jasnaja Poljana, Leo Tolstojs familjegods. Där hade denne varmblodige italienare varit vintern 1941-42 och begravt sina egna, och han var nu lika gammal och äldre än Leo Tolstoj när denne dog. Och min storfarbror såg minst 30 år yngre ut än Leo Tolstoj.

Vår livliga samvaro slöts med att han dränkte mig i god mat och presenter i form av kläder, drinkar, kaffe, tårta, med mera på italienskt vis, och det gick plötsligt upp för mig hur mycket viktigare det var att umgås med goda mänskor än att arbeta. Alltså kunde jag plötsligt skrota mitt dåliga samvete för mitt försummade arbete hemma och lugnt återvända till den redan förlorade solen i söder.

En ung intelligent och högt kultiverad läkare från Perugia kunde under natten i tåget från Rom ge mig en ganska smickrande diagnos, samtidigt som han var djupt pessimistisk angående situationen i Kuwait. Han hade just rest Europa runt, upplevat Tyskland den 3 oktober och diskuterat Irak med alla fransmän i Paris och högeligen förvånats över amerikanernas och Europas skrämmande naivitet.

Världens vackraste morgon i Calabrien öppnade åter mina ögon för Etnas överväldigande skönhet från Reggios sida, vilket panorama välsignade utsikten ända bortom Bova Marina på väg mot Locri och Gerace, en uråldrig stad med katedral från 1000-talet och minnen från grekernas, romarnas, bysantinernas, arabernas, goternas, normannernas, kejsar Fredrik II:s och Gustav VI Adolfs tider, vilken sistnämnde monark här gjorde arkeologiska utgrävningar årligen och vilken hade varit god vän både med min värds farbror och fader. Gerace är en klippstad som ungefär en gång per sekel blir helt raserad av återkommande jordbävningar, men 500 meter över havet som den ligger utsatt för alla världens vindar är dess klimat ypperligt, och dess naturliga isolering har även skyddat den från maffians härjningar. Min värd gav mig en intressant rapport om livet i Gerace i förhållande till den allt komprometterande maffian, som dock det naturliga mänskliga livet lever helt oberoende av. Jag fick bo i hans familjepalats i egen våning med eget badrum och kände mig som en prins i dessa omgivningar som var hämtade såsom ur "Leoparden". Min tillgivenhet för den sicilianska kultursfären med dess utomordentliga ädelmod i förening med djup melankoli odlades och fördjupades härigenom ytterligare.

I Brindisi väntade mig ett nytt hemskt toalettbesök. Vid hamnen lyste generöst en skylt med beteckningen "WC" upp underbara utlösningsmöjligheter i en trängd tillvaro, och helt naivt och godtroget följde man skylten. Hundra meter längre bort möttes man av en ny lika generös skylt som lockade en vidare. Hundra meter längre bort väntade en ny likadan maning vidare, varunder gatorna hunnit bli allt skummare och belysningen allt mörkare. Slutligen var man framme. Det internationella WC-kontoret visade sig då vara stängt för dagen, och det var bara att treva sig den långa vägen tillbaka igen till den mycket avlägsna utgångspunkten. Där väntade dock en ny skylt som erbjöd plåster på såren och pekade åt motsatt håll. Helt naivt beslöt man att ge hamnen en andra chans. Man följde de nya skyltarna enligt samma system som tidigare och anlände slutligen till ett ställe som faktiskt var öppet. Där väntade en kraftigt vindögd individ med handduk på armen som en hovmästare och som sade: "Det blir hundra lire." Jag vågade invända, att jag bara önskade låta mitt vatten. "Då blir det två hundra lire," svarade den vindögde karlen medan hans högra öga drog sig ännu längre mot nordost medan det vänstra förblev åt sydost. Själv stod jag i öster. "Men jag behöver ju bara göra det lilla," invände jag, varpå han krävde 300 lire av mig. Längre kom jag inte utan lämnade raskt stället för att skona honom. Däremot fick den hamnen den aftonen därefter höra ett ovanligt generöst och ihållande perklande, vilken internationella svordom faktiskt inte gör sig sämre på italienska än på finska, men på italienska måste det dock skrivas "Perchele", då K icke finns i detta alfabet, vilket av italienare kan missuppfattas till "perché", "varför?", vilken italienska betydelse ju är betydligt snällare, varför man i Brindisi i princip kan gå och perkla hur mycket som helst, tills man äntligen hittar en diskret sida av en barmhärtig palm, vars grenar kan skugga och skyla ens oitalienska förehavanden.

Så har vi den klassiska toalettvarianten med vattenbehållare i taket och snöret, som man alltmer oroligt och desperat får dra i, tills det utlöses en öronbedövande syndaflod, som man tror skall översvämma hela huset efter det femte försöket, såsom med en gammal aktersnurra, vilken prövande klosett-tillvaro alltid ytterligare ökar spänningen i mitt personliga gamla vandrarhem i Athen; men inte är ju toalettbesök och deras otaliga variationer de viktigaste upplevelserna under en resa, om de dock kan vara de nödvändigaste.

Det finns få upplevelser för en stelfrusen och tungsint nordbo som är så stimulerande och förlösande som att plötsligt en morgon vakna upp och befinna sig i en ny vacker ljus och varm värld som heter Italien. Jag kom med Venedigexpressen från Wien på min kurresa, och det räckte med detta italienska uppvaknande och ett intagande av Venedig som nummer ett i Italien för att min hälsa omedelbart skulle bli total. Emellertid var detta endast första etappen i slussningen.

Samma skillnad som det är mellan Norden och Italien är det mellan Italien och Grekland. Redan i Brindisi råkar man ut för den kaotiska charmfulla grekiska världen och mentaliteten, och mötet måste bli något av en chock, och det kan dröja innan man lyckas hämta sig. Om man dock väl lyckas med att hämta sig så är det oundvikligt att man finner sitt välbefinnande ytterligare fördubblat.

Diverse fenomen förföljde mig under mitt livs andra entré till Grekland. Världens kanske vackraste tågresa från Patras till Athen fick jag denna gång tyvärr avnjuta i kolsvart mörker. Icke desto mindre inträffade till min häpnad samma extas som första gången fastän jag varken kunde se Korint, Salamis eller någonting av havet. Solen var till och med i moln så länge den var uppe. Min återupplevelse av Grekland borde därför ha blivit en antiklimax men blev trots mörkret samma gamla klimax ändå.

När jag anlände till mitt gamla skamfilade vandrarhem var alla mina gamla vänner borta därifrån. Den nye portvakten gav mig nyckeln till ett rum som visade sig vara exakt samma rum som jag haft året innan, vilket han inte kunde veta, och vilket jag själv upptäckte först när jag trädde därin. När jag sedan letade efter min gamla restaurang i Plaka på Marcus Aurelius-gatan hamnade jag rätt genast utan att behöva chansa och söka bland Plakas virrvarr av gränder. Kort sagt, jag var mera hemma än någonsin i min egen gamla antika hemstad, och den tog emot mig med varmare behag än någonsin, fastän det nu var senare på hösten än vid mitt förra besök tretton månader tidigare.

Min grekiska tur förföljde mig även följande dag. Jag råkade ringa till mina enda halvbekanta i Grekland just när modern skulle lämna huset och köra in till staden. Det var en sådan dag då deras bil kunde köras till staden. (Athen har det trafiksystemet för avgasernas skull, att udda dagar får endast bilar med udda trafiknummer köras i staden och jämna dagar endast jämna trafiknummerskyltar.) När jag sedan tillbringade eftermiddagen ute hos dem visade sig även sonen vara hemma, en arkeolog, som jag inte ens vetat att existerade. Resultatet blev att man fick sitt lystmäte på konversation om Antiken och dess eviga personligheter och detta dessutom på ens modersmål svenska, medan utanför deras villa vid Megara med havsutsikt mot Salamis solen sakta gick ner över min vackraste dag i Athen hittills.

På morgonen hade jag på Arkeologiska Muséet upptäckt något nytt beträffande grekisk konst. Den klassiska skulpturen når sin höjdpunkt ungefär 430 f.Kr. varefter hellenismen gradvis vidtar. Denna fortsätter dock ständigt att utveckla den klassiska realistiska konsten ända fram till familjen Caesars ödeläggelse av all andlig odling, men den senare hellenistiska konsten får gradvis allt innerligare uttryck av vemod, melankoli och smärta. Detta sentiment börjar redan med de höghellenska gravvårdarna men stegras oavbrutet fram till alltmer gripande människokarakteriseringar, som sedan den romerska kejsarkulten med sitt förskönande av kejsare som Tiberius, Caligula och Nero tyvärr sätter stopp för, tills Michelangelo med sina slavar och pietàgrupper återuppväcker just den hellenistiska uttrycksfullheten med melankoli och smärta äntligen åter fullt realistiskt återgivna.

Mitt vandrarhems portvakt var från Iran och gav mig sin syn på Saddam Hussein. Denne förtjänar att mördas för de folkmord han gjort sig skyldig till och för de lidanden han åsamkat sitt eget folk, men helt orätt har Saddam Hussein inte. Även om han likvideras kommer den problematik som han väckt att därefter fortsätta sysselsätta världen, och något krig kommer inte att innebära någon lösning. Tvärtom.

Det var min sista kväll i Athen som jag talade med honom. Den 11.10 började det även bli kallt om kvällen i denna vanligen alltför varma stad, och hösten började kännas även här. Det var lönlöst att vidare försöka fly undan den. Det var bara att resignera inför dess oemotståndliga anstormande och ge vika för dess gränslösa melankoli, som nu började uppfylla hela Athen med dess allt färre turister, allt tommare restauranger och tavernor och allt mer påträngande svårmod, som inte bara var den gamla Antikens. Jag hade inte återfunnit mina vänner från fjolåret, men deras andar eller spöken fanns kvar. Jag måste nu ge Rudi rätt, den tyske portvakten från förra året, i hans indignation över Athens smuts, dess oerhörda snuskliv med vidöppna bordeller och de största porrbiografer jag någonsin sett belägna vid själva huvudgatorna, vilket allt nu framträdde för mig när turistglansen allt mer avtog.

Mitt sista toalettbesök blev som vanligt. Spolningen fungerade inte utan snarare tvärtom, duschen sprutade vatten när man satte på badkarskranen, och när man satte på duschen i hopp om att få badkarskranen att rinna sprutade duschen vatten icke desto mindre och dessutom lika envist åt alla möjliga icke avsedda håll, lavoarkranen sprutade vatten på fötterna under lavoaren när man ville tvätta händerna, kort sagt, allt var som vanligt, men när man rentvättad och fin skulle gå ut ur badrummet hände något mera ovanligt. Dörrhandtaget gick av. Följden blev att man inte kunde ta sig ut. Det bultades i en kvart utan att någon i det bullriga Athen hörde det. Det var ingen annan råd än att ta sig ut genom badrumsfönstret och in i en annan toalett medan man måste svinga sig i lösa vattenledningar utomhus på högsta våningen i bara underbyxor som en annan Tarzan i lianer. När man slutligen presterat akrobatbragden var man som lön där för smutsigare än när man gått för att tvätta sig i badrummet. Ju mindre mera sagt om vidare bedrövligheter i denna sak, desto bättre.

En athensk restaurangmusiker måste beskrivas. Han var gammal och sliten, och hans violin var lika gammal och sliten. Den verkade vara hemmagjord, och stråken hade upprepade gånger reparerats både med lim och med tejp. Några snören höll ytterligare samman den för säkerhets skull. Med denna fela gick han omkring på kvällen bland restaurangerna i Plaka och sjöng och spelade publikfriande saker som "La Paloma" och "Donauwellen" utan någon större framgång. Han var nästan höjdpunkten av alla denna resas patetiska upplevelser i Athen. Jag hade emellertid turen att ha ett ungt grekiskt par bredvid mig i restaurangen. För dessa spelade och sjöng han en grekisk sång med många verser och med komiskt innehåll och med den största framgång. Patetiska vithåriga farbröder med spruckna violiner i Athen borde hålla sig till det grekiska och strunta i att försöka behaga turisterna.

På mitt vandrarhem erbjöds jag arbete som vicevärd, och det var ytterst frestande att gå in på det och stanna i det underbara Athen som hjälpare åt alla världens internationella gäster, men hur bleve det då med musiken? Till min ytterligare smärta måste jag tacka nej.

Jugoslavien blev som vanligt resans förskräckligaste kapitel. Vad är maffian och hela Syditaliens smuts och alla Athens smogproblem mot det aldrig fungerande Jugoslavien? Tågresan gick perfekt från Athen till gränsen med världens urmodigaste och antikaste och mest hemtrevliga restaurangvagn med intarsiaarbeten i trä, men vid gränsen kopplades retaurangen bort, och tåget blev jugoslaviskt. Sedan kröp det fram överbelastat med rökande mänskor som skräpade på golvet och trampade och låg på varandra i alla korridorer medan det vid varje ny station blev ytterligare en timme försenat. Att stå och trängas i en tågkorridor från Bologna till Rom är ingenting mot att åka tåg i Jugoslavien. Det olösliga problemet är hur man skall undvika att drabbas av Jugoslavien och den dyra överfarten till Grekland från Italien om man en gång ser en nödvändighet att komma fram till och tillbringa en så billig vistelse som möjligt i det alltför avlägsna Grekland.

När jag återkom till tåget efter en misslyckad exkursion på stationen i Belgrad i fåfäng jakt på ett tåg till Budapest, som hållit tiden och därför avgått innan vi kom fram, varför man måste vänta i tio timmar på nästa möjlighet, vilket man bara inte gör i Belgrad, där inte ens någonting kan läsas utom på serbiska med kyrilliska bokstäver, så hade naturligtvis någon avlägsnat mitt bagage från min plats och själv intagit denna i det överbefolkade tåget. Denna någon var en gammal gumma i huckle och trasiga kläder som inte var så lätt att åtgärda. Inte ens konduktören kunde med att avlägsna henne fastän hon saknade biljett. Mitt emot mig satt en tyska, och vi turades sedan om med att använda en sits medan gumman fick behålla sin knipslugt erövrade och knipslugt behållna. Det intressanta var att här två västeuropéer uppoffrade sig för en serbisk bondgumma av tveksam moralisk halt: vi hade båda platsbiljetter vilket hon saknade.

I Trieste inträffade emellertid något som bara är möjligt i Italien. En passagerarvagn kopplades från tåget och kopplades inte på igen. Tåget var Paris-expressen, och vår vagn, i vilken flera fransmän och milanesare befann sig, hamnade i stället i ett tåg till Rom. Vad fransmännen och milanesarna tänkte om saken fick vi aldrig veta, ty dessa lämnade brådstörtat tåget när sanningen gick upp för dem utan att konduktören hade knystat ett ord, men min medpassagerare och jag följde snällt med i tågets nya inriktning. Att ett misstag hade begåtts var uppenbart, det var bara vår vagn som blivit drabbad, och någon kanske påverkad stins måste ha räknat fel på vagnarna och växlat in en vagn för mycket på fel spår och inte kunnat med att erkänna detta för den vagnens Parisinriktade passagerare. Min medpassagerare var emellertid en ung musiker som just i Budapest inhandlat en skattkammare av klassiska noter till skrattretande priser, så vi glömde tragedin för musiken.

En naturlig följd av tragedin blev emellertid senare på natten att konduktörerna körde ut mig från min kupé för att göra den till sitt högkvarter för resan. Inga protester hjälpte, och alla mina medpassagerare från Spanien och Lombardiet hade redan givit upp och försvunnit. Nu är det ganska betänkligt att bli berövad sin kupé mitt i natten i ett internationellt tåg, ty chanserna då att hitta någon annan ledig plats i tåget är så gott som obefintliga. Emellertid hade jag tur. I en primitiv kupévagn från Ungern fann jag i en kupé en ensam blond flicka som låg utslagen på ena bänken och sov. Utan att väcka henne gjorde jag henne sällskap på den andra bänken. Hon väckte emellertid mig i Rovigo (när hon skulle gå på toaletten), och följden blev ett samtal. Hon visade sig vara en vacker ungerska som arbetade i Florens. Hon inbjöd mig att följa med henne ända till Florens och stanna där resten av natten, dvs. morgonen, men jag avböjde, for better or for worse.

Från Budapest, som även vid mitt andra besök endast gav mig goda intryck, hade jag en lika god medpassagerare, vars ursprung emellertid var omöjligt att fastställa. Inte ens Sherlock Holmes hade lyckats med det. Han talade engelska med fransk brytning och var israelit. Under resan från Budapest till Wien hade vi fullt sjå med att på engelska diskutera hela världsteologin och på det sättet överrösta eller åtminstone konkurrera med de tre unga koreaner som oavbrutet och högljutt präpplade på sinsemellan på sitt språk i samma kupé med en aggressiv effektivitet och gällt ursinne som om koreanska var det enda språket i världen med något som helst existensberättigande. Denna israelit gav mig kanske resans bästa mänskliga utbyte hittills.

Än en gång Venedig, och än en gång Rom. Ytterligare två toalettbesök må dokumenteras av mera angenämt slag. En vänlig toalettstädare i Budapest tog emot mig med öppna armar och krävde mig på endast 5 forint, (50 öre), en rimlig nota, medan alla en toaletts förnämlighetsartiklar stod till mitt förfogande till överraskande och upplyftande ackompagnemang av en brasiliansk lambada av klassisk kategori. Utanför Peterskyrkan i Rom väntade mig dock en ännu större älskvärdhet. Toalettvakterskan tog emot sina gäster gratis och med ett leende och hade dessutom ställt fram friska blommor på bordet. Låt oss hoppas att Vatikanstaten alltid förblir världens minsta och mest mänskliga stat.

Det sista Rombesöket gjordes för att ge möjligheten att få återse mina gamla vänner där en sista chans, och försöket kröntes omedelbart med framgång. Min unge värd från 1973, nu stadgad fader med två söner, vilken jag inte sett på 17 år, var märkvärdigt oförändrad fastän han under ett antal år upprepade gånger genomkorsat hela Asien och alla de svåraste delarna därav inklusive Sibirien, Kina och Tibet, och hans erfarenheter från Tibet var ytterst upplysande och värdefulla. Denne enkle man, som öppnat sitt hem för mig som för en broder under nio dagar 1973, var fortfarande samma mänskliga guldgruva, full av samma värme och hjärtlighet som för 17 år sedan. Ingen av oss hade egentligen åldrats.

Efter mitt besök i Vatikanmuséerna, då jag var som mest uppfylld av Leonardos, Michelangelos och Rafaels andar, inträffade emellertid resans mest kuriösa incident. Mellan Castell Sant'Angelo och Piazza Navona tilltalades jag av en bilist. Han var ganska liten men verkade tämligen tät, ty hans bil var lyxig, och han var väl klädd. Han tilltalade mig på engelska för att få veta hur han skulle köra för att komma till järnvägsstationen, och när jag bekände mig vara främling från Sverige uppstod en konversation, ty hans hustru, upplyste han mig, var svenska. Han presenterade sig som en förmögen modist från Paris, men han bröt inte på franska utan på italienska, och han hade denna lördag problem med att hitta en öppen bensinstation och öppna växelkontor och hade dessutom förtvivlat bråttom till Paris. Men hur kunde väl jag hjälpa honom? "Hör du," sade han, "jag är mycket förmögen, och jag skall ge dig en present som reklam för min firma. Jag råkar ha två ypperliga läderrockar kvar. Du får dem av mig, de är värda 4000 svenska kronor var, här är de, var så god!" Och han slängde till mig två tunga läderrockar som inte alls gick i min stil. "Jag ber dig bara hjälpa mig med litet kontanter till bensin, så att jag kvickt kan komma hem till min svenska hustru i Paris." Förgäves försökte jag förklara för honom att allt vad jag hade i italienska pengar var några tusen lire. Emellertid insisterade han med sitt ivriga, entusiastiska, överväldigande och hjärtliga sätt och tycktes inte förstå. Jag visade honom då min plånbok och att det enda jag hade i lire var några tusenlappar. "Du förstår inte," sade han. "Jag är mycket rik. Min adress finns inne i rockarna. Du kan ta kontakt med mig när som helst. Just give me some money." Och plötsligt hade min plånbok tömts på 600 svenska kronor och 50 tyska mark. Han var alldeles för snabb för mig. Förgäves försökte jag förklara för honom att han just tagit min återstående reskassa, men han sade bara: "Du förstår inte. Jag är mycket rik. Min adress finns där inne." Och han körde iväg.

När jag kom hem med de tunga kläderna fanns det ingen adress någonstans bland dem. Min olyckliga värd förklarade att jag fallit offer för en napolitansk skojare: Rom var fullt av sådana, och läderjackorna var enligt honom värda högst 250 kronor tillsammans. Denne bilist, var han än kom ifrån, hade med sin lyxbil och i sin fina kostym, välrakad och välcoifferad, medvetet valt ut en ung beskedlig man som bara var intresserad av kultur, som gick barfota i sandaler av vilka den ena var trasig, för att plundra ut honom på 90% av hans reskassa, och inga böner hade hjälpt. Dessutom var det endast i Rom som denne unge man någonsin tidigare hade råkat ut för någon stöld, när han där berövades på två originalmusikmanuskript sjutton år tidigare. Genast började mina gamla välbekanta magsymptom återkomma. Ack, Italien, jag beklagar dig!

Mitt ruinerande möte i Rom kastade givetvis en mörk skugga över hela resan. Hade man rest så långt (1732 mil) under så stora ansträngningar (12 uppesittarnätter på tåg) bara för att omedelbart före återresan få denna lön? På en minut hade en fjärdedel av min reskassa berövats mig medan de övriga tre redan frikostigt hade östs över framför allt Italien med dess muséer, natur och kultur. Och bilisten i fråga hade fullkomligt struntat i mina böner och gladeligen kört vidare i sin lyxbil.

Tankarna måste obönhörligt återsamlas kring hela årets största händelse för mig, guldsmeden Berndt Lindholms bortgång 43 år gammal efter en 19-årig kamp mot döden efter att som barn ha blivit överkörd av en ansvarslös lastbilschaufför, som fick behålla sitt körkort. Vad var hela Östeuropas befrielse och alla Saddam Husseins folkmord mot förlusten av en enda god vän sedan 18 år? Berndt var en hantverkare från Borgå som levde nära naturen, hans segelbåt var en gammal öppen eka med ett enda segel, allt han ville var kärlek och skönhet, men han blev överkörd. Det finns ingen värre miljöförgiftare och ingen flitigare mördare i världen idag än bilismen. Och sådana män som min hjärtlige plundrare i Rom kan ingen sätta fast, och de kör vidare i sina bilar.

Ju mindre sagt om återresan, desto bätttre. Det är inte roligt att resa från Rom hem till Sverige utan pengar som en tiggare. Som utplundrad vill man inte längre hälsa på någon och inte ens sin egen broder. Min stackars romerske värd, som kände sig drabbad genom mig, ville ge mig pengar, men jag vägrade ta emot dem och lånade hellre av en annan. Om inte en sällsynt ädelsinnad svensk körbroder hade befunnit sig i Paris och tagit emot mig hade resan blivit enbart en tragedi. Lyckligtvis finns det även goda människor i världen även om de är sällsynta. Desto viktigare är det att man alltid odlar och uppehåller kontakten med dem.

Emellertid måste det även sägas något litet ord om hemkomsten. Redan i Danmark var man som hemma, och tydligare än någonsin framgick det hur Danmark, Sverige, Norge och Finland rent geografiskt och etniskt egentligen är en enda samhörig enhet med mycket starkare gemensamma band än vad exempelvis Venetien och Lombardiet har med Sicilien och Sardinien. Men riktigt välkommen och hemma kände man sig först i Hälsingborg, när man äntligen åter fick sitta på en riktig kinesrestaurang och äta kinesiskt med sallad, juice och kaffe för ett bättre pris och med en högre kvalitet än vad man påträffat hos någon restaurang på hela resan. Två kinesiskor förestod restaurangen "Chinatown" vid Sundstorget och personifierade hela den mjuka Fjärran Östern-älskvärdheten på utsöktaste skånska, medan romantisk pianokonsertmusik diskret i bakgrunden gjorde matsmältningen extra njutbar. Äntligen var man hemma i sin egen miljö igen.

Fotnot. Under förloppet av denna resa 25.9-23.10 var redan Saddam Husseins ockupation av Kuwait ett faktum, och Gulfkriget tornade upp sig mot framtidens horisont, samtidigt som Tysklands återförening blev ett faktum den 3 oktober. Två viktiga upplevelser beskrivs inte under resan: det första mötet med doktor Sandy i Budapest, som blev av så stor betydelse för framtiden, och upplevelsen och visionen just den 3.10 på Sicilien av den gamle medeltide kejsaren Fredrik II av Hohenstaufens personlighet, som även den blev av så stor betydelse för utvecklingen av ett speciellt förhållande med Sicilien.

På stationsrestaurangen i Köpenhamn hann jag precis få en måltid innan köket stängde klockan nio på kvällen, och vilken måltid! Men sedan hopade sig bekymren: på söndag är det inte säkert att det går några tåg från Hamburg till Köln på morgonen. Följaktligen riskerar jag att bli mycket försenad på vägen till Paris, varför de som väntar på mig där kan bli allvarligt oroliga. Det är bara att hoppas på att man i alla fall på något sätt hinner till Köln i tid på morgonen.

På tåget från Köpenhamn blev vi tre män i en kupé av vilka en var dödfull och dessutom hade en extra flaska med sig för att detta tillstånd icke skulle avtrubbas. Det var omöjligt att förstå vilket språk han talade. När konduktören kom in hade den dödfulle ingen biljett, så han fick stiga av mitt i natten mitt i Danmark. Ingen blev någonsin klok på vart han skulle, och det blev en kall natt, även i tåget, ty värmesystemet i vår vagn fungerade inte. Man fick hela natten leva på hoppet att det någon gång skulle börja fungera, vilket det aldrig gjorde, medan man oavbrutet vickade på de frusna fötterna.

Att sitta en lördagskväll på Köpenhamns Centralstations enda öppna nattcafé är inte precis något nöje, där den enda disciplin som förekommer utgörs av skrikig skvalmusik som i hög grad påverkar nattklientelets nerver i dämpande grad, vilket de dock är ganska okänsliga för, miljöskadade som de alla är. Men ännu värre är det att hamna i Hamburgs centralstation klockan sex på morgonen medan den är under ombyggnad. Ingenting fungerar, allt är stängt, ingen värme finns, och om det då är kallt är man fullkomligt prisgiven. Den här gången var det mycket kallt, och man var hänvisad till att vänta i två timmar på första Köln-tåg, då förbindelserna mellan Hamburg och Paris inte fungerar på en söndag. För att komma till Paris från Hamburg på en söndag måste man ta tre olika tåg och dessutom vänta en timme i Bryssel.

Emellertid förblir Belgien alltid lika humant och trivsamt, och det är trots allt ett nöje att få äran att nödgas sitta och vänta på tåg just där.

I Paris konstaterades en förlamande kyla, och på de stillastående fontänerna i Luxembourgträdgården konstaterades is. Ännu kallare var det dock i Chartres, vars stationstoalett ej kan rekommenderas: där finns varken dasspapper eller värme. Katedralen lär dock vara den vackraste i världen med dess förtrollande glasmålningsmirakler, som förvandlar den invändigt mörka katedralen till ett underverk av ljus under dagstid. En lika oförglömlig upplevelse var intrycket av Leonardo da Vincis grav i Chapelle St. Hubert vid slottet Amboise vid Loire i all sin enkla värdighet. Graven är den enda prydnaden i hela kapellet, och det är ingenting märkvärdigt med den. Inte ens hans namn utmärker den.

Vid återkomsten till Paris efter sådana utflykter gör sig Paris dåliga luft sig pinsamt påmind.: det är som att komma ner i en kolgruva. Det avgasproblem som alla världens bilar vållar förblir världens största miljöproblem, vilket förr eller senare måste lösas på bilarnas bekostnad. Till och med mitt skägg smakar mycket illa efter en dag i Paris på grund av alla spyor i luften som sätter sig i det.

Från avgasernas Paris till vårens Provence och "Château Folie", min 87-årige värds residens, ett bisarrt original väl värd samma namn som Provences sista kung, den trubadursvärmande kung René, som alltid bar en blomstergirland på huvudet. Min värd hade arbetat 40 år i Algeriet (1922-62) och därifrån samlat med sig hela sin extravaganta bisarra orientalisk-afrikanska heminredning, som var som ett mellanting mellan ett ostindiskt museum och en exotisk bordell - hans hus var alltid fullt av gäster. Enbart positiva erfarenheter hade jag inte av detta ställe, som en aning färgades av den rådande undergångsstämningen längs Rivieran, där det ena hotellet efter det andra måste stänga och där turisternas frånvaro till följd av fruktan för Golfkrigets konsekvenser och terrorhot innebär en ekonomisk katastrof för hela Rivi