Copyright © C. Lanciai 1998

Letnany

73

Det var aldrig min avsikt att bli en resenär. Kanske det var en familjeförbannelse som kom med blodet - min stackars italienske farfar råkade ju ut för det av sin familj att bli utsedd till den som måste resa i familjens krimskramsaffärer och hamnade så i Finland av alla träsk - det kanske mest olyckliga av alla familjens patetiska öden. Italienskt temperament behäftat med finländsk myrfeber - där har vi syndromet. Min far blev aldrig fri från resklådan utan envisades upp i 80-årsåldern att resa vilt. Han reste ännu över pensionsåldern i affärer till Sydamerika och Orienten och gav oss som sitt enda testamente befallningen: Res!

Och jag har bara börjat. Efter dessa inledningsresor har jag ständigt fördjupat kontakten med främst Italien, Grekland och allt längre bort i Östeuropa men även med Indien och Himalaya. Detta är bara början.

2. Julbrev 1989

3. Årets resa (1990)

4. Resan februari 1991

5. Resans motto: "Att leva är att leva farligt." (Eirik Hornborg)

6. Resa till Egypten

Problemet Turkiet-Armenien-Kurdistan-Irak-Iran etc.

7. Påskresan 1992

8. Samtal på vägen

9. Indiska turer

Fransmannens protokoll från Benares

10. Winterreise

11. Rapport från Tibet

Copyright © C. Lanciai 1998.Introduktion.

Mitt liv har alltid bara varit litteratur och musik, och det enda jag någonsin dugt till har varit att vara kreativ inom dessa båda områden. Den förste som direkt motarbetade mig för denna naturliga inklination var min egen fader. Efter att jag lyckats blidka honom fortsattes kampen i stället av ett antal statliga myndigheter.

Hellre än att avstå från denna naturliga inklination, som jag upplevde som ett ansvar, accepterade jag ett liv i fattigdom. Från 1974 levde jag i stort sett utan centralvärme, utan toalett inomhus, med en hyra på 100-250 kronor i månaden och med en årsinkomst under 10,000 kronor under nio år, medan jag bara arbetade hårt i hopp om att småningom bli upptäckt och omhändertagen främst av något förlag. Detta hände aldrig. I stället blev jag fockad från min första organisttjänst, för att dess kyrkoherde var en socialistisk diktator som sedermera hoppade av från kyrkan, och skönstaxerad av staten för att jag (i likhet med flera skönstaxerade ensamstående mödrar med barn) tjänade för litet pengar för att staten skulle kunna acceptera mina deklarationer som trovärdiga. Skönstaxeringen drog i gång mot mig samtidigt som jag inledde min andra organisttjänst 1981. Följden blev en process med följdprocesser och efterprocesser som höll på i tio år, skaffade mig magsår 1984, tvingade mig att upphöra med min andra organisttjänst och som inte fick någon avslutning förrän genom en förtidspensionering 1991.

De gav mig ett tioårigt helvete för ingenting medan Olof Palmes mördare fortfarande går fri efter 12 år. (Hela processen med alla dess absurda turer har dokumenterats i tidskriften Fritänkaren nr 22.) Fram till skönstaxeringen hade jag aldrig klagat på mitt liv eller haft några svårigheter, fastän jag alltid varit fattig. Magsåret fick jag inte bukt med förrän jag inledde resverksamheten från den historiska hösten 1989.

Den långa fattigdomen 1974-91 lärde mig ekonomi, att ständigt leva på minimum, att överleva genom att vända på varje slant och att ändå få mycket gott ut av livet. Det kallas levnadskonstnärskap. Med denna kunskap kunde jag från början resa billigt. En månads rundtur i hela Europa kostar mig efter nio år fortfarande inte mer än 6500 kronor allt som allt, och de ännu längre Indienresorna är i samma ekonomiska kategori. Mina enda dyrare resor under dessa nio år var de båda Tibetresorna.

Dessa kunde finansieras genom att min far efter sin död 1993 lämnade en väl förvaltad förmögenhet efter sig med instruktionen till sin hustru och sina barn: "för resor, helst till Italien". Detta medförde att man inte mer behövde oroa sig över resornas kostnader. Likväl har jag fortsatt att resa lika ekonomiskt som tidigare.

Många ifrågasätter det moraliska i mitt sätt att leva. De har rätt. Men jag ville aldrig ha det så som det blev. Skönstaxerarna från 1981 bad mig aldrig om ursäkt och vägrade någonsin ge mig rätt, fastän hela saken berodde på ett datormisstag. De var aldrig ens medvetna om hur de tvingade mig att ge upp ekonomiskt, och mitt enda sätt att få någon sorts kompensation för deras tilltag var att förtidspensionera mig. Jag har alltid sett det som en parentes, (pensionen är inte större än att mer än hälften går till hyran,) och jag hoppas fortfarande att jag en dag skall kunna leva på mitt arbete, som jag kunde fram till 1984.

Säkert hade något förlag upptäckt mig och tagit hand om mig i vilket annat land som helst. Men just Sverige råkar vara det bästa landet i världen med dess mest enastående och välorganiserade samhällsapparat, och för en sådan perfekt stat kan det inte finnas något farligare hot än en kränkt konstnär.

Att detta idealsamhälle samtidigt har Europas högsta frekvens av mord och självmord är en annan sak, som väl mest Amerika är skyldigt till, ty det var ju från Amerika som Sverige importerade snilleblixten att nivellera landets skolsystem jämte andra snilleblixtar såsom förkärleken för våldspornografiska filmer, hårdrock och knark.

Så missunna mig inte mina resor. Jag behöver dem. Det är skönt att veta, att man faktiskt skulle kunna flytta till Italien eller Grekland om man ville. Till och med Finland skulle vara en positiv möjlighet. Men jag har tills vidare valt att behålla Sverige som min arbetsbas, då hela mitt arbetsliv tillbringats i Göteborg, och då jag egentligen bara lever för mitt arbete, eftersom min saknad av utkomst och samhällsställning alltid förvägrat mig möjligheten att bilda familj. Det var kanske meningen att det skulle bli så - men jag frågar mig alltid:

I så fall, varför?

Författaren.

Kören var från Göteborgs mest borgerliga stadsdel Örgryte och var tämligen rik ekonomiskt och tämligen ung i kvalitén. Visserligen var det utmärkt klass på dirigenten, en mycket spirituell och skämtsam man i Groucho Marx-stil som fullkomligt behärskade sin kör och dess mycket varierande repertoar, men han var lika svensk som alla de andra: fullkomligt omedveten om andra världar än den egna trygga svenska världen, som i sin självgoda förnöjsamhets leende slummer aldrig kan påverkas av någon annan större värld.

Dessa sångarentusiaster färdades med buss hela vägen från Göteborg till Bazzano utanför Bologna, vilket tog två dygn. Starten skedde 16.30 från Örgryte Nya Kyrka i bländande vackert solsken: sämsta tänkbara väder att skiljas från en hemstad i. Denna kör, som på sin repertoar hade verk av Verdi, Gunnar Wennerberg, Gustaf Nordqvist, Anders Öhrwall och andra fullödiga klassiska tonsättare, började i bussen nästan omedelbart plåga alla känsligare öron i sällskapet med ursinnig rockmusik à la mode på kasett som alla tvingades lyssna på. Därmed skulle tydligen resans italienska kulturhjärntvätt börja. Stängde man av högtalaren ovanför sitt eget säte måste man ändå höra de hesa hysteriska skriken och skrällande elgitarrerna från alla deras högtalare som tycktes njuta av det monotona slagverksraseriet. Bussen hade dessutom en television som kunde visa video. Hela kvällen under resan genom Danmark fick kören njuta av de löjligaste och fånigaste tramsfarser med Lasse Åberg endast avlösta av de mest sadistiska tänkbara Tom-och-Jerry-filmer, där ju hela handlingen som bekant kroniskt ensidigt handlar om kattens och mössens ständiga tävlan med varandra om vem som kan vara grymmast och mest sadistisk - utan att någon av dem någonsin lyckas stryka med i dessa extrema och ständigt mer överdrivna överansträngningar åt det morbida hållet. En sådan svensk fars och en sådan katt-och-råtta-lek kunde man väl stå ut med, men när sådan tramsig och sadistisk humor upprepas i det oändliga, medan alla i bussen hela tiden sitter och vrider sig och vrålar av skratt som i programmerade skrattkörer i TV, så kan man nog börja tycka att det skulle vara bättre utan i längden. Sådana buskis-tramstillställningar och slaskiga drastiska sado-masochistiska videofilmer hade detta glada kulturgäng besvärat sig med att ta med sig bara för att kunna njuta och frossa riktigt ordentligt.

En kort rast på Hälsingborgsfärjan och en något längre på Puttgardenfärjan följdes av den mest obekväma tänkbara natt i de mest onaturliga tänkbara kroppsställningar, då det att stolryggarna kunde fällas ner innebar att den som satt bakom varje nedfälld stolsrygg måste sitta och sova med benen utspärrade, nästan som i en sorts sittande spagatställning. Naturligtvis blev allas lemmar nedanför låren antingen avdomnade eller uppsvällda med följdenliga plågor och besvär som varade hela den följande dagen ända ner till Innsbruck.

Vädret genom Tyskland var dåligt, och bland annat uppstod det en så tät dimma under dagen att det resulterade i en kedjekrock på der himmlischer Autobahn som cirka 50 fordon invecklades i med total förstoppning av all trafik mellan Nürnberg och München som följd: köerna var milslånga, och då många valde alternativa landsvägar fylldes även dessa av köer, som det var ännu svårare att komma ut ur. Ändå var denna kedjekrock lindrig och bagatellartad. Det brukar ju handla om upp till 250 bilar som entusiastiskt av hjärtans lust kör in i varandra och på varandra och över varandra huller om buller, så att allt blir bara ett enda stort dragspelsskrotupplag av gigantiska dimensioner, där ett ansenligt antal förlustelsebesökare skaffat sig direkt biljett till himmelen på köpet utan retur.

Det vackra vädret började äntligen i Innsbruck, där kören lyckats skaffa sig stadens minst typiska hotell: ett sterilt hypermodernt betonghotell utan trivsel och långt utanför staden. Att promenera in till centrum tog 45 minuter, vilket var väl värt att göra bara för att komma bort ifrån hotellet, där man lika litet fick vara i fred för ständigt närvarande och påträngande musikhögtalare med skrällande elgitarrer och hysteriska skrik till debil skvalmusik som någonstans norr om Alperna under hela denna resa.

Så fort man väl var söder om Alperna började dock livet bli mänskligare. En rökpaus togs på autostradan efter Bolzano som inte fick räcka längre än fem minuter: den räckte en kvart och förlängdes sedan. Men Italien blev Italien först när man äntligen lämnade autostradan.

Under ledning av den enda i bussen som var uppvuxen med italiensk kultur övergavs autostradan vid Trento, varefter bussen ringlade sig utmed de smala vägarna ner till Gardasjön. Svenskarna häpnade. Aldrig hade de sett ett så vackert land förut. Det var ju rentav vackrare än Vättern!

Lunch intogs i Malcésine och skulle ha tagit en timme som dock blev till två. Den italienska maten tog nämligen genast ut sin rätt, varpå lunchtimmen på ett rent naturligt sätt förlängdes. På programmet för eftermiddagen stod Verona, som man nu tyvärr skulle få bråttom med. Och till denna tidsbrist med den anryckande nödvändigheten att göra hela Verona springandes kom den makliga svenska otympligheten.

Den förträffliga och perfekta svenska bussen var tre och en halv meter hög, och en sådan buss, hur mästerligt den än förs av de bästa och skickligaste tänkbara chaufförer, är de italienska städerna helt enkelt inte byggda för. Den första krisen uppstod när huvudinfarten till Verona visade sig gå under en bro som var såpass hög som två och en halv meter. Trots denna bros ansenliga höjd (med italienska mått mätt) kunde man inte ens pressa in bussen under bron.

Det blev till att köra omkring i nejderna och under kartläggning av landskap tidigare okända för geografin försöka hitta alternativa infarter till Verona, vilka heroiska försök endast kröntes med den framgången att man alltid visade sig hänvisad tillbaka till samma utmanande låga bro igen. Omsider lyckades bussen pressa sig in genom några trånga gränder söderut och den vägen via omfattande omvägar tränga ända in till centrum med uppenbar risk för att sedan inte kunna ta sig ut igen, och närmare centrum än Castell Vecchio kom man inte hur man än blockerade alla de största gatorna i hela västra Verona. Klockan fem steg 45 färdigt utmattade och utslagna svenskar ur bussen, vilka skulle ha stigit ut ur den betydligt närmare centrum klockan två.

Meningen var att de skulle vandra genom staden över floden och upp till Teoderiks kastell för att där dricka kaffe. På grund av tidsbristen blev promenaden ett gatlopp. Därtill kom det problemet att en av körmedlemmarna var diabetiker och måste ha mat precis klockan sex med hot om oöverskådliga katastrofer annars. Det hela ledde till tårar, uppror och upplösning. På Piazza dei Signori upplöstes gruppen helt i alla dess beståndsdelar, och endast ett fåtal fick därigenom möjlighet att under guidens ledning bekanta sig en aning med Veronas kultur och historia.

Det blev naturligtvis inget kaffe uppe vid Teoderiks kastell: ingen kom någonsin dit. I stället drack var och en kaffe var det passade honom eller henne medan de flesta blev utan tills vidare. Bussen väntade på andra sidan floden, medan guiden förtvivlat sprang kors och tvärs genom staden på jakt efter svenskar som förirrat sig och som inte hållit sina löften att stanna kvar på Piazza dei Signori och invänta utspridda kaffejägare tills de blev hämtade till de övriga av guiden. Och allt var naturligtvis guidens fel, som stressat de arma svenskarna så hårt och som inte kunnat berätta något om Verona för någon utom för dem som följt med honom. Det visade sig, att det enda som egentligen intresserade dessa svenskar i Verona var Julias balkong och Julias grav, Veronas två enda falska och konstruerade sevärdheter och enda verkligt professionella turistfällor, som hittats på enkom för att lura turister på pengar.

Med guiden avsatt följde nu den enformiga autostradan till Módena och Bologna, där målet den lilla byn Bazzano slutligen uppnåddes med tacksamhet efter en otrolig dag. Redan samma kväll slog svenskarna runt på alla byns fem krogar.

Det följde en måndag i fridens och avslagenhetens tecken, som dock många begagnade till att ta sig in till Bologna och vela omkring där bland alla stadens anspråkslösa sevärdheter. Någon kom fram till tornen och konstaterade att de lutade, vilket de hade trott att torn bara gjorde i Pisa, men ingen vågade eller orkade gå upp i dem. Någon besökte en syinrättning för att få ett trasigt blixtlås åtgärdat och hamnade på ett ställe där man var fullkomligt säker på sin sak och gärna ställde upp med all hjälpsamhet i världen bara man vann sin kund. Det var bara det, att det som man var så säker på där med all sin professionella expertis var enbart kemisk tvätt. Svensken blev nästan kvar där i den förunderliga tvättinrättningen för evigt. Om hon fick sitt blixtlås lagat förtäljer inte historien, men det förefaller osannolikt att hon fick det i Bologna.

Så följde den stora tisdagen i Florens, resans dramatiska höjdpunkt, där det skulle ges två konserter. Det var om möjligt ännu omöjligare för bussen att ta sig in i Florens än vad det hade varit i Verona. Guidning av en svenska som bott i Italien i tio år hjälpte inte, för chaufförerna följde ändå helst bara missvisande bussanvisningsskyltar ämnade för den lokala busstrafiken som den svenska bussen, som bekant, var för oproportionerlig för, och den avsatte guiden från Verona hade resignerat. Bussen innehöll utom 45 prisgivna svenskar även konsertmunderingar för de flesta av dessa, och alla dessa körkläder måste vara vid Domen klockan fem jämte hela kören. Före det hade man tänkt hinna med åtminstone Uffizierna och Palazzo Pitti. Bussen måste till slut stanna någonstans utanför stadskartan varifrån var och en fick reda sig in till staden bäst han kunde. Man lovade att körkläderna skulle transporteras till Domen senare.

Guiden från Verona tog under sitt beskydd tre äldre damer och genomförde med dem en angenäm rundvandring i Uffizierna, varefter de intog en angenäm lunch på en trattoria med lämpliga priser. Under tiden utspelade sig märkvärdiga svenska dramer runt omkring i staden. Priset för största möjliga ansträngningar med minsta möjliga resultat togs av busschaufförerna.

De hade kört i stafett ända från Göteborg och klarat av det mesta, men i Florens ställdes de inför förbluffande utmaningar av oanade proportioner.

Deras enda uppgift var att köra bussen med alla körkläderna till Piazza del Duomo i god tid före klockan fem. De hade fem och en halv timmar på sig. Klockan fem, när trots allt hela kören samlats utanför Domen i spänd väntan på bussen med körkläder och noter, hade ingen buss ännu visat sig. En kvart senare var den fortfarande osynlig.

I efterhand har man lyckats rekonstruera vad som ungefärligen egentligen hände. Efter att ha blivit av med alla passagerarna tog busschaufförerna det tämligen lugnt, vilket senare skulle hämna sig. Småningom, ungefär vid tretiden, började de ta reda på hur man kunde komma in till centrum. De kom så långt, att de lyckades utverka åt sig tillstånd av en parkeringstjänsteman att få ställa sig med bussen vid Domen. Sedan inleddes resan dit, som stötte på de mest oanade och oupphörliga hinder. Än var det vägarbeten, än var det trafikolyckor, än var det oväntade och plötsliga enkelriktningar (tydligen i all hast improviserade), och framför allt verkade det att råda ett ständigt tillstånd av rusningstid i hela Florens. Efter många om och men och efter åtskilliga lokala jorden-runt-resor ankom bussen till Domplatsen. Där möttes den av en obönhörlig polis som kategoriskt uteslöt alla möjligheter för en buss att få parkera vid Domen. Det hjälpte inte vilken parkeringsvakt som hade givit den bussen sitt extraordinära specialtillstånd. Det var bara för bussen att köra vidare igen ut på nya ofrivilliga odysséer och nya varianter på lokala jorden-runt-resor.

Enda möjligheten för chaufförerna blev till slut att frakta körkläder och noter till Domen med taxi. Problemet var bara det, att de inte kunde italienska. De flesta lokala taxichaufförer tolkade dessa båda oidentifierbart utrikiska skojare som släpade på en massa brudutstyrslar och vita kostymer till antingen klädesmånglare eller flyktingar från någon institution. Flera villiga köpare av de vackra kläderna uppenbarade sig och erbjöd sina tjänster men förbluffades av att de båda klädesmånglarna resolut och nästan argt vägrade genomföra någon försäljning. Vad tusan försökte de då prångla ut kläder för? undrades det på lokal nivå. Kort sagt, ingen blev klok på dem, och ingen kunde hjälpa dem. Det tog således en alltför god stund innan de båda hederliga göteborgarna lyckats packa sig själva och alla körens kläder och väskor in i två små taxibilar, som verkade särskilt krympta för tillfället. Tjugo över fem rullade bilarna in på piazzan sprängladdade med vita kläder. Konserten skulle vara klockan sex.

Därmed var inte farsen tilländalupen. Det visade sig att det inte fanns något lämpligt omklädningsrum i Domen, för inte kunde ju prästerna tillåta att damer och herrar tillsammans klädde av sig och på sig inne i sakristian. Ej heller visste prästerna om att en svensk kör skulle uppträda, då den som ensam visste allt var mycket upptagen och dessutom bortrest. Alla problem löstes med att ingen omklädning ägde rum, till busschaufförernas omåttligt obeskrivliga desillusion. Sålunda höll göteborgarna sin konsert i det anspråkslösa sidokapellet i Domen som ackompagnemang till en mässa iförda shorts, korta ärmar och andra lätta kläder i alla världens mest okyrkliga färger som blottade mången mjölklen kvinnoskuldra till domkyrkans prästers synnerliga förtvivlan. Hela konsertprogrammet var naturligtvis på svenska. Prästen som läste mässan var dock vänlig nog att efter mässan tacka kören med att det låtit bra fastän han inte förstått ett enda ord, vilket tacktal naturligtvis ingen av svenskarna begrep ett enda ord av.

Efter "konserten" följde några timmars uppehåll före nästa konsert i en obskyr kyrka, som var definitivt låst och skulle så förbli fram till konserten. Ingen anade vad som skulle komma att utspela sig i denna till det yttre så intetsägande kyrka.

Till de mera aktningsvärda bedrifterna från sällskapets sida denna dramatiska dag i Florens hörde det ungerska parets aktiviteter. De hade redan tidigare utmärkt sig. Under gatloppet i Verona hade de genast skiljt sig från svenskarna för att noga inspektera hela Arenans inre och därefter uppsöka Veroneses målningar i San Giorgio för att som de enda bli helt nöjda med Veronaloppet. Här i Florens tog de priset i målmedvetenhet: de hann inte med bara hela Uffizierna och Palazzo Pitti utan tog dessutom metodiskt i tu med gravkyrkan Santa Croce, Medicéergravarna och l'Accademia med allt deras överväldigande innehåll. Priset de fick betala för denna kulturella aktivitet utan like var att de blev utan middag - ett billigt pris, menade de själva.

Så småningom öppnades kyrkan SS. Apostoli för den kommande konserten. Naturligtvis hade ingen reklam gjorts för denna, inga affischer hade iordningställts, så det var bara att vänta att det inte skulle bli någon publik alls utom den medhavda obligatoriska hejarklacken.

Så dök även de båda stråksolisterna upp: en lång och kraftig altviolinist, som gärna visade sig i all sin glans, och en fin gammal 77-årig cellomästare, som helst höll sig undan för de andra. Skillnaderna mellan dem var extrema inte bara rent fysiskt (ungefär som Fyrtornet och Halvan) utan även musikaliskt: tyvärr kunde altviolinisten inte spela tillfredsställande rent, medan cellistens renhet var fullkomlig. Tillsammans måste det bli skärande friktioner, då den enes renhet måste framstå som desto renare mot den andres då desto mer skärande divergenser. Det visade sig redan under repetitionerna, hur den stackars cellisten vantrivdes med den självhärlige violinisten. Det var ett samarbete, som violinisten solade sig i och som cellisten led av.

Konserten inleddes klockan nio. Publiken bestod av ungefär fem personer av vilka fyra då var göteborgare och den femte kyrkvaktmästaren. Utgångsläget var alltså det sämsta tänkbara. Desto mera oförglömlig blev konserten.

I all hemlighet avslöjade kyrkvaktmästaren för den avsatte Veronaguiden att kyrkan var Florens äldsta och invigd med Karl den Store strax efter dennes kejserliga kröning i Rom år 800. Arkitekturen var också därefter. Det härskade en innerlig mystisk stämning inne i kyrkan under de uråldriga trävalven och de antika gallerierna, som man endast återfinner på svårtillgängliga håll som i Aachen, i Ravenna och i den gamla normandiska kyrkan inne i Towern i London. Och så väl bibehållen och omskött var denna kyrka, att det var omöjligt att gissa att den var så gammal om man inte visste om det. Den var på något sätt tidlösheten själv.

Under konsertens gång tillkom det enstaka publikmedlemmar från hotellet mitt emot. Kören gjorde sitt, solisterna gjorde sitt, de båda stråkförarna spelade tillsammans, varvid cellisten satt så långt borta från violinisten som möjligt bakom en pelare och osynlig för publiken, varefter violinisten försökte dra ut sin motvilligt ackompagnerande cellist därifrån. Cellisten vägrade dock skaka hand med violinisten inför publiken.

Så blev det cellistens tur att spela ett solo. Han satt kvar bakom pelaren osynlig för publiken och spelade en barocksonat med den renaste tänkbara stråkföring i extrem motsats till violinistens omedelbart föregående brist på rent spel. Effekten var överväldigande i sin gripande storslagenhet. På något sätt hade cellisten fångat kyrkans tidlösa evighetsstämning och tolkat in den i sitt stycke. Det var en gammal man med fem decenniers yrkeserfarenhet bakom sig av musiken och sitt instrument som kom till ett så fullödigt uttryck i denna nästan 1200-åriga kyrka. Det var en röst som var mera mänsklig än alla körens röster och mera universell och klangfull än en hel orkester. Cellon var gammal och skamfilad men genljöd under de medeltida valven mera mäktigt än en Silbermannorgel med alla sina stämmor. Det var musik direkt ur evigheten med hela den känsla som endast de djupaste erfarenheter kan luttra fram under ett långt och händelserikt liv i musikens tjänst.

Därmed var konserten räddad. Därefter gick även kören från klarhet till klarhet, dirigenten kom i högform, publiken blev mer och mer entusiastisk, och det hela slutade i ren extas. Två gamla damer från hotellet mitt emot ville omfamna var och en särskilt. En fullständigt krisartad och kaotisk dag hade slutat i en överväldigande eufori utan gränser.

Därmed var även hela resan räddad. De svåraste tänkbara kriser hade klarats av, nu sedan det värsta hade uthärdats och vänts till motsatsen var det bara att rulla vidare för lösa boliner, och dagen efter den överansträngande Florensdagen valde kören att sitta fem timmar på buss för att få vara fyra timmar i Venedig. Denna stad begicks på det för svenskarna sedvanliga och självklara sättet: man tog Vaporetton från bussen direkt till Markusplatsen, så att man slapp hela sta'n, och slog sig där någonstans ner på ett kafé för att sitta där hela dagen. Veronaguiden tog hand om ett äldre par och förde dem genom l'Accademia, som de aldrig hittat till själva, somliga förirrade sig inne bland Markuskyrkans många frestelser och höll på att aldrig komma ut igen, och endast det ungerska paret vågade sig på Dogepalatset med allt vad det innehöll. Bussen skulle köra från Venedig halv fem men fick vänta till halv sex på de sista. Kvällen firades med middag på hotellet, som kören betalade, och med ett honnörsbord i mitten, som bara ordföranden, dirigenten och deras utvalda damer fick sitta vid tillsammans med lokala excellenser. Efter middagen gick de som ville ha det litet trevligare ut i byn och firade runt på alla dess fem krogar.

Torsdagen användes till ett Ravennabesök. En studiegrupp inom kören hade lagt ner ett flera veckors arbete på att lägga upp ett program med historik och guidning för resten av kören, och detta program hade även tryckts upp i 50 exemplar. Det var bara det att dessa nu låg kvar i Göteborg. De ansvariga förklarade, att det i alla fall fanns många kyrkor med mosaiker i Ravenna, och att man kunde gå till vilken som helst av dem. Veronaguiden ansåg sig då böra rycka in, höll ett improviserat Ravennaföredrag i bussen och lotsade busschaufförerna direkt in till San Vitale och Galla Placidias grav. Därifrån skingrades kören sedan ut på diverse restauranger.

Ett gäng kom till en restaurang som de ansåg alldeles för dyr. De gick då runt hörnet och fann en annan restaurang som föreföll billigare, där de gick in och åt gott och blev väl tillfreds med allt. När de skulle betala visade det sig, att restaurangen hade två utgångar, och att den andra var den restaurangingång som de först gått förbi emedan de tyckt den verka för dyr...

På kvällen genomfördes den tredje konserten inför en lättköpt publik i en by utanför Bologna som hette Zola Predosa. Det visade sig att publiken kommit till kyrkan för att roa sig. Efter en medelmåttig konsert med tre sakrabanala Giombinilåtar (som ungefär är Italiens sakrala motsvarighet till svensktoppen) som sämsta prestation, följde en fullkomlig bolognesisk bacchanal, som publiken anförda av prästen bjöd på. Vinflaskorna korkades upp så effektivt att intet glas tilläts bli tomt någonsin, medan det bjöds på kallskuret, bakverk och körsbär på stående fot. Stämningen blev snabbt totalt lössläppt, och prästen anförde publiken i en oupphörlig allsång som var omöjlig för kören att överrösta. Den store svenske violinisten, som briljerat under hela konsertfestivalen med sin Viola d'Amore som nästan en manlig primadonna, ( - även Maria Callas och Birgitta Nilsson blev ju på sin tid som störst och berömdast när de sjöng som falskast, - ) blev mest påverkad av alla, stängde in sig på damtoaletten och vägrade komma ut därifrån förrän någon dam ville hålla honom i handen. Få damer anmälde sig frivilligt, då de fruktade att den upprymde även ville hålla dem i svansen. Den sista flaskan var tömd omkring klockan ett, varefter en omtumlad kör tumlade till sina platser i bussen därtill stressade av busschaufförerna, som skrämt dem med berättelsen om en punktering på ett av bakdäcken, varför alla måste stå upp i bussen så långt åt vänster sida som möjligt under hela vägen hem så länge de detta förmådde Efter några få kilometer hade alla glömt punkteringen, och även om det hade förefunnits någon var knappast någon i ett sådant tillstånd att han kunde känna av det.

Dagen var den stillsammaste hittills men slutade i den mest groteskt uppsvällda lössläpptheten hittills. Jämför Veronaguidens vandring tillsammans med körens kvinnliga zonterapeut under samtal om nödvändigheten av att den under 1900-talet så förråade mänskligheten måste förändras till det bättre inifrån med den öronbedövande vulgära Giombiniallsången på kvällen från 100 mer än rimligt påverkade strupar med en full prelat som bacchanalisk ledare, som tycktes ha kommit direkt från ledarskapet för en fotbollsläktares besinningslösa hejarklack. Andakten kring Dantes, Teoderiks och Galla Placidias gravar fick sig en ordentlig törn av de praktiska följderna av en medelmåttig sakrabanal kyrkokonsert inför en billig förortspublik, som bara inbjudit utländska körer för att få en ursäkt till att roa sig mer än vad deras lokala förmågor någonsin tillät dem.

Lyckligtvis blev den fjärde och sista konserten på fredagen den bästa. Uppe på Monte Veglio finns det ett gammalt fäste med kyrka och kloster från 700-talet med utsikt därifrån över hela Emilia. Konserten skedde i kyrkan och blev betydligt bättre än torsdagens, då den sämsta Giombinilåten ströks med den påföljd, att Giombini plötsligt klingade riktigt vackert i all sin debilt naiva banalitet. Till och med vår glänsande violinsolist, vår egen Paganini med sin älskade Viola d'Amore, ägnade sig här äntligen åt rent spel. Sämre klingade Ingvar Lidholm med sin moderna musik utan form, harmoni eller final, och sämst klingade fortfarande det moderna svenska körverket "Pax?", som börjar hur vackert och formfulländat som helst blott för att senare totalt spåra ur och sluta i ingenting, som all modern musik i allmänhet gör efter att ha uppnått sitt enda musikaliska syfte, nämligen totalt harmoniskt, rytmiskt och melodiskt kaos och den extremaste tänkbara motsats till det egentliga syftet med all musik, nämligen att det skall låta bra. Detta verk var dessutom närmast en dålig parodi på modern musik, så att en riktig körsångare egentligen bara kunde skämmas över att behöva framföra sådant inför musikaliska italienare.

Fest följde i Bazzanos gamla klippborg i det kommunistiska partiets regi med borgmästare och allt, rikligt med mat och sång men lyckligtvis utan alltför förryckta urspårningar eller alltför störande fylla. Här fick vi veta att Zola Predosa, stället för gårdagens konsert, hade den högsta kommunisthalten i hela Italien, närmare bestämt 63 procent, och att båda våra konserter i Bolognatrakten hade varit fullkomligt i kommunistisk regi. Det har alltid en störande inverkan på musiken när den ställs inför partipolitik. Hade vi vetat det tidigare hade antagligen ingen av Bolognakonserterna blivit bra.

Dessa plötsligt uppdagade politiska förtecken för hela jippoorganisationen fick av någon anledning maten att inte längre smaka riktigt bra. Dirigenten bröt upp från banketten med kören klockan två på natten ganska abrupt utan att efterrätten hunnit serveras. Direkt stigning på bussen följde med omedelbar avresa mot norr.

När man lämnar Italien är det första misstag man begår alltid det mest påträngande, när man inser misstaget i att lämna Italien. Och man kan inte rätta till det förrän man återvänder.

Bussresans fångar torterades under vägen i vanlig svensk ordning med skvalmusik på kasettband och videofilmer. Tom-och-Jerry-sadismen överträffades nu av den mest dekadenta av alla filmer, "Cabaret" från 1969 med Liza Minelli i början av hennes exploatering. Hon blev inte ens vackrare med tiden medan hennes mor åtminstone från början både varit söt och kunnat sjunga mer än bara vackert. Någon försökte motverka skvalkulturens sadistiska lågmärken med att sätta på en videokasett med Mozarts "Figaros bröllop" i en alldeles utmärkt filmversion, som grymt tystades ner och avbröts av majoriteten definitiva krav på mera råhet, ytlighet och vulgaritet. Genom hela Tyskland regnade det som värdigt ackompagnemang till alla bussens skvalvideofilmer av kvalificerat skräp för imbecill smaklöshet. Mot kvällen uppnåddes hotellet Bertram utanför Hannover, där en festmåltid fick gottgöra allt pizzafrossande och annat matslarv i Italien. Svenskar kan ju bara inte äta i Italien, eftersom där ju varken finns filmjölk, gröt, köttbullar eller annan potatis än pommes frittes. Den enda italienska rätt som skandinaver är kända för att äta i Italien är pizza, för den känner de igen hemifrån. Ej heller förstår de sig på det italienska kaffet, som tydligen bara serveras i fingerborg eller intages som nyponsoppa. Bättre ordning är det då i Tyskland, där man slipper så många onödiga nollor i valutan, där kaffet åtminstone är ordentligt uppblandat med vatten, där autostradorna går rakt för att underlätta och bereda vägen för seriekrockar, och där folket åtminstone i någon mån förstår svenska.

Deras hjärtan smälte när de på båten mellan Tyskland och Danmark äntligen åter fick använda svensk valuta. Tillbaka på hemmaplan var man äntligen sig själv igen: fullständigt för evigt hängiven det ändlösa nordiska svårmodet, som inte tillåter något universum utom det egna personliga, som inte tillåter något som sticker av och bryter den evigt smäktande melankolin, och som inte accepterar någon identitet utom den genom de ständigt upprepade kalla och mörka vintrarna konstant påtvingade och framluttrade identitetslösheten.

(Denna resa ägde rum i juni 1988. Denna dokumentation är särskilt intressant genom att den återger atmosfären kring en konsert med den nio år senare bortgångne legendariske cellisten Guido Vecchi, som var delvis skåning och delvis bolognesare.)

Om vi tar november 1988 som utgångspunkt, så blev det då inträffade musikaliska intermezzot faktiskt tongivande för alla de följande. Av någon outgrundlig anledning har jag alltid haft otur med mina konserter. Min första konsert hösten 1971 måste inställas på grund av plötsliga hinder i vägen förorsakade av mina studieförpliktelser mot Vuxengymnasiet vid vilket jag då just hade börjat utan att ana vidden av de krav som dess hårda studietempo då ställde. När jag spelade offentligt i Italien sommaren 1973 blev jag bestulen på originalpartituren till två av mina ballader. När jag som organist i katolska kyrkan 1977 satsade allt på att fullkomna gudstjänstmusiken blev jag efter 15 månaders hårt arbete avskedad. Som pianolärare blev jag aldrig av med dåliga och omöjliga elever medan jag alltid förlorade de bästa åt Musikhögskolan eller evakuering utomlands. Som organist i den judiska församlingen 1981-86 blev jag slutligen offer för den tyvärr ofrånkomliga judiska fanatismen, som i mitt fall uttryckte sig genom en ortodox religiös fördom och motvilja mot all musik, som tillspetsades genom att församlingen fick en rabbin av just denna mentalitet. I november 1988 skulle jag spela endast en komposition av mig själv vid en körkonsert. Sex dagar innan kallades jag bort på en resa österut i ofrånkomliga nödangelägenheter. Ett tomt hål uppstod i konserten då ingen informerat programledaren om mitt frånfälle fastän jag åtminstone hunnit informera tre meddeltagare därom.

I maj 1989 blev jag helt plötsligt anmodad att spela vid ett bröllop i Hardanger i Norge fastän jag inte spelat orgel på tre år. Omständigheterna kring detta bröllop blev ovanligt kraftigt kryddade. Brudens moder kom till bröllopet med två män, en övergiven och dennes ersättare, (alla föredrog den förre,) brudgummen hade tvingats krympa ner antalet inbjudna från hela världen från 300 till 150, två timmar före vigseln gick hela säkringen i kyrkan så att orgeln var mera död än ett färdigt kadaver, en timme före vigseln bad brudgummens familj brudgummen att inställa sådana onödiga extra festligheter inför bröllopet som båtfärd och hästskjuts på grund av dessas obekvämlighet och det ovanligt oberäkneliga vädret, som latent hotade med storm och hagel och ösregn när som helst, en halvtimme före vigseln skadade samme brudgum sin fot så att han inte kunde gå, tio minuter före bröllopet reparerades orgeln, men vigseln lyckades, och sedan blev det kaffe och tårtor och smörgåsbord för resten av den dagen och de två följande - man kan säga, att brudgummen blev gift trots allt, men att det krävdes en betydande andens seger över materien för att inte allt skulle implodera.

I juli anmodades jag av en god vän att ge en konsert i min hemtrakt kring Borgå i Finland. Allt förbereddes ytterst väl med programblad, tidningsintervjuer och radiomeddelanden. Omständigheterna var idealiska med ett gott instrument, perfekt miljö och en tacksam publik. Cyklandes på väg in till konserten krockar jag med en omdömeslös bilist och bryter vänstra nyckelbenet. Utan att ana att det är brutet (då jag aldrig tidigare brutit något ben) underlåter jag att genast fara till sjukhus och infinner mig i stället punktligt till konserten för att meddela publiken att jag tyvärr inte längre kan spela. Allas ansikten återspeglade min egen förkrossande snopenhet. Fem timmar efter olyckan kommer jag till sjukhus och får en utskällning för att jag inte kommit dit genast.

Tillbaka i Göteborg kunde jag varken spela ordentligt eller skriva på maskin utan ohyggliga smärtor. Alltså reste jag bort på en längre rekreationsresa.

Resan gick över Hamburg, München, Brennerpasset, Verona, Rimini, från Bari med färja till Patras, vidare med tåg till Athen, Konstantinopel, Thessaloniki, Belgrad, Venedig, Florens, Pisa, med spårvagn och buss upp till örnnästet Volterra, därifrån tillbaka via Pisa till Genua, Franska Rivieran, Barcelona, Valencia, Madrid, Toledo, Sevilla, med buss, färja och tåg till Lissabon, med tåg över Coimbra, Valladolid, Salamanca och San Sebastian till Bayonne, via Pau, Lourdes och Toulouse tillbaka över Franska Rivieran (båda gångerna vid soluppgång) till Genua, Milano och Verona, varifrån den 27 timmar långa återresan till Göteborg anträddes.

Resan var knappast avkopplande men synnerligen lärorik. Hela medelhavsvärldens nordliga kustländer inspekterades med synnerligen intressanta forskningsresultat. Mänskorna var bäst kring östra Medelhavet, Jugoslavien var politiskt mest illa däran medan en förbluffande social misär konstaterades i det politiskt stabilaste och rikaste landet Frankrike; Grekland och Portugal var positiva överraskningar, medan Spanien och Turkiet båda var på gott och ont. Om Albanien hörde jag följande ögonvittnesskildring: folket är dystert och lever i fullkomlig misär. Allt gott i landet är reserverat åt kineser. När mitt vittne skulle lämna landet fick han inte sitt pass tillbaka förrän han betalat vad en tidigare turistgrupp, ett kommunistsällskap från Bologna, lämnat efter sig i form av obetalda hotellräkningar. Ingen lycka är möjlig i detta land, antikens och Shakespeares Illyrien, förrän alla kommunistiska kineser kastats ut därifrån.

Grekland var nummer ett. Fastän jag drömt om Grekland och Athen i hela mitt liv överträffade Athen alla mina vildaste förväntningar. Under mina 36 timmar där sprang jag sammanlagt fem gånger av och an och upp och ner för Akropolis, för 2000 drakmer om dagen kunde man leva gott och billigt, och framför allt gjorde jag mycket goda bekantskaper, av vilka den värdefullaste var en sann filosof av ett slag som jag trodde var utdött för 2500 år sedan. Jag upplevde i stort sett hela Grekland som ett återupplivande av ett 2500 år gammalt kärleksförhållande.

Nummer två var Portugal. Lissabon är som stad säkert en av de vackraste i världen genom sin konsekventa gammalmodighet, mjuka stil och underbara läge med en av världens bästa hamnar. Priserna i Portugal är 3/4 av priserna i Spanien, folket är svårmodigt men hederligt och anspråkslöst, alla jag har träffat som varit i Portugal har sagt att de vill fara dit tillbaka, och med sin oändliga underbara kust tror jag att Portugals framtid är relativt ljus, då landet är idealiskt som semesterparadis i synnerhet för skandinaver. Atlanten och klimatet är för svala för sydligare européer men ej för folk som tål vintrar.

Nummer tre var Turkiet trots dess mänskliga armod och de allestädes närvarande beväpnade soldaterna. Bedrövliga tiggare går liksom i Marocko ej att undvika vart man än går, men ändå tror jag att Turkiet har det värsta bakom sig, och man kunde tydligt hos det turkiska folket skönja en längtan efter bättre kontakt med västvärlden. Jag kom till Konstantinopel på en fredag, islams heliga vilodag, och ändå fungerade alla affärer och såg jag få damer med slöja. Endast böneutroparna påminde om islam med sina numera med megafoner och förstärkare absurt beväpnade minareter.

Nummer fyra var Frankrike, var jag intog resans bästa måltid i en sylta i Bayonne som var baskisk och hette "Ttoro" inte långt från järnvägsstationen. Hela Baskien var en positiv överraskning, och jag var synnerligen imponerad av det baskiska köket. Jag anser absolut att baskerna har rätt till samma frihet och självständighet som jag även önskar kurderna och tibetanerna bland andra kämpande och strävande minoriteter.

Frankrike för övrigt gjorde gott intryck genom sin höga levnadsstandard och framför allt genom sina snabba, bekväma och punktliga tåg. I varje passagerarvagn är två platser reserverade för invalider. Inte ens Sveriges järnvägar har ett sådant hänsynstagande att uppvisa. Dessa båda länder är för övrigt varandra mycket lika rent mentalitetsmässigt: samma yttre perfektion som en fasad för en mänsklig inre osäkerhet som är alltför lätt för främlingar att misstolka och missförstå.

Överraskande var den stora sociala misären bland ungdomar. Frankrike har den högsta aids-statistiken i Europa, och på järnvägsstationen i Toulouse kunde jag se Frankrikes sjukdom i vitögat: unga luffare i oändlighet utan någonting i livet att leva för. Utslagningen i Frankrike måste vara avsevärd, och stationen Gare du Nord i Paris lär vara Europas hemskaste öppet-dygnet-runt-ställe.

Nummer fem var Spanien. Den spanska mentaliteten fann jag vara svår i sin hårda stolthet, landet fann jag vara förhärjat och brunbränt av överexploatering och brist på mänskligt initiativ, städer som Madrid och Barcelona fann jag avskräckande genom sin extrema modernism, som nästan var värre än den franska, och egentligen trivdes jag bara i Toledo och Sevilla. Överallt där det moriska minnet framträdde fann jag positiva miljöer, men Spanien fördrev alla sina morer och judar på 1400-talet, och tomheten efter denna fanatiska destruktivitet är ännu idag påfallande. Den spanska stoltheten är dock imponerande, och den mest levande historiska gestalten fann jag alltjämt vara El Cid, vars mänskliga överlägsenhet på något sätt gått i arv till hela Spanien.

Nummer sex var den serbiska delen av Jugoslavien, landets dominerande del, som bara talar serbiska med kyrilliskt alfabet dessutom. Det var omöjligt att få någon kontakt med dessa hårda egensinniga mänskor, deras samhälle är ett snigelsamhälle rent tempomässigt, landet är monotont och utomordentligt tråkigt, och medan jag reste genom Jugoslavien var inflationen 30% om dagen. 1000 jugoslaviska dinarer var i Venedig värda 10 lire och dagen därpå i Verona endast 7 lire. Jag hoppas verkligen att de mer kultiverade och driftiga kroaterna och slovenerna i norra Jugoslavien och längs kusten på något sätt skall kunna frigöra sig från den serbiska befolkningen. Tyvärr är jag fullständigt pessimistisk beträffande det politiska Jugoslaviens framtid.

Som primärt råd till andra resenärer till dessa länder vill jag rekommendera dem att aldrig växla till sig utländsk valuta hemma. Man kan ta med sig pund, dollars och D-mark, men i länder som dessa omkring Medelhavet lönar det sig alltid att växla till sig deras valuta hos dem själva. Och växla då så litet som möjligt åt gången, högst 100-lappar i D-mark och 10-pundssedlar. Man riskerar annars att få händerna fulla med sedlar som sedan är så gott som värdelösa vid växling i andra länder. Detta gäller framför allt Jugoslavien och Turkiet.

Italien har jag ej tagit med i ovanstående gradering, då jag känner detta land sedan gammalt medan de andra sex var nya för min erfarenhet. Jag nöjer mig med att nämna, att övergången från grekiskt till italienskt kändes som en liten förnedring, medan det var skönt att från Spanien komma hem till Italien.

Kostnaderna för denna hektiska och härdande semestermånad blev 6000 kronor, vilket är mycket för en sådan som jag. Emellertid hade jag kunnat komma undan mycket billigare, om jag känt till problemen med den turkiska och den jugoslaviska valutan samt skillnaderna mellan de båda tågformerna Rapido och Diritto i Spanien och Italien - det gäller att undvika Rapido och hellre resa lugnare och billigare med kortare Diritto-tåg - den värsta, dyraste och tråkigaste av alla tågsträckor jag upplevde var linjen Valencia-Madrid via Alcazar - samt framför allt om jag sluppit ådra mig en dysenteri i Konstantinopel (som kurerades genom fasta - ingen avföring på en vecka) samt en förkylning i Andalusien (som kurerades genom återvändandet till kallare hemtrakter), men jag hade tur, ty i Turkiet härjade en koleraepidemi, och i Spanien gick det tyfus.

Extra romaner kunde berättas om alla de mänskor jag träffade, exempelvis kinesen i Konstantinopel som var bosatt i London och genast såg att jag var svensk, min gode vän Turkiet-experten från Padua, mitt tysk-israeliska värdpar i Athen Eva och Rudolf, mina portugisiska vänner som jag träffade i Konstantinopel och som senare i Lissabon skänkte mig en flaska av landets finaste portvin, mina libyska vänner på tåget till Istanbul som greps av den turkiska gränspolisen bara för Khadaffis skull, alla de naiva och godtrogna engelsmän jag mötte i Grekland, somliga bestulna, andra fiffigare (vanligen från Manchester) och några omöjliga (alltid från Birmingham), alla de smutsiga svettiga tyskarna i Spanien, den utsökta portugisiska restaurangvagnen från Lissabon till Paris, fullsatt och i full fest hela tiden med bar och allt, min mycket muntre baskiske restaurangvärd i Bayonne, som hade så alldeles otroligt roligt hela tiden åt jag vet inte vad medan jag var hans enda gäst, en mycket vimsig amerikanska på väg till Lourdes från Port Said via Volterra utan att kunna något språk utom sitt mycket egna - frågan var om hon inte var bortkommen eller redan kommit bort åtskilliga gånger på sin resa, som hon tycktes ta för givet att aldrig skulle nå sitt mål; två norrmän bestulna liksom jag av spanska konduktörers krav på extra supplementavgifter in absurdum, en gammal dansk pianist i Athen som verkligen kunde sitt Grekland och tog det från dess enda rätta sida - Antikens; den sympatiske turken som togs av den turkiska gränspolisen och frivilligt lämnade kvar sin matsäck åt oss sina tacksamma medpassagerare, som tack vare detta lyckades överleva Jugoslavien; den förträfflige tyske latinläraren i Thessaloniki som talade bättre engelska än någon engelsman, vår natt på stationen därstädes bland idel vagabonder från hela Europa, alla mina medresenärer från Canada, Australien och Nya Zeeland, tydligen Europas mest entusiastiska resenärer; den vid Berlin fysikstuderande koreanen som hellre läste den för honom helt främmande och obegripliga Bibeln än fysik; min natt i en tredje-klass-kupé mellan Barcelona och Valencia bland åtta grova spanjorer som munhöggs hela natten mest med konduktören som hävdade att vår kupé var reserverad, (grälet rörde sig mest om mig som blev de åttas yppersta försvar för att få sitta kvar - jag var ju främlingen som inte bara kunde kastas ut, varför de tog skydd bakom mig,) samt min oförglömliga natt i Lissabon (: på grund av det spanska tågets försening kom jag inte fram dit förrän klockan 24.00 söndag kväll då allting var stängt inklusive stationen och endast poliser och horor fanns att påträffa på gatorna, båda kategorierna lika respektingivande, men de senare lika vördnadsbjudande som de athenska, det vill säga mer än bara övertygande,) samt alltför mycket annat, som det kommer att ta år att smälta och överblicka konsekvenserna av.

Årets intressantaste musikupplevelse blev till slut dock ett evenemang i Stockholms Konserthus den 21 oktober. Med Göteborgs Konserthuskör och orkester reste vi upp för att med Nicolai Gedda och Håkan Hagegård delta i Bizets alltför sällan framförda opera "Pärlfiskarna", ett verk som i ungdomlig friskhet och spontan genialitet bitvis överträffar "Carmen" om den dock är mindre mogen och publikfriande. Den stockholmska publiken fann vi till en början tämligen sval, men inför den franske dirigenten Michel Plassons rikhet på underbara infall, Nicolai Geddas mycket seriösa mästerskap och de internationella Göteborgsmusikernas skicklighet kunde till och med stockholmarnas totala entusiasm väckas. Man frågar sig vem som kan överta Geddas fenomenala tenorskap när även han en gång måste ge vika för ålderns rätt. Intressant att konstatera angående denna alldeles ovanligt högt upplyftande konsert är att den recenserades mycket bristfälligt av massmedia, som i stället hade halvsidor med fula bilder och dåliga recensioner av popgruppen "Eurythmics" konsert i Globen.

Därmed avslutar jag mitt julbrev för i år.

Allt gott inför vintern,

önskar

3. Årets resa (1990)

Alla iranier jag har träffat har varit genomsympatiska och antimuslimska mänskor. Denne bekräftade regeln. Han tillhörde Bahai-rörelsen från 1800-talet, som har drag av Swedenborgianism. Rörelsen har vissa moraliska riktlinjer men baserar sig mera på förnuft än på dogmatik. Den sätter alla de klassiska omuslimska persiska poeterna mycket högt och inriktar sig på internationell pacifistisk universalism. Denne klarögde man var sysselsatt med att dra i gång boktryckning och universitetsundervisning i Tjeckoslovakien på svenskt initiativ. Kunde en resa börja bättre?

Järnvägsstationen i Hamburg var som vanligt: trevliga gubbar som stod och spydde från galleriet över perrongen nedanför lyckligt omedvetna om denna och den irritation de lyckades väcka på så behörigt avstånd, det eviga nattklientelet därstädes bestående av allsköns stapplande original med tänder och utan, med kryckor och utan, med skor och utan, med horor och utan, samt ofta utan ärende än med. Trots allt är Hamburgs järnvägsstation som mastodontmonument över mänsklig sjaskighet alltid lika trivsam och framför allt karakteristisk. Där händer det alltid mycket under det eviga nattskådespelet i denna stationsväntsal, vars vakter ständigt har den slussfunktionen att köra ut alla oegentliga nattgäster för att den genast skall kunna fyllas på nytt av andra sådana.

I Budapesttåget från Wien dök det upp två intressanta små mörka män som fyllde kupén med radioapparater, TV-diton, säckar med kläder och annat som de tydligen av hjärtans lust hade köpt. De båda hjärtliga små herrarna var rumäner från Timisoara (med rumänska som modersmål) som tydligen som bäst firade sin nya demokratiska frihet. De spökade ut sig i de billiga sliskiga kläder de hade köpt, skrikande gredelina skjortor, playboyskodon och andra utvärtes prydnader, såsom ett väldigt halsband med krucifix, som skulle föreställa guld men som inte var det. De frossade i sin free-style, drog inspirerat av sig sina skor så att hela kupén stank av troligen aldrig tvättade strumpor, (dessa såg även ut därefter,) de spottade på golvet vid behov och ådagalade därvid diverse pittoreska munsbitar såsom tjockt snus och tuggtobak, de fyllde strax hela icke-rökarkupén med resultatet av konsumtionen av några paket extra starka cigaretter, kanske rentav papyrosser, askade var som helst och särskilt på golvet och sätena, och åkte fast för tullen i Ungern. Tullflickan var tydligen van vid sådana spelevinkar och behandlade dem ungefär som oförbätterliga kroggäster som aldrig kan lära sig någon måtta, varpå de fick fara vidare med hela sin skrytlast av prylar.

Ungrarna är ett mycket speciellt folk, och jag kan inte hjälpa att jag älskar dem. De är över-aktiva, över-erotiska, frossar i intensitet och går längre än ryssarna i sentimentalitet och psykologiserande självförstoring. Budapest är ingenting annat än ett uttryck för deras mentalitet med sin oerhört storslagna geografi och skönhet och med sin nästan psykopatiska smutsighet. Mina fötter blev svarta av att jag vandrade omkring i staden hela dagen med sandaler utan strumpor. Jag såg en desperat man kedja fast sig vid räcket ovanför nedgången till en tunnelbanestation Gud allena vet i vilka avsikter. Jag såg bara hans desperata blick som en alldeles tillräcklig anledning. Under hela den stora östeuropeiska revolutionen har Ungern i princip hela tiden legat först, och den intensiva gatuhandeln med små affärsstånd i varje gathörn och tunnelbanestation var oerhört imponerande. I varje kvarter tycktes det dessutom finnas överfrekventerade bokhandlar. Hur smutsigt och vemodigt och fattigt Ungern än är så måste man bara älska det och till varje pris komma tillbaka.

I Tjeckoslovakien var klimatet kallare och försiktigare. Prag är lika rent som Budapest är smutsigt, det är lika oförstört av det senaste kriget som Budapest lades i grus och ruiner därav, om Budapest är storslaget i härlighet och prakt så är Prag snarare småstadsaktigt i sin pittoreska frid och intakta idyll. Ändå trivdes jag bättre i Budapest med dess mera markanta nackdelar. Emellertid hade jag mitt trevligaste tågsällskap i Tjeckoslovakien från Sturowo till Bratislava. Tre glada gossar klev in i min kupé med vin och korv och ville tydligen fira mig också utom allting annat denna deras sista fria natt före en repmånad. Den trevligaste av dem var teolog och ville inte skiljas från mig utan ömsesidigt adressbyte fastän vi bara umgåtts under några timmar, men de timmarna var desto gladare. Alla dessa tre "bröder i ödet" tillhörde dock den ungersktalande minoriteten i Tjeckoslovakien. Sitt mest outplånliga intryck på mig gjorde alltså ungrarna i Tjeckoslovakien.

I Tjeckoslovakien är levnadskostnaderna ett skämt för en västeuropé. Kaffe med tårta i ett lyxigt kafé i stadens centrum kostade fem kronor. Mitt besök hos barberaren, mitt första på 22 år, (och han hade mycket hår att klippa,) kostade 1:75, dvs. sju tjeckiska kronor, för den som vill kontrollera. Ungern var ungefär dubbelt så dyrt, men i princip står nu hela Östeuropa öppet och sårbart inför den västerländska kapitalismens hänsynslöshet. Den östeuropeiska bristen på erfarenhet av kapitalismen gör att östeuropéer ekonomiskt kan utnyttjas hur mycket som helst av väst. Dessutom är Östeuropa handikappat genom 40 års isolering. I Tjeckoslovakien kunde endast de gamla tyska och de flesta inget oslaviskt språk alls. Plötsligt har nu engelska där införts som första språk i stället för ryskan, men det kommer att ta tid innan tjeckerna lyckats överbrygga följderna av sin långa instängning. I Ungern var förutsättningarna bättre, ty där har aldrig någon varit rädd för att tala tyska: ungrarna hade mera gott än ont av Habsburgmonarkin, och Österrikes storhetstid var även Ungerns. Men på tåget i Tjeckoslovakien mellan Bratislava och Prag upplevde jag något annat.

Vi var två herrar i kupén. Den andra satt och sov på sin bänk medan jag låg utsträckt på min. Jag väcktes av att en tredje herre kom in. Han var mycket gammal. Jag öppnade inte ögonen men blev på något sätt skrämd av honom, jag vet inte själv varför, men det var något med honom. Det var mitt i natten, och jag väcktes nästa gång av att en kvinna kom in och var oförskämd. Hon sade något argt på tjeckiska, varpå vi andra genast beredde plats åt henne. Mitt emot henne satt då den gamle mannen,. Efter bara en liten stund rusade hon ut i panik. Efter en stund kom hon tillbaka med konduktören. Tydligen hade hon inbillat konduktören att den gamle hade förolämpat henne, ty konduktören tilltalade den gamle mannen ganska strängt. Inte ett ord hade förekommit mellan den gamle och kvinnan. Nu svarade den gamle till konduktören: "Was wollen Sie, bitte?" Det var de första ord jag hörde från den gamles mun. Konduktören genmälde spydigt: "Bist du Deutsch?" Utan vidare tilltalade en ung konduktör en gammal man med "du" bara för att den gamle vågade tala tyska. Den gamle var inte tysk, men han var på något annat sätt främling i landet. Kontroversen mellan kvinnan och den gamle fick aldrig sin förklaring, kvinnan kom aldrig mer tillbaka till kupén, utom långt senare för att hämta sin jacka, som hon i förskräckelsen hade glömt. Sålunda fick vi tre herrar ensamma sova vidare i kupén i sittande ställning, ty jag vågade inte lägga mig ner igen. Det hade varit mycket intressant att närmare få lära känna den gamle herrn, som hade en så skakande utstrålning, men han meddelade sig inte mer och försvann i Prag.

I det nya Östeuropa har östtyskarna en oerhörd nyckelställning. De är det enda östeuropeiska folk som efter en 40-årig isolering fullkomligt behärskar ett västerländskt språk. Jag tror det är oundvikligt att östtyskarna inom tio år kommer att vinna en betydande dominans i Östeuropa, som kanske endast österrikarna med sitt historiskt mjukare och vänligare sätt kan konkurrera med.

I Wien räddades jag av en liten taxichaufför från diverse katastrofer genom sitt typiska österrikiska mjuka diplomatsätt. Jag visste inte att det fanns en Südbahnhof och tog för givet att mitt tåg till Venedig skulle utgå från Westbahnhof. I sista stund körde mig denna taxichaufför rätt i det att han säkert bröt mot alla trafikregler och hastighetsbegränsningar medan vi ventilerade hela världspolitiken. Han tyckte att den nya tyska situationen var tämligen ointressant i jämförelse med exempelvis den oöverskådliga utvecklingen kring Persiska Viken.

Tåget till Venedig var fullt redan en halvtimme före avgång. Till slut fann jag en kupé som dock två unga koreanska damer var mycket ovilliga till att dela med någon annan. Tydligen hade många andra misslyckats med att få tillträde, och att jag då lyckades var ett underverk. Efter mig lyckades även en andra herre, som nervöst rullade tummarna en stund medan han satt på nålar, tills han, medan jag var på toaletten, av någon anledning lämnade kupén för gott, som om de båda koreanskorna hade avslöjat sig som vampyrer. Sedan var jag lyckligt ensam med de båda unga fnittriga skönhetsmedvetna koreanskorna hela natten, och de var mycket tacksamma för många goda råd om Europa som jag kunde ge dem. När vi skildes i Venedig var de inte längre rädda för mig.

En sällsam upplevelse var det att med tåg ta sig från Venedig en söndagskväll. Perrongen var så fullspäckad med folk att man fruktade en olycka. När tåget äntligen kom en minut före avgångstid bröt genast paniken ut bland de tusentals väntande passagerarna: kapplöpningen gällde de sittplatser i tåget som fanns. Det var tydligt att de flesta måste hamna i korridorerna. Värst skrek fransmännen och tyskarna.

När paniken var över och tåget äntligen hade kunnat sätta i gång (en halvtimme efter avgångstid) var korridorerna i tåget så fulla med folk att det var omöjligt för någon att ta sig till toaletten. Folk satt på varandra, låg på varandra och stod på varandra, medan tåget kröp fram i snigelfart mot Milano. Efter en timme uppnåddes Mestre. Då hade redan diverse tjocka gubbar börjat forcera sig fram genom tågkorridorerna, under vilka ofattbara ansträngningar de givetvis fastnade överallt med sina kartonger och sina skjortor, som vanligen revs sönder. Dessa tjocka gubbar var tågpersonalen, som skulle se till att detta eleganta Inter-City-tåg skulle fungera ordentligt med kaffe och Coca-Cola och annat sådant, vilket det under omständigheterna ändå inte gjorde. Detta eleganta Inter-City-tåg stannade vid så få stationer som möjligt. Vid varje station steg det av ungefär fem passagerare, som då under en halvtimmes tid först fått tränga sig fram till äntliga utgångar, varpå dessa fem avstigande avlöstes av ungefär fem hundra påstigande, som vid varje station presterade samma kapplöpningspanik om obefintliga sittplatser som redan börjat vid avgångsstationen Venedig.

Regeln är tydligen att inte ha något med Venedig att göra under en söndag ens under lågsäsong. Min taxichaufför i Verona var av en ännu mer radikal åsikt, och han var ändå italienare. Hans första besök i Venedig med sin familj hade varit ett fulländat kaos. Sitt andra besök där gjorde han för säkerhets skull med tåg, vilket inte förbättrade kaoset. Därför var hans slutsats efter två besök i Venedig under lågsäsong: aldrig mera Venedig! Tydligen är Venedig endast ämnat för de lyckliga få som orkar med världens mest kaotiska strapatser.

Att sitta på ett överbefolkat tåg på en bänk utan ryggstöd mitt i en tågkorridor, som alla mänskor hela tiden måste tränga sig fram genom, så att man i ett tåg inte kan ha en mera utsatt och obekväm sittplats, är dock inte omöjligt, vilket alla Italien-tågresenärer förr eller senare torde få erfara. Däremot måste man nog kalla sig lycklig om man slipper en så utsatt sittplats eller ståplats exempelvis under en tågresa i månadsskiftet juli-augusti från Palermo till Milano som under vägen blir sex timmar försenad. Sådant är inte ovanligt.

I Rom blev jag tilltalad av en skäggig man i shorts och bara fötter i ett par sandaler som jag, som hade problem. Han kunde varken tyska, engelska eller franska och hade en flickvän i Österrike, som till varje pris måste meddelas ett telefonnummer, ehuru hon inte var hemma. Han bad mig alltså ringa hennes väninna i Österrike och för henne på vilket språk som helst redogöra för den nya situationen. Full av optimism vågade vi försöket, men ingen var hemma i Österrike. Följaktligen hade jag endast att betrakta mig såsom fast i Rom tills situationen hade utretts.

Lyckligtvis lyckades vi utreda den. Som belöning gav mig min nye romerske vän (en konststuderande från Kalabrien) en hel middag och en inbjudan till sitt hus i Kalabrien. Vad som var mera värt var dock hans kunskaper om maffian.

Denna är fullkomligt ofarlig för envar som inte har något med den att göra. Endast de som själva blir "maffiosi" riskerar att förr eller senare bli dödade. Maffian är ingenting annat än en naturlig manifestation av korruptionens egen självdestruktivitet. Den finns i hela världen, men endast i Sicilien är den definierbar och har den ett namn. Jag upplevde Sicilien som Italiens kanske vackraste och mest romantiska land. Det är en värld för sig full av rövarromantik och vild skönhet. Endast det sydöstra hörnet med Syrakusa var ett undantag från Siciliens överväldigande friskhet, frihet, skönhet och hejdlösa romantik. För drygt 2400 år sedan mötte här stormakten Athen sin undergång, och platsens överväldigande fulhet med oljeraffinaderier längs hela kusten må tjäna som monument över Athens skönhets och kärleks politiska undergång. På gatorna i Syrakusa fann jag bland annat använda tamponger - man frågar sig oroligt om de även använts på gatorna - och ett klassiskt syrakusanskt toalettbesök torde även redogöras för androm till varning. Det fanns en lavoar med kran, men denna kunde icke rubbas. Det fanns fem kabinettsdörrar, men ingen hade lås. En av klosetterna hade sits men utan något sittskydd ovanpå emaljen. Alla de övriga var så kallade ståplatser. Ingen av dessa fem klosetter hade någon fungerande spolning. WC-papper fanns endast att tillgå i använt tillstånd till hälften nedspolat - det gällde att ha med sig medsmugglade oanvända restaurangservietter - ett tips till eventuella framtida hjälpbehövande. Det var bara att under rådande omständigheter, då bättre toaletter ej fanns att tillgå, finna sig i nödens tvång, avkläda sig samtliga benkläder bakom kabinettsdörren utan lås och sätta sig på huk under inspirerad läsning av tidigare kabinettsbesökares erfarenheter inpräntade på dörren och väggarna - "Im stehen Scheissen flecklos" började ett tyskt poem som slutade med Kakerlaken - nordbor har aldrig förstått meningen med dessa "ståplatser", vilken helt enkelt är den att inta den egentligen enda riktiga skitställningen på huk - många skandinaver har trott att man skulle stå upp och fyra av i blindo - och missat. Under det tyska uttrycksfulla poemet vågade jag pietetsfullt tillfoga på svenska: "Om någon förstår detta språk må han tyda det på sitt eget vis."

Från dessa mänskliga brydsamheter tillbaka till den sicilianska rövarromantiken. Som ressällskap i den vildaste vackraste delen av det inre Sicilien hade jag världens kanske vackraste unga familj - en rövarromantisk ung lycklig man med bländande vit vacker mönstrad skjorta med världens stiligaste och älskligaste fru samt världens sötaste pojke på två år med tindrande lyckliga stjärneögon. Den lille visade ett smickrande närgånget intresse för mig ( - allsköns välmenat småbarnssabotage), och föräldrarna konstaterade genast att jag och deras son hade exakt samma mörkblonda hårfärg. De talade en för mig okänd sydsiciliansk dialekt som lät som en blandning av polska och portugisiska med inslag av typiskt engelska t-ljud, och en vackrare italienska har jag aldrig hört. Den var samtidigt kristallklar och så makalöst mjuk.

Som kontrast till denna lyckliga unga sicilianska familj må en äldre halvgalen moder nämnas, som visste allt om maffian och förklarade alla dess gruvligaste former av mord mera uttryckligt med gester än med ord - för att ingen utanför kupén, som vi då satt i på tu man hand, skulle höra. Hon småskrattade hela tiden medan hon halvt hysteriskt pladdrade på oavbrutet, medan hon på sin blus bar förtexten "maliziosa" - maliciös. Hon hade tydligt erfarit för mycket av livet på Sicilien för att det i längden skulle vara hälsosamt för henne. Så fort det kom annat folk in i kupén tystnade hon - och jag fick aldrig mera höra en mera autentisk sanningskälla från hjärtat av Siciliens kanske eviga förbannelse.

Du skälver i mörkret, du jätte av liv och av skräck;

om du vaknar är en skön välmående värld helt puts väck;

du allena kan lägga Sicilien så som i en säck,

men det finns ingen som vågar säga till dig: "Maffian släck!"

Ty Sicilien beror av din mytiska fruktansvärdhet;

du är icke så vacker som dina kolleger Vesuvius

och Japans förtrollande lika utslocknade sevärdhet,

men du är desto mer fasansfull som gamle Erebus

fastän din snö skänker liv åt en värld av gudomlighet.

I dessa dagar av fullmåne har åter Tyskland förenats

just som mina tåg på Sicilien i blixtar och moln har försenats.

Men fullmånen har lyst igenom och givit min värld en förklaring:

en mera dramatisk värld har aldrig funnits i denna förslavning

av underbar skräckromantik i intim blixtbelysning av dagning.

Emellertid var mig intryckena av Sicilien nästan något för starka med den överdrivet individualistiska mentaliteten med alltför magstarka extremismer både åt kriminellt, pietistiskt och mentalt osunt håll. Att pausera innan resan fortsattes var nödvändigt. Florens fanns då att tillgå med all dess intellektuellt strängt disciplinerade konst.

Att besöka de tre viktigaste skulpturmuséerna l'Accademia, San Lorenzo och il Bargello kostar en förmögenhet: 25,000 lire kostade de mig tillsammans. Samtidigt är muséerna svårtillgängliga: de stänger klockan 2 och har dessutom stängt alla måndagar. Kommer man förbi Florens en måndag eller någon annan dag då något tåg råkar vara försenat (vilket de alltid är) så är man såld, och världen är stängd för en. Till Tizianutställningen i Venedig fick jag alls inget tillträde, då alla de fyra olika dagar som jag var där samtliga biljetter var slutsålda i förväg.

Man kan aldrig tröttna på att jämföra Michelangelo och Tizian med varandra, då de är renässansens två mest outtröttliga konstnärer. Det har aldrig funnits en flitigare konstnär än Tizian eller en större skulptör än Michelangelo. Emellertid är Tizian svårtillgänglig som människa medan Michelangelo måste ha lidit av världens svåraste mindervärdighetskomplex. Allt vad denne skulptör åstadkom och planerade är i gigantisk skala, och därför blev de flesta av hans arbeten ofärdiga. Donatello, hans föregångare, höll sig på ett mera mänskligt plan, varför alla hans statyer både är talrika och fullbordade såsom omistliga mästerverk. Michelangelo var liten till växten, vägde bara 48 kilo och hade dessutom en krossad näsa, varför hans mindervärdeskomplex är fullständigt naturligt, men samtidigt var han kanske världens mest jordnära konstnär någonsin. Hans verk tilltalar alla mänskor i alla tider. Tizian är i stället i all sin oantastlighet och lysande mångproduktion en diffus oidentifierbarhet för finsmakare. Han är säkert världens bästa målare efter Leonardo och Rafael men saknar i all sin glans på något sätt Michelangelos så underbart handgripliga ryggrad.

Nog av. Efter Siciliens överväldigande syndaflod av framför allt mänskliga intryck var jag mest hågad att återvända hem, men i Verona fick jag en eftermiddag tillsammans med min gamle veronesiske storfarbror Michael. Han var 83_ år gammal och såg ut som en 60-åring, han promenerade raskt genom hela staden med mig hem till sig, och med en oförliknelig livlighet berättade han om sina krigsupplevelser i Ryssland för 48 år sedan, då han talrika gånger överlevde fastän han skulle ha dött och upplevde hela det ärelösa återtåget genom den ryska vintern under oerhört Napoleoniskt vedervärdiga strapatser - lemmar amputerades med rakkniv och med konjak som enda bedövningsmedel - och han visade mig ett fotografi som han tagit av en italiensk soldatkyrkogård vid Jasnaja Poljana, Leo Tolstojs familjegods. Där hade denne varmblodige italienare varit vintern 1941-42 och begravt sina egna, och han var nu lika gammal och äldre än Leo Tolstoj när denne dog. Och min storfarbror såg minst 30 år yngre ut än Leo Tolstoj.

Vår livliga samvaro slöts med att han dränkte mig i god mat och presenter i form av kläder, drinkar, kaffe, tårta, med mera på italienskt vis, och det gick plötsligt upp för mig hur mycket viktigare det var att umgås med goda mänskor än att arbeta. Alltså kunde jag plötsligt skrota mitt dåliga samvete för mitt försummade arbete hemma och lugnt återvända till den redan förlorade solen i söder.

En ung intelligent och högt kultiverad läkare från Perugia kunde under natten i tåget från Rom ge mig en ganska smickrande diagnos, samtidigt som han var djupt pessimistisk angående situationen i Kuwait. Han hade just rest Europa runt, upplevat Tyskland den 3 oktober och diskuterat Irak med alla fransmän i Paris och högeligen förvånats över amerikanernas och Europas skrämmande naivitet.

Världens vackraste morgon i Calabrien öppnade åter mina ögon för Etnas överväldigande skönhet från Reggios sida, vilket panorama välsignade utsikten ända bortom Bova Marina på väg mot Locri och Gerace, en uråldrig stad med katedral från 1000-talet och minnen från grekernas, romarnas, bysantinernas, arabernas, goternas, normannernas, kejsar Fredrik II:s och Gustav VI Adolfs tider, vilken sistnämnde monark här gjorde arkeologiska utgrävningar årligen och vilken hade varit god vän både med min värds farbror och fader. Gerace är en klippstad som ungefär en gång per sekel blir helt raserad av återkommande jordbävningar, men 500 meter över havet som den ligger utsatt för alla världens vindar är dess klimat ypperligt, och dess naturliga isolering har även skyddat den från maffians härjningar. Min värd gav mig en intressant rapport om livet i Gerace i förhållande till den allt komprometterande maffian, som dock det naturliga mänskliga livet lever helt oberoende av. Jag fick bo i hans familjepalats i egen våning med eget badrum och kände mig som en prins i dessa omgivningar som var hämtade såsom ur "Leoparden". Min tillgivenhet för den sicilianska kultursfären med dess utomordentliga ädelmod i förening med djup melankoli odlades och fördjupades härigenom ytterligare.

I Brindisi väntade mig ett nytt hemskt toalettbesök. Vid hamnen lyste generöst en skylt med beteckningen "WC" upp underbara utlösningsmöjligheter i en trängd tillvaro, och helt naivt och godtroget följde man skylten. Hundra meter längre bort möttes man av en ny lika generös skylt som lockade en vidare. Hundra meter längre bort väntade en ny likadan maning vidare, varunder gatorna hunnit bli allt skummare och belysningen allt mörkare. Slutligen var man framme. Det internationella WC-kontoret visade sig då vara stängt för dagen, och det var bara att treva sig den långa vägen tillbaka igen till den mycket avlägsna utgångspunkten. Där väntade dock en ny skylt som erbjöd plåster på såren och pekade åt motsatt håll. Helt naivt beslöt man att ge hamnen en andra chans. Man följde de nya skyltarna enligt samma system som tidigare och anlände slutligen till ett ställe som faktiskt var öppet. Där väntade en kraftigt vindögd individ med handduk på armen som en hovmästare och som sade: "Det blir hundra lire." Jag vågade invända, att jag bara önskade låta mitt vatten. "Då blir det två hundra lire," svarade den vindögde karlen medan hans högra öga drog sig ännu längre mot nordost medan det vänstra förblev åt sydost. Själv stod jag i öster. "Men jag behöver ju bara göra det lilla," invände jag, varpå han krävde 300 lire av mig. Längre kom jag inte utan lämnade raskt stället för att skona honom. Däremot fick den hamnen den aftonen därefter höra ett ovanligt generöst och ihållande perklande, vilken internationella svordom faktiskt inte gör sig sämre på italienska än på finska, men på italienska måste det dock skrivas "Perchele", då K icke finns i detta alfabet, vilket av italienare kan missuppfattas till "perché", "varför?", vilken italienska betydelse ju är betydligt snällare, varför man i Brindisi i princip kan gå och perkla hur mycket som helst, tills man äntligen hittar en diskret sida av en barmhärtig palm, vars grenar kan skugga och skyla ens oitalienska förehavanden.

Så har vi den klassiska toalettvarianten med vattenbehållare i taket och snöret, som man alltmer oroligt och desperat får dra i, tills det utlöses en öronbedövande syndaflod, som man tror skall översvämma hela huset efter det femte försöket, såsom med en gammal aktersnurra, vilken prövande klosett-tillvaro alltid ytterligare ökar spänningen i mitt personliga gamla vandrarhem i Athen; men inte är ju toalettbesök och deras otaliga variationer de viktigaste upplevelserna under en resa, om de dock kan vara de nödvändigaste.

Det finns få upplevelser för en stelfrusen och tungsint nordbo som är så stimulerande och förlösande som att plötsligt en morgon vakna upp och befinna sig i en ny vacker ljus och varm värld som heter Italien. Jag kom med Venedigexpressen från Wien på min kurresa, och det räckte med detta italienska uppvaknande och ett intagande av Venedig som nummer ett i Italien för att min hälsa omedelbart skulle bli total. Emellertid var detta endast första etappen i slussningen.

Samma skillnad som det är mellan Norden och Italien är det mellan Italien och Grekland. Redan i Brindisi råkar man ut för den kaotiska charmfulla grekiska världen och mentaliteten, och mötet måste bli något av en chock, och det kan dröja innan man lyckas hämta sig. Om man dock väl lyckas med att hämta sig så är det oundvikligt att man finner sitt välbefinnande ytterligare fördubblat.

Diverse fenomen förföljde mig under mitt livs andra entré till Grekland. Världens kanske vackraste tågresa från Patras till Athen fick jag denna gång tyvärr avnjuta i kolsvart mörker. Icke desto mindre inträffade till min häpnad samma extas som första gången fastän jag varken kunde se Korint, Salamis eller någonting av havet. Solen var till och med i moln så länge den var uppe. Min återupplevelse av Grekland borde därför ha blivit en antiklimax men blev trots mörkret samma gamla klimax ändå.

När jag anlände till mitt gamla skamfilade vandrarhem var alla mina gamla vänner borta därifrån. Den nye portvakten gav mig nyckeln till ett rum som visade sig vara exakt samma rum som jag haft året innan, vilket han inte kunde veta, och vilket jag själv upptäckte först när jag trädde därin. När jag sedan letade efter min gamla restaurang i Plaka på Marcus Aurelius-gatan hamnade jag rätt genast utan att behöva chansa och söka bland Plakas virrvarr av gränder. Kort sagt, jag var mera hemma än någonsin i min egen gamla antika hemstad, och den tog emot mig med varmare behag än någonsin, fastän det nu var senare på hösten än vid mitt förra besök tretton månader tidigare.

Min grekiska tur förföljde mig även följande dag. Jag råkade ringa till mina enda halvbekanta i Grekland just när modern skulle lämna huset och köra in till staden. Det var en sådan dag då deras bil kunde köras till staden. (Athen har det trafiksystemet för avgasernas skull, att udda dagar får endast bilar med udda trafiknummer köras i staden och jämna dagar endast jämna trafiknummerskyltar.) När jag sedan tillbringade eftermiddagen ute hos dem visade sig även sonen vara hemma, en arkeolog, som jag inte ens vetat att existerade. Resultatet blev att man fick sitt lystmäte på konversation om Antiken och dess eviga personligheter och detta dessutom på ens modersmål svenska, medan utanför deras villa vid Megara med havsutsikt mot Salamis solen sakta gick ner över min vackraste dag i Athen hittills.

På morgonen hade jag på Arkeologiska Muséet upptäckt något nytt beträffande grekisk konst. Den klassiska skulpturen når sin höjdpunkt ungefär 430 f.Kr. varefter hellenismen gradvis vidtar. Denna fortsätter dock ständigt att utveckla den klassiska realistiska konsten ända fram till familjen Caesars ödeläggelse av all andlig odling, men den senare hellenistiska konsten får gradvis allt innerligare uttryck av vemod, melankoli och smärta. Detta sentiment börjar redan med de höghellenska gravvårdarna men stegras oavbrutet fram till alltmer gripande människokarakteriseringar, som sedan den romerska kejsarkulten med sitt förskönande av kejsare som Tiberius, Caligula och Nero tyvärr sätter stopp för, tills Michelangelo med sina slavar och pietàgrupper återuppväcker just den hellenistiska uttrycksfullheten med melankoli och smärta äntligen åter fullt realistiskt återgivna.

Mitt vandrarhems portvakt var från Iran och gav mig sin syn på Saddam Hussein. Denne förtjänar att mördas för de folkmord han gjort sig skyldig till och för de lidanden han åsamkat sitt eget folk, men helt orätt har Saddam Hussein inte. Även om han likvideras kommer den problematik som han väckt att därefter fortsätta sysselsätta världen, och något krig kommer inte att innebära någon lösning. Tvärtom.

Det var min sista kväll i Athen som jag talade med honom. Den 11.10 började det även bli kallt om kvällen i denna vanligen alltför varma stad, och hösten började kännas även här. Det var lönlöst att vidare försöka fly undan den. Det var bara att resignera inför dess oemotståndliga anstormande och ge vika för dess gränslösa melankoli, som nu började uppfylla hela Athen med dess allt färre turister, allt tommare restauranger och tavernor och allt mer påträngande svårmod, som inte bara var den gamla Antikens. Jag hade inte återfunnit mina vänner från fjolåret, men deras andar eller spöken fanns kvar. Jag måste nu ge Rudi rätt, den tyske portvakten från förra året, i hans indignation över Athens smuts, dess oerhörda snuskliv med vidöppna bordeller och de största porrbiografer jag någonsin sett belägna vid själva huvudgatorna, vilket allt nu framträdde för mig när turistglansen allt mer avtog.

Mitt sista toalettbesök blev som vanligt. Spolningen fungerade inte utan snarare tvärtom, duschen sprutade vatten när man satte på badkarskranen, och när man satte på duschen i hopp om att få badkarskranen att rinna sprutade duschen vatten icke desto mindre och dessutom lika envist åt alla möjliga icke avsedda håll, lavoarkranen sprutade vatten på fötterna under lavoaren när man ville tvätta händerna, kort sagt, allt var som vanligt, men när man rentvättad och fin skulle gå ut ur badrummet hände något mera ovanligt. Dörrhandtaget gick av. Följden blev att man inte kunde ta sig ut. Det bultades i en kvart utan att någon i det bullriga Athen hörde det. Det var ingen annan råd än att ta sig ut genom badrumsfönstret och in i en annan toalett medan man måste svinga sig i lösa vattenledningar utomhus på högsta våningen i bara underbyxor som en annan Tarzan i lianer. När man slutligen presterat akrobatbragden var man som lön där för smutsigare än när man gått för att tvätta sig i badrummet. Ju mindre mera sagt om vidare bedrövligheter i denna sak, desto bättre.

En athensk restaurangmusiker måste beskrivas. Han var gammal och sliten, och hans violin var lika gammal och sliten. Den verkade vara hemmagjord, och stråken hade upprepade gånger reparerats både med lim och med tejp. Några snören höll ytterligare samman den för säkerhets skull. Med denna fela gick han omkring på kvällen bland restaurangerna i Plaka och sjöng och spelade publikfriande saker som "La Paloma" och "Donauwellen" utan någon större framgång. Han var nästan höjdpunkten av alla denna resas patetiska upplevelser i Athen. Jag hade emellertid turen att ha ett ungt grekiskt par bredvid mig i restaurangen. För dessa spelade och sjöng han en grekisk sång med många verser och med komiskt innehåll och med den största framgång. Patetiska vithåriga farbröder med spruckna violiner i Athen borde hålla sig till det grekiska och strunta i att försöka behaga turisterna.

På mitt vandrarhem erbjöds jag arbete som vicevärd, och det var ytterst frestande att gå in på det och stanna i det underbara Athen som hjälpare åt alla världens internationella gäster, men hur bleve det då med musiken? Till min ytterligare smärta måste jag tacka nej.

Jugoslavien blev som vanligt resans förskräckligaste kapitel. Vad är maffian och hela Syditaliens smuts och alla Athens smogproblem mot det aldrig fungerande Jugoslavien? Tågresan gick perfekt från Athen till gränsen med världens urmodigaste och antikaste och mest hemtrevliga restaurangvagn med intarsiaarbeten i trä, men vid gränsen kopplades retaurangen bort, och tåget blev jugoslaviskt. Sedan kröp det fram överbelastat med rökande mänskor som skräpade på golvet och trampade och låg på varandra i alla korridorer medan det vid varje ny station blev ytterligare en timme försenat. Att stå och trängas i en tågkorridor från Bologna till Rom är ingenting mot att åka tåg i Jugoslavien. Det olösliga problemet är hur man skall undvika att drabbas av Jugoslavien och den dyra överfarten till Grekland från Italien om man en gång ser en nödvändighet att komma fram till och tillbringa en så billig vistelse som möjligt i det alltför avlägsna Grekland.

När jag återkom till tåget efter en misslyckad exkursion på stationen i Belgrad i fåfäng jakt på ett tåg till Budapest, som hållit tiden och därför avgått innan vi kom fram, varför man måste vänta i tio timmar på nästa möjlighet, vilket man bara inte gör i Belgrad, där inte ens någonting kan läsas utom på serbiska med kyrilliska bokstäver, så hade naturligtvis någon avlägsnat mitt bagage från min plats och själv intagit denna i det överbefolkade tåget. Denna någon var en gammal gumma i huckle och trasiga kläder som inte var så lätt att åtgärda. Inte ens konduktören kunde med att avlägsna henne fastän hon saknade biljett. Mitt emot mig satt en tyska, och vi turades sedan om med att använda en sits medan gumman fick behålla sin knipslugt erövrade och knipslugt behållna. Det intressanta var att här två västeuropéer uppoffrade sig för en serbisk bondgumma av tveksam moralisk halt: vi hade båda platsbiljetter vilket hon saknade.

I Trieste inträffade emellertid något som bara är möjligt i Italien. En passagerarvagn kopplades från tåget och kopplades inte på igen. Tåget var Paris-expressen, och vår vagn, i vilken flera fransmän och milanesare befann sig, hamnade i stället i ett tåg till Rom. Vad fransmännen och milanesarna tänkte om saken fick vi aldrig veta, ty dessa lämnade brådstörtat tåget när sanningen gick upp för dem utan att konduktören hade knystat ett ord, men min medpassagerare och jag följde snällt med i tågets nya inriktning. Att ett misstag hade begåtts var uppenbart, det var bara vår vagn som blivit drabbad, och någon kanske påverkad stins måste ha räknat fel på vagnarna och växlat in en vagn för mycket på fel spår och inte kunnat med att erkänna detta för den vagnens Parisinriktade passagerare. Min medpassagerare var emellertid en ung musiker som just i Budapest inhandlat en skattkammare av klassiska noter till skrattretande priser, så vi glömde tragedin för musiken.

En naturlig följd av tragedin blev emellertid senare på natten att konduktörerna körde ut mig från min kupé för att göra den till sitt högkvarter för resan. Inga protester hjälpte, och alla mina medpassagerare från Spanien och Lombardiet hade redan givit upp och försvunnit. Nu är det ganska betänkligt att bli berövad sin kupé mitt i natten i ett internationellt tåg, ty chanserna då att hitta någon annan ledig plats i tåget är så gott som obefintliga. Emellertid hade jag tur. I en primitiv kupévagn från Ungern fann jag i en kupé en ensam blond flicka som låg utslagen på ena bänken och sov. Utan att väcka henne gjorde jag henne sällskap på den andra bänken. Hon väckte emellertid mig i Rovigo (när hon skulle gå på toaletten), och följden blev ett samtal. Hon visade sig vara en vacker ungerska som arbetade i Florens. Hon inbjöd mig att följa med henne ända till Florens och stanna där resten av natten, dvs. morgonen, men jag avböjde, for better or for worse.

Från Budapest, som även vid mitt andra besök endast gav mig goda intryck, hade jag en lika god medpassagerare, vars ursprung emellertid var omöjligt att fastställa. Inte ens Sherlock Holmes hade lyckats med det. Han talade engelska med fransk brytning och var israelit. Under resan från Budapest till Wien hade vi fullt sjå med att på engelska diskutera hela världsteologin och på det sättet överrösta eller åtminstone konkurrera med de tre unga koreaner som oavbrutet och högljutt präpplade på sinsemellan på sitt språk i samma kupé med en aggressiv effektivitet och gällt ursinne som om koreanska var det enda språket i världen med något som helst existensberättigande. Denna israelit gav mig kanske resans bästa mänskliga utbyte hittills.

Än en gång Venedig, och än en gång Rom. Ytterligare två toalettbesök må dokumenteras av mera angenämt slag. En vänlig toalettstädare i Budapest tog emot mig med öppna armar och krävde mig på endast 5 forint, (50 öre), en rimlig nota, medan alla en toaletts förnämlighetsartiklar stod till mitt förfogande till överraskande och upplyftande ackompagnemang av en brasiliansk lambada av klassisk kategori. Utanför Peterskyrkan i Rom väntade mig dock en ännu större älskvärdhet. Toalettvakterskan tog emot sina gäster gratis och med ett leende och hade dessutom ställt fram friska blommor på bordet. Låt oss hoppas att Vatikanstaten alltid förblir världens minsta och mest mänskliga stat.

Det sista Rombesöket gjordes för att ge möjligheten att få återse mina gamla vänner där en sista chans, och försöket kröntes omedelbart med framgång. Min unge värd från 1973, nu stadgad fader med två söner, vilken jag inte sett på 17 år, var märkvärdigt oförändrad fastän han under ett antal år upprepade gånger genomkorsat hela Asien och alla de svåraste delarna därav inklusive Sibirien, Kina och Tibet, och hans erfarenheter från Tibet var ytterst upplysande och värdefulla. Denne enkle man, som öppnat sitt hem för mig som för en broder under nio dagar 1973, var fortfarande samma mänskliga guldgruva, full av samma värme och hjärtlighet som för 17 år sedan. Ingen av oss hade egentligen åldrats.

Efter mitt besök i Vatikanmuséerna, då jag var som mest uppfylld av Leonardos, Michelangelos och Rafaels andar, inträffade emellertid resans mest kuriösa incident. Mellan Castell Sant'Angelo och Piazza Navona tilltalades jag av en bilist. Han var ganska liten men verkade tämligen tät, ty hans bil var lyxig, och han var väl klädd. Han tilltalade mig på engelska för att få veta hur han skulle köra för att komma till järnvägsstationen, och när jag bekände mig vara främling från Sverige uppstod en konversation, ty hans hustru, upplyste han mig, var svenska. Han presenterade sig som en förmögen modist från Paris, men han bröt inte på franska utan på italienska, och han hade denna lördag problem med att hitta en öppen bensinstation och öppna växelkontor och hade dessutom förtvivlat bråttom till Paris. Men hur kunde väl jag hjälpa honom? "Hör du," sade han, "jag är mycket förmögen, och jag skall ge dig en present som reklam för min firma. Jag råkar ha två ypperliga läderrockar kvar. Du får dem av mig, de är värda 4000 svenska kronor var, här är de, var så god!" Och han slängde till mig två tunga läderrockar som inte alls gick i min stil. "Jag ber dig bara hjälpa mig med litet kontanter till bensin, så att jag kvickt kan komma hem till min svenska hustru i Paris." Förgäves försökte jag förklara för honom att allt vad jag hade i italienska pengar var några tusen lire. Emellertid insisterade han med sitt ivriga, entusiastiska, överväldigande och hjärtliga sätt och tycktes inte förstå. Jag visade honom då min plånbok och att det enda jag hade i lire var några tusenlappar. "Du förstår inte," sade han. "Jag är mycket rik. Min adress finns inne i rockarna. Du kan ta kontakt med mig när som helst. Just give me some money." Och plötsligt hade min plånbok tömts på 600 svenska kronor och 50 tyska mark. Han var alldeles för snabb för mig. Förgäves försökte jag förklara för honom att han just tagit min återstående reskassa, men han sade bara: "Du förstår inte. Jag är mycket rik. Min adress finns där inne." Och han körde iväg.

När jag kom hem med de tunga kläderna fanns det ingen adress någonstans bland dem. Min olyckliga värd förklarade att jag fallit offer för en napolitansk skojare: Rom var fullt av sådana, och läderjackorna var enligt honom värda högst 250 kronor tillsammans. Denne bilist, var han än kom ifrån, hade med sin lyxbil och i sin fina kostym, välrakad och välcoifferad, medvetet valt ut en ung beskedlig man som bara var intresserad av kultur, som gick barfota i sandaler av vilka den ena var trasig, för att plundra ut honom på 90% av hans reskassa, och inga böner hade hjälpt. Dessutom var det endast i Rom som denne unge man någonsin tidigare hade råkat ut för någon stöld, när han där berövades på två originalmusikmanuskript sjutton år tidigare. Genast började mina gamla välbekanta magsymptom återkomma. Ack, Italien, jag beklagar dig!

Mitt ruinerande möte i Rom kastade givetvis en mörk skugga över hela resan. Hade man rest så långt (1732 mil) under så stora ansträngningar (12 uppesittarnätter på tåg) bara för att omedelbart före återresan få denna lön? På en minut hade en fjärdedel av min reskassa berövats mig medan de övriga tre redan frikostigt hade östs över framför allt Italien med dess muséer, natur och kultur. Och bilisten i fråga hade fullkomligt struntat i mina böner och gladeligen kört vidare i sin lyxbil.

Tankarna måste obönhörligt återsamlas kring hela årets största händelse för mig, guldsmeden Berndt Lindholms bortgång 43 år gammal efter en 19-årig kamp mot döden efter att som barn ha blivit överkörd av en ansvarslös lastbilschaufför, som fick behålla sitt körkort. Vad var hela Östeuropas befrielse och alla Saddam Husseins folkmord mot förlusten av en enda god vän sedan 18 år? Berndt var en hantverkare från Borgå som levde nära naturen, hans segelbåt var en gammal öppen eka med ett enda segel, allt han ville var kärlek och skönhet, men han blev överkörd. Det finns ingen värre miljöförgiftare och ingen flitigare mördare i världen idag än bilismen. Och sådana män som min hjärtlige plundrare i Rom kan ingen sätta fast, och de kör vidare i sina bilar.

Ju mindre sagt om återresan, desto bätttre. Det är inte roligt att resa från Rom hem till Sverige utan pengar som en tiggare. Som utplundrad vill man inte längre hälsa på någon och inte ens sin egen broder. Min stackars romerske värd, som kände sig drabbad genom mig, ville ge mig pengar, men jag vägrade ta emot dem och lånade hellre av en annan. Om inte en sällsynt ädelsinnad svensk körbroder hade befunnit sig i Paris och tagit emot mig hade resan blivit enbart en tragedi. Lyckligtvis finns det även goda människor i världen även om de är sällsynta. Desto viktigare är det att man alltid odlar och uppehåller kontakten med dem.

Emellertid måste det även sägas något litet ord om hemkomsten. Redan i Danmark var man som hemma, och tydligare än någonsin framgick det hur Danmark, Sverige, Norge och Finland rent geografiskt och etniskt egentligen är en enda samhörig enhet med mycket starkare gemensamma band än vad exempelvis Venetien och Lombardiet har med Sicilien och Sardinien. Men riktigt välkommen och hemma kände man sig först i Hälsingborg, när man äntligen åter fick sitta på en riktig kinesrestaurang och äta kinesiskt med sallad, juice och kaffe för ett bättre pris och med en högre kvalitet än vad man påträffat hos någon restaurang på hela resan. Två kinesiskor förestod restaurangen "Chinatown" vid Sundstorget och personifierade hela den mjuka Fjärran Östern-älskvärdheten på utsöktaste skånska, medan romantisk pianokonsertmusik diskret i bakgrunden gjorde matsmältningen extra njutbar. Äntligen var man hemma i sin egen miljö igen.

Fotnot. Under förloppet av denna resa 25.9-23.10 var redan Saddam Husseins ockupation av Kuwait ett faktum, och Gulfkriget tornade upp sig mot framtidens horisont, samtidigt som Tysklands återförening blev ett faktum den 3 oktober. Två viktiga upplevelser beskrivs inte under resan: det första mötet med doktor Sandy i Budapest, som blev av så stor betydelse för framtiden, och upplevelsen och visionen just den 3.10 på Sicilien av den gamle medeltide kejsaren Fredrik II av Hohenstaufens personlighet, som även den blev av så stor betydelse för utvecklingen av ett speciellt förhållande med Sicilien.

På stationsrestaurangen i Köpenhamn hann jag precis få en måltid innan köket stängde klockan nio på kvällen, och vilken måltid! Men sedan hopade sig bekymren: på söndag är det inte säkert att det går några tåg från Hamburg till Köln på morgonen. Följaktligen riskerar jag att bli mycket försenad på vägen till Paris, varför de som väntar på mig där kan bli allvarligt oroliga. Det är bara att hoppas på att man i alla fall på något sätt hinner till Köln i tid på morgonen.

På tåget från Köpenhamn blev vi tre män i en kupé av vilka en var dödfull och dessutom hade en extra flaska med sig för att detta tillstånd icke skulle avtrubbas. Det var omöjligt att förstå vilket språk han talade. När konduktören kom in hade den dödfulle ingen biljett, så han fick stiga av mitt i natten mitt i Danmark. Ingen blev någonsin klok på vart han skulle, och det blev en kall natt, även i tåget, ty värmesystemet i vår vagn fungerade inte. Man fick hela natten leva på hoppet att det någon gång skulle börja fungera, vilket det aldrig gjorde, medan man oavbrutet vickade på de frusna fötterna.

Att sitta en lördagskväll på Köpenhamns Centralstations enda öppna nattcafé är inte precis något nöje, där den enda disciplin som förekommer utgörs av skrikig skvalmusik som i hög grad påverkar nattklientelets nerver i dämpande grad, vilket de dock är ganska okänsliga för, miljöskadade som de alla är. Men ännu värre är det att hamna i Hamburgs centralstation klockan sex på morgonen medan den är under ombyggnad. Ingenting fungerar, allt är stängt, ingen värme finns, och om det då är kallt är man fullkomligt prisgiven. Den här gången var det mycket kallt, och man var hänvisad till att vänta i två timmar på första Köln-tåg, då förbindelserna mellan Hamburg och Paris inte fungerar på en söndag. För att komma till Paris från Hamburg på en söndag måste man ta tre olika tåg och dessutom vänta en timme i Bryssel.

Emellertid förblir Belgien alltid lika humant och trivsamt, och det är trots allt ett nöje att få äran att nödgas sitta och vänta på tåg just där.

I Paris konstaterades en förlamande kyla, och på de stillastående fontänerna i Luxembourgträdgården konstaterades is. Ännu kallare var det dock i Chartres, vars stationstoalett ej kan rekommenderas: där finns varken dasspapper eller värme. Katedralen lär dock vara den vackraste i världen med dess förtrollande glasmålningsmirakler, som förvandlar den invändigt mörka katedralen till ett underverk av ljus under dagstid. En lika oförglömlig upplevelse var intrycket av Leonardo da Vincis grav i Chapelle St. Hubert vid slottet Amboise vid Loire i all sin enkla värdighet. Graven är den enda prydnaden i hela kapellet, och det är ingenting märkvärdigt med den. Inte ens hans namn utmärker den.

Vid återkomsten till Paris efter sådana utflykter gör sig Paris dåliga luft sig pinsamt påmind.: det är som att komma ner i en kolgruva. Det avgasproblem som alla världens bilar vållar förblir världens största miljöproblem, vilket förr eller senare måste lösas på bilarnas bekostnad. Till och med mitt skägg smakar mycket illa efter en dag i Paris på grund av alla spyor i luften som sätter sig i det.

Från avgasernas Paris till vårens Provence och "Château Folie", min 87-årige värds residens, ett bisarrt original väl värd samma namn som Provences sista kung, den trubadursvärmande kung René, som alltid bar en blomstergirland på huvudet. Min värd hade arbetat 40 år i Algeriet (1922-62) och därifrån samlat med sig hela sin extravaganta bisarra orientalisk-afrikanska heminredning, som var som ett mellanting mellan ett ostindiskt museum och en exotisk bordell - hans hus var alltid fullt av gäster. Enbart positiva erfarenheter hade jag inte av detta ställe, som en aning färgades av den rådande undergångsstämningen längs Rivieran, där det ena hotellet efter det andra måste stänga och där turisternas frånvaro till följd av fruktan för Golfkrigets konsekvenser och terrorhot innebär en ekonomisk katastrof för hela Rivieran. Turismen är Rivierans enda industri och nästan enda levebröd, den berömda Cannes-karnevalen måste detta år inställas, och dessutom var en hård vinter och nosade på mina hälar: varje dag blev kallare, och köldtemperaturer på uppåt minus 10 grader paralyserade nu hela Frankrike utom denna kust.

Min värd hade som ung varit en ganska långt kommen pianist, han kunde uppträda som solist i exempelvis Rachmaninovs andra pianokonsert, men så gifte han sig, och hans fru orkade inte med att han övade dagligen, varför den ådran tyvärr tilläts torka in. De hade en son som dog vid nio års ålder (av en blindtarmsinflammation), och hans fru dog under 60-talet. Sedan dess har han haft denna ganska extravaganta livsföring, som om han efter 60 år ville ta igen det konstnärsliv som han aldrig fick ta ut ordentligt som ung, med ständigt vänner omkring sig inbjudna från hela världen, som fritt fick bo hos honom så länge de ville, medan han såg ett nöje i att sköta om dem på bästa sätt. Själv fick jag ett eget rum och två måltider dagligen utom kaffe på morgonen och te på eftermiddagen, och i den kopp som jag fick dricka ur stod det på insidan: "To a very important person." Han sade konsekvent "Ni" till mig, och han fann ett nöje i att diskutera musik och historia med mig, ett nöje som han tydligen inte kunde dela med sina andra tillfälliga gäster.

Den intressantaste av dessa var en 30-årig portugis som talade den bästa och klaraste franska jag har hört. Han var ytterst munvig och hade en för franska förhållanden ytterst sällsynt humor, han påstod sig ha nio planeter i Tvillingarna, vilket jag inte tror att man kan ha, om man så är född den 18 juni 1960, men kanske åtta. Hans ascendent i Stenbocken gav dock en kanske välbehövlig stadga åt hans mycket sprudlande karaktär.

Målaren Fragonard föddes och dog i Grasse, men annars har denna stad inte mycket att skryta med utom en utomordentligt fin utsikt mot Cannes och Antibes vid havet 15 kilometer rakt söderut. På fredagskvällen tog varmvattnet slut, det återkom inte, så det var bäst att fortsätta resan på lördagen efter tre nätter hos denne mycket gamle men ytterst vitale levnadskonstnär som vid 87 år var lika klar i hjärnan och lika spänstig i lederna som en 50-åring. Vid ett tillfälle insisterade han till och med på att få bära mitt tunga bagage och gjorde det verkligen. Hans utseende var någonting mellan Artur Rubinstein och Rossano Brazzi. Hans ansikte var som en predikan och som en önskedröm för en konstnär att få avbilda.

Min värd visste att jag skulle komma men hade ändå inte ens städat. Han har en fin trerumslägenhet i ett bättre kvarter av Rom, men denna lägenhet är fullständigt förslummad och försummad av honom. Han har aldrig satt den i ordning, och där är inte ett spår av hemtrevlighet. Varmvattenberedaren fungerar inte, den sista dagen fungerade inte heller elektriciteten, men det värsta av allt var hans forcerande av min s.k. konsert.

Det var därför jag kom till Rom, för att tillmötesgå hans önskemål om att jag skulle ge en konsert där. När jag kom till Rom visade det sig att han inte hade gjort något, och han föreslog att jag själv skulle göra all reklam för min konsert medan jag var där. Under sådana omständigheter ville jag inte ge någon konsert, dessutom var pianot hos Skandinaviska Föreningen föga tillfredsställande, men han förbjöd mig att backa ur. Ej heller gavs det möjlighet till nödvändiga förberedelser, och först när jag äntligen gått med på att trots allt ge en liten konsert meddelade han mig att han först efter mitt beslut att inte backa ur hade lyckats övertala presidenten för Skandinavisk Förening att ge tillåtelse till konserten. Då hade det varit bättre om min värd låtit mig backa ur.

Inte heller kom det någon publik till "konserten", fastän min värd ringt ett 40-tal telefonsamtal för att göra reklam. Dessutom avbröts "konserten" av att en mängd folk kom in, som senare skulle hålla ett årsmöte i lokalen, och som inspirerade av musiken gjorde sitt bästa för att överrösta den med prat. Det var bara att avbryta "konserten" efter 20-25 minuter, och därmed var mina romerska lidanden för musikens skull över, och jag ger nog ingen konsert där igen.

I Grasse var de musikaliska omständigheterna idealiska. Jag var gäst hos en gammal musiker som själv förstod musik, och jag behövde bara spela för hans egna närmaste vänner och gäster som en god vän till dem. I Rom uppträdde min värd som en hänsynslös impressario som ville tvinga alla sina vänner till att komma och lyssna på mig, bara för att jag var "en så stor och berömd pianist", och resultatet blev sämre än noll. Det var tacksamt att få spela privat för hans svenska väninna, som förstod mig bättre än han, medan det sedan var olidligt att spela privat för hans italienska väninna, en ung musikstuderande, emedan hon tack vare hans överdrifter redan satt mig på en piedestal utan att ens ha sett mig och ännu mindre hört mig.

Kort sagt, jag spelar gärna intimt för vänner som bara betraktar mig som en vän, men jag anförtror mig aldrig mer åt en publik som jag inte känner.

Den största upplevelsen i Rom blev ett besök på den protestantiska kyrkogården, där förutom Shelleys anspråkslösa och Goethes sons hemska grav man även finner kanske världens mest gripande gravsten, den som utan att nämna hans namn utmärker John Keats' sista viloplats: "Here lieth a poet whose name was writ in water." ("Här vilar en skald vars namn var skrivet på vattnet.") Och han var världens underbaraste diktarbegåvning på sin tid och dog endast 25 år gammal. En mera vemodig och bitter gravsten med en mera hjärtslitande klagan över ett oförtjänt olyckligt öde finns väl knappast i världen.

Mitt mottagande i Palermo blev lika överväldigande. Min faders gode vän tog emot mig som en son, och samma afton tog han mig med ut på en märklig bankirmiddag. Han var själv banktjänsteman, och utom jag deltog fyra andra bankirer i denna bankett. En av deltagarna var pensionerad och hade ställt till med middagen, som var som en värre julmiddag med fem olika rätter och outtömliga vinresurser. Festligast av deltagarna var en fet stofil som föredrog rent lantlig mat och hela tiden kritiserade maten medan han åt mer än alla de andra och slutligen parkerade sig i husets gungfåtölj, en märklig konstruktion med uppfällbar fotapall. Kvällens intressantaste konversationsämne blev den logiska hypotesen, att man egentligen borde börja livet som pensionerad mellan 20 och 40 år, medan man skaffade sig all sin utbildning, för att sedan vara nog förberedd för att anförtros högsta möjliga ansvarspositioner och sedan undan för undan depromoveras bit för bit i takt med ens egen prestationsnivå för att aldrig egentligen behöva bli pensionerad mera.

Att min värd genast den första kvällen av vår bekantskap tog mig ut på en sådan intim och överdådig bankirtillställning måste betecknas som högsta möjliga betyg för hans värdskap, generositet och förtroende för sin gäst. Genast var alla såren från Rom läkta.

Därmed var det sicilianska överflödets godhet endast inledd. Nästan genast var jag accepterad som en medlem av denna familj, som inte var liten. Min värd var endast god vän och inneboende hos familjen, vars överhuvudspar hade fyra barn, av vilka jag genast fick lära känna två och alla deras barn. Den äldre systern var gift med en konstnär och fick jag oerhört god kontakt med: vi kunde sitta uppe hur länge som helst om kvällarna och bara prata. Hennes bror var konstnär och något av ett geni. Han visste allt om Palermos historia och alla dess konstverk och i detalj hur de var utförda, och mitt umgänge med honom blev lika intensivt som med systern. Hans fru var en helt blond skönhet med tre exemplariska barn, en djupt mörk och oemotståndlig skönhet till storasyster, en helt blond yngre bror och ytterligare ett äldsta syskon, som inte längre bodde hemma.

Men vem var då min värd, denne gamle ungkarl, bankir i Sicilianska Bankens huvudkontor i Palermo, som drog vilt främmande främlingar med sig ut på märkliga bankirbanketter med endast genialiska ungkarlar som deltagare? Han var adopterad av min värdfamilj, och det var i själva verket han som tog hand om och skötte om hela familjen. Ingen var så god mot alla barnbarnen som han, han stod på bättre fot med alla familjens enskilda medlemmar än vad dessa gjorde med varandra, han var därtill en ytterst effektiv och plikttrogen tjänsteman med kloka vanor som alltid åt mindre än alla de andra i familjen fastän han hade den bästa aptiten, och jag har aldrig sett någon man röra sig så ledigt som han. När han gick fick man springa i kapp med honom för att hinna med, och allt praktiskt nödvändiggöra uträttade han med en ledighet och smidighet utan motstycke. Dessutom hade han humor, han tog ytterst väl hand om mig som sin gäst, hans uppmärksamhet och tjänstvillighet var nästan överväldigande i sin artighet, men likväl, fastän han var världens öppnaste mänska, fick man inte veta något om honom. Hade han själv haft familj? Hade han inga egna syskon? Vad drev honom till denna kroniska självutplåning? Och lägg därtill världens mest klassiska grekiska näsa och en örnblick som ibland var lika intensivt forskande som greve Draculas. Det fanns mycket i denne man som alltid kommer att förbli okänt.

Efter några dagars umgänge och forskningar i Palermo med dess underbara mänskor och omgivningar stod dock en sak helt klar för mig: Maffian hör gårdagen till. Min värd själv skrattade åt den som åt ett löjligt otidsenligt gyckelspel. Den har spelat ut sin roll och har blivit historia, och därmed punkt. Visserligen ger den ännu yttringar ifrån sig, men dessa är bara att ignorera såsom krampryckningar från en politisk anakronism som överlevt sig själv med 170 år: Maffian behövdes 1820 som vapen mot spanskt förtryck, men sedan dess har den vilat på sina lagrar och överlevt bara genom sina egna legender. Maffian är döende om inte redan död. Vad kommer att komma i stället? De förtryckta sicilianarna, Italiens mest underutvecklade, oskolade och vidskepliga folk, består inte längre huvudsakligen av analfabeter, utan de har lärt sig skriva, och idag är det huvudsakligen sicilianare som sköter hela det italienska samhället genom regering, poliskår, medicinalstyrelse, skolstyrelse, med mera, m.m. Ge en sicilianare luft under vingarna, och han flyger högre än alla andra. Ge honom arbete, och han blir en pålitligare arbetare än alla andra. Ge honom kultur, och han blir ett florentinskt universalgeni, som bankiren som gav bankirmiddagen, som själv har byggt hela sitt hus i Toscana med alla dess finesser och därtill ett annat hus i Tyrolen för sommarbruk. Själv såg han ut som Alec Guinness i glasögon, och han lagade lika god mat som Gioacchino Rossini utan att för den skull vara lika fet som denne utan var snarare lika mager som Alec Guinness när denne ännu var okänd.

Om den palermitanska trafiken är följande märkvärdigheter att notera. För det första fungerar den inte alls. Ungefär 25% av alla stadens bilar är ordentligt tillbucklade men kör ändå. När ett trafikljus växlar från rött till grönt har alla väntande redan börjat köra och satt gasen i botten innan ljuset hunnit bli gult. Alla palermitaner kör alltid utan säkerhetsbälten och ägnar sig med förkärlek åt sporten att accelerera så länge i sträck som möjligt. En liten Fiat kan man skaffa sig för 500 kronor och använda utan körkort tills bilen stupar. Det gör alla Palermos bilar förr eller senare varvid de överges och till exempel lämnas på en otillåten parkeringsplats, vilket medför att en bärgningsbil ofelbart kommer och för bort den till en okänd destination. Alla bilister tar ut sin bilradio ur bilen och tar den med sig in på varje krog, cafeteria, restaurang eller frisersalong som de besöker med bilen och håller den helst under armen samtidigt som de dricker kaffe, låter sig friseras eller tar sig ett glas. Staden har en tunnelbana som dock är periferisk och än så länge endast omfattar fyra stationer. På en buss kan man få bli väntande i 40 minuter eller mera. Vanligen går det fortare att gå än att vare sig ta bil eller buss, men även trottoarerna är proppfulla av mänskor som går i vägen för varandra, och dessutom är trottoarerna smala och vanligen blockerade av slarvigt och felaktigt parkerade bilar. Varje parkerad bil i Palermo hindrar i allmänhet fyra andra bilar från att komma ut. Om man vill slippa både den ständigt blockerade biltrafiken och de ständigt blockerade trottoarerna, så finns det faktiskt bara en enda lösning, som gör att man kommer framåt trots allt, och det är att vandra i rännstenen, vilket är en häpnadsväckande effektiv lösning på alla trafikproblem.

Utfärder företogs till Monreale, Agrigento, Giardinello och Segesta. Söndagsutflykten till Giardinello blev kanske hela resans höjdpunkt. Vädret var sommarvarmt och vackert, man var tvungen att ta av sig barfota, och ute i detta alldeles genuina pastorallandskap (i närheten av "banditen" Giulianos hemtrakter och kyrkogård) begicks en rustik söndagsfest med festmiddag hela dagen med 24 deltagare från två olika släkter utom jag och min värd. Barnen var i majoritet. Det förekom även gäss, kalkoner, höns, grisar och andra djur, och mot kvällen visades i den sicilianska televisionen andra delen av den mycket spännande, exotiska och romantiska serien "Den svarta djungelns mysterier" med handlingen förlagd i Indien och med (naturligtvis) förbjuden kärlek som tema. Allting var perfekt, våren hade inte kunnat vara vackrare, den omfattande familjeharmonin var fulländad, ingenting fattades, och landskapet med sina höga berg och djupa dalar med utsikt från banditen Giulianos näste ut mot Castellammaregolfen hade inte kunnat vara mera rövarromantisk. Och givetvis stod mandelträden i sin fullaste blom, medan barnen lekte, damerna gjorde riktig pasta asciutta alla natura, herrarna lekte med barnen eller filosoferade och fåglarna sjöng.

Utflykten till Segesta blev mindre angenäm men desto mera intressant. Det var de hårt trängda invånarna i dåvarande Egesta som år 415 före Kristus bönföll athenarna om hjälp, varvid athenarna såg sig nödsakade till att utrusta den sicilianska expeditionen och därmed expediera sin egen undergång medan Syrakusa och Sicilien i stället blev världens maktcentrum. Segesta spelade en viktig roll i historien ända tills vandalerna fullkomligt förstörde staden. Kvar på dessa avlägsna blåsiga kullar ovanför Castellammare finns världens kanske vackraste grekiska tempel (från 400-talet) som aldrig blev fullbordat men som kanske är helare än någon liknande ruin, samt en fullständig amfiteater. Endast ett tåg om dagen går till Segesta, och endast ett tåg om dagen leder därifrån. Mellan dessa båda tåg har man en dryg timme på sig till att springa upp till Segestas båda berg med templet och amfiteatern. Stationen är fullständigt övergiven, alla fönster är krossade, någon har anlagt eld i toaletten (troligen för att värma sig), och endast en enda levande människa kunde påträffas i hela Segesta. Han högg ved utanför stationen och var tydligen denna stations enda tjänsteman: stins, signalman, växlare och (i väntan på dagens två enda tåg klockan 12 och klockan 13) vedhuggare.

Att befinna sig alldeles ensam i detta det vackraste grekiska tempel jag har påträffat ingav mig dock känslan av att ha träffat på Siciliens hjärta. Det var här som den athenska expeditionen och den sicilianska historien fick sitt avgörande initiativ, och efter 2470 år står fortfarande det aldrig fullbordade Segestatemplet kvar lika rent och lugnt inväntande sin framtid som om dess kolonner fortfarande var färska och lika optimistiskt inväntande sin framtid och fullbordan som när Sicilien blev framtidslandet nummer ett efter fenikiernas definitiva nederlag samma dag år 480 som slaget vid Salamis stod. Som ett monument över Siciliens obegränsade resurser och fantastiska rikedom och samtidigt över dess enastående eviga oförmåga att realisera sig själv vittnar detta tempel i sin eviga intakthet och ofullbordan om något mycket sällsamt, som kanske kan beskrivas som den eviga lyckliga barndomen.

Att Sicilien tillhör dess barn är en ofrånkomlighet. Under de tre karnevalsdagarna såg jag bara barn utklädda till prinsessor, markiser, baroner, clowner, féer och allt vad som finns i sagornas värld medan de vuxna pliktskyldigast ledde dem vid handen. Dock finns även den andra sidan. Av en god vän fick jag i present en karnevalsdräkt som föreställde Döden: ett benrangel på en svart silkespyjamas. Givaren rådde mig att ha den på mig när jag någon gång skulle gå i brudsäng med min tillkommande. Jag skulle häpna inför utstyrselns effektivitet, menade hon. Min tanke blev dock att hellre aldrig gifta mig än att utsätta en eventuell brud för någonting sådant.

Att döden ständigt är närvarande i den sicilianska mentaliteten är alltså ofrånkomligt till och med i bröllopssammanhang, och döden i Siciliens historia börjar kanske redan med Odysseus' påträffande av dödsriket just i dessa nejder. Capuccinernas katakomber i södra Palermo, där åtta tusen lik står och trängs fullt påklädda och dåligt mumifierade (med några undantag), och där jungfrurna i döden fått brudkronor som en extra välsignelse om dock en något sen sådan, är den kanske mest uppseendeväckande historiska illustrationen till detta faktum.

Även det världsberömda sicilianska våldet kom till något uttryck i min närvaro. Resans mest hetsiga politiska debatt utspann sig mellan min väninna och hennes mor. Modern var emot allt vad våld heter och följaktligen även emot kriget vid Persiska Viken. Dottern såg det dock som en nödvändighet att "ammazzare gli tutti", att konsekvent ta livet av herr Hussein och alla som stod på hans sida, emedan de alla var hopplösa fanatiker, som bara skulle fortsätta kriga mot hela världen så länge de skulle få leva. Därför var det enligt denna idealiska tvåbarnsmoders mening bara att ta livet av dem alla utan något snack om saken, och i bedömandet av det reella läget i Kuwait var jag tyvärr tvungen att ge henne rätt, fastän jag inte ens är någon extra hetblodig sicilianare.

Resan från Palermo till Brindisi blev inte oäventyrlig. Då tågförbindelserna mellan dessa båda städer var de sämsta tänkbara (med tre tågbyten i Villa San Giovanni, Reggio di Calabria och Taranto) och nödvändiggjorde en sittande resa på 18 timmar (inklusive två timmars väntande i Villa San Giovanni mitt i natten och två timmars väntande i Reggio di Calabria mitt i natten) låg alla möjligheter öppna för alla tänkbara umbäranden. Det mest märkvärdiga som hände var dock den häpnadsväckande upplevelsen att få vakna upp i ett kolmörkt tåg mitt i natten, som låg utväxlat på ett sidospår långt borta från all ära och redlighet fjärran från alla stationer, och finna, att man befann sig fullständigt ensam på detta övergivna tåg och att varken geografisk eller tidsmässig orientering fanns att tillgå. Det var bara att plocka med sig allt sitt bagage, bege sig ut mitt i nattmörkret och styra stegen mot närmaste ljuskälla, som visade sig vara en station, efter att man klättrat över sju olika tågspår och inte lyckats bli kvar på ett enda.

Den värsta överraskningen väntade dock i Brindisi. Tre dagar försenad skulle man äntligen få komma till Grekland, men det fanns ingen båt. Passagerartrafiken var inställd på grund av brist på turism till följd av kriget. Nästa båt skulle gå efter 30 timmar, och i Brindisi fanns det inte något vandrarhem. Man kan slösa bort 30 timmar på bättre ställen än Brindisi.

I stället för att förlora dessa 30 timmar togs tåget till Verona, där släkten väntade. Redan i Bari började marken bli vit, och redan i Rimini hopade sig snödrivorna och vittnade om den bittra och hårda verklighet som nio tiondelar av Europa för närvarande gick igenom: mitt Sicilien hade kanske varit den enda oasen.

Italien förefaller att vara ett lyckligt land, men vad döljer sig egentligen bakom de ytliga och perfekta kulisserna? Förvisso är den katolska äktenskapsmoralen den högsta i världen i dess konsekventa tillåtelse av endast ett äktenskap för båda parter så länge båda parterna lever, men hur många äkta par i Italien är egentligen lyckliga? Hur många lyckliga äktenskap har jag hittills sett under min resa? Inte ett enda. Min svenske vän i Paris är visserligen nygift, och med sin hustru ser han fram emot en normal familjetillvaro, men hustrun verkade föga lycklig genom sitt allvar, sin oåtkomlighet och sin nästan förskrämda skygghet. Ändå måste man önska dem allt tänkbart gott så länge något sådant är möjligt. Min värd i Grasse hade varit gift i många år och därigenom förlorat musiken och sedan sin enda son och till sist sin hustru. Nu var han lycklig. Förhållandet inom min palermitanska värdfamilj var mycket märkligt och komplicerat. Familjeöverhuvudet var något av en slusk och en tölp ungefär som pappa Karamasov. Han var aldrig hemma, han kom sent hem på kvällarna, antagligen arbetade han inte, och så hade det varit i 40 år, medan hans desillusionerade fru fött honom fyra barn och ensam fått skapa hemmet. Så hade min värd uppenbarat sig och blivit en kär vän till familjen. I år hade han levat med familjen i 30 år som allt det som fadern inte var: den som gav kärlek åt barnen, den som försörjde familjen, den som blev hela familjens trygghet, osv., en gåtfull ungkarl, bankir och perfektionist och kanske något av ett helgon. Han tog hand om alla medan man aldrig fick veta något om honom, en fullständigt självutplånande och idealisk familjevän, helt neutral och nästan opersonlig men underbar och den resignerade moderns enda moraliska stöd, varmt älskad av alla de fyra barnen och i synnerhet av barnbarnen - en lycklig familj, förvisso, men inte utan ett 40-årigt olyckligt äktenskap.

Så har vi mina kära släktingar i Verona. Även här är fasaderna idealiska och vattentäta men inte utan avgrunder bakom sig. Min värd, maken till min fars kusin, en framstående professor och humanist, intresserad av allt mänskligt och kunnig om det mesta i den vägen, med två barn, av vilka sonen var en idealisk och framstående ingenjör med fyra barn, en grann pojke, som dock fadern aldrig egentligen haft någon kontakt med, och en yngre dotter, som alltjämt bodde hemma, som, hur duktig och arbetsam hon än var, hopplöst led av epilepsi. Till dotterns sjukdom och till frånvaron av kontakt med sonen kom äktenskapet med en visserligen god dam som dock var på ljusårs avstånd från sin make intellektuellt. Hur de en gång hade blivit gifta kan man undra. Nu var de båda omkring 65-70, och hans livslånga tålamod med hennes brist på intelligens började tydligt lida mot sitt slut: han röt åt henne dagligen. Ack, alla dessa förvivlade, plågsamma, okorrigerbara och hopplöst tragiska äktenskap!

(Obs! Om denna bok någonsin översätts måste detta stycke uteslutas.)

Efter Verona följde den värsta tänkbara 40-timmars mardrömsresa till Athen. I hela Jugoslavien låg snön en meter djup eller mera, och vagnen från Trieste till Ljubljana saknade funktionerande värme. Under dygnet genom Jugoslavien var trängseln i kupén inte alltför förskräcklig, men den sista natten från Thessaloniki till Athen var trängseln i kupén verkligen alltför förskräcklig. Emellertid låg marken bar i Thessaloniki, och i Athen väntade våren med ett utomordentligt hjärtligt och varmt uppvaknande och välkomnande. Fastän det ännu blåste kallt och var mulet under onsdagen tvingades man stundom transpirera våldsamt, men på torsdagen var sommaren redan så fullkomlig som den kan bli på nordiska breddgrader. Än en gång visade sig Athen vara som en moder bland alla Europas städer.

Än en gång blev man även välkomnad i det underbara finlandssvenska hemmet längre söderut vid havet mitt emot Salamis, där middag och bastu och en skön säng väntade utom hjärtligt sällskap. Detta finlandssvenska-internationalistiska hem är från golv till tak i två våningar fyllt med böcker, och det är svårt att föreställa sig en mera idealisk familj än denna lyckliga samling bok-, konst- och kulturälskare, där både föräldrarna och de båda barnen har i stort sett samma konstruktiva bildningsideal. Tyvärr måste jag avstå från den fullkomliga fulländningen i form av riktig bastu i detta hem då nöden tvingade mig i förtid tillbaka till staden: min biljettlucka stängde klockan ett, och jag hann fram till den fem minuter före. Den hade då redan stängt, men genom vänlig övertalning kan man få greker till att ställa upp på vad som helst, och jag fick min eftertraktade liggvagnsplats under två nätter från Athen till München, en återresa från Athen på ytterligare 40 timmar. Ingenting är dock mera hälsosamt än strapatser, och för ett hur kort besök i Athen som helst är alla tänkbara strapatser värda att gå igenom, då resultatet ändå måste sluta på plus och läka alla tänkbara sår. Ett besök i Athen är den mest effektiva moraliska och andliga vitamininjektion jag vet och dessutom den säkraste. Det är ett närmast ofelbart recept, och man kan leva på det länge efteråt.

Ytterligare några karakteristiska kännemärken på tåglivet i Jugoslavien: i inget land har jag upplevat åsynen av levande råttor på tåget utom i Jugoslavien. Hur de kan komma ombord är ett mysterium, men de lär nog ha skäl att trivas och förkovra sig när de väl är ombord, ty jugoslaviska tåg är de mest söliga i Europa, fastän Jugoslavien är det enda land där tågstäderskorna går omkring och sopar och städar medan tåget är i full gång. - Om man får ett sugrör till det jugoslaviska kaffet och ställer detta i kaffet, så får man uppleva magin i hur sugröret faktiskt står upprätt där man ställt det utan att vidröra kanterna, som om kaffet plötsligt stelnat. Det har dock icke stelnat, och man kan flytta omkring sugröret och lämna det stående upprätt mitt i kaffet hur man vill utan att det någonsin självmant faller mot kanterna. Fenomenet verkar ägnat att uppfordra ens fantasi i riktning spekulationer i jugoslaviskt kaffes fantastiska molekylära beskaffenhet. - Den jugoslaviska restaurangvagnens tandpetare är handtäljda och vässade i båda ändor och inte ens med pennvässare. - Värst av alla folk tycks alltid greker råka ut i Jugoslavien, som om dessa var de enda som jugoslaverna direkt vågar sig på. Följande skräckberättelser fick jag höra från min mycket erfarne grekiske reskamrat, som var kock med taverna i Tyskland och i Grekland, vilka han ständigt pendlat mellan under ett stort antal år.

Ett grekiskt par bilade genom Jugoslavien i sin bil och sov i bilen utan att utnyttja något hotell, av rädsla för att bilen kunde bli stulen, en logisk rädsla, enär bilar stjäls i Jugoslavien. En morgon vaknade de upp i bilen, som var kvar, men något var fel: motorn lyckades inte få bilen att rubba sig en tum. När de trädde ut ur bilen fann de att landets lokala mänskor under natten hade skruvat loss och tagit med sig bilens samtliga fyra hjul. - Vid ett annat tillfälle reste två greker med sin gamla mor omkring i sin bil, och de hade inte bättre tur än att modern stilla råkade avsomna för evigt mitt under resan i bilen mitt i Jugoslavien. Vad skulle de ta sig till? De visste, att om de bad landets myndigheter om hjälp, så var det oundvikligt att de skulle få trubbel med landets myndigheter, ty sådana var landets myndigheter. Därför valde de att ta risken att bila hem till Grekland med sin döda mor i bilen. Vid ett tillfälle lämnade de bilen för att ta igen sig i en taverna och lät då modern naturligtvis av hjärtans lust sova kvar ostört i bilen. När de kom tillbaka till bilen var bilen borta. De anmälde saken, men varken den stulna bilen eller moderns lik i densamma kunde någonsin återfinnas eller spåras. Man må försöka föreställa sig biltjuvarnas nunor och reaktioner när de väl kom under fund med att bilen de hade stulit medförde en okänd gammal kvinnas lik. Kanske försvann tjuvarna med bilen och med liket ut någonstans i tomma intet. Det lär i så fall ingen någonsin få veta.

En vemodig utflykt gjordes till förutvarande Östtyskland. Med obeskrivliga och blandade känslor upplevde man ställen som Eisenach, Bachs födelsestad, Erfurt, där Goethe umgicks med Napoleon, och Weimar, ett centrum för både Bachs, Goethes, Liszts och Weimarrepublikens verksamheter i ett nu mycket avlägset förflutet. Östtyskland och Västtyskland är nu ett land, men det råder fortfarande himmelsvida skillnader mellan dem. Att resa in i Östtyskland idag är som att resa tillbaka till 50- och 40-talet. På sina håll står gatunamn och skyltar ännu med frakturskrift och gotiska bokstäver, och det är som om det andra världskriget hade slutat igår. Allt är nedgånget och ruffigt, och mänskorna är skygga och förtegna, i synnerhet ungdomarna, som vant sig vid och accepterat att växa upp i DDR och som nu plötsligt inte längre har något DDR. Jag reste till Naumburg för att äntligen besvara en inbjudan till denna stad från en kördeltagare, som en gång gästat Göteborg med sin Naumburgska kyrkokör. Hon hade lämnat mig en adress och insisterat på att jag skulle besöka henne i Naumburg. Adressen inbegrep ingen telefonnummer, så jag hade bara att söka upp adressen. Efter en dryg promenad omkring i hela staden med samtligt bagage på ryggen och i händerna påträffades adressen. Adressen visade sig vara en skola. Det var sent på eftermiddagen, alla barn hade gått hem, och skolan var stängd. Ingen öppnade när jag ringde på. Sanningen stod klar för mig i hela sin patetiska och gripande verklighet. Hon hade givit mig adressen till sin arbetsplats, emedan hon aldrig kunde vara säker på att få behålla sin bostad. Och hon hade aldrig vågat avslöja att hon inte vågade avslöja sin bostadsadress. Jag fann hennes arbetsplats men hade inga möjligheter att finna henne.

Gatorna var smutsiga och slaskiga av smältande snö, husen var gråa och förfallna och delvis övergivna, några pruttande Trabantbilar puttrade omkring som trasiga fläktar och utgjorde merparten av stadens trafik, och man fick ett överväldigande perspektiv på Tysklands situation och en lika stor beundran för tyskarna. Efter kriget låg hela Tyskland i ruiner, västtyskarna bet ihop tänderna och byggde upp en ny industri med blod, svett och tårar, medan östtyskarna drunknade i sin egen sorg och resignation, tills den dagen kom då Västtyskland adopterade Östtyskland. För den förtjänst som västtyskarna gjort sig av sitt hårda arbete efter kriget har de nu efter 45 år lyckats köpa Östtyskland och därmed inte sparat på något. Man måste med rätta anse detta berömligt.

Ändå var Östtyskland med sin förfallenhet, sin hopplösa efterblivenhet och otidsenlighet och sin fattigdom vida att föredra framför Västtyskland med sin amerikanism. Med amerikanskt kapital byggdes Västtyskland upp efter kriget som ett europeiskt Amerika med skyskrapor, hamburgerbarer, betong och asfalt, medan allt som var tyskt begravdes levande eller glömdes bort. Följaktligen är Västtyskland föga tyskt, medan det tyska lever kvar i Östtyskland. Nu ser man även där amerikanska discotek, amerikanska våldsleksaker, i Bachs och Händels gamla städer hör man amerikansk discomusik med stressrytmer och hesa vrål, och nu sprider sig snuskigt klotter överallt även i Östtyskland. Jag har aldrig någonsin varit en kommunist, men det som jag fann av Östtyskland med allt dess elände fann jag mera värt att älska än det totalt amerikaniserade Västtysklands groteska fasadvärld av tomhet, där historien begravts levande utan att allt det positiva därav givits någon plats eller chans till att få vara kvar.

Att inte finna den eftersökta personen i Östtyskland var resans andra missräkning och motgång. Den första var av mera prekärt slag. På Sicilien i Agrigento under ett besök i tempeldalen mitt på dagen avslutades en kamerafilm. En ny rulle hades i väskan, men olyckligtvis råkade den gamla filmen gå av just före den allra sista bilden. Den exponerade filmen kunde därmed inte vevas tillbaka och tas ut med mindre än att man öppnade kameran, och i Agrigentos tempeldal mitt under solen var det fem kilometer till närmaste mörkrum, jag hade bara sett och fotograferat två av de fem templen, och mitt tåg skulle gå om en timme. Den exponerade filmen var full av ovärderliga bilder från Chartres, Rivieran, Loire, Rom och hela Sicilien. En nödlösning måste till varje pris finnas.

I tempeldalen fanns det även en utgrävd antik begravningsplats. Jag letade mig fram till den djupaste och mörkaste hålan i dessa gravgångar, men även här var det omöjligt att eliminera allt dagsljus. Här kunde jag dock dra ut den exponerade filmen och sätta in en ny, och det var bara att hoppas att den gamla filmen skulle bli så litet skadad som möjligt. När operationen var avslutad upptäcktes det att någon hade varit på samma mörka plats tidigare: begagnade dasspapper skvallrade om en annans prekära belägenhet, och jag stod mitt i skiten. Men jag hade en ny film, och den gamla var kanske räddad.

Naturligtvis var det även en missräkning att det inte fanns någon färja till Grekland när man kom fram till Brindisi, denna oväntade kalldusch spräckte definitivt hela reseprogrammet och medförde ohjälpligt de båda maratontågresorna genom Jugoslavien, 40 timmar från Verona till Athen och 70 timmar från Athen (via Naumburg) till Danmark (inklusive en skräcknatt i stationsväntsalen i Kassel med amerikansk disco och fylleslagsmål mellan träbenta krigsinvalider och andra socialfall som uppfriskande uppvakningsmoment i mycket korta skymtar till sömnstunder,) men ändå måste denna resa betraktas som min mest lyckosamma Europarundresa hittills. Den viktigaste erfarenheten av denna resa är dock att en månad inte räcker till. Att besöka vänner på olika håll i Europa med en månad som tidsbegränsning är att resa under ständig stress, som om man var jagad. Det är omöjligt att undvika oförutsedda streck i räkningen i form av kallduschartade drastiska överraskningar som måste försena en betydligt, och även om man hinner uppleva mycket under en månad i Europa, så är allt det som man hinner gå miste om p.g.a. tidsbrist oändligt mycket mera.

Av alla resans minnesvärda original torde några förtjäna någon dokumentation. På Sicilien reste det omkring en tysk Messiasfigur i Jesuskläder med en liknande dam i sällskap. Han talade med alla passagerare och inledde varje konversation med ett halleluja. Många hade roligt åt denne excentriske tysk, men när man väl talade med honom måste man ta honom på allvar och respektera honom för att han i alla fall var seriös. Han betecknade Kuweitkrisen som en nödvändig reningsprocess för den politiska världen. Tyvärr kunde jag inte dela hans mening, då jag ansåg att snarare mera smuts och miljöproblem för att inte tala om alla mänskliga problem måste bli ett resultat av denna kris initierad av en enda storhetsvansinnig bedragare än någon rening.

Min åsikt delades till fullo av en liten förskrämd tysk i Athen som gick till den extrema motsatsen: han hade tillbringat åratal i arabiska länder och ansåg amerikanerna vara ett huliganfolk, som för all framtid systematiskt höll på med att förstöra alla relationer mellan I-världen och den tredje världen och framför allt alla dess muslimer. "De förstör hela världen för dessa människor! Aldrig mer kan västeuropéer visa sig i islamska länder! Det är slut med tredje världens gästfrihet för alltid! Amerikanerna får hela Asien att hata och förakta oss! America has ruined everything!" Hans anklagelser och förtvivlan över Amerika var utan gränser, medan han dock inte kunde ta S. Hussein i försvar.

Som medpassagerare på tåget till Palermo hade jag en mycket intensiv maresciallo i italienska armén. Även han ansåg att kriget kunde ha undvikits och borde ha undvikits till varje pris.

En ljuv engelska stötte jag på i Palermos katedral, varpå jag blev hennes guide i denna historiemättade kyrka. Tre dagar senare fann jag samma dam bland templen i Agrigento, varpå min guidning återupptogs. Hon hade sedan vänner som väntade på henne, och vi skildes utan att vi ens hade utbytt våra namn, men hon var mycket tacksam för min guidning.

Åter till det aktuella kriget. Dess kanske mest häpnadsväckande fenomen är väl att ingen lyckats eller ens försökt knäppa den världslivsfarlige krigsgalningen S. Hussein. För att komma åt en enda man har man betalat miljarder, mobiliserat miljoner, satsat arméer och offrat tusentals mänskoliv i stället för att gå rakt på sak och eliminera den ende ytterst ansvarige. Man har med den yttersta tekniska precision lyckats bomba sönder hela Irak, men man har inte kunnat göra någonting åt en enda mänska och hans vilja. Detta faktum om något är ett vittne om all världens tekniska perfektions totala värdelöshet, fullständiga otillräcklighet och groteska fåfänga när det gäller fundamentalt mänskliga frågor.

26.1 - 24.2.1991

Lita dock inte på hjälpsamma berlinare. Om de vill hjälpa dig till ett mål mat vill de bara bli bjudna på middag själva, och lyckas de hjälpa dig så långt att ni som goda vänner hamnat att sitta vid samma bord så finns det sedan ingen annan väg ut ur den knipan än att betala och sedan aldrig lita på en berlinare mera.

Tyvärr blev mitt sista intryck av Berlin inte det angenämaste. Vid stationen Berlin Lichtenberg gick det en trappa ner till gången som förde till tågspåren. På kvällen (en onsdag) ankom det tre frånstötande s.k. skinheads och fattade posto vid denna trappa. Varje olycklig själ som måste ta sig ner till spåren måste passera dessa tre förskräckligt hemska mänskor och utsätta sig för deras totala oberäknelighet. En stackars vietnames vågade sig förbi dem, men inte utan att hans bagage blev utsatt för direkta provokativa sparkar. Nästa kandidat till detta gatlopp blev en stackars lufsig påstruken långhårig hedersknyffel, som råkade släpa på en portabel kasettbandspelare. Vad de tre monstren gjorde med honom vet ingen, men hela stationen hörde aggressivt tilltal, dunsar, vrål, skrik och en stereo som ramponerades. Därefter kom en av de tre skinnhuvudena upprusande med ett skrik och blödande över hela det redan alldeles tillräckligt brutala ansiktet. Tydligen hade luffaren vågat försvara sig. De tråkiga konsekvenserna blev ett våldsamt uppträde med vakter, poliser och fängslandet av luffaren, som verkade snäll som ett lamm. En av de tre äggskallarna flydde från stället. Den blodige blev troligen i märkt i ansiktet för livet, varför åtminstone han fick vad han förtjänade, medan luffarens framtida öde blev en anledning till oro. Alla passagerare måste sedan passera scenen för uppträdet med spillrorna av en helt sönderslagen stereo och mycket utspridda och väl tilltagna blodfläckar över allt på stenläggningen som mer än vältaliga vittnesmål om de tre östberlinska äggskallarnas omänsklighet.

Ett desto bättre intryck gjorde Polen. Man slogs genast av dess utomordentliga och underbara oordning. Ingenting fungerade, ingenting var logiskt eller konsekvent, allt var ett enda oöverskådligt fullkomligt men mycket mänskligt kaos. Jag trivdes genomgående.

Redan på tåget måste man fylla i en tullblankett och bekänna precis hur mycket guld, kassaskrin, varor, sedlar, utländsk valuta, ädelstenar och säljbart gods man förde med sig och precisera värdet på alltsammans. Jag fyllde i 0 på alla ställen och blev sedan förvånad över att ingen kom och återkrävde den med möda fullständigt ifyllda blanketten. När jag ankom till Katowice i avsikt att besöka Krakow och Warszawa hade det sista tåget till Krakow redan gått. Det fanns dock möjlighet att hinna med ett Warszawatåg, men till det behövdes det en platsbiljett, och jag hade inga polska pengar. Fåfängt genomsöktes hela den väldiga stationen efter ett växelkontor. Till slut vände jag mig till polisen. De ställde upp omedelbart, och jag fick väpnad eskort till växelkontoret, som låg i källaren och som var stängt. I stället fick jag anvisningar till ett hotell i staden som kunde växla. Hotellet i fråga var obefintligt, men i stället hittades ett annat hotell, där jag lyckades växla en svensk hundralapp mot några polska hundratusenlappar. När jag återkom till stationen hade Warszawatåget gått. Nu hade jag i alla fall pengar och hade inte ätit på hela dagen. En tjock gubbe, som visade sig utgöra stationens växlingskontor efter stängningsdags, anvisade mig en trevlig sylta inne i staden och bad mig hälsa från honom. Alla mat- och kaffeserveringar på stationen hade precis stängt. Från stationen vågade jag inte bege mig på nytt då jag inte ville missa även Budapesttåget, till vilket jag fick erforderlig platsbiljett, men av misstag till 1-a klass, (fastän jag tydligt sagt 2-a,) vilken förnämare klass interrailresenärer ej får beträda. Utanför stationen hittade jag till slut en husvagn där det kokades kaffe och såldes bröd. Äntligen mat åtminstone! Överallt kunde jag nu se skyltar med ordet "Kantor" i staden som tydligen betydde växlingskontor. Det fanns hur många som helst, men de var alla stängda. 21.48 gick mitt tåg till Budapest. Puh! Kanske var det lika bra att skiljas från det så positiva och mänskliga Polen innan något ännu hade hänt.

I Köpenhamn fanns inget konsulat. I Hamburg fanns inget konsulat. Det enda rumänska konsulatet i Tyskland låg tydligen i Bonn, som jag då rakt inte skulle till. Jag hoppades på Warszawa, Prag eller Budapest.

Det blev som sagt tyvärr inget Warszawa denna gång. I stället blev det Prag, denna idealiska kontinentala kulturstad, som på ett år drastiskt hade förändrats i positiv riktning. Förra året var mänskorna ännu skygga, försiktiga och kalla, det var svårt att finna restauranger, servicen var obefintlig och maten vattnig. I år var allt som en omvänd hand - idel vänlighet och tillmötesgående överallt, trevliga kaféer och god servering i varje kvarter, och hela staden var mänskligt sett som en utslagen blomma. Tyvärr var det rumänska konsulatet inte i enlighet därmed.

Jag skulle komma tillbaka följande dag. De stämplade visum endast på måndag, onsdag och fredag. Priset för ett visum var hos dem 150 dollars. Plötsligt hade alltså priset på ett visum under en halv veckas tid gått upp med nästan 500%. Var då rumänska visa så utomordentligt eftersökta?

I Budapest fick jag höra andra avskräckande historier från ungerska veteraner och ögonvittnen. Visst var det numera lätt att resa in till Rumänien, men en turist släpptes sedan inte mera ut därifrån. Jag blir väl klar med en samling rumänska skräckhistorier så småningom, som alla tyder på att greve Dracula ännu inte är död, hur mycket Ceaucescu än må vara det.

Under omständigheterna var det vida lämpligare att resa genom inbördeskrigets Jugoslavien än att ta risken och betala 150 dollars för ett visum till ett land som direkt verkade personifiera det Stora Okända, från vilket kanske ingen återvändo fanns.

Bulgarien gjorde genast ett enastående gott intryck. Rent, ålderdomligt, jungfruligt, trevligt, anspråkslöst och småstadsaktigt verkade detta sjungande folk, vars körer hör till de bästa i världen. Slående var kontrasten mellan det Kungliga Slottet i Sofia och Stalins kommunistiska högkvarter alldeles i närheten. Den "odräglige fördrivne" monarkens slott var som en liten idyllisk paviljong, som kunnat ligga i Borgå eller Trosa, medan den kommunistiska högborgen var som Pentagon i storvulen massiv svulstighet. Snacka om skrytsamhet! Innan kommunistfästet övergavs hade någon tuttat eld på dess dokumentsamlingar, branden hade effektivt förstört borgens inre men lämnat de massiva betongmurarna föga mer än nersmutsade, och i detta svärtade övergivna tillstånd hade stalinismens huvudmonument i Sofia lämnats. Troligen kommer ingen att vilja sätta byggnaderna i stånd igen, ty de är ju så fula.

Vida märkligare än Stalins monumentalverk var dock intrycket av en gudstjänst i Alexander Nevskij-katedralen i Sofia, byggd av ryssar på tsar Alexander III:s initiativ som symbol för ryssarnas hjälp i bulgarernas frihetskrig mot de alltjämt avskydda turkarna. Körens, prästernas, sångens, de tusen levande ljusens och den undersköna byggnadens inres oemotståndlighets insatser bidrog till en överväldigande verkan av skönhet som måste framkalla tårar av rörelse. Den ortodoxa renässansen i hela Östeuropa är som en naturblomsterkraft som genom en översvämning av skönhet ofrånkomligt måste ha framgång med sig överallt och även i västerlandet. Vad är väl en torftig katolsk mässa efter Johannes XXIII med dess nedbantade vulgariserade musik, med dess kraftiga censurering av ceremonielet, med dess radikala banalisering av själva gudstjänsten och med dess på senare tid även förekommande utrensning av helgonbilder mot den ortodoxa rikedomen, ja, gränslösheten på skönhet, skönsång, bildprakt, ceremoniellt allvar, och framför allt högstämning? Det som det andra vatikankonciliet framför allt har lyckats avliva i den katolska kyrkan är stämningen. Dess mystik har utrotats, och kvar är bara ytlig formalism. Med desto större helig övertygelse överväldigar då en riktig ortodox gudstjänst en genom sitt formligen himmelska överdåd på fullständigt frigjord och ohämmad skönhet utan gränser.

Vad ska man då säga om den stackars ambassadör från Vatikanen som uppgiven frivilligt lämnade Bulgarien med den ursäkten att bulgarerna inte kunde tro på någon Gud? Han kan varken någonsin ha bevistat en ortodox gudstjänst eller besökt något av landets 330 kloster, och det är att befara att både han och Vatikanen led av en betydligt djupare religiös kris än det hopplöst men praktfullt ortodoxa Bulgarien.

Eller han kanske inte fann sig tillräckligt bortskämd av den underbara Balkan-standarden? Han kanske råkade ut för nödvändigheten att ta med sig toalettpapper hemifrån om han under ett besök i operan ville besöka toaletten, han kanske fick orienteringssvårigheter i Bulgariens huvudstad, där gatskyltar för det mesta saknas och där många varandra korsande gator är identiska med varandra till utseendet med sina låga träd, ruffiga tvåvåningshus, leriga beskaffenhet och ofrånkomliga trängsel av skyndande fotgängare, han kanske råkade ut för att inga klockor i hela staden gick rätt om någon befintlig visare alls rörde sig åt något håll, han kanske råkade ut för en sedvanlig bulgarisk bensinkö: hundra bilar i kö för en bensinstation, kön räcker i tre timmar, och när man äntligen kommer fram är bensinen slut i stationen - en mycket lustig upplevelse av oförglömligt slag på landsvägen mellan Belgrad och Istanbul, (det är en icke ovanlig syn i Bulgarien att se några köande bilar vid en öde bensinstation, där bilarna snustorra köat i sju timmar i väntan på att något skulle hända vid macken utan att kunna göra något annat...) han hade kanske normala problem med sin bil, dvs. bulgarisk bilbesiktning fungerar som så att man får köra fritt tills något går sönder, och därefter börjar problemen; eller han kanske hade oturen att gå på en bulgarisk restaurang och där råka ut för normala bulgariska restauranggäster, som spottade och dräglade på golvet och bordet, slog sönder dricksglasen mot väggen om kyparen gav dem anledning till otålighet eller antastade andra gäster med berusat tilltal; eller han kanske fick en vänlig inbjudan till någon hög potentat uppe i bergen, som, när vår vän längs omöjliga landsvägar äntligen kom fram till stället, hade lämnat villan och låst efter sig; eller han kanske råkade ut för bulgariska meteorologiska experter som lovade solsken och 25 grader varmt hela dagen, varpå han under sin väl planerade pastorala utflykt i bergen fick avnjuta tropiskt hällregn och kyla hela dagen - allt sådant kan man väl stå ut med i Bulgarien som bulgar men inte som utlänning - eller han kanske helt enkelt gick bet på det bulgariska alfabetet. Det har nämligen ett antal försvårande eller förenklande bokstäver, betroende på hur man ser det. Egentligen borde Bulgarien skrivas Böllgarien, ty så uttalas det, om man inte föredrar Blgarien med accenten mellan B och l. Cocacola heter på bulgariska Kokakola, Mark Twain heter Mark Tven, Snack Bar heter Snek Bar, Puccini heter Putjini och hans japanska opera Madam Böterflaj. Man må sedan bedöma ett stackars ensamt och vilset vatikanskt sändebud i denna slaviska folkkultur och kanske en aning förstå hans slutledning att de skyldiga till oredan måste vara ordentligt gudlösa. Han borde dock ha insett och uppskattat att bulgarerna åtminstone inlett en början till ett försök i rätt riktning.

Emellertid kunde alla dessa missförhållanden inte göra mig orolig för Bulgarien, ehuru de tydligen förtretade ett bekvämt vatikanskt sändebud. Bulgarien har redan lyckats arbeta sig upp från Europas allra lägsta standardkategori, som ännu markerar länder som Albanien, Rumänien och delar av Jugoslavien, och hamnat på nästan samma nivå som Polen, Portugal, Ungern, Tjeckoslovakien och Östtyskland. Dess fattigdom har varit extrem, (i vintras måste min värdinna stiga upp klockan 4 varje morgon för att köa i två timmar för att få mat till familjen; inflationen är ungefär 1000% eller 50% i månaden.,) och man kan inte på en natt ta steget från förtryckt kommunistiskt U-land till välfärdsstat. Emellertid har Bulgarien möjligheter. Dess bergiga vildmarksnatur med både skidsportorter och sommarparadis vid havet gör det till ett oemotståndligt turistland. Det har inte utsatts för samma vansinniga tvångsindustrialisering som Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien med en oreparerbar miljöförstöring som följd, och dess folk är driftigt, dugligt och kraftigt.

Emellertid finns det skäl för oro av ett helt annat slag. Vi besökte en restaurang som var känd för sin lantliga idyll och sin bulgariska typiskhet. När vi kom dit var den fullbesatt och priserna astronomiska: den var fullkomligt exploaterad av de nya svarta-börs-vinnarna och den nya diplomatkåren. Ingen normal bulgar hade råd att äta där mera.

För Bulgarien framstår nu efter 40 års kommunistisk diktatur Amerika som det stora idealet. Allt amerikanskt anammas helt okritiskt med videovåld, hårdrock och allt sådant i släptåg. Hårdast av allt amerikanskt har Livets Ord slagit sina klor i Bulgarien. I Sverige är Livets Ord känt för sin statistik av hög självmordsfrekvens och ännu högre frekvens av psykoser. I Bulgarien har det bara börjat. Man kan bara gissa sig till vad en stenhård diktatorisk moral av "endast den kan bli frälst som kan göra pengar" i evangelistisk frälsningsförklädnad kan ha för oöverskådliga konsekvenser för ett fattigt folk som bulgarerna.

Kommunismen är död, men kapitalismen består. Är det helt sunt att en amerikansk vulgär-kapitalism med pengar som enda mått på livets värden skall få helt fria händer utan konkurrens med sin vämjeliga hårdrocks- och videovåldskultur som reklamångvältar? Nej, det behövs alldeles nödvändigt ett motstånd mot detta, och må detta motstånd ta formen av kultur med litterära och historiska traditioner under namnet av humanism.

Därmed lämnar vi det före detta kommunistiska Europa bakom oss.

Återseendet med Konstantinopel efter två år blev även positivt i allra högsta grad. För två år sedan var landet ännu en militärdiktatur, och vart man än kom möttes man av beväpnade soldater och tiggare. Båda elementen var nu försvunna, och i stället bemöttes man överallt med vänlighet och tillmötesgående på engelska, ett friskhetstecken hos detta land mellan Europa och Asien som påtagligt börjat växa in i det förra. Även de slöjmaskerade damerna var mindre förekommande än för två år sedan.

De grekiska järnvägarna hade plötsligt blivit bättre. För två år sedan tog resan Konstantinopel-Thessaloniki ett helt dygn i anspråk. Nu tog den bara 18 timmar, om än passkontrollen vid gränsen som procedur var lika omänsklig fortfarande: man kallades ut ur tåget klockan 4 på morgonen för att tillfredsställa passmyndigheternas byråkratiska fåfänga en timme på varje sida om gränsen.

Man hade trott att resten av resan skulle ha varit rena semestern efter Bulgarien. I stället mötte man oanade problem. Det svåraste var värmen. I Konstantinopel möttes man av en hetta på 35 grader, som i Athen var ännu värre. (Lägg en tågresa i detta klimat på 32 timmar däremellan.) Att fortsätta ytterligare söderut exempelvis mot Israel och Egypten var otänkbart. I Skandinavien härdas man mot kyla, och de skandinaver som beger sig till Medelhavet under sommaren, när temperaturerna rör sig mellan 30 och 40 grader, måste betraktas som ganska dumma i huvudet, då ju ingen sommar går upp mot den skandinaviska. Nu fann jag mig själv som en dum skandinav utsatt för en extrem hetta som bara kunde golva en. En oerhörd huvudvärk följdes av fullständig vanmakt. Tåget från Athen till Patras visade sig till råga på eländet vara överfullt. Det fanns plats endast mellan vagnarna, och i 38-gradig värme i ett tåg överfullt av svettiga halvdöda kreverande turister befanns det enda luftkonditionerade stället vara själva övergången från en vagn till en annan. Dock blev jag inte sjuk förrän jag tog steget bort från grekisk mark.

Grekland förblir Europas urhem och hjärta. Det är något med Grekland som aldrig kan ha sin like någon annanstans. Fastän mitt besök där denna gången blev mera hektiskt på grund av hettan än något av de tidigare, inträffade även denna gång de viktigaste händelserna, mötena och upplevelserna under hela resan där, och det är bara att konstatera, att Greklands andliga betydelse för en kulturmänska aldrig kan överskattas.

Det hemska är, att man kan värja sig mot alla sorters väder genom kläder, utom mot värme. Mot en värme som Sciroccons brännande frätande genomborrande hänsynslöst hårda hetta kan man ingenting göra. Det är bara att hålla sig i skuggan, och inte ens det hjälper. Bäst är att sova bort så många timmar som möjligt av dagen inomhus i ett mörkt rum, men om man ska någonstans eller måste utföra plikter under dagen står man prisgiven vart man än beger sig som mitt i den ofrånkomliga brännpunkten av ett solglas. Saknar man hatt och solglasögon är man fångad naken som en insekt under ett dricksglas dömd till att snabbt försmäkta.

Naturligtvis söker man då svalka till vilket pris som helst och begår alla världens dumheter. Man tar ett kallt bad och får lunginflammation. Man dricker en iskall dryck och får maginfluensa. Man blir kroniskt sjuk på ett eller annat sätt, och eftersom ingen medicin hjälper tar man till universalmedicinen i en eller annan form: ouzo, sprit, vin, konjak, absint, pernod eller whisky och finner denna medicin så tillfredsställande att man blir alkoholist, som majoriteten av alla franska främlingslegionärer i Afrika. Kort sagt, vad man än gör för att få bukt med Sciroccons inflytande så gör man fel. Det enda kloka att göra är att genast så fort som möjligt lämna den bakom sig och resa norrut.

Trots alla sjuka värdskap blev jag som vanligt kungligt mottagen i Palermo. På grund av sjukdom kunde mina värdar inte ta emot mig i sitt hem. I stället skaffade de mig rum på ett pensionat och betalade själva räkningen. Hur långt får man gå i generositet och hänsynstagande? Visserligen är Italien världens mest generösa land både genom sin frikostiga natur, sin mentala friskhet och sin mänskliga värme och har alltid varit det, men även godhet kan gå till överdrift. Min enda protest gällde det faktum, att de genom ett sådant totalt hänsynstagande visade hur litet de kände mig och visste om mig. Jag hade kommit till Italien enkom för att få vara så nära mina vänner som möjligt, och mina värdar i Palermo kunde inte heller veta att jag redan genomlevt alla Sciroccohelvetets fasor och kommit undan med bara litet huvudvärk och en dags total impotens. Kort sagt, genom sitt hänsynstagande tog de ingen hänsyn till mitt perfekta immunförsvar, som var väl härdat mot kyla redan och nu dessutom satts på eldprov genom själva Sciroccon. Visa mig helst inte en sådan hänsyn igen, kära värdar. Hellre sover jag i samma säng som en dödligt sjuk eller spetälsk än att jag vräker mig ensam i världens lyxigaste hotellrum.

Prov på min Sciroccomotståndskraft? Låt en annan knalla runt till fots i Konstantinopel utan hatt och solglasögon med en tung väska och upp till toppen av Taksim mitt under en Sciroccohögeftermiddag, och se vad som händer med honom! Låt en annan stå hela vägen i ett överfullt tåg från Athen till Patras (4 timmar) en ännu hetare dag. Låt honom sedan sova ute på däck under natten under överfarten till Brindisi och låt honom erfara Scirocconattkylan! Och ge honom sedan ett sitt-tåg till Venedig under följande natt, överfullt av bråkiga slynglar, som inte ens låter honom sitta i fred. Vansinne, säger ni? Nej, att lämna Sciroccon för Venedig under en dag var det klokaste jag kunde göra. Vilken semester!

Den heta Sciroccon, som blåser in alla Afrikas febrar över medelhavsländerna, hade även satt i gång saker och ting i hela södra Italien. Där pågick som bäst ett fullt utvecklat underjordiskt inbördeskrig, vilket skördade i medeltal tre människoliv (brutalt mördade) om dagen. Orsaken var inre maffia-problem. Anledningen till problemen hade orsakats av att folket i södra Italien plötsligt hade tagit ett historiskt initiativ och vägrat fortsätta falla maffians utpressningsfasoner till föga. Resultatet hade blivit kaos inom maffian. Därför sköt nu alla maffiamedlemmar ihjäl varandra. Rätt åt dem, kunde man ju tänka, men för folket i dessa trakter var kriget en svår prövning. Inför turisterna måste de ju skämmas för spektaklet.

I jämförelse med den kroatiska krisen är den syditalienska betydligt svårare, djupare och mera känslig. Den kroatiska situationen är självklar: kroaterna vill vara självständiga, serberna vill inte låta dem vara självständiga, dumt nog har serberna därför valt att kriga mot kroaterna, och kroaterna kan således inte ha mera rätt och serberna inte mera fel. Men hur inför världen förklara det brutala dödandet i Syditalien? Varje mord är ju mystiskt och ouppklarligt, och nästan varje mördare lyckas gå fri, åtminstone tills han själv blir mördad anonymt av andra. Den syditalienska situationen går historiskt och folkmentalitetsmässigt så djupt, att det nästan är omöjligt att få någon icke-syditalienare att förstå den. Inte ens norditalienarna kan förstå den. Därför har syditalienarna skäl att frukta för vad de icke initierade egentligen ska tänka om saken, och ingenting är syditalienaren så rädd för som att genom misskännedom bli ansedd för något mindre än vad han är.

Misskännedom är kanske just hela Syditaliens öde. Turisterna trängs och trampar varandra på tårna och gör sig odrägliga i hela Grekland, Spanien och Norditalien ner till Rom, men i Syditalien finner man få turister. På sätt och vis är Syditalien just därigenom mera drägligt som turistland än något av de övriga: man får i princip vara i fred, och man slipper bevittna vulgärturismens ihjälexploatering av den nationella originaliteten.

Denna har förstört det mesta längs Spaniens kuster, Norditalien och Turistgrekland. Hand i hand med turisternas exploatering har industrier etablerats och fördärvat landet miljömässigt: hela Norditalien är som pittoreskt skönhetsland förlorat. Turismen har blivit en platt och banal industri i stället för att förbli ett ömsesidigt hjärtligt utbyte mellan generösa entusiastiska upptäckare av ädlare kulturvärldar och tacksamma presentatörer, vägvisare och värdar.

Det underbara med hela Östeuropa idag är denna saknad av turismen som industri: all kultur i Östeuropa är i princip intakt och väl bevarad trots allt av kommunisternas förvaltning. Exempelvis finns alla Bulgariens 330 kloster kvar som kloster trots en 40-årig ateistisk regim. Överallt i Östeuropa kan man träffa på ursprunglig äkthet. Detta kan man även ännu i Syditalien tack vare turisternas fruktan för landets ökändhet.

Redan när man lämnar det fattiga Bulgarien och kommer in i det betydligt rikare Grekland grips man av beklämning inför miljöexploateringen främst genom bilismen. I Bulgarien kunde man möta en herde vallande en fårhjord mitt på en autostrada. Är icke det en underbar och frisk kontrast mot all miljöförstörande automobilism i världen? Hur mycket vackrare är icke fattigdomens förnöjsamhet mot alla rikedomens laster!

Ytterligare skillnad föreligger ännu mellan öst och väst. Öst är ännu fattigt, och all kultur ligger där högt i kurs. Väst är rikt, men där ringaktas kulturen för att den inte är direkt lukrativ. Följden av detta är det lukrativa videovåldet och hårdrockmusiken som substitut för kultur. I det rika Italien hade jag från Kalabrien till Ligurien till ressällskap en mogen ung teknolog minst 20 år gammal. Han underhöll sig under hela sin långa resa genom att lyssna på hårdrock genom freestyle och läsa Kalle Anka. Genom att han hela tiden hade sina freestyleproppar i öronen var varje försök till konversation dödfött. Vi skildes således efter en gemensam resa i hela Italiens längd från skymning till gryning utan att någon av oss hade fått veta något om den andra. Att han var en avancerad teknolog kunde jag förstå av de böcker han hade med sig som han inte läste.

En hög teknologie studerandes kulturkonsumtion bestod alltså i detta fall av hårdrock och Kalle Anka. Tyvärr har jag sett alltför talrika exempel på detta. Just teknologer löper extra stor risk att bli helt kulturlösa genom sin ensidigt tekniska inriktning. I Bulgarien hade jag tre teknologer som ressällskap. Deras reselitteratur bestod av enbart pornografiska tidningar. Med en sådan kulturlöshet utan litterära intressen, utan skönhetsbegrepp och utan historiska kunskaper om verkligheten tilltar faran för en absolut identitetsbankrutt. Sådana mänskor löper den största risken att hamna i drog- och sexkarusellen med Aids som slutresultat, fullkomningen av en materialistisk verklighetsuppfattning och livspraktisering, medan mänskor med kunskap om verklighetens oändligt djupa bakgrund och dess dokumentering genom litteratur samt med andliga skönhetsvärderingar knappast löper samma risk.

Den andra staden är icke Florens och ej heller Rom. Båda städerna kan jag vara utan, men jag kan icke vara utan Venedig, ej heller kan jag vara utan Verona, men mest av alla italienska städer kan jag ej vara utan den ökända, avsides liggande, brottsliga maffiastaden Palermo.

Vad är det då med Palermo, utom dess natursköna läge som överträffar Neapels? Palermo liksom hela Sicilien var efter anno 1264 en ständigt skändad, förtryckt och levande begravd kulturvagga. Faktum är, att den europeiska renässansen började i Palermo under 1200-talets första hälft genom födelsen av den första italienska litteraturen (som Dante och Florens övertog), genom uppblomstringen av bildkonst, vetenskap, filosofi och religiös tolerans och framför allt genom återuppväckelsen av skönheten som idé, skönheten för skönhetens egen skull, dess omhuldande och dess frihet. Där stod vårt nya Europas vagga hundra år innan Dantes fullbordade Gudomliga Komedi kom ut.

Det är mina huvudstäder i Europa, som jag aldrig kommer att svika som dyrkare så länge jag lever. London, Paris, Budapest, Prag, Berlin, Stockholm, New York och Rio de Janeiro i all ära, men ingen av alla världens vackraste städer kan mäta sig med Athen och Palermo när det gäller historisk inspirationskraft och konstruktivitetskoncentration.

Samtidigt nödgades jag ta hänsyn till rubbningen av min egen hälsas känsliga balans. Jag var tvungen att erkänna att jag inte var fullt frisk, hade jag fortsatt norrut hade jag blivit sämre, och därför var det enda förnuftiga att göra att stanna kvar söder om Alperna så länge som möjligt och helst var man kunde bli väl omhändertagen. Jag hade begått det fatala misstaget att mitt under den värsta Sciroccohettan svalka mig i ett iskallt bad. Det hade kunnat leda till lunginflammation. Jag kom billigt undan, men hälsan var dock rubbad, och därmed var hela resan tvingad ur sin ram. Programmet kunde inte fullföljas, jag var strandsatt och hänvisad till andras välvilja, jag var inte längre fri och kunde göra som jag ville, och det var bara att ta konsekvenserna. Huvudregeln för alla fritt flängande resenärer är alltid: tag aldrig någon risk! Den regeln hade jag vanligen alltid lyckats hålla, men jag visste inte vilken fara det låg i att svalka sig i ett iskallt bad mitt under ett Sciroccohögtryck. Jag hade inte ens hört ordet Scirocco då ännu. Omedvetet tog jag risken, och därmed var min resa kastad ur sin bana och jag tvingad att stanna bredvid vägen, berövad min initiativkraft och isolerad, genom att man i ett sådant tillstånd inte längre kan uppträda i den form man vill inför andra, och utan krafter att ta mig hem. Kort sagt, det är inte för Sciroccons skull man reser till Medelhavet.

I jämförelse med de tre tidigare resorna av samma natur var denna ojämförligt mer strapatsrik och prövande genom Sciroccokrisen och oturen med vädret: jag antog att resan skulle bli svår ner genom Östeuropa och att därefter rena semestern skulle följa, medan det i stället blev tvärtom: allt gick bra tills jag kom fram till Konstantinopel, och där började problemen, som varade resan ut. Emellertid var resan en klar framgång musikaliskt och ekonomiskt och mera så än någon av de tidigare. De musikaliska upplevelserna, utbytena och nya impulserna var oerhörda i sin rikedom, och hela resans totala kostnad blev endast drygt 4000 kronor, vilket slår alla rekord. Därmed blev hela denna månads kostnad på resande fot i 14 av Europas länder inklusive hyran hemma endast 8000 kronor. Därmed blir en ny resa möjlig våren 1992, även om jag nog aldrig mer reser ner till kontinenten om hösten. För att kunna genomföra en så billig och så omfattande resa gäller det att a) i möjligaste mån undvika tåg som kräver extra kostnader, d.ä. främst IC och EC-tåg, b) tillbringa så många nätter som möjligt sittande på tåg, c) undvika restauranger och i stället så mycket som möjligt leva på torrskaffning som man kan föra med sig, d.ä. bröd och frukt, samt d) motstå alla ekonomiska frestelser som att köpa kläder och böcker utomlands. Följer man dessa regler konsekvent kan utgifterna begränsas till ett minimum, så länge man är frisk och slipper nödgas ta hänsyn till sig själv.

Några speciellt minnesvärda möten och bekantskaper må dokumenteras. I Tyskland hade jag till sällskap en nordirländare, alltså en protestantisk Ulster-man, och vi diskuterade livligt den irländska frågan och kom slutligen överens om att egentliga Irland aldrig borde ha lämnat Storbritannien, då religiösa meningsskiljaktigheter kan överkommas med sunt förnuft, diplomati och god vilja, medan en politisk skilsmässa är ett sår som aldrig kan ärra sig. - I Mantua sammanträffade jag med en skotte, som strängt varnade mig för att i mitt tillstånd resa till England i oktober. Men den mest minnesvärda britten på resan var en ung, lång och mager optimist, som satt sin cykel på flygplanet till Istanbul och sedan cyklat omkring i hela Turkiet inklusive kurdernas vilda gränsland mot Iran och Irak under en månads tid. Hans enda äventyr på vägen hade varit allvarlig stenkastning från barn, vilket spräckt hans ena armbåge; men glasögonprydd, ung och oskyldig verkade han fullständigt bekymmersfri och omedveten om vilka risker han tagit. Kurdernas land är ju rena krigshelvetet sedan åtta år tillbaka, där intet mänskligt liv kan existera utan att sväva i ständig livsfara.

En besvikelse var att finna så många väntsalar stängda i Europas järnvägsstationer. I Hamburg och Budapest och på många andra ställen var väntsalarna låsta och väntande passagerare hänvisade till ingenstans i stället. Till och med i Thessaloniki, Europas kanske mest berömda väntsal så länge järnridån fanns, var denna stängd och låst som om den aldrig hade fungerat och härbärgerat tusentals gäster om natten från alla Europas hörn och inte minst exotiska sådana och inte minst zigenare, musikanter och taskspelare. En natt i Thessalonikis järnvägsstations väntsal glömmer ingen som en gång fått uppleva denna maratonfolkfest av rabalder och underhållning mellan nödvändiga tupplurar.

Hela resans mest imponerande bekantskap var emellertid en dam, min 70-åriga värdinna i Sofia, som behärskade grekiska, turkiska, italienska, franska och tyska utom bulgariska och som dessutom hade studerat japanska. Att leva med denna stora familj på fem mänskor i deras lilla nerslitna, underbara våning på intim fot under dagligt bruk av italienska, engelska och tyska måste betecknas som resans mänskliga höjdpunkt. Huvudpersonen i denna familj var dock alltjämt den avlidne fadern, en sann humanist, som ägnat hela sitt långa liv åt humanismens tjänst under oavlåtligt förtryck från kommunismens sida och ändå klarat sin integritet igenom det. Hela hemmet vibrerade ännu av hans stora, varma och innerliga ande. Modern gjorde närmast ett grekiskt intryck. Hon var fortfarande alldeles blond fastän över 70, hennes otroliga vidsynthet, språkkunskaper och karaktärsstyrka var som en direkt personifiering av grekernas integritet i öster under eviga turkiska tumskruvar: många av 1900-talets främsta greker har fostrats under den turkiska pressen. Det var ju också öster om Egeiska Havet som det historiska grekiska initiativet började under persiskt förtryck. Som finlandssvensk, som en del av en minoritet av ett land som en gång var svenskt, är det lätt att känna en stark frändskap med greker som överlever öster om Hellas.

Till bekantskaper av motsatt slag: i stationsrestaurangen i Genua, den arkitektoniskt dyrkansvärda stationen Piazza Principe, kan man lätt hamna i sällskap av både sjömän, fyllon, helgon, prostituerade och transvestiter. En helig påstruken sjöman, kraftigt skelögd, försökte förgäves med min tålmodiga hjälp bilda sig en uppfattning om var i all världen Skandinavien kunde ligga. Hans geografiska kunskaper inskränkte sig till Lourdes och några andra vallfartsorter samt hamnar i Spanien och Portugal, men icke desto mindre höll han envist fast vid att han höll sin heligt skyddande hand över hela världen och över hela mänskligheten. En annan dam på Palermotåget hade också personligt färgade geografiska kunskaper. Hon visste precis var Sverige låg. Där åt man dåligt, och det låg någonstans norr om Livorno.

Så ur hennes synpunkt, så skulle mitt öde snart bli att, som så många andra dumma människor, försvinna och upplösas i det gråa geografiska dunklet, som likt en svart förmörkande trollkappa bredde ut sig över hela den europeiska kontinenten norr om Livorno. Och ur sin palermitanska synpunkt hade hon säkert rätt.

Några tidigare okända extra deltagare till konferensen har stiftats intressant bekantskap med, bl.a. en ateist och en zigenare. Tyvärr är Sinaiutflykten i farozonen.

26.2. Tid och plats för konferensen har preliminärt beslutats: Sinai natten den 27-28.2 från skymning till gryning i fria luften antingen uppe på själva berget eller där någonstans omkring. Platsen är idealisk för de flesta deltagarnas önskvärda anonymitet och likaså tiden: risken för störningar är den minsta tänkbara. Transporten dit är visserligen ett problem, men det går olika bussar, somliga kan diskret ta sig fram med bil och andra med häst och till och med per kamel. Ett alternativ hade varit utanför Cheopspyramiden, det alternativet kvarstår om något skulle äventyra Sinaialternativet, men risken för störningar vid den stora pyramiden så nära Kairo med turistmarknad runt omkring är mycket större än ute vid Sinai.

Deltagarna tycks bli tretton: en katolik, en ortodox, en protestant (en kvinna som varit gift och skiljt sig från en muslim,) en kopt, en assyrisk och en armenisk kristen, en jude, en shiamuslim, en sunnimuslim, en hindu, en buddhist, en zigenare och en ateist. Antalet tretton är oroväckande, men därigenom kan de kristna inte bli en majoritet eller ens 50%, och förhoppningsvis deltar Gud som nummer fjorton. Det kan bli ännu flera. Munkarna i Katarinaklostret vet ingenting och skall om möjligt hållas ostörda.

Alla ska få yttra sig fullständigt fritt om de framställda frågorna. De båda muslimerna heter Ismael och Muhammed och är redan mycket goda vänner till mig, den senare kanske till och med en broder för livet.

President Mubarak har samtidigt idag hållit sitt stora tal inför årsdagen av befrielsen av Kuwait och däri framhållit Egyptens egenskap som alla islamska länders diplomatiska ledare och försonare. Arabien lär knappast protestera, och Irans eventuella protester lär vara fåfänga. Därför tiger Iran.

Min första avföring i diarréernas förlovade hemland Egypten var mycket hård. Det gäller att inte reagera negativt rent mentalt inför Egyptens främmande kök, utan att i stället förse sig med alla dess ytterst skiftande former utan att utesluta något.

27.2. Bara buddhisten kom fram. Kanske det var någon mening med det. Anledningen till denna kalldusch var naturlig: Sinaihalvön var översnöad. Ett iskallt helvete väntade oss. Det var säkert varmare och torrare på Hardangervidda. Vart alla de andra tog vägen vet vi ännu inte, men de såg väl snön och flydde, antingen till Sharm-el-Sheikh, Suez eller Nuweiba.

Inte heller var berget tillgängligt. Ett amerikanskt par hade försökt bestiga det och kommit ner genomsura och genomförkylda. Dagen innan hade endast en fransman varit gäst i klostret. Denna dag ankom utom jag och buddhisten ett schweiziskt par, ett tyskt par från Stuttgart, det amerikanska paret från Kalifornien och två unga österrikiskor, som stannade i byn och inte ens vågade sig upp till klostret. Schweizarna försökte pruta med en arabisk taxichaufför från 3 kronor resan till 2. De fick ner priset med 20%. Är det så schweizarna gör sig rika: prutar med arabiska analfabeter från 3 kronor till 2 utan att ens lyckas halvvägs? För mig var det pinsamt med en sådan materialism och småaktighet vid Mose berg.

Naturligtvis var området turisminfekterat. Platsen är gudomlig, och man kan förstå Moses fanatism i att driva sitt folk ända hit för att sedan låta dem stanna här. Men det har gått business i det religiösa, Coca Cola och souvenirer är vad Moses och Israels barn hade mötts av här idag, vilket är mycket fjärran från grundmeningen med det hela. Men klostret fungerar bra som port mot berget, om det nu verkligen var det berget, det skulle lika bra kunna vara någon av de andra fyra-fem nästan likadana topparna, sannolikt var det kanske flera av dem. Det är bara platsen nedanför under alla dessa toppar, denna märkvärdiga platå med upptornande bergskatedraler överallt omkring sig, som man kan vara helt säker på som Israels gudstjänstlägerplats.

Eftersom konferensens höjdpunkt därmed inte blev av är det kanske lämpligt att resultaten hittills får en liten parentes. Konferensens huvudfråga var: "Skall islam få ha en framtid eller inte?" Nio röstade bestämt nej, tre röstade ja och en lade ner sin röst. Den nedlagda rösten var överraskande nog protestanten, den från en muslim frånskilda damen. De som röstade ja var naturligtvis Ismael och Muhammed samt zigenaren. Alla har fått motivera sitt sätt att rösta.

Huvudargumenten mot islam är fallet Salman Rushdie, fallet Saddam Hussein och vissa textavsnitt i Koranen. Textavsnitten, konferensens tyngsta argument mot islam, var följande:

1. "Att störa den religiösa ordningen är ett värre ont än att döda." (2:214)

2. Förnekandet av att Jesus dog på korset. (4:156) Det är visserligen en intressant teori men som teori omöjlig att upphöja till dogm.

3. Profetens och Koranens anspråk på ofelbarhet, ex. profeten som "den fullkomligt rene". (7:156-158) Här föreligger tolkningsvariationer.

4. Profetens destruktiva uppsåt: "Vi skall sannerligen förvandla allt som finns på jorden till en öde öken." (18:7)

5. De dödas kroppsliga uppståndelse. (22:7) Många kristna har samma föreställning, islam har övertagit den från kristendomen, och naturligtvis ställer denna orealistiska föreställning även kristendomen i tvivelaktig dager.

6. "Gud älskar förvisso dem som strida för hans sak i slagordning lik en väl hopfogad byggnad." (61:4) Gud som det organiserade krigets älskare, föreställningen om en krigsgalen Gud.

Hindun och buddhisten har mest anklagat islam för dess aggressivitet och dess despotiska kvinnoförtryck - dessa har hårdare opponerat sig däremot än någon av de kristna. Ateisten anklagar judendomen och kristendomen för samma sak medan han tolererar hinduism och buddhism.

De fem kristna säger ingenting än så länge emedan de har en överraskning i bakfickan. Protestanten, den frånskilda damen, är väl det kristna lägrets intressantaste argument. Hon menar att fördomarna mot islam är överdrivna, att ingen utom muslimerna själva egentligen kan veta vad de talar om när islam diskuteras, att kvinnoförakt visserligen förekommer men att muslimer i regel är mera ärliga och renhåriga än några judar eller kristna.

Sunnimuslimen menar att det är Shia och enbart Shia som dragit vanära över islam med att gå till överdrifter i Iran. Han menar att islam skulle må bättre och bli helt rumsrent utan Shia. "Men Saddam Hussein," genmäler då den ortodoxt kristne, "var Sunnimuslim och drog mer vanära över islam än någon annan muslim i historien genom sina krig mot först Iran i åtta år och sedan mot det obeväpnade Kuwait." Då tiger Sunnimuslimen och medger att hela islam måste skämmas för Saddam Hussein.

Sedan kommer Shiamuslimens svar, det intressantaste av allt som har sagts hittills. Han hade aldrig ställt upp om han inte haft ett försvar att komma med. För det första ger han oss rätt i att Muhammeds ofelbarhet inte håller, att det finns vissa ställen i Koranen som kan och som bör diskuteras. Men om Muhammeds ofelbarhet måste ifrågasättas, tillägger han genast, så måste även påvens ofelbarhet ifrågasättas.

"Visst har ni rätt," säger han, "visst är islam en burdus och onyanserad religion, den yngsta världsreligionen, som lever högt på sin manliga aggressivitet med det heliga kriget som ett fruktansvärt vapen. Men det är inte Shia som är skyldigt till islam. Det är islam som är skyldigt till Shia. Sunni och Shia är bröder, och ingendera kan belastas för sin faders hårda fostran. Om den ena är skyldig så är båda lika skyldiga." Och han betonar rättvist, att Saddam Hussein i Sunnis namn orättfärdigt offrade det shiitiska Iran och Kuwait för sin destruktiva grymhet. Och han tillägger försiktigt, att Saddam Husseins ställning och verksamhet hade varit omöjlig om inte Amerika, Kuwaits bästa vän, hade byggt upp den.

"Men ni kan inte stoppa islam," fortsätter han, "lika litet som ni kan stoppa katolska kyrkan. Som vår vän här har sagt," och han vänder sig till mig, "så lever både islam och katolska kyrkan mest på enkelt och fattigt folks brist på kunskap. Ja, religionen är den kroniskt fattiges sista tröst. Berövar ni honom hans tro på Allah och profeten och jungfru Maria så berövar ni honom hans hjärta. Islam är egentligen en kristen sekt. Jesus och Moses är lika stora för oss som Muhammed, och vi respekterar Jungfru Maria. Men ni rika västerlänningar," och därmed vänder han sig stolt och djärvt i en storartad moral mot en deltagare som aldrig räknats med i konferensen, "vill ersätta de fattigas drömmar med droger och prostitution, med pengar och egoism, med Coca-Cola-kultur och pornografi, med bilavgaser och miljöförstöring. Det är det vi fattiga muslimer mest vänder oss emot. Vi fattiga har rätt att få vara hederliga fattiga och få ha våra ideal i fred. Och det är vi som skänker världen barn mest av alla. Tänk på det. Ni rika västerlänningar med er miljöförstöring, er materialism, er familjeupplösning, er moralupplösning, er otukt, er elakhet och cynism, er dryga snålhet och beräknande hänsynslöshet skänker inga goda barn åt världen. Ni förgås i era mediciner, era droger, era utsvävningar, er narcissism och er brist på idealism och skaffar mer och mer adoptivbarn från tredje världen samtidigt som ni gör fler och fler aborter. Det är vi i tredje världen som lever ett normalt och naturligt liv i våra drömmar, vår naiva tro och våra lyckliga familjer. Ingen kan stoppa naturen, och vi lever med naturen, och därför kan ingenting stoppa oss."

Så långt har vi kommit. Fortsättning följer.

28.2. I gryningen besteg jag berget. Här är resultatet:

Mest positiva till denna dekalog var anmärkningsvärt nog zigenaren och ateisten. Zigenaren råkar vara insatt i den gammalegyptiska religionen och menar att denna dekalog äntligen försonar Moses och Farao med varandra. Ateisten prisar dekalogen för dess sunda förnuft och för dess lugna förbigående av allt religiöst flum och flams. Buddhisten kommer närmast hans uppfattning. Han gick upp på berget efter mig genom snödrivor och smältvatten och stannar kvar vid Sinai efter att jag återvänt till Kairo.

Bussresan mellan Kairo och Sinai tog tur och retur 18 timmar. Vägen var bitvis rena tvättbrädan över den mest utsatta ökendelen. Suezkanalen sågs bara på avstånd, då bilvägen gick under den genom en tunnel. En kort lunchpaus togs mitt i öknen i en oas med servering. Direktören var sällsynt sympatisk. På ditvägen glömde jag mina handskar kvar på en stol. (Det fick jag men av när jag vid bestigandet av Sinai ådrog mig skrubbsår på händerna.) Öknen blev bara vackrare ju närmare Sinai man kom. När sedan den första snön uppenbarade sig infann sig en mördande kall och förbjudande stränghet. Kontrasten mellan oasparadiset Nuweiba och Sinai var som mellan Tahiti och Spetsbergen. När det sedan övernattades på klostret frös alla. Ingen kunde tvätta sig, ty allt vatten var fruset. Klosterträdgården var intäckt av is och snö. Vi låg med fyra-fem filtar men frös ändå fullt påklädda under en massiv värmevikt. Värst av alla frös buddhisten. Vi beslöt att kalla klostret för "Winter Garden Hotel".

När bussen på återvägen på nytt stannade vid ökenkaféet för lunchpausen hade ägaren tagit vara på mina handskar, så att jag fick tillbaka dem - ett vackert tecken på egyptisk ärlighet. Han hade ändå inte vetat att jag skulle komma samma väg tillbaka.

Det vackraste av alla tecken var dock planteringen uppe på Mose berg, en vacker cypressörtagård mitt i snön på denna heliga plats, kanske den heligaste av alla, vars frid inom en naturlig fästning innanför bergstopparna fullkomligt tog andan ur en med sin fullkomlighet. Naturligtvis hade Moses kunnat tänka ut hela Moselagen endast på ett ställe som detta i en så påtaglig omedelbar närhet av öknens egen omätligt majestätiske Gud. Och här reste sig grönskande cypressträd mitt i ett norskt snölandskap. Öknen var full av vatten, och öknen grönskade. Det var bara att konstatera.

29.2. Konferensen avslutades i skuggan av den stora pyramiden. Alla var ledsna över uteblivandet vid Sinai, medan buddhisten var dagens hjälte. Endast han hade tagit samma buss som jag. De andra hade alla valt lättare färdsätt och färdvägar och därför blivit på vägen. En bil hade fått motorstopp och blivit stående mitt i öknen under en kall och fasansfull väntan på hjälp. Hindun hade blivit sjuk, och de som körde med honom måste föra honom till Suez. Det tredje ekipaget hade stannat i Nuweibas sommarparadis efter att ha avskräckts av Sinais vinterlandskap och tagit för givet att alla andra skulle reagera på ungefär samma sätt.

Den som sagt minst av alla under konferensens dagar var juden, liberal och lärjunge till Abba Eban. Nu kom han äntligen med sin syn på saken. Han vände sig till muslimerna och de kristna, som haft invändningar mot att den nya dekalogen "glömt" Jesus och Muhammed.

"Den säger heller ingenting om Moses, Toran eller Talmud. Ändå är den ur judisk synvinkel fullt acceptabel. Vi kan aldrig förneka de ortodoxas förekomst, eller de bokstavstrogna, som jag vill kalla dem, och vi kan aldrig ta deras rätt att få vara bokstavstrogna ifrån dem, vare sig de är ortodoxa judar, islamska fundamentalister, mormoner, Jehovas vittnen eller scientologer, men en sak kan göras och måste göras. Alla sådana bokstavstrogna använder sitt fastklamrande vid bokstavligheten som skygglappar mot omvärlden. Hela deras verklighetssyn blir därav förvriden och oriktig. Därför är det av högsta vikt att bokstavstrogna aldrig får något politiskt inflytande. Deras bokstavstrogenhet är total andlig underkastelse under ren andlig diktatur, och därför måste bokstavstrohet leda till diktatur. Därför är bokstavstrohet oacceptabelt i en demokratisk verklighet där fredlig samverkan är av nöden för överlevnadens skull, i synnerhet i nya svåra tider som hotas av Aids och global miljökatastrof. I sådana tider är det absurt att kräva att allt skall bli bra om man bara noggrant följer alla tredje och fjärde Moseböckernas regler och föreskrifter, om man bara gör de rätta pilgrimsresorna och om man bara går i mässan varje söndag. De heliga skrifterna från Moseböckerna till evangelierna och Koranen är stor litteratur och kanske den största, Moselagen går litterärt djupare ner i våra mentala rötter än vad till exempel Homeros, Dante och Shakespeare gör hos sina folk, och därför bör sådana böcker läsas ständigt om och om igen, men det går inte att genomföra deras ideal i verkligheten, ty verkligheten är ständigt oavbrutet föränderlig, och alla ideologers misstag är att försöka omsätta sina ideal i en statisk verklighet, vilket är den yttersta omöjligheten. För en framtid, som inte bara hotas av Aids och global miljökatastrof utan även, som vår vän Muhammed framhöll, av industrivärldens omänskliga kortsynthet och egoism, behövs det verkligen att alla religioner förenas till en enda som verkligen omfattar alla. Därför tar jag gärna emot denna nya dekalog, och jag uppmanar er muslimer och kristna att göra det samma. Moses, Jesus och Muhammed lär nog överleva ändå."

Nu tog broder Johannes till orda, min ortodoxe närmaste medarbetare, medskyldig till "dekalogen".

"Du har talat väl, hebreiske broder. Emellertid bortser du från en sak,. Varför har profeterna Moses, Paulus och Muhammed omgivit sina religioner med så höga och hårda murar av skenbar intolerans och stränghet? Saken är den, att det tyvärr finns mycket ondska bland mänskorna. Hur hög vår idealism än är, så måste vi samtidigt omge vår verksamhet med ett ogenomträngligt skydd mot just ondskan. Vår shiitiske broder var den förste som vågade ta upp den saken, men ingen har tänkt på hur till exempel din nya dekalog, Christian," (därmed gav han orättvist mig äran för den,) "skall kunna skyddas mot framtida missförstånd och avsiktliga feltolkningar som kan leda till attacker och ondska. Därför måste vi ha fler sådana här konferenser. Det här är en början som kräver en fortsättning. Det måste vi återkomma till när väl denna blivit skriftligt dokumenterad och justerad. Därmed avslutar jag denna världens hemligaste religiösa konferens." Och i egenskap av dess ordförande avslutade han den.

1.3. Därmed var det bästa av resan över, och den ofrånkomliga melankolin efter en höjdpunkt infann sig. För att bli av med den reste jag till Luxor: en tolv timmars tågresa sittandes hela natten. Men det var värt besväret. Luxor är en underbar plats, och man förstår att så många faraoner ville bli begravda här. Jag tog in på ett hotell där värdskapet var nubiskt och fick således stifta bekantskap även med något av Nubiens mysterier. Nubierna, vilkas land börjar vid Assuan, motsatte sig byggandet av den stora dammen, varpå Nasser 1967 lät spola bort och dränka 3000 av de besvärligaste nubierna i den mest motspänstiga byn nedanför dammen, och därmed bröt han det motståndet.

När vi nu ändå drabbats av resans mera melankoliska del är det lika bra att även några melankoliska erfarenheter dokumenteras. Den mest melankoliska är den egyptiska girigheten. En normal egyptier förtjänar 200 kronor i månaden, en läkare och en tandläkare som jag träffade förtjänade 350, och dessa två var mycket bedrövade över hur hänsynslöst vissa egyptier lurar turister på pengar. De sätter sig helt enkelt fast på dem som blodiglar och släpper inte taget förrän de lyckats sälja sitt värdelösa skräp i form av förfalskningar och pastischer. Jag förlorade bortåt 150 pund (50 dollar eller 300 kronor) bara för att bli av med sådana blodiglar. Andra gjorde värre erfarenheter.

Mest melankoliskt var fallet med papyrusförsäljaren. Han hade storartade anor och hade övertagit rörelsen efter sin far, som fått premium av Anwar Sadat för att vara den ende som verkligen kände till hemligheten med papyrustillverkningen. Han visade mig hur man tillverkar papyrus. Jag hade sett det förut och imponerats av den utomordentliga noggrannheten i hantverket, men denne rike arvtagare gjorde det slarvigt och förklarade allting oklart. Hans påfallande slentrian gjorde det genast klart för mig vad jag hade råkat in i: blodigelsproceduren, och det fanns ingen annan väg ut än att köpa vad han ville sälja för så lågt pris som möjligt. Jag fick 55% rabatt, men ändå fick han mer än vad hans papyrusarbete var värt, ty han var bara intresserad av pengar, och hans fäderneärvda, internationellt högt ansedda firma hade en beklaglig framtid framför sig: att råka ut för dekadens genom slarv och spekulationer.

Även i det pittoreska Luxor florerade blodigelsmekanismen. Turist = pengar, och en sådan är till för att skinnas. Jag begick misstaget att inte genast gå till ett rekommenderat hotell. Jag inbillade mig att man kunde hyra en cykel och undvika hotell, då jag ändå inte skulle stanna över natten, men jag råkade på vägen ut för blodiglar som tvingade mig till ett hotell som tvingade mig att skriva in mig då jag annars inte kunde få hyra någon cykel emedan jag inte hade passet med mig. Även Sinai hade jag besökt utan pass men där sluppit utpressning.

Många ville sälja hasch till mig. Till slut frågade jag min nubiske vän, vars fader 1967 hört till de 3000 som Nasser spolade bort och dränkte i ett avsiktligt massmord, (Sovjet bekostade dammen,) varför så många ville sälja hasch till mig. Han förklarade att det var en lönsam verksamhet. Alla europeiska turister i Luxor ville gärna röka hasch. Melankoliskt.

Vad var mera melankoliskt: det arabiska nöjesfältet med bazarer och fullt håll-i-gång vid Konungarnas Dal i Luxor eller det arabiska nöjesfältet med fullt håll-i-gång och bazarer utanför världens största grav, Cheopspyramiden? Det fattades bara karuseller och pariserhjul, men det kommer väl med det ökande västerländska inflytandet.

Kairos slum var inte lika melankolisk i allt sitt oändliga elände. Det säger en del om dess standard, att de fattigaste tillåts leva på begravningsplatserna i de små gravkapell som byggts åt de döda, emedan det vore obarmhärtigt att hålla de fattigaste därifrån. Jag gick en dag vilse i Kairo och fick en ordentlig sight-seeing-tour genom det värsta armodet, men folk är ändå harmoniska, positiva och förnöjsamma, och glada tillrop mötte mig överallt. "Moustache-Barbe-Sahib" kallades jag glatt bland de fattigaste. Man behöver aldrig vara rädd i Kairo var man än rör sig, ty så genomgående är renhårigheten, och ett sådant vitsord för en världsstad, där Afrika, Asien och Europa möts, som är både Afrikas och hela den islamska världens största stad, är underbart i sin höghet. Lika stor som kriminaliteten är i New York, lika liten är den i Kairo.

Melankolin når emellertid en bitter höjdpunkt vid just Cheopspyramiden, där turisterna trängs för att få kräla in i gravkammarens yttersta mörker. Gravar byggs inte för att man ska klättra på dem eller krypa in i dem. Lämna Farao i fred med sitt eviga världsrekord i fåfänga.

Vad väntade du att få med dig till den andra sidan, gudomlige Farao?

Hela din rikedom, allt vackert guld, dina skepp, allting utom din själ?

Det var blott för din fåfängas skrytsamhets skull

som prins Moses en gång gjorde uppror mot dig

för att finna en mera bestående Gud än ditt glitter och guld, dina later och olater.

Samtidigt var du dock höjden av naivitet. Aldrig kommer man från

att den stora civilisationsenhetstanken kom till genom dig,

genom ditt riksförenande, genom din ordning och din underbara generositet.

Vad som slår en mest av alla fina skulpturer av Farao är hans "Stage Presence",

hans självsäkerhet och hans lysande och övertygande starka skådespeleri.

Men just den är hans fåfänga. Gagnlöst tog du med dig guld in i graven, o Farao,

hur mycket guld du än tog, ty din grav blev fullkomligt utplundrad ändå

av vandaler som logiskt nog tyckte att de bättre kunde behöva ditt guld än du själv.

I din fåfänga ligger du fullkomligt naken, o Cheops, och inte ens kvar i din grav,

som är tom, utan guld, utan någonting alls utom tomhet och nakenhet.

Eller var det kanske meningen? Kanske du insåg att du såsom död aldrig skulle bli

så respekterad som levande? Kanske du insåg, att du aldrig kunde ta med dig den makt,

som var den enda faktor som gjorde dig så respekterad och rik?

Kanske genomskådade du människosläktet och skrattar fortfarande åt det,

med tomheten i din gravs mörker, med en cynicism utan gränser?

Ja, skratta åt mänskorna, Cheops, ty de förblir obotligt fåfänga.

Kanske kurerade du din personliga fåfänga just genom byggandet av din rekordstora grav,

men för människosläktets, turisternas, alla småaktiga människors fåfänga,

(fåfänga hör alltid samman med småaktighet,)

har det nog aldrig någonsin funnits det ringaste hopp.

2.3. Vid min återkomst till Kairo berättade broder Johannes för mig det värsta. Efter min avresa lördag kväll hade de värsta meningsskiljaktigheterna mellan de kristna och muslimerna brutit ut. Armeniern hade vågat ta upp fallet Salman Rushdie till närmare behandling, vilket hade inlett en allt intensivare oändlig diskussion mellan de kristna och muslimerna, vilket småningom övergick till rent gräl. Hindun och buddhisten hade då dragit sig tillbaka jämte vår enda kvinnliga konferensdeltagare (den frånskilda), juden, zigenaren och ateisten. Till slut hade också muslimerna sårade och bedrövade dragit sig tillbaka.

Problemet var tydligen det, att Salman Rushdie inte var någon hädare ur kristen synpunkt, medan han var det ur muslimsk. Salman Rushdie har en gång för alla retat islam, och även om det var onödigt av islams shiamuslimer att låta reta sig så till den grad att de beslöt att stackars Salman Rushdie måste dö, så var det lika onödigt av armeniern, assyriern och kopten att blåsa liv i denna problematik bara för att reta Ismael och Muhammed.

Nu har alla rest sin väg utom broder Johannes. Han gjorde vad han kunde för att dämpa det fanatiska temperamentets svåraste avigsidor men lyckades inte helt. Emellertid hade han i någon form lyckats forma vissa riktlinjer för framtiden.

"Trots allt har vi nått en del märkliga resultat med vår konferens, som vi måste ta vara på. Men vi måste även skydda dem. Jag har fått alla de andra att gå med på, att endast du får skriva om vår konferens, då bara du kan göra det så att allt det väsentliga kommer fram utan att det väcker anstöt eller verkar propagandamässigt. Alla deltagare har av mig fått fullaste frihet att inför påflugna och fräcka frågor förneka hela konferensen, om det skulle behövas. Vår styrka är vår hemlighet, vår saknad av konkretiseringar som folk kan hacka på och bringa i tvivelsmål, och vår bästa politik för framtiden är att bevara hemligheten. När du skriver om konferensen, så skicka den inte till vem som helst, och blotta den inte för andra än för sådana som kan tänkas förstå den." Jag lovade att visa honom den fullständiga dokumentationen före någon annan.

Därmed blev det, och även han reste iväg som den siste, efter att ha väl sett till att alla de andra kommit lyckligt iväg. Utan honom hade konferensen aldrig blivit möjlig, han hade samlat alla orientalerna medan jag egentligen bara bidragit med damen och juden, och för mig var konferensens största succé det att broder Johannes över huvud taget gick med på att låta mig skriva om den.

Så här efteråt går det dock inte att undvika att misstänka, att den avgörande anledningen till att Johannes ville att endast jag skulle skriva om konferensen var, att jag var den enda av deltagarna som inte var närvarande vid grälen och upplösningen.

3.3. Det är avresedag, och det är dags att summera resan. Sammanlagt kostade den mig 5000 kronor. Efter erlagd avgift för resa och Kairohotell hade jag 1500 i reskassa (för mat, extra resor och nöjen) vilket gick precis jämnt ut. Det är hälften av vad min egyptiske vän och läkare menade att var minimum för vad en utländsk turist kan klara sig på under en vecka i Egypten. Jag hade till och med kunnat spara en femtedel därav om jag inte råkat ut för så många väl rutinerade blodiglar. Ett svenskt par, två av de tre deltagare i charterresan som jag kom i god kontakt med, och som båda blev sjuka, hade som jämförelse med sig 16,000 kronor. Varför blir man som turist sjuk i Egypten? Jag tror att den främsta anledningen helt enkelt är den drastiska kulturkollisionen. De för svenskt tänkesätt omöjliga förhållandena i ett muslimskt land blir helt enkelt för överväldigande, man upplever en psykisk mentalitetskris och blir extra sårbar, och så ådrar man sig vilka åkommor som helst. Ett par tog två extra resväskor med sig med enbart svensk mat och svenska konserver och drycker för att fullkomligt gardera sig mot de egyptiska magsjukdomarna. De blev sjukast av alla. Själv klarade jag mig utan andra kroppsliga besvär än en knäckt rygg efter Sinai och blåsor under fötterna efter diverse promenader i Kairo. (Att gå från Centralstationen till Cheopspyramiden tar 170 minuter.) Cykeltutflykten i Luxor kurerade allt.

Det var den materiella summeringen. Min personliga summering av konferensen måste tyvärr, hur positiv helhetssumman än blir, dock bli negativ för islams del. Den muslimska drillningen, indoktrineringen och manipulationen av allt enkelt fattigt folk är på sina håll skrämmande lik systemet i Maos Kina. En fattig muslim kan aldrig räkna med att kunna bli välbärgad eller ens kunna höja sig ur sitt totala armod så länge han håller fast vid islam och följer dess regler. Islam är en andlig diktatur grymt genomförd och etablerad av Muhammed, och att vara en lojal muslim är att vara livegen på livstid, en slav under ett strängt diktatoriskt förtryck. Männen låtsas inte om det, men man märker förtrycket hos kvinnorna. Deras svarta nunnedräkter, som döljer allt utom att de kan se, är i själva verket uttrycket för att de har gett upp som människor. De har försakat sitt människovärde och lever under en kronisk, bitter, tårlös och apatisk sorg utan gränser. Enda sättet för någon att bryta islams andliga förtryck och dess förnekande av allt människovärde är att bryta med islam.

Dock bör man skilja skarpt mellan sunni och shia. Sunni kan respekteras, den är inte omöjlig utan liberal, tålmodig, fredlig och respektfull, men shia är en sekt som med politisk makt bara kan bli livsfarlig. Till varje pris måste den politiskt upplösas och berövas all möjlighet till politiskt inflytande, ty med politisk makt som tillhygge kan den bara göra sig skyldig till mänskliga tragedier av oöverskådliga och ofattbara dimensioner.

Därmed tar jag avstånd från Shia, lämnar Sunni i fred och fattar med varm sympati en sådan sällsynt muslimsk individualist som Salman Rushdie varmt om handen.

Kairo 3.3.1992 klockan 9 på morgonen.

Helt fel hade emellertid kommunismen icke. Dess stora misstag var att förtränga och undertrycka religionen samt att nonchalera demokratin. Det viktigaste resultatet av mötet i Egypten var det klara ådagaläggandet av att världens verkliga fiender inte var tredje världens religiösa fanatiker utan första världens materialistiska rovlystnad. Det är inte tredje världens religiösa fanatiker som åstadkommer global miljöförstöring, storstadskriminalitetsutbredning, kärnvapenarsenaler, narkomani och universalsuicidala tendenser utan första världens industrialistiska materialister.

Emellertid omfattar den kortfattade redogörelsen allt det väsentligaste som kom fram vid konferensen. Broder Johannes har bestämt avrått mig från att lägga till något ytterligare, och även flera av de andra deltagarna menar att dagboksanteckningarna avslöjar mer än tillräckligt.

Därmed vågar jag skicka ut detta dokument för allmän kännedom som ett gott budskap för somliga och som ett kontroversiellt magsår för andra.

P.S. (17.3) Många tror att jag hittat på alltsammans. De får tro vad de vill. Jag räknar inte längre med att bli trodd av någon som inte själv var med. Man har ju även betvivlat förekomsten av den första sammankomsten vid Sinai, att Jesus över huvud taget existerade och till och med att sex miljoner verkligen skulle ha dödats under andra världskriget. Tydligen är allt judiskt tvivelaktigt, just emedan Gud är med i spelet.

Naturligtvis kan jag inte sticka under stol med att jag faktiskt inte rapporterat hela sanningen. Kanske har jag förskönat "konferensen" en aning med att bara ta med de bästa bitarna. I själva verket var Sinaifiaskot mycket värre än vad som framgår av min knapphändiga skildring. Emellertid bör den som direkt anklagar mig för lögn kunna bevisa att han själv i så fall inte har fel.

Faktum kvarstår, att den nya dekalogen existerar som ett förslag till mänskligheten om ett förenande av alla religioner. Mänskligheten är helt fri till att förkasta det eller acceptera det som den vill.

Mera bekymmersamt är läget i Irak, vilket inte blir bättre så länge Saddam Hussein får fortsätta vara diktator. Hårdast drabbade av Kuwaitkrisen är alla utom de skyldiga, alltså kurderna, Shiamuslimerna i söder och de 13 procenten assyriskt kristna. De assyriskt kristna i Irak, Syrien, Turkiet, Iran, Libanon och andra ställen är cirka 5 miljoner och har det lika svårt överallt. De om några är en faktor att räkna med i byggandet av en framtid i detta politiskt i stark upplösning varande område.

Naturligtvis har kurderna rätt till en egen stat. Ju snarare den bildas (på Turkiets, Iraks, Irans och Syriens bekostnad,) desto bättre. Så länge de inte får sin egen stat, så länge fortsätter inbördeskrigen. Emellertid är de inte helt oskyldiga till sin egen förtvivlade situation.

I början av seklet försiggick under decennier (1893-1924) ett märkligt politiskt agerande som måste anses ha varit av avgörande betydelse för allt elände i området. 1 à 2 miljoner kristna armenier utrotades av turkarna medan världen såg på och gjorde ingenting. 1909 ägde de värsta massakrerna rum samt under det första världskriget, då hälften av alla armenier i Turkiet (750,000) mördades. Skeendet har bara en parallell i historien: tyskarnas massaker på 6 miljoner judar under andra världskriget. Det senare fallet känner alla till. Judarna har fått sin egen stat, tyskarna har erkänt sina brott, många av de skyldiga har straffats, och ännu idag får Israel pengar som gottgörelse. Naturligtvis är allt detta inte nog för att försona 6 miljoner oskyldigas död. Men ingenting har gjorts för att försona slakten på 1 à 2 miljoner (ingen vet exakt hur många) armenier. Inte ett öre har utbetalats i gottgörelse, inte en turk har officiellt erkänt något brott, det finns bara 100,000 armenier kvar i Turkiet idag, och många av dem är tvångsomvända till islam.

Deltagare i slakten var kurderna. I Allahs namn gjorde turkarna och kurderna gemensam sak och utrotade armenierna så gott de kunde, och idag har kurderna problem med turkarna, medan turkarna har lika stora problem med kurderna. Så länge turkarna har dessa problem kommer Turkiet aldrig med i EU. Emedan turkarna verkar vara minst lika hårdnackade inför att ge kurderna fria (med en tredjedel av Turkiets yta) som Farao var inför att släppa iväg Israels barn, verkar problemet än så länge vara för intrikat för att kunna lösas, ty 1 à 2 miljoner mördade oskyldiga armenier väntar dessutom på en gottgörelse som de aldrig kan få, ty vem ska ge den, och hur ska det gå till? Mot detta framstår Khomeinis offrande av 70,000 politiska martyrer som en blygsam parentes.

Det bästa vi européer kan göra för att lösa våra invandrarproblem är att ordna så att invandrarna kan leva i säkerhet hemma i sina egna länder.

Göteborg 28.3.1992.

Allt tycktes jag ha kommit ihåg. Ändå kändes jag så underligt lätt på något vis. Hur kunde allt vara så lätt när jag hade så mycket att bära på? En fullastad ryggsäck och två tunga resväskor - med ens bröt kalla kårar ut över min rygg. Ryggsäcken! Den hade jag glömt hemma...

På tåget från Köpenhamn till Hamburg hamnade jag mitt i ett sällskap av sex mycket glada unga danskar, som skulle till Hamburg över helgen (det var fredag) bara för att roa sig. Flera av dem hade aldrig varit i Hamburg förut och allra minst över en helg. De var fullständigt aningslösa i sin hejdlösa nöjesentusiasm, och de hade börjat i så god tid som möjligt. Även andra passagerare och särskilt damer utsattes för deras bullersamma sällskap, som blev tämligen påfluget och påstruket i all sin välmening och aningslösa oskuld. Gossarna visste inte ens vart de skulle ta vägen i Hamburg. Det enda de visste var hur man låter danskt öl flöda, och denna konst utvecklade de med bravur till att även omfatta imponerande mängder rödvin och groggar. Efter Puttgardenfärjan gick det så långt att deras drycker inte längre hölls i deras glas, så att det blev allmänt fotbad i vagnen. Dock var deras sällskap mycket trivsamt och glatt och i högsta grad underhållande. Man befarade bara med goda skäl att så glada unga män för första gången i Hamburg på urskiljningslös jakt efter dansanta damer ganska snabbt skulle förlora ganska mycket pengar...

En ensam slovensk man skulle med samma tåg till Ljubljana och fann sig ställd inför samma bekymmer. Turistinformationen hade lämpligt nog stängt för dagen, och klockan blev 21.40. Var fanns tåget?

Klockan 21.43 inträffade det förbluffande miraklet. Alla tågskyltar förkunnade med ens att tåget hade gått. Tåget försvann från den stora skylttavlan och från spår 13 utan att någonsin ha stått där. Ingen kunde för oss förklara mysteriet med det tydligt och precist utannonserade men komplett obefintliga tåget. Effekten var den samma som om tåget hade blivit upplöst i alla sina atomer strax innan det kom in på stationen. Ännu idag väntar problemet på en logisk, kemisk och matematisk lösning, som aldrig kommer att kunna presenteras i brist på vetenskaplig trovärdighet. Conan Doyle har skrivit en historia om ett tåg som försvann på liknande sätt, men han hade åtminstone en förklaring.

I Budapest försvann ett annat tåg. Det skulle ha avgått ett tåg från Budapest till Warszawa klockan 15 enligt alla tidtabeller, men det tåget hade tydligen avgått för alltid. På vissa obskyra ställen i Budapest Keleti Pu-stationen (som till exempel bakom annonspelare) hade man omsorgsfullt med blanka remsor tejpat över just det tågets plats i tidtabellen, och ej heller utannonserades det på skyltar, så tydligen hade åtminstone någon upptäckt att det tåget hade försvunnit.

Denna station har annars två olika högtalarsystem. På det ena är det en herre som meddelar vilka tåg det är som går och när, och på det andra är det en sluddrig dam. Båda systemen har samma melodiösa introduktionssignal, en vacker treklang neråt med början från grundtonen med någon ornamentik, men olyckligtvis i olika tonarter. Ibland kolliderar de med varandra och försöker meddela något samtidigt med häpnadsväckande musikaliska fenomen som följd, då oavsiktliga melodier med knorr uppstår i originell opreciserad tonart. Efter att de har kolliderat är det alltid tyst i högtalarna en lång stund innan vare sig mannen eller den sluddriga damen vågar försöka meddela något igen.

Eftersom jag på grund av diverse försvunna tåg både hamnade och fick vänta i Budapest fick man där även stifta bekantskap med den lokala väntsalsproceduren. Den har pittoreskt nog alla de klassiska ingredienserna: där samlas original, där sovs det, där snarkas det professionellt, där smusslas det med flaskor, och där hålls diskreta privata sammankomster av antingen flytande eller intim natur, allt för att öka trivsamheten i denna filial av de internationella tågväntsalarnas universella Lonely Hearts' Club. Var fjärde timme inspekteras klubben av vakter som då ägnar sig åt att återställa ordningen. När de kommer försvinner snabbt alla flaskor i diskreta gömmor, och vakternas enda uppgift blir sedan att obarmhärtigt väcka alla som sover. Om den sovande vågar reagera med berättigad harm över en hjärtlös väckning blir det palaver och i värsta fall förhör, men jag såg gudskelov ingen köras ut därifrån hur utslagna de alla än var.

I stort sett är i hela Östeuropa tågresekombinationsmöjligheterna obefintliga. Om man som svensk vill resa till Warszawa får man räkna med att vänta i minst fem timmar vid varje tågbyte. Jag försökte mig på en direkt tripp non-stop Göteborg-Istanbul med bara en halvtimmes uppehåll vid varje byte enligt en svensk tidtabells sedvanligt optimistiska standard. Företaget strandade på fenomenet spårlöst försvunna tåg, och jag fann mig strandsatt i Budapest med en extra väntetid på precis 13 timmar. Lyckligtvis såg det ut att finnas ett omöjligt tåg som krånglade sig upp över Karpaterna utmed den ryska gränsen till Krakow i Polen. Spänningen inför att se om detta tåg verkligen skulle finnas i verkligheten var total. När det slutligen faktiskt uppenbarade sig både på anslagstavlan och i verkligheten var det som att äntligen se ett verkligt fartyg nalkas vid horisonten efter fem år på en öde ö.

Något av en tänkbar förklaring till de försvunna tågen visade sig ombord på detta sällsamma Krakowtåg. Tre passagerare satt i min vagn, en i resten av sittvagnståget, och om man undantar sovvagnen var det detta dussinvagnarstågs hela klientel. Av tio vagnar var i princip sju tomma.

Detta tåg hade dessutom vissa speciella unika tågegenskaper. Värmen var så kraftigt på att vi svettades fastän vi färdades för full fart med tågfönstret öppet till maximum, och ändå hade vi sänkt värmen till lägsta möjliga nivå. På toaletten fanns det inget vatten. Jag utförde en modig specialexpedition mitt i natten på jakt efter rinnande vatten och fann inget i hela tåget förrän fyra vagnar längre bort i första-klass-vagnen, där ingen satt. Det vatten som fanns där var kokhett, och eftersom tydligen rören var trasiga rann det inte ut i lavoaren när man öppnade kranen eller ens ner i toaletten utan i stället direkt ut på golvet. Om man inte fått fötterna varma tidigare fanns det möjlighet på denna toalett. Jag och min reskamrat från Wales drog den logiska och kemiska slutsatsen att allt övrigt vatten i tåget måste ha kokat bort.

Nästan ensamma i hela tåget satt vi och spelade Backgammon hela natten medan vi försökte glömma den tropiska hettan under utbyte av liknande absurda erfarenheter från andra ungkarlsspöktåg i gudsförgätna länder, en lämplig sysselsättning i vår märkvärdiga belägenhet, ehuru vi inte kunde vara fullt säkra på att det folktomma tåg som rusade iväg med oss i natten mot Karpaterna inte även det var i färd med att försvinna, som så många andra, förrän det faktiskt kom fram till Krakow, Polens underbara gamla helt intakta medeltida huvudstad, (Warszawa gjordes till huvudstad först av Wasakungen Sigismund,) där det dock regnade hela dagen. Det regnade sedan även i Katowice. Att gå där omkring på jakt efter obefintliga restauranger, som alla var stängda, då det var söndag, i bara sandaler, var faktiskt inte så värst roligt i längden, då vattenpölarna i Katowice är outrannsakliga i sitt förrädiska djup och sin strategiska belägenhet. På tal om farliga vatten måste det dock här även trots vissa läsares uttryckliga motvilja redogöras för ett polskt toalettbesök, då ett sådant måste anses höra till detta lands mera häpnadsväckande upplevelsemöjligheter. Vad som helst kan nämligen hända, vilket nedanstående torde belysa.

Alla polska offentliga toaletter är från början avskräckande genom de typiska käringar som sitter utanför och vaktar dem. Deras enda jobb är att sälja toalettpapper till sådana som menar sig behöva sådant. De är alla i avancerat käringsstadium, minst 60 år och ej över 70, de har alla tänder kvar och kan bitas, och de är alla fetlagda och sitter. Polskt toalettpapper kan undfås genom deras nåd för priset av 1000 zloty (50 öre). Toalettpappret i fråga är tidningspapper men lyckligtvis otryckt sådant. Toalettkabinettet är sedan en extremt trång liten skrubb i allmän oordning och i avancerat hygieniskt upplösningstillstånd, ett tacksamt studieämne för en kemist eller egyptolog, ty varhelst någon har kunnat skriva eller rista eller teckna något finns det hieroglyfer enligt besökarnas tillfälliga vildaste fantasier. (Jag har aldrig tidigare på någon offentlig toalett sett en heroinkanyl framställd som en avgud.) I denna lilla våta trånga skrubb måste jag (för att vara säker på att inte förlora någon partikel av mitt bagage) pressa in mig med en ryggsäck, en plastpåse med matsäck samt två resväskor. Det säger sig självt att det därefter var tämligen omöjligt att kränga av sig byxorna. Efter ett knep och ett knåp och ett tredimensionellt pusslande av högsta svårighetsgrad lyckades man omsider komma i gynnsamt läge, men den värsta krisen återstod ännu. Naturligtvis var klosetten förstoppad. Utan att jag ännu hade spolat och medan jag alltjämt sitter upptagen av för lokalen ändamålsenligt arbete, så märker jag plötsligt till min synnerliga förvåning att vattennivån i klosetten sakta men säkert är i obönhörligt stigande. Med resväskor, matsäck, ryggsäck och tills vidare oskadda kläder omkring är naturligtvis konsekvenserna av en sådan oförklarlig lokal och oupphörligt tilltagande vattennivåhöjning att befara, då ett Niagara på ett så trångt ställe måste innebära oöverskådliga fataliteter. Det fanns bara en sak att göra, vilket även den historiska lindansaren som en gång gick på lina över Niagara klart insåg, nämligen att skynda sig över linan innan man spolades ner i Niagarafallen. Hur det sedan slutade, efter att jag väl lämnat den offentliga polska toalettkulturen med dess främlingsfientligt stigande vattennivåer väl avvägda efter graden av aktuella krissituationer bakom mig, får därtill anpassade lokala myndigheter ta ansvaret för.

Det här med extrema temperaturer i polska tåg förekommer inte allenast i obefolkade specialtåg utan även i helt vanliga tåg för vanliga mänskor. Tåget från Krakow till Katowice var ett fullproppat lokaltåg i vilket värmen var så påträngande att flera damer (om dock mest tanter åt det fetlagda hållet) fick tydliga problem med att det brände illa i ändan, då många värmeaggregat var direkt under sitsarna.

Polen är mera förfallet än Ungern och mera melankoliskt. Mänskorna där är mycket snälla, goda och fromma men också mycket passiva och fatalistiska. De tror inte de kan göra något själva. I Ungern är mentaliteten mera romantiskt glödande, frenetisk och energisk. Även där finns den tragiska melankolin men har där ett pathos och en passionerad glöd. Polackerna är ödmjukt estetiska medan ungrarna är passionerat estetiska. Polen är i många avseenden motsatsen till Tyskland. Tyskarna är välordnade, metodiska, oförskämda, odrägliga och skrytsamma av naturen medan polackerna är oordnade, kaotiska, outsägligt sympatiska och gränslöst ödmjuka. En polack tål därför vad som helst medan en tysk inte tål någonting.

Detta kan verka som generaliseringar men är dock karakteristiska drag i folkmentaliteten. Bäst trivs jag i Ungern. Antagligen kommer Polen och Ungern ungefär samtidigt med i EG, de har ingen brådska och skyndar långsamt men har det ändå väl förspänt, Polen genom sina privata överenskommelser med Tyskland (som ger tyskarna i Polen särskilda privilegier, egen språkundervisning, egna skolor, etc.) och Ungern genom sin starka energi. I Tjeckoslovakien är situationen svårare genom den löjliga slovakiska nationalismen. Tjeckoslovakien har varken pengar eller jobb, allt privatiseras utan att någon kan köpa, och slovakerna gör inte saken bättre genom sina separatistflummerier. Politiskt saboterar de landets möjligheter, och de är för obildade för att förstå bättre.

I Turkiet är situationen ungefär som i Tjeckoslovakien men annorlunda. Kurderna vill separera, och turkarna vill inte förlora deras land. Ingendera vill ge efter för den andra. Kompromissmöjligheter finns inte. Följden är ett kroniskt inbördeskrig och en ond cirkel som ständigt blir värre, ty ju hårdare turkarna motverkar kurdernas separationssträvan, desto hårdare vill kurderna slåss för att få separera.

Problemet förvärras ytterligare av att ingen tror på en kurdisk stat. Kurderna är helt enkelt för outvecklade. Desto hårdare kämpar kurderna för en egen stat. Och om de en dag får en egen stat kommer de sedan inte att ge sig förrän de också brutit loss territorier ur Irak, Iran och Syrien. Således har alla i området skäl att bekämpa kurdernas frihetssträvanden. Det hela är upplagt för utveckling av ständigt svårare terrorism, som åtminstone Libyen och Iran till en början kommer att understödja och med tiden kanske även andra terrororganisationer. Kurdproblemet är således ett öppet och tilltagande kräftsår för hela den islamska världen. Kurderna har en lång fest framför sig. Turkarna idag ser i allmänhet bekymrade ut.

Därför var den turkiska melankolin tämligen brydsam. Jag älskar Konstantinopel för dess urgamla universalitet, dess ljuva gästfrihet, dess underbara pittoreska charm och för dess oemotståndliga älskvärdhet; och att då samtidigt bevittna turkiska soldater på väg ut för att meningslöst slakta kurder, fyllde en med outhärdlig smärta, i synnerhet som det i dagens läge (7.4.1992) var omöjligt att se någon lösning på den tilltrasslade problematiken. Islam och politik går inte ihop. De muslimska ländernas kanske enda räddning ligger i att inse detta.

Hela situationen är egentligen ganska tokig och har oerhörda möjligheter. Turkarna kallar Helmut Kohl för en ny Hitler (för att han inte vill leverera fler tanks åt turkarna att göra köttfärs av kurderna med) och kurderna för terrorister och kommunister och lurar Amerika till att tro att turkarna har rätt och att turkarna inte har något problem med kurderna. Det hela har möjlighet att utvecklas till en gigantisk politisk komedi, där de stora förlorarna blir Turkiet, USA, islam och Nato, och där vinnarna blir kurderna, deras bundsförvanter, Grekland och EG. Turkiet riskerar att sluta som en söndertrasad tiggarnation som blir beroende av att andra tänker åt dem, en utveckling som Turkiet kommer att kämpa emot med alla medel genom att först och främst massakrera så många kurder som möjligt. Om krisen drives tillräckligt långt skulle den kunna ramponera inte bara hela islam utan även hela Nato. President Bush är redan förvirrad och dessutom felaktigt informerad, medan överste Khadaffi, islams nye högste ledare, vill spela rollen av löjlig kalif. En hemlig extra nyckelroll spelas dessutom av okända vänsterelement i Turkiet, som har på programmet att avrätta fem turkiska poliser om dagen och ibland lyckas hålla den takten, vilket turkarna naivt ger kurderna skulden för, som de kallar kommunister för att imponera på Amerika. A magnificent set-up for the downfall of humbugs. What next?

Bulgariens räddning förblir dock musiken. Det musikaliska intresset är innerligt, och smaken och sinnet är högt utvecklat. De talrika nyutexaminerade musikerna är unga och lovande, dagligen upplevde jag hänförande gratisdebutkonserter som gavs av examinander på löpande band, och publikintresset var utomordentligt. Därmed kommer vi in på litet välbehövlig musikalisk omväxling.

Det musikaliska utbudet i Sofia är utomordentligt och ytterst varierande. Under drygt två dygn hörde jag konserter med musik av Petrassi, Morreconi, Tartini, Mozart, Bach, Beethoven, Schubert, Schumann, Chopin, Brahms, Tjajkovskij, Skrjabin och ett otal inhemska kompositörer. Den mest utsökta talangen jag fick uppleva hette Slatka Slatkova, vilket ungefär betyder Gulda Gulddotter. Även den bulgariska folkmusiken är högt utvecklad och till fullo njutbar. Minst imponerad var jag av den moderna musiken (Morreconi, Petrassi m.fl.) samt importerad västerländsk rockmusik. Man måste än en gång fråga sig: varför måste en konsert med idel njutbara stycken av klassiska mästare sedan ändå alltid även fördärvas av något modernt atonalt katzenjammerstycke? Varför måste oskyldiga människomassor, som inte gjort något för att förtjäna det, dränkas på offentliga ställen av den mest barbariska tänkbara amerikanska rockmusik, som bara är hysterisk apteater, hesa skrik och skrällande oväsen? Varför fördärva så mycket god musik, som ändå finns, med att överrösta den med dålig? Hisnande musikaliska skönhetsupplevelser åtföljda av hänsynslös rock eller tolvtonsmusik kan bringa vilken seriös och känslig musiker som helst till en sådan förtvivlan att han tystnar för evigt. Är det den moderna atonala och rockmusikens mening? Åtminstone är det dess mest anmärkningsvärda effekt: att genom sitt avskräckande exempel avskräcka musiker från att bli musiker.

Åter till Östeuropas märkvärdiga tågförhållanden. Ner till Konstantinopel var tågen överhettade, så att man kokade bort; från Istanbul tillbaka till Europa var tågen helt utan värme, så att man frös ihjäl. Tågförbindelsen mellan Belgrad och Zagreb var bruten. Det innebar att Hellasexpressen (från Athen till Venedig) måste gå över Budapest och Wien i stället för över Zagreb och Ljubljana med dubbelt så lång väg och ett dygns extra resa som följd. Från Athen kunde man visserligen ta Patrasvägen med färjan till Brindisi i stället, men från Sofia är det lika långt till Venedig via Brindisi som via Budapest och Wien.

Bulgariska järnvägsstationer har ett numrerat antal perronger med två spår vardera, och på varje spår står i regel tre olika tåg. Perrongerna är oändliga. Ett tåg kan preciseras på följande sätt: 6:11:3. Det betyder perrong 6 spår 11 del 3. Ingen stins eller konduktör vet någonting om tågen, så det lönar sig aldrig att fråga. Vanligen får man springa över spåren från tåg till tåg och använda uteslutningsmetoden. Har man tur hinner man med det rätta i panik i sista minuten genomsvettig och hjärtslagsmässig, men i så fall kan man vara säker på att det sedan går i orätt riktning.

Vojvodina är kanske ett viktigt kapitel i det jugoslaviska sammanbrottet. Där lever ännu idag 7 à 800,000 ungrare (30% av befolkningen), och före 1914 fanns det inte serber här. (Vojvodina är den nordligaste delen av Serbien mellan Belgrad och Ungern.) Serberna har senare infiltrerats och inplanterats här liksom i hela Kroatien och Bosnien. Jugoslavien var egentligen ingenting annat än ett diktatoriskt Stor-Serbien, som nu slåss desperat mot kroater, bosnier och albaner för att få behålla sin imperialism. Serbien är fortfarande en kommunistisk diktatur, och ungrarna i Vojvodina blir oupphörligt gradvis bestulna av regimen på allt vad de äger. När Ungern var kommunistiskt hade ungrarna i Vojvodina det mycket bättre än vanliga ungrare, men nu har kriget brunnit i ett år i hela Vojvodina. De ungrare där som ännu äger något måste gradvis sälja det och smuggla över sina pengar till Ungern för att överleva, åtminstone så länge kriget fortsätter och så länge Vojvodina förblir under serbiskt kommunistiskt styre.

Serberna är helt enkelt vilseförda av en diktator, som inbillar dem att de är ett utvalt folk som judarna och grekerna, och han lever bara på sin nationalchauvinism och egoistiska storhetsdårskap. Judar och greker är fiffiga, språkbegåvade och intelligenta, medan serberna är motsatsen. Diktatorn lever i en drömvärld, vilket bara förvärrar Stor-Serbiens sammanbrott. Serbiens enda hopp vore ett totalt och drastiskt regimombyte genast. En revolution i Belgrad med serbiskt inbördeskrig som följd vore välkommet, ty en sådan läxa är kanske vad serberna behöver för att nyktra till.

I Italien är situationen en helt annan. I början av april var det val, och segern hembars av ett nytt parti som bär det historiska namnet Lombardiska Ligan. Partiet är ett missnöjesparti, och det har vunnit sina röster på sin rasistiska avoghet mot syditalienare och negrer. På en fråga ställd till en av dess segrande ledare Bossi, som lydde: "Vem vill ni först kasta ut ur Norditalien - negrerna eller syditalienarna?" lär han ha svarat: "Plikten först och nöjet sedan." Partiet vill dela upp Italien i tre olika länder, och dess huvudargument är att negrerna och syditalienarna lever på norditalienarnas bekostnad. Likväl är det norditalienare som anställer dem emedan de inte vill utföra grovarbete själva.

På Sicilien tar man denna nya politiska utveckling med ro. Man betraktar den norditalienska ligan (med Italiens rikaste stad Mantua som huvudsäte) som ett ryggradslöst protestparti och menar att sicilianarna och syditalienarna med sin större flexibilitet och levnadsfantasi ändå förblir överlägsna de mer materialistiska och inskränkta norditalienarna, som mest baserar sin motvilja mot söderns folk på avundsjuka och fördomar. Dock har man förståelse för norditalienarnas logiska avoghet mot maffian och dess inflytande.

Från en neutral synpunkt är det nya norditalienska rasistiska högerpartiets framgång en frisk fläkt i italiensk politik, som animerar den och inleder många nya välbehövliga debatter. Emellertid måste jag som alltid i Italien försvara södern mot norden.

Visst är norden rikare, mera tekniskt utvecklad, bättre ordnad och står dess standard på en högre nivå. Visst kommer maffian och dess avarter från Sicilien och södra Italien. Men vem försörjer den? Medelhavets greker, syditalienare, sicilianare och andalusier, som vanligen är enkla och fattiga, är inte narkomaner. Droger konsumeras av rika städer som Milano, Madrid, Barcelona och rikare länder som Tyskland, Holland och USA. Det är i de nordliga rikare storstäderna och industriländerna som man påträffar det stora förfallet, den tilltagande moraliska dekadansen och det ständigt accelererande drogmissbruket. De rika städerna och länderna, som betraktar de fattiga som underlägsna parasiter och vill bli av med dem av rasistiska fördomsskäl, underhåller och bibehåller kriminella institutioner som maffian vid makt och drogimporten genom ren självdestruktivitet. Det var imponerande att se att det inte fanns något spår av någon prostitution i Palermo. Om den fanns var den så snyggt hanterad att det var omöjligt att upptäcka den. Ändå brukar sådant märkas genast så fort det existerar. I Andalusien, Sicilien, Syditalien och Grekland lever man enkelt och anspråkslöst men rent och mänskligt, medan man i länder som USA och Sverige frossar i droger, prostitution, våldspornografi och annat sådant. Då är livet i de fattigare arbetarproducerande svartskalleländerna betydligt friskare. Jag tror med bestämdhet, att de drogimporterande länderna och städerna aldrig kan komma till rätta med drogmissbruket, medan man just i länder som Grekland och Sicilien verkligen kan sätta in ett effektivt motstånd och en segerrik bekämpning av detta världsproblem, denna världssjukdom och denna civilisationspest genom den högre andliga levnadskonstsstandard som finns i dessa länder.

Apropå det, när jag nu ändå är så kättersk som möjligt, så hörde jag en intressant teori om uppståndelsen på Sicilien. Muslimerna menar ju att Kristus aldrig dog på korset. Teorin jag hörde från en läkare hävdar, att själva det fantastiska uppståndelseögonblicket, när Jesus enligt kyrkan reser sig ur sin grav (utan ögonvittnen) och slår vakterna med förskräckelse och försvinner, i själva verket är det ögonblick när Jesus dog. Enligt läkaren är det fullt möjligt, att Jesus skulle ha klarat sig genom hela korsfästelsen (med spjutgenomborrning och allt) för att sedan först när hela lidandet äntligen var över kunna i lugn och ro andas ut i sin grav. Sedan skulle esséerna ha kommit och fört bort hans kropp bara för att förbrylla mänskligheten och ge anledning till en segerrik kristendom, som levt som högst på Jesu liks bortförande ända sedan dess. Läkaren menade, att Jesu dödsögonblick, efter alla de lidanden han gått igenom, i sanning skulle ha varit som ett triumferande uppståndelseögonblick om dock enbart för själen.

Åter till katolska kyrkans kaotiska och allomfattande identitetskris. Lyckligtvis finns det traditionalister som håller fast vid den gamla gudstjänstformen på latin. De är bannlysta, mänskor plägar ju i blind okunnighet förbanna vad de inte förstår, de är otillåtna och utestängda från alla normala katolska sammanhang, av alla religiösa mänskor i hela världen är de av katoliker de mest föraktade och mest förtalade, och om de ej öppet förtalas och sprids onda rykten om så tigs de ihjäl. Men de överlever, och det blir kanske de som räddar den katolska kyrkans 2000-åriga latinska kulturidentitet med all dess universalitet av lärdom, kunskap och sunt förnuft, som en kvasikommunist till fet påve i slutet av 1950-talet med den största välvilja tog initiativet till att stryka ett tjockt svart streck över bara för att han själv inte begrep sig på det.

Naturligtvis härstammar allt klassiskt från Grekland och Rom. Rom var emellertid aldrig mer än en efterapare och kopierare. Idealet fanns i Grekland och har aldrig överträffats. Därmed avses den grekiska skulpturen, den grekiska byggnadskonsten och den grekiska litteraturen representerad av Homeros och de tre stora tragöderna.

Homeros skapade den första romanen med snillrik, överskådlig och koncentrerad form och med högt utvecklad karaktärsteckning. De tre tragöderna Aiskhylos, Sofokles och Euripides skapade dramat. Egentligen har ingen uppnått deras dramatiska nivå utom Shakespeare.

"Odysséen" förblir den eviga förebilden för en klassisk roman: en fängslande berättelse berättad på ett fängslande sätt i en snillrik form med gripande människoöden och en klart utformad logisk handling med effektfull final. Men den viktigaste ingrediensen i Homeros fabuleringskonst är hans mänsklighet. Hektor och Odysseus är oöverträffade exempel på en enastående litterär medmänsklighet och mänsklig värme. Homeros berättelser skälver och strålar och bävar och strålar av kärlek utan att någonsin ta till vulgär pornografi.

Den utveckling av dramat som Aiskhylos, Sofokles och Euripides inleder fullbordas 2000 år senare av Shakespeare. Redan hos de tre grekerna finns femaktaren utvecklad, men Shakespeare formfulländar den och ger den en teatralisk rikedom som aldrig har överträffats. Vad är då ett drama? Det är talad och agerad litteratur vars konkreta handling åskådliggörs för en publik genom skådespelares konsekventa levandegörande av roller.

Följande är därför livsviktigt för ett iscensatt drama: att diktionen är så klar som möjligt, att realismen är så nära sanningen som möjligt, att enkelheten och koncentrationen iakttages utan förkonstling och förvrängning, och att föreställningen har tempo, så att publiken aldrig blir uttråkad. Idealet när det gäller det första och det sista är Laurence Olivier: han talar klart så att varje ord når fram, och han drar inte på orden utan framför tvärtom vers så flytande att det verkar som prosa. Punkt två och punkt tre kommer an på regissören. När det gäller realism är realismen önskvärd helt enkelt för att göra föreställningen så övertygande som möjligt. Ett romerskt drama med skådespelarna utstyrda som Chicagogangsters är exempelvis lika litet övertygande som en Othello som inte är svart. Ett grekiskt drama utan antik grekisk kostymering är lika oegentligt som ett elisabetanskt drama i modern kostymering. Shakespeares dramer bör aldrig ha en modernare scenografi än tidigt 1600-tal med dess klädmode, (David Garrick i peruk som Hamlet och Macbeth på 1700-talet var en lika befängd absurditet som en Cyrano de Bergerac skulle vara med en Pelle-Jöns-näsa,) Ibsens borgerliga dramer bör alltid framställas i sen 1800-talsmiljö, vad är en italiensk Verdiopera utan stora krinoliner och röd sammet, och vad vore kung Lear och hans döttrar utan keltiska dräkter? Miljötroheten är nyckeln till konsekvent realism. Det är lika viktigt att en regissör tänker sig in i dramatikerns avsikter, tid och miljö som det är för en dirigent att inte göra extra tillägg som inte står i partituret. En Madame Butterfly som inte är en geisha, en Nero utan toga, en La Traviata utan boudoir och festliga kandelabrar, en Carmen som är fet och ful och inte ens en zigenerska, en sluddrande Hamlet, en Julia som inte ser ut som sjutton år, en Kleopatra som inte verkar egyptisk, en slätrakad Jesus, en Agamemnon utan röd matta, en mager Falstaff, en Aida utan överdådig pomp och ståt, en Wagners Flygande Holländare utan riktigt skepp - ju längre bort från det absolut realistiska man kommer, desto mera skäl till missnöje ger man publiken. Puccinis La Bohème kräver sitt 1800-tals-Paris, Macbeth kräver att blod flyter, Othello kräver att Desdemona är så vacker att hon är värd att dödas för, Puck och Ariel kräver sin lätthet, alla Shakespeares konungar kräver sitt majestät, Marivaux kräver sina peruker och fina spetsar, Wagner kräver en hyperromantisk scenografi, och Ibsen kräver sin borgerlighet. Allt annat är hopplösa oegentligheter.

Det klassiska idealet finns även i musiken. Fram till ungefär 1850 försöker man leva upp till det, därefter försöker man fuska bort det. Följden är, att i princip all musik före 1850 låter bra, medan den från och med 1850 börjar låta sämre och sämre. Den atonala musiken och rockmusiken har nått så långt i sitt strävande bort från det klassiska idealet att den inte längre låter som musik. Alla som hör ett stycke av Bach, Mozart eller Beethoven måste medge att det är musik, men atonal komposition utan melodi, ett gallskrikande rockband med öronbedövande slagverk, svängande kalufser och utmanande kläder, eller ljud framställt på elektronisk väg, kan aldrig någonsin få samma erkännande av alla som musikalisk musik. Levande musik framförd på violin och piano kan aldrig överträffas av syntetiska ljud utan mänsklig känslighet. Det klassiska idealet inom musiken når aldrig högre än Beethoven. Därefter blir det konsekvent ständigt mer och mer undanträngt genom att klåpare till efterträdare sämre och sämre behärskar sin konst. Chopin har aldrig överträffats när det gäller pianokompositioner, ty hans musik är den känsligaste, och den är skapad och frambragt genom fingertopparna, människans känsligaste muskler.

Endast om man återvänder till det klassiska idealet kan man åter börja uppnå intressanta höjder inom litteratur och musik. Ju mer man ignorerar det klassiska idealet, desto sämre måste resultatet bli.

Räddningen kan finnas i partikularismen. Italiens nya framgångsrika parti "Lega del Nord" är inte enbart rasistiskt utan även ett försök att förläna landskap som Lombardiet, Venetien och Toscana större frihet och oberoende från Rom. Detta är partikularism, som går hand i hand med pluralism. Ju mindre enheter, desto större frihet och möjlighet, desto intressantare specialiteter, och desto större urvalsrikedom och mångfald. Utveckling av detta är nödvändigt för EG om det inte skall få samma självdestruktiva sjukdomar som USA.

Därför är det bättre ju långsammare EG tillväxer. Länder som Polen, Ungern och Tjeckoslovakien vare hur välkomna som helst i EG på lång sikt, men bara på lång sikt och gärna på så lång sikt som möjligt, för deras egen skull. För om utvecklingen av EG:s yttre ekonomiska säkerhet blir en skyddande förljugenhetsfasad som kuliss för betänkliga inre tumörer så är en sådan falsk och ståtlig fasad ingenting värd.

Bulgarien är kanske det enda land som skulle kunna medla mellan Grekland och Turkiet, då Bulgarien består av både turkiska, grekiska och slaviska element. Bulgarien har inte fullt så dåliga relationer med Turkiet som alla Turkiets andra grannar har.

Summeringen av det nya politiska läget i Europa är väl att allt är oredigare än någonsin och är på väg att bli ännu oredigare. Bäst alltså att inte befatta sig med slika oredor utan att i stället befatta sig med väsentligare saker som kultur, litteratur och musik. En god vän till mig från Skopje (Makedonien) hade därvidlag följande åsikt om vad han kallade världens största problem.

Alla tittar på TV. Alla tittar på samma amerikanska skvalserier. Alla lyssnar på samma amerikanska onyanserade rockmusik. Alla lever bara för sin mage och sina pengar i fickan. Följaktligen förslappas och demoraliseras alla medan Aids och drogmissbruk accelererar. Färre och färre läser böcker. Färre och färre ägnar sig åt högre kultur, klassisk musik, ädlare hantverk och mänskligt umgänge. Fler och fler vet mindre och mindre om historia och religion. Mänskligheten passiviseras mer och mer genom massmedial hjärntvätt och vulgärkultur. Den kulturella standarden är i sjunkande inom USA och EG i samma takt som den moraliska. Vad är att göra? Det kalla krigets utmaning och ansträngning är förbi. Natos enda stora utmaning idag är överste Khadaffi, en storhetsvansinnig skrävlare och fjant. Natos mastodont-mobiliseringar mot överste Khadaffi är en iögonfallande måttstock på Natos löjlighet och otidsenlighet.

Det värsta tecknet på det kulturella förfallet i världen är det gradvis tilltagande kravet på att kultur ska löna sig. Kultur har aldrig lönat sig i hela historien. Den har tagits hand om och förts fram av enbart ideella intressen. Endast skvalkultur lönar sig genom sin massproduktion. Finkultur blir mer och mer sällsynt, dyrare och dyrare, mer och mer satt på undantag och mer och mer fruktad ju mer isolerad den blir. Det är ingen självklarhet längre (åtminstone inte i Sverige) att klassiska verk skall omhändertas, publiceras och spridas bara för att de är klassiska. (Klassiskt: något som blir till förebild och föregångsexempel för kommande tider.) Följaktligen blir den samtidiga kulturen ständigt mera ytlig, intetsägande, vulgär, lättsinnig och billig, samtidigt som den ständigt får ökad spridning och ekonomiskt understöd (som Dallas, Santa Barbara, etc,) i brist på annat. Följaktligen blir hela världen ständigt mer och mer blaserad, varpå Aidsepidemin, drogmissbruk, prostitution och kriminalitet hela tiden fortsätter att breda ut sig. I kulturellt hänseende är det bara det klassiska idealet som kan rädda mänskligheten, då motsatsen bevisligen bara kan fördärva den.

I stort sett hade jag tur med allt ressällskap utom på slutet. På "zigenartåget" (från Sofia via Belgrad, Budapest och Prag till Berlin) hade jag i en icke-rökar-kupé för sex personer oturen att bli instängd av en rökande serbisk zigenarfamilj om aderton personer. (De lade även beslag på kupén intill, vars kvarvarande passagerare i motsats till mig dock frivilligt övergav sin kupé.) De aderton mänskorna förklarade att de var på väg till Berlin för att där försöka leta reda på någon specialist som kunde bota någons sjukdom i släkten. Vem den sjuka var bland dessa aderton var omöjligt att utrannsaka - de flesta hade rosslande rökhosta. Dock var de lika intresserade av att få veta hur man kunde åka vidare exempelvis till Hamburg, Stuttgart eller Heidelberg som av att få komma till Berlin. Deras totala reskassa var 400 mark, så jag gissade att de hade för avsikt att stanna i Tyskland. En resa natt och dag med skrikande, klättrande och sparkande småbarn överallt omkring sig och med rökande föräldrar och far- och morföräldrar säger sig självt att måste bli som en kronisk cirkusmanège av oordningsrang nummer ett. Då var till och med det grekiska sällskapet från Athen till Thessaloniki att föredra. Det tåget var överfullt och startade från Athen 23.55. (Athen-Moskva-expressen.) I min kupé var det elva personer utom jag av vilka alla kedjerökte och tre stod hela vägen. Det kan ursäktas med att det faktiskt var en rökarkupé, men ett sällskap på elva kedjerökande ungdomar som höll i gång hela natten till klockan sex med sprudlande prat under den konstanta tillväxten av en ständigt allt mera ogenomtränglig rökridå säger sig självt att inte vem som helst hade kunnat stå ut med. Resans längsta etapp var sträckan Sofia-Köpenhamn, som tog 42 timmar.

Anmärkningsvärt för resan var att det hanns med så mycket. Höjdpunkterna var många. En politisk höjdpunkt uppnåddes i Konstantinopel, en familjär höjdpunkt i Verona, en mänsklig höjdpunkt i Palermo, en kulturell höjdpunkt i Athen och en musikalisk höjdpunkt i Sofia. Naturligtvis tog dock Palermo och Athen priset som vanligt. I beaktande av att resan av nödtvång var förkortad till 25 dagar och att jag hann med mera än under någon tidigare inter-rail-resa måste resan betraktas som en avgjord succé. Allt det som jag inte hann med, och det var mycket även det, förpliktigar dock till en ny resa i september.

Under min månad ute i Europa har mycket förändrats framför allt i Polen och Jugoslavien. När jag avreste stod Polen som nummer ett i kön för EG bland Östeuropas länder, och när jag nu far tillbaka står Polen nästan sist i kön. Det är inte Tysklands fel. Det är inte tyskarna som har förrått Polen den här gången. Det är ett polskt deficit som omöjligt kan göras om till ett plus, inte ens med hela EG:s bästa vilja i världen, och det är kanske tur för Polen.

I Jugoslavien har igår (27.4) en ny jugoslavisk stat bildats genom Serbiens och Montenegros sammangående. Den må hålla så länge den håller. Man får främst kanske hoppas att detta innebär att Serbien lämnar sina grannar i fred, vilket dock knappast är troligt att det behagar göra. I Kossovo, Bosnien och Vojvodina kommer ännu problemen att vara olösta för en lång tid framöver genom Serbiens ovilja att acceptera att Stor-Serbien är förlorat för alltid.

De allt mera ryckiga, överraskande och drastiska förändringarna i världen, framför allt inom politiskt underskattade områden, är kanske den viktigaste faktorn av alla i dagens politiskt mycket oroväckande värld, som samtidigt dock är kanske mera livlig och vital än någonsin.

3 - 28.4.1992.

Kim mötte mig i Köpenhamn, vilket vi hade kommit överens om. Vi hade sedan sällskap ända ner till Frankfurt, där han steg av tåget. Vi hade tur, ty från Köpenhamn till Hamburg fick vi en hel kupé för oss själva, och tåget söderut från Hamburg var nästan lika öde. Sålunda kunde vi samtala ostört under hela resan.

Naturligtvis kretsade våra samtal hela tiden kring herr Singh. Kim och herr Singh var de båda indiska deltagarna vid mötet i Egypten februari-mars 1992, Kim som buddhist och herr Singh som hindu med en fot i Amritsar; talande flytande svenska och på rörlig fot i Nordeuropa hade jag haft bäst kontakt med Kim av alla deltagarna efter konferensen i Egypten, medan herr Singh befann sig i Indien. Han skulle ha ordnat en ny konferens i Bangalore i november, men i augusti överraskade han oss med att inställa hela programmet. Givetvis hade därigenom Kim och jag mycket att diskutera.

Både herr Singh och Kim hade det gemensamt, att de var typiska sirliga hinduer med ett underbart sätt, en artighet och förbindlighet utan gränser och samtidigt en total oåtkomlighet, så att man aldrig fick veta vad de egentligen tänkte. Men herr Singh var gammal och kärv medan Kim var ung och flexibel. Båda var små och magra med ganska mörk hy och ädla drag, men medan herr Singh hade stickande ögon och nästan ett befallande förbjudande sätt var Kim ytterst mänskointresserad med ytterst levande och spelande ögon som hela tiden följde med hos den andre medan han nästan självutplånande aldrig förrådde sig själv eller uttryckte något av vad han personligen tänkte. Därför var det oerhört spännande att samtala med honom, ty han förstod allting så bra, samtidigt som han alltid hittade nya obanade vägar att föra in samtalet på.

Vi var båda helt på det klara med att herr Singhs inställande av konferensen måste betyda att situationen var värre än vad till och med herr Singh kunnat föreställa sig. Vi visste att han haft intensiv kontakt med minst 24 andra expertläkare från hela världen, men vi visste ingenting om vad dessa minst 25 människor sinsemellan talat om. Kim kände bara en av dem och jag två. Vi hade bara herr Singhs eget korta facit i handen, ur vilket de mest aktningsvärda orden var: "Läkare som vägrar att behandla eller ta emot Aids-patienter kan inte anklagas för att de vägrar att befatta sig med ett olösligt problem." (Min översättning.) Vi visste, att de flesta av herr Singhs 24 läkare kom från Indien, Thailand och Kina. Asien, med de största befolkningarna i världen, har än så länge världens lägsta Aids-statistik, men dessa ord från herr Singh tydde på att man alltså ändå redan på sina håll i Asien stod inför den situationen, att skarorna av obotligt Aids-sjuka patienter var så överväldigande, att vissa läkare helt enkelt inte kunde orka med det.

Kim hade talat med herr Singh flera gånger under augusti i telefon, och de kunde ju prata obehindrat med varandra, då de hade gemensamt modersmål, och de informationer som Kim kunde ge mig om dessa samtal var oerhört nedslående. I all korthet kan det hela sammanfattas sålunda:

"Ingen i världen tror ännu på en sådan fara, men det är tyvärr inte omöjligt att mänskligheten inför Aidsepidemin står inför en värre kris än andra världskriget. Naturligtvis kommer kriget mot Aids, liksom andra världskriget, att vinnas i längden, men ingen kan uppskatta de blivande förlusternas omfattning. Allt tyder dessutom på att det kommer att bli ett oerhört utdraget krig, som sakta men säkert under kanske decennier kommer att upptrappas allt eftersom epidemin griper omkring sig. Och ingen kan utlova någon säker bot mot sjukdomen ens om kriget vinns. Tyvärr är det än så länge troligast, att kriget bara kan vinnas med att samtliga Aidssjuka dör bort och försvinner. Men även om detta sker kommer Aidssyndromet alltid att leva vidare och aldrig lämna mänskligheten i fred.

Sedan har vi den andra epidemin, som också oavbrutet griper omkring sig och har gjort så sedan 60-talet. Fortfarande blir det fler och fler narkomaner i världen, och i takt med narkotikans ständigt flere och längre tentakler i världen växer också bläckfiskens makt, alltså de olika maffiorna. Laglöshetens hänsynslöshet och den organiserade brottsligheten vinner oavbrutet terräng.

Mot dessa båda problem framstår folkomröstningen i Frankrike om Maastrichtavtalet som en lokal idyllisk tebjudning."

Vi diskuterade också mycket herr Singhs personlighet och hur han egentligen tänkte och fungerade.

"Han är en typisk hindu," förklarade Kim. "Hans vishet och kunskap är omätliga, men visheten tar inte hänsyn till mänskliga begränsningar. Därför kan hans spekulationer ibland förefalla chockerande omänskliga. Och det är mycket möjligt att han har rätt. Aidsepidemin kan mycket väl vara naturens egen reaktion mot överbefolkning och miljöförstöring, och i så fall har herr Singh kanske helt rätt, när han vågar hävda, att det vore bättre för världen att 90% av mänskligheten dog direkt av Aids, än att epidemin sakta men säkert och desto mera plågsamt skördade eventuellt samma procenttal av mänskligheten under 50 år."

Han var mycket glad åt att jag ändå troligen reser till Indien i november.

"Herr Singh gläder sig också, jag har talat med honom om saken, och han har lovat att han bara därför ska ställa till med åtminstone en lika stor religiös konferens som den i Egypten. Men majoriteten blir olika sorters buddhister och hinduister. De kristna blir få, även muslimerna kommer att dominera över de kristna, (Indiens muslimer är 80 miljoner,) men muslimerna kommer ändå att möta en förkrossande övermakt i Indiens religioners företrädare på hemmaplan. Kristendomen kommer att bli korsfäst och kanske hela monoteismen. Du kommer att behöva en medhjälpare i försvaret av kristendomen. På tal om det, har du hört något från broder Johannes?"

Senast hade jag hört från honom från Irkutsk i augusti. Han hade varit betänkt på att komma till Finland, men när jag inte kunnat möta honom där hade han förblivit bortom Ural. Han skulle dock säkert befinna sig i Indien i november.

Vi skildes i Frankfurt. Nästa gång vi ses blir kanske på min återfärd genom Tyskland. (Det blev inte så.)

René, den 89-årige pianisten i Provence, som levt 40 år i Algeriet, hade jag inte hört ett ord från på ett halvår. I Provence fick jag veta varför. Sedan mars har han genomgått tre operationer, den ena värre än den andra, de har grävt i honom runt prostatan, så det var kanske inte så underligt att han numera spelade med sordin.

Han klagade över ont i ryggen, tappade ständigt saker på golvet, var slut redan klockan 8 på kvällen och beskrev sig själv som en eunuck. Ändå verkade han friskare än när jag senast sett honom för ett och ett halvt år sedan. Han hade mera kött på benen och friskare hy, och även om hans hemhjälp menade att han förändrats mycket, glömt mycket och förlorat något av sin koordinationsförmåga, så verkade han på mig totalt mentalt oförändrad om kanske dock något trött. Han hade ju precis för bara tre dagar sedan kommit ut från sjukhuset efter sin senaste laseroperation.

Musikers instrument blir ofta själsliga spegelbilder av dem själva. Hans flygel var patetiskt nedstämd, och tyvärr hade jag glömt min stämnyckel i Göteborg, vilket var det enda jag hade glömt. Men under min traktering blev i alla fall flygeln litet gladare igen.

Vi diskuterade ingående den aktuella mycket problematiska situationen i Algeriet, som ju han visste något om, hans Indienresa för ett år sedan (till Pushkar, Rajahstan, i en ålder av 88 år!) och den övriga problematiska situationen i alla muslimska länder. Han menade att islam var en döende religion, att den för närvarande var i ett livsviktigt behov av att förnya sig, vilket den genom sin beskaffenhet inte kunde göra. "Muslimerna kan bara klara sig om de bryter sig ut ur islam och lämnar det som ett tomt skal av en puppa bakom sig," menade han.

"Men vad har de i stället?" invände jag.

"De har många alternativ. Ett är Sufi-rörelsen, det kanske viktigaste. Sedan har vi Bahai-rörelsen och dess fader Babismen. Sedan finns också den gamla persiska eldsreligionen, och i Indien lockar ständigt hinduismens otaliga varianter med vilka kläder som helst som kan passa dem."

Som en äkta provençalare tog han situationen ganska lätt.

Jag vet inget hem som är så särpräglat vackert som Renés. Det är genomgripande moriskt till karaktären med bara vackra nordafrikanska minnen, tavlor, skåp, möbler och gardiner. Till och med taklamporna är moriska i olika färger spridande olika ljus. Allt är genomsyrat av den finaste tänkbara smak. Televisionen, till exempel, finns osynlig inne i ett arabiskt glasskåp, vilket bara öppnas när det skall ses på TV, och sedan stängs igen. Sängkammaren är genomgripande i kinesisk stil, och även andra stilar från Japan, Bali, Indien och Egypten förekommer.

Man kan helt förlora sig i bara betraktandet av Renés gamla ansikte. Det är det mest måleriska ansikte jag vet. Hans hårväxt har lidit av operationerna, tidigare hade han en lejonman av vitt bakåtkammat hår, men örnnäsan är oförändrad och likaså den bestämda hakan med den framskjutande, trotsiga underläppen. Ansiktet är som hämtat direkt från någon monarki från barockens tidevarv. De första dagarna hade han ingen aptit, men andra dagen visade han att han fortfarande kunde njuta av Chopin. Tredje dagen började hans aptit komma tillbaka.

När jag lämnade honom slumrade han tidlöst efter avslutad måltid med världens vackraste profil. Han lever säkert till nästa årtusende.

Hans hemskötare hade ungefär samma funktion och status hos honom som en engelsk "dresser" hos en stor skådespelare: fullständigt hängiven och fullständigt åsidosatt. Han har dock andra som kan alternera med honom, så det är ingen risk för att tillsynen hos den gamle skall ebba ut.

I Latina söder om Rom träffade jag på nytt Teresa. Med henne blir det bara tal om konst och film och allt som är vackert och konstnärligt. Hon kom precis hem från filmfestivalen i Venedig, så det blev mycket tal om aktuella filmer, hon hade sett den senaste finska mastodontiskt tungrodda totaltragedin och tyckt mycket om den, och samma kväll visades i italiensk TV en av de bästa filmerna med hennes favoritskådespelare: Peter O'Toole i "My Favourite Year".

Som journalist är hon även väl bevandrad i internationella affärer. Vi diskuterade ingående både Rio och Amsterdam, och hon var av den mycket realistiska åsikten, att de flesta konferenser av sådant slag är förfelade, då det bara pratas för att göra en god min av dåliga samveten. Kanske väckte just därför min nyhet om den inställda konferensen i Indien hennes stora intresse. Jag håller henne fortlöpande informerad, samtidigt som hon alltid har utsökta tips åt mig om konstsevärdheter. Av henne fick jag veta om ett exklusivt och underbart Carpacciomuseum i Venedig, vars existens jag aldrig ens anat tidigare.

I Borghesiana i Roms utkanter nära Frascati träffade jag Kerstin. Det blev något av en andlig erfarenhet av ett slag som överträffar det mesta. Hon fyller 75 år i år (liksom den misslyckade ryska revolutionen, som hon har överlevt med den äran,) hon är änka sedan ett antal år och sköter ensam en överdimensionerad villa med tillhörande jordbruk och vingård. Men rent professionellt är hon någonting alldeles extra. Hon är nämligen praktiserande och framgångsrik helare, och jag fick själv pröva kraften av hennes handpåläggningar. Hennes huvudverksamhet utgörs av studier i esoterisk astrologi, vit magi, egyptologi, världsekumeniska synkretistiska sällskap och annat sådant. Som människa är hon vid första mötet kanske något överväldigande, men bara man ger sig tid och unnar sig att komma upp till hennes febrilt konstruktiva tankeverksamhets otroliga nivå, så finner man sig sedan i världens bästa sällskap och kanske förbättrad på livstid.

Liksom andra kända helare i historien har hon inte alltid haft det så lätt. Edgar Cayce, till exempel, låg ju för det mesta förlamad, och hur många Jesus än kunde hjälpa genom rent helande, så kunde han ju sedan föga hjälpa sig själv när han väl hängde på korset. Kerstin hade under sitt annars mycket lyckliga och långvariga äktenskap tre missfall i början, som åtminstone hennes kropp aldrig har kommit över. Hon rör sig med möda på grund av kronisk övervikt till följd av missfallen, och hennes underbara trädgård är svårt vanskött och övervuxen medan hon endast kan skörda en bråkdel av det vin som hennes gård producerar. Likväl lever hon på sin gårds grönsaker från april till december. Hon skulle behöva extra hjälp, vinskötare och trädgårdsodlare, som förstod att sätta allting i ordning, men allt vad jag kan göra är att föra ordet vidare.

Det var ytterst fängslande att få höra om hennes utveckling, hur hon gradvis blev bekant med sina egna förmågor, hur hon gradvis prövade sig fram och hur hon ideligen experimenterar vidare med att exempelvis impregnera näsdukar med helande kraft och åstadkomma helanden på rent telepatisk väg. Genom att hon lever så isolerat som hon gör, (hon kan endast med största svårighet ta sig till staden,) måste hon kompensera sig genom andlig tankeverksamhet och distribuera sina energier på andlig väg i så breda doser som möjligt för att helt enkelt inte kvävas själv i egen överkvalificering. För en materialist måste hon göra ett ganska förbryllande intryck, men för sådana som jag, som ändå söker upp henne ibland, framstår hon med sina undergörande krafter som någonting fullkomligt övertygande och självklart.

Som medpassagerare från Rom till Palermo hade jag Ruggiero, en förträfflig levnadskonstnär, som bara kan beskrivas som något av en prakthippie. Han har ett oerhört fascinerande ansikte med stor käft och tjocka läppar, djupt liggande forskande ögon som hela tiden blixtrar av vaksamhet, djupt insjunkna kinder och världens hjärtligaste och generösaste leende. Han är musiker som jag men inom jazzen och spelar både klarinett och saxofon. När vi träffas undviker vi konsekvent att tala om musik, då vi har så helt olika inriktningar, men han är även ytterst verklighetsnära och en filosofisk levnadskonstnär av ansenliga mått. Vi diskuterade nästan mest den aktuella ekonomiska krisen i hela världen men framför allt i Italien, och jag måste få summera några av hans mest anmärkningsvärda synpunkter:

"Att återvända till naturen är ett nödvändigt alternativ för människan. Det var det redan på Rousseaus tid, Leo Tolstoj framhöll det ytterligare, och båda hade rätt. I våra dagar befinner sig hela industrivärlden i en kris som ständigt förvärras och som ingen kan se något slut på. Materialismen har nått en mättnad och en punkt varifrån den inte längre kan finna någon väg vidare. Den har fastnat i sin egen blindgångsfälla, och blind som den är vägrar den att erkänna det själv. Alternativet naturen kvarstår alltid och förblir alltid den enda vägen vidare och den enda möjligheten till återhämtning och nyutveckling. Ända sedan 60-talet har den helt spontana hippierörelsen med dess olika barn som Greenpeace och miljörörelsen stått som envisa och outslitliga vägvisare för detta alternativ till ett alltför artificiellt, onaturligt, omänskligt och överindustrialiserat liv.

Italiens plötsliga devalvering har med en enda liten handrörelse satt hela industrivärlden, hela världsekonomin och hela EG-samarbetet i stormig gungning som hotar att stjälpa hela Maastrichtavtalet. EG är en god och naturlig idé medan Maastrichtprojektet bara är en europeisk hollywooddröm som är omöjlig att genomföra i praktiken. På lång sikt kanske man kan realisera något av de konstruktiva tendenserna i Maastrichtavtalet medan det i sin helhet är en naiv utopi."

"Så du vill att alla skall få klä sig i primitiv extravagans, gå med långt hår, ägna sig åt enbart musik och filosofi, strunta i samhället och få tillgång till alla droger lagligt och billigt utan begränsningar?" löd min provocerande invändning.

"Jag medger att drogmissbruket utgör en betänklig baksida av hippiementalitetens ansikte, men blir saken bättre av att saken totalkriminaliseras utan urskiljning? Jag medger att jag och mina vänner utan skrupler använder cannabis ganska regelbundet, men är det bättre med all världens etablerade alkoholism?"

Vi kom inte längre med dessa argument, då han bara kunde vidhålla sin rätt till frihet från samhällets materialism och då jag måste försvara världsordningens politiska samvete och dess nödvändighet.

I samma kupé hade jag även sällskap av en ung man som precis gått ut skolan och nu tvekade inför olika universitetsalternativ. Han var sysselsatt med att resa från universitet till universitet i hela Italien för att säkert kunna välja det enda rätta. Det stora valet gällde en ingenjörsutbildning eller en humanistutbildning. Jag föreslog honom en kompromiss: först det ena och sedan det andra, och det var han inte alls främmande för. Mest lutade han mot Pisa men skulle ändå i lugn och ro tänka över saken på plagerna i hemstaden Palermo under en månads tid. Jag gav honom min adress i Göteborg om han någonsin skulle komma till Sverige, så han kanske dyker upp plötsligt en dag. Han var blond och ytterst försiktig och finkänslig, så vi kom mycket väl överens. Jag fick aldrig veta hans namn.

En tredje passagerare i samma kupé var algerier från Oran. Han hade arbetat i Perugia över sommaren, och vi diskuterade mycket ingående den svåra situationen i Algeriet. Han var en mycket innerlig natur och var ytterst glad och tacksam över att få tala om saken med en europé. Han var helt införstådd med att de nordafrikanska flyktingarna i hela Europa utgjorde ett problem för i synnerhet Frankrike, och hans åsikt var att problemet enbart bestod i att de afrikanska regeringarna var så misslyckade. Endast på grund av rådande diktaturers övervåld och godtycke förekom det så stor utvandring av afrikaner till Europa, så att dessa misslyckade regeringar blev ett problem även för Europa. Det var en hjärtinnerlig människa som bad mig hälsa på honom om jag någon gång kom till Oran. Han gav mig ingen adress, men jag skulle bara fråga, för hela Oran kände ju till Abdul.

När vi kom fram till Palermo lämnade jag tåget i sällskap med den unge studenten. Ruggiero hade gått i förväg, men vi fick se honom igen, då han blivit stoppad av två poliser. Den unge studenten ville ingripa, men Ruggiero gav oss ett förstulet tecken att bara gå vidare och inte kännas vid honom. Jag förstod det så att han ville klara poliserna ensam. Jag kan inte tro att han gjort något eller hade något med sig som han kunde arresteras för, men jag måste medge att han kunde misstänkas för vad som helst genom sitt blotta överromantiska, orakade och utmanande utseende. Det var det sista jag såg av Ruggiero, denne på sitt sätt ganska typiske representant för Palermo, då han både i blodet och i utseendet hade både det normanniska, det galliska, det rövarromantiska och vilda och det vilt sköna, som allt karaktäriserar det fjärran men oemotståndliga Palermo.

Hos mina kära vänner i Palermo talades det mest om relationer och barnuppfostran. Min goda vän Paola har två unga gossar, båda föräldrarna arbetar, och hennes mor är ganska bekymrad över gossarnas vildhet och oro. Tre saker har jag märkt att kan ha en förödande effekt på barns utveckling när det gäller intelligens och självdisciplin:

1. Televisionen. Denna fungerar i många fall som en hjärntvättningsapparat. De flesta tittar för mycket på TV och utsätter sig därmed inte bara för dess radioaktiva strålning, som på lång sikt kan skada hjärnan, utan även för alla TV:s fördummande nonsensprogram, som reklamsnuttar, kalkonfilmer och annan s.k. underhållning, som är så tillrättalagd att tittarna inte ens behöver skratta själva - skrattkörerna gör det åt dem; förödande långa sportprogram och rockkonserter, m.m, och därmed har vi redan presenterat de två andra punkterna.

2. Rockmusik. Mera om det fenomenet nedan. Den inte bara brutaliserar och vulgariserar genom sin primitiva standard med mest slagverk, skrällande elgitarrer och hesa skrin, musik som aldrig skulle hålla utan en förskräcklig förstärkningsapparat, så att den bara gör intryck genom sin allt annat överröstande sinnesbedövande volym; utan den ger även många unga bestående hörselskador för livet.

3. Sport. I och för sig är denna inte skadlig, och det är gamla veteraner väl unnat, som inte längre kan idrotta själva, att få se andra göra det, och alla sporter är i princip hälsosamma om man praktiserar dem och inte bara är fotbollshuligan. Därmed är vi inne på sportens avigsida.

Den har tyvärr ibland våldsamma tendenser. Det händer till och med att barn sätts i kurser för att lära sig självförsvar genom judo och karate. Att lära barn våld är det mest vanvettiga en förälder kan göra, för våld föder alltid bara mera våld. Mest lär sig dock barnen våld genom TV.

Genom dessa tre olater, TV, skvalmusik och våld, utbildas barn till att bli dumma grobianer. Genom för mycket TV-tittande går de miste om det betydligt mera konstruktiva alternativet kunskapshämtning genom läsning, genom att ägna sig åt syntetisk skvalmusik går de miste om den kvalificerade levande musiken, och genom att bringas till att acceptera våldet blir de ibland till vandaler och huliganer. Det sista är givetvis det värsta.

Varje barn måste lära sig att våld måste undvikas till vilket pris som helst. Det gäller att få dem att fatta att man kommer mycket längre med intelligens och diplomati än med våld. Hur rättfärdigt våld än ibland kan te sig, som till exempel i självförsvar, är det dock i sig alltid det mest föraktliga som en människa kan ägna sig åt och är egentligen berättigat bara som en yttersta nödåtgärd om inget annat alternativ finns.

Föräldrar som agar sina barn lider brist på tålamod, och även detta slag av våld kan endast föda mera våld. Ett slaget barn glömmer aldrig att den som har slagit henne faktiskt har slagit henne, och det med våldets och övermaktens rätt och inte med lagens. Det finns effektivare straff som gör mera psykiskt ont utan att de innebär våld, som inlåsning, nonchalering och indragning av förmåner. Det sista är väl ofta det mest rättvisa, då den som förbryter sig begår ett litet förräderi och därför förtjänar att berövas något.

Så mycket om mina erfarenheter av bråkiga barn. Varning alltså för TV, rockmusik och allt vad våld heter.

Här kommer nu en särskild paragraf om rockmusik. När jag lämnade Palermo hade jag en säregen upplevelse i tåget. Det var fredag kväll, och tåget var överfullt av ungdomar som allesammans skulle resa till Salerno (nära Neapel) för att där vara med om en rockkonsert med Dire Straits från USA (den 19.9). Inget ont i det, kunde man ju tycka, men denna rockkonsertmassutflykt hade för alla dessa ungdomar även en annan innebörd och lockelse. Det visade sig inte genast, men det kröp fram så småningom. Vad de egentligen var ute efter var möjligheten att få delta i en så stor narkotikafest som möjligt. Alla som jag talade med såg fram emot att få tända på, och därmed menas åtminstone både hasch och marijuana.

Sedan var det inte roligt längre att färdas tillsammans med dessa ungdomar. De skulle inte komma bara från Sicilien utan från hela Italien. Redan när de drack vin på färjan framgick det att det att bli yra i huvudet var ett självändamål för dem, och de hade ingen distans eller hanteringskonst alls med detta. Omogna, vackra, förförda och delvis redan fördärvade ungdomar i tusental och även flickor, - hur trist som helst, som om det att fördärva hjärnan för så många skulle vara själva livets mening.

För övrigt var södra Italien på gott och ont. Två utflykter företogs på Sicilien - en till Trapani och Erice och den andra till Segesta. I februari 1991 hade jag det otroliga privilegiet att få vara helt ensam i hela Segesta. Ingenting var ordnat, allt var öppet och vilt, och man kunde klättra upp till templet över slänten och sedan få vara helt ensam med det.

På 18 månader hade mycket hänt. Hela tempelområdet och den antika staden ännu högre upp var inhägnat av höga järnstaket, endast en väg förde upp till de båda områdena, och grindarna stängdes före solnedgången för att förbli stängda till klockan nio. Området vimlade av turister och turistbussar, en restaurang låg nedanför templet med alla tänkbara souvenirgrannlåter till salu, och mest iögonfallande var, liksom i Erice, alla de tjocka tyska turisterna, som inte bara dominerade i majoritet utan även i volymitet. Ingenting ont om den nya perfekta ordningen och kontrollen på platsen, men jag var ändå lycklig över att ha fått uppleva Segesta utan turister, utan staket, utan bussar, utan tjocka tyskar och utan något som kontrasterade mot Segestas tidlösa helighet.

Resan från Palermo till Brindisi blev en mardröm. Tåget från Reggio till Taranto var ett Inter-City-tåg, det kostade 13,000 lire (65 kronor) extra i tillägg, och ändå blev det stående i två timmar mitt i den mest gassande Sciroccosolen tio minuter och lika många kilometer från slutstationen Taranto. I en sådan hetta orkade man inte ens krevera.

Men stewarden på den grekiska färjan var en gammal bekant från tidigare resor, och han blev så glad över att återse mig, att han oombedd bjöd på en hel flaska grekiskt vin. Det är överflödigt att tillägga, att det mer än väl plåstrade om alla dagens sår med dess erfarenheter både av drogfanatiska rockentusiaster i tusental, trakasserande fyllon under natten i Reggio och ett stillastående dyrt Inter-City-tåg mitt i Italiens värsta Sciroccohetta i två timmar. Tack och lov för Grekland.

I Athen träffade jag doktor Sandy, som avtalat var. Han heter egentligen Alexander men kallas för "Sandy Sawbones". Han är en liten man som nästan alltid går med pipa i munnen, som en annan Karl-Alfred, och han är något av det mest typiskt skotska man kan tänka sig. Mina gamla vänner vid Salamis skulle resa bort, och även Claude la Barre hade denna gång uteblivit från Athen, så jag fick desto mera tid tillsammans med Sandy.

Han var en av dessa läkare som skulle ha deltagit i Singh-konferensen men kanske den mest udda och originella tänkbara. Mest såg han ut som en gammal sjöman (med helskägg och ring i örat), och när man hörde hans språk undrade man varför han inte också uppträdde i kilt och säckpipa.

Vi talade mest om vädret. Han kände alla världens olika väder och var uppriktigt bekymrad över situationen. "Mänskligheten har satt i gång en onaturlig utveckling här på jorden som redan allvarligt kan ha påverkat själva vädret. Om de har satt i gång en väderlekslavin på glid mot det okända, så har de verkligen satt eld på stubinen till världens största okända krutlager."

"Hur stor är risken?"

"Vi vet inte ännu. Väderleken är i gungning. Den saken är klar. Men det finns tusen olika tänkbara anledningar till varför den är i gungning. Ozonkrisen över polerna är bara en detalj. Koldioxidutsläppen är en annan. Miljöförstöringen är en tredje. Flygplanstrafiken med avgaser som aldrig kan analyseras kan vara en fjärde. Värst är väl antagligen biltrafiken. Lägg till detta alla världens rökare. De tar risken att förgifta sig själva med sin tobak, men de ignorerar fullständigt att de därmed också förgiftar alla andra och naturen. Har du åkt tåg genom norra Attika?"

"Inte ännu."

"Där har brunnit skogar. Hela gränslandet mellan Attika och Beotien är uppbrunnet. På tågen röker alla greker och struntar fullständigt i om kupén är för icke rökare. Minoriteten icke rökare är för beskedlig för att våga protestera. Ut genom tågfönstren slänger grekerna sina förbrukade matpaket med papper, plastpåsar och mest av allt cigarettfimpar. Antagligen är det en osläckt cigarettfimp utslängd från ett öppet tågfönster som satt eld på alla Attikas återstående skogar. Så förbannat sorglösa, tanklösa och ansvarslösa är dessa hektiska ytliga greker."

"Men du röker själv."

"Tyvärr är jag inte ensam. Men jag slänger åtminstone inte fimpar."

Han var mycket besviken över återbudet från Indien, och vi diskuterade den saken ingående. "Den konferensen hade behövts just för att den i Rio var tämligen misslyckad. Där sades det inte ett ord om befolkningsexplosionens problem på grund av rädsla för omänskliga debatter. I Indien däremot och framför allt läkare emellan hade den saken kunnat dryftas ordentligt."

Han formligen befallde mig att resa till Indien i alla fall eftersom jag hade möjligheten. "Mr Singh vet kanske mest i världen om sådant som för de flesta mänskor är farligt att veta någonting om. Han är ju både politiker och brahmin och vetenskapsman. Du måste träffa honom och höra vad de andra dussinen läkare har sagt, och du måste sedan dokumentera allt, som du gjorde i Egypten, och informera mig. Annars förlåter jag dig aldrig.

Men res inte till Bangalore. Där spiller du bara tid,. Det är inte Indien. Det är som en modern europeisk storstad, som Milano eller Frankfurt. Sådant har du nog av i Europa. Försök att få mr Singh att möta dig i Goa i stället eller träffa honom på en mer indisk plats, exempelvis Benares."

När jag sedan tog tåget från Athen norrut måste jag tyvärr ge doktor Sandy rätt: grekerna kastade vad som helst ut genom tågfönstrena och till och med osläckta fimpar. De tänkte väl att deras skogar hade brunnit färdigt för i år, om de tänkte alls.

Samma dag jag kom till Bulgarien inträffade en politisk kris. Det turkiska minoritetspartiet (10%), som sedan valet förra året stött demokraterna mot kommunisterna, beslöt plötsligt att stödja kommunisterna mot demokraterna. Eftersom demokraterna inte hade absolut majoritet i parlamentet bröt det ut en allvarlig regeringskris med skriande folkmassor utanför parlamentet och fullt polispådrag med avspärrningar och militärförstärkning. Jag lämnade Bulgarien innan krisen lösts för att återkomma senare.

Turkbulgarerna hör till Balkans olycksaliga muslimska minoriteter. En annan är bosnierna, som serberna vill utrota, varför bosnierna ger igen med samma mynt och får förstärkning från Iran både med vapen och fanatiska soldater som gärna låter sig bli martyrer för islam.

Turkarna i Bulgarien var alltid förtryckta av kommunisterna, men efter att kommunisterna förlorade valet i fjol kom turkarnas parti i vågmästarställning. Sedan dess har de manövrerat sig till oerhörda privilegier i Bulgarien som de aldrig kunnat drömma om tidigare. Alltså fick de det lika bra under demokraternas regim som de tidigare haft det dåligt. Och nu plötsligt beslutar sig alltså dessa turkar i Bulgarien för att stödja de kommunister som för bara några år sedan hotade tvångsomvända, tvångsdöpa och tvångsundervisa turkarna i ett nytt påtvingat modersmål. Fenomenet är politiskt oförklarligt och kan endast förklaras genom de mycket speciella rådande Balkanförhållandena.

Vad är att göra? Tyvärr framstår mer och mer det islamska problemet som världens svåraste politiska problem. Dess anatomi är enkel: islamska fundamentalister gör sig politiskt omöjliga. Problemet växer genom att fler och fler muslimer blir fundamentalister. Iran vill göra Bosnien till en fundamentalistiskt muslimsk stat, trängt som Bosnien är av serberna accepterar Bosnien denna våldsamt hjälpande hand, varpå det jugoslaviska inbördes- och upplösningskriget ständigt förvärras. Och tyvärr är det inte mycket som står i omvärldens makt att göra så länge ortodoxa serber och fundamentalistiska muslimer, båda parter lika fanatiskt hårdnackade, behagar fortsätta att decimera varandra av hjärtans lust. Redan Tito, Jugoslaviens store fredsdiktator i närmare 40 år, ägnade sin huvudsakliga energi åt att massakrera sina stipulerade fiender, och de inhemska offren för hans regim blev åtminstone 300,000.

Glöm Jugoslavien. Men det är värt att rädda Bulgarien. De kommunister som finns kvar i öst tror tyvärr fortfarande på sina lögner, de är fortfarande maktlystna, och de uppträder hotfullt. Samtidigt är de politiskt lika omöjliga som de islamska fundamentalisterna.

Den andra sidan av saken: på tåget till Konstantinopel fick jag sällskap av två turkar. De hade sin firma och arbetade i Bulgarien men hade turkiska pass. När de i Plovdiv skulle köpa biljett till Adrianopel fick de biljetter bara till gränsen. De rekommenderades att därifrån sedan köpa nya extra biljetter till vart de skulle i Turkiet. Godtrogna och ödmjuka gjorde de som de blivit tillrådda. På tåget satte konduktören fast dem. Den extra biljetten till Adrianopel hade bara kostat fem kronor (20 leva). Konduktören ville bötfälla dem för oriktiga biljetter och tvinga dem att betala 45 dollar, emedan de dessutom medförde varor. Bara för att de var turkar behandlades de alltså i Bulgarien som rättslösa som det var tillåtet att behandla precis hur som helst.

Även min vän Manfred i Konstantinopel uppträdde till turkarnas försvar. "Du måste medge att de vanligen är vänliga, ödmjuka och tillmötesgående. Om du jämför dem med grekerna måste grekerna framstå som mera snobbiga, viktiga, tillgjorda och överlägsna. Naturligtvis kan ingenting slå grekerna med deras historia och kultur, men samtidigt är en sådan stolthet och självmedvetenhet som deras ganska betänklig. Bysantinismen var trots all sin stabilitet en återvändsgränd i sin extrema egocentricitet som gjorde sig själv tidvis avskyvärd i hela världens ögon. Det var inte muslimerna som krossade Konstantinopel, utan det var korsfararna 1204. 1453 blev bara den avgörande dödsstöten efter en 250 års fåfäng dödskamp mot historien, den egna maktlösheten och den egna fåfängan.

Emellertid övertog sultanerna den bysantinska situationen med dess fallenhet för kronisk komplicering av det egna sjukliga tillståndet, och sultanerna slutade inte mycket bättre än bysantinerna. Säga vad man vill om Atatürk, men han räddade faktiskt Turkiet. Tack vare honom är Turkiet och turkarna mera europeiska än asiatiska, de har ett latinskt alfabet, av alla muslimska stater är de den mest moderna och sekulariserade, och turkarnas naturliga ödmjukhet som ett resultat av fem hundra års diktatur och förtryck är oerhört vinnande hos alla turister, och även som utvandrare är de arbetsamma och i regel pålitliga. Kort sagt, Turkiet förtjänar ett äntligt europeiskt erkännande, även om ett sådant är omöjligt på grund av framför allt grekernas och bulgarernas historiska erfarenheter av turkarna som förtryckare, roffare och slaktare."

Emellertid kan man råka illa ut även för turkar. Min vän Alexandros, begåvad student och konstnär, reste från Konstantinopel till Frankfurt och medförde en vanlig turistkamera. Turkiska tullen ville ha 40 dollar för att låta kameran passera. Tyvärr hade Alexandros inte 40 dollar. Hellre än att provocera turkarna ytterligare lät han dem få sin kamera, som han huvudsakligen fotograferat Konstantinopelianska turistvyer och dokumenterat sina egna mycket väl utförda konstverk med. Den turkiska tullkommissarien sålde antagligen kameran vidare och gjorde sig en nätt svart extrainkomst, medan alla Alexandros tagna bilder gick förlorade.

"Grekernas och bulgarernas historiska erfarenheter av turkarna som förtryckare, roffare och slaktare" aktualiseras dessutom idag genom att kurderna får göra samma historiska erfarenhet.

Jotka menar att alla religioner är kvalificerade bedrägerier och att alla religiösa ledare från Moses till Khomeini varit brottsliga skurkar som enbart agerat utifrån egna personliga och i högsta grad egoistiska värderingar. Hon menar att hela kyrkohistorien bara handlat om förtryck från början till slut och att den kristna kyrkan bara varit ett medel för maktlystna fanatiker att förtrycka människomassorna med genom att bestämma vad som är att tro på genom etablerandet av dogmer som genomdrivits med våld obeaktande av vad Jesus sagt och vad som egentligen står i Bibeln. Till och med Jesus menar hon att var en bedragare då han hävdade att han var Guds Son, en teologisk och praktisk omöjlighet, då Gud inte vore Gud om han inte vore absolut ensam som sådan. Hela islam fördömer hon som en primitiv förtryckarideologi, och även judarna menar hon att alltid konspirerat mot hela mänskligheten, och som sitt bästa bevis för denna hypotes framlägger hon att enbart judar skulle ha legat bakom kommunismen och den ryska revolutionen. Hon menar bestämt att Lenin var halvjude, att Stalins hustru var judinna och att Hitler var kvartsjude.

Jag framlade dessa synpunkter för min lärde vän Alexandros från Alexandria, en egyptisk grek som hade det typiskt klassiska gamla egyptiska faraoanletet med smal haka, lång näsa och mycket egendomliga kattögon. Jag hoppades just från en representant för det gamla lärda och universalistiska Alexandria eventuellt på något bärande motargument mot den gamla lejoninnans (72 år) svador.

Han presenterade också ett motargument vars natur dock förvånade mig. "Det kan väl hända," menade han, "att Moses verkligen var världens förste religiöse fanatiker, att Jesus gick ett steg för långt när han menade sig vara Guds Son, (om han verkligen gjorde det,) och att islam gick för långt genom förkunnandet av det heliga kriget. Men antag att dessa religioner verkligen berövades alla sina oegentligheter. Vad skulle då finnas kvar? Endast synagogan skulle klara sig oförändrad, men antag att Maria berövades sin funktion som Guds Moder, antag att treenighetsläran upphävdes, antag att Kristus accepterades blott som en människa, och antag att alla fantasier om änglar och helgon, helveten och paradis och skärseldar skulle upphöra, vad skulle då återstå av den kristna världen? Skulle du ha hjärta att beröva alla kristna präster deras skrudar och ceremonier, beröva kyrkorna deras utsmyckningar av änglar och helgon och Josef och Maria, beröva kyrkomusiken alla texter som med ens skulle bli meningslösa och beröva gudstjänsten alla litanior och trosbekännelser och böner och högstämda hymner som Gloria?

Utan den kristna kyrkan skulle hela västvärlden reduceras till bara tom och ful egoistisk materialism utan skönhet och kärlek. De oändliga massorna i den islamska världen skulle berövas det enda som de har att tro på. Även för dem skulle all kärlek, vänlighet och anledning till godhet ta slut. Och försök säga till en jude att Moses var en bedragare. Det går bara inte. Hur rätt din gamla väninna än har i vissa avseenden, så skulle konsekvenserna av hennes argument ha förödande konsekvenser för hela mänskligheten, då den främsta motivationen till all högre strävan mot skönhet, kultur och idealism skulle berövas åtminstone de flesta. Hennes argument må vara riktiga ur strikt förnuftssynpunkt, men de är omänskligt hjärtlösa och kortsynta."

Och jag tackade Gud för att det gamla Alexandria alltjämt existerade.

På tåget från Sofia till Athen förekom det ett ansenligt antal lustiga ryssar. De hade alla suttit tre dagar på samma tåg från Moskva, två av dem förekom i min kupé och var båda tanter av det robustaste slaget, utseendetypen kulstöterskor. Den ena var storrysk och den andra var lillrysk, och de var oerhört bestyrsamma hela natten, emedan de frös, emedan tågfönstrets mekanism var trasig, varför det drog och särskilt på den storryska, den största, som satt närmast, som det blåste rakt på. En natt i de bulgariska bergen kan vara ganska kall om det drar. Denna imposanta men mycket kultiverade storryska dam genomförde metodiskt det mycket långsamma och tålamodsprövande arbetet att täta hela tågfönstret medelst små pappersremsor, som hon rev från någon sorts rysk katalog och pressade in i skarvarna med hjälp av min kniv. Hennes ganska omfattande bagage var ytterst väl fastsurrat med olika rep och remmar vid en liten behändig rullvagn, och när tullen vid gränsen skulle undersöka allas bagage uppstod det problem med hennes, då det var så ordentligt fastsurrat. Hon hade antagligen tänkt att det skulle förbli så ända till Athen. Praktisk som hon var såg hon dock ingen annan råd än att drastiskt skära av alla rep och remmar med min kniv, varvid troligen ett dygns arbete omintetgjordes. När tullen var färdig med sin undersökning och även sökt efter rymlingar och flyktingar under allas sitsar, så var hela kupén översållad av olika spridda delar av olika ryska mänskors inspekterade bagage. Det mesta av de patetiskt spridda delarna var storryskans. Likväl företog hon sig heroiskt och utan den minsta tvekan det omfattande företaget att åter surra fast allt sitt bagage vid sin behändiga lilla vagn igen, som det en gång hade varit. Klockan sex på morgonen var hon tack vare lillryskans och min assistans någorlunda färdig och hade då sett sig nödsakad att skarva extra med några rullar medhavd gasbinda.

Två andra ryssar i samma vagn blev mina synnerliga vänner, och de fick mig att lova att komma och hälsa på dem i Moskva. De utrustade mig med sina namn, adresser och telefonnummer, de var båda entusiastiska tennisspelare, så om jag kommer till Moskva någon gång lär jag nog ringa upp dem och åtminstone kontrollera att dessa båda helt entusiastiska farbröder fortfarande lever. De hette Sasja och Valja (Valentin).

Trots sina finskurna pappersremsor runt hela fönstret förkylde sig de båda tanterna under natten, så de behagade stanna kvar i Thessaloniki för att hämta andan, slicka sina sår och förfriska sig. Deras platser övertogs i stället av två unga engelskor, som när dagen i Grekland blev för het energiskt och metodiskt tog sig före att avlägsna samtliga pappersremsor instoppade runt hela fönstret, varvid en hel natts mödosamt arbete beslutsamt omintetgjordes, varefter dock detta hårt bearbetade fönster åter kunde öppnas och brukas till det nyttiga ändamålet att släppa in frisk hälsosam luft, som nu dock var lika het som den i bergen i Bulgarien varit kall. Det var då bara jag kvar i kupén som kände till hemligheten med det vadderade fönstret, som hållit två väl vadderade ryskor så extremt sysselsatta en hel natt att de överansträngt sig och ådragit sig förkylningar, men jag nämnde ingenting av hela den romanen för engelskorna.

I Athen sammanträffade jag på nytt med doktor Sandy, som meddelade mig nya högintressanta nyheter från Indien. (Jag hade i Konstantinopel fått bud om att jag måste återbesöka Athen. Därför skrotades Jugoslavien.) I all korthet gäller det för mig att vara i Benares den 15.11, då både herr Singh och Westerberg kommer att vara där då. Vilka andra som eventuellt kommer att dyka upp vid tillfället visste han inte. Således är min Indienresa redan helprogrammerad: flyg till Goa den 9.11, några dagar där hos mina vänner, tåg till Benares, kanske Agra på återvägen, och åter till Goa. Jag berättade för doktor Sandy om min vän Alexandros' argument från Alexandria, och han var mycket nöjd. "Med det argumentet, som egentligen bara går ut på hänsynstagande även till hedniska företeelser, kan du möta hela Asien. Men om jag känner hinduismen och buddhisterna rätt kommer din alexandrinske väns försvar för kristendomen inte att vara tillfyllest för islam."

Jag berättade även för honom om den pågående politiska krisen i Bulgarien och om mina samtal med ryssarna på tåget. Han lugnade mig avsevärt. "Kommunisterna i Bulgarien har ingen chans. Rysslands kommunister kan aldrig resa sig mera, och även om de gjorde det skulle det i så fall bli bara för att falla desto djupare. Samma sak i Bulgarien. Kommunismen har förlorat sin grund och gjort sig vedervärdig för alla tider. Socialismen har inträtt i sin ålderdom och nästan redan i sin senilitet och kan bara självdö om den inte fattar att den redan blivit en anakronism. Vilka stöder kommunismen i Bulgarien?" De gamla och ärkekonservativa. "Och ungdomen?" De föredrar popmusik och coca-cola. "Där ser du. Kommunismen har ingen chans."

Vi hade en angenäm lunch i en trädgård i Plaka, och vi diskuterade även Italiens och Greklands olikheter. Till min förvåning föredrog han Italien.

"Vi får inte glömma, att Antiken dog ut i Grekland genom kristendomen och Konstantinopels fall, medan den överlevde i Italien. Hela det historiska fenomenet renässansen var uteslutande en italiensk företeelse, som helt pånyttfödde hela Antiken med alla dess estetiska ideal, medan Grekland aldrig hade någon renässans utom i liten men desto mer blodig utsträckning på 1800-talet mest genom skotten Lord Byrons initiativ. Och turkarna hade aldrig kunnat erövra Konstantinopel om inte grekerna själva förrått sin konung och själva valt den turkiska överhögheten av krassa skattetekniska skäl."

"Men venetianarna bombade Akropolis," var det enda motargument jag kunde komma med.

"Det har du rätt i, och det var även venetianarna i Italien som först vägrade Konstantinopel sin hjälp, medan genuesarna ställde upp. Det huvudsakliga förräderiet skedde dock genom grekerna själva. Problemet med grekerna är att de aldrig kunnat lita på varandra, medan italienarna ändå en gång lyckades förena sig under Rom."

"Men var inte det största förräderiet mot Konstantinopel, när Västeuropa riktade det fjärde korståget mot staden och då redan plundrade den och gjorde den försvarslös mot turkarna?"

Han gav mig rätt i detta. Således gav vi båda varandra mest rätt hela tiden.

Därmed var resan fullbordad såsom förberedelse för Indienresan, och det återstod bara att fara hem. Emellertid är det långt från Athen till Göteborg.

Båten från Patras till Brindisi var översållad av unga interrailresenärer, som låg överallt på däck, i matsalarna, på golven och särskilt där det var tillträde förbjudet. Interrailsystemet är hotat inför nästa år, och på sätt och vis kan man förstå varför: interrailungdomarna är fullständigt hänsynslösa och tänker bara på sig själva. När jag tog tåget från Brindisi och öppnade dörren till en kupé och artigt frågade dess enda ockupant om jag fick ta plats, svarade hon på engelska: "Nej, allt är upptaget, för vi är fyra stycken," och stängde snabbt dörren för min näsa. Kupén var dock byggd för sex passagerare.

Interrailungdomarna är dock inte så skrymmande som deras bagage. De bär ofta på ryggsäckar som är större än de själva med extra föremål dessutom som dinglar ifrån dem, såsom kastruller, skopor, muggar och inhandlat gods. Dessa kamelbördor använder de ej sällan som effektiva bakdelssläggor, som är mycket hårdare och tuffare än armbågar. Det räcker med att en sådan ungdom med en sådan koffert på ryggen viftar litet med svansen, och ett helt kompani ligger nermejat bakom honom. De unga tågluffarna är vanligen lika ytliga som de är unga, och jag har aldrig träffat någon intressant interrailresenär av yngre datum som jag fått ut något av. Man kan till och med förstå att vissa lustiga bovar i Turkiet, Marocko och Italien helt naturligt ser interrailungdomar som fullständigt lovliga byten för nedsövning och totalplundring. Vem har inte hört talas om interrail-"offer" som vaknat upp efter en rolig kväll någonstans i Neapel, Istanbul eller Tangier utan en tråd kvar på kroppen och med en baksmälla för sex månader framåt av betydligt mer än bara knock-out-droppar.

Resans allra värsta tågetapp blev emellertid en nattågs-sittresa från Venedig till Rom. I min kupé förekom det bara en ung grön polack utom jag. I Padua (halv ett på natten) översvämmades kupén av sju stökiga negrer, som oavbrutet talade i mun på varandra med höga röster på sitt gutturala hugga-bugga-språk, och som dessutom var alldeles ovanligt frenetiskt bestyrsamma samtidigt, som om de hade hela Afrikas inre kaotiska angelägenheter att ordna upp på en gång med det samma. Dessutom yrkade de på att få åka med öppet fönster i den kalla natten. Polacken försvann snart frivilligt och spårlöst genom att dra sig ut baklänges. Det var en icke-rökar-kupé, jag reser bara i sådana, och när de sju bestyrsamma, munviga och gällt falsettröstade negrerna satte i gång med att röka allesammans på en gång sade jag ifrån. Effekten blev märkvärdig. Inom en minut försvann alla negrer från kupén frivilligt, spårlöst och under total oordning, panik och kaos, som om de hade fått en ond ande i kupén. Det var som om de flydde för sina liv. Det tog sedan sin lilla tid innan de vågade sig tillbaka igen. Men när de väl var tillbaka fortsatte de med sin frenetiska hugga-bugga-debatt, deras bagage fortsatte att ramla ner i huvudena på dem igen från hyllorna, de tycktes inte kunna lära sig att kontrollera detta, och de till och med ifrågasatte det att jag vågade stänga fönstret, fastän jag satt mitt i draget. "Varför stänger du fönstret?" frågade de (klockan två på natten). "Därför att jag fryser," sade jag. Tyvärr har jag aldrig någonsin träffat eller sett någon intellektuell neger, fastän jag inte skulle ha något emot att göra det.

Negrerna försvann för sista gången i Bologna och efterträddes av en vacker ung florentinska samt en oförskämd odräglig fullständigt vidrig playboy-typ, som ansatte henne med erbjudanden ända tills de steg av i Prato. De rökte och struntade i mig. En annan ung man ockuperade två tredjedelar av kupén med att vräka sig för att få sig sin sömn medan jag blev inklämd i ett hörn. När han försvann i Teróntola avlöstes han omedelbart (klockan sex på morgonen) av en äldre man som rökte. Jag påpekade genast för honom att det var en kupé för icke-rökare, varpå han gav mig världens utskällning, som om jag var den första i hela hans liv som någonsin hade vågat sticka upp mot honom. Han såg dessutom hur det såg ut i kupén med cigarettfimpar efter ungdomarna, förskräckta matrester efter negrernas kaotiska improviserade måltider, fotavtryck av alla nattens slynglar på sitsarna, osv, och jag fick skulden för allt. Ibland är det inte alldeles bra att kunna det lokala tungomålet. För honom var det fullständigt likgiltigt att tåget kom ända från Moskva och jag från Finland.

Efter denna tredygnspärs av intellektuell svält hade jag dock Kerstin att uppsöka i Rom för andra gången, vilket behövdes, ty inga umbäranden i form av svält, nattvak, strapatser, kyla, hetta och evigt rullande tåginfernon är så svåra som det att nödgas umgås med människor som är totalt utan intellektuella vingar.

Den mest nedslående upplevelsen av alla var dock den konkreta erfarenheten av narkotikamissbrukets frammarsch i länder som Sicilien och Grekland. Man hade trott att sådana spontana kulturländer skulle klara sig undan en sådan förnedrande plåga, men till och med i Grekland kom det vid ett tillfälle, när jag råkade vara ensam i min kupé, in två sympatiska unga män som bad att få röka cannabis hos mig med den ursäkten att min kupé var ledigast i tåget. Jag sade bestämt nej men berömde dem samtidigt för att de varit så goda och frågat. De fick dra vidare med otillfredsställt behov och lämna mig med en bitter och beklaglig avsmak inför fenomenet att unga och friska och sköna män faktiskt frivilligt röker sönder sina hjärnor av ren falsk sinnlighet. Kerstin hänförde behovet av högtalarförstärkt rockmusik och Jotka stressiga sportprogram på TV till samma manliga behov av självhjärntvätt. Varför dominerar inte i stället behovet av intellektuell utbildning och utveckling, som borde vara mera naturligt, och som definitivt är mera sunt och konstruktivt?

I Venedig fick jag dock resans mest smickrande komplimang. En mycket ödmjuk och finkänslig kypare frågade mig efter min avslutade måltid om jag möjligen var en ortodox munk. Tyvärr måste jag göra honom besviken, men samtidigt hade han ju inte helt fel, när jag redogjorde för mitt finländska ursprung och mina intressen och försänkningar i öst, - min kontakt och relation med den ortodoxa kyrkan är ju den bästa tänkbara. Men själva komplimangen låg inte i hans felaktiga förmodan utan i den finkänsliga respekt som låg i innebörden av hans förmodan.

Det kvarstår att återge samtalet med den desillusionerade ingenjören. Han uppträdde i Villa San Giovanni mitt i natten i ett ganska färdigt tillstånd. Jag inväntade ett tåg, och det uppstod en konversation med denne vilsne gäst från någonstans. Han var yngre än jag men fullständigt gråhårig, ty han hade metodiskt bränt sitt ljus i båda ändar, hoppat av sin karriär när den verkat som mest lovande och sedan huvudsakligen ägnat sig åt kvinnor och fester. Han påminde starkt om den tidigt utbrände Errol Flynn.

Naturligtvis intresserade det mig varför han hade hoppat av, och han gav mig en oändlig förklaring. Jag ska försöka återge det viktigaste:

"Du förstår, vi ingenjörer hade världen i våra händer. Med vår överlägsna drullesäkra teknologi, med våra obegränsade resurser, med ofelbar matematisk säkerhet kunde vi göra vad vi ville med världen genom överlägsna konstruktioner. Och vad gjorde vi? Vi byggde motorvägar och skyskrapor. Vi gjorde supertankers och kalhyggen. Vi rev allt smått och sött och byggde stort och fult. Vi dränkte städerna med höghus och bilar. Vi drog fram med våra bulldozers och plattade till hela naturen. Kort sagt, vi lyckades med vår överlägsna metodik att fullständigt förfula hela världen.

Människan är ur teknologisk synpunkt en gud som besitter alla medel till att kunna konstruera och förstöra vad hon vill. Men hon saknar totalt en guds omdömesförmåga. Förnuftsmässigt blir hon aldrig mer än ett barn som leker med klotsar och som förstör vad hon än bygger upp. Med detta gudomliga tekniska kunnande kunde vi ha gjort 1900-talet till historiens mest gyllene era av konstruktiv skönhet. Och vad blev det? Pannkaka! Två världskrig och atombomben!

Jag lämnade allt och har inte ens en fast bostad. De enda vettiga mänskorna i världen idag är för mig hantverkarna, som inskränker sig till att bara skapa med sina blotta händer. De är naturliga. De är enbart konstruktiva och åstadkommer varken skada eller fulhet. Men hela teknologin är bara en monstruös frestelse för människan till storhetsvansinnigt självsvåld, och majoriteten av mänskligheten föll för den frestelsen. Därför är världen så ful och miljöförstörd som den är idag."

Mitt tåg anlände, och jag måste avbryta konversationen, men han insisterade på att få fortsätta den någon annanstans. Vi kom överens om en träff i Verona vid Piazza Bra den 5 oktober på eftermiddagen, och för säkerhets skull skrev jag upp det åt honom. Den eftermiddagen gick jag fyra gånger till Piazza Bra, men den gråhårige unge Vito var inte där. Han hade kanske upptagits av nya vilda fester och kvinnor eller kommit bort i den storm som översköljde hela Italien 4-6 oktober. När jag lämnade Verona brusade Adige vilt i högsta tänkbara vattenstånd medan blixtarna flammade explosivt ovan de hotande mörka och vilt rusande molnen. Det var som om Vito genom sin frånvaro endast desto starkare betonade sitt anathema över den tekniska människan och illustrerade sin demonstration genom hela naturen.

Från Verona till München hade jag sällskap av tre tyskar, vilkas huvudsakliga samtalsämne var hur de alla hade plundrats mest i Rom och Florens - inte i Sicilien, Kalabrien eller Neapel, och inte i norr, utan i Rom och Florens. De var överens om att aldrig mera besöka Italien och tänkte i stället satsa på Norge och Finland i fortsättningen. Tydligen utgör numera även tysktalande turister lovliga byten i Italien, då det ju finns österrikare och tyskar överallt där och då de alla har pengar.

Från München till Köpenhamn hade jag sällskap av ett ungt skånskt par som just blivit färdiga från Oktoberfesten i München och där bara druckit öl. Även i kupén hade de ansenliga kvantiteter öl, och de var tämligen dästa. Som sällskap var de därigenom föga intellektuella, kommunikativa eller ens tillgängliga. Snarare utgjorde de ett praktexempel på svensk tråkighet i sin prydno, en bjärt kontrast mot de nyss lämnade levande människorna i Grekland och Italien.

Från Hälsingborg, slutligen, hade jag en ung dam sittande framför mig som aldrig sade ett ord och som aldrig ens mötte en med blicken. Bredvid mig hade jag en äldre herre som bara sade förolämpningar, en introverterad surkart som inte tycktes kunna något annat språk än förolämpningar. Man var av allt att döma hemma i Sverige igen. Nackdelen med att man ständigt blir mer och mer hemma i vilka utländska länder som helst är att man känner sig mindre och mindre hemma i Sverige.

Ekonomiskt blev resan dyrare än vanligt dels på grund av en extra dag i det dyraste landet Grekland, där jag alltid blir ohjälpligt slösaktig, och dels till följd av en italiensk devalvering, som inträffade dagen efter att jag växlat ett ansenligt belopp, och som inte hjälptes av att den italienska valutan sedan ytterligare försämrades. Total kostnad: 5400 kronor eller 90 kronor om dagen exklusive biljetterna.

Tidsmässigt gick resan inte heller ihop. Trettio dagar är inte tillräckligt att fördela rättvist mellan sju olika stödpunkter kring Medelhavet (:Grasse vid Cannes, Verona, Rom, Palermo, Athen, Sofia, Konstantinopel.) Flera av mina vänner och kontakter blev lidande och även jag. För första gången hade jag inte ens tid till att besöka min bror på Själland på återvägen. Det skulle även vara välkommet med fler och bättre pianoinstrument längs vägen. Man ser längtande fram emot den dag när man äntligen kan börja resa på allvar utan vare sig ekonomisk eller tidsmässig begränsning.

8.9 - 7.10.1992.

Icke desto mindre är Indien ett land som man kan leva i. Det är ett mänskligt och billigt land, och allt vad man behöver för att överleva är en smula tålamod och ett leende.

Flygfärden dit gick från Stockholm över Tallinn, Riga, Smolensk, Volgograd, Tiflis, berget Ararat, Teheran, Isfahan, Persiska Viken, Sharjah med Abu Dhabi och Oman och över Indiska Oceanen till Goa. Färden skedde nattetid vid fullmåne, och efter Smolensk avlöstes de långt nere på jorden strålande stadshärdarna av ett drömlikt molnlandskap som blev desto mera drömlikt genom fullmånens ihärdiga skarphet.

Flygplanet gick ner i Sharjah för att mellanlanda i denna oas av lyx och påfallande oljerikedomar som ett drömrike ur "Tusen och en natt". Solen gick sedan upp över den Indiska Oceanen, som hade helt andra slags molnformationer att bjuda på än vad man var van vid. Mjukhet och vänlighet karaktäriserade denna nya värld från början och blev det dominerande temat under hela resan.

Likväl blev det första mötet med Indien en chock. Klimatet i Goa var det sämsta tänkbara - fuktigt och hett, och jag förstod genast alla som tog avstånd från Indien på grund av dess smutsighet. Ingenting är rent i Indien, men smutsen är trivsam, och om man inte lär sig leva med den har man ingenting i Indien att göra.

Det i luftens komprimerade sardinburk forslade koncentrationslägret av svenska turister, som nästan alla var av samma slag - Svenssons av den värsta, fetlagda, kortklippta, imbecilla sorten, ställdes först att vänta i 40-gradig solhetta utomhus i en timme innan tullmyndigheterna tog hand om dem, varefter de fick stå och köa i ytterligare en timme men i ännu svårare värme inomhus. Därefter forslades de olika kategorierna till sina olika turistreservatshotell beroende av om de stannade en, två, tre eller fyra veckor. De flesta ville nog hem genast, men alla dessa var för lata för att ta något förnuftigt initiativ i den vägen.

Själv tog jag tåget så snabbt som möjligt bort från Goa efter en dags vanmakt i stillasittande ställning under kroniskt rinnande som i en mycket våt bastu. Tåglivet i Indien är underbart. Vagnarna är som jättelika baracker med ventiler. Dessa så kallade tågfönster har inga fönster men vågräta galler för att ingen ska ramla ut. Sedan finns det två luckor som man kan dra ner för fönstret, en plåtlucka, som utestänger både luftdrag och solsken, och en plastlucka, som bara utestänger luftdraget och som man kan se ut igenom. Vagnarna saknar kupéer men har båsliknande anordningar. Varje bås rymmer sex passagerare sittande om dagen och liggande om natten. I taket i varje bås finns tre stora fläktar som man kan sätta på och stänga av vid behov. Vanligen är de på oavbrutet.

Tågvagnarna är höga, och när man inträder i en sådan ser man genast hela vagnen, som är rik på rymd och utrymme, men den ter sig närmast som en förstorad koncentrationslägersbarack: överallt trängs, ligger och sitter obeskrivliga individer huller om buller om varandra. Sitsarna och även kojerna är stenhårda, och man måste ständigt ömsa ställning för att inte utmatta stjärten eller ryggen.

Först när man kommer till Indien förstår man Kipling på riktigt, och då måste man ge honom rätt i allt vad han har skrivit. Det har aldrig funnits en ypperligare och mer realistisk Indienskildrare, och ändå är Indien ett såpass totalt obeskrivligt land att ingenting stämmer, ingenting är logiskt, ingenting är rationellt, och ändå fungerar det, kanske mest tack vare en minutiös noggrannhet när det gäller detaljer, som skulle verka mördande för en europé. När jag exempelvis köpte mitt Indrail Pass, ett slags Interrailkort för Indien, för femton olika engelska pundsedlar, så skrev biljettförsäljaren faktiskt på sin blankett upp numret på varenda sedel. Det hörde till proceduren.

Tågen är långa och långsamma och tågresorna därför oändliga. Från Goa till Bombay (400 kilometer) tog det 20 timmar. Från Goa till Agra (200 km söder om Delhi) tog det 40 timmar. Följaktligen var man ganska skälvande på benen när man äntligen steg ut på stationen i Agra, som ett nyfött föl eller rådjur.

Broder Johannes mötte mig vid Taj Mahal lätt vitklädd i sandaler. Van som jag redan var vid indiska oförklarligheter var jag knappast överraskad men frågade honom ändå: "Hur kunde du veta att jag skulle vara här nu?"

"Det var lätt att räkna ut," sade han. "Vi visste ju med vilket flyg du skulle komma till Goa. Du hade inget hotell där, så du tog troligen första bästa tåg därifrån. Praktisk som du är måste du planera in Taj Mahal före Benares, för det att du ville uppleva Taj Mahal var ju en självklarhet. Hade du inte kommit hit idag så hade du kommit i morgon."

Låt mig dröja litet vid detta vårt första möte efter Egypten. Gud vet vilka irrfärder han hade beskrivit för att komma från Egypten till Indien via Irkutsk och allt vad han hade gjort och uträttat under tiden och på vägen under dessa åtta månader, men att undra över allt detta föll sig fullständigt oviktigt inför blotta upplevelsen av honom här på detta förtrollande ställe, denna så outsägligt vita, rena och heliga plats och han själv i denna skinande vita uppenbarelse, yngre och friskare än jag någonsin upplevat honom förut. Vi hade här känt varandra nu i fjorton år, och vårt litterära samarbete skulle snart fylla fem år. Ändå var det som om vi här stod precis på tröskeln alldeles i början av vårt viktigaste mellanhavande.

Han blev dock rasande när han fick höra att jag betalat 260 rupier extra för en platsreservation till Benares. "Hur kunde du vara så dum efter alla blodiglar som du råkade ut för i Egypten? Ditt Indrail Pass berättigar dig till en plats i första klass vilket tåg du än hoppar på och när utan någon extra kostnad. Med dina 105 pund har du en gång för alla köpt dig den rättigheten. Du har råkat ut för vanliga hänsynslösa turistskinnare. Låt dem skinna sina stinna turister, det blir inte turisterna färre av, men en sådan som du ska inte behöva råka ut för sånt. Det hade varit bättre om du fördelat de pengarna bland alla de tiggare du mött hittills som inte fått någonting."

Vi övergick snart till viktigare angelägenheter. "Herr Singh mår inte bra. Jag vet inte om han simulerar eller bara spelar teater. Jag har inte fått träffa honom ännu. Han vill inte se mig förrän du säkert har kommit."

Han hade som vanligt mycket att berätta och verkade ganska bitter på herr Singh. Om herr Singh verkligen var sjuk kunde man förstå att han inte ville utsätta sig för Johannes irriterade humör. Kim hade kommit men ingen annan. Det var detta som förargade Johannes mest. "Hade jag vetat det hade jag kunnat plocka upp ett antal muslimer, konfucianer och lamaiter på vägen. Nu är det för sent." Allt tydde på att herr Singh ville att så få som möjligt skulle komma, medan Johannes alltid var för att samla så många som möjligt till sina viktiga konferenser. Däremot väntade Kim en gäst från Frankrike som ingen visste något om. "Allt vi vet är att han kan stenografera. Det är förmodligen därför som Kim tagit honom hit för att inte ett enda ord av överläggningarna ska gå förlorat."

Han var mycket intresserad av mina intryck av Indien och belåten med min ytterst positiva inställning. "Jag visste att du skulle känna dig hemma här," sade han.

Vi diskuterade också den muslimska situationen. Jag berättade min uppfattning för honom att hinduerna hade svårt för att ta islam på allvar och att de närmast betraktade den med löje. "Det är helt riktigt," sade han. "Det är affärerna Salman Rushdie och Saddam Hussein som dragit ett obotligt löje över hela islam i hinduernas ögon, och saken blir inte bättre av att Iran höjer priset på Salman Rushdies huvud fastän ayatollah Khomeini är död. Ingenting hade kunnat skada islams renommé mera."

Man märkte ingenting av hans armbrott för ett halvår sedan. Han medgav att armarna hade läkts perfekt, men "det känns när jag lyfter tunga saker, och särskilt om jag lyfter någonting med handflatan uppåt," sade han leende. Han menade högerhanden, vars underarm brutits, medan vänsterarmen brutits ovanför armbågen. Han ville helst inte tala om olyckan och dess tragiska allvar, som utlösts genom otur och oförutsägbara väderleksförhållanden. "Vi har viktigare saker att tala om," menade han, "innan vi kommer in under ordets makt under herr Singh."

Det var någonstans i Himalaya i våras som han haft sin svåra olycka i en snölavin med ett par jakar. Han hade försökt rädda packningen, kommit under en jak och brutit båda armarna. Han hade fått ta skydd i ett kloster, där munkarna gömt honom inför en kinesisk inspektion - de hade stoppat ner honom i klostrets likkammare tillsammans med andra obegravda lik i ett slags krypta. Kim hade varit med honom, och han hade gett mig hela historien under vår gemensamma tågfärd från Köpenhamn till Frankfurt. Det var efter olyckan som Johannes tagit sig till Ryssland, återhämtat sig i Irkutsk och sedan rest direkt ner till Indien. Inte ett spår syntes nu på honom av vårens olyckor och prövningar.

Det var naturligtvis mycket sällsamt att möta honom här efter så lång tid och just vid Taj Mahal, ett muslimskt byggnadsverk, som utan konkurrens råkade vara världens vackraste, just när vi båda kanske visste mer om islams svåra kris (i sina nuvarande former) än någon annan och kanske råkade hålla islams öde i våra händer. Världens utan konkurrens vackraste byggnadsverk? Ja, det vågar jag säga, fastän jag inte har sett hela världen; och jag tror att alla som upplevat Taj Mahal delar min mening. Redan parkerna utanför är fullkomligt överväldigande i sin skönhet. Redan introduktionstemplena och paviljongerna utanför är blott alltför överväldigande. Redan de omgivande trädgårdarna innanför parkerna får en att smälta av skönhetsupplevelsens innerlighet. Bara portarna är som ett Alhambra i kosmisk förstoring. Allt som man passerar innan man ens får se mausoléet är som enkom konstruerat för att ständigt höja den inträdandes stämning och förväntningar. Till slut är man rädd för att själva mausoléet bara skall vara en kliché efter allt det överväldigande omkring det, - när det faktiskt visar sig vara kronan på verket, en krona som ensam gör Indien till världens rikaste land. Alla de som beklagar Indiens fattigdom, tycker synd om de stackars fattiga hinduerna, beklagar Indiens ofattbara elände och dömer det hela efter en egoistisk materiell standard begriper ingenting. Vi som lärt känna Indien förstår varför hinduerna är lyckliga medan alla världens övriga materiellt rikare folk är olyckliga.

Mausoléet byggdes av en konung över hans bortgångna gemål, som han älskade så oerhört, att detta världens vackraste monument samtidigt strålar av vemod och sorg. Varken Johannes eller jag ville gå in i det då vi var överens om att den sovande drottningen där inne inte fick störas, åtminstone inte av någon som i någon mån kunde förstå vidden av hennes konungs kärlek till henne.

"Smärtornas himmelska tempel", "det absoluta paradiset för en älskad avliden", "den outsinliga saknadens universella känsloklimax", "den eviga saliga gråten", "den absoluta arkitektoniska skönheten", alla Taj Mahals klassiska epitet äger sina berättiganden. Inträdet kostar två rupier (40 öre). Videofilmning är förbjudet. Fotografering ute i trädgårdarna är icke tillåten. En oavlönad indisk vakt visade mig gratis de bästa fotograferingsvinklarna. Jag ville helst av allt få med Johannes på en bild med det heligaste av alla tempel i bakgrunden från dess vackraste vinkel, men han vägrade - "jag är icke värd att synas på samma bild som Taj Mahal." Jag har aldrig fått fotografera honom. Förutom hos sådana som Johannes och jag var respekten för den avlidna obefintlig. Det kändes nästan som om det skulle till två klassiska vemodiga islamforskare och bekymrade sådana som han och jag för att den rättvisa vördnaden skulle tillkomma den avlidna, den mest älskade av alla drottningar.

Innan vi skildes återvände vi till incidenten med hur jag hade blivit lurad. Han berättade precis hur det hade gått till. Jag hade råkat ut för en påpasslig turistfångare. Han hade sett mig i den långa kön för reservationer, lockat mig med att allting skulle ha varit fullbokat, erbjudit mig ett alternativ, och jag hade gått på det. De 260 rupierna hade han sedan delat med någon direktör på stationen som varit införstådd med hur man lurar turister. Men nu hade jag min dyrt köpta reservation, samme reseagent hade försett mig med en rickshawchaufför för hela dagen för 40 rupier, och jag tyckte varken att jag kunde avstå från min dyrt köpta reservation eller från min troget väntande rickshawcyklist. Johannes förstod mitt dilemma och lät mig gå. I stället skulle han vara i Benares före mig, förbereda de andra, fransosen skulle ha kommit fram idag, så att vi kunde dra i gång med överläggningarna så snart som möjligt på eftermiddagen. Sålunda skulle de kunna komma i gång två dagar tidigare än beräknat. Johannes var mycket otålig med att få komma åt doktor Singh.

Min trogne tandlöse gamle rickshawcyklist förde mig lycklig till stationen via en diamanthandlare och en mattfabrikant, som båda trodde de kunde göra affärer med mig. Under artigt utbytande av adresser kom jag undan med förhoppningen om att kunna göra affärer med dem nästa år, när jag eventuellt kom tillbaka. Att kunna göra goda affärer med dem var inte alls en omöjlighet, om man hade pengar. Det var det jag inte hade. När jag skildes från min rickshawchaufför vägrade han växla en 50-lapp och krävde växeln som backshish. Det visade sig, att alla dessa människor, från reseagenturföreståndaren till restaurangägaren, diamanthandlaren och mattfabrikanten, som rickshawcyklisten fört mig till, varit muslimer liksom rickshawcyklisten själv. Och tre av dem hade lyckats plocka mig på pengar på exakt samma fräcka sätt som deras trosfränder gjort det i Egypten. Följden blev en besk eftersmak efter alla dessa muslimer i Agra, dessa ättlingar till mogulerna, som hänsynslöst gjort om flera av Benares vackraste tempel till moskéer, vilket hinduerna av ren tolerans låtit dem förbli.

Innan vi når Benares vill jag gärna nämna de intryck av Aids i Indien jag fått hittills. Folk vill inte tala om det och tar det inte på allvar. För hinduerna är Aids blott en plåga av många och inte märkvärdigare än någon annan. De lever med det som med allt annat elände, som i Indien, liksom allt annat mänskligt där, är utan botten. Bland de oräkneliga tiggare jag utsattes för, av vilka en klar majoritet var barn, förekom det sådana med stympade lemmar, neurosedynbarn utan ben, vanskaplingar med fötter som fotbollar med bulor och bölder, blinda, stumma och döva, och mest gripande av alla tiggare var de blinda som gick omkring och sjöng. En gammal man utan ögon sjöng helt underbart. Min princip var den att ge de tiggare en slant som uppträdde ensamma, men aldrig mer än fem rupier (en krona), och att avstå helt om jag saknade så låg växel, medan alla tiggare som uppträdde i grupper om två eller flera ignorerades helt. Även alla tiggare som hade väntande kompanjoner ignorerades, sådana som uppenbarligen uppträdde å andras vägnar samt sådana som uppenbarligen var bedragare. Ensamma barn med något lyte som utan att ge upp envisades i det oändliga med att dunka huvudet mot ens fot var det naturligtvis outhärdligt svårt att behöva refusera när man saknade växel.

Vad är Aids mot sådana levandes plågor som inte ens har döden att se fram emot?

Hur ska jag kunna förklara det oerhörda som hände i Benares och göra det begripligt? Det hela var ungefär ett fiasko av sådana oerhörda proportioner att det överträffade alla ens förväntningar. Mycket återstår ännu att utreda och komma under fund med, gradvis klarnar det hela, men det förblir osmältbart. (Ännu två veckor senare, när jag skriver rent det hela, får jag kallsvett när jag tänker på det.)

Jag blev ytterst väl mottagen i Benares och fick min första säng efter fyra nätter utan, ett eget rum med dusch och rena lakan. Ett mera fullkomligt paradis var det omöjligt att drömma om efter 55 timmars tågresa till Benares och efter ett tåg från Agra som var ännu primitivare än alla de tidigare: kojerna var trånga och stenhårda, takfläktarna var bara två i stället för tre i varje bås och fungerade inte, tåget var så packat att jag var fullständigt isolerad i min överkoj hela vägen och varken såg något av Kanpur, Allahabad eller Lucknow, om det var dessa städer som passerades. Två italienare befann sig i liknande belägenhet inte långt från mig (men tillräckligt långt för att jag inte skulle kunna få kontakt med dem) och blev knäckta och gav upp på halva vägen och tänkte fortsätta med buss, som också varit Johannes förespråkade alternativ. (Det lönar sig vanligen att åka buss i Indien, vilket går snabbare och är billigare om vägen inte är för lång, men vägarna är desto sämre.) Italienarna gjorde en oförglömlig sorti från tåget grälande teatraliskt på italienska med alla saligt leende oförstående hinduer som de trängde sig förbi på den svåra vägen ut.

Efter att jag fått duscha och återhämta mig kom Kim och hämtade oss. Han ensam visste var herr Singh befann sig. Kim var tyst, och även herr Singh hälsade oss med tystnad. Han ville tydligen att stämningen inte skulle tillåta några känsloyttringar.

Vi väntade på fransmannen som kom ganska snart. Kim presenterade honom för oss. Det var en medelålders härjad figur som såg ut som om han mest i sitt liv sysslat med sjöslag och krogslagsmål. Han hade flera markanta ärr i ansiktet som dock inte förfulade det, han hade en skäggstubb som tydligt skvallrade om ett mycket slarvigt liv, men det som var intressant var ögonen. Han hade en magnetisk blick som om han med den ville spika fast varje människa han såg vid väggen. Man visste inte om han faktiskt genomskådade allt och alla eller om han bara var fruktansvärt luttrad av erfarenheter eller alkoholism.

Tydligen hette han Max. Han satte sig utanför kretsen av oss fyra och tog genast fram sitt noteringsblock och började använda det som en vanlig professionell journalist.

Herr Singh började äntligen tala och förde sedan ordet hela tiden. Han dominerade samtalet fullständigt hur hårt Westerberg än försökte rubba honom. Det hela utvecklade sig snart till en intensiv ordduell dem emellan. Herr Singh gick genast drastiskt till saken, förklarade monoteismen upphävd emedan den inte längre behövdes, och därmed var striden i full gång. Herr Singh verkade fullkomligt avslappnad hur tärd och trött han än tydligt var, det fanns flagnande sprickor i hans jämnmodiga fasad, och Westerberg skonade honom inte. Han gick så långt som till att förklara herr Singhs tänkesätt nazistiskt i sin grymma cynism medan herr Singhs svåraste anklagelser mot monoteismen naturligtvis var atombomberna mot Japan, som fällts genom de kristna regeringarnas initiativ i Amerika och England, varvid miljontals oskyldiga massmördats utan anledning, ett sår i Asien som ingen kristendom och monoteism i världen kunde bota.

Mest följde jag dock med fransmannen. Han var inte helt utanför debatten, herr Singh drog in honom ibland, men han fick under diskussionens gång ett allt tydligare drag av ovilja, som om han varken trodde på vad som sades eller tyckte om det. Till slut fick herr Singh ett allt mera plågat uttryck i ansiktet, och till slut föreslog han ett avbrott för en ordentlig middag. Ingen hade någonting emot det. Det märkliga var emellertid att fransmannen inte ville delta. Han gick i stället ut på en promenad, och vi andra fyra hade all anledning att frukta att han inte skulle komma tillbaka.

Men han kom tillbaka, och vi kunde alla andas ut. Emellertid återstod det värsta. Just när vår diskussion äntligen började bli verkligt intressant fick herr Singh plötsligt ett anfall. Det var just vad han själv hade fruktat mest för, och nu hände det, och det var ohyggligt att vara närvarande. Det var inte bara en kollaps, utan det var som om hela hans kropp varit utsatt för fruktansvärda elchocker. Kim kunde hantera det och gjorde vad han kunde och bad oss andra gå, vilket vi inte ville göra, utom fransmannen, som gick. Och det värsta av allt var att denna gång kom han inte mer tillbaka. Han hade nästan visat att han hade fått nog. Han försvann och tog alla sina anteckningar med sig.

Herr Singhs anfall var så svårt att det försämrades ytterligare. På kvällen vågade Kim berätta för oss vad varken jag eller Johannes vetat eller haft en aning om. Herr Singh hade kommit till Benares bara för att dö. Därför hade han bara velat se sina närmaste förtrogna hos sig. Hans doktor hade sagt att han inte tålde ett nytt epileptiskt anfall. Johannes var förkrossad. Endast Kim hade vetat hur det egentligen hade förhållit sig med herr Singhs tillstånd.

I denna fina säng i detta vackra tysta fridfulla rum väntar mig således en sömnlös natt. Kim är ute och söker efter fransosen. Och allt vad vi kan göra är att vänta och se hur situationen ska vidaregestalta sig. Förhoppningsvis lever herr Singh ännu i morgon, men någon fransos tror varken Johannes eller jag att vi mera ska få se röken av.

Efter en hemsk natt med både uppkastningar och diarré, och som dessutom förstördes av moskiter, följde en sordinerad morgon. Det var omöjligt att inta någon frukost. Kim kom och kallade på oss. Han berättade att herr Singh var mycket svag men att han ändå ville träffa oss.

Han hade åldrats 10 år på en natt. Han var bara några och sextio, men nu såg han ut som åttio. Emellertid kunde han ännu uppbjuda sin älskvärdhet.

"Please pardon my vanity, that I wanted to see my three favourite bodhisattvas before I died." Han kallade oss fram en och en. Jag fick komma först. Han satte sina händer mot min panna och sade något på sanskrit. (Enligt Johannes var det något om att Vishnus ande skulle vara med oss.) Det kändes som om man fått ett sigill inbränt. Sedan gjorde han det samma med de andra. Johannes grät, vilket var mycket upprörande, då jag aldrig hade sett honom gråta tidigare. Kim var mera sansad fastän han var yngst av oss alla - bara några och trettio. Sedan sade herr Singh: "Take care of the world, because I can't do it any more."

Kim dröjde ännu kvar inne hos honom. Sedan kom han ut och ville tala med Johannes i enrum. Johannes hade känt herr Singh längst av oss alla. När de båda kom tillbaka till mig sade Johannes till mig mycket allvarligt: "Herr Singh kommer att dö inom de närmaste dagarna, och Kim kommer att ombesörja hans kremation vid Ganges. Jag föreslår att du reser vidare med tanke på hur du har mått i natt. Har du någonstans att ta vägen?" Jag hade ingenstans att ta vägen. Plötsligt stod det helt klart för mig hur totalt ensam jag var i hela Indien nu på denna min första resa i detta väldiga vilda land av idel kriser och faror överallt, fastän jag befann mig mitt bland vänner. "Kim föreslår att du reser upp bland bergen. Vad tror du om det?" Jag kom då att tänka på att jag redan i Göteborg hade lockats av möjligheten att sticka upp till Darjeeling, men att det var förenat med vissa svårigheter som problem med myndigheter och oro i området. Men i brist på annat föreslog jag att jag skulle resa till Darjeeling av och an på några dagar och sedan komma tillbaka. Kanske herr Singh ändå kunde återhämta sig. Johannes gillade förslaget. Han kände tydligen inte till de politiska och byråkratiska svårigheterna. "Men du behöver inte komma tillbaka. Avgör saken själv när du lämnar Darjeeling. Om du inte kommer tillbaka meddelar jag dig ändå allt viktigt förr eller senare."

Ingen visste bättre än Johannes hur dålig jag hade varit under natten. Han hade själv hjälpt mig till toaletten flera gånger och varit noga med att jag inte frös i sängen. Därför var han nu så allvarlig.

Även Kim gillade förslaget, inte heller han tycktes känna till några svårigheter med att besöka Darjeeling. Tvärtom sken han upp inför idén och trodde att det under omständigheterna var det bästa tänkbara stället för mig och att jag skulle trivas där. Jag reste till Patna samma dag (5 timmar öster om Benares) för att samma kväll ta tåget upp mot Nepal, Sikkim och Bhutan och den yttersta indiska utposten mot dessa länder och mot Tibet - Darjeeling.

Här är det lilla som jag egentligen vet om herr Singh. Utbildad till läkare praktiserade han aldrig utan gick i stället in i politiken. Denna övergav han redan på Shastris tid på 60-talet och blev därefter vetenskapsman och sedermera mer och mer religiös och var en tid djupt engagerad i sikhernas sak. Han förstod fullständigt att de hade mördat Indira Gandhi, även om han vid det tillfället tog avstånd från sikherna. Namnet Singh är säkert inte hans ursprungliga namn utan kanske bara en titel, då just denna titel, som betyder "lejon", förlänas många framstående sikher. Som vetenskapsman var han mest pionjärverksam för den gröna revolutionen. I Egypten utmärkte han sig med att vara den mest anspråkslösa av alla deltagare och den enda som aldrig höjde rösten. Kim var där nummer två i försynthet. Jag hade gärna velat lära känna doktor Singh närmare, men nu verkar det vara för sent. Han har aldrig varit gift eller haft barn, han hade inga nära anhöriga, men en släkting till honom var visst politiker. Politiskt beklagade han uppdelningen av Indien i Pakistan och Indien och attribuerade den tragedin med dess många åtföljande krig till indiernas otacksamhet till England i förening med muslimernas egoistiska halsstarrighet. Han älskade Gandhi men beklagade dennes politiska ageranden, vilket ju ledde till dennes död. Han hade ett otroligt kontaktnät i hela Indiens bakgrundspolitiska värld och även inom dess olika religioner. Han tolererade andra religioner men sade en gång, att "Indiens religion är fantasi, och det finns ingen bättre gud här i världen."

Tyvärr fick jag aldrig lära mig hans riktiga namn. Jag försökte en gång, men efter att jag försökt några gånger sade han: "Forget it." Till utseendet var han nästan som en gammal romersk senator, med hög panna och ändå rik hårväxt utan flint, med vitt hår, skarpa drag, elektrifierande ögon och en bred ironisk mun som gärna log åt andra, varunder han då finkänsligt brukade böja ner ansiktet. Endast den mörkare hudfärgen förrådde hans indiskhet.

Aidssituationen i världen, om jag har förstått den rätt, är väl enklast summerad och sammanfattad sålunda: I delar av världen som Europa, det engelsktalande Amerika, Australien och Japan är situationen under kontroll såtillvida, att man kan följa med pandemins utveckling, föra statistik och göra tafatta försök till fördröjning av sjukdomens utveckling genom hittills misslyckade medikamenter. I resten av världen, alltså Asien, Afrika och Latinamerika, finns inte denna kontroll. Bland dessa världsdelars miljardmassor kan alltså denna pandemi ställa till med vad som helst. I västländerna, Japan och Australien, där man framgångsrikt skulle kunna kontrollera pandemin, föredrar man ändå att hänge sig åt droger och prostituerade och ta med sig sådana vanor till tredje världen. Sådan är situationen. Naturligtvis föredrar man i länder som Indien att rycka på axlarna åt hela problemet. I Indien är man dock av den meningen, att de värsta spridarna av Aids är rika araber. En annan tragisk uppgift: 90% av alla Indiens prostituerade är tvingade in i sitt yrke från vilket det inte finns någon återvändo.

Naturligtvis planerar jag härifrån Darjeeling att återvända till Benares, fastän vi glömde en sådan viktig detalj som att jag måste kunna hitta tillbaka igen till huset där vi vistades. Med litet tur hoppas jag kunna hitta tillbaka dit ändå.

Resan till Darjeeling tog 16 timmar från Patna. Den sista biten var en tre timmars bussfärd upp för Himalayas sluttningar. Darjeeling erinrar starkt om James Hiltons beskrivning av Shangri La med utsikten mot Kanjenjunga som perfekt motsvarighet till inramningen av Shangri La. Många gamla engelska kolonialminnen lever i bästa välmåga kvar här fortfarande, av vilka det underbaraste är den gamla smalspåriga järnvägen, som fortfarande används i högsta grad. Man lyfter på ögonbrynen åt gamla hotellnamn som "Gay Lords Hotel" från en tid när "gay" ännu bara hade sin ursprungliga oskyldiga betydelse. På vägen upp möttes man av försäljare som hade som saluförande ramsa "chef chef papan chefs" vilket man undrade vad det betydde, då det lät så synnerligen komiskt, pittoreskt och bestickande på samma gång. Det som de sålde verkade ganska obeskrivligt tills det visade sig vara indiska versioner av "chips chips popcorn chips". Indien är även drakflygarnas förlovade land utom cricketspelarnas, och i många telefonledningar ser man strandade drakar. På väg upp till Darjeeling var förekomsten extra riklig. Darjeeling tycks även vara hundarnas paradis. Staden är full av hundar, vanligen små, snälla och tama fastän de normalt går lösa, och de börjar allesammans skälla före soluppgången. Två tips: gå inte ut i Darjeeling efter solnedgången utan ficklampa hur starkt stjärnorna än lyser, ty marken förblir ändå osynlig, och om man snubblar eller ramlar ser man inte hundlortarna. Och sov med öronproppar, om man vill slippa bli utskälld före soluppgången. Gatorna sopas först på morgonen. Det berömda tåget, som är en av världens högst belägna järnvägslinjer, (stationen Ghoom är världens näst högsta efter en station i Peru,) heter Toy Train och är mycket litet, har sittplatser för 32 människor, följer vägen och orsakar ofta trafikkaos i synnerhet om någon klumpig militärkolonn med stora truckar ska förbi, och om den smala vägen blir förstoppad av strandade bussar och för mycket turistfordon är det omöjligt att korka upp den om inte samtliga backar; och när tåget går som långsammast i de snävaste kurvorna, (det förekommer kurvor i 45 graders vinkel,) kan man lugnt promenera snabbare än tåget. Staden domineras av nepaleser som utgör mönster av vänlighet och ärligaste älskvärdhet, trots Darjeelings berömda Gurkhakompanier. Staden är ett viktigt militärfäste, och alla utlänningar som reser dit kontrolleras, även om de inte längre behöver ha något byråkratiskt specialpass.

Efter en fyra timmars promenad uppåt bergen hamnade jag på en liten kyffig restaurang hållen av en liten nepalesisk mycket rörande gammal man av ungefär halva min kroppsstorlek. Man hade redan hunnit bli van vid att vara nästan huvudet högre än de flesta indier, men nepalesarna är ännu mindre. In i samma restaurant kommer en mycket mörk längre indier i medelåldern med mycket djupa forskande ögon och rikt blåsvart silvergråsprängt hår, som bara använder sig av engelska. (Nepalesiska är ett helt annat språk än alla andra hinduers.) Han fäster sig vid mitt sätt att tala engelska, och ett samtal uppstår oss emellan, som sedan blir svårt att avsluta. Han är född i Benares men har bott i Darjeeling sedan 30 år tillbaka. Han är något av en vandrande filosof, och han ägnar sig mest åt självstudier i engelska och åt att författa små idylliska ofta samhällskritiska indiska noveller på engelska. Då han saknade utbildning var han mycket tacksam för varje hjälp och gott råd han kunde få av någon utlänning. Han hade sin skrivbok med sig, som han tydligen alltid bar omkring, och jag rättade gärna genast några av hans idyller. Det visade sig att hans engelska var påfallande avancerad.

Jag blev bjuden till hans hem om kvällen. Det var en ännu enklare håla än samtalsrummet i Benares. Tillsammans med sin hustru levde han i ett enda rum om ungefär 15 kvadratmeter med jordgolv, men utanför rucklet hade han Darjeelings kanske förnämsta utsikt upp mot Kanjenjungamassivet.

Han var född i Benares i mycket enkla omständigheter i en primitiv bondby. När han blivit vuxen gällde det att komma ut i världen och försörja sig, och den stora framtidsstaden med lysande möjligheter var Delhi. Han liftade dit och övernattade på halva vägen i en järnvägsstation. Han lade sig att sova på det hårda betonggolvet, som alla andra, men fick ögonen på en ledig bänk, som han ockuperade. När han sovit där en stund väcktes han bryskt av en tjänsteman som visade honom en annan plats bland många andra medellösa på betonggolvet, och lydigt begav han sig dit. Det visade sig, att denna grupp hemlösa stod under uppsikt och skulle inför rätta för dagdriveri. Min vän Sri Ram sållades till dessa, dömdes till en månads fängelse och upplevde i fängelset alla en orättvist dömd straffånges värsta infernovandringar innan han kom ut igen. (Man kan tänka sig indiska fängelseförhållanden i storstaden Delhi på 50-talet.) Jag fick läsa hans långa novell om hela vandringen, ("Thirty Days for Nothing"). Sådan var alltså verkligheten i framtidsdrömmarnas paradis Delhi. Naturligtvis blev han svårt sjuk på kuppen men lyckades återhämta sig.

Därefter hade han vandrat omkring i Indien på jakt efter ett ställe där han kunde leva trots sin från början förintade karriär, (fängelsevistelsen stod för evigt stämplad som ett brännmärke i hans protokoll,) och i Darjeeling blev han vänligt bemött av nepaleserna, varför han stannade där. Han levde på att gå omkring med en verktygslåda som gravör; han utförde alltså små tillfällighetsjobb med ingravering av namn på skyltar. Han hade en son nere i södra Indien, och det var den enda säkra adress han kunde ge mig, då hans Darjeelingadress helt enkelt inte fungerade. Jag fick hålla kontakt med honom brevledes, men bara i sonens namn, så att sonen inte skulle få besvär av faderns öde, som ju i praktiken var brännmärkt av de statliga myndigheterna från början.

Han hade många litterära frågor att ställa mig. Mest var han nyfiken på en bok som han hade kommit över, som visade sig vara Orestin av Aiskhylos. Jag lärde honom att rätt uttala namnen Agamemnon, Orestes, Prometheus, m.m, och han var helt entusiastisk över den grekiska mytologin, som ju har många paralleller med den indiska. Han hade även böcker på italienska, franska, tyska och till och med svenska, mycket av hans lilla hem upptogs av böcker, som han ibland måste sälja av när inkomsterna krympte.

Men mest imponerande var hans djupa insikt i indisk politik och det sociala samhället. Indien är nu i en märklig fas av politiskt uppvaknande. I alla tider har indierna gått på det här med Gandhis och Nehrus ofelbara förträfflighet och deras heroiska kamp mot det engelska förtrycket, men nu börjar indierna sakta förstå, att allt det onda som frihetskämparna menade sig avlägsna med engelsmännen i stället nu efter självständigheten är mycket värre. Förtrycket har ökat i stället för att minska, demokratin är bara en mask och fasad för kastväsendets system av inre beundran, med engelsmännen försvann även dessas organisation, rättsväsen, ordning och ekonomi, Indiens riksbank är i upplösningstillstånd, byråkratin är allsmäktig, efter Sovjetunionens fall har man börjat upptäcka och ifrågasätta det indiska etablissemangets alla skumma affärer och allianser med mördare som Nasser, Tito, Bresjnev och andra, affärer mot vilka Bofors framstår som bara en diskret liten fis, ingenting fungerar i samhället som tycks lida av permanent kortslutning i nätet, och allt detta börjar nu Indiens djupare folkmassor att fatta.

Efter denna mycket givande dag med en ny indisk vän, som nästan kändes som en direkt fortsättning på doktor Singh, som var mera svårtillgänglig i sin höga lärdom medan denne var mera konkret, hade jag plötsligt en känsla av att äntligen ha fått kontakt med det verkliga, levande, innerliga Indien. Sri Ram var 57 år gammal men såg 15 år yngre ut, fastän han nu började få problem med tänder och ögon, hans engelska var underbar trots det torftiga uttalet, och fastän han aldrig bad om en enda småpeng var det för första gången ett nöje att få kunna skänka en indier pengar, 10 rupier till att börja med. (Hade jag givit mera hade han kunnat få problem med sina grannar.) Han tog tacksamt emot det, och jag gav det fullständigt frivilligt och oombedd.

Den påföljande natten blev däremot fasansfull. Till mitt hotell ankom en entusiastisk tyska, som var mycket intresserad av mig och som jag hade någon konversation med, då jag undrade vad hennes översvallande hjärtlighet berodde på, tills hon radade upp ett antal cannabiscigaretter, som hon gärna bjöd på. Finkänsligt drog jag mig tillbaka och inledde en sömnlös natt med min andra indiska avföring (den här gången perfekt) men med åtföljande nya uppkastningar. Maglaboratoriet stormade sedan hela natten, och aldrig har jag fisit så kraftigt och ihärdigt och våldsamt och länge. Det var tydligen dags att lämna Darjeeling.

Men i gryningen gick jag upp klockan fyra för att vandra till soluppgången på Tiger Hill. Sikten var fullkomligt klar, och det hade hela grannskapet tagit vara på, för uppe vid Tiger Hill samlade sig 50 jeepar fullproppade med nepaleser och bengaleser för att fira en folkfest inför den praktfulla soluppgången klockan sex på morgonen. Det sjöngs och dansades och klappades i händerna när det omätligt ståtliga Kanjenjunga, världens tredje högsta berg, långsamt började gnistra och blänka och stråla av ljus i sin majestätiska bländvita drapering. Jag var den enda europén bland alla dessa små glada nepaleser och bengaleser, och jag var den enda som var till fots. När alla de 50 jeeparna hade farit igen för att ta i tu med en vanlig arbetsdag stod jag ensam kvar med hela Himalayas horisont och ett berg mer än dubbelt så stort, högt och vackert som Fuji Jama, som uppfyllde hela horisonten med en naturhögtidlighet utan motstycke i gudomligaste majestät. Vem hade kunnat ana att Shangri La faktiskt skulle existera i verkligheten?

Men den största utmaningen var vissheten om, att bakom detta världens mest majestätiska berg och bergslandskap så dolde sig en hel värld av bara Shangri La, nämligen Tibet. Prospektet inför alla dessa berg, som dolde någonting där bakom, resulterade i en farlig frestelse för framtiden. Man kunde ju nu inte längre avstå från Tibet, när man en gång kommit så här nära.

Jag hade lämnat Benares på lördagen. När jag återkom följande onsdag stannade tåget vid den södra stationen Moghulserai, varifrån det är 20 kilometer in till staden. Jag tog en taxi till den stora bron och fick den här gången nöjet att få möta staden från floden.

Första gången hade jag inte fått se mycket av staden, då jag varit helt beroende och upptagen av mina kamrater, men nu tog jag mig friheten att vandra genom hela staden. Snart förstod jag varför Johannes förra gången nästan förbjudit mig att gå ut i staden. Överallt fanns det inbjudande mänskor som måste visa vad de hade att sälja, och snart hade jag förlorat 300 rupier. Ett tips till framtida besökare: se upp för färska kopannkakor! De finns försåtligt utplacerade överallt, de är ännu talrikare än hundlortarna i Darjeeling, och som fotgängare i en godtycklig trängsel har man ingen chans.

Jag fann huset var vi hade varit den natten. Jag mindes att huvudpostkontoret låg ganska nära, och när jag väl funnit detta gick resten lätt. Änkan, doktor Singhs väninna, som då tagit hand om oss, fanns kvar, men alla de andra var borta. Doktor Singh hade avlidit på söndagskvällen, följande morgon hade Johannes gett sig av norrut, och var Kim var nu visste hon inte. Hon hade ingenting med begravningsceremonierna att göra, och det var möjligt om inte rentav troligt att doktor Singh redan var kremerad. Jag kom ihåg det halvt förkolnade till en indisk svastika vridna liket i floden som jag hade sett från bron på morgonen och reflekterade över möjligheten att det liket hade kunnat vara doktor Singhs.

Angående den indiska religionen kan man ha följande synpunkter. I all sin färgstarka fantasirikedom och sin oändligt skiftande och nyansrika symbolik saknar den dock all logik, ordning och konsekvens, vilket återspeglas i hela det indiska samhället. Det säger nästan allt, att de enda som framgångsrikt bemästrat Indien är härskare som inte haft någonting med hinduismen att göra, som mogulerna och européerna. Dessutom har hinduismen definitiva frånstötande drag, som väl närmast kan beskrivas såsom snaskiga. (Ex. det uppbrända svastikaliket i Ganges.) Denna snaskighet hör emellertid samman med klimatet, mentaliteten och de naturliga förhållandena i Indien, med bekymmer som de nyckfulla explosiva diarréerna, som kommer utan förvarning och utan skönjbar anledning, de ytterst bisarra specialsjukdomarna, omöjligheten att hålla någon konsekvent hygien, överbefolkningen och fattigdomen. Det säger sig självt, att okontrollerad överbefolkning måste medföra okontrollerad fattigdom. Till hinduismens fördel måste dess inställning till kvinnorna anföras. Kvinnor ska vara vackra, de ska äras och skämmas bort av sina män, de ska hålla nycklarna till huset, och deras mäns sinnestillstånd, samhällsställning och rekorderlighet ska återspeglas i hur vackra deras hustrur är, hur väl de är klädda, hur fina smycken de har och hur väl de mår. Den indiska kvinnoinställningen är alltså ganska motsatt den islamska. För en hindu är det en självklarhet att varje kvinna ska få ha samma frihet som varje man. Samtidigt som den yttre könsskillnaden i Indien kanske är mera påfallande än någon annanstans, så är kanske könsdiskrimineringen kanske mindre än någon annanstans.

I sin fattigdom, överbefolkning och mjuka mentalitet påminner Indien mycket om Brasilien. En anmärkningsvärd skillnad är dock, att i Indien skjuter man inte sina tiggarbarn ens om de är vanskapta.

Om man kan tolerera snaskigheterna så måste Indien framstå som ett paradis, som alltid kommer att ha mycket att lära och ge resten av världen, och som varje människa med bara en gnutta andlighet måste inspireras och imponeras av. Tänk bara på en sådan sak som hönan, som importerades till Europa från Indien. Alla ägg vi äter har vi alltså Indien att tacka för. Även Kina har skänkt ett evigt hus- och sällskapsdjur, men vilket? Jo, råttan.

Benares har två järnvägsstationer, av vilka den ena ligger två mil söder om staden medan den andra ligger inom promenadavstånd från centrum. Av praktiska skäl valde jag även den andra gången att lämna Benares via den senare, vilket visade sig vara ett misstag. Det förekom ett direkt tåg från Benares till Madras, som hade passat mig perfekt, och som skulle avgå samma dag. Först var det några timmar försenat, sedan var det 6 timmar försenat, sedan 12, och till slut 19 timmar försenat. Det skulle då alltså avgå först klockan 13 följande dag. Då det var för sent att boka sig för en säng på stationen måste jag uppsöka hotell. När jag återkom följande morgon klockan 9 till stationen hade Madraståget kommit och gått. Följande skulle avgå fyra dagar senare.

I stället inväntade jag ett annat tåg, som skulle gå till Patna, varifrån det fanns en daglig direktförbindelse till Madras. Det skulle avgå 14.45, först var det 45 minuter försenat, sedan en timme, sedan 90 minuter och till slut två timmar. Till slut visade det sig att det tåget hade strukits från programmet. Likväl stod det kvar på tidtabellen, och alla informationsexperter på stationen talade om det tåget som om det alltjämt existerade, fastän det alltså hade strukits. Min enda återstående möjlighet var att ta ett tåg till Calcutta och därifrån ett snabbtåg till Madras, då jag ej längre kunde hinna med Patna-Madras-tåget.

Hela denna station gav intryck av att inte fungera. Bakom en ståtlig fasad sprang råttorna omkring på restauranggolvet och i första-klass-väntrummet, och med alla dessa oändliga förseningar med strukna tåg, som alla förnekade att var strukna, förekom det liksom ingen kontroll över situationen. Jag hade förlorat ett oåterkalleligt dygn på denna oordning och därtill 600 rupier av min reskassa. Johannes hade haft rätt: jag borde inte ha återvänt till Benares. Ändå är jag glad att jag gjorde det, så att jag fick veta vad som hade hänt angående mina vänner, och så att jag närmare fick lära känna staden. Men varning alltså för stationen Varanasi Cantonment. Håll er till Moghulserai söder om staden.

Vid samtalen i Benares hade doktor Singh talat väldigt mycket om den symboliska föreställningen om Juggernaut. I Orissa fick jag äntligen veta exakt vad detta indiska mysterium rör sig om. Det verkliga ordet är "Jagganath" och betyder "Universalhärskaren". Det är alltså en mycket indisk föreställning om en allsmäktig gudomlighet. "Juggernaut-kärran" kommer in i bilden genom de religiösa festerna i Puri, som infaller årligen i juni-juli. Till dessa fester konstrueras väldiga kärror, "Raths", som är fjorton meter höga och rullar på sexton hjul. Kärrorna är fyrkantiga om ungefär tio kvadratmeter, och det krävs enorma krafter för att rulla i gång dem i de religiösa processionerna. När de väl kommit i gång är det nästan omöjligt att stoppa dem. Förr i tiden för en 3-400 år sedan var det sed bland de mest hysteriskt religiösa att kasta sig under hjulen och låta sig krossas bara för att få dö inför gudens ögon. Inga icke-hinduer tillåts bevittna Jagganathmysterierna.

Om Calcutta är det mycket att säga. Britterna byggde upp staden till sin indiska huvudstad och till landets största stad från ingenting, och i och med självständigheten 1947 inleddes stadens många lidanden. Emellertid är slummyten mycket överdriven. Staden behöver tydligt fräschas upp, dess 45-åriga lidanden har satt sina tydliga spår och djupa ärr, men hela dess tragedi beror bara på separationen mellan Väst-Bengalen och Öst-Bengalen, sedermera Öst-Pakistan och Bangla Desh. Genom separationen förlorade Calcutta sin landsbygd. Staden är stor som London, och tänk er vad det skulle bli av London om man skilde det från England under 45 år! I Öst-Bengalen producerades alla råvaror som Calcutta levde på, och i Calcutta fanns alla industrier för bearbetningen av dem. Separationen orsakade en permanent samhällskortslutning i hela Bengalen och framför allt i Calcutta. Samtidigt har miljoner flyktingar från Bangla Desh sökt sig in till Calcutta. Vad är att göra? Det finns bara en vettig sak att göra. Återförena Väst- och Öst-Bengalen. Förutsättningar finns, Indien har råd att tolerera och acceptera alla Bangla Deshs muslimer, och innan denna återförening äger rum måste Calcutta förbli ett öppet sår som skriar av smärta inför hela världen.

En medresenär från Calcutta till Madras var mycket bitter mot engelsmännen, som han menade att hade svikit Indien. All skuld för 1947 med separation och folkmord i Punjab lade han på Louis Mountbatten, Indiens siste brittiske vicekonung, för att denne, när han såg vart det barkade hän med skilsmässan Indien-Pakistan och uppdelningen Öst- och Väst-Bengalen, påskyndade britternas lämnande av det sjunkande skeppet i stället för att hjälpa till med att rädda det. Han menade att britterna smet av ren feghet och lämnade hinduerna i sticket att själva reda ut vad som kom att resultera i en folkvandring på 10 miljoner och spontana folkmord på 250-500,000 Punjabflyktingar.

Madras överraskade en med att uppvisa god ordning, renhet, klara besked, effektivitet och allt det andra som man hade saknat i hela Indien hittills. Men det var tyvärr det enda man hade tid med att uppleva av Madras, (som faktiskt uttalas madrass).

När jag kom till Bangalore kunde jag förstå doktor Sandys motvilja mot staden. Allt det charmfullt indiska saknas i den. Staden är alldeles för välputsad och fin, välordnad och ordentlig, modern och tråkig och saknar allt det idylliska och pittoreska. På länsresidensets pampiga byggnad står det skrivet: "Regeringens arbete är Guds arbete." Den är bara 400 år gammal, och dess namn betyder "bönornas stad". Den är Indiens teknologiska centrum och kunde lika gärna ha legat i Tyskland, Venezuela eller Texas.

Klockan nio på morgonen blev jag färdig med formaliteterna, och mitt sista tåg till Goa skulle avgå på eftermiddagen. Jag var tvungen att kontrollera min sista tågbiljett klockan 16, vilket bara gav mig sju timmar i Bangalore. Jag var helt slut efter en natt i halv bädd, (konduktören lät mig i nåder dela bädd med en annan,) morgonen inleddes med påfrestande avföringsprocedurer, jag var yr och mera gråhårig än någonsin, så det var tyvärr inte att tänka på att bege sig 150 km upp bland bergen för att hälsa på Sai Baba. I stället sökte jag mig ut bland Bangalores bakgator, där åtminstone något av det riktiga Indien ännu stod att finna.

Sista tågetappen från Bangalore till Vasco da Gama i Goa tog 22 timmar. Därmed var den indiska tågresan på c:a 8000 kilometer fullbordad. De cirka 175 timmarna ombord på tåg innebar en medelhastighet av cirka 45 kilometer i timmen. Det bästa och snabbaste tåget var Koromandelexpressen från Calcutta till Madras med en medelhastighet av 60 kilometer i timmen, (1800 kilometer på 30 timmar).

Hur ska man för övrigt summera denna mitt livs mest givande och intensiva resa hittills? Det, att av de 800 milen hade endast 400 varit planerade, säger nästan allt. Redan planeras en ny Indienresa för november '93, som dock måste bli minst dubbelt så långvarig, men den vackraste summan av resan är alla de nya goda kontakterna. Sri Ram i Darjeeling var bara den första, den största vänligheten upplevde jag i Calcutta där jag har ett stadigt nytt hem, i denna älskvärda stad fick jag till och med två nya kontakter, en annan intressant vän var tehandlaren i Assam, nästa resa måste inkludera Shillong i Indiens yttersta nordostliga gränstrakter nära fronten mot Kina, och en bankir i Bangalore, slutligen, lovade ytterst intressanta framtida kontaktutvecklingar. Naturligtvis var Varanasi höjdpunkten med de enastående mänskliga upplevelserna där, hur skakande de än var, medan Agra med Taj Mahal och framför allt Darjeeling blev de största skönhetsupplevelserna. Trevligast som stad betraktat framstod dock Patna med enastående kultiverade människor och där jag också hörde den bästa engelskan. För övrigt är engelskan i Indien lika bedrövlig som cockneydialekten. "Chef chef papan chefs" är ett mycket belysande exempel.

Naturligtvis hade jag många andra kontakter även, och i regel var mitt ressällskap idealiskt. Från Goa till Agra var det särskilt fyra hjärtliga ungdomar, som pratade livligt på engelska och sjöng hela vägen, av vilka tre var damer, som underhöll mig; och under hela resan efter Patna hade jag det synnerliga nöjet att till ressällskap ständigt få kultiverade affärsmän, med vilka man ledigt kunde diskutera hela världslitteraturen, hela världspolitiken och allt vad religion heter. Med vilka affärsmän i Norden kan man spontant diskutera Buddha och Bhagavadghita, Koranen och Bibeln, själavandring och Gud? Ofta beklagade man att man inte själv var affärsman. Vilka enastående affärer skulle man inte kunna göra med Indien, som har världens kanske förnämsta textilier och ädelstensexpertis, och som hungrar efter nya marknader efter förlusten av Sovjetunionen! För Indien innebar Sovjetunionen en mäktig beskyddare och generös handelspartner. Efter Gorbatjovs och Sovjetunionens fall har Indien handelsmässigt förlorat sin ryggrad. Anledningen till Indiens tyende till Sovjetunionen var krigen med Pakistan. USA har begått två svåra misstag i Asien: det har accepterat och erkänt Kinas överhöghet över Tibet, och det har rustat upp Pakistan. Det blir svårt för någon nation att kunna ta över Sovjetunionens roll som Indiens beskyddare och vän, men i Europa skulle det finnas möjligheter för främst England, Frankrike och Sverige. I Indien skulle det finnas omätliga behov av exempelvis svensk miljöteknologi. Det tyska kynnet rimmar inte väl med Indien.

Det säger sig självt, att två veckor är alldeles för litet för en sådan resa. Två timmar i Madras utan att kunna besöka ens Sankt Tomaskyrkan där med aposteln Tomas ben, tre timmar i Calcutta utan att kunna komma närmare Victoria Memorial, indiska muséet och St. Paul's Church än att få se dem på avstånd, inga uppehåll alls för Allahabad, Lucknow, Delhi, Bombay och Kashmir, och ingen tidsmöjlighet att i Goa kunna ta sig ut till Anjunas hippieparadis eller ens in till huvudstaden Panjim - mycket missade man på vägen blott på grund av hård tidsbegränsning. Desto lyckligare får man vara över allt det som man ändå hann med.

De andra européerna i Indien var till 99% av två kategorier. Den ena var standardturisten i shorts, fula T-shirts, löjliga mössor, vanligen fetlagd och otymplig, behäftad med svåra magproblem efter för mycket drinkar och lättja, och hopplöst hjälplös. Den andra kategorin var alla dessa vanligen unga hippies, men även äldre förekom, i mycket extravaganta kläder, ofta mycket långt hår, helt excentriska men väl anpassade till den indiska världen. Själv befann jag mig väl i mitten av dessa båda extrema kategorier, enkelt klädd, varken västerländsk eller österländsk, med förundransvärt litet bagage både ur indisk och västerländsk synpunkt, något så ovanligt i Indien som en europeisk ensamresenär men väl konversant med alla kategorier, från totalt vilsna ryska turister utan pengar till de mest exotiska infödingar och hippies. Bäst kom jag väl överens med alla de kringresande, intelligenta, eleganta och diskussionslystna djupt religiösa affärsmännen med politiska frågor och åsikter som sökte bearbetning.

Ur hälsosynpunkt var resan inte mindre intressant. Frågan är varför jag blev så våldsamt sjuk i Benares, då det inte fanns någon biologisk anledning, då jag konsekvent iakttog alla försiktighetsåtgärder: ingenting okokt, och bara mineralvatten. Emellertid sattes jag aldrig ur spel, hur svag jag än var. Efter kräkningarna och den första diarrén i Benares kunde jag ändå genast resa upp till Darjeeling, och trots att mitt tillstånd i Darjeeling ytterligare försämrades genom det andra kombinerade kräknings- och diarréanfallet, (resans värsta,) kunde jag ändå genomföra promenaden på fem timmar upp till Tiger Hill (2660 m.ö.h.) med start klockan fyra på morgonen. Helt frisk igen blev jag inte förrän under det andra besöket i Benares. Inalles hade jag fem avföringar under resan av vilka tre, och särskilt den sista, var helt perfekta.

Nu kan sådana här detaljer tyckas något triviala, ovidkommande och osmakliga, men de är dock vetenskapligt intressanta och kan vara av nytta för andra västerländska Indienresenärer.

Resans enda allvarliga förveckling var väl att jag inte blev behandlad som utlänning med Indrail-pass som jag borde ha blivit. Ind-Rail-passet kostar 165 dollar (tusen kronor eller 5000 rupier) för två veckor i första klass och motsvarar väl ett europeiskt Interrailkort, men med Indrailpasset behöver man inte betala extra för reservationer eller sovplats. Mitt Indrailpass borde ha gett mig fri tillgång till alla tåg i första klass runt hela Indien. Likväl såg jag inte min första plats i första klass förrän i Patna, i Agra anmodades jag dessutom betala 260 rupier extra för en plats i andra klass, den betan lärde mig att vara hänsynslös, och därefter hände det aldrig mer att någon konduktör kunde få ut mig ur första klass, fastän en konduktör (mellan Madras och Bangalore) faktiskt bad mig stiga av tåget. Indrailpasset är till för att en utlänning skall slippa behöva kämpa med lokalbefolkningen för att få tågplats, och likväl fick jag i princip kämpa under hela resan för min dyrt köpta rättighet.

Likväl har den indiska järnvägen flera fördelar som vi saknar i Europa. Den främsta är väl systemet med s.k. "retiring rooms", som helt enkelt innebär att en trött tågresenär mot uppvisande av biljett kan övernatta på stationen i för detta ändamål särskilt inrättade rum mot en blygsam avgift. (Jag fick ett dubbelrum med dusch och toalett för 75 rupier, alltså 15 kronor.) Man kan inte stanna mer än en natt, om inte särskilda skäl föreligger, men man kan välja mellan enrum, dubbelrum eller sovsal. Standarden är hyfsad, man kan få frukost på morgonen, och stationen har alltid en fullt acceptabel restaurang. Systemet är ypperligt för resenärer som måste stanna i en stad bara för att byta tåg. Man slipper hela hotellbestyret.

En annan fördel är "klagomålsboken". Varje station har en sådan. Har man något att klaga på är det bara att gå till den och göra det skriftligt. Varje klagomål tages ad notam. Om någon tredskas med en på stationen så räcker det ofta med ett "Var är klagoboken?" för att den tredskande byråkraten ska ta reson.

På beställning serveras varm mat direkt i kupéerna. Ofta är maten förträfflig, och "the attendant" hämtar sedan själv bort disken. Han serverar gärna te hur mycket som helst för några rupier kvartslitern, (mindre än en krona,) och om något är en gudadryck i Indien, så är det te. Kaffe och sprit smakar pyton i Indien, det är det sämsta man kan dricka där, men teet är desto ljuvligare i stället, så att det nästan är att rekommendera, att man inte dricker något annat i Indien än enbart det underbara, doftande och gudomligt välgörande teet.

Förmodligen var det väl bara helt enkelt emotionell överansträngning som gjorde mig sjuk i Benares, livet i Indien handlar mycket om mobilisering av extraordinära krafter, framför allt mentala, för att överleva, och innan man lärt sig sätta in den indiska växeln rätt måste det bli gnissel i motorn. Det hör till saken, att anfallet i Benares kom efter en 55-timmars tågresa i andra klass, som i Indien alltid är sprängfylld och av samma standard som boskapsvagnar.

I stället blev resans största bekymmer det oavslutade mysteriet i Benares. Den bestående otillfredsställelsen bestod i att fransmannen bara försvann med hela protokollet. Man kan hoppas på att han på något sätt ger sig till känna med en avskrift i efterhand, men det hoppet har sämsta tänkbara odds: i bästa fall en mot hundra. Frågan är varför han försvann. Det är knappast troligt att han ville utnyttja protokollet för egen räkning, då han själv närmast visade avsky för vad han dokumenterade, utan det troligaste är tyvärr att han slänger protokollet så att det förstörs. Detta vore synd ur den synpunkten, att samtalen, hur kontroversiella de än var, ändå utgjorde doktor Singhs testamente, en lärd och erfaren ytterst vederhäftig och realistisk hindus livs sista angelägna kommunikation till de levande, och tyvärr är det omöjligt att rekonstruera de ytterst laddade och intressanta samtalen i efterhand. Jag kan inte ens försöka. Under samtalens gång svävade vi alla i den tryggheten att varje ord antecknades och bevarades, och så löpte det hela rakt ut i tomma intet. Doktor Singhs död var inte så frustrerande som detta protokolls försvinnande, när det ändå faktiskt förelåg i svart på vitt.

Detta är resans enda bittra eftersmak: en fransmans sabotage av en döende hindus livs sista vilja.

Det bästa jag tog med mig från Sverige var en rulle svenskt toalettpapper av bästa och lenaste kvalitet. Ett gott råd till andra som gör samma sak: lämna aldrig den toalettrullen hemma om ni går ut på långa promenader. Man vet aldrig i Indien när ens kropp behagar spela en elaka spratt.

Solen är hård i Indien, varför många hinduer går med paraplyer under solen som något mycket effektivare än ett parasoll. Huvudbonad rekommenderas.

Maten i Indien är förträfflig, men undvikandet av kött rekommenderas. Gandhi levde under större delen av sitt mogna liv bara på jordnötter och getmjölk. Farligast av allt att äta är för mycket. Då kan vad som helst hända. Med Indiens tryckande klimat tål kroppen helt enkelt inte att den är för mätt. Själv levde jag mest på te och bananer. Min bästa middag hade jag i Darjeeling (den 15.11 på kvällen, just när doktor Singh dog,) men även i Patna åt jag förträffligt. De största bananerna fanns i Bangalore, en enda banan fick en att storkna, medan de minsta fanns vid kusterna, i Madras och Goa.

Sista etappen i södra Indien ingav mig stor respekt för tamilerna genom den bättre ordningen och effektiviteten i städer som Madras och Bangalore. Madras är tamilernas huvudstad, och det är huvudsakligen tamilska hinduer som utgör det indiska befolkningsinslaget i Östafrika, Egypten, arabländerna, Singapore och Indonesien. De är av naturen ett företagsamt resenärsfolk. Det var en tamil som sade till mig, efter att först ha frågat om jag var katolik, och jag svarat jakande men med det förbehållet att jag omfattade och accepterade alla religioner: "Då är du hindu." Staten Kerala, den sydvästra kusten av Indien, har den högsta läskunnigheten i Indien att uppvisa, och där finns även uråldriga kristna och judiska församlingar. Aposteln Tomas kom dit, och där avled även Vasco da Gama i Cochin. När portugiserna kom dit efter Vasco da Gama irriterades de av att Keralas hinduer redan var kristna men inte kände till påven. Albuquerque och andra försökte omvända dessa urkristna till påvens kyrka men med dåligt resultat: tamilerna fortfor att importera syriskt kristna biskopar från Persien och Mesopotamien.

Slutligen har vi problemet med islam i Indien. Alla Indiens största politiska problem kommer därifrån. Mogulerna byggde Taj Mahal och många andra vackra städer, men de förstörde också så många antika indiska tempel och kloster som möjligt. Bara i Orissa (i Bindusagar vid Bhubaneswar) förstördes 6500 tempel. Sida vid sida vid det Gyllene Templet i Benares ligger en av islams viktigaste moskéer i Indien, som byggdes efter att ett indiskt tempel först raserats på platsen. Ännu ingår ruiner av det indiska templet i moskén. Ett vackert men vemodigt vittnesmål om hinduismens fantastiska tolerans är att indiska staten ställt upp med patrullövervakning vid denna moské för att skydda moskén mot eventuella berättigade hinduistiska hämndkänslor. Indien har 80 miljoner muslimer, vilket är mer än vad både Egypten, Turkiet och Iran har. Endast Pakistan och Indonesien har större muslimska befolkningar. Problemen i Kashmir kommer sig av, att Maharadjan av Kashmir bestämde sig för att ansluta sin stat till Indien och inte till Pakistan trots övervägande muslimsk befolkning. Detta har Pakistan aldrig förlåtit Indien, varför Pakistan oavbrutet understödjer terror i Kashmir mot Indien. Efter Bengalen är det värsta offret för Indien-Pakistan-separationen staten Punjab, sikhernas hemstat, som religiöst ligger mitt emellan islam och hinduismen och vacklar än hit och än dit samtidigt som det pågår en dragkamp om dem. Även här understödjer Pakistan terror mot Indien. Kort sagt, i beaktande av islams politiska och sociala praktisering, med våld på programmet, kvinnoförtryck och systematiskt förhindrande av utbildning, så framstår Allah tyvärr som historiens största religiösa fiasko. Salman Rushdie må vara hädisk, men han har rätt.

Européerna var inte lika hårda i Indien. Hårdast var portugiserna, men deras era gick snabbt över, fransmännen slogs i regel bara mot engelsmännen och försvann sedan, och engelsmännen exploaterade naturligtvis landet ekonomiskt, men de byggde även upp det. Endast tack vare engelsmännen är Indien så pass förenat som det ännu är idag med alla sina olika språk, raser och nationaliteter, och det är egentligen bara det engelska språket som håller Indien samman. Vad engelsmännen gav Indien var en solid stabilitet genom att förena alla de skilda staterna, bygga järnvägar, etablera en administration och, framför allt, lämna efter sig en beundransvärd demokrati, som hållit sig och som utan konkurrens är världens största. Vad är Victoria Memorial i Calcutta mot Taj Mahal mer än en löjeväckande otymplighet? Men, å andra sidan, vad var Stora Moguls hela härlighet mot engelsmännens bestående förening och demokratisering av Indien? Pakistan-tragedin förblir engelsmännens enda misslyckande i Indien, som dock kraftigt övervägs av de bestående frukterna av deras tidigare insatser.

En intressant detalj: genom att jag köpte mitt Indrailpass för 105 pund i stället för 165 dollar förtjänade faktiskt drygt 150 rupier på affären, vilket är mycket pengar i Indien. Fastän alla ansåg att dollar i Indien var bättre än pund förtjänade jag alltid på att ha pund i stället för dollar.

Ekonomiskt blev summan av resekostnaderna 7100 kronor. Om man bortser från flygbiljetten (5500) och Indrailpasset (1000) levde jag alltså faktiskt två veckor i Indien på bara 600 kronor. Om man bortser från onödiga utgifter (som bedrägeriet i Agra och uppköpen i Benares) var det bara 450 kronor. Om man dessutom bortser från egentligen onödiga hotellräkningar var det bara 380 kronor, som jag alltså hade kunnat leva på två veckor i Indien. Reserver behövde inte utnyttjas, och jag hade 40 pund kvar av de 200 jag hade tagit med mig.

Sista kvällen i Indien slog jag på stort, släppte loss ordentligt och unnade mig en ordentlig middag med allt vad jag ville ha utan några hänsynstaganden till magen. Resultatet, med efterrätt och specialte, blev en räkning på 13,50 rupier, det är ungefär tre kronor. Naturligtvis gav jag min betjänare 15 rupier. Återstoden av min indiska kassa, 72 rupier, tänker jag skicka till min vän Sri Ram i Darjeeling, doktor Singhs efterträdare som min huvudstödpunkt i Indien. Portot i Sverige kommer att kosta mig mer än 72 rupier (15 kronor), men det kommer att vara mycket pengar för honom.

Goa 24.11.1992

Efter detta tacksamma mottagande gick naturligtvis mina tankar till Johannes, Kim och fransmannen, som varit med. Var var de nu? Fransosen meddelade ingen avsändare, kuvertets poststämpel skvallrade bara om Frankfurt, troligen hade han efter Benares tagit första bästa tåg eller buss till Delhi och flugit hem till Europa, men han kände min adress, som Kim måste ha givit honom. Det var bara att hoppas på att "Max Jacques" skulle höra av sig på nytt.

Kim hade meddelat sin föresats att tills vidare stanna kvar i Indien och återuppsöka sina rika föräldrar söder om Patna. Hans hemtrakter var Buddhas hemtrakter, och hans familj hörde till dem som trots alla Moguls och hinduismens invasioner alltid hållit fast vid buddhismen. Jag hade inte hans adress i Bihar, och det var bara att hoppas på att han skulle höra av sig, vilket han säkert gör.

Och Johannes hade begivit sig norrut förmodligen tillbaka till sina vänner i och bortom Himalayas sluttningar. Doktor Singh hade förutspått honom en våldsam död i ensamhet i bergen och menat att olyckan i april bara hade varit en förvarning, jag hade efteråt frågat honom hur han upptagit denna spådom, men han hade absolut inte tagit den på allvar. Han är den enda av de tre som lovat höra av sig snart.

Mest måste man dock tänka på det oerhörda mänskliga fenomenet doktor Singh. Han måste alltså redan i september när vi meddelades om att han önskade träffa oss i Benares den 15 november ha varit inställd på att dö just den dagen. Kanske att han hade räknat ut det astrologiskt, då han var mycket kunnig i indisk astrologi. Nu sammanstrålade vi några dagar tidigare, men han dog ändå den 15 november. Naturligtvis var det väldigt smickrande för oss att han ville ha just oss omkring sig vid sin död, men samtidigt var det ett förkrossande ansvar genom allt det som han hade att säga. Hade hans epileptiska anfall kunnat undvikas? Troligen, men jag tror knappast att hans bortgång hade kunnat ändras. Genom sin egen vilja hade han lyckats arrangera att ha tre européer och en europeiskt skolad buddhist hos sig just när han skulle till att dö, och han hann få sagt vad han ville få sagt i tid. Hans livsuppgift och dödskamp var fullbordade redan den 13.11, så att han i lugn och ro sedan kunde somna in på söndagen. Han hade själv arrangerat allting otroligt väl, nästan som ett formellt fullkomnat konstverk. Hur många är det väl som får dö exakt som de själva vill? På sitt sätt var doktor Singh genom sin totala självkontroll herre över döden.

Naturligtvis tänker man också mycket på alla de nya vännerna och kontakterna i Indien. Om alla som lovat skriva till mig från Indien verkligen skulle göra det skulle jag få minst ett dussin brev. Jag ser med längtan fram emot det första av dem, och, som jag fruktade redan innan jag reste dit, så var det betydligt lättare att resa dit än att nödgas komma tillbaka därifrån. Det är bara att längta tillbaka så länge och att gå in för att verkligen komma tillbaka.

Som Dag Hammarskjöld skrev strax innan han dog: "Nu känner jag åtminstone vägarna."

Göteborg 30.11.1992

grammatiskt korrigerad av C. Lanciai

utan några andra förändringar av texten.

Men detta är inte en allmän konferens som den vi hade i Egypten. Vi är bara fyra stycken plus en gäst, och det är tillräckligt för vad jag har att säga er.

Singh Och det skall jag göra. Vad har monoteismen gjort för världen? Vad har Gud gjort för världens välfärd? Han är bara en idé. Hans existens har aldrig kunnat bevisas. Han är bara en ursäkt för eskapism, en bekväm idé i en obekväm verklighet. Han är bara en filosofisk spekulation och hypotes - ingenting annat. Men vi måste handlägga verkligheten och avgöra världens öde.

Singh Naturligtvis inte, käre John. Jag skulle aldrig hävda något sådant om inte du och herr Lanciai redan hade räddat Guds existens. Jag åsyftar er utmärkta dekalog från Egypten tidigare i år. Där framhåller ni att Gud är lika personlig som opersonlig. Det räddar er Gud. Endast en opersonlig Gud kan accepteras som en universell gudomlighet här i Asien av buddhister och hinduer. Ni har redan räddat Guds existens.

(tittar lurigt på herr Lanciai.)

Singh Herr Lanciai, jag lovade att informera er om vad jag fick veta från de dussintals läkare som jag var i kontakt med när jag skulle arrangera en indisk konferens om Aids. Jag skall informera er om allt jag vet. Det är huvudskälet till att jag inbjudit er hit. Jag kände att ni var de enda tre jag helt kunde lita på. Men den information som jag har att ge er måste förbli konfidentiell. Ni får inte föra ett ord vidare av den utanför detta hus.

Singh (sänker rösten) Jag har redan sagt er att vi är alla gudar. Jag är en gud, och ni är gudar med mig. Jag har berättat en hel del för Kim här om vad jag fick veta av läkare från Thailand, Kina, Amerika och Europa. De var mera pessimistiska än någon av oss, och de hade goda skäl till att vara det, för de kände bara till vetenskapliga fakta. Men jag anar en gudomlig vilja i denna epidemi. Jag har ingått i den viljan. Det är samma vilja hos naturen och allt liv. Ingen av oss och inte ens jag kan tydligt se vad denna epidemi skall leda till, ty situationen förändras från dag till dag. Redan den amerikanske författaren Jack London förutsade en våldsam epidemi i det tjugoförsta århundradet som drastiskt skulle decimera hela mänskligheten nästan intill utrotning. Jag vägrar att kalla denna epidemi en akt av Gud. Jag skulle föredra att kalla den en ny modern Juggernaut.

Singh Till att er Gud är en bluff. Kristus insåg det och dog därför på korset, men ingen av hans efterföljare har någonsin insett det. Deras fromhet är en naivitet av en så oerhörd menlöshet att det gör dem alla till heliga idioter, liksom judarna och muslimerna. Jag beklagar dem och skrattar åt dem, och det gör alla hinduer som med förtjusning dränker Europa och Amerika i droger och gör allt vad de kan för att få Aids-epidemin att gripa omkring sig fortare.

Singh Naturligtvis. Jag har råd att säga det, för jag är en döende man. Jag lider av en elakartad form av epilepsi som ständigt blir värre. Jag umgås med döden hela livet. Jag ser livet klart mot dödens bakgrund. Även de flesta muslimer ser en glädje i Ayatollah Khomeinis härjningar. Juggernaut kommer aldrig att upphöra med att kräva människooffer. Er Gud, herr Westerberg, har oturen att vara intimt förknippad med ohyggliga kristna, judiska och muslimska brott genom hela historien, medan vi hinduer föredrar att se de fula sidorna av metafysiska fenomen symboliskt. Juggernaut är inte något konkret. Det är bara en symbol. Bara det som den står för är konkret, men i stället för att se detta ser vi härligheten i den gudomliga Juggernaut. Man kan kalla det den mänskliga svagheten för eufemismer. Viktorianerna, som förenade Indien och gav det åt oss, var experter på den saken.

Singh Ni kommer att få en våldsam död, herr Westerberg, och försvinna i det okända. Det kan mycket väl hända att ni dör i Tibet i fullständig ensamhet. Er olycka denna sommar var antagligen en förvarning.

Singh Stod det ingenting där om Aids?

Vi kan inte övervaka vad läkare tänker. Om de tänker att mänskligheten borde reduceras med 90% så är det ingen som kan göra något åt ett sådant sätt att tänka. Och om de agerar i enlighet med detta sätt att tänka så är det möjligt att vi inte får veta om det förrän efter fem-sex år, för ingen kan kontrollera dem, och läkare verkar under tystnadsplikt, precis som maffian.

Om jag personligen anser att mänskligheten har begått så oerhörda brott mot livet, naturen och miljön att de förtjänar att bli utrotade till minst 90% så är jag fri att tänka så och ingen kan hindra mig. Och om det råkar bli en historisk verklighet att mänskligheten hotas av utrotning genom Aids, som Jack London profeterade, så är det ingen som kan anklaga honom eller mig för ett sådant historiskt skeende, ingen kan någonsin sätta våra profetior i samband med den historiska världsepidemin, ingen kan hålla oss ansvariga, för vi bara spekulerade och ägnade oss som mest åt önsketänkande.

Jag Absurt.

Singh 50% av er säger ingenting. De övriga 50 procenten vägrar att föreställa sig idén. Jag kan tala om för er, att om det verkligen var ett faktum, att rent mänskligt önsketänkande kunde åstadkomma en sådan oerhörd historisk förändring, att om endast ett tillräckligt stort antal viljestarka människor verkligen önskade och bad om en drastisk rensning av mänskligheten och dess definitiva reducering för historiens och naturens välfärds skull och detta skulle materialiseras, så skulle ni vägra att acceptera en sådan tanke för dess rena förskräcklighets skull, och även ni 50% som inte sade något skulle rygga tillbaka i skräck och fortsätta med att ingenting säga. Och de stora gudomliga gudar som beslöt denna stora kataklysm och avsiktligt programmerade den skulle lätt komma undan med ett sådant oerhört brott, emedan det skulle vara omöjligt att binda dem vid det, eftersom det enda de gjorde var att ägna sig åt önsketänkande.