Detta arbete består helt och hållet av dokumentärt material i form av reseskildringar, artiklar om befintliga böcker och människor och högaktuella politiska, filosofiska och religiösa resonemang. Men framför allt är detta ett verk om Tibet, den mest hotade av alla världens kulturer, varför varje strå till stacken för Tibets sak måste betecknas som ett bidrag till hela mänsklighetens sak. Det finns ingen motsvarighet på svenska till föreliggande arbete genom dess mångfald och nästan heltäckande dokumentation av Tibet som kultur, folk och fenomen. Var så goda! Uttömmande information om Tibet i så många och så breda aspekter som möjligt — ett unikt referensverk utan motstycke!

TIBET

15. Nam Tso

17. Barkhor och Jokhang

22. Tibets självständighetshistoria i modern tid

28. Beröringspunkter mellan lamaism och kristendom

34. Några författare om Kina (Han Suyin & Gladys Aylward)

35. Invändningar mot Paul Scott

Två omistliga klassiker om Kina (Edgar Snow & Jung Chang)

36. Doktor Sandys universalrecept

Talbot Mundy

Pearl Bucks bästa romaner

Den bästa boken om Tibet (Heinrich Harrer)

Till Kailas

37. Doktor Sandys Aids-statistik

Den vackraste boken om Tibet (Lama Anagorika Govinda)

Kommentar till Lobsang Rampa

38. Mystiken tätnar över Himalaya

39. Kims version av Darjeeling-konferensen

40. Svallvågor av Darjeeling-konferensen

41. Tibets hjältar

42. Senare hjältar i Tibet

43. Tibetanska brev (i utdrag)

44. Senare böcker om Tibet (John Avedon & Vanda Kewley)

Några extra notiser om tibetansk medicin

Doktor Sandys demission

45. Dharamsala

Vad tibetanerna protesterar emot

46. Från Manali till Mussoorie

Fenomenet Milarepa

Besöket i Pithoragar

47. Kalimpong

Giuseppe Tucci och Fosco Maraini

Om Panchen Lama

48. Sikkim

Ekai Kawaguchis resor i Tibet

Brev från doktor Sun

49. Åter Darjeeling

Vad bör man göra med Kina? av doktor Sun

50. Till Buddhagaya

Johannes summerar läget

sid. 129

kapitel 51. Om Buddhismen

Till Dharamsala

52. Dharamsala

Rapport från Öst-Turkestan ("Sinkiang")

53. Till Rishikesh

De tre viktigaste böckerna om Tibet

54. Joshimath och Badrinath

Om Hinduismen

Walther Eidlitz: "Livets mening och mål i indisk tankevärld"

55. Den långa vägen till Kausani

Jim Corbetts tigrar

Kausani och Almora

Fallet Gandhi

56. Naini Tal

Den långa vägen till Darjeeling

Darjeeling

57. En dag i Gangtok

Den buddhistiska klosterregeln

Samtal i Kathmandu

58. Sista dagen i Darjeeling

Peter Fleming och det stora spelet

Den långa resan till Annapurna

En dag i Pokhara

59. Snöleoparden, av Peter Matthiessen

Kathmandu

60. Den långa resan till Buddhagaya

Den mirakulösa hemresan

61. Johannes julbrev

62. Pro memoria för Tibet

Paul Theroux' fantastiska tågresor i Kina och Tibet

Den idealiska Tibetresan

Tibet-dramatik

63. Hur Tibetresan blev en enda stor röra

Äventyret K2

64. Johannes B. Westerberg om Panchen Lama

Mordet på Panchen Lama

Politisk betraktelse

65. Chris´ resor i Indien och bortom

Problem i Öst-Turkestan ("Sinkiang")

Apropå "Den engelske patienten"

Aktiva telepaters hemlighet

66. Heinrich Harrers återkomst till Tibet

Beethoven, av Johannes B. Westerberg

Vad hände egentligen i Mongoliet?

Thubten Jigme Norbu

Expedition Tibet maj '97

Kathmandu

67. Lhasa

68. Gyangtse, Shigatse, Lhatse — och vidare

Gryning i öknen

69. Till Kailas

Parikrama

70. Till Mount Everest

Johannes avsked

Sista dagen i Kathmandu

Tibets tragedi

Angående folkmord

Den förskräcklige baron Ungern-Sternbergs märkvärdiga karriär

Den förträfflige mästaren Lin Yutang

Kineser om Kina

Nordens främste Tibetförkämpe avliden (Carl Gustaf Lilius)

Dagens och gårdagens hippies (JBW)

Ondskans imperium (JBW)

Angående Kashmir

Osho — den nye Rasputin

Den omöjliga resan till Leh

Våld eller icke-våld? — Tibets ödesfråga (JBW och Doktor Sun)

Kinesiska miniatyrer

Fakta i fallet Karmapa

Vindhästen

Det finns hopp trots allt (Jamyang Norbu)

Brev från Bihar (Kim)

Över gränsen (Tenzin Tsundue)

Hertig Larson av Mongoliet

Doktor Sun utfärdar en varning

Copyright © C. Lanciai 15.6.1997

1.

Vi lämnade ett anskrämligt nordiskt väder för att sväva över Stockholms skärgård, Åland och Barösund för att vid Porkkala och Helsingfors med Fagerö och Emsalö plötsligt lova över Finska Viken mot Estland och därpå ha hela Sankt Petersburg som en mycket liten karta långt under oss men med Nevskij Prospekt lika tydligt och dominerande ändå. Man häpnade över Ladogas väldighet och Onegas litenhet medan resten av Ryssland bara var fluffig vispgrädde tills man tog skuttet över de väldiga sibiriska floderna Ob, Irtysj och Jenisej. Vi var på väg mot Kina men inte bara till Kina. Från Peking skulle vi vandra över till ett mindre lokalplan som skulle föra oss till bondeupprorets bråkiga provins Sezuans huvudstad Chengtu, där vi skulle byta till ett ännu mindre lokalplan som skulle få besväret att sätta ner oss på de lufttunna höjderna i Lhasa 3700 meter över havet. Och därifrån skulle vi fortsätta med buss ännu längre bort från en förhoppningsvis försvinnande verklighet.

Vi var fjorton personer som reste tillsammans i egenskap av medlemmar i Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningen, som organiserade resan. Dessa resor hade föreningen nu gjort fem år i rad, men nu skedde det troligen för sista gången: på grund av den svenska maxidevalveringen hade de blivit för dyra, det hade blivit svårare att få fram resenärer till dem, så nästa år skulle föreningens Tibetresa troligen bli både billigare och kortare.

Verkan av Kina var överväldigande. Efter Mongoliets och Gobiöknens förtorkade rödbrända vidder kom man in över ett välorganiserat lapptäcke av exemplarisk ordentlighet i en högt utvecklad agrikultur. Det första intryck Kina gjorde var av ordning, organisation och välstånd. När man kom in i Peking slogs man överallt av marknadsekonomins totala genombrott överallt. Detta är den nya kinesiska revolutionen — en kapitalistisk sådan. Överallt ser man engelska parallellt med de kinesiska skriftkrångligheterna, och man förbereder sig redan med entusiasm för olympiaden i Peking år 2000, fastän man ännu inte vet om man får den. Kina ser möjligheten som en etablering i den civiliserade världen som en nation i det internationella brödraskapet. Ändå har Kina en lika stor och lång civilisation bakom sig som Europa, Orienten och Indien. Problemet är att det uppstod en parentes i denna civilisation genom 1900-talets kriser efter den sista kejsardynastins fall och genom överklassdiktatorn Mao Zedongs alla katastrofala politiska misstag. De tre främsta av dessa var atombombsprogrammet, förtrycket av Tibet och kulturrevolutionen. Atombombsprgrammet var för Kina lika ekonomiskt fatalt som för Storbritannien, och liksom engelsmännen förstörde en del av Australien förstörde kineserna delar av Sinkiang och Tibet, de båda ockuperade och förtryckta provinserna. Förtrycket av Tibet med förstörelsen av kloster, tvångssterilisering av kvinnor, inplantering av kineser, miljöförstöring och exploatering, har förstört Kinas politiska anseende över stora delar av världen. Genom kulturrevolutionen slutligen försökte Mao förstöra Kinas kulturarv, vilket han lyckligtvis inte lyckades med helt och hållet. Buddhismen upplever nu en renässans i Kina parallellt med att kommunismen mer och mer skrotas, och liksom konfucianismen och taoismen kommer buddhismen alltid att förbli aktuellare än någonsin medan Marx glöms bort.

Den stora tibetanska katedralen Yang He Gong var fullständigt intakt och i nästan lika perfekt skick som Taj Mahal och väl besökt för religiösa ändamål. De olika paviljongerna med de ena vackra Buddhastatyerna efter de andra förbereder besökaren för den överväldigande verkan av den innersta tempelbyggnaden med en Buddhastaty av trä som är 26 meter hög varav 8 meter ligger under jorden. Statyn av den stående Buddha i praktskrud lär ha skulpterats direkt av ett sandelträd som sedan under tre år fraktats på floderna från Tibet som en present till kejsaren av Kina. Omkring denna väldiga och sköna praktstaty av bländande majestät byggdes sedan templet, som ursprungligen var ett kejsarpalats.

Imponerande var även de tydliga manifestationerna av den traditionella kinesiska universalismen, som nu tar sig moderna uttryck. Kineserna försöker tydligt sätta Kina in i världens sammanhang, och även om Kina fortfarande anser sig vara Mittens Rike (mellan Europa och Amerika) dominerades alla hotell vi upplevde av ett modernt internationellt medvetande. Kunskaper i engelska språket lär vara mera utbredda i Kina än i Japan.

Den Vita Pagoden från 1200-talet med otaliga buddhistmunkars ben hade däremot skadats svårt under kulturrevolutionen men hade restaurerats. Den låg inbäddad i ett gytter av de typiska kinesiska slumkvarter med små trånga gränder som man påträffar överallt i Peking mellan skyskraporna. De märks inte om man bara håller sig till de överväldigande ståtliga kulisserna av skyskrapor och ståtliga hotell som dominerar staden, men om man väl får upp ögonen för dem måste man höja en aning på ögonbrynen inför det oändliga elände som breder ut sig. Och det är bara början av en avgrund.

2.

Baksidan av Kina blir genast mera påträngande i Tibet.

1951 ockuperades Tibet av det kommunistiska Kina. Det var en "fredlig" och "vänskaplig" ockupation som dock åtta år senare ledde till tibetanernas uppror i Lhasa. Vad som då var kvar av Tibets självständighet slogs ner med skoningslöst våld. Tibet lades under en kinesisk militärdiktatur, vars för landet mest förödande åtgärd var stängandet av klostren och förbjudandet av deras verksamhet. Hela Tibets kultur och utbildningsväsen hade ombesörjts av klostren. Man kan säga, att plötsligt berövades tibetanerna rätten till utbildning. Följderna av detta blev under loppet av 30 år att ett kulturfolk reducerades till analfabeter, bara för att kineserna lättare skulle kunna behärska och förtrycka dem.

Det var början till eländet. Därefter drabbades Tibet dessutom av den kinesiska kulturrevolutionen, som med vett och vilja ägnade sig åt att förstöra så många kloster i landet som möjligt. Potala räddades genom ett underverk, kan man säga, genom Chou-En-Lais personliga ingripande, då han kommenderade sina egna trupper att skydda denna makalösa byggnad, men större kloster än Potala totalförstördes. Sedan tvångsevakuerades kineser i hundratusental från Kina och planterades in i Tibet vare sig de ville eller inte, varför Tibets huvudstad idag är mer kinesisk än tibetansk. I olika omgångar och på olika sätt bragtes 1,2 miljoner tibetaner om livet mest genom våld eller genom påtvingad hungersnöd. Det är en sjättedel av alla existerande tibetaner eller mer än 16 procent. De dugligaste tvingades i landsflykt till Indien, många bortfördes till okända koncentrationsläger och straffarbete varifrån de aldrig mera hördes av, och kvinnorna begynte tvångssteriliseras. Även tvångsaborter blev allt vanligare, och andra medicinska ingrepp gjordes på havande kvinnor så att deras barn föddes missbildade. Kinas 1,2 miljarder kineser, världens största befolkning, ville förvägra ett folk på sex miljoner, en halv procent, rätten att existera efter att ha redan metodiskt mördat en sjättedel av denna halva procent. Och ännu värre metodiska folkmord ägde rum i den lika hårt ockuperade provinsen Sinkiang, där Kina sprängde sina atombomber, men om dessa folkmord vet man ännu mindre än om folkmordet i Tibet, då Kina alltid metodiskt bemödat sig om att utplåna all vittnesbörd. Denna metodik har ingått i alla socialistiska diktaturers praxis.

Vi befann oss i ett land där det pågick en systematisk folkutrotning. En sjättedel av ett unikt kulturfolk hade mördats under loppet av 30 år, och världen hade ingenting gjort för att stoppa det utan bara låtit det fortsätta ske och tigande sett på.

3.

Vår reseledare berättade om Skol- och kulturföreningens historia. När klostren och undervisningsväsendet i Tibet stängdes 1959 drog många tibetaner i exil med Dalai lama. Flera av dessa drog ut i stora världen och gjorde där Tibets fall känt och bildade en förening för Tibets frigörelse från Kina. Denna förening blev internationell och sågs naturligtvis med mycket oblida ögon av Kina, som hävdade att föreningen bedrev ensidig propaganda. Kinas triumfkort härvidlag blev det kinesiska behjärtansvärda hälsoprogrammet för att rädda tibetanerna från lungtuberkulos, en konkret konstruktiv hjälpåtgärd vars huvudmotiv var att överskyla de övriga "befrielserna" från utbildning, klostertjänstgöring och mänskliga rättigheter. Många gick på denna kinesiska bluff, bland andra labour-regeringen i England på 60-talet och den mångbildade svenske författaren Tore Zetterholm.

För att ytterligare bättra på sitt anseende vågade sig Kina på att inbjuda några exiltibetaner som inte hade varit hemma på 30 år för att dessa, som berättade för hela världen om Kinas förstörelse av Tibets undervisningsväsen, skulle få se att tibetanerna visst hade rätt och möjlighet till utbildning. Två tibetaner från Sverige fick resa runt i Tibet och undersöka saken. Deras klara rapport om läget ställde Kina mot väggen då läget faktiskt var katastrofalt då nästan två hela generationer gått förlorade. De två tibetanska skolinspektörerna från Sverige utvisades och var inte mera välkomna till sitt egentliga hemland.

Men världen blev ännu mer medveten om Tibets fruktansvärda situation då den aktuella rapporten blev känd. Det värsta av allt var att ingen kunde göra någonting åt saken då kineserna var omöjliga att resonera med när det gällde Tibet. Men man gav sig inte utan sökte någon form av "gyllene medelväg", ett begrepp som om något är buddhistiskt. Resultatet blev denna helt opolitiska "skol- och kulturförening", vars målsättning var byggandet av en skola i Tibet. Efter tre års arbete och förhandlingar sade Kina slutgiltigt nej till projektet, och det verkade innebära slutet för föreningen och alla dess ansträngningar. Men efter detta totala nederlag vände det. Våren 1993 fick Lhasa en tibetansk borgmästare som lyckades få kineserna att underteckna avtalet om byggandet av en skola i Tibet med utländska (svenska skatte)pengar. SIDA skulle ansvara för projektet, och det gällde att se till att skolan sedan verkligen också skulle användas enbart till undervisning för medellösa tibetaner, så att inte kineserna lade beslag på den. Åtta klassrum skulle kunna tjäna 150 elever, och skolan skulle kunna bli ett föregångsexempel för andra skolbyggen i Tibet. Det har redan bildats en motsvarande förening i Amerika, som efter den svenska modellen också vill bygga en skola i Tibet, men den svenska skolan är alltså således redan under konstruktion.

Samtidigt måste man beundra tibetanerna. De ger intryck av att vara ett vitalt folk, och de är ofta storväxta och välskapta, vilket är att förundra sig över med tanke på Tibets genomsnittshöjd på över 3500 meter, vilket är betydligt högre än Bolivia. Bland kineserna påträffar man sällan exempel på skönhet och ännu mindre bland japanerna, i dessa länder kan mänskorna ha hur intressanta och karakteristiska drag som helst, men de är sällan vackra, medan tibetanerna ofta har oemotståndligt vackra och granna utseenden både bland männen och bland kvinnorna. Även deras klädedräkt röjer ett sinne för romantisk skönhet, och deras färger i särskilt de olika mörkröda nyanserna är underbara.

De ovärderliga klostrens kulturskatter, som till större delen totalförstördes under den kinesiska kulturrevolutionen — klostren och templen användes ej sällan till militärförläggningar och stall — har tibetanerna metodiskt återskapat från ingenting i kloster efter kloster. Det utsökta hantverket, som går igen i fantastiska gudastatyer, smörskulpturer, applikationer och broderier, gobelänger och andra konsttextilier, skördar triumfer i hela Tibet som får hela den kinesiska kulturrevolutionen att framstå som löjlig. Fortfarande håller kineserna klostren nere, kloster som tidigare hade många hundra munkar får nu bara engagera tiondelen därav, och klostren måste betala dubbla avgifter för elektricitet och skatter, men ändå kämpar munkarna vidare och visar prov på en okuvlig moralisk kraft. Kina har redan fallit för marknadsekonomin och kommer kanske att falla ännu mera, men den tibetanska religionen har inte fallit ett steg från sina grundvalar trots världens största folks massiva och överväldigande grymma och omänskliga kraftansträngningar för att utrota den.

Bara för två år sedan hittades en munk strypt av polisen, för att han talat med västerlänningar om Tibets problem, medan myndigheterna officiellt förkunnat att han avlidit genom sjukdom.

Den kommande konferensen förbereds trots vissa svårigheter med synkroniseringen av kulturföreningens program med konferensdeltagarnas dispositioner. Kulturgruppresan är den idealiska täckmanteln för att dessa viktiga samtal över huvud taget skall få äga rum, men det är ytterst viktigt att man inte på något sätt riskerar kulturföreningens verksamhet. Därför får denna ingenting veta om den konferens som i största hemlighet förbereds för att diskutera problemet med Kina och dess nödvändiga lösning. Vår reseledare rentav förbjuder oss att göra några anteckningar om vad vi får se och höra här i Tibet. Därmed går han och kulturföreningen helt fria från allt ansvar för mina förehavanden som en möjlighet för representanter för förtryckta folk ockuperade av Kina att få deras fall presenterade för en annan opinion än bara svarslösa kinesiska stenansikten.

Som vanligt inleddes vår återförening med förhör och gräl från hans sida. Han ville veta allt om föreningen som jag reste med, och när han fick höra att 50% av deltagarna utgjordes av kvinnor och barn ville han inte mer höra talas om att ha något att göra med någon annan än mig i sällskapet.

"Du vet ju att alla som ses tillsammans med mig i ett land som detta riskerar att råka ut för problem. Även om jag aldrig har åkt dit så kan jag mycket väl en gång göra det, och i så fall åker alla dit som haft med mig att göra. Skulle jag bli gripen av kinesiska myndigheter för att jag vistas här med förfalskade papper skulle jag antingen omedelbart utvisas, sättas i koncentrationsläger eller avrättas som spion. Och alla som kände till mig skulle få liknande problem. Vi får inte riskera säkerheten för dessa sju kvinnor och barn."

Därmed var den saken slutdiskuterad. Hans stora gräl på mig gällde naturligtvis som vanligt mina ekonomiska utgifter.

"30,000 kronor! Och så mycket går du med på att betala för ett besök till Tibet fjättrad till en utländsk turistgrupp när du mycket väl vet att du tillsammans med mig kunde få uppleva hela Tibet med alla dess kloster gratis! För de pengarna hade du kunnat göra fem olika resor till Indien under sammanlagt fem månader!"

Han hade svårt för att komma över detta. Mina ursäkter, att det var mitt första besök i Tibet, att det även inkluderade Kina och att det var en fullkomligt säker resa hjälpte inte mycket. Det som han hade svårast för att förlåta var att jag inte kunde lita på honom och anförtro mig åt hans ansvar, att jag trodde så lite på honom. Det fanns ingenting jag kunde ursäkta detta med.

"Käre Johannes, Naturligtvis hade du rätt i att resans pris var mer än vad jag hade råd till och att det fanns billigare alternativ. Jag visste samtidigt att jag tog risken att jag skulle få ångra utgiften efteråt, men nu efteråt ångrar jag ingenting. Jag kom trots allt billigare undan än någon annan i Skolföreningen, och framför allt: att resa med denna förening var enda sättet att resa säkert och göra resan legitimt. Jag hade en konkret grund att stå på som var bergsäker och kunde tack vare det orientera mig i större delen av centrala Tibet och dessutom fritt ta del av er konferens under fler lediga dagar i Lhasa än vad du eller jag hade räknat med. Förlåt att jag inte litade på ditt råd och beskydd den här gången utan i stället lät mig bli beroende av en skolförening, men vi kan ta skadan igen i framtiden. När vi träffas igen i Indien i höst, vilket jag hoppas på och ser fram emot, kan vi ha obegränsad frihet att noggrant konferera på alla punkter som vi tidigare försummat och som tarvar uppmärksamhet."

4.

Vi besökte Holiday Inn idag, det fulaste huset i hela Lhasa, en monstruös betongbunker, som då är stadens lyxhotell nummer ett. Dit kommer mest rika föråldrade amerikaner, som då får sin existens vadderad i bomull med egna guider, som givetvis är kinesiska. De får leva fullständigt isolerade på detta lyxhotell med tillgång till alla tänkbara moderna bekvämligheter, så att det blir omöjligt för dem att klaga. Den egna kinesguiden serverar dem sedan Tibet på sitt sätt och ger dem den kinesiska vetenskapligt vederhäftiga versionen av Dalai Lamas dumma landsflykt, tibetanernas tacksamhetsskuld till kineserna som byggt vägar och sjukhus och industrier åt dem, kulturrevolutionens nödvändighet i ett så efterblivet land som Tibet där munkarna tog alla landets rikedomar medan folket fick svälta, och så vidare. Meningen är att amerikanerna sedan ska resa hem och veta allt om Tibet och sprida sin förstahands-expertiskunskap i Amerika, som ger Kina pengar.

Bakom Holiday Inn finns ett annat hotell som heter Tibet Hotel. Även detta byggdes av kineserna med kommunismens medel och underhölls och betalades av kommunismen och hölls i perfekt modernt skick fastän gästerna uteblev. Efter 1989 fick verksamheten läggas ner då även pampar från Östeuropa och Sovjetunionen uteblev.

Naturligtvis har kineserna även gjort sitt goda i Tibet, och deras insatser har varit direkt berömliga när det gäller organisation av landet, byggandet av vägar och sjukhus, öppnandet av landet för världen, införandet av telekommunikationer och annat sådant. Endast deras industrialisering av Tibet kan ifrågasättas, då detta blev ursäkten för Kina till att plantera in en kinesisk befolkning i landet, som varken tibetanerna ville ha eller landet orkade med, och som genom kulturrevolutionen urartade till rena folkvandrings- och barbarinvasionen.

Problemet är den totala oförenligheten mellan kinesisk-kommunistisk materialism och den tibetanska religionen. Problemet och tragedin är gigantiska och oöverskådliga. Kineserna försvarar plundringen och förstörelsen av 6246 kloster med att dessa kloster utsög folket som fick svälta medan munkarna bara mumlade sina böner och samlade guld. Denna fördom avslöjar en total saknad av intresse för att sätta sig in i tibetanernas sätt att leva, en total okunnighet och en total motvilja mot att skaffa sig kunskap. Argumentet i sig saknar inte en viss förnuftig och mänsklig logik, men ingenting kan förmildra statistikens obönhörligt sakliga siffror: 6246 kloster förstördes så att bara 13 blev kvar, och klostren råkade vara Tibets hela undervisningsväsen och universitet. I Drepung, en gång världens största kloster som en hel stad med 12,000 munkar, har de kinesiska myndigheterna bestämt att det bara får finnas 400 munkar. Kineserna betraktar det tibetanska munkväsendet som roten till allt tibetanskt motstånd mot kineserna, men de inser inte att de själva är skyldiga till att ha skapat detta envisa motstånd genom sina metoder.

Det är högst troligt att även till exempel engelsmännen hade kunnat organisera Tibet och förse det med elektricitet, sjukhus, vägar och telekommunikationer, och om engelsmännen hade fått göra det är det knappast troligt att de hade förstört 6246 kloster och planterat in en engelsk folkmängd på 50% av landets befolkning som ett led i moderniseringen. Snarare hade de vinnlagt sig om att bevara vartenda kloster exakt som det var i avsikten att snarare locka lönsamma turister till landet än att skrämma bort dem. I stället för att slå vakt om alla landets skattkammare och pittoreska kloster så plundrade kineserna samtliga kloster innan de brutalt förstörde dem genom bombning eller metodisk rivning, tvingade de motvilliga kineser i miljoner att våldföra sig på landet genom tvångsimmigration och stationerade de en väldig armé på c:a 500,000 man som en kronisk förtryckarelit och våldsförvaltare, som landet aldrig ens har kunnat försörja. Aldrig har en ockupationsmakt skämt ut sig mera efter Nazi-Tysklands fall. Här kommer det viktiga förhållandet fram att Kina inte är någon demokrati. Det styrs sedan årtusenden av dekret som kommer ovanifrån och som inte får ifrågasättas då de genom den makt som ligger bakom dem ju självfallet är ofelbara. Så var det redan på Shih-Huang-Tis tid, han som förstörde alla böckerna och offrade en femtedel av hela Kinas befolkning på att bygga den Kinesiska Muren, och så var det fortfarande på Mao Zedongs tid, han som tvångsindustrialiserade hela Kina och försökte utrota alla småfåglar, så att det uppstod en hungersnöd genom alla skadeinsektsexplosioner som dödade 43 miljoner kineser, och han som genomförde kulturrevolutionen som ett led i det ambitiösa försöket att utrota världsreligionen buddhismen, världens mest toleranta, livsbejakande och förståndiga religion, som inte ens missionerar.

Endast därför kunde kinesernas våldtäkt på Tibet lyckas: tibetanerna gjorde i regel inget motstånd, då religionen förbjuder dem bruket av våld. Tibetanerna är av naturen ett öppet, vänligt och lyckligt folk med stor humor, som fortfarande gärna ler trots 42 års ockupation, medan man sällan möter en lycklig kines. Man ser tvärtom mer betryckta och sorgmodiga kineser än leende och harmoniska sådana.

Eftersom tibetanerna tillät kineserna att ockupera Tibet 1951 utan motstånd såg också hela världen ingenting ont i det, och Mao lovade ju till och med att befria tibetanerna från deras fattigdom. Men den stora inkonsekvensen i Maos politiska filosofi, budskap och ageranden kom skrämmande tydligt fram inför hela världen genom aggressionerna mot Indien 1962 på två fronter, i Kashmir och i Assam. Vad tusan menade sig kineserna kunna åstadkomma för gott genom att invadera Indien, som dittills varit Kinas bästa vän och till och med dess störste sympatisör? Före det hade tibetanerna redan fått erfara kinesernas mening med "befrielse", som i praktiken bara innebar utsugning av landet, förslavning av befolkningen och metodisk förstörelse av all dess kultur.

Att den kinesiska närvaron i Tibet inte är önskvärd av tibetanerna är alltför tydligt och kommer ständigt att förbli det. Kineserna har givit tibetanerna för djupa hjärtesår utan anledning för att Tibet någonsin skall kunna komma över det. Samtidigt förstår man kinesernas argument att den kinesiska civilisationen i Tibet nu inte längre bara kan skrotas. De måste lära sig existera sida vid sida, och det kan de bara göra om Kina gottgör sina misstag.

Och vilka spännande kontraster leder inte detta till i huvudstaden Lhasa, där tre olika befolkningar lever helt åtskilda från varandra i sina egna kvarter av staden: tibetaner i det underbart oordnade centrum, kineserna i den geometriskt strikta staden öster därom och muslimerna i de västra utkanterna. Och alla samlas de inbördes för att intrigera mot varandra: kineserna odlar sin paranoia och kör hårt med sin propaganda och myndighetskontroll, tibetanerna vittnar om sina martyrer inför nyfikna västerlänningar, och muslimerna skaffar sig allt tätare band med den lika förtryckta muslimska majoriteten i det kinesiska kärnvapensprängningsområdet Sinkiang, (egentligen Turkestan: "Sinkiang" är kinesiska och betyder "Ny provins".) Och mitt i denna smältdegel av kolliderande ideologier anordnas det en hemlig religiös-politisk konferens med deltagare från Mongoliet, Manchuriet, Turkestan, Tibet, Indien, Iran och även Kina i ett försök att komma till rätta med problemen, som bara ökas av att en sådan konferens är fullständigt olaglig och oönskvärd ur kinesisk myndighetssynvinkel, av att ingen ännu vet om konferensdeltagarna över huvud taget kan träffas, då alla är så väldigt uppbundna av sina egna grupper, och då denna konferens verkar fullständigt omöjlig att organisera och genomföra. Och allt tycks hänga på två svenskar, av vilka den ena är i Tibet olagligt och inte får kompromettera sina buddhistiska munkbeskyddare, och den andra, vars ansvar det är att dokumentera det hela, inte får kompromettera den kulturförening som han reser med och som han endast lyckats komma till Tibet genom.

5.

Idag besökte vi klostret Yerpa tre mil öster om Lhasa vid vägen mot Ganden. Vägen var bitvis besvärlig: den var på andra sidan om floden knappast bredare än bussens hjulbredd, den var bitvis översvämmad och använd av vattnet som flodbädd, och en bro, som bara bestod av fyra trädstammar belagda med flata stenar, var så osäker att alla passagerare måste stiga ur bussen för att lägga mera sten på bron och vänta tills bussen kommit över, varvid bron båda gångerna blev ännu mer riskabel. Själva klostret låg på 4000 meters höjd, och de sista kilometrarna måste man vandra uppför. Klostret var ett av Tibets 6246 förstörda, det var helt och hållet lagt i ruiner av kineserna, och kvar av de en gång 150 munkarna var bara 16, som bebodde de berömda naturliga grottorna i berget högt ovanför klostret. Dessa grottor erbjöd en hänförande utsikt mot söder över det nästan overkligt vilt romantiska landskapet med den breda floddalen i fjärran med till och med en medeltida fästning uppe på en klippa. Klostret var 1300 år gammalt och alltså från 600-talet och hade historiska minnen från denna Tibets storhetstid.

Hit flydde Palgyi Dorje efter att ha lyckats mörda konung Langdarma på 800-talet. Langdarma var tyrannen som försökt utrota buddhismen ur Tibet, och denne munk beslöt att ta lagen i egna händer. Vid en festival klädde han ut sig till en av dansarna, och i ett lämpligt ögonblick tog han fram pil och pilbåge ur kappan och sköt konungen till döds med den tredje pilen. Därefter flydde han på en svart häst, och även hans kappa var svart. Men han hade förberett sig väl. Kappan hade vitt foder, och hästen hade han svärtat med kol. När han red över floden vände han ut och in på kappan, så att den blev vit, och även hästen tvåddes ren och vit i floden, och därmed lyckades han fly till Yerpa.

Men hans förföljare fick snart veta om hans list och att han dolde sig i Yerpa. De kom då dit, men han gömde sig men blev ändå uppdagad av en av förföljarna. Denne lät honom emellertid vara, Langdarma hade ju inte precis varit världens bästa kung, och sålunda kom Palgyi Dorje undan med tyrannmordet. Men han tillbringade resten av sitt liv under botövningar i ett annat kloster högt uppe i nordost i Amdo.

Från detta kom man hem till Luciano Pavarottis konsert i Central Park i New York som visades även i tibetansk TV. Två helt olika världar, och ändå inte oförenliga med varandra.

Dagen var inte utan strapatser. En av oss blev ordentligt rödbränd i ansiktet och fick en präktig portvinsnäsa, men han hängde bra med ändå och tog strapatserna hjältemodigt. En av de andra, en dam, föll i ett nässelsnår och blev illa bränd på händerna och i ansiktet, och en annan, en av herrarna, blev biten av en hund så att hans byxor blev förstörda. Sådana galna hundar lär vara det enda i livet som Dalai Lama är rädd för. Annars gick allting väl, trots att det regnade mest hela dagen, och uppe vid klostret i Yerpa sken solen.

6.

Igår gjorde vi Potala, klostret Sera och det tibetanska medicininstitutet Mentsi Khang, som för min del var det intressantaste. I Potala, det världsberömda vinterpalatset för Dalai Lama, handlade det mest om att trängas tillsammans med tusentals andra besökare och munkar. Det var Hongkongkineser, som tydligt stack av från normala kineser genom sina betydligt mer raffinerade klädutstyrslar, det var förhatliga kinesiska militärer, det var västerländska hippies och yuppies, och det var annat löst folk. Trots palatsets ofantliga storlek var rummen, kapellen och korridorerna smala och trånga, så trängseln var betydande. Lägg till detta alla de flammande oljelamporna överallt och ingen ventilation alls. Flera i vår grupp blev svimfärdiga.

I klostret Sera norr om staden var det bara en annan turistgrupp som konkurrerade med oss, och de var greker. En hade kommit bort från de övriga och kom med i vår buss. Grekerna hade en engelsktalande tibetansk guide, vars redogörelser den grekiska gruppledaren sedan översatte till grekiska för grekerna. Klostret hade haft 5500 munkar och hade varit det näst största i Tibet. Nu var där i alla fall 400, och vi fick uppleva en del av dem debatterande i klosterträdgården. Ingen av munkarna hade gått in dit med skorna på utan lämnat dem utanför, medan vi och de grekiska turisterna klampade in med både skor och kameror och videos och nästan överträffade munkarna i antal. Munkarna var för fina för att protestera. För dem var deras egna filosofiska debatter vida mer intressanta än västerländska turisters klumpiga nyfikenhet.

Den tibetanska läkarvetenskapen är helt och hållet biodynamisk och okemisk. Om något är fel på patienten går man först in och undersöker hans matvanor och ger honom en diet. Om det inte hjälper går man in på själva livsföringen. Om det inte hjälper med sundare levnadsvanor går man in på meditation och religiösa övningar. Först om det inte hjälper går man in för naturmediciner och kurer. Den kinesiska kulturrevolutionen förstörde Lhasas tibetanska hälsovårdsinstitut genom bombning där det sedan urminnes tider låg på berget intill Potala, som enligt kineserna lämpade sig bättre för en TV-mast, som nu står där i stället, med vars hjälp kineserna övervakar alla tibetaner i Lhasa. De har även bevakningskameror utplacerade på lämpliga oåtkomliga hustak, och torget framför katedralen Jokhang bereddes plats av kineserna bara för att de bättre skulle kunna kontrollera folkrörelserna kring helgedomen.

På kvällen berättade vår reseledare att det följande dag skulle vara Dalai Lamas födelsedag och att det därför väntades kravaller. Gruppmedlemmarna ombads undvika dessa och inte gå ut och fotografera. Förra året hade det rått utegångsförbud denna dag, två av damerna från gruppen hade ändå gått ut och fotograferat och blivit både nersölade med tsampa och tagna av polisen som vanliga demonstranter, vilket inte hade varit bra för föreningens ställning och prestige. Han bad oss enkom att gärna minnas vad vi upplevde men att inte dokumentera det. I år hade det denna dag projekterats en avfärd mot Shigatse och Sakya, kanske enkom för att hålla gruppen utanför tibetanska politiska skeenden.

Naturligtvis måste jag följa reseledarens direktiv och respektera hans ansvar. Troligen blir det så att jag får dokumentera och sammanfatta konferensens samtal först efteråt när jag är hemma i Sverige igen. Vi kan inte riskera att jag passerar genom Peking och Kinas gränspoliser med en mängd kontrarevolutionärt material, som kan försätta både vår förening, Jokhangs munkar och kanske hela Tibets befolkning utom Kinas mongoler, muslimer och få återstående manchurier i en ännu svårare situation än hittills. Man vet ju aldrig. Det har hänt förut att kommunistisk gränspolis konfiskerat både filmer och dagböcker.

Emellertid skriver jag ändå flitigt i mitt kollegieblock, och jag är övertygad om att ingen gränspolis skulle intressera sig för mina noteringar. Min skrivstil är ju så liten att den nästan är oläslig, dessutom är det ju latinskt alfabet, och så skriver jag ju dessutom åt fel håll och på ett språk som väl knappast någon kines ens kan identifiera.

7.

Vi for alltså till Shigatse följande dag. Tibets andra stad ligger 250 kilometer väster om Lhasa, man följer Lhasafloden ner till Brahmaputra och sedan Brahmaputra upp till Shigatse. Vägen är bitvis besvärlig fastän den är förhållandevis ny och modern. På vägen upp smalnar Brahmaputra till en smal fors mellan höga ravinväggar, bergen bredvid når över 6000 meters höjd, och den smala vägen genom det långa passet försvåras ofta av oåtgärdade ras i form av stenbumlingar som ligger mitt på vägen. Denna saknar vägräcke, så vid omkörningar uppstår det livsfarliga situationer då exempelvis vår fullastade buss med 15 personer måste köra om en bred fullastad lastbil med den forsande Brahmaputra 50 meter under oss till vänster som det enda vi har under oss åt det hållet. Längre upp blir Brahmaputra åter bredare och vägen mera tillförlitlig.

Shigatse är en dammig stad på 3900 meters höjd. Den är inte lika intressant som Lhasa, men även här drog den kinesiska kulturrevolutionen fram och ödelade Shigatses gamla fort från 1354 av nästan samma storlek och skönhet som Lhasas Potala. Det kallades också för "Lilla Potala" och var vitt och högrest liksom Lhasas stora Potala. De kinesiska rödgardisterna sprängde det med dynamit, så att det nu bara återstår en mörk kulle som nästan inte ens kan identifieras som en ruin. Shigatses fort var bland annat sätet för Panchen Lama, Tibets andliga överhuvud liksom Dalai Lama är dess världsliga. Panchen Lama, den tionde i ordningen, stannade kvar på sin post i Tibet medan Dalai Lama gick i landsflykt. Icke desto mindre fick Panchen Lama sitt palats och kloster plundrade medan Dalai Lamas skonades. Den tionde Panchen Lama, som dog 1989, anklagades för att ha samarbetat med kineserna, men detta var kanske en nödvändighet just emedan Dalai Lama gått i landsflykt. Någon andlig ledare borde stanna kvar och ta hand om tibetanerna, som även bor inom vidsträckta områden i Kina, framför allt i provinserna Sezuan och Tsing Hai. Och även om Panchen Lama började som en medlöpare till kineserna, han var de facto deras egen kandidat, så blev han sedan en mäktig förkämpe för tibetanernas sak, som vållade kineserna sådana problem, att de ett slag höll honom inspärrad utan att någon i världen visste var han var i fjorton år.

En skakande upplevelse måste vi erfara vid besöket i Sakya. Innan vi ankom till den uråldriga staden stannade vi utanför för att inta våra lunchkartonger från hotellet med ägg, bröd, kyckling och vatten. Medan vi satt där i solskenet och åt dök det upp några tibetaner som visade sitt intresse. Några av oss var vegetarianer och avstod gärna sina kycklinglår åt dem, och de tog gärna emot dem, stannade kvar och blev fler till antalet. De var också mycket intresserade av våra tomma plastvattenflaskor, som vi gärna gav åt dem, medan de fortsatte att bli fler. Några av deras barn blev framfusiga och påträngande, och måltiden blev allt svårare att fullborda. Till slut började några av de smutsigaste och tovigaste barnen komma fram och rycka i vad vi hade. Då först gick det upp för oss att alla dessa trasiga smutsiga tibetaner helt enkelt var svältande tiggare.

Tre gånger på den 150 kilometer långa vägen till Sakya hade vi stoppats av kinesiska militärer. Första gången hade deras ärende varit att kontrollera att det inte fanns några tibetanska liftare med i vår buss: tibetaner hade tydligen inte rätt att lifta i sitt eget land. En av våra mer erfarna Tibetkännare visste att berätta, att om sådana kinesiska landsvägsmilitärer stoppade en buss med enbart tibetanska passagerare var det fritt fram för dem att plundra dessa, vilket ej sällan hände.

Sakya med sitt kloster från 1073 är unikt genom att det skonades av kulturrevolutionens hemsökelser. Anledningen var att Sakyas klosterväsen sedan 1200-talet haft goda relationer med Kina då redan mongolkejsaren Kublai Khan (som blev Marco Polos beskyddare) var en stor vän av Tibets religiösa traditioner och särskilt av dessa i Sakya. Staden var som hämtad direkt från medeltiden. På väggen i det enda hotellets restaurang (ett rum utan fönster i gluggarna och med träbänkar utan ryggstöd vid ohyvlade bord) hängde ett kokadaver, från vilket kocken vid behov karvade köttbitar medan restauranggästerna kunde se på och väntades fortsätta äta med god aptit.

Flera har blivit sjuka i gänget. Några damer har drabbats av feber, diarréer och uppkastningar, och detta har även spritt sig till några av karlarna. En är verkligt illa däran och kan inte behålla någonting.

Dagens busstur till och från Sakya var på 300 kilometer, vilket tog åtta timmar längs en usel landsväg som var en enda lång oavbruten tvättbräda. Att bilen inte skakade sönder berodde väl på att den var japansk och inte kinesisk. Vi passerade ett pass på 4500 meters höjd, och Sakya låg på 4200 meter. Vi håller oss alltså på omkring 4000 meter, och här i Shigatsetrakten är klimatet torrt och gassigt, dammigt och ohälsosamt. Även en av veterandamerna, som varit i Tibet förut, har haft en dålig natt på toaletten.

Ju längre man vistas i landet, desto mera växer dimensionerna av den kinesiska förbrytelsen mot Tibet för ens medvetande. De har välsignat landet med vägar, överallt ser man det kinesiska vägverkets skyltar, men ingenstans arbetar detta vägverk utan att kinesiska militärer övervakar det hela. Arbetarna är vanligen fattiga tibetaner som drivs på av militärerna. Och varför var Kina redan på 50-talet så ivrigt med att bygga vägar i Tibet? 1959 stod den stora vägen mellan Lhasa och Peking färdig, och genast användes den uteslutande till att överföra halva Kinas krigsmakt till Tibet. Även alla broar, som Kina välsignat Tibet med, övervakas 24 timmar om dygnet av dessa militärer. Men vad är det för välsignelse med detta kinesiska välstånd, när dessa militärer sedan plundrar de tibetaner som vågar använda dessa kinesiska vägar, och när en västerländsk buss inte kan stanna i terrängen utan att det överallt ifrån dyker upp vittnen om att Kinas invasion av Tibet bara ytterligare utarmat det tibetanska folket och förvandlat det till ett outbildat folk av trasiga tiggare? Före invasionen 1950 lär Tibet ha varit ett välmående land med relativt hög levnadsstandard, högre än Kinas, medan Kina sedan med våld såg till att balansen vändes till motsatsen.

Det var intressant att jämföra Shigatses kinesiska och tibetanska befolkningar med varandra. Kineskvarteren känner man igen på att dess byggnader ofta är omgärdade av järnstaket av ansenlig höjd: ett vittne om att många kineser, om inte de flesta, lever som främlingar i Tibet i fruktan för tibetanerna och antagligen mot sin egen vilja: de har blivit utkommenderade och lever som i ett slags kinesiskt Sibirien. De tibetanska kvarteren är fattigare, men till skillnad från kineserna är tibetanerna hemma, de är vid gott mod, glada och optimistiska, och de umgås livligt socialt. Skillnaden rent mänskligt mellan de olika befolkningarna är som mellan natt och dag.

Och över hela Shigatse tronar de förskräckliga ruinerna av "Lilla Potala", som de kinesiska militärerna förstörde totalt utan anledning. De tibetanska kvarteren ligger närmast dessa ruiner, medan kineskvarteren ligger så långt därifrån som möjligt. Det stora klostret Tashilumpo, grundat 1447, klarade sig dock med mindre skador än de flesta kloster, och av dess tidigare 2800 munkar fanns det nu så mycket som 700 och mera. I detta kloster finner man kanske det vackraste kapellet i hela Tibet, den tionde Panchen Lamas stupa över de fem närmast tidigare Panchen Lamorna. Kapellet fullbordades i februari 1989, och bara några dagar efter fullbordandet avled den tionde Panchen Lama under mystiska omständigheter: efter ett gräl med kineserna fick han besök av en okänd kinesisk sköterska, som gav honom en injektion, varefter han dog, medan kineserna hävdar att han dog först en dag senare av en hjärtattack, som sedan också drabbade ett misstänkt antal medlemmar av hans familj. Av alla tibetaner var han den obekvämaste för kineserna. Hans lik finns bevarat i ett av de mindre kapellen, där sorgen över den avlidne Panchen Lama fortfarande är levande och hålls levande genom ständigt förnyade ceremonier. Han kunde ha dött för en månad sedan. I oktober 1993 kommer hans stoft att flyttas till en särskild stupa. Men det stora stupakapellet, som han själv hann fullborda och inviga, och som överträffade allt vackert jag sett i Tibet hittills, vittnar i högsta grad om hur levande den tibetanska religionen och kulturen är trots alla kineser. Den kinesiska kommunismen är på fall, den har förlorat initiativet efter Mao Zedongs död och efter 1989, och Johannes har berättat att han hört från en tibetan i den kinesiska armén, att hela denna armé är lika fullständigt korrumperad som det kinesiska polisväsendet, som blev totalt genomkorrumperat redan under Maos sista tio år; medan buddhismen och särskilt dess tibetanska form är mera levande än någonsin och stadd i utveckling och besjälad av den bästa tänkbara moral i motsats till den kinesiska kommunismen, där en sådan alltmer saknas. Mitt intryck av den tibetanska buddhismen så här långt är, att den är världens högst utvecklade religiösa livsform. De andra delarna av den buddhistiska världen har var och en sin form av budddhism, det är Zen eller Mahayana eller Theravada eller något annat, medan den tibetanska buddhismen inbegriper buddhismen i alla dess olika former. Det säger även Dalai Lama, att det är bara den tibetanska buddhismen som omfattar alla former av buddhism och som är komplett.

Som kontrast till detta framstår miljön i "Shigatse Hotel", där man i baren sitter mellan en grupp greker å ena sidan och en grupp engelsmän-schweizare-tyskar å den andra, medan man ur barens grammofon får höra moderniserade kinesiska arrangemang av Schubert ("Ave Maria"), Beethoven ("Freude schöne Götterfunken"), Bach (Toccata och Fuga i d-moll) och Mozart (40-e symfonin) men även intimare musik med enbart violin och piano som Fibichs "Poem", Dvoraks "Humoresk" och Massenets "Meditation" och detta mitt i Shigatse, en avlägsen håla i Tibets torraste halvöken på 3900 meters höjd, som man bara kan nå längs tvättbrädsvägar med en enda fil utan vägräcken.

8.

I Gyangtse 100 kilometer sydost om Shigatse fick vi problem när vi besteg fortet. Det ligger på en 75 meter hög klippa som på sina ställen stupar lodrätt ner mot staden, och man kan klättra ända upp till toppen av fortet längs branta trappor och stegar. Naturligtvis är detta ansträngande på 4000 meters höjd, och fler och fler i gruppen blev efter, pustande och flåsande och fastnande i skuggan i skydd för den brännheta solen. Ljuset är så hårt och bländande i Tibet, att det är en plåga att vistas utomhus före solnedgången utan mörka glasögon, och ljuset är egendomligt nog som mest plågsamt strax före solnedgången, när det drabbar en vågrätt i stället för lodrätt och det är omöjligt att undvika det. Vi får inte glömma, att dessa delar av centrala Tibet ligger på samma breddgrad som Kairo, Marrakesh, Kanarieöarna och New Orleans men 4000 meter högre upp, så att det kommer betydligt närmare solen.

Det är sällan man träffar på en stad som domineras så totalt av en enda byggnad, som Gyangtse domineras av sitt makalösa fort från 1440. Denna klippa med det spetsiga fortet som kröner den ger hela staden en mycket dramatisk prägel, som nästan verkar spansk genom dessutom de bergiga omgivningarna med både flod och grönskande slätter därtill. Engelsmännen kom så långt som till Gyangtse 1904, men fortet blev så svårt för dem att inta att de sedan inte fortsatte mycket längre in i landet och lät det förbli självständigt. Man kan beklaga detta, då ett brittiskt mandat i Tibet troligen både hade lett till ett undvikande av såväl kinesisk invasion och folkutrotning som kulturrevolution och till en mycket tidigare självständighet (än vad kineserna kommer att vara villiga till) med både bibehållet och oxfordiserat utbildningsväsen.

För övrigt infann sig de vanliga tibetanska symptomen även i Gyangtse, landets fjärde stad efter Lhasa, Shigatse och Chamdo. Det stora befästa klostret Palkor Choide med den 32 meter höga stupan Kumbum hade haft nio klosterbyggnader och 3000 munkar. Kineserna totalförstörde sju av de nio klosterbyggnaderna i kulturrevolutionen och bibehöll de övriga två bara emedan de erbjöd inkvarteringsmöjligheter för den kinesiska armén, "folkets befrielsearmé", men naturligtvis rensades dessa byggnader invändigt från många oersättliga religiösa konstverk. I synnerhet statyer har kineserna i allmänhet slagit sönder eller bortfört till Peking medan alla konstverk i metall, trä och textilier i allmänhet sålts på den internationella antikvitetsmarknaden i Hongkong för att skaffa Kina hårdvaluta. Även det betydande nunneklostret högre upp för berget hade förstörts, och de återstående nunnorna hade sökt sin tillflykt till ett mindre kloster närmare Palkor Choide. De ville visa begravningsplatsen åt oss, men det visade sig att kinesisk militär befann sig vid denna. Nunnorna vågade därför inte riskera repressalier från de kinesiska myndigheterna med att för västerlänningar visa sina martyrers gravar.

Nu fanns det i alla fall 500 munkar i klostret Palkor Choide. Det var även glädjande att konstatera att staden var mycket mer tibetansk än kinesisk. De kinesiska kvarteren var tämligen få och instängda, medan man nästan bara såg tibetaner överallt. När Dalai Lama rest till Indien, vilket han gjort många gånger, tog han i allmänhet vägen över Gyangtse för att därifrån fortsätta längs vägen mot Sikkim och Darjeeling, den historiska handelsvägen mellan Tibet och Indien, som kineserna sedan har stängt., liksom alla andra vägar och pass mellan Tibet och Indien. Söderifrån kan man numera bara komma in i Tibet via Nepal och då nästan bara via Kodarivägen från Kathmandu, men det finns även andra mer hemliga pass, som ingen normal västerlänning väljer att ta och som därför är så gott som obevakade.

9.

Vi återvände från Gyangtse till Lhasa via Den Turkosfärgade Sjön eller Yamdrog Tso, snarare ett system av sjöar, halvöar och öar än någon enhetlig sjö. Den är en av de fyra heliga sjöarna, och de andra är då Nam Tso i norr, som vi kommer att tälta vid, Mapam Yumtso vid det heliga obestigliga berget Kailas i västra Tibet och en för mig okänd sjö i Indien, kanske Tso Morari i Kashmir. Vissa räknar också den stora sjön Koko Nor i nordöstra Tibet som en av de fyra heliga. Vi skulle ha besökt ett kloster vid denna otroligt vackert färgade turkossjö, det vackert belägna klostret Samding på en av halvöarna, men klostret låg i ruiner och var tomt, sedan dess abedissa hjärntvättats av kineserna och nu bodde som vanlig sekulär kvinna i Lhasa, och vägen dit var ofarbar. Mao Zedong förbjöd 1966 all religiös verksamhet i hela Kina och då även i det ockuperade Tibet; då förstördes de 6246 klostren, och alla munkor och nunnor drevs ut ifrån dem av vilka 400,000 mördades på ett eller annat sätt, varefter klosterruinerna fick stå tomma och övergivna och förstörda ända fram till 1979 tre år efter Maos äntliga död. Då först började munkarna återuppta det religiösa arbetet, och många förstörda kloster väcktes till nytt liv. Samding väntar dock fortfarande på sin återupprättelse.

Kineserna ville även använda denna heliga sjös vatten för ett vätekraftverk, som då skulle leda vatten genom berget för att se om där fanns guld eller uran. Panchen Lama lyckades bromsa detta företag, men efter Panchen Lamas bortgång genomfördes det. Sedan har dess har sjöns nivå sjunkit betydligt, ty den har ett mycket begränsat naturligt utlopp. Dess vackra turkosfärger anses bero av dess rikliga halt av mineraler, då den egentligen är en saltsjö men en otroligt djup sådan. Vad kineserna hittat genom att genomspola berget med den heliga sjöns vatten förmäler ännu inte historien.

Därmed var vår rundresa i södra Tibet på nästan 100 mil avslutad. De högsta passen var på 5000 och 4800 meter, och de högsta bergen vi såg var på 7200 meter. Men många blev sjuka på kuppen. En dam kom hem till Lhasa halvdöd med både feber, diarré och kräkningar, båda barnen har drabbats av antingen kräkningar eller höjdsjuka, och även de stöddigaste har fått vika sig för egna magbesvär. Själv mår jag inte heller särskilt bra, även om jag mår bättre än vissa andra; men nu är det dags att inleda de första rapporterna från Johannes konferens:

Lördag 10.7. Jag träffade Johannes i kväll utanför Jokhang klockan 20.20. Han var glad åt att se mig och på gott humör. Vi gick omkring där bland prostrerarna och pelarna medan vi diskuterade varandras situationer. Till slut fastnade vi sittande på ett av de efter dagens affärer varulösa torgstånden utanför templet medan några prostrerande tibetanskor anförtrodde oss sina persedlar att vakta medan de prostrerade sig. Vi kom nu in på frågan om morgondagen och kom fram till att det skulle kunna gå att inleda de riktiga överläggningarna. Tibetanen, indiern, muslimen från Kashgar, muslimen från Iran, mongolen, manchuriern och kinesen var alla tillgängliga och var ivriga att få se mig, Johannes "bror" från Norden. Emellertid är situationen känslig, och vi måste ständigt vara vaksamma på vad som händer och rör sig omkring oss när det gäller människor, fastän det skulle kunna gå att få ett eget kapell för oss själva som publiken inte skulle kunna komma in i, men möjligheten av sådana störningar kan inte uteslutas helt. Exempelvis måste vi ge intresserade munkar tillträde, men vårt enda språk kommer att vara engelska, som alla buddhisterna och muslimerna kan. I värsta fall kan de översätta för varandra. Vi är alltså fem buddhister, två muslimer och två kristna, om man kan kalla mig och Johannes för sådana. Även Kim, indiern, är tämligen ekumenisk och europeisk. De är intressant att både de kristna och muslimerna för sig är i minoritet medan buddhisterna ändå inte är i majoritet då Kim som neutral världsmedborgare kan vara tungan på vågen i diskussionerna.

När vi bestämt tid och mötesplats skildes vi genast, det vill säga, han lämnade mig för att vika in till sina buddhistiska vänner medan jag satt kvar och funderade över det hela. Jag hade bara suttit där i fem minuter när reseledarna från skolföreningen i sin tur kom till Jokhang för att försvinna in i templet på sina privata konferenser. De såg mig inte. Hade de sett Johannes måste de ha tagit honom för en vanlig khampa, ty så såg han ut i sin förträffliga förklädnad med sitt långa hår helt svartfärgat och flätat under den stora breda hatten. Jag lät dem vara i fred och gick. Klockan var omkring nio.

10.

Söndag 11.7. Startade hemifrån strax efter 10. Vädret var leende och strålande. I Jokhang inväntades jag av Johannes, men alla hade ännu inte kommit. Under tiden diskuterade vi med en munk. Templet var öppet och fullt av besökare, så det skulle inte bli lätt att få vara ostörda. Munken menade att det bästa vore om vi helt enkelt begav oss upp på taket. Där kunde vi gå omkring som vilken turistgrupp som helst, och ingen skulle störa oss eller ens bli nyfiken på oss då. Vi kom fram till att detta var det bästa. Enda nackdelen med detta var att solen låg hårt på takterasserna, men vi kunde alltid vid behov ta vår tillflykt till den gröna soffan under soltaket, munkarnas sköna svalkningssoffa. Under tiden kom kinesen, och vi begav oss alla upp.

Det var bara Johannes och Kim som jag kände förut. Mannen från Iran var en spenslig småväxt man med skarpa drag, och han verkade väl kraftig och beslutsam för att vara så liten. Mannen från Öst-Turkestan ("Sinkiang") var en imponerande bjässe, nästan en gigant, med drag av både okuvlig stolthet och ett överlägset lugn. Mongolen verkade vild och smutsig och hade ett grymt drag men var samtidigt en mycket romantisk typ. Manchuriern var den minsta av alla, en mycket liten man med något hjälplöst över sig. Johannes berättade för mig att han var den siste överlevande av sin familj, som alla hade omkommit genom japaners eller kinesers övergrepp i hans land. Kinesen, slutligen, var en ädel man vilket syntes lång väg. Föga anade jag hur mycket jag skulle få med honom att göra i framtiden och hur mycket han i framtiden skulle återkomma i mina tankar. Detta var det enda tillfälle jag någonsin fick träffa honom, den fine gamle doktorn, men jag fick genast från första ögonblicket en mycket djup respekt för honom.

De var alla mycket glada och tacksamma över att få träffa mig och samtidigt mycket nyfikna, men Johannes gick genast till saken och fick i gång huvudfrågorna. Han skötte det bra, men alla var inte lika bra på engelska. Manchuriern, mongolen och uiguriern övergick ofta till sina egna språk särskilt sinsemellan, varpå Johannes genast började tala svenska med mig, vilket återförde de tre till den engelska ordningen. Kinesen talade en utsökt engelska liksom iraniern, medan munken bara talade tibetanska, vilket Johannes översatte för oss andra. Under fyrtio minuter blev vi inte störda alls. Sedan måste munken gå, solen var brännande, och ingen utom kinesen hade någonting på huvudet, alla var nöjda med denna inledande presentation av problemen, så vi bröt alla upp samtidigt. Även Kim hade några brådskande ärenden i staden. Endast Johannes och jag satt kvar på den gröna soffan och diskuterade resultatet av debatten, tills det plötsligt kom en grupp amerikaner upp för trappan iförda shorts, korta ärmar och bärande på whiskeyplastpåsar. Johannes kan inte med turister och såg detta störande element som ett tecken på att förmiddagens program var avslutat. Han gick ner och försvann efter att vi avtalat en tid på eftermiddagen på ett annat ställe där säkert ingen skulle störa oss. Jag satt ensam kvar, och amerikanerna kom då fram och satte sig bredvid mig och visade sig inte vara amerikaner utan holländare. Jag hade ett mycket intressant samtal särskilt med deras tibetanska guide, och medan vi satt där kom fem svenskar ur skolföreningen upp och bidrog till diskussionen. Klockan var då halv tolv.

Eftermiddagens fortsättning av samtalen tog en kritisk vändning. Kinesen kom med förbluffande yttranden som bara kunde tolkas som direkta provokationer i synnerhet mot muslimerna, men samtidigt kunde man inte bemöta honom eller komma åt honom, ty hans gliringar var för subtila. "Vad menar han egentligen?" frågade jag Johannes, som svarade: "Ta det lugnt. Han har något utspel på gång." Men hans gliringar var så tydligt avsiktliga, att de båda muslimerna till slut protesterade. De ville inte vara med längre om de måste höra på sådana förolämpningar, och både mongolen och manchuriern tog deras parti. Det var bara jag, Johannes och Kim som inte kände oss förolämpade av kinesen, men vi förstod hur de andra kände sig förolämpade. Hans kanske giftigaste gliring till muslimerna var något i stil med: "Men hur har ni muslimer rätt att komma med protester mot den kinesiska kommunismens diktatur när det inte finns någon värre diktatur i världen än den muslimska?" Och han bara accelererade hela tiden. Till slut fick muslimerna nog, de ville inte vara med längre, och mongolen, manchuriern och även tibetanen tog deras parti. Alla fem drog sig tillbaka i protest, och detta bekymrade Johannes.

När kinesen befann sig ensam med oss tre kom han med sitt häpnadsväckande utspel. Han bad Johannes om ursäkt för att han skrämt de fem på flykten, men det hade varit avsiktligt, emedan han velat tala ensam med oss tre. Han hade ett otroligt förslag. Han kom med en fullt utvecklad plan som han presenterade för oss som ett förslag som gick ut på att få Dalai Lama återinsatt i sitt ämbete i Lhasa, som om vi kunde hjälpa honom med någonting sådant. Johannes och jag tittade på varandra och visste inte vad vi skulle tro. Jag sade ingenting, men Johannes började klokt nog försöka utrannsaka motivet till ett sådant förslag. Det visade sig att kinesen skämdes för Kinas misstag och var orolig för Kinas framtid. "Om någonting händer vill vi inte ha bara fiender omkring oss utan även vänner. Genom Kinas politiska misstag har vi gjort Tibet till vår mest oförsonlige fiende fastän de aldrig visat det, och ingen fiende är mer fruktansvärd än en fiende som inte visar sin fiendskap. Jag och många andra upplysta kineser vill gärna försöka gottgöra Kinas politiska misstag."

Detta var kinesens förbluffande utspel. Han ville faktiskt återinsätta Dalai Lama i hans ämbete i Lhasa. Det var ingenting att tillägga. Johannes avslutade förhandlingarna med den motiveringen att jag skulle resa bort i morgon bitti, och kinesen tackade artigt för sig och gick.

"Vad tror du om detta?" frågade jag sedan Johannes. Han menade att denne kines visste mer om Kina och dess aktuella politiska läge än de flesta andra och att därför ett så desperat utspel var anmärkningsvärt. Men det bekymrade honom mer hur han skulle få tillbaka de andra fem under samma tak som kinesen igen. Kim var som vanligt neutral och hade ingen egen kommentar, men det verkade som om han betraktade utspelet som ett positivt tecken.

Detta var första gången jag blev bekant med doktor Suns otroliga framsynthet. Alltid när han sedan dess under åren kommit med nya utspel har det varit med samma elegans och obegripligt självklara framsynthet, som om han tog det för givet att alla människor genom en självklar nödvändighet måste vara lika kloka som han. Att få Dalai Lama tillbaka till Lhasa och fullt återupprättad och erkänd i sitt ämbete som högste ledare för all buddhism skulle samtidigt vara en diplomatisk triumf för Kina och en glädje för alla tibetaner, och doktor Sun hade redan 1993 en fullt utarbetad plan för att åstadkomma detta. Han intar en särställning i Kinas undre demokratiska värld, ingen har kritiserat Kinas ledning så hårt som han, medan han samtidigt alltid klarar sig och förblir respekterad. Hans senaste dramatiska utspel (1998) gällde dammbygget i Yangtse Kiang, som han vågat beteckna som "de gamla ofelbara diktatorernas definitiva senilitetsförklaring". Han menar som många andra att de fattat beslut om detta projekt med sin kommunistiska dogmatiska ofelbarhet som enda grund — alla vetenskapliga fakta har körts över och ignorerats med en lika katastrofal dumhet som Stalins, som också trodde att han kunde köra över naturen.

På kvällen träffade jag Johannes igen för sista gången på tolv dagar. Vi diskuterade dagens debatter, och han kunde inte lova att alla de andra sex (utom Kim, han och jag) skulle kunna träffas igen, men han skulle göra ett försök att hålla dem kvar. Emellertid var han ganska pessimistisk. När vi gick där tillsammans bland folket i Barkhor måste jag plötsligt stanna inför oväntade sensationer i bukregionen. Det var kraftig väderlek på gång. Han tolkade saken på sitt sätt och sade, att det var bäst att jag skyndade hem. "Du kommer att få en kraftig diarré inom en kvart." Jag lydde hans råd, vi skildes hastigt där i solnedgången över Barkhor, och tyvärr fick han rätt, men jag hann precis innanför toalettdörren innan ovädret bröt ut.

Eftermiddagens samtal hade pågått från halv fem till sex, och kvällens hade varit mindre än en halvtimme. För mig hade det varit svårt att samtidigt sköta dessa plikter mot dessa människor och hålla mig till min resegrupp inom skolföreningen, utan att dessa fick veta om de andra, men det hade gått trots allt. Emellertid var situationen lika svår inom båda grupperna: samtalen i Jokhang hotade spricka genom motsättningar och antipatier, och inom resegruppen låg tre damer sjuka, och vi skulle nu ut på en elva dagars tälttur i norr ut i kalla ödemarken...

11.

Vi begav oss till Tsurpu, ett mycket märkligt kloster sju mil mot nordväst från Lhasa en bra bit upp i bergen. Klostret har en lama som bara är nio år gammal (1993), men det är inte det märkligaste med klostret. Det totalförstördes under kulturrevolutionen, då kineserna faktiskt bombade sönder det med flygplan, då de misstänkte att klostret härbärgerade motståndare mot kineskommunismen. (Vilket kloster i Tibet gjorde inte det? Kineserna inledde den metodiska förstöringen av alla tibetanska kloster redan 1956. Före det hade de inte en fiende inom Tibets gränser, men det första angreppet mot tibetanernas religion, som genomsyrar allt tibetanskt liv, gjorde alla tibetaner till kinesernas hemliga fiender kanske för evigt.) En energisk lama tog ledningen för de överlevande i ruinerna, och nu är hela klostret återuppbyggt exakt som det var. Samma lama tog sig an undervisningen av den nya 9-årige laman, den så kallade Karmapa, överhuvud för en av Tibets fyra klosterordnar. Vi fick träffa denne gamle lama och undfick välsignelser både från honom direkt och från den 9-årige Karmapa. Men det märkligaste med detta tillflyktsmål uppe i bergen var naturen.

Man kunde gå upp på berget ovanför klostret och där följa en liten vindlande bergsstig (c:a 4500 meter över havet) längs med vilken otaliga eremitboningar låg belägna ofta ute på svindlande klipputsprång och toppar. Hit hade vår guide tagit sin tillflykt i ett eremitrum under sex månader av förföljelse, och man kunde förstå att det tidvis hade varit lättare att överleva här uppe som tibetan än nere i bygderna där kineserna gjorde sina metodiska bärsärkargångar bland civilbefolkningen.

Ovanför Tsurpu låg ett berg på 6000 meter med snötopp som var ytterst frestande att bestiga då det såg så lätt ut. Emellertid blev det svårare ju närmare man kom, och när man väl kommit på fel sida om en strid fors utan övergångsställen högre upp var det bara att ge upp och vända. Men det var fascinerande att bekanta sig med nomadernas liv uppe på 5000 meter där de drev sina hjordar av jakar och får, och en liten herdepojke sprang omkring där uppe och lekte på denna höjd som i vilken barnpark som helst nere i en kuststad.

Nomaderna liknar mycket de nordamerikanska indianerna. De bär sitt hår mycket långt, både kvinnor och män, och ju längre desto bättre, och dessutom förlänger männen sitt hår ytterligare med att fästa en lång antingen röd eller svart tofs vid ändan av sitt väl flätade hår. Sedan virar de håret med den knallröda långa tofsen som en turban runt huvudet som de fäster med ett silversmycke. Johannes har utrustat sig just på detta sätt. Han har först färgat sitt långa hår kolsvart, flätat det och satt upp det med den långa röda tofsen som en turban. Han är tillräckligt bronserad i hyn för att kunna tas för en tibetan eller urguit kanske snarare, ty han är högväxt och har stora blå ögon, vilket ingen tibetan har. Därför har han mest gått med mörka glasögon men även klätt sig tibetanskt, varför han nästan omöjligt kunnat tas för en svensk.

På natten kom krisen. Vi låg i ett tvåmanstält med den brusande forsen strax utanför, och vädret var hotfullt och rått, det regnade mycket, och även andra i lägret hade problem. Mitt i natten vaknade jag i min sovsäck i fullständig panik inför den kommande explosionen jag kände i mitt inre som en oundviklig naturkatastrof: "Nej! Nej! Nej!" ropade jag som om jag var utsatt för en otäck mardröm och kämpade emot att bli strypt, men det var mycket värre än så. Jag for upp så fort jag kunde och tog mig utanför tälttröskeln och krängde av mig alla mina benkläder under omisskännligt ackompagnemang av obeskrivlig musik från min kluvna bakdel, som torde ha väckt upp halva lägret med dess odisciplinerade sirensånger. I nästa ögonblick var jag utanför tältet i ösregnet där min helt ofrivilliga musik dramatiskt fortsatte. Kvar i tältet men utanför sovsäcken låg alla mina kringspridda benkläder som vid närmare inspektion med ficklampan efteråt visade sig vara påtagligt förorenade, och en växande stank i tältet med omgivningar stegrade effekten av katastrofen. Det var bara att ta för givet att den våldsamma diarré-eruptionen hade förstört hela min sovsäck. Vattnet i floden var fyra grader varmt, och närmaste hygieniska saneringsmöjligheter låg sju mil och tio dagar ifrån oss. Vi hade just inlett den stora tältturen på närmare 60 mil under 11 dagar.

När jag kom in i tältet igen efter att ha suttit på huk utanför i strumplästen i ösregnet inspekterade jag och min tältkamrat konsekvenserna av katastrofen medan vi båda höll för näsan och kategoriskt kasserade allt som sölats ner. Lyckligtvis hade jag haft på mig mina tätaste kalsonger, det mesta hade fastnat i dem, och både mina byxor och sovsäcken hade klarat sig som genom ett under. Jag hade lyckats komma utanför tröskeln tillräckligt snabbt. Men utanför tältet kunde vi alla följande morgon häpna inför den hög av spillning och svenskt toalettpapper som jag hade lyckats producera helt naturligt och av nödvändighetstvång. Det liknade nästan det beryktade offentliga herrummet i Tangier, där man till nöds bara kan öppna dörren och sticka in bakdelen och lämna sitt bidrag till det redan överfulla gödselförrådet. Det gick inte ens att gräva ner. Vi lade en stor flat sten ovanpå det hela och lät det vara. Naturen fick göra resten.

Men i mitt tillstånd efter detta haveri kunde resan knappast bli värre för min del.

12.

Den stora elvadygnstältutflykten mot nomadvildmarkerna i norr fortsatte trots flera patienter. Jag kände mig något bättre efter fem diarréer av bara sprutande vätska under ett dygn, men en annan patient var inte bättre alls efter fem dagars hälsobesvär, och uppe på passet Largeh La över Nyan Chen-bergen på 5132 meters höjd drabbades den friskaste av oss av höjdsjuka. Han kunde inte stå på benen, och all känsel i armarna upphörde. Vi måste snabbt ner från denna höjd mot Tibets andra heliga sjö, den storslagna Nam Tso ("Himmelssjön") på bara 4591 meters höjd, en nästan lika stor sjö som Siljan med en yta av 194(?) kvadratkilometer.

När vi kom ner mot sjön lämnade vi kartan. Vägarna upphörde, och framför oss utbredde sig ett vidsträckt grönt slättland med betande jakar och beridna herdar som påminde starkt om både Inka-peruaner och gauchos. Bortom slättlandet utbredde sig sjön som ett jungfruligt hav med vidsträckta sandstränder. Landskapet verkade overkligt. Mitt i sjön sticker det ut en större halvö, och på udden av halvön ligger två ansenliga berg belägna. Denna plats är helig, och längs den västra sidan av det yttersta berget finns både kloster och ett antal stora imponerande grottor med talrika eremitboningar. Naturen här är mycket klippig och erinrar både om Påskön och Pitcairn i vackert väder. Om man sitter på toppen av detta berg hör man bruset av sjöns vågor precis som om det var i Söderhavet. Sjön har fått sitt namn av att horisonten ofta försvinner och gränsen mellan himmel och hav utsuddas då de har exakt samma färg.

Skillnaden mellan naturen här och på exempelvis Tahiti, Påskön och Pitcairn är att Nam Tso ligger 4600 meter närmare himmelen och inhägnas av gigantiska fjällkedjor. Det högsta berget Nyanchentangla är 7211 meter högt och aldrig bestiget, liksom flertalet av topparna i denna väldiga bergskedja bortom Himalaya. Berget omger sig vanligen med moln, som en blyg jungfru, och man får sällan se hela dess majestät.

Av de båda kullarna på halvön är den inre större och högre, men utsikten är vackrare från den yttre, vars klippnatur är mera dramatisk. Sjön är ett fågelparadis. Fågelarter som örn, hök, falk (av alla storlekar), korp, alpkråka, bläsand, lärka och andra tättingar är vanliga medan det däremot inte finns svalor, vilket är förvånansvärt, då insekterna är en plåga. Vidare förekommer mås och tärna, vilket indikerar en viss fiskrikedom, och på marken kryllar det av lämlar och sorkar. Även varg förekommer, varför herdarna sätter ut rävsaxar, som deras vallhundar fastnar i. Därför haltar vanligen dessa illa medfarna vallhundar på tre ben.

Vi slog upp vårt läger på sju sovtält, ett kantintält och ett kocktält samt fem bilar mellan de båda bergen på en grön ås mellan dem. Sjöns vatten är fruset sju månader om året från november till maj och var nu i mitten av juli ungefär 12 grader varmt. Vattnet är kristallklart då sjön är helt oförorenad, och man kan dricka vattnet direkt från sjön. Vädret är dock mycket nyckfullt och riskabelt. Det kan snöa, och en kväll förmörkades horisonten av åskmoln på tre fronter. Ett åskväder över dessa väldiga berg är ett skräckinjagande fyrverkeri, och vindarna kan lätt blåsa bort tält. Vårt dasstält var plötsligt spårlöst försvunnet, vi kunde inte ens längre hitta den väl preparerade gropen i marken, tills det visade sig att vår mångerfarne tolk hade räddat dasstältet innan det blåste bort över bergen.

Vi är tretton kvar i gruppen då vår huvudreseledare fått så mycket annat att göra med genomförandet av skolbygget, men med oss följer vår pålitlige tolk, två kockar, fyra chaufförer och en munk, som alla är tibetaner. När de inte arbetar åt oss spelar de vanligen tärning eller har roligt åt oss på vår bekostnad utan att vi vet om det. De hade mycket roligt åt att vi sprang och letade efter det försvunna dasstältet, men det hade vi själva också.

Den enda malörten i glädjebägaren var väl att kineserna även hade nått hit. Här fanns det inte mycket till kloster att förstöra, grottor i berg är svåra att riva, men vi fann ett berg av krossade och hela tomma ölflaskor ett stycke utanför klostret med graffiti klottrade på klipporna på kinesiska och allt. Kineserna hade använt även denna heliga plats till att ha roligt på sitt eget sätt: naturligtvis var de få och små klosterbyggnader som en gång funnits här förstörda på det vanliga sättet.

Även andra hade funnit vägarna hit utom vi fastän inga vägar fanns. Den gamle ende återstående eremiten i klostret (med betecknande nog en sista återstående ensam tand kvar i munnen) hade i sin gäststuga härbärgerat två australiensare, två tyskar, en israelit och en danska, tre herrar och tre damer, allesammans mycket unga. De smälte bra ihop med detta sjölandskaps även för övrigt universella prägel.

Klippformationerna påminde starkt om Påskön, och vi fann påtagliga bevis för att området en gång varit vulkaniskt. De två bergen på halvön påminde starkt om den berömda Ayers Rock i Australien, och det fanns även något i sjöns natur som erinrade om Crater Lake i Nevada. Högst uppe på bergen överraskades man av att påträffa både vallmo och maskros och av att ovanför sig få höra lärkan i skyn. Lämlarna och murmeldjuren var det enda som gav intryck av någon fjällterräng, och jakarna förde tankarna till så urtida djur som myskoxar och mammutar, vilket det inte hade varit överraskande att påträffa här. Det mest överväldigande intrycket gjorde just urtidsstämningen. Det var något av Galapagosöarnas urtid över landskapet. Naturen hade fått vara i fred här, sjöns vatten var godare och renare än något annat, och de få människor som hade sökt sig hit hade gjort det av religiösa skäl. Men där mänskor hade trampat och bosatt sig växte det brännässlor, vilket inte växte någon annanstans. Det fanns gotländska raukar längs stränderna, och det var samtidigt något av samma stämning över detta ställe som över den väldiga oceangrottas natur som de tre resenärerna plötsligt kom fram till i "Resan till jordens medelpunkt" av Jules Verne...

Jag piggnade till vid Nam Tso. Medan de flesta övriga föredrog att göra den religiösa vandringen runt bergen om och om igen föredrog jag att bege mig upp på dem. Jag var både uppe på den högsta punkten och tre gånger uppe på den norra uddens berg, där jag fann en lämplig klippstol längst ut bland klyftorna och stupen. Där satt jag och skrev i allsköns ro medan sju svarta korpar cirklade ovanför mig och höll mig sällskap. Kanske de hade sina bon i närheten, men vi störde inte varandra utan höll bara varandra harmoniskt sällskap i hemlighetsfullt telepatiskt umgänge.

Förlåt att jag föraktar er, o mänsklighet,

men vad är ni mot all naturen?

Vad är all er intriganta ävlan

mot naturens frihet och jungfrulighet?

Vad är en mänsklig storstadsöken

mot ett paradis där aldrig mänskor satt sin fot?

Vad är all mänsklig ljusomstrålad makt och prakt

mot glansen från en ostörd midnattshimmel?

Människan är värdelös och intet

mot den frid som andas från en orörd skog,

en obesudlad sjö med drickbart vatten

muromgiven av ett obestiget fjällmassiv

med oinskränkt naturfrihet för fauna och för flora

så långt bortom alla mänsklighetens nidingsverk som möjligt.

Anmärkning. Nam Tso kan verkligen vara vad som efter hundratals miljoner år återstår av en gigantisk vulkankrater, då sådana naturformationer lär vara ganska vanliga i Tibet: omfattande sjöar med uppstickande bergsöar i mitten. Hela Tibet har både varit oceanbotten och vulkaniskt. Frågan om sjön Nam Tsos yta har debatterats. Det förekommer officiella uppgifter på 19400 kvadratkilometer, vilket är omöjligt: Vänern är bara en fjärdedel av denna yta, men från toppen av Nam Tsos berg kunde man se alla sjöns stränder. Troligen är sjöns omfång dock större än 200 kvadratkilometer, då Siljans är 290.

13.

Klostret i Reting låg idylliskt i en bred grönskande dal med en brusande flod. Landskapet var nästan engelskt pittoreskt. Klostret, ett av Tibets äldsta från 1057, hade totalförstörts genom den kinesiska kulturrevolutionen så när som på ett enda kapell. Urgamla tujaskogar utmärkte även stället, vars natur påminde starkt om örtagården i Getsemane. Dessa träd kunde kanske vara lika gamla. Emellertid hade kineserna sågat ner 20,000 av dem.

Från 1959 till 1984 fick ingen tibetan studera sitt modersmål eller lära sig skriva sitt eget skriftspråk. Om man inte kunde kinesiska kunde man inte få något arbete, och så är det ännu idag. Sedan 1984 har tibetanerna fått lov att återuppbygga sina kloster men bara med egna medel, och varje kloster får bara ha ett strängt begränsat antal munkar (i regel 10% av vad klostren tidigare sedan urminnes tider inhyst i egenskap av tibetanska universitet). Alla inkomster i Tibet går till Kina, som därmed fortfarande systematiskt utsuger landet och långsamt förfördelar ihjäl den tibetanska befolkningen för att ersätta den med en kinesisk, som inte alls trivs i landet men som bara går med på att bo där för att de får statliga subventioner om de gör det: en kines i Tibet kostar Kina fyra gånger så mycket som en kines i Kina. Emellertid klarar inte kinesiska bönder av de agrala förhållandena i Tibet, varför åtminstone bondeklassen lyckligtvis förblir intakt tibetansk.

Vägen från Reting längs floden mot sydost, som småningom vänder mot sydväst mot Lhasa, är en av de vackraste man kan fara längs med höga berg och grönskande dalar inom ett vidsträckt panorama. Man kan inte se sig mätt på detta svindlande sköna och gröna, breda och generösa, omåttligt storslagna landskap. På denna väg insisterade två av oss fyra manliga resenärer i vår bil på att få spela amerikansk rockmusik i bilradion. Chauffören och den tredje av oss hade ingenting emot det, men jag sade ingenting, och när den skräniga och simpla musiken kom i gång sjönk jag in i en total tystnad med ett lidande uttryck i ansiktet. De andra måste ha märkt det, men de körde vidare med Bruce Springsteen och Dire Straits utan att bry sig om det.

Vad uttryckte då min tystnad? "Sådan musik kan de höra varje dag hemma om de vill, och jag har inte köpt en resa till Tibet för 30,000 kronor för att få höra amerikansk hårdrock i Tibet. Man frågar sig varför sådana mänskor alls reser utomlands om de inte kan vara utan sitt västerländska samhälles värsta barbarismer utan till och med måste ta dem med sig till ett land som Tibet." En av Bruce Springsteen-fantasterna tycktes dock förstå något av min tystnad och sade, liksom för att försvara sig: "Om du inte gillar den här musiken är du en högfärdig snobb." Då måste jag säga: "Om du tycker att denna musik är bra, så har du inte hört mycket musik." Ett bottenlöst svalg öppnade sig därmed kulturellt mellan oss och skilde mig från dessa andra tre, som tog med sig och ville plåga andra med att spela Bruce Springsteen ("Bo-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-orn in the USA") och Dire Straits i Tibet mitt i dess allra vackraste landskap, som om det gällde att enkom förstöra upplevelsen av all denna naturskönhet för var och en som kunde njuta därav. Jag kände mig ohyggligt ensam, som ju bara rest till Tibet för att få studera tibetanernas egen kultur och ta del av deras egna villkor.

Tertrum med de varma källorna låg högt upp i bergen mot sydost inkilat mellan topparna vid en vild bergsflod. Läget var oerhört pittoreskt, och man hade gärna stannat där i några veckor. De varma källorna var oerhört välgörande. Vattnet i dammen var närmare 40 grader varmt, och de vulkaniska bubblorna som hela tiden steg från bottnen gav en en viss sensation av att vara svävande mellan vatten och luft. Hälsoeffekten av ett enda bad i dessa varma källor var berusande.

I Drigung Ti på väg därifrån fick vi träffa en sällsamt intagande lama. Han såg bra ut och var ytterst vital, flera munkar i detta kloster hade ett nästan romerskt utseende, han var glad och spirituell och gav ett outplånligt intryck av positiv beslutsamhet och energi. Han hade suttit i fängelse hos kineserna i 26 år, hade torterats och misshandlats svårt och fått sin ena hand kapad. Av någon anledning anvisade han mig en plats bredvid sig när vi hälsade på honom högst uppe på berget.

Vi passerade ett annat nunnekloster på vägen söderut som hette Chelung. Även det hade delvis förstörts under kulturrevolutionen men var ändå överraskande progressivt: det hade före 1959 haft 50 nunnor och hade nu 150. Det låg väl situerat uppe i en bergsdal ungefär som Montserrat ovanför Barcelona i Spanien, och nunnorna var översvallande generösa och gästfria.

Vägen gick sedan ner till den lilla byn Katsel vid Lhasafloden där skolföreningen höll på att uppföra sin skola. Nedre våningen var nästan färdig, och arbetet hade tillfälligt avbrutits på grund av den förestående lhamoföreställningen av tibetansk opera. Inför en sådan föreställning brukar det bryggas en hel del Chang, en lantlig alkoholdryck bryggd på korn, vatten och jäst, vilket föranleder vissa reflektioner angående vissa alkoholförhållanden i Tibet.

Chang smakar ungefär som citronlemonad, och man dricker därför lätt obegränsade mängder därav. Emellertid visar sig effekterna senare. Vid utskänkning av Chang iakttages vissa ceremonier. Man serveras ett glas, varefter utskänkerskan väntar tills den törstige druckit ur det. Sedan fyller hon på det till brädden och väntar på nytt tills den törstige druckit ur det. Sedan fyller hon på det till brädden för tredje och sista gången. Man måste inte tömma det de första två gångerna, det räcker med en ansenlig klunk, men tredje gången måste man absolut tömma det till botten. Annars är man både ohyfsad, okultiverad, omöjlig och värdelös och definitivt ingen duglig tibetan.

Under en lhamoföreställning av tibetansk opera på sex timmar var den huvudsakliga utskänkningen alkoholdrycken Chang. Vissa försökte hålla räkning på hur många omgångar Chang de utsattes för, men samtliga förlorade räkningen mellan ett dussin och ett tjog. Antag att man utsattes för 15 omgångar. Varje omgång innebar minst tre glas och ofta mera. Räkna efter hur många glas detta kan resultera i, den som kan. Stipulera sedan att alkoholhalten varierade mellan 15-20%. Den kanske var mera. I Chang är alkoholhalten alltid oberäknelig och obegränsad.

För övrigt var i allmänhet det kinesiska röda vinet gott och billigt medan det vita var snarlikt vatten. Det röda vinet kunde kosta 18 yuan i hotellbaren och så litet som 4 yuan ute på stan. Sensationen var emellertid den kinesiska whiskyn. Den var 39-procentig och inte alls så tokig, och på hotellet i Shigatse kostade en hel flaska 7 yuan. En flaska mineralvatten kostade på samma hotell 8 yuan som jämförelse. Naturligtvis var man misstänksam mot en så billig whisky, men när man kom till slutet av flaskan ångrade man att man inte hade hamstrat.

För att återgå till Chang-inmundigandet vid operafestivalen i Katsel, så var en av fördelarna med Chang att det inte gav någon baksmälla. Operaföreställningen på sex timmar kräver en utläggning för sig. Till skillnad från den kinesiska operan, som mest bygger på ljud och stilistiska effekter, så är den tibetanska operan mycket mera verbal och dansant. I stort sett går varje skede i operan till som så, att aktören sjunger en aria, som besvaras av kören, som vanligen består av damer. Därefter följer en vild dans ackompagnerad av orkestern, som här bestod av en trumma och cymbaler. Trumman sköttes av en och samme man under alla de sex timmarna, och cymbalerna sköttes av en och samme lille gosse, som allt igenom utförde exakt samma intrikata rytmiska kompositioner som trumslagaren. Danserna bestod av vilda yviga rörelser med svängande armar och ofta virvlande ben i sannskyldiga piruetter, vilket gav hela operan en mycket mer levande och fri prägel än den kinesiska. Efter dansen uppträdde recitatören med ett oändligt textanförande, och därefter vidtog ariorna med körer och danser på nytt. Recitatören hade påtagligt den svåraste uppgiften av alla, då hela operans handling framgick av vad han hade att berätta.

Publiken var den bästa tänkbara. Den bildade ett läger runt scenen, och i detta läger pågick samtidigt talrika mindre dramer. Det bröts arm, det spelades tärning, det idkades marknad, det spelades annan musik samtidigt, marketenteriet var fullt utvecklat, det kastades barn, (en av våra resedeltagare var särskilt kunnig i denna konst, som närmast påminde om de tyska mästerskapen i dvärgkastning, men roligast hade barnen,) och det åts överallt och dracks Chang. När demonerna kom på scenen och skulle ansätta hjälten jublade alla barnen, då blev det verkligt lustigt och spännande, och då och då måste aktörerna se till att scenen inte blev för liten genom den påträngande publiken. Aktörerna bjöds på te av marketenterskor, som aldrig tvekade att kliva omkring mitt på scenen för att hjälpa aktörerna på traven, och även barnen rände understundom omkring på scenen mitt under operans gång. Det lär finnas nio tibetanska operor som framförs ganska regelbundet av kringfarande aktörer ute på landsbygden, som då uppträder med tält, och ett antal mindre operor som ej hör till den fasta repertoaren. Operorna har en uråldrig tradition och är vanligen byggda på historiska teman från Tibets storhetstid för 1300 år sedan. Nu var den här operaföreställningen ovanligt lyckad. Aktörerna kom bara av sig ibland, och ingen blev för berusad och redlös av Chang. Förra året hade operaföreställningen nästan urartat på grund av Chang, och aktörerna hade nästan inte kunnat genomföra föreställningen på grund av vacklande balans, sludder och redlöshet.

Vi fick även inspektera skolan. För närvarande ägde undervisning rum i en mörk ladugårdsliknande barack med tre klasser och en lärare. Vanligen fick eleverna sitta utanför på marken. De hade träpennor som de skrev med bläck på en sorts halvgriffeltavlor. Det hela var ytterst primitivt, men barnen fick lära sig läsa, skriva och räkna.

Den nya skolan kommer att få åtta klassrum i två våningar, och hälften av eleverna kommer att plockas från landsbygden och andra ställen än Katsel. Det blir två lärare, som då liksom hela skolbygget avlönas och finansieras av SIDA och skolföreningen, och de fyra huvudämnena blir tibetanska, engelska, kinesiska och matematik. Skolan i Katsel blir inte någon svensk koloni utan blir helt tibetansk och har som enda ändamål att ge tibetanska barn möjlighet till kunskap och utbildning. Det hela har godkänts av Dalai Lama.

SIDA ansvarar dock inte för detta skolprojekt i Tibet. Det är riktigt, att SIDA själv driver många egna projekt i olika länder, men därtill ger SIDA även stöd till enskilda organisationer som driver egna utvecklingsprojekt. Detta sker genom SEO-byrån. Efter ett rigoröst ansökningsförfarande kan enskilda organisationer eventuellt erhålla ekonomiskt stöd till utvecklingsprojekt som uppfyller SIDA:s högt ställda krav. Skolföreningen har erhållit sådant stöd. Det är alltså skolföreningen som driver skolprojektet i Tibet med stöd från bl.a. SIDA. Det innebär att föreningen själv måste samla in minst 20 % av kostnaderna för projektet. SIDA står då för 80 %. Det hela är noga reglerat i avtal och en fastställd budget, och det hela kontrolleras av en auktoriserad revisor. Skulle det kosta mer får föreningen på egen hand skaffa fram pengar, och SIDA ger ingen kompensation för devalvering och inflation. När Sverige devalverade 1992 kom således hela detta projekt i svår gungning men kunde genomföras ändå genom oemotståndlig envishet.

Men för att återgå till den speciella konstform som tibetansk opera är, så är den huvudsakliga skillnaden mellan kinesisk och tibetansk opera rent musikalisk. Den tibetanska operan är utpräglat musikalisk, allting sjungs, och de främsta aktörerna har skolat sina röster, de sjunger ut ordentligt, och endast själva texterna är viktigare än musiken. Närmast liknar den tibetanska operan primitiva kyrkliga "passioner" från europeiskt 1600-tal.

I den kinesiska operan har både musiken och texten en underordnad betydelse. Den största vikten läggs i stället vid det pantomimiska framförandet, den akrobatiska tekniken samt kostymerna. Utan sin läckert kostymerade akrobatik vore den kinesiska operan helt intetsägande. Musik förekommer, men aktörerna sjunger inte utan jamar och gnäller som kattor och apor. Det kan förekomma en hel orkester, men den är huvudsakligen till bara för att rassla och smälla och ställa till med oljud. Den bara ackompagnerar handlingen och är till för att accentuera denna genom ljudeffekter. Dess oväsen är monotont och kan bli öronbedövande. Någon njutbar musikalitet är det knappast frågan om.

Hela den så berömda kinesiska operakonsten bärs alltså egentligen bara fram av den tekniskt mycket avancerade akrobatiken och de mycket effektfulla och dramatiska kostymerna. Närmast vad vi kallar teater kommer den kinesiska operan i sin utveckling av pantomimen. Av de två föreställningar vi sedermera såg i Peking var båda sanslöst osammanhängande och saknade både handling, form, logik och konsekvens. Möjligen hade den senare, "Kaos i paradiset", någon sorts mening som parodi på världsordningen.

Då står den tibetanska operan på en betydligt högre nivå genom sin utpräglade musikalitet, sin episka karaktär, sin höga litterära utveckling och sin betydligt friare utformning. Det finns inget utrymme för improvisationer i den kinesiska operan, utan varenda minsta rörelse är nogsamt indrillad. I den tibetanska operan är allt tillåtet om man bara håller sig inom den litterära och musikaliska ramen.

14.

Ganden är kanske det skönast belägna av alla tibetanska kloster. Det ligger högt uppe strax innanför en bergkam som skyddar det, och när man tar sig upp på kammen har man en överväldigande utsikt över hela Lhasafloddalen. Klostret var ett av Tibets största och det tredje största i världen med 3300 munkar och utsattes för den kinesiska kulturrevolutionens mest våldsamma förstörelselusta. Munkar och nunnor som berövats sina kloster tvingades rasera detta kloster sten för sten och bära ner dessa klosterstenar en och en hela vägen ner i dalen. Större delen av klostret sprängdes av kineserna med dynamit. Allt som de kunde ha användning för, bjälkar, fönsterbågar, byggstenar, och allt vad klostret innehöll, tvingade de tibetanerna till att bära bort därifrån på sina ryggar ner i dalen. Klostret totalförstördes. Det har blivit en symbol för den kinesiska kulturrevolutionens yttersta förtryck och vanvett. Det återuppbyggs nu långsamt, och för närvarande finns där 480 munkar.

Därmed var vår tältturné på tio nätter till ända, och vi återkom till Lhasa. Jag hade redan längtat tillbaka till Lhasa och till mina affärer där i flera dagar, och när vi kom tillbaka besannades mina aningar: mycket hade hänt i min frånvaro.

Det viktigaste var att Johannes hade lyckats samla de stridande parterna igen och fått dem ut just till Ganden under några dagars reträtt. Samtalen hade varit givande, och med Kims hjälp hade han till och med åstadkommit ett slags dokumentation av det hela. Så här lyder min egen sammanfattning av de anförda argumenten:

Mannen från Iran förklarade ur olika synvinklar islams kris i hela världen och vad som var att göra åt saken. Han hävdade för det första att Iran måste inse sina egna politiska och religiösa missgrepp alltsedan revolutionen 1979 och gå tillbaka till sakernas tillstånd som de var innan ayatollah Khomeini kallades till makten, om Iran någonsin igen skulle kunna betraktas som en nation bland nationerna. Han hävdade att denna tillbakagång till anständig status bara var möjlig om Irans hela shiaväsen fullkomligt skrotades. Å andra sidan anklagade han den icke-muslimska världen för orättvis behandling av den muslimska världen. Därvid framhöll han framför allt situationen i Bosnien och kom med mycket hårda anklagelser mot det kristna Serbien, som resten av världen lät förinta en delvis muslimsk nation utan att blinka. Han hävdade, att om Irans shiaväsen måste genomgå en fullkomlig upplösning, så måste det kommunistiska Serbien göra det också.

På frågor angående situationerna i Kurdistan, Irak, Libyen och Sudan beklagade iraniern framför allt den kurdiska situationen. Han menade, att västvärlden, genom att hålla Turkiet om ryggen och vägra tillåta kurderna en egen stat, därmed drivit kurderna till desperation och till uppkomsten av ett så olyckligt terroristiskt kommunistiskt parti som PKK, som aldrig skulle kunna föra kurdernas sak till någon seger utan bara till tragisk självdestruktivitet. Beträffande situationerna i Irak, Libyen och Sudan menade han att ingenting kunde försvara regimerna i dessa länder. Överraskande nog ville han även anföra Pakistan och Indonesien till denna oförsvarliga diktaturkategori.

Mannen från Turkestan (Sinkiang) kom med de hårdaste anklagelserna mot Kina. Han menade att kinesernas övergrepp mot Turkestan var värre än övergreppen mot Tibet. Kina hade använt Turkestan som atombombslaboratorium och därvid för alltid förgiftat stora delar av landet. Han hade den största sympati och medkänsla för Tibet och tibetanernas sak och hävdade att Tibet och Turkestan måste göra gemensam sak mot Kina, då även norra Tibet drabbats av kinesernas totala miljöförstöringsgodtycke med vidsträckta förgiftade landområden och med onaturlig begränsning av de tibetanska nomadernas vandringsområden och boskapsinnehav. Han jämförde Turkestans och Tibets situation med de nordamerikanska indianernas, som systematiskt berövats land och rörelsefrihet och slutligen utrotats av amerikanerna. Något sådant fick inte hända i Asien men höll icke desto mindre på att hända. Han framhöll även den metodiska kinesiska inplanteringen av kineser i Sinkiang som ett led i Kinas systematiska och beräknande ersättande av folken i Turkestan och Tibet med kineser, som inte hörde hemma i dessa trakter varken etniskt, språkligt, mentalitetsmässigt eller konstitutionsmässigt.

Mannen från Mongoliet följde samma linje och förstärkte denna med att fullkomligt understödja uigurens argument. Han hävdade att kineserna sedan fem sekler tillbaka metodiskt ansträngt sig för att behärska och undertrycka mongolerna. Han gjorde ett intressant historiskt påpekande i att belysa att kineserna själva från början etablerat sin gräns mot mongolernas land i och med byggandet av den kinesiska muren. Norr därom bodde sedan urminnes tider bara mongoler. Det borde kineserna acceptera, och de borde dra sig tillbaka från Inre Mongoliet till de gränser som de själva med sådant nit från början byggt upp.

Mannen från Manchuriet förklarade hela Manchuriets historia och använde detta som argument för sin personliga kapitulation inför Kina. Manchudynastin från Manchuriet hade behärskat hela Kina i tre århundraden och därmed infört mycket manchuriska element i Kina. Kulturblandningen hade varit naturlig, och den etniska blandningen hade blivit en följd därav. Manchuriets identitetsmässiga utplåning var inte enbart Kinas fel utan framför allt Japans. 1900-talet hade varit katastrofalt för Manchuriet och medfört så omfattande kataklysmer att han inte trodde att Manchuriet mer skulle kunna spela någon självständig roll politiskt. I dragkampen mellan västerländska, ryska, japanska, koreanska och kinesiska intressen hade det inte blivit någonting kvar åt manchurierna. Det var bara att acceptera att Manchuriet först uppslukats av Japan, och därefter hade Kina frälst det genom att sluka vad som blev över efter Japans grundliga förtäring. Den slutliga kinesiska avfallsprodukten av Manchuriet hade kineserna sedan döpt om och givit det kinesiska namnet Heilungkiang, liksom de döpt om uigurernas land Turkestan till Sinkiang, den "nya provinsen", som de använde som atombombsprovssprängningsområde.

Efter samtalen i Ganden hade dessa fyra män rest hem till sitt. Vi skulle inte få träffa dem mera medan jag, Johannes, Kim, kinesen och tibetanen var kvar i Lhasa. Vi skulle ännu fortsätta samtalen.

Man följer med strömmen. Man lämnar all världslighet bakom sig.

Det avskyvärda kinesiska Lhasa, de hemska moderna kvarteren,

de gräsliga uniformerade stenmilitärerna, allt sådant upplöses

när man slår följe med strömmen av fromma och mänskliga,

enkla och alldagliga tibetaner, som alla sugs in emot centrum,

mot stånden, mot Lhasas bakgator, mot Barkhor, mot Jokhang,

mot trängseln, mot tiggarnas högkvartersparadis, mot själva hjärtat av Lhasa.

Där sitter de alla och helst mitt i gatan: de mässande munkarna,

alla de vanskapta tiggarna, alla de fromma och trasiga pilgrimerna,

medan strömmen av vandrande sökare alltfort går vidare in emot templet.

Där möter man de allra frommaste: de som prostrerar sig.

De kastar ut sig på stenarna handlöst och reser sig åter

och slänger så ut sig igen framför ingången till det för dem allra heligaste

medan bönerna aldrig ett ögonblick upphör att rinna fram på deras läppar.

Vi inträder i portens dunkel och i detta oformligaste allra heligaste.

Det är likt Markuskyrkan i den lika sällsamma staden Venedig:

oändliga vindlingar, läktare, trappor och stegar, kapell, labyrinter och osymmetri.

Man kan icke ta på detta tempels mystik och dess helighet;

allting är heligt här inne allenast av andakt och vördnad och känsla.

Hit når ingen okänslig grym automatisk kinesisk kall överhöghet.

Ockupanterna av detta land kan förstöra, men aldrig kan de komma åt

vad som gör detta land och dess andlighet så oåtkomligt för världsliga tänkesätt.

15.

Kinesens huvudargument:

"Jag är medveten om att vi är inkräktare i detta land och att vi inte har någon rätt att vara det och att fortsätta vara det. Min huvuduppgift här bland er är att be om ursäkt för mitt folk och för det kommunistiska parti, som så länge det fortsätter ha makten i Kina kommer att fortsätta stinka. Jag är medveten om att min ursäkt inte räcker långt till, och att den kan förefalla klumpig, men jag vill gärna anknyta till vår vän från Iran och hans argument. Fler och fler medborgare i Kina idag börjar inse att den enda vägen mot en dräglig politisk framtid är att inse och erkänna de egna misstagen. Kinas katastrofala misstag var kulturrevolutionen, som i sin tur var ett resultat av kommunismens beklagliga maktövertagande i Kina. Denna tragedi var i sin tur ett resultat av 30-talets kriser med Kuomintangpartiets uppsplittring och Japans förödande aggressioner mot Kina. På 20-talet höll Kina på att bli en upplyst demokrati, som Indien är idag, under doktor Sun-Yat-Sens kompetenta ledning. Att denna demokratiska process misslyckades genom hans efterföljare Chang-Kai-Shek och Mao Zedong och deras inbördeskrig jämte Japans förödande krig mot Kina är Kinas stora tragedi under 1900-talet. Alla efterföljande tragedier inklusive Tibets, Sinkiangs och Manchuriets är direkta följder därav.

Emellertid hade åtminstone kulturrevolutionen kunnat undvikas. Kina hade kunnat uppfylla sina konstruktiva löften mot Tibet under 50-talet. I stället valde Kina att våga det vanvettiga försöket att utplåna Tibets kultur, ett försök som var lika dödfött som vanvettigt och som i praktiken blev Kinas kommunistiska partis bankruttförklaring och självmords-återvändsgränd, genom att Kina även försökte utplåna buddhismen i hela Kina. Revolutionen i Kina hade kunnat styras i en konstruktiv riktning, men partiet valde 1966 att i stället styra det i destruktiv riktning. Kinas fall var därmed oundvikligt.

Det har pågått i ett antal år. Marknadsekonomin är dödsstöten mot ett centralstyrt och förenat Kina, och genom massmedias och särskilt televisionens inflytande blir det omöjligt att vända tillbaka. Kina kommer att gå samma öde till mötes som Sovjetunionen. Därom är jag och de flesta kinesiska upplysta medborgare övertygade.

Därmed vill jag vända mig från Kinas inre angelägenheter och mot våra vänners argument från de autonoma regionerna. Jag förnekar inte att våra vänner från Tibet, Sinkiang och Mongoliet har rätt. Men antag att Kina lämnade Tibet och Sinkiang. Vad skulle då Tibet få i stället? Landets gränser skulle öppnas för ett fullkomligt hänsynslöst kapitalistiskt utnyttjandesystem. Autostrador skulle dras kors och tvärs genom landet, klostren skulle bli turistindustrier med cirkusjippon, hamburgerbarer skulle öppnas i varje gathörn i Lhasa, staden skulle drunkna i trafik och avgaser, bordeller och kriminalitet skulle få insteg, och det skulle bli dödsstöten för tibetansk kultur. Vore det bättre än dagens ändå ganska måttfulla kinesiska kontroll av situationen?

Och vad skulle Sinkiang få i stället? Det skulle bli islamsk revolution där med samma inbördeskrig och anarkiresultat som i Afghanistan, Tadjikistan och Iran. Det skulle kanske bli en islamsk terrorregering utan kontroll över alla blodbad som skulle äga rum. Vore det bättre än Kinas ändå ganska nyktra sekulära behärskande av situationen?

Vår vän från Mongoliet har helt rätt i att den naturliga skiljemuren mellan våra båda folk är den kinesiska muren. Kina har själv byggt den för att utestänga mongolerna från Kina. Jag har inga argument att bemöta vår vän från Mongoliet med. Kinas förtryck av Mongoliet bottnar i att mongolerna har varit det enda folk som Kina har fruktat då endast mongolerna någonsin hotat Kina innan Japan blev en stormakt. Därför har Kina alltid velat gardera sig mot mongolerna från uppförandet av den kinesiska muren till idag. Jag kan inte försvara Kina mot Mongoliet. Jag kan bara förklara varför Kina föredragit att hålla Mongoliet instängt som en ande i flaskan framför att släppa ut dessa förfärliga tartarer.

Ni kan trösta er med att det troligen inte kommer att gå bättre för Kina i framtiden. Marknadsekonomin kommer att öppna dörrarna för alla lössläppta kapitalistdemoner, av vilka de farligaste är Japan, Amerika, droger, kriminalitet, prostitution och aids. Mest av dessa fruktar jag Japan, som redan förut visat sig kunna ställa till med obotliga skador för Kina.

Därmed ber jag att få tacka för att ni har velat lyssna på mig och särskilt vår vän mr Westerberg för att han organiserat detta intressanta möte. Vi har träffats på demokratisk basis, och bara våra vänner muslimerna har betett sig odemokratiskt genom att ta illa vid sig för att man uttryckt sina åsikter. Som förnuftig buddhist har jag aldrig kunnat acceptera islams intoleranta ensidighet, som måste resultera i vanvettiga diktaturer som ayatollah Khomeinis, Saddam Husseins, överste Khadaffis och andra liknande. Liksom jag tar avstånd från Kinas kommunistiska parti tar jag avstånd från islam, då båda stinker lika mycket. Tack för att ni i denna kinesiska konferens även ville lyssna på Kina."

Denna kines var av gammal mandarinfamilj från Kanton. Jag har aldrig fått veta hans verkliga namn, han har alltid refererats till som doktor Sun, och han vill själv av försiktighetsskäl inte kalla sig något annat, men det bestående intrycket av honom var av klok och vördnadsvärd respektabilitet, ett intryck som bara förstärktes ju mer jag fick uppleva av honom.

Som indisk buddhist yttrade sig Kim kanske fränare än någon annan mot Kina :

"Vår lärde vän från Kanton får ursäkta, men tyvärr kan vi inte skona Kina. Om det hade funnits fler kineser som vår lärde vän från Kanton vid inflytelserika poster hade vi säkert sluppit det kinesiska bekymret. Vi har nu i dagar fått lyssna till dessa kinesiska argument om hur Kina har hjälpt Tibet med vägar och sjukhus, välfärd och industrialisering med mera sådan skit ("all that junk") medan samtidigt alla kulturrevolutionens fasor skriker i grälla färger och outplånliga historiska katastrofrester från varje heligt kloster och tempel i Tibet. Jag måste få precisera vari det kinesiska brottet egentligen består. Tibet var känt för resten av världen som hemmet för all mystik. Det var ett dimomhöljt ouppnåeligt religiöst centrum utan motstycke, vars helighet var så legendomsusad och högstämd, att det verkade lika totalt oåtkomligt som den största av alla religiösa lockelser. Just denna mystik, som var Tibets hela väsen, ägnade sig kineserna åt att metodiskt och avsiktligt bryta ner sten för sten och avliva. Det hela var ett överlagt mord på en annan nation. Man kan bara jämföra detta med spanjorernas utplåning av Inkariket i Peru och kanske med tyskarnas hantering av Polen, men det är endast tyskarnas försök till utplåning av judarna som överträffar Kinas brott mot Tibet. Detta brott kan aldrig sonas, om inte Tibet får bli självständigt jämte det lika misshandlade Turkestan, och om inte Kinas kommunistparti upphör att existera.

Ett led i Kinas metodiska utplåning av Tibet som nation var stängningen av gränserna söderut mot Indien. Vi har under dessa dagar fått höra många intressanta historiska argument. Jag vill också komma med ett. All asiatisk civilisation har kommit från Indien. Där föddes hinduismen och buddhismen, och denna indiska buddhism spred sig till Bortre Indien och Kina och Japan och är ännu idag den mest civiliserande kraften i hela östra Asien. Kinas stängning av gränsen mot Indien var för Tibet en strypning av Tibets andliga pulsåder och ett kapande av ett fosters navelsträng i livmodern. Av alla kinesiska brott mot Tibet var detta det kanske grymmaste och mest utstuderat onda. Tibet hör kulturellt ihop med Indien och inte med Kina. Indien har alltid tillfört Tibet positiva andliga stimulanser och ledare, men allt vad Kina har givit Tibet är förtryck och förtryckare. Vår lärde vän från Kanton försökte måla upp fasorna med ett Tibet och ett Turkestan utan kinesiskt beskydd, som då fullständigt skulle vara blottställda för kapitalistisk utsugning och exploatering med hamburgerbarer, bordeller, kriminalitet, droger och aids överallt. Utan att försvara turismen vill jag då fråga Kina om inte detta utsugit och exploaterat Tibet med rovdrift i alla dess skogar med miljökatastrofer och ökenutbredning som resultat utom utrotning av många arter vilda djur? Innebär inte Kinas eliminering av andra utländska exploaterande krafter att Kina försäkrat sig om ett monopol i hela Tibet, som möjliggör för Kina att kunna ta vad som helst i form av mineraler, guld och uran därifrån utan att ens behöva betala för det? Därmed har vi inte berört Kinas utnyttjande av Tibet som kärnvapendepå för långskjutande missiler, ett faktum som är lika viktigt att framhålla som utnyttjandet av Sinkiang, förlåt, Turkestan, som provsprängningsområde för kinesiska kärnvapen utan att Turkestans folk fått ge någon tillåtelse därtill. Kort sagt, vår värde vän från Kanton, allt vad ni säger är skitprat ("bullshit"). Tibet har ingenting att vara Kina tacksamt för medan kontakten med Indien, Nepal och Bhutan är livsviktig för Tibets andliga existens och liv. Därför måste vi inför världen insistera på att alla pass och vägar mellan Tibet och Indien öppnas och får förbli öppna utan restriktioner och helst även utan kontroll. Det är egentligen bara naturliga handelsvägar det är frågan om, som helt onaturligt har blockerats av Kina."

Dessa argument behagade Johannes mycket, som ofta haft svårighet att resa i Himalaya på grund av besvärliga kinesiska byråkrater och formaliteter. Även Kim hade haft svårigheter men klarat sig, då han kunde nepalesiska och kunde gälla för en nepales.

Tibetanen yttrade sig minst av alla. Han lyssnade mycket uppmärksamt men ville inte ge sig in på några debatter eller besvara ledande frågor. Det var först när kinesen lämnat oss som han slutligen i förtroende vände sig öppenhjärtligt till främst Johannes och mig och överraskade oss med följande bön:

"Med stor tacksamhet har jag lyssnat till allt vad som har sagts under dessa dagar, men jag kan inte besvara ett enda av alla era argument och frågor eller bemöta en enda av er. Jag kan varken försvara den kinesiska överhetens sak eller den tibetanska saken. I stället vill jag rikta en bön till er västerlänningar. Det är från er initiativen kommer i den värld som idag är, och det är därför bara ni som kan göra någonting åt saken. Men i Tibet och i det tibetanska livet är det bara en enda sak som någonsin har fungerat, och det är böner.

Därför vill jag be er att be för oss. Tänk på oss och bed för oss, och sprid detta budskap ut över världen. Tanken är det mäktigaste som finns, och tankens renaste manifestation är bönen. Naturligtvis finns det skillnad på böner och böner; sådana böner som ber om pengar och makt är mera värdelösa än dasspapper och avföring, men en bön som ber för andras sak, som är konstruktiv och menar väl, som har en ärlig och god avsikt och som är väl övertänkt, är mäktigare än någon politisk handling i världen. Genom den goda bönen kommer vi som närmast den yttersta andligheten och den högsta upplysningen, och det finns kanske ingen högre och ädlare strävan vid sidan av den inre meditationen. Men till och med meditationen kan vara mera egoistisk än den sanna bönen.

Därför är mitt enda budskap till den omvärld som vill hjälpa Tibet: giv oss era böner. Ägna oss era tankar. Vår svåraste tid är redan över, vi blir kanske självständiga redan inom tio år, men den goda sanna bönen är den viktigaste motorn i alla konstruktiva omvälvningar. Vi ber inte om pengar och vapen mot kineserna. Allt vad vi behöver är era böner."

Det var lämpligt att våra samtal avslutades i och med den tibetanska munkens rörande argument. Ingen hade liksom någonting mera att säga. Det var bara Kim, jag och Johannes kvar, och vi var överens om alla tre att det var lämpligt att betrakta det hela som avslutat.

Detta var förmiddagen den 23 juli 1993. Vi hade träffats första gången den 2 juli, så denna intressanta konferens hade ägt rum under sammanlagt 21 dagar. Jag hade bara varit närvarande under tre av dem och knappast haft någonting att säga själv, som en annan Parsifal. Min uppgift hade i stället varit att försöka samla materialet, göra det åskådligt och ge det en sanningsenlig dokumentation, liksom Johannes uppgift hade varit att samla de sju ytterst olika parterna under ett tak och få dem att förstå varandra. Det var vår uppgift att få fram dessa sjus argument, få dem presenterade och kanske uppmärksammade. Denna redogörelse är i all sin koncisa sammanfattning i alla fall bättre än ingenting, den borde ha skrivits på engelska men hade i så fall blivit ännu mera knapphändig; nu är den i alla fall presentabel och kan kanske översättas till engelska, och i värsta fall kan den alltid kompletteras efteråt om det skulle behövas.

Kim och Johannes stannar ännu i Lhasa, jag hinner träffa dem ännu i morgon innan jag själv reser vidare till Peking den 25.7 för att därifrån fortsätta till Sverige. Både Johannes och Kim far tillbaka till Indien när den värsta monsunen är över och det börjar bli kallt i Tibet.

16.

Knappt hade vi kommit tillbaka till Lhasa igen, så blev den ena efter den andra magsjuk igen. Snart var fem av männen utslagna och däribland den ena reseledaren. Den egentliga reseledaren hade trots så många tidigare vistelser i Tibet legat dödssjuk i tre dagar under vår rundtur norrut.

Den tibetanska diarrén är någonting alldeles förfärligt. Det börjar med att man blir sprängfylld av gas, som man inte kan få ut. Det är oerhört plågsamt, spänningarna i magen är olidliga, och har man tur kan man få ut gasen genom rapningar. Sedan börjar lavemanget, fast motsatsen, eller den nedåtriktade fontänen. Under ett helt dygn bara rinner man ut i kloaken; det finns ingenting man kan göra åt saken. Om man då dessutom ligger i tält ute i vildmarken och fontänen behagar börja spruta plötsligt när man på natten ligger i sovsäcken, så är man sannerligen förlorad och alla ens kläder också.

Tydligen överansträngde jag mig igen den 23.7, då mina samtal avslutades med mina lokala vänner, och följande natt drömde jag bara om energiska hantverkare, som höll på i vårt sovrum med att måla om, byta gardiner, laga fönster, snickra, och så vidare, utan att de förstod att det var lämpligare att göra sådant på dagen. Jag började sedan spruta klockan fem på morgonen. Dagen kröntes av lunchen hos borgmästaren, vars högtidlighet inte blev helt till allas belåtenhet, då alla inte fick sitta vid samma bord; utan det blev ett honnörsbord och ett minoritetsbord, vars sex utbölingar fick sitta och titta sex av honnörerna i ryggen. Borgmästaren erbjöd sig att bjuda den som önskade på whisky, endast två anmälde sig frivilligt, varpå det visade sig att hotellrestaurangen inte hade någon whisky. I stället bjöd borgmästaren då på ett slags ciderläskeblask, som märkvärdigt många ville ha. Bredvid borgmästaren satt det en kines, som bara kunde kinesiska fastän han bott 24 år i Tibet, och man frågade sig om han var en politruk eller borgmästarkontrollant. Borgmästaren var tibetan och mycket hjärtlig och visste inte hur länge han skulle få fortsätta vara borgmästare. I varje fall hade han redan hunnit starta mängder av berömliga skolbyggnadsprojekt omkring i hela Tibet, mot vilka vår enda lilla svenska skola framstod som ett tillskott av en droppe i oceanen. Men hellre en generös droppe än ingenting alls, och troligen motsvarade inte heller alla borgmästarens vidlyftiga skolprojekt mer än bara en bråkdel av det verkliga behovet.

Man kommer tyvärr inte ifrån, att den kinesiska närvaron i Lhasa är oerhört deprimerande. Man märker det inte de första dagarna, men efter tre dagar börjar man upptäcka sinofieringens förlamande och deprimerande effekt på det tibetanska livet. Innan kineserna kom fanns det inga flugor i Tibet, och många tibetaner menar, att flugorna är avrättade kinesiska reinkarnerade soldater, som man bör låta leva, så att de får genomgå sitt straff av föraktlig flugexistens. Innan kineserna kom fanns det inget öl i Tibet. Genom ölet har alkoholkonsumtionen tilltagit kraftigt, och man påträffar sönderslagna flaskor överallt och även ute i naturen för lekande barn och hundar att gå och skära sig på. De flesta tibetaner som dricker är arbetslösa, och de slår sönder flaskorna av ren förtrytelse. De kan inte få något jobb, emedan de saknar utbildning, emedan kineserna berövat tibetanerna deras utbildningsmöjligheter. Sedan säger kineserna: "Se på dessa värdelösa tibetaner! De duger ju till ingenting! De kan varken arbeta eller studera!" Och med det som argument inplanterar de fler kineser i Tibet utan att ens ifrågasätta deras egna kinesiska herrars politik när de med våld berövar tibetanerna både rätten till utbildning och rätten till arbete.

Med den största svårighet kunde jag på eftermiddagen efter den sällsamma banketten ta mig ut på stan för att säga adjö till mina vänner. När jag kom tillbaka igen fortsatte jag genast att spruta. Detta är vår sista dag i Tibet, och min rumskamrat frågade mig om jag tyckte att resan hade varit värd sitt pris. Svaret var ja och nej. Priset hade varit högt, och den största svårigheten hade för min del varit, att jag känt mig bunden av skolföreningen och dess aktiviteter. Bara tre dagar hade jag kunnat ge åt mina egna kontakter och den improviserade men kanske ändå nog så viktiga konferensen, medan 25 hade gått åt till att följa med i gruppens program. Å andra sidan hade jag fått se mera av Tibet än vad jag hade kunnat drömma om och fått en introduktion i alla de viktigaste klostren omkring Lhasa (utom Samye, det allra äldsta), och inte ens mina vänner Johannes och Kim hade ännu upplevat Nam Tso. Och fördelarna uppvägde nackdelarna. Kanske att jag underskattar resultaten av konferensen och mina egna insatser i den, och kanske att genomförandet av en sådan konferens var något att vara stolt över och något som omedelbart borde överskugga både priset, diarréerna, strapatserna och eventuella mindre besvikelser på vissa medresenärers ytliga turistmentalitet.

17.

Vad ska man då säga om Kina? Vi begav oss ut till den kinesiska muren tidigt om morgonen innan ännu turistfloderna hunnit vakna. Vi kom ostörda upp på muren och fick ta del av all dess vidunderlighet. Problemet var bara det, att man inte såg någonting, då dimman låg tät och det dessutom regnade. Vi fick promenera bäst vi ville i allsköns ro upp och ner för muren, vilket var som att beträda en berg- och dalbana till fots i drypande väta, ogenomtränglig dimma och äckligt regn utan att se något av landskapet eller ens det närmaste tornet framför oss, som världens blindaste turister. Det hela var ganska ironiskt och groteskt.

Vi fick även gå ner i de kejserliga gravarna från Mingdynastin under 14-1600-talen. Dessa gravar var bara en, då de andra ännu var outgrävda. Under marken hade kejsaren byggt liksom en bunkerstad åt sig och sina döda gemåler. Det var ett jättelikt förvaringsrum för tre lik byggt med lika astronomiska allmänna medel som den kinesiska muren, som kejsaren förbrukade en femtedel av Kinas befolkning till att bygga under 15 år. Minggravarna var som byggnadsverk ännu tommare. Som en i vår grupp uttryckte det: "Mycket intressant att ta sig så djupt ner under jorden för att få se röda trälådor. Det här liknar mest en utställning hos en begravningsbyrå." Och märkvärdigare än så var inte resultatet av all denna Mingkejsares fåfänga.

Och vad ska man då säga om Kina idag? Nu kommer mina åsikter att färgas ganska mycket av mina vänners och främst Johannes Westerbergs. Min egen erfarenhet blev tyvärr att kineserna var ohederliga och osympatiska. "Lita aldrig på en leende kines!" sade Johannes till mig, och jag fick tyvärr erfara att hans varning var befogad. Kineserna betraktar utlänningar från väst som penningmjölkkor utan mänskligt värde, som bara är till för att utnyttjas och mjölkas. Deras utpressningsmetoder är generande och besvärliga, och enda sättet att undvika dem är till slut att bara gå förbi dem och vägra befatta sig med dem. Kineserna är alltför opportunistiska för att kunna göra affärer på ett hederligt sätt. Kina är därför som nation ännu mycket omogen, knappast rumsren och knappast en nation bland de andra nationerna. Naturligtvis bör man se detta mot bakgrunden av Kinas olyckliga 1900-talshistoria, då allt bara gick på tok för Kina från början till slut, men mest ansvarig för situationen gjorde sig en enda man : Mao Zedong.

Det har sagts att kulturrevolutionen under Maos sista tio år genomfördes av 'de fyras gäng' och att Mao själv var oskyldig, men vem som än genomförde kulturrevolutionen, så var Mao det kinesiska kommunistpartiets ende ordförande och därigenom den högste ansvarige. Faktum är, att han startade kulturrevolutionen själv, han tyckte det var ett roligt och progressivt jippo, han genomförde det främst med den starka motivationen, att det var ett sätt för honom att kunna behålla makten, fastän han började bli för gammal och inkompetent; och kulturrevolutionens förödande destruktivitet kom inte av sig förrän tre år efter hans död och hade då rasat i hela Kina med Tibet och Turkestan i fjorton förfärliga år av terror och förödelser. Mao var även ensam ansvarig för alla de andra katastrofala misstagen under hans tid, som användandet av jordbrukarmassorna till industriarbetare, så att det blev hungersnöd och 43 miljoner kineser omkom på grund av detta, han var den drivande kraften bakom kärnvapensprängningarna i Sinkiang, den brutala ockupationen och omfattande förstörelsen av Tibet och hela dess kultur, anfallskriget mot Indien på två fronter och alla de omfattande stalinistiska massavrättningarna inom det egna landet på sådana oliktänkande som han själv uppmuntrat till att komma med uppbygglig kritik mot regeringen, så att denna skulle kunna bättra sig. Den bättrade sig inte utan avrättade kritikerna i stället. En sådan man började den lika gode kålsuparen president Nixon av Amerika göra affärer med från 1972. Dessa USA:s affärer med Kina har sedan dess aldrig avbrutits utan ständigt bara utvecklats, så att Kina idag är den nation i världen som får mest hjälp från USA.

Även i Europa besjälades man redan på 60-talet av denna vurm för personkulten i Kina. Jean-Luc Godard gjorde en smickrande film om Mao, överallt i Europa engagerade sig intellektuella för kulturrevolutionens sak, att ta parti mot Amerikas inblandning i kriget i Vietnam hade som konsekvens att man måste ta parti för Mao med allt vad Mao innebar, och alla struntade i tibetanerna. Tibet var levande begravet 1966-79, klostren var döda och förstörda, ingen tibetan fick praktisera någon form av buddhism, och först när tibetanerna fick komma fram igen efter 1979 och livet fick börja om från början igen i klostren, började man acceptera att tibetanerna över huvud taget fanns till. Men före det var det bara fritt fram för Maokulten i hela Europa. Han inte ens kritiserades. Och eftersom de levande begravda tibetanerna inte gav ett ljud ifrån sig i sina gravar, fastän de ännu levde, så ansågs de inte existera. Denna totala likgiltighet för tibetanerna och deras totalförstörda civilisation och kultur är ett brott som hela den 'civiliserade' världen gjorde sig medskyldig till: den blundade och teg inför det värsta brottet mot mänskligheten efter det andra världskriget, och detta brott fortsätter ännu idag att begås av alla som utan att ens rycka på axlarna låter Kina fortsätta förtrycka Tibet.

Kommunistpartiet sitter ännu vid makten och tar för givet att världen nu skall välkomna Kina som en nation bland andra nationer utan vidare och som om Mao och hans brott aldrig hade existerat. Vi frågade vår kinesiske guide i Peking om Kinas förhållande till Tibet, och han svarade: "Tibet tillhör Kina. Så har det alltid varit, och så skall det alltid vara. Punkt, slut. Det existerar inga problem." Han visste ingenting om Kinas bombning av kloster i Tibet och menade att sådant bara var illvillig propaganda. Vi fick den uppfattningen att han måste stå för dessa åsikter om han ville behålla sitt jobb.

Kineserna har alltid förts bakom ljuset av sina härskare, och de har alltid fogat sig i sina överordnades beslut utan att våga vara kritiska. Härskarna har alltid kunnat göra vad de ville med dem, och de har alltid hållit sina egentliga förehavanden hemliga för folket. Även Mao styrde Kina enväldigt med undanhållandet av sanningen som en viktig del i maktutövningen. Vi lärde oss i Europa så småningom att sådant aldrig kan löna sig i längden, medan Kina ännu verkar ha långt kvar till denna demokratiska mognadsprocess. En ljuspunkt är Hongkong om än kanske den enda, men ingen vet vad som kommer att hända där efter den första juli 1997 om knappt fyra år. I värsta fall drabbas Hongkong av samma totala lamslagning av hela samhället som Tibet. I bästa fall upphör Kina att vara kommunistiskt före det.

18.

1912 förklarade sig Tibet formellt självständigt från Kina efter Manchudynastins fall 1911. Ett av de få länder som tog denna självständighet på allvar och erkände den var England, som alltid respekterade den. Kina däremot vägrade acceptera den, vilket ledde till att kineser under 38 års tid bara kunde resa till Tibet via Indien med brittiskt visum. 1947 blev Indien självständigt från England, och Indien övertog då Englands förbindelser och förpliktelser mot Tibet. När folkrepubliken Kina utropats i oktober 1949 blev en av dess primära målsättningar att lägga beslag på Tibet; program hade redan gjorts upp om dess annektering. Redan 1950 blev den planerade invasionen verklighet, och Lhasa vädjade till världen och till FN om hjälp. England och Indien tog upp frågan i FN. Tibets status av självständig stat visade sig då vara oklar (efter 38 års reell självständighet), och Indien hoppades på en fredlig lösning. Den fredliga lösningen åstadkoms i Peking, där en delegation från Lhasa tvingades samtycka till 17-punktsprogrammet, som innebar att Tibet frivilligt blev en del av Kina mot att Kina garanterade Tibet full autonomi. Alternativet var öppet krig. Under öppet hot om blodigt krig, alltså under vapenhot, gick delegaterna med på överenskommelsen.

Den systematiska religionsutrotningen, folkmordet och tvångsinplanteringen av kineser i landet vidtog nästan genast. Redan 1956 var klosterbombningar och masstvångssteriliseringar ett faktum, medan massor av tibetanska barn systematiskt tvångsevakuerades till Kina för att uppfostras till goda kommunister och klostren tömdes på munkar och nunnor som tvingades till dödligt kroppsarbete och äktenskap mot sin vilja.

I mars 1959 ansåg Dalai Lama med sin autonoma regering att kineserna brutit mot 13 av de 17 överenskomna punkterna av fördraget och förklarade därför detta ogiltigt. Tibets fullständiga självständighet och oberoende utropades ånyo. Kineserna vidtog genast åtgärder och ämnade arrestera och likvidera hela den tibetanska regeringen, men Dalai Lama flydde och upprättade sin exilregering i Indien.

Premiärminister Nehru i Indien ville att Dalai Lama skulle återvända till Tibet och söka en fredlig uppgörelse med kineserna, men Nehrus samarbetspolitik med Kina kom av sig när Kina anföll Indien på två fronter, i Ladakh och i Assam.

Tibets självständighetsförklaring från mars 1959 har aldrig tagits tillbaka av Dalai Lama och hans exilregering och gäller alltså fortfarande efter 34 års oavbrutet motstånd mot den kinesiska ockupationen av Tibet. Rent rättspolitiskt och folkrättsligt har alltså Tibet varit självständigt sedan 17 mars 1959 och har det bara tillhört Kina i detta århundrade under åren 1900-1912 och under inte ens åtta år från den 23 maj 1951 till den 17 mars 1959.

Vid självständighetsförklaringen 1912 omfattade Tibet utom sin nuvarande yta även allt land upp till Altyn-Tag-bergen och sjön Koko Nor (Tsing Hai) och österut till de trakter där Huang Ho och Yangtse Kiang flyter som närmast varandra. Kina gjorde inte bara om Tibet till en exploaterad och förslavad provins utan stympade även dess naturliga gränser.

Något bör nämnas om Panchen Lamas märkliga ställning. Han är officiellt Tibets andliga överhuvud, medan Dalai Lama är dess statsöverhuvud. I praktiken har rollerna varit ombytta: Dalai Lama har agerat som en oomstridd andlig ledare, medan Panchen Lama gjort sig bemärkt för märkliga politiska turer. När engelsmännen kom till Gyangtse 1904 flydde Dalai Lama (XIII) till grannlandet Mongoliet i norr medan Panchen Lama (IX) stannade kvar och träffade överenskommelser med engelsmännen. När Kina angrep Tibet 1910 flydde Dalai Lama till Indien medan Panchen Lama stannade kvar och träffade överenskommelser med Manchudynastin. När Tibet förklarade sig självständigt från Kina den 16 december 1912 fann sig Panchen Lama i en så besvärlig politisk situation, att han såg sig tvungen att fly till Kina, där han levde under Kuomintangs och Chang-Kai-Sheks beskydd under fåfänga försök att få återkomma till Tibet. Han hade politiskt gjort bort sig så totalt, att han kunde återkomma först i sin likkista 1935.

När Kina överföll Tibet 1950 var det med den officiella föranledningen, att den då 13-årige nye Panchen Lama (X) hade bett Kina komma och befria Tibet. Kommunistiska kupper har alltid genomförts på det sättet: kuppmakarna har hävdat att någon uttryckligen bett dem komma och lägga beslag på all makten. När Dalai Lama flydde från Tibet 1959 stannade Panchen Lama kvar och fortsatte samarbeta med kommunisterna, med eller mot sin vilja, vilket han redan hade gjort sedan 1952, då han ju var kinesernas kandidat till titeln. Han var inte den ende obestridlige kandidaten — det fanns en annan också, en tibetansk kandidat, en liten pojke, som under en pilgrimsfärd från Tashilumpo till Indien hade eliminerats — ingen vet något om honom efter att kineserna arresterade honom i Yatung strax norr om Sikkim. Det var kommunisterna som etablerade den kände Panchen Lama vid makten, men när han vid mogen ålder vågade säga ifrån och ta Dalai Lamas parti i Indien fick han ändå tillbringa ett tjugotal år i isolering i Kina, under långa tider svårt torterad och fullständigt isolerad från yttervärlden, tills han gick med på att samarbeta igen. Vare sig han var en falsk eller en äkta Panchen Lama var hans ställning djupt tragisk. Han dog för fem år sedan fastän han var flera år yngre än Dalai Lama. Hans död inträffade under mystiska omständigheter, och i samband därmed avled ett antal medlemmar i hans familj enligt kineserna av hjärtattacker. Många menar dock att hjärtattacker inte kan vara så epidemiska som de blev inom Panchen Lamas familj efter dennes död.

Av de mänskliga rättigheterna har Kina brutit mot 19 punkter i Tibet :

§ 3 Rätten till eget liv, frihet och personlig säkerhet har kränkts genom mord, våldtäkter, fängelsestraff utan rättegång och godtyckliga avrättningar.

§ 4 Förbudet mot slaveri har kränkts i det att Kina i det officiella ärendet att befria Tibets människor i stället gjort dem till sina egna slavar.

§ 5 Förbudet mot tortyr och mot grym, omänsklig och förnedrande behandling av människor har kränkts genom att allt detta genomförts mot den tibetanska befolkningen.

§ 9 Förbudet mot att utsätta folk för godtyckliga arresteringar, kvarhållanden och landsförvisningar har kränkts.

§ 12 Förbudet mot att inkräkta på folks privatliv, familjeliv, hemliv och korrespondens och mot ärekränkning samt rätten till lagens skydd mot sådant har kränkts genom tvångsskilsmässor, tvångsfamiljeupplösningar och berövandet av barn från deras familjer mot barnens vilja.

§ 13 Rätten till rörelsefrihet till och från och inom sitt eget land och från vilket annat land som helst har berövats tibetanerna.

§ 16 Att äktenskap får ingås endast genom båda parternas egna fria vilja har kränkts i genomförandet av de många tvångsäktenskapen mellan munkar och nunnor och genom att många tibetanskor tvingades gifta sig med kineser.

§ 17 Rätten till egendom och förbudet mot att berövas sin egendom kränktes genom masskonfiskeringar då tibetanerna ofta berövades allt utom kläder och hushållsartiklar.

§ 18 Rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet berövades tibetanerna.

§ 19 Rätten till åsiktsfrihet berövades tibetanerna främst genom att tibetanernas böcker och skrifter systematiskt förstördes.

§ 20 Rätten till fredliga möten förbjöds av kineserna då endast möten som utlysts av kineserna blev tillåtna.

§ 21 Rätten till politisk valfrihet i det egna landet förbjöds av kineserna.

§ 22 Rätten till social säkerhet förvägrades tibetanerna, då 1) Tibets ekonomiska resurser gick till Kina, 2) de sociala förändringarna i Tibet skedde till tibetanernas nackdel och 3) man försökte utrota tibetanernas religion.

§ 23 Rätten till arbete, till egen valfrihet av arbete, till god arbetsmiljö och till rättvis lön förvägrades tibetanerna genom tvångsarbete under omänskliga förhållanden och utan lön.

§ 24 Rätten till vila och semester från arbetet förvägrades tibetanerna.

§ 25 Rätten till dräglig levnadsstandard och tillgång till läkarvård samt alla mödrars och barns rätt till särskilt skydd kränktes genom att alla tibetanska ekonomiska tillgångar omhändertogs av Kina.

§ 26 Rätten till fri utbildning och uppfostran kränktes genom att tibetanernas egna utbildningsanstalter stängdes och ersattes med kommunistiska propagandaskolor samt genom att de tibetanska barnen berövades sina föräldrar för att indoktrineras i tvångspropaganda.

§ 27 Rätten till deltagande i det egna landets kulturliv berövades tibetanerna genom att kineserna försökte eliminera den tibetanska kulturen och ersätta den med ateistisk kommunism.

§ 29 Att den personliga friheten bara får begränsas genom tillbörlig hänsyn till andra människor kränktes av kineserna kanske mest genom bombningarna av tibetanska kloster, som byggts mest för att värna om den personliga friheten och integriteten.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet har pågått oavbrutet i mer än 40 år, då det systematiska, metodiska och överlagda folkmord på tibetanerna som inleddes 1950 aldrig har avbrutits fastän Kina är med i FN och permanent medlem i Säkerhetsrådet. Utvecklingen går nu åt rätt håll och har gjort det ända sedan Mao Zedongs död 1976, men den har hela tiden bromsats av kineserna (ex. Himmelska Fridens Torg i juni 1989). Ovanstående uppgifter om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet var klara och internationellt kända redan 1960 genom Internationella Juristkommissionens i Genève utförliga undersökningar och alltså långt innan kulturrevolutionen inleddes. Ingenting gjordes åt saken då, och egentligen har ingenting gjorts heller sedan dess, utom av tibetanerna själva, som bygger upp sina kloster igen med egna medel medan kineserna fortsätter att obehindrat exploatera deras land.

19.

"En inflytelserik person i så gott som varje familj är farbrodern, som är munk. Fastän han kanske lever någon del av året i kloster och använder mycket tid till resor har farbrodern alltid en säng stående i hemmet; det är också han som står för lärdomen i huset. Han svarar för att en av hans brorsöner, den näst äldste, utbildas till munk och att de övriga barnen får lära sig något.

Den äldste sonen vet, att när han gifter sig och ärver faderns hem och övriga ägodelar, så är det han, den näst äldste, som får den stora äran att bli munk. För de av oss som lever i länder där religionen inte har så stort inflytande är det svårt att uppskatta till vilken hög grad Himalayaborna anser att munkens liv är särskilt eftertraktat. Vi, som föds till att begära världsliga ting, har inte så mycket till övers för andligt liv. Barnen i Himalaya däremot får lära sig att respektera sina lärare, att tycka om böcker och att tänka på att livet bara är en övergående fas på vägen till fullkomning. Grunden för det andliga livet i Tibet är respekten för det skrivna ordet och att allt skrivet tas på allvar. Därmed är tibetanerna liksom judarna framför allt ett skriftens folk, och det är munken som uppbär detta ansvar. Att få bli munk är för pojkar ett stort privilegium och en stor social och andlig utmärkelse. De vet också att deras farbroder, som är munk, lever ett mycket intressant liv.

"Ett bättre liv är inte möjligt. Jag har ingen hustru, inga barn som skall ha mat, jag behöver inte arbeta på fälten eller ge mig upp i bergen för att leta reda på en försvunnen ko eller häst. Jag har inga bekymmer i världen, jag är fullständigt fri; jag har visserligen inget guld eller silver, men jag äger den största skatten av alla, som är att förstå den buddhistiska läran och dess sanna natur. Inget annat liv kan jämföras med det som är ägnat åt Dharma." (insikt)

Kineserna och några andra europeiska forskare har kallat munkarna i Tibet och Himalaya för parasiter. En sociologisk film om Ladakh, som gjordes för inte så länge sedan, har till och med framställt de nuvarande klostren som fruktansvärda instrument för utnyttjande av de fattiga. Många förstår inte att det förhåller sig precis tvärtom. Klostren är ekonomiskt fördelaktiga för alla. I själva verket finns det inte mycket jordbruksmark som lämpar sig för konstbevattning och som kan brukas. Om jordbruken delades lika mellan barnen eller endast mellan sönerna hade på några få generationer befolkningen ökat så att valet stått mellan svält och emigration. För en jordbruksbefolkning i områden med begränsad tillgång på odlingsbar mark är det absolut nödvändigt med någon form av födelsekontroll. Frivilligt celibat tycks vara en av de bästa metoderna för att stabilisera folkmängden. Genom att ta sig an son nummer två från familjerna begränsar klostren i Himalaya folkökningen på ett naturligt sätt.

----

Det är ett faktum att traditionen med jättelika byggnadsverk går tillbaka till Antiken, men en elvavåningars fästning uppförd på 600-talet måste ha varit en av de första skyskraporna i världen. Vi känner väl till Potala, Dalai Lamas palats i Lhasa, som byggdes under senare delen av 1600-talet och som har 16 till 19 våningar. Vad det rätta talet än är så måste det ha varit en av de högsta och största byggnaderna i världen under flera sekler. I Europa överträffades det först 1922 av en skyskrapa i Belgien.

----

Det viktigaste inslaget i kulturen i Himalaya är av estetisk natur, inte ekonomisk. Så till exempel kan en dörr på sina sneda gångjärn få gnissla men ändå vara dekorerad med de mest utsökta utsirningar. I detta fall anses dörrens estetiska roll vara lika viktig som dess funktion om inte viktigare. I vår moderna värld gäller snarare motsatsen. Vi använder mer tid och pengar på effektivitet än på konstnärlig utsmyckning. När vi någon gång använder den är det som försäljningsargument för att vädja till konsumenten. Begrepp som effektiv, praktisk och bekväm har alltid företräde framför skönhet. Så har det varit för oss sedan funktionalismen bröt igenom på 1900-talet medan vi ännu på 1800-talet också satte skönhet i första rummet. För en tibetan är ordet för lycka synonymt med skönhet, medan vi numera kanske vill ersätta skönhet med bekvämlighet. Vårt skönhetssinne är tyvärr avtrubbat nästan till obefintlighet genom vår bekvämlighet, och estetik existerar knappast längre för oss. Häri ligger en av de stora skillnaderna mellan vår västerländska och den himalayiska världen.

----

Ett känt fenomen i Tibet är den så kallade tibetanska sjukan eller bergssjukan, som främst bergsbestigare drabbas av. I Sverige finns ett liknande fenomen som kallas för lappsjuka. Alla som bott i Lappland känner till det. Symptomet är ett beroende av närkontakt med den egna hemjorden som är starkare och svårare ju fattigare och oländigare denna hemjord är. I Himalaya yttrar sig detta fenomen bland bersgbestigare som så, att de helt enkelt ständigt måste bege sig tillbaka och bestiga samma omöjliga berg igen om de så stupar på kuppen. Många har offrat sina liv för K2 på detta sätt. Har man varit bland bergen i Himalaya är detta fenomen det verkligaste tänkbara. Det är sällsynt att en resenär till Himalaya inte till varje pris känner att han måste återvända dit. För Sven Hedin blev sjukan till en mani som ständigt drev honom tillbaka till "sin kalla brud i Asien", de tibetanska öknarna och bergen. Man är helt enkelt förlorad från det man för första gången sätter sin fot på den tibetanska högplatån. Ja, det räcker rentav av med Darjeeling eller Kathmandu, så är man fast."

- efter Michel Peissel.

I Goa var det hett som i en tryckkokare, och inte nog med det: alla passagerare tvingades stå i denna hetta i gassande solsken i väntan på att bli insläppta av immigrationsmyndigheterna. Passkontrollen tog så lång tid att hälften av alla dessa vid tropiker ovana nordiska turister, de flesta pensionärer, svimmade eller kreverade. För de flestas del började resan med entydigt klagomål.

Jag skyndade mig att bege mig bort från Goa. Tåget gick norrut mot Delhi lagom på kvällen när det mörknat och man en aning kunde hämta sig från dagshettans svettningskurer; och turen ville, att jag skulle få en otrolig tur med passagerarskapet. Jag hamnade att sitta vid ett fönster mitt emot en ung mycket kultiverad engelsman, något ovårdad men mycket kunnig i allt vad gällde Indien. Han blev min perfekta introduktionskurs.

I gengäld kunde jag berätta för honom om mina äventyr i Tibet och något om vad jag hade framför mig. Han hade aldrig varit i Simla, men han kunde hela Indien nedanför bergen. Han skulle till ett ställe som hette Occhra eller något i den stilen vid Jhansi, där det skulle finnas ett mycket exotiskt tempel vid en mystisk sjö som ingen i världen kände till. Det skulle vara ett exceptionellt ställe helt okänt av turister.

Min engelsman var en mycket ung man, kanske 26 år, en typisk äventyrare och vagabond, hans språk var inte alldeles klart, han hörde inte till den bättre klassen utan snarare till den vanliga Londonmedelklassen, så jag förstod inte allt vad han sade. Men han var trevlig och hade utseendet för sig, han bar det ganska långa håret med hårband som en hippie, och jag förstod, att han hade varit i Indien minst nio gånger tidigare. Han genomskådade snart att jag aldrig varit i Indien förut och beslöt helt sakligt att överge mig åt mitt öde när han steg av tåget i Jhansi.

Efter Jhansi var jag således helt utlämnad åt det gigantiskt exotiska och främmande Indiens alla tänkbara nycker. Det kunde göra precis vad det ville med mig. Det enda jag visste var, att jag kunde kanske träffa på någon hjälp i Simla, om jag kunde ta mig dit.

Tåget kom fram till Delhi efter två dygn, och där kunde jag direkt hoppa på ett tidigt morgontåg till Kalka norrut. På vägen passerade jag till min häpnad stationen Kuruksetra, ett ställe som jag trodde var mytiskt: det var ju där det stora slaget stod i förhistorisk tid som är scenen för hela Bhagavad-Ghita, den kanske heligaste och märkligaste bok som har skrivits. Platsen där alltså Krishna själv uppeggar Arjuna till krig mot hela sin släkt, den stora klimaxen i hela Mahabharata-eposet, (det längsta epos som någonsin skrivits,) var alltså en fullständigt prosaisk järnvägsstation ungefär som Hindås eller Värnamo.

I Kalka kunde jag direkt ta tåget upp till Simla. Det var bara det, att detta tåg tog sin tid i anspråk. Sträckan var bara kanske 80 kilometer, men det tog hela dagen, jag tror det tog sju timmar eller något sådant. Och det var en oändlig och långsam klättring uppåt hela tiden och ett ständigt störtdykande genom tunnlar och med hisnande utsikter och bråddjup, samtidigt som det inte fanns bekvämare bänkar än hårda träsitsar. Det var bara att hoppas att man kom fram åtminstone.

Och upp i Himalaya kom man åtminstone. Till slut låg Simla faktiskt där, brant klättrande upp för en sluttning bland deodarcederskogar. Det var precis som i Kiplings roman. Plötsligt kände jag mig hemma. Det var ju precis så här det skulle se ut. Bättre kunde det inte bli.

Så snart jag steg av tåget kastade sig lokalbefolkningen över mig som tågets enda europeiska passagerare och ville allesammans erbjuda mig hotell. Jag sökte mig bortom mängden till den minst anspråksfulla av utbjudarna och följde diskret med honom bort från kaoset. Han förde mig försynt till ett litet hotell bakom staden. Det var billigt men snyggt och sköttes av Kashmirfolk som han själv. Han levde själv på att sälja kashmirsjalar.

När jag väl parkerat mig där och kände mig fullständigt tillfreds med hotellet, mitt rum och mina nya vänner där, hela värdfolket med deras åtskilliga familjer, tog jag mig en tur runt i staden. Det var skymning, så jag fick se den i det sista dagsljuset, innan detta försvann. Och vem stötte jag inte på där i mängden och precis uppe vid Kiplings Scandal Corner om inte min efterlängtade vän och oförglömlige medpassagerare från Tibet?

Han var precis oförändrad. Det var som om vi hade skiljts igår. "Jaså, där är du!" utropade han. "Jag hade nästan börjat ge upp hoppet!"

Han tog mig genast till ett kaffehus där vi styrkte oss med några härliga koppar varmt och riktigt kaffe medan vi tävlade om att prata omkull varandra. Det framgick att vi båda hade haft både tur och otur. Jag kom på tok för sent till konferensen, den var slut för länge sedan, men själv hade han också kommit för sent. Ändå hade han haft turen att stöta på sina båda vänner där sin första kväll i staden precis som jag hade råkat stöta på honom, men i helt olika delar av staden. Han hade träffat sin mystiske Johannes B. Westerberg och dennes indiske kumpan i bottnen av staden medan jag ju hade törnat ihop med honom på toppen. Ändå gick det liksom på ett ut.

"Men kom ni inte hit tillsammans?"

"Nej, vi kom bara överens om att träffas här. De måste lämna Tibet före mig."

"Och hur klarade du dig ut ur Tibet? Och hur gick det med Pelle Olsen?" körde jag brutalt över honom med mina frågor.

"Pelle Olsen? Vilken Pelle Olsen?"

"Den där nyckfulle norrmannen som också stannade kvar."

"Stannade han också kvar?"

"Ja. Han sade, att han skulle leta rätt på dig."

"Ja, det lyckades han då åtminstone inte med. Jag beklagar, men jag vet absolut ingenting om Pelle Olsen. Och sanningen att säga är jag heller inte intresserad av att veta något om honom."

Min vän var alltså tydligen lika glad åt att slippa honom som jag. Och det att han tydligen var spårlöst försvunnen i Tibet kändes för mig som något av en lättnad. Det kändes på något sätt riktigt. Om han verkligen var sin hustrus mördare, vilket allting trots allt indikerade, så fanns det knappast något mjukare och lämpligare straff för honom än att få försvinna i Tibet.

"Det är alltför lätt att försvinna i Tibet," påtalade min reskamrat. "Johannes har gjort det ett antal gånger, och många har gjort det för gott. Men Johannes har alltid kommit tillbaka, och själv lyckades jag också med det konststycket."

"Men hur gick det till? Varför stannade du kvar? Hur klarade du dig ut sedan? Vad hände? Och vem är den där Johannes?"

"Det är bäst för dig att jag inte besvarar någon av dina frågor, åtminstone inte just nu. Men berätta nu. Hur gick din resa?"

Han ville tydligen inte alls berätta om sig själv och definitivt inte avslöja något om sina återstående äventyr i Tibet och vad han hade gjort där efter vår avfärd. Men nu var han här framför mig på The Indian Coffee House vid The Mall på toppen av Simla. Det gick inte att ta fel på. Och kaffet var det heller inget fel på.

Vi samspråkade hela kvällen, han förde mig runt, och han gick sedan med mig tillbaka till mitt lilla hotell. Jag försökte förgäves utröna mysteriet med alla mina missuppfattningar om hans och hans vänners ankomst till Simla.

"Men du skrev ju till mig att ni kom tillsammans till Simla när konferensen skulle börja."

"Det har du missuppfattat. Konferensen hade redan börjat när jag kom hit. Jag skickade brevet från Bangkok, där jag blev fördröjd av sjukdom. Annars hade jag kommit i tid."

"Men hur i all världen kom du till Bangkok?"

"Från Hongkong. Men glöm det."

"Men ditt brev var bestämt poststämplat i Simla."

"Omöjligt. Du fick kanske bara det intrycket. Jag kanske skrev min Simlaadress som avsändare. Men jag var inte här då."

Det kanske förklarade saken. Han bekräftade att jag hade haft tur med att kunna hitta rätt på ett så charmerande mysigt hotell, och sedan skildes vi. Han hade rätt i att jag var trött efter resan.

Så här berättade han följande dag om konferensen och sitt möte med Johannes B. Westerberg:

27.

Han lät mig ta del av sina officiella anteckningar om mötet i Simla, som han lät mig studera på egen hand, medan han gick bort på egna ärenden i stadens utkanter. Jag tog in på mitt älskade "The Indian Coffee House" igen och avnjöt där samtidigt läsningen av dessa dokument och flera läckra koppar kaffe: de passade bra tillsammans.

"Det är intressant att jämföra Simla med Darjeeling. Simla är som samhälle mera storvulet och pretentiöst, mera lyxigt och skrytsamt, medan dimensionerna i Darjeeling är mycket mindre och mera anspråkslösa. I stället är naturen där så oändligt mycket mera majestätisk.

Däremot upplever man klart i Simla att man redan nästan befinner sig i Kashmir. Det är samma svårmod i folkmusiken som i den turkiska och den tibetanska, det är samma sorts högresta välskapta människotyp med praktfull hårväxt på skalle och haka, inga småväxta finlemmade mjuka hinduer längre utan ett grant och resligt folk av karaktär och pondus.

När jag vandrade omkring i staden på kvällen passerade jag förbi en varubod. Två personer, en lång och en kort, höll på att köpa ägg. De verkade bekanta på något vis. Så såg jag att den längre var blond. Det var Kim och Johannes. Det var som om vi hade skilts igår.

Båda var lediga och mådde bra, och det var en fröjd att se Johannes som sig själv helt omaskerad igen med normalklippt hår som återtagit sin rätta färg. De var på mycket gott humör. Det tog inte många minuter innan jag frågade om konferensen. Genast blev samtalet allvarligare och intensivare.

Jag hade naturligtvis kommit för sent, men det hade inte hjälpt ens om jag kommit en vecka tidigare, ty konferensen hade avslutats redan för tio dagar sedan, då den påskyndats med anledning av de förestående indiska valen. Flera av konferensdeltagarna hade måst bryta upp från konferensen för att direkt ta i tu med valrörelsen.

Jag fick således den mycket svåra uppgiften att i efterhand försöka dokumentera en högst intressant asiatisk konferens som jag inte ens fått vara med om själv. Dess tema hade varit ekonomi men politisk ekonomi med mondialt perspektiv. De flesta deltagarna hade varit politiska ekonomer från Indien men även från Pakistan, Iran, Singapore, Thailand, Burma, Hongkong, Kina, Taiwan och Indonesien. Det hade alltså varit en ekonomisk konferens nästan uteslutande med ekonomer från U-länder. Inte en enda europé, amerikan eller japan hade förekommit, utom Johannes själv, men han var ju inte ekonom. Den ekonomiska världskrisen hade diskuterats uteslutande från U-landssynpunkt, och resonemangen och diskussionerna hade varit oöverskådliga och outtömliga; men tydligen hade alla deltagare blivit tillfreds med resultatet av konferensen, även om det bara hade varit teoretiskt. Naturligtvis utgjorde Indiens nyckelposition i världens framtida ekonomi grunden i hela debatten.

Ett annat aktuellt glädjeämne var Benazir Bhuttos seger i det pakistanska valet, även om det var en seger med många frågetecken, som band hennes ena hand bakom ryggen. Men man trodde nu allmänt på ett bättre indiskt förhållande till Pakistan med bättre möjligheter till en konstruktiv dialog, och detta var väsentligt för hela Asien.

Indiens ekonomi är naturligtvis inte god, det är ett av världens fattigaste länder, men det har oöverskådliga resurser och möjligheter och skulle mycket väl kunna utvecklas till en ekonomisk supermakt mycket snabbare än Kina, så länge Kina ännu lider av sitt erbarmliga kommunistparti. Indien har därmed det bästa tänkbara utgångsläge: det står på botten och har alla möjligheter att nå toppen. Inom det indiska scenariot ryms alltså alla ekonomiska realiteter och förutsättningar, de bästa tillsammans med de sämsta. Detta är på ett sätt en gynnsammare situation än I-världens, som utvecklat sig till en artificiellt uppskruvad nivå vars höga korthushöjd inte tål någon vindpust hur svag den än må vara. Genom sin fattigdom är Indien redan nere på jorden och tål vad som helst medan det samtidigt kan bygga sig uppåt. Även kommunist-Kinas belägenhet är snarlik korthusets, ty ej heller en etablerad kommunism tål någon plötslig marknadsekonomi. Kinas desperata åtgärder att införa allmän värnplikt och fortsätta försöka skrämmas med att spränga atombomber (i ett annat ockuperat land) vittnar om en skräckslagen osäkerhet inför det faktum att det håller på att förlora kontrollen över sig själv.

I-världens svaghet är att hela dess samhällsstruktur blivit beroende av en levnadsstandard som måste innebära ett liv över ens tillgångar. I-världen kan bara klara sin ekonomi om den blir mera realistisk och lever sundare utan exempelvis så dyra nöjen som droger, tjuvjakt, rockmusik och ett fatalt beroende av massmedia. Världens två mest lönsamma industrier idag är vapenindustrin och drogindustrin, och det är I-världen som dirigerar dessa industrier, då den är beroende av dem för att finansiera sitt eget liv över sina tillgångar. Däri ligger det ekonomiskt sjuka i världen idag, som U-världen är helt oskyldig till, då denna skenande karusell endast drivs av I-världen.

Så mycket förstod jag av de vidlyftiga sammanfattningar som Kim och Johannes gav av denna ytterst intressanta konferens. Det här med devalveringar hade försvarats ur den synpunkten, att ett I-land som devalverar sin valuta tar därmed ett steg ner från denna hetskarusell och sätter en fot på marken som broms, vilket i själva verket är ett beundransvärt närmande och solidaritetsbevis med U-länderna. En devalvering är bara dålig för dem som har det bra medan den alltid är bra för dem som har det dåligt. Naturligtvis kan man därmed inte uppmuntra devalveringar, som ändå alltid måste förbli politiskt smärtsamma operationer att endast vidtaga i nödfall.

Ett av konferensens mest vittdiskuterade ämnen hade varit kommunismen med anledning av de förestående valen och dess starka fästen i bergstrakter som just i Kashmir, Simla och Darjeeling utom Bengalen, Calcutta och Kerala. Samtidigt som dess aktualitet inte kunde förnekas, åtminstone så länge kommunismen fortfarande hade makt i Kina, ifrågasattes dess betydelse. De flesta var tämligen eniga om att den var otidsenlig och knappast längre kunde tas på allvar. Å andra sidan påpekades dess fortfarande betydelse för exempelvis de fattiga massorna i Calcutta och dess viktiga roll i en stat som Kerala. Ett intressant argument för kommunismen kom därmed fram.

Det var ingenting ont med kommunismen så länge den inte hade någon makt, och även exempelvis Lenin-kommunismen erbjöd vissa fördelar som inte fick glömmas bort. Lenin var en bildad man och filosof som studerat grekiska, och hans samhälle var fortfarande ett kultursamhälle. Endast kapitalismens avarter och barbarismer hade eliminerats. I ett leninistiskt samhälle skulle exempelvis ingen rockmusik vara möjlig, som ju bara är ekonomiska spekulationer i så starka rytmer som möjligt för massuggerering av lättförförda ungdomar; ingen narkotikakult skulle vara möjlig, som ju likaledes bara är ekonomisk spekulation och utnyttjande av människors svaga karaktärer; inga svindelsekter skulle vara möjliga, vars ledare ju brukar försvinna när de förtjänat ett lämpligt antal miljoner dollar; och i stället skulle alla dessa oöverskådliga ekonomiska resurser kunna investeras i kultur och utbildning. I en helt fredlig värld skulle dessutom vapenindustrin kunna skrotas, vilket aldrig skulle kunna ske i en kapitalistisk värld, där egoism hela tiden leder till våld. Summan av detta intressanta anförande var, att I-världen måste ta vara på socialismens positiva sidor, att det kalla krigets avslutande aldrig fick avsluta de socialistiska universalidéerna, och att kapitalismen helt enkelt inte kunde ignorera och köra över socialismen utan att den måste kompromissas med. Därmed poängterades det, att kommunismen var död endast som maktmissbruk men att den aldrig kunde dö som ideologi eller utopi.

Kommunismen är alltså inte omöjlig i sig utan tvärtom som idé lika idealisk fortfarande som när Thomas More på 1500-talet tänkte ut sin "Utopia". Det olösliga problemet är dock: hur skall den genomföras utan att den för till ett sådant fatalt maktmissbruk som i Sovjetunionen, Kina och Kambodja?

En deltagare hade kommit med den mycket intressanta iakttagelsen, att hela den världsekonomiska krisen skulle kunna lösas mycket lätt. Han hänvisade till statistik som indikerade, att så mycket som 60% av världens ekonomiska resurser för närvarande uppslukades av vapenindustrin och dess olika marknader, från raketer och atombomber till Bofors och vanlig smuggling. Om dessa pengar (60% av hela världens bruttonational-produkt) i stället användes vettigt, så skulle världskrisen lösas direkt. Han poängterade också, att om U-länderna upphörde att tvingas till att köpa vapen skulle de i stället kunna åtgärda sina fattigdomsproblem, och då skulle befolkningsexplosionsproblematiken omedelbart upphöra av sig själv. Denne deltagare var en buddhist från Burma.

28.

(Johannes B. Westerberg)

Detta är inte alls en främmande tanke för de österländska religionerna hinduismen och buddhismen och allra minst för lamaismen eller den tibetanska formen av buddhism. Den enda egentliga skillnaden mellan kristen och lamaistisk åskådning ligger däri, att medan kristendomen begränsar den gudomliga inkarnationsidén till en enda person (Kristus) en enda gång i historien, är det för lamaismen fritt fram i alla tider för varje form av gudomliga inkarnationer, liksom i hinduismen. Man kan därför något skämtsamt påstå, att lamaismen är mer demokratisk, som tillåter fler personligheter att vara gudomligt inkarnerade, än kristendomen, som bara medger ett sådant fall. Det är omöjligt att säga vilkendera religionen som har rätt, då det är både vetenskapligt och filosofiskt omöjligt att ta reda på och bestämma en sådan sak.

Däremot kan man i många fall utgallra missförstånd och irrläror. Bedragare, heretiker och självbedragare har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Man kan med en viss rätt ifrågasätta mycket i den tibetanska lamaismen, såsom övertron på trolldom och demoner och förutsättningen av kriterier på en reinkarnerad lama genom yttre rent fysiska kännetecken. Detta senare rent lamaistiska fenomen är det minsann värt att undersöka närmare, då man här har en hel teologi att studera i rent konkret form. Det kan aldrig bortförklaras att så många riktiga och heliga lamor faktiskt har upptäckts och känts igen enbart på rent fysiska kriterier. Vid en närmare undersökning kan dessa rent fysiska kriterier hos andligt högt utvecklade människor te sig som ett lika aktningsvärt fenomen som den mörka vidskepelsen och tron på demoner och trolldom kan te sig som rena absurditeten. Detta senare fenomen kommer sig troligen av Tibets exceptionella rent biologiskt extrema naturförhållanden.

Inom kristendomen har man i stället desto hårdare varit på sin vakt mot heretiker och irrläror och ofta gått för långt i utgallringen av sådana. Numera har väl västerlandet efter renässansen och den franska revolutionen vuxit förbi sysslandet med häxprocesser, inkvisition och all annan vidskepelse, medan man förvånas över uppkomsten av ett helt annat slags religiösa charlataner, som fått reinkarnation och lamaism om bakfoten. Det förekom en amerikan som kallade sig Moses David som skapade sekten Guds Barn. Han fick sedermera fly till Argentina, men han menade sig på fullt allvar vara en reinkarnation av både Moses och David. En annan sådan var David Koresh, som menade sig vara en reinkarnation av Jesus, medan han i själva verket bara visade sig vara en psykopat av Guds nåde. Vi har även fenomenet L. Ron Hubbard, likaledes amerikan, som tillbringade sin ungdom bland munkar i västra Kina och uppfattade lamaismen på sitt eget sätt. Han utarbetade ett system att gå till rätta med tidigare inkarnationer och en genväg till att bearbeta sitt Karma så att ödets makt kunde uteslutas. Det spännande experimentet föll på att hans lära och system kostade så mycket pengar att så många människor blev så ruinerade därav, att han knappast själv därigenom klarade sig ifrån sitt eget Karma. Mera nyktert har i så fall teosoferna tillgodogjort sig både reinkarnationsidéns konsekvenser och följderna av dess oundvikliga Karma. Egendomligt nog har kvinnor lyckats bäst med detta, (Blavatsky, Röhrich och Besant,) medan de stora bedragarna alltid har varit män.

Det var några infallsvinklar på kristendomen och lamaismen och det förhållandet att de egentligen inte alls står särskilt fjärran från varandra. Till och med är pacifismen och respekten för livet ("Du skall icke döda") mer konsekvent i lamaismen än i kristendomen. Jag har tidigare tangerat tanken att hinduerna anser att Jesus förekom i Indien. Om han en gång förekom i Indien så kan han också ha förekommit i det omedelbara grannlandet Tibet.

29.

När vi nu ändå drar religion i tvivelsmål måste vi också en aning dröja vid de heliga sikherna med sina turbaner. En sikh får inte klippa sitt hår eller sitt skägg. Håret virar han upp och täcker han in med ett slags tätt åtsittande huvudduk. Ovanpå denna sätter han turbanen. Tänk er: långt hår uppvirat på skallen täckt av en nästan plastliknande huvudduk och ovanpå denna en tjock och varm turban, och detta i ett klimat med en normal dagstemperatur på 30-40 grader! Hur varmt måste det inte bli under denna trefaldiga skallvärmare? Man kunde förstå turbanen och huvudduken om de var flintskalliga, men varför måste de ha långt hår om de inte ens får visa det? Nej, det hela verkar inte alls förnuftigt.

Med Kim och Johannes diskuterade jag möjligheten att bege sig norrut till Kulu och Manali. Manali ligger liksom Delhi tio timmars bussresa från Simla men norrut och lär vara ett mycket vackert ställe, men Johannes avrådde. "Det är dyrt där, och dit reser mest bara rika hippies för att knarka ner sig på livstid. Där växer det nämligen cannabis vilt överallt. Res dit en annan gång när du har bättre tid på dig." Eftersom det ändå inte ingick i programmet kunde jag lätt avstå från denna omväg. Kim antydde att Manali och Kulu skulle kunna besökas i samband med en resa till Dharamsala ungefär lika långt norrut men längre åt väster.

Ett ställe som jag måste rekommendera till alla Simla-besökare är kaffehuset, "The Indian Coffee-House", ett utomordentligt trevligt gammaldags ställe med gott kaffe och bästa tänkbara stämning, ungefär som i gamla Wien. Man har här hela London-sekelskiftesstämningen kvar. Det ligger strax nedom Kiplings "Scandal Corner" ett femtiotal meter ned för backen eller precis under den röda anglikanska kyrkan, den som numera är bibliotek. Den vita eller ljusgula anglikanska kyrkan, "Christ Church", används numera för gudstjänst bara en gång varannan vecka, medan, som sagt var, den katolska är mera levande.

Mera intressant än allt vad den ekonomiska konferensen kunnat tänkas innehålla var för mig vad Johannes och Kim sade till mig personligen. Johannes framtidsplaner var både intressanta och oroväckande. Direkt från Simla tänkte han bege sig upp till Kashmir och blanda sig i tvisterna där mellan hinduer och muslimer. "Tyvärr tror jag knappast att ni någonsin får se mig i Skandinavien mera. Här är för mycket att göra, och i vart fall kommer jag inte tillbaka förrän kommunistpartiet i Kina är upplöst, Sinkiang och Tibet självständiga och den militant galna formen av islam har konsumerat sig själv. 1968 i Tjeckoslovakien svor jag att aldrig ägna mig åt ett normalt mänskligt liv förrän den politiska kommunismen som förtryckarmakt var utrotad, och den är ännu inte utrotad ur Kina och Nordkorea. I Iran dominerar ännu terrorformen av islam, och sådant är för mig likvärdigt med kommunistisk diktatur. Så till Sverige och Finland kommer jag ännu inte på ett tag. Dessutom är Himalaya mitt adopterade hemland. Jag har vänner överallt där det finns tibetaner, och deras land sträcker sig från Karakoram till Koko Nor och Chengtu. Detta fria land innefattar hela norra Indien med Nepal och Bhutan, och med Kims hjälp kan jag nu få giltiga papper i ordning för vistelse i Indien på livstid. Indien förblir den bästa språngbrädan för konstruktiv verksamhet i hela Asien. Så du får träffa mig här i fortsättningen, men din ekonomiska situation oroar mig. Din Tibetresa torde ha givit dig djupa ekonomiska sår. Kom inte för min skull eller för Asiens skull i fortsättningen, utan kom bara för din egen skull."

Mest hade det glatt honom att jag hade sett så frisk ut. "Senast vi sågs i Lhasa kunde du ju knappt stå på benen av blekhet och svaghet. Du hade ju nästan skitit ihjäl dig." För mig hade det varit ett lika stort nöje att se honom så ledig och frisk och identifierbar ut igen. Vi hade ju inte setts på tre månader.

Det var de yttre omständigheterna som hållit mig kvar i Lhasa. Jag hade inte velat skiljas från mina vänner förrän alla omständigheter kring konferensen varit avslutade, och framför allt hade jag inte velat lämna Tibet och Lhasa utan en försäkring om fortsatt kontakt med doktor Sun, Lhasakonferensens kinesiske representant, som slagit så många av oss med häpnad. Detta hade jag fått, men det hade kostat mig återstoden av min hälsa. Jag dukade nästan under av överansträngning. Doktor Sun blev då den som tog hand om mig, Johannes och Kim överlämnade mig helt i hans vård medan de själva måste bege sig ur landet söderut, och den kantonesiske doktorn tog öm vård om mig enligt alla konstens regler med många givande akupunkturkurer. Han utverkade tillstånd av myndigheterna att ta mig med sig till Chengtu, där han och jag lärde känna varandra närmare under månader av intim samvaro. Han kunde hela Kina och hade kontakter med motståndsmän och regimkritiker överallt, men just emedan han hade så många sådana trådar i sin hand fick han vara ytterst försiktig. För att ta mig ut ur Kina måste jag flyga till Hongkong och därifrån till Thailand, där jag återhämtade mig helt i den ljuvliga värmen, tills det blev dags att återuppsöka Johannes och Kim i Simla för den stora konferensen där om hela Asiens ekonomi — och världens.

Jag kände mycket för att från Simla resa ner till buddhismens heligaste plats Bodhgaya nära Patna, för att stifta närmare bekantskap med buddhismens heligaste mysterier och väsen, och dessa trakter var Kims egna hemtrakter. Den intressanta möjligheten framstod att han skulle göra mig sällskap och till och med kunna erbjuda mig sitt hem, men till min förvåning avstod han: "Du är en sådan som reser bäst ensam. Du behöver all den frihet du kan få. I Bodhgaya finner du vad du behöver finna, och du behöver inte min hjälp till det. Till mitt hem och min familj hoppas jag du kan komma en annan gång. Klara dig i Indien utan mig och John. Han har någon sorts hake på dig som jag tror att du skulle klara dig bättre utan. Vad är det mellan er egentligen?" Han vågade bekänna sina innersta misstankar. "Jag vet ju att ni kommer från samma land, men det är något mer än så. Ibland när jag ser på er kan jag inte hjälpa att jag får vissa misstankar. Du har nästan alltid ett leende till hands medan John ler mera sällan, men när han ibland spricker ut i ett leende slås jag av att det är samma leende som ditt. Är ni släkt med varandra?" Jag måste le och svara som det var: "Det kan jag inte svara på, men även om vi var det så skulle ingen kunna bevisa det." Han nöjde sig med det. "Dessutom," fortsatte han, "tror jag att det är viktigare nu att jag bistår John. Det är ju jag som försörjer honom här i Indien, och även om mina resurser är outtömliga skulle han få det svårt om jag inte fanns i närheten. Han medger det aldrig själv, men han är faktiskt ekonomiskt beroende av mig för hela hans asiatiska verksamhet. Han kanske skulle klara sig även utan mig, men hans möjligheter skulle då begränsas. Så jag följer med honom till Srinagar och längre, om det behövs. Men vi håller ju kontakten i alla fall. Troligen kommer vi tillbaka hit för de värsta vintermånaderna."

Sålunda uttryckte Kim sin misstanke om att Johannes hade någon hake på mig, som om han inte alls gjorde anspråk på att ha den största tänkbara hake på Johannes.

Efter tre ljuvliga gemensamma dagar lämnade Johannes och Kim Simla tillsammans med buss mot Dharamsala, för att därifrån snarast fortsätta mot Kashmir. Ingen av oss visste när vi nästa gång skulle ses.

Jag beslöt att ta det lugnt i Simla i några dagar till i förhoppning om att min svenske kollega skulle uppenbara sig. Jag hade ju skickat honom ett enträget brev från Bangkok och inbjudit honom att komma till Simla för att få uppleva den stora konferensen, och han hade haft godheten att telegrafera tillbaka till min Simlaadress och meddela sin snara ankomst, vilket bud nådde mig när jag kom fram till Simla för sent för att kunna delta i konferensen... Dessutom förelåg ju den uppenbara risken, att min svenske kollega, som ju aldrig rest på egen hand i Indien tidigare, kunde komma bort på vägen....

30.

Därmed borde även all politisk strävan gå ut på att först och främst understödja utbildning, skolväsen och universitet, boktryckning och kulturstöd. Bokförlag som bara trycker bestsellers för snöd vinnings skull är därmed betraktade och stämplade som kulturmissbrukare. Alla resurser som används rent kapitalistiskt för spridning av dålig litteratur (ex. pornografi), dålig musik (ex. hårdrock), dålig film (porr- och reklamfilm) och blaskpress borde i stället användas för bevarande och spridning av klassiker, uppmuntrandet av melodisk och harmonisk musik, satsandet på seriösa filmer och kulturtidskrifter. Detta ansågs som självklart av alla konferensdeltagare. Manifestets författare var Johannes Westerberg, det var författat på engelska och undertecknat av alla deltagare, och dess huvudinnehåll är här återgivet i sammandrag. Själv fann jag manifestet i sin helhet alltför tungt formulerat och belastat med upprepningar för att jag skulle kunna översätta alltsammans, ungefär som Gorbatjovs böcker om Glasnost och Perestrojka.

Här är ett intressant brev från Calcutta, som nådde mig i dessa dagar:

"Tack för din vänlighet att ihågkomma mig. Min högsta önskan i livet är att utveckla internationell kärlek och samförstånd, men denna uppgift är för stor för mitt korta liv; men du och jag och många andra kan åtminstone utveckla idén därom internationellt, så att det med tiden blir helt onödigt med både pass och visum för att resa från land till land. Det måste gå så, för fredens utbredning över världen är det enda som kan göra det möjligt för mänskligheten att överleva.

Jag har många goda idéer om hur man skall tjäna pengar för att kunna satsa dem på utvecklingen av sann internationell kärlek, vilket kommer att kräva stor hängivenhet och stark viljekraft. Fyra punkter är vitala:

1. All nationellt bunden religion måste avskaffas.

2. Alla former av kultur måste respekteras.

3. All miljöförstöring måste avbrytas.

4. Alla rasmotsättningar måste överbryggas genom ett konsekvent genomfört system av internationella äktenskap. ("Inter-continental marriage".)

Allt detta är enkelt att säga men mycket svårt att genomföra i praktiken, då all politik står hindrande i vägen; men jag uppskattar mycket alla dessa hippies och musiker från väst för deras toleranta vidsynthets skull; de förenar på sitt sätt hela världen i en internationell kärleksanda, och det är kanske just de som kan förena hela världen genom kärlek och musik. Än en gång, tack för ditt brev, och det bästa jag kan sända dig är min sanna kärlek och bästa välgångsönskningar för hela din familj och alla dina vänner.

P.S. Min engelska är inte den bästa, och jag är glad om du korrigerar den. Rätta mig om jag har fel:

Somerset Maugham, Erich von Däniken, Jules Verne, Leo Tolstoj, Goethe, William Wordsworth, Shakespeare, Rabindranath Tagore, Jean-Paul Sartre och alla de andra, allt vad de har skrivit är bara kopior av mången okänd författare, och alla deras sanningar fanns redan i Bibeln, Koranen, Bhagavad-Gita, Ramayana eller Mahabharata, och alla de religiösa böckerna är bara återsken av antika försvunna civilisationer såsom Veda- och Inkakulturen med andra förlorade civilisationer som alla förstördes genom våldets dårskap och vanvett. Detta är min åsikt, och det är vår uppgift och vårt ansvar som tänkande människor att motverka allt våld så att kärlekens och fredens tidevarv någon gång äntligen kan inledas.

31.

"De är dina," sade han. "Tag du vara på dem och samla dem åt mig. De kanske kan utgöra en del av en intressant samlingsbok någon gång om de aktuella skeendena här i Himalaya."

"Menar du att jag får behålla dem?"

"Givetvis."

Och han vägrade ta dem tillbaka.

Därmed närmade sig min högst märkvärdiga och innehållsmättade Simlavistelse sitt slut. Jag kände att jag hade fullbordat mitt värv och egentligen bara hade att återvända till Sverige, om jag inte ville resa vidare på egen hand i Indien, vilket jag dock inte kände mycket för. Min vän skulle däremot fortsätta till Bodhgaya, Darjeeling och Calcutta, och han lovade att skriva regelbundna brev hem till mig i Norden. Jag kände mig nästan som hans utvalda korrespondent.

Återresan gick smärtfritt. Jag kunde boka om mitt flyg tillbaka till Sverige från Goa till Delhi, så jag slapp den omständliga resan till de heta tropikerna i det drypande Goa. Flygresan avlöpte utan äventyr, och jag blev inte ens sjuk på vägen, inte ens när jag kom hem.

Ivrigt började jag nu sortera och ordna mina indiska dokument. Jag hade fått en uppgift i livet! Ganska snart började min väns brev från Indien komma. Här är några avsnitt av hans reseskildring och upplevelser i Darjeeling och Calcutta:

32.

I detta virrvarr satt man alltså inregnad medan man tvekade mellan att fara till Gangtok eller Kathmandu. Slutligen lyckades man få en bussbiljett till Gangtok på kort varsel, det blev en frenetisk morgon av spring mellan hotell och busstation, biljettkontor och packning, någon lunch blev det inte, och så satt man på bussen till Gangtok i Sikkim, där det skulle råda polisstrejk och oroligheter. Jag hade avråtts från att försöka bege mig dit men åkte på vinst och förlust.

Vägen till Gangtok är makalöst vacker. Den slingrar sig upp för Himalaya längs med en underbart naturskön floddal som aldrig tar slut utan som bara blir vackrare hela tiden. På halva vägen far man över Teestabron, som bara ett fordon får fara över åt gången i högst 10 kilometers hastighet. Bron är förbjuden att fotografera.

Fyra mil från Gangtok passeras gränsen till Sikkim. Jag var den enda i bussen som inte var inhemsk, så jag kallades ut för kontroll av gränsposteringen. Jag hade tidigare granskats av militärkontrollen i Siliguri (New Jaipalguri) utan några problem. Men här visade sig nu plötsligt föreligga ett problem. "Var är ditt visum?" frågade mig officeren och bläddrade förgäves flera gånger genom mitt pass utan att finna rätt stämpel bland urskogen av gränspasseringsminnen. Själv bläddrade jag sedan lika förgäves på samma fåfänga jakt efter en visumstämpel. Jag hade ansökt om visum i oktober och fått det, men av någon anledning hade mitt visum sedan aldrig införts i mitt pass och givits mig till handa. Där fanns bara en stämpel som godkände mitt intrång i landet men inget visum. Jag visade denna stämpel för officeren, men det var inget visum.

Här hade jag alltså kommit in i Indien utan visum, vilket inte upptäcktes förrän jag kom till Sikkim. Av någon anledning hade arrangören av min resa misskött min visumfråga så att jag visserligen fått visum men inte fått det med mig. Därmed var Sikkim stängt för mig och inte bara Sikkim utan även Nepal. Det gällde ju nu att se till att inte fler indiska myndighetspersoner fick upp ögonen för att jag befann mig i Indien olagligt utan visum. Om det gjordes sak av det kunde det sluta i ett ändlöst trassel av världens snärjigaste strul.

Därmed var jag även i Darjeeling olagligt, då formellt ingen utlänning fick komma till Darjeeling utan visum och vistelsetillstånd. Utan det ena kan man aldrig få det andra.

Jag kunde alltså varken bege mig till Sikkim eller till Kathmandu. Dock kunde jag inte klaga. Jag hade i alla fall fått se det mesta av den vackra resvägen till Gangtok, och militärerna och andra var mycket hjälpsamma i att skicka mig tillbaka. I Kalimpong fick jag en taxi tillbaka till Darjeeling, som jag alltså nu återvände till fullt medvetet illegalt. Bussbiljetten till Gangtok hade kostat mig 55 rupier (14 kronor), endast en fjärdedel av resan hade förmenats mig, och jag fick en taxi tillbaka till Darjeeling för 50 rupier (12:50 kronor). Jag gav chauffören 60 (15 kronor) och var glad över att få vara tillbaka i ett Darjeeling som nu tycktes börja klarna upp.

Nu måste Kathmandu och Gangtok vänta på mig till ett annat år. Johannes hade kunnat förse mig med en förfalskad visumstämpel, om jag vetat om det när jag var hos honom, men nu var det för sent. Beklagligt var att jag inte heller då passat på att besöka Kulu och Manali, vilket inte hade berett några problem från officiellt håll.

Först efter dessa strapatser och motgångar kände jag mig mogen för att våga uppsöka min gode vän från förra året Sri Ram. Skulle jag hitta honom? Det första försöket på förmiddagen misslyckades. På eftermiddagen försökte jag mera metodiskt fråga mig fram. Alla ville hjälpa mig men ingen kände honom. Det verkade som om han hade försvunnit och aldrig existerat. Då kom en yngling på att det måste vara palmisten, han som spår i händer, som bodde högre upp på sluttningen närmare Fredspagoden. Jag försökte där och hittade honom. Det var bara det att han aldrig hade spått i någons hand.

Han blev mycket glad över mitt oväntade besök och bjöd genast på te hinkvis och middag. Han hade inte fått mitt brev under året och således inte heller de pengar jag skickat honom, men det var möjligt att de väntade på honom hos hans son i sydligaste Indien. Vårt samtal var hjärtligt och animerat, och jag fick rätta hans senaste noveller. Han hade tydligt gjort framsteg sedan senast, överst i hans senaste trave nya böcker låg en Thesaurus, Bröderna Karamasov, en lärobok i hebreiska, Maupassants noveller och Robert Burns dikter. Denne fenomenale man behärskar hindi, urdu, sanskrit, persiska, arabiska och engelska men vill helst bara hålla sig till engelska. Han har vandrat omkring i hela Indien och kan hela sitt land och alla dess folk utantill, han har blivit slagen av poliser och mörbultad av etablissemanget hela sitt liv, han är helt självlärd och har ett universum av livserfarenhet och sund naturfilosofi att bjuda på. Han var gladare i år än förra året och verkade yngre än någonsin, men han börjar se sämre och har redan starka glasögon, vilket bekymrar honom en aning. Han är i övre femtioårsåldern men är i god form och har alla tänder i behåll. Flera av hans senaste noveller var underbara, och det var mycket lärorikt att få se andra besökare i Indien från Europa genom hans ögon och hur han upplevat dem. De flesta européer i Indien verkar för hinduerna som arroganta och viktiga, självupptagna stroppar som aldrig kan koppla av och som är mycket misstänksamma, rädda och snarstuckna. Lyckligtvis fanns det emellertid undantag.

Han har en specialitet som han är unik för. Med sin oöverskådliga erfarenhet av alla tänkbara missförhållanden i Indien kan han i en enkel komposition presentera något politiskt eller religiöst spörsmål som mynnar ut i ett olösligt problem som ställer hela ifrågavarande politiska eller religiösa etablissemang på huvudet. Dessa kritiska essayer kan vara ytterst obehagliga i sitt sätt att sätta fingret på den sjuka punkten. Exempelvis beskriver han i en novell en paradisisk sjö som upptäcks av turismen. Först kommer det bara några harmlösa vandrare dit, sedan börjar turisttrafiken, sedan börjar man såga ner träden för att bereda plats åt varustånd och kommers med krimskrams och coca-cola, sedan börjar trafiken komma, man måste dra fram en bättre väg och bereda plats för hotell och busstrafik, kalhyggena fortskrider, sedan kommer grävskoporna och sprängningsmaskinerna, man börjar spränga bort klippor och berg som står i vägen, och till slut är paradissjön förvandlad till ett indiskt socialt kaos med smuts och elände och miljöförstöring som bara sprider sig mer och mer, borta är då redan alla de exotiska fåglarna, den sällsynta faunan och den naturliga friden, som är avlöst av skrällande rockmusik. I den mån det finns några trän kvar är de sjuka eller döende. Och turisterna börjar tröttna på hålan, som inleder sin oändliga ekonomiska och sociala nedgång.

Detta är tyvärr också själva Darjeelings historia. Första gången man kommer dit märker man det inte, men andra gången upptäcker man de djupa såren i naturen. Framför Tiger Hill, till exempel, är stora arealer skog skövlade bara för att göra synfältet bättre för turisterna; inga träd får ju stå i vägen när turister kommer för att betala för att få en utsikt. Tiger Hills turistjippo är sedan rena cirkuskarnevalen. De kommer i tusental och trängs och tutar och dånar med sina bilar till ackompagnemang av skrällande rockmusik, (olika från olika bilar som blandas med varandra i olika tonarter och rytmer som skär sig,) och står sedan där och velar i två timmar medan de fryser i väntan på soluppgången. Ett av världens vackraste och unikaste naturspektakel är sålunda förvandlat till ett hysteriskt oredigt cirkusjippo. Naturen kommer bort alldeles.

I Darjeeling har utvecklingen varit smärtsam och ibland lett till tragiska kravaller. Sålunda gick Röda Korsets hus upp i lågor för några år sedan liksom det väl situerade Hotel Mount Everest. De har inte restaurerats, ty oron är ständigt latent, Darjeeling är en stor stad som trängs på en liten klipphylla, trängseln i centrum är värre än i Benares, och vid de värsta sociala eruptionerna förlorade 200 mänskor livet och blev tusentals hem förstörda. Utvecklingen... befolkningsexplosionen... fattigdomen... trångboddheten... den ständigt ökande turisttrafiken... — allting mynnar ut i en ständigt accelererande miljöförstöring, som aldrig kan repareras. Darjeelings Röda Kors-hus och ruinerna av det ståtliga hotell Mount Everest är som tronande monument över denna mänskliga tragedi.

Likväl är Darjeeling en av Indiens mest fantastiska städer. Där möts Tibet, Nepal och Bengalen, det är ett forum för alla Asiens idealismer, där har Tibet en stark sak samtidigt som alla andra religioner etablerat sig där genom stiftelser och intressanta samlingsplatser, för resenären är det en språngbräda mot hela Himalaya med Sikkim och Nepal inom en armlängds räckhåll, och sceneriet är unikt och oöverträffbart — i vackert väder. Det bör framhållas att alla de bästa restaurangerna, hotellen och affärerna är tibetanska. Bland restauranger kan jag speciellt rekommendera Lhasa Restaurant, bland hotellen Shamrock (tibetanskt) och vandrarhemmet (tibetanskt), och alla kuriosa-affärer är tibetanska. Frihetsrörelsen för Tibet är starkare här än Gurkharörelsen för ett självständigt Gurkhaland. Gurkorna har kommit av sig genom dumma våldsmetoder och överdrifter, men den tibetanska frihetsrörelsen har kanske ingenstans en mera pålitlig moralisk grund än här. Den närmaste vägen till Lhasa från Indien går här genom Sikkim, vilken var en av de vägar som Dalai Lama kom till Indien längs, fast han flydde längre österut över Tawang. Här finns även flera tibetanska flyktingkolonier med utsökta konsthantverk att bjuda på.

33.

Det märkligaste med Guahati var dock att jag var den enda vita mannen som sågs till i hela staden. Västerlänningar förefaller ovanliga här, och fördelen med det är att man slapp bli trakasserad. Väl blev man betraktad med intresse av varenda människa, men inte en enda betraktade en som en utpressningsmöjlighet. Troligen är det så överallt i de nordöstra territorierna, varför det vore tacknämligt att återvända hit och utforska landet närmare, framför allt Shillong, "Indiens Skottland". Även Imphal vore intressant att besöka bara för att uppleva de omständigheter som den oförglömlige Max Chablon lämnade denna världen under, och givetvis det kristna Nagaland. Alla dessa länder gränsar till Burma, som också är ett land som ropar på hjälp och där det finns mycket att uträtta framför allt politiskt.

Knappt hade jag börjat fantisera och drömma om Imphal, så fick jag till rumskamrater ett glatt sällskap unga soldater som bjöd på indisk rom, som faktiskt inte var så dålig. Den indiska whiskyn lär vara opålitlig och kunna smaka allt från champagne till ricinolja, men dessa kamrater höll rommen som en mer pålitlig vara, och jag övertygades av deras konkreta argumentering med ovedersägligt bevis ej utan verkningar. De skulle alla till Imphal. En av dem hade aldrig sett en engelsman förut och var så intagen av sin upplevelse av mig att han bad mig följa med till Imphal. Tyvärr måste jag tacka nej både av tidsskäl och praktiska skäl: jag hade redan med byråkratisk möda lyckats försäkra mig om en platsreservation till Calcutta, och, som sagt var, i saknad av visum var jag egentligen portförbjuden redan i Guahati, och Imphal hörde till de mest förbjudna nejderna i Indien i synnerhet för utlänningar. Han lämnade mig dock sin adress och bad mig verkligen komma till honom i Imphal ett annat år när jag hade mera tid. Sedan drog de fem unga soldaterna ut på en whiskyrunda i staden medan jag lämnades åt mitt tåg.

Resan till Calcutta tog 26 timmar och erbjöd mycket positivt ressällskap. Ovädersmolnen hängde fortfarande över Darjeeling och Kanjenjunga, så ingenting lockade mig att stiga av i Siliguri: Indien tycks vara drabbat av en sällsynt eftermonsun. En av ressällskapet hade varit i Tawang i närheten av Tibet i den västligaste delen av Arunachal Pradesh, ett stort buddhistkloster på 3000 meters höjd som utlovade ett intressant besöksmål i framtiden. Två damer kom direkt från Gangtok och förhörde mig noga om Tibet. Den ena var mycket angelägen och vacker och fick mig att prata mig fullständigt hes om Tibet, då hon ställde mig många frågor. Hon ställde sig kritisk till att tibetanerna inte tycktes göra någonting själva åt sin sak. Hon menade att de bara såg på när deras kloster förstördes och förföll och väntade sig att resten av världen skulle göra allt för dem. "Men vad kan väl buddhistiska munkar och nunnor göra när kineserna kommer med flygplan och bombar deras kloster?" invände jag. "Hur kan väl ett pacifistiskt folk försvara sig mot k-pistar och tanks? Det enda de kan göra är att sten för sten långsamt bygga upp sina kloster igen när kineserna förstört dem färdigt, och det tar tid, då kineserna inte ens låter dem få ha sina pengar och ännu mindre rörelsefrihet eller rätt att arbeta med vad de vill och bäst duger till." Och så höll vi på tills jag var fullständigt hes. En yngre man i samma kupé blev det sedan som gav mig nattkvarter i Calcutta.

Tåget var då tre timmar försenat och kom fram efter midnatt till Sealdahstationen, där det inte gick att få något "retiring room", vilket var lika bra det, då standarden på denna station var anmärkningsvärt låg även jämfört med vanlig Calcuttaslum. Min reskamrat bodde emellertid i närheten, och han tog mig in i sitt hus utan några reservationer. Det var ett vackert hem i tre våningar, och familjen härstammade från Ramakrishna — han och hans fru jämte Vivekananda hängde på väggen tillsammans bland övriga släktingar. Min vän var enda barnet, och hans onkel var pensionerad och gick hemma hela dagarna medan båda föräldrarna arbetade. Min unge värd var själv ingenjör.

På morgonen försökte jag få tag på min Calcuttavän från förra året, men telefonnumret han hade lämnat förde mig till en dam med samma namn som inte kände till honom. Tydligen var han en bror till hennes man som bara kom och hälsade på någon gång då och då. I brist på annan adress hade han lämnat sin brors adress, och hans bror kändes tydligen inte vid honom. Ytterligare ett komplicerat indiskt mysterium.

I stället träffade jag på två andra intressanta herrar. Den ena hade en dotter inom den indiska televisionen i Delhi, och han blev eld och lågor över konferensen i Simla, som just rörde hans specialistområde: motsättningarna mellan I- och U-världen, den nya kolonisationen av tredje världen genom videovåld, rockmusik och coca-cola, den skandalösa vapenindustrins globala korruption och fördärv för vars skull president Kennedy och Olof Palme blev skjutna, och så vidare. Han visste mycket om saken.

Den andra var läkare hos moder Teresa, vars sjukhus jag passerade, där han arbetade nattetid. Jag passerade det under dagen på väg till College Street, där Indiens främsta och flesta bokaffärer finns, och vi hade ett intressant samtal om kristendom, aids och läkarvetenskapen. Han trodde inte på några medicinska metoder mot aids utan ansåg att denna världsfara endast kunde kommas åt längs andra mer esoteriska vägar. I samma veva kan jag rekommendera restaurang Khalsa, ett utsökt ställe drivet av sikher, där jag hade mitt bästa mål mat hittills i Indien. De hade en träffande slogan: "Vi tror bara på Gud. Alla andra måste betala kontant." För första gången i Indien orkade jag inte med allt jag fick på tallriken, fastän det bara var vegetariskt.

Genom en kuriös tillfällighet råkade jag ständigt ut för jippon vart jag än reste i Indien. I Delhi och Simla var det valrörelse med buller och bång och pamptillställningar med utegångsförbud i huvudstaden till följd av alla valkalabaliker, i Darjeeling var det Gurkharörelser och kommunister i farten, i Guahati drällde det av tungt beväpnade soldater som till och med satt vakna i tåget och bevakade det mot bomber och terrorister, som om många sådana just hade smällt av, och i Calcutta var det Kalis fest, dödens gudinna, med ren karnevalyra och fyrverkerier hela natten. Vad följer sedan? Lyckligtvis blir det ingen ny Kumb Mela i Allahabad med miljoner nakenbadare i Ganges samtidigt förrän om åtta år anno 2001. Men då! Vilket beachparty! 1989 tog man för givet att minst 200 000 skulle trampas till döds i oredan, när alla miljoner skulle hoppa i plurret samtidigt, men tragedin uteblev, och det blev bara plaskfest till tusen för hela slanten utan en enda incident.

Men hör och häpna inför denna bengaliska middag! Jag bjöds på middag av mitt värdfolk, men det var en högst säregen middag. Den bars upp på mitt rum där jag fick inta den i ensamt majestät i husets tornrum medan familjen åt för sig själva där nere. Den bestod av två kokta ägg, två sandvikare, två bananer och en hel flaska rom (42,8%) av berömlig indisk kvalitet, bästa tänkbara medicin mot allt möjligt. De hade alltså bemödat sig om att skämma bort mig med en riktigt engelsk dålig kvällsvard, och den smakade fullständigt pyton — utom rommen. Smörgåsarna vägrade jag äta, och när jag tillfrågades varför svarade jag rättframt: "Det enda bröd jag äter i Indien är indiska chaupattis!" Och de hade inte vågat servera mig sådana eller någonting indiskt! Dock var jag tacksam för rommen, som både gjorde och mådde gott inombords, medan hela Calcutta dånade av festligheter, fyrverkerier, karnevaler, nattliga dansriter och ett folkmusikliv utan motstycke — dödens gudinna Kali var tydligen en enbart rolig dam, så rolig, att det är för hennes skull som alla suttees offrar sig, (indiska levande änkor som låter bränna sig levande på sin makes bål. Det är olagligt men förekommer alltjämt. Varje gång det händer blir det eviga diskussioner i pressen, då det alltid finns de som hävdar att sutteen var frivillig och de som påstår motsatsen. Hela sanningen blir aldrig helt klargjord, varför diskussionerna och de juridiska turerna fortsätter i det oändliga, som om det inte räckte med att änkan redan hade bränts levande.)

En hel flaska rom, och ett helt Calcutta utbrett framför mig i total festyra, — fest och rus överallt, en glädje utan gränser, en total lössläppthet till gudinnans ära, en universal-berusning utan måtta eller någon begränsning i en av världens största och fattigaste men även mänskligaste städer — min indiska lycka var fullkomlig."

34.

En bekant till mig hade några gånger berättat för mig om en underjordisk tidskrift som förekom i staden. Jag var inte intresserad av sådant, då jag likställde all underjordisk litteratur med pornografi eller något ännu värre, — men så en dag lånade han mig ett exemplar av tidskriften. Där fann jag till min omåttliga häpnad att min vän förekom som en av korrespondenterna.

Denna tidskrift var ett slags språkrör för tydligen en underjordisk politisk förening vars verksamhet omfattade hela jorden, som en sorts politisk motsvarighet till Greenpeace och Amnesty International. Naturligtvis måste min vän förekomma där! Det var ju precis hans område!

Jag blev genast prenumerant. Min gåtfulle ödesbroder förekom i tidningen som recensent av litteratur och korrespondent för tibetanska frågor, men tydligen hade han svårighet att komma tillbaka in till Tibet. Hans reseskildringar förekom i tidningen som följetonger, och en av dessa följetonger handlade om Tibet fastän han aldrig återbesökt landet.

Här har jag nu plockat ut de artiklar av honom i tidningen som har haft med Tibet att göra:

"Egendomligast var dock missödet att i Sikkim råka ut för det faktum att ens indiska visum inte existerade. Detta hade kunnat resultera i helt beskuren rörelsefrihet och till och med utvisning omedelbart, men det var illa nog att därmed Sikkim och Nepal förblev stängda för mig. Det var på ett liknande sätt som Johannes karriär som framgångsrik dokumentförfalskare började. Någonstans i någon muslimsk sovjetrepublik råkade han ut för att någon myndighet slarvat med hans dokument. Han fick helt enkelt retuschera arbetet för att kunna fortsätta, och så var han inne på den linjen och är väl idag en expert.

Om Kim, den andra huvudpersonen bland mina vänner i Indien, borde jag även berätta något. Han hör till en gammal rik buddhistisk jordägarfamilj i Bihar, och han har fått den bästa tänkbara utbildning delvis i Europa, i Oxford, Heidelberg och Lund. Han talar alltså svenska men med en viss skånsk brytning, vilket man inte väntar sig av en bihari. Det händer ibland att han återkommer till Europa, hans intressen är enbart inter-nationella, och han har kontakter överallt. Hans riktiga namn är inte Kim, som bara är ett gammalt smeknamn från barndomen, men han är mycket mån om att inte figurera offentligt med sitt familjenamn. Det kan ha att göra med hans familjs sedan sju-åtta århundraden känsliga ställning i Bihar efter buddhismens tillbakagång.

Ett av resans sällsammaste ögonblick var dock mitt återseende med Sri Ram i Darjeeling. Ingenting hade kunnat glädja honom mer än att jag bara dök upp och hälsade på honom direkt i hans tarvliga hydda med jordgolv i ett rum utan kök med härd på golvet och hela rummet fyllt av bara böcker och en säng för honom och hans lilla hustru. Det var ett mycket kärt återseende som jag aldrig hade velat missa för allt gott i Indien.

Resans vackraste upplevelse var dock Bodhgaya. Ingenstans i Indien har jag någonsin blivit så väl emottagen som där, och likväl var jag en fullständig främling. Den översvallande välvilja och godhet som jag mötte där kan bara förklaras på ett sätt: på något sätt måste de ha känt på sig att jag inte var främmande för buddhismen. Till och med mannen i entrén som tog avgifter för varje kamera av varje turist vägrade ta emot någonting av mig, fastän jag ville betala helt frivilligt. Och av min ögonblickligen gode vän Shahabuddin fick jag till och med pengar till skänks för både rickshawskjuts och entréavgift, som om han såg det som en skändlighet att jag skulle behöva betala själv.

Den stora lyckträffen var dock Calcutta, att råka ut för att bli inbjuden till ett hem bara några hundra meter från Sealdahstationen, och att denna familj var samma familj som Ramakrishnas — man ramlade rakt in i hjärtat av Indiens finaste kultur, — vars hem är Calcutta.

Hur mycket mera gripande och levande är då i jämförelse med madame Suyins pro-kommunistiska romaner den lilla enkla dokumentära romanen "Den lilla kvinnan" om en engelsk amatörmissionärskas enastående arbete och heroism under kriget för att rädda hundratals barn över bergen undan japanerna. Författaren Alan Burgess var en journalist vid BBC som råkade få nys om denna lilla kvinna, varpå han passade på att intervjua henne och dokumentera hennes historia. Den kommer att förbli lika klassisk som Han Suyins "A Many-Splenoured Thing" och liksom den (filmatiserad med Jennifer Jones) även dramatiserad på film med självaste Ingrid Bergman (en betydligt mer manhaftig kvinna än bokens och verklighetens) i färg och cinemascope ("Värdshuset Sjätte Lyckan").

Vi ska framledes fortsätta bekanta oss med författare och böcker om Kina. En av de främsta kännarna av denna värld var Edgar Snow, som även fick ett utomordentligt politiskt inflytande i processen med att bryta Kinas isolering.

Men samtidigt får man aldrig glömma Kinas baksida, förtrycket av Tibet och Sinkiang. Nyligen avslöjades koncentrationsläger i Sinkiang med omkring tio miljoner interner. Hur ynklig och föraktlig ter sig inte hela den kinesiska femtedelen av världen inför några torterade tibetanska lamors stilla vädjande till vanligt mänskligt förnuft hos kineskommunistiska ideologer med ansvar för nationers kulturlikvidering och folkutrotning, där allt förnuft begravts och försvunnit under vanvettig ideologisk hjärntvätt.

Detta problem, som är alla ideologiers gemensamma nämnare, kommer även framöver att diskuteras med doktor Sandy. Vi talar inte om var han befinner sig, men det lär snart bli en ny reseskildring från ett land som åtminstone vår tidskrift inte har besökt tidigare.

1. Du känner mig. Vi är från samma land, och jag är inte väl sedd i Tibet just nu. Kineserna har inte satt något pris på mitt huvud, men de vet mera om mig än vad de borde veta. Jag kan inte resa till Tibet själv för närvarande.

2. Vi planerar en konferens i Katmandu. Just nu kan mer göras för Tibet utifrån än inifrån Tibet. Du anar inte vilka långtgående följder vår Lhasakonferens redan har haft. Jag vill inte gå så långt som till att påstå att en kombinerad konspiration mellan Tibet, Sinkiang, Mongoliet och Indien mot Kina är ett faktum, men det är ett faktum att centralmakten i Kina håller på att förlora sitt ansikte, och det är ett av våra mål. Upproret i Sinkiang i september i fjol slogs brutalt ner, ingen vet med hur många döda, men därmed tändes ett outsläckligt uppror i framför allt uigurernas mentalitet. Tyvärr har dock vår vän doktor Sun från Kanton arresterats, och därmed har vi förlorat en av våra viktigaste stöttepelare för vår verksamhet i Kina. Nya håller på att organiseras.

Dessa är de två viktigaste anledningarna. Kom till Katmandu i stället. Det är ännu inte bestämt när konferensen blir, men det blir säkert inom ett år.

Om du väljer att ändå göra din resa till Tibet i september är nackdelarna som följer:

1. Du kan bli föremål för undersökning av de kinesiska myndigheterna. De skulle välkomna dig in i landet bara för att få lägga beslag på dig. Detta kunde äventyra både din resegrupps och din Skolförenings säkerhet.

2. Har du råd med en sådan ekonomisk påfrestning efter förra årets ekonomiska turbulenser?

Kim ber hälsa. Han är uppe hos mig nu. Här är som mest idealiskt just nu, och nu är rätta tiden att längta hit och avundas oss som är här.

Med allt gott från världens vackraste nejder,

Johannes."

35.

Invändningar mot Paul Scott (1920-78)

Hela historien kunde berättas i en liten kort roman på 200 sidor. De tre huvudpersonerna är anglo-indiern Hari Kumar (Harry Coomer), den enda fängslande personligheten, som talar engelska bättre än någon engelsman, som älskar en vit engelsk lösaktig dam och därför råkar illa ut för översittaren Ronald Merrick, en homosexuell sadomasochistisk enarmad överste som slutligen blir mördad av något av sina oräkneliga offer, samt den gamla kristna damen Barbie Batchelor, som förlorar sin kristna tro och dör. Några intressanta bipersoner är inledningsdamen Edwina Crane, en missionärska som till slut får spader, klär sig i saree och begår suttee utan att någonsin ha varit gift, samt några andra damer som dör eller får barn.

Visst är huvudskeendet intressant, men den våldtäkt på Hari Kumars engelska fästmö som han inte begår men får skulden för ältas i det oändliga genom alla fyra romanerna fastän den första redan uttömt ämnet, och den andra manliga huvudpersonen, som dominerar samtliga fyra romaner mer än Hari Kumar, är en osmaklig och osund typ som ständigt blir värre, som egentligen bara blir intressant först genom omständigheterna kring hans död. De två gamla damerna Barbie Batchelor och Edwina Crane räddar persongalleriet medan alla andra figurer är tämligen blodlösa.

Man kan med fog fråga sig vad sådana engelsmän hade i Indien att göra. De är torra och kalla, de tycks bara tänka på sig själva och betrakta sitt herravälde i Indien som deras rättighet till att bruka denna subkontinent för ältandet av sina personliga problem i, och de kommer aldrig ur fläcken. De tycks inte ens se eller uppleva det Indien de lever i.

Romansviten handlar bara om de sista engelsmännen i Indien och hur synd det var om dem. Den handlar inte alls om Indien. Gandhi behandlas som en dåraktig fiende, Subhas Chandra Bose som en nazist och förrädare, Nehru som en opportunist och Djinna som en demagog. Det är kanske sant att de var detta, men deras betydelse för Indien blev lika stor som Churchills blev för det andra världskriget.

Kort sagt, böckerna är ytliga, intetsägande och föga levande. Då framstår John Masters betydligt enklare Indienromaner som tio gånger mer blodfulla, dramatiska och närmare Indien. Masters har fantasi, han förstår Indien och dess mentalitet, han kan både genomskåda och njuta av Indiens mysterier, medan Paul Scott går förbi som en blind och missar hela föreställningen för att bara grubbla över sina egna sexuella problem.

Dessa samtal är naturligtvis bokens intressantaste delar jämte historiken över röda arméns över 900 mil långa marsch från södra Kina via Tibet till närheten av Manchuriet och Yttre Mongoliet. Snow är fascinerad av Maos personlighet men ingalunda duperad utan genomskådar från början Maos gränslösa fåfänga och anlag för storhetsvansinne. Snow ser genast att kommunisterna kommer att segra över Kina, och han välkomnar deras seger, men han ser deras oundvikliga seger inte som något som de och Kina förtjänar, utan segern måste bli deras bara därför att Kuomintang skött sig så illa.

Om Mao var lätt genomskådad för en skarp journalist som Snow, så var Chang-Kai-Shek betydligt svårare genom sin kallare personlighet, striktare hållning och drygare attityder. Han fick inte umgås med Chang-Kai-Shek som med Mao. Ändå lyckas han även åskådliggöra Kuomintangs tragedi.

Kuomintang var ett socialdemokratiskt parti som tog makten i en revolution 1911 som störtade det uråldriga kejsardömet. Dess grundare och ledare var den framsynte humanisten doktor Sun-Yat-Sen, som tyvärr led av bräcklig hälsa och måste lämna politiken alltför tidigt. Hans efterträdare blev Chang-Kai-Shek, som var av mer militärisk läggning och som bestämt tog avstånd från kommunismen. Efter hand som kommunisterna blev starkare i Kina utvecklades gradvis och mycket långsamt ett traumatiskt inbördeskrig mellan Kuomintang och kommunisterna. Detta utnyttjade Japan till att genomföra sin imperialistiska expansionspolitik på Kinas bekostnad. Samtidigt som Kina låg i krig med Japan låg det i inbördeskrig med sig självt.

Chang-Kai-Sheks tragedi var att han tvingades välja en vän bland två dödsfiender. Om han valde Japan till stöd mot kommunisterna skulle han bli sitt eget Kinas fiende. Om han valde kommunisterna till stöd mot Japan skulle han aldrig bli kvitt kommunisterna. Han gjorde aldrig valet. Han tvingades att samarbeta med kommunisterna mot Japan genom en kupp i Sian 1939, då hans egna gjorde myteri och tvingade honom träffa sitt val genom en regelrätt kidnappning. Därmed visste han att han och Kina skulle förlora mot kommunisterna även om de tillsammans skulle besegra Japan.

Ännu intressantare är dock Edgar Snows andra bok, hans memoarer, som kom ut trettio år senare. Där berättar han mer i detalj om sitt liv i Kina och även om sina vistelser i andra länder som Indien, Bali och Sovjetunionen. Hans erfarenheter av människor som Gandhi och Franklin D. Roosevelt är oförglömliga.

Emellertid slocknar han 1950. Hans tid är 30- och 40-talet, han tillhör andra världskrigets romantiskt överlägsna krigskorrespondenter vars tid är förbi i och med att kriget är över, och bittert delar han president Roosevelts resignation och farhågor inför framtiden när misstaget begås att atombomben används i krig och det av Amerika.

Han följer med Mao fram till revolutionen och segern 1949 men lämnar honom där vid den blivande mäktigaste diktatorns i världen definitiva triumf. Han genomskådar inte att Mao kommer att bli ännu mera cynisk och omänsklig som diktator än Chang-Kai-Shek, han tar inte upp någon av de katastrofer för Kina som Mao genomförde utan förblir Maos trogne amerikanske beundrare och krönikör. Detta är Edgar Snows begränsning. Han stannar i historien 1950 och kommer inte längre.

Därmed blev han ett utmärkt diplomatiskt verktyg för Kina och Mao när de ville släppa in Nixon i Kina 1972. Edgar Snow blev nyckellänken. Efter Nixons sensationella framgång hos Mao dog Edgar Snow 1972 bara 67 år gammal. Han var årsbarn med Dag Hammarskjöld, Sven Stolpe och Greta Garbo.

Mera rättvis mot monstret Mao är då Jung Chang, född 1952, i sin redan klassiska familjekrönika "Vilda svanar" från 1991. Familjen hon skildrar är hennes egen. Huvud-personerna är hennes mormor, hennes mor och far och hon själv. Romanen är genomgående sakligt och enkelt skriven, inga överdrifter förekommer, ingen romantisering och ingen dramatisering, utan allt är autentiskt dokumentärt från början till slut. Här får man se hela den tragiska dekadenta korrumperade Kuomintang-eran, hur den hoppfulla kommunismen långsamt gradvis förvandlades till en fullständigt omänsklig och totalitär skräckregim, hur hela Kina förvandlades från ett vackert land till ett fult under kulturrevolutionens ohämmade destruktivitet, och hur Kina drog en suck av lättnad efter Maos död, ur ett känsligt kvinnligt perspektiv. Hennes mormor med hårt snörda fötter tillhörde Kuomintang-eran, och båda hennes föräldrar måste betraktas som goda kommunistiska idealister som gradvis berövades alla sina illusioner och småningom internerades ihjäl, men hennes mor lever ännu när boken kommer ut. Hennes dotter författarinnan har då från ung rödgardist gått i livets hårda skola som bonde och barfotaläkare men själv lärt sig engelska och efter Maos död tagit steget ut i världen för att sluta som lärare i orientaliska och afrikanska ämnen vid Londons universitet.

Mest minnesrikt är porträttet av hennes far. Romanens dokumentära fotografier visar ett känsligt och underfundigt ansikte med personlighet och integritet. Hans öde i boken är också det grymmaste. I sina grymma förföljelsemetoder lyckades rödgardisterna driva honom sinnessjuk för att han helt ärligt insåg och varnade för att kulturrevolutionen höll på att fördärva hela Kina.

Det andra mest minnesvärda porträttet är av Mao själv. Författarinnan går då bara gradvis nära inpå honom. Hon medger själv att det var otänkbart för någon kines att Mao själv skulle ligga bakom alla grymheterna i Kina. Först så småningom spårar hon dessa högre och högre upp mot toppen i regimen, och när hon blir klar över Maos älsklingshustrus roll i terrorn inser hon plötsligt att det är Mao själv som är hjärnan i det hela.

Man får därmed en kuslig inblick i en intelligent och maktgalen tyranns metodik, och man måste imponeras av hans infernaliska skicklighet.

Kulturrevolutionen var ingenting annat än hans sätt att behålla makten och stärka den. Om någon härskade och söndrade så var det han. Med utstuderade metoder vände han kineserna mot varandra och framdrev han allt det värsta hos människan som han fick sina undersåtar att vända mot varandra, så att han under 37 år lyckades behålla en absolut makt över en femtedel av mänskligheten genom att få medlemmarna av denna femtedel till att förfölja ihjäl varandra. Detta kunde han bara hålla på med så länge han kunde hålla Kina helt isolerat från omvärlden.

Mera sympatiska intryck får man då av Chou-En-Lai och Deng-Xiao-Ping. Till Chou-En-Lais historiska insatser hör att han räddade både Den Förbjudna Staden i Peking och Lhasas Potala från att förstöras av rödgardisterna. För många förföljda kineser under kulturrevolutionen var han deras enda hopp som en mer vettig och moderat styrelseman.

Deng-Xiao-Ping blev själv hårt ansatt av Mao och två gånger utsparkad ur regeringen, men genom klokhet och skicklighet lyckades han alltid manövrera sig tillbaka. Hans historiska insats är att han, liksom Chrusjtjov efter Stalin, tog initiativet till töväder efter Maos död. Hur han sedan även tog initiativet till massakrerna på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989 må vi och eftervärlden ställa oss frågande inför tillsammans med författarinnan.

Er insändare G.E.L. vill påminna om att den historiska Buddha kunde "exteriorisera" mänskor, vilket gav dem insikten om deras andliga identitet — jag vill gå ett steg längre. Buddha hade förmågan att ge mänskor en andlig identitet som de inte hade tidigare. Fenomenet är unikt i historien, och den enda direkta parallellföreteelsen är Jesus, som, när en kvinna vidrörde en frans av hans klädnad för att bli bättre, kände kraft strömma ut ur sin själ till just denna kvinna som han inte ens hade sett. Men medan Jesus slösade med denna kraft och förslösade ihjäl sig med den (genom lidandet, korsfästelsen och döden) var Buddha mera ekonomisk och kunde hushålla så klokt med sina krafter att han under ett långt liv kunde vidmakthålla ett jämnt utflöde till uppbyggelse för hela mänskligheten. Många buddhister menar att den kristna passionshistorien var en onödig och dåraktig överdrift, även om vi som västerländska kristna inser att kristendomen utan denna extrema dramatik knappast hade övertygat och slagit igenom. Asien har alltid varit mera lättmottagligt för andlighet och vishet än det tyvärr kroniskt av lättja och dekadens anfrätta västerlandet.

Vad er insändare kallar "exteriorisering" vill jag alltså närmare definiera som ett slags personlighetskraft av moralisk karaktär med en så överlägsen utstrålning att den väl närmast kan karaktäriseras som näst intill gudomlig. Vad denna Buddhas integritet egentligen bestod av kan diskuteras i det längsta, men det var väl troligen sammansatta komponenter av framför allt 1) överlägsen begåvning och intelligens med medförande 2) exceptionell klokhet utvecklad genom inre balans och utomordentlig själslig harmoni i förening med kanske den mest hemlighetsfulla faktorn 3) en insikt och självkännedom utan like med total självsäkerhet som följd. Buddha har aldrig påvisats ha begått något misstag medan Jesus både kunde förbanna ett oskyldigt fikonträd, driva ut judar från templet med våld och predika svärd och söndring.

Jag tar definitivt avstånd från verbet "exteriorisera" då detta för mig har en främmande och nästan teknisk klang. Buddhas personlighet var helt och hållet mänsklig, och kraften därav kan inte förklaras med några tekniska termer.

Hur går det med din Kailasresa? Förhoppningsvis kan vi träffas om du kommer om än det knappast kan bli i Lhasa. Men vem vet? Om ensamheten här är påfrestande ibland så blir den det dubbelt under monsunens isoleringstvång.

P.S. Nu förstår jag vad din vän G.E.L.menar med "exteriorisera". Förmodligen åsyftar han det kända och diskutabla fenomen när en själ lämnar kroppen fastän kroppen fortfarande lever. Det finns hur många som helst autentiska fall av individer som lämnat kroppen och sett på sin kropp von oben exempelvis när de legat på operationsbordet, råkat ut för svåra olyckor eller annars varit nära döden. Fenomenet betraktas av alla som är insatta i det som ett bevis för att själen, medvetandet eller personligheten är något helt annat än själva kroppen, hjärnan och dess fysiska funktioner. Emellertid sysslade Buddha knappast med sådant. Många indiska fakirer har gjort det alltid, men det var en av de fåfänga överdriftskonster som Buddha tog avstånd från för att de inte ledde någonstans.

I motsats till både Moses, Jesus och Muhammed var Buddha nämligen helt och enbart rationell. När han nästan späkt ihjäl sig insåg han det onyttiga i alla överdrifter och tog därmed avstånd från dem alla för att i stället bara bli, som han kallade det, en människa.

Emellertid är "exterioriseringskonsten" ett fenomen som alltid fascinerat människan. Troligen handlade den gamla faraoniska religionen i Egypten mest om bara detta. I Indien har fakirer och yogis alltid vinnlagt sig om att behärska denna sällsamma konst, som troligen är den svåraste av alla fysiska och psykiska övningar. Men alla som vet något om denna konst är överens om en sak: den är livsfarlig. Och alla varnar de noviser för att experimentera med detta.

Även i västerlandet praktiseras denna konst allmänt men med helt andra medel. Det vanligaste är väl genom alkohol. Att supa sig så full så att man glömmer sin kropp och bedövar alla sina smärtor, glömmer sina bekymmer och sig själv är väl det vanligaste och primitivaste sättet att skaffa själen distans till kroppen. Redan baksmällan visar att sättet inte är bra. Ett ännu betänkligare sätt, som blir allt vanligare, är genom droger. Den ytterst riskabla popularitet som LSD åtnjutit beror just på denna drogs halsbrytande förmåga att skilja själen från kroppen genom att slå ut hjärnan. För somliga blir det lyckobetonad flygtur medan det för andra blir en traumatisk chock med risk för psykos som följd. Det farligaste med att skilja själen från kroppen genom droger är att kroppen tar obotlig skada av det, vilken själen ofta inte märker förrän det är för sent.

Den största risken med att skilja själen från kroppen genom drastiska metoder är alla fakirer överens om att är det, att det inte alltid är självklart för själen att sedan återvända till kroppen. Många oförklarliga dödsfall kan bero på det, att själen lämnat kroppen och sedan inte velat eller kunnat återvända. Troligen dog min egen far av detta vare sig det var medvetet eller ofrivilligt. Som konst måste därför sådana övningar praktiseras bara med kvalificerad ledning och övervakning och under en mycket avancerad disciplin.

Emellertid finns det ett sätt till för själen att skaffa sig distans till kroppen, och det är det bästa sättet. Det är genom kreativitet. Hur många konstnärer har inte vittnat om sina ögonblick av sanning och extas, när de skapat sina främsta mästerverk? För många konstnärer blir detta en egotripp för livet, som för Michelangelo och Picasso, Dostojevskij och Balzac, Beethoven och Wagner, och så vidare. Den konstruktiva kreativiteten är en uteslutande själslig egenskap, som kräver allt av själen och nästan ingenting av kroppen. Därför kunde Walter Scott skriva alla sina bästa romaner som dödssjuk, Beethoven komponera sina bästa verk som döv, Lautrec bli en oöverträffad konstnär som krympling, Milton skriva sina stora teologiska poem som blind, och så vidare. Ju mer själens krafter tas i anspråk för det rena konstruktiva skapandet, desto större mästerverk plägar bli resultatet.

Detta visas kanske främst inom musiken genom exempel som den döve Beethoven, den syfilitiske Schubert, den blinde Händel, den lungsjuke Chopin, den handikappade Vivaldi, och så vidare. Ingen konstform tar väl själens krafter så i anspråk som musiken. Därför är det livsfarligt för en musiker att upphöra med musiken, som jag tycker att dina artiklar om Schumann visar.

Det är möjligt att jag själv härifrån vandrar norrut till Kailas tillsammans med Kim och några andra nära bekanta, så att vi kommer dit före dig, bara för att komma undan monsunen, som kan bli nog så påfrestande här uppe i bergen. Jag hoppas du någon gång får tillfälle att utforska denna del av Indien mellan Simla och Nepal, där alla hinduismens främsta pilgrimsmål ligger utströdda i nästan varenda dal. Särskilt kan jag rekommendera platser som Gangotri, Badrinath och Joshimath, som nog alla i naturskönhet lär överträffa till och med ditt Darjeeling. Nanda Devi är högre än både Kailas och Gurla Mandatha.

Ett råd till G.E.L. : "Exteriorisering" för dess egen skull är närmast ett självändamål tangerande till missbruk. Endast som lön för hårt arbete, i synnerhet kreativt, kan "exteriorisering" verkligen erfaras som en njutning."

36.

Emellertid finns det en universalmedicin som alltid är bra mot allt. Redan under Antiken var man fullt medveten om vinets enastående hälsobringande effekter. Vanligt rödvin är bra mot i princip alla sjukdomar utan undantag och i synnerhet mot alla tänkbara mag- och tarmproblem.

Emellertid har vinet en nackdel. När man öppnat en flaska måste den tömmas innan vinet blir till ättika. I familjen och i annat sällskap är detta inget problem, men om man dricker ensam är det inte hälsosamt att tömma en hel flaska om dagen. Även en halv flaska är för mycket, och på tredje dagen börjar vinet redan komma i riskzonen vad smaken beträffar.

Då uppstår behovet av alternativ. Närmast till hands kommer portvin och sherry, som håller sig bättre utan att vara mycket vådligare. Men har man väl fått smak för exempelvis Amontillado är risken den att man blir kräsen. Vid 40 års ålder är erfarna vinsmakare mycket sällan tillfreds med bara vin, portvin och sherry. Madeira kan vara en god mellanstation på vägen till whiskyn.

Cognac och allt slags bränt vin avrådes ifrån å det bestämdaste medan whiskyn faktiskt för anmärkningsvärt många framstår som den enda fullt tillfredsställande ändstationen. Whiskyn är liksom vinet bra för allt i måttliga proportioner och särskilt för blodet, hjärnan och hela blodomloppet. I större mängder kan den däremot bli vådlig för magen, tarmsystemet, levern och njurarna, varför man alltid bör dosera försiktigt. Tänk på att whisky framför allt är en universalmedicin och att ingen medicin är bra i för stora mängder.

Mellan 40 och 50 kan man tryggt överantvarda sig åt whiskyns vård. Man bör ej dricka whisky i obegränsade mängder tidigare, och ju senare i livet man inleder de obegränsade mängderna, desto bättre.

Talbot Mundy (1879-1940)

Han är den felande länken mellan Kipling och John Masters. I Talbot Mundys romaner råkar läsaren och hjälten ut för ytterst exotiska och mystiska intriger som för honom långt bortom de vanliga vägarna i Indien och vanligen in i hemlighetsfulla sekters outrannsakliga subversiva förehavanden långt borta i bergen, vilka rafflande komplotter ofta slutar inne i för geografin okända och skräckinjagande grottsystem bland ett folk som världen inte vet att existerar. I "Kapten King" slutar hjälten i sådana grottor uppe i Khyberpasset i Kashmir, och i "Aum", den enda av hans böcker som finns på svenska, slutar hjälten i sådana grottor vid Brahmaputras vildaste forsar längst bort i Assam.

Han kan förefalla pratig och ytlig, men upplevelsen av Indien i hans böcker är ändå frisk och oförgänglig. Som ingen annan har han fångat exotismen och mysticismen i Himalayas förbjudande natur. Spänningen ökar intresset, intrigerna är ofta rena deckaren, och även om han kommer långt från H.R.Haggard i dennes oöverträffade kombination av romantisk myt med det påtagligt tropiska Afrika, så är Talbot Mundy kanske den som kommer närmast. Man glömmer honom aldrig när man väl har läst honom.

Han tjänstgjorde i Indien som yngre för att som äldre flytta till Kalifornien. Han var mest i ropet på 20-talet.

Nu är inte alla hennes romaner lika bra. Det unika med "Den goda jorden" 1931 är att den skildrar en värld som aldrig skildrats på engelska förut. Den går in i vanliga fattiga kinesiska bönders liv på ett så jordnära och naturligt sätt att man får intrycket att hon levt med denna fattiga allmoge i Kina hela sitt liv. Åtminstone är hon uppvuxen med den, då hon är dotter till ett amerikanskt missionärspar och både föddes och växte upp i Kina. Hon kan sitt Kina. Rent litterärt är hon knappast märkvärdig, hennes språk är det enklaste tänkbara; utan hennes styrka ligger i hennes utomordentliga förmåga att relatera till vanliga mänskor och gå in i deras liv.

"Den goda jorden" är egentligen inte representativ för hennes produktion. Det är den första av hennes många kinesiska vardagsromaner om vanliga människors relationer och små göranden och låtanden i egentligen ganska händelselösa, odramatiska och ordinära liv. Dessa romaner av henne är många och kan förefalla väl plottriga och pratiga. Man kan med skäl fråga sig om så små mänskor förtjänar så många så omfattande romaner — en går väl an, men inför 10-20 stycken måste man ställa sig en aning frågande.

Emellertid skrev hon också intressantare romaner som skiljer sig från denna mängd. De tre förnämsta av dessa före den kinesiska revolutionen är väl "Patrioten", "Pion" och "Den dolda blomman". I dessa tre vågar hon gå utanför vardagsmänskornas värld och åskådliggöra större skeenden och öden. "Patrioten" är den enda politiska av hennes tidiga romaner, den skildrar det av inre konvulsioner anfrätta Kina under 30-talet med både kommunister och anhängare till Chiang-Kai-Shek och försvarar båda mot varandra. Dess största förtjänst är ett dramatiskt åskådliggörande av Chiang-Kai-Shek själv och hans gåtfulla personlighet och livsgärning. Porträttet är psykologiskt träffande och har en imponerande dokumentär verkan i synnerhet i förhållande till de förväntningar som ställdes på honom av kineserna och den besvikelse han blev för många. Så nära kom aldrig Pearl Bucks goda vän Edgar Snow Chiang-Kai-Shek.

"Pion" handlar om judendomen i Kina. Det är en djupt melankolisk och nästan défaitistisk skildring där ungefär allt går så illa som det över huvud taget kan gå, men skildringen är ytterst gripande och dokumentärt övertygande. Den är definitivt en av Pearl Bucks höjdpunkter.

I "Den dolda blomman" vågar hon rikta udden mot Amerika i skildringen av en amerikansk kärleksaffär med en japanska efter Hiroshima- och Nagasakismällarna 1945. Han gifter sig med henne både mot hennes och sina egna föräldrars inrådan och för sedan över henne till Amerika, men äktenskapet blir olyckligt. Hans mor hittar en lagparagraf enligt vilken hans japansk-buddhistiska äktenskap är olagligt i Amerika, och detta tycks med tiden bereda honom mest glädje och lättnad. Den vackra japanskan försvinner ur hans liv, och han får aldrig veta att hon senare föder hans son.

Romanen är en mästerlig studie i kulturkrocken mellan amerikanskt och österländskt väsen. Förloraren är amerikanen, som visserligen till slut återfår hela sitt Amerika men framstår som en hopplös knöl som gått miste om möjligheten att någonsin kunna bli en lycklig människa.

Hennes underbara trend håller i sig: så länge hon lever upphör hon aldrig att mogna och bli bättre som författare, och hennes bästa böcker är de sista. Ingen avmattning i produktionen kan spåras fastän hon fyller 80, och hon har flera romaner färdiga och outgivna när hon dör 1973 samma år som sin vän och kollega i Kina Edgar Snow.

Pearl Buck förblir framför allt den västerländska kännaren av Kina framför alla andra, och hon är inte den som låter sig luras, som Han Suyin, av kommunist-Kinas kulisser och rökridåer. Men Buck närmar sig problemet med stor försiktighet, diplomati och diskretion. Hon säger ingenting förrän det är mycket noga övertänkt.

Tre av hennes senare romaner höjer sig över det stora antalet av de andra. Det är "Brevet från Peking", "Madame Liangs tre döttrar" och "Mandala". "Brevet från Peking" är väl hennes enklaste och mest gripande roman över huvud. Den behandlar ett av hennes käraste ämnen, kulturkollisionen mellan kinesiskt och amerikanskt, men ämnet övergår med tillspetsad finkänslighet till att avslöja den nya kinesiska situationen. En halvkines väljer att förbli i Kina medan hans hustru väntar på hans brev i Amerika. Gradvis blir han det kommunistiska Kinas fånge utan att han förmår genomskåda sin egen tragedi, vilken hustrun upplever desto djupare. Boken är lika tragisk och gripande som "Pion" och var väl den första roman som vågade avslöja skakande inblickar i kommunist-Kina (1957).

"Madame Liangs tre döttrar" är en liknande historia av senare datum (1969) som sträcker sig in i kulturrevolutionen, vars fasor blir romanens skakande final. Madame Liangs tre döttrar bor i Amerika medan hon själv stannat kvar i Kina av ren mänsklig lojalitet, precis som mannen i "Brevet från Peking". Två av hennes döttrar flyttar tillbaka till henne, den ena stannar sedan kvar i Kina, den andra räddar sig tillbaka till Amerika, och den tredje lämnar aldrig Amerika. Madame Liang själv är centralgestalten i familjetragedin, som mynnar ut i en ohygglig anklagelse mot kulturrevolutionen.

I "Mandala" har Pearl Buck resignerat från Kina och i stället funnit sig till rätta i Indien. Hon har tidigare skrivit om Indien, men först i "Mandala" träffar hon rätt beträffande det indiska. Romanen är brokig, färgstark och fylld av exotiska dofter och intressanta kärleksförhållandeanalyser, men intressantast är kapitlet om maharadjans son, som dör i kriget mot kineserna i Tibet. Här tar författarinnan för första gången ett avgjort parti mot Kina, och hennes belysning av kriget mot Indien är skarpladdad och hjärtskärande. Det land, som hon bättre än någon annan västerlänning skildrat och älskat, världens största nation Kina, tvingas hon slutligen ta ett smärtsamt farväl av och fördöma.

Hur vidrig i jämförelse framstår inte den lika vackra författarinnan Han Suyins skildring av Lhasa, av kinesernas heroiska industriella exploatering av Tibet, av hur tibetanerna med framgång tvingas odla vete för hela slanten (med hungersnöd som följd efter bokens utgivning, då veteodling i Tibet blev ett totalt ekologiskt fiasko,) och av den förhatliga buddhistiska parasitismen i Tibet, som hållit landet i feodal träldom i århundraden ända tills den ofelbare Mao Zedong äntligen befriade landet. Han Suyin, en intelligent, vacker och begåvad kinesiska, lät sig fullständigt föras bakom ljuset av kommunistregimen och blev dess entusiastiska instrument, medan amerikanskan Pearl Buck blickade djupare in bland folket, såg vad ingen ville se och vågade ge en realistisk bild av ett nytt förslavat och förråat Kina som få kunde tro att var sann så länge Mao Zedong levde.

Alla hennes 37 romaner är läsvärda, men de sex ovannämnda är troligen hennes bästa.

Heinrich Harrer, österrikisk alpinist, begav sig till Indien före andra världskriget för att bestiga Nanga Parbat, en av Himalayas 14 toppar över 8000 meter och den västligaste av dem, i nuvarande Pakistan strax norr om Srinagar. Han utförde expeditionen, så bröt kriget ut, och han blev brittisk krigsfånge i Indien. Som sådan fördes han till Himalayasluttningarna i Himachal Pradesh, där han tillsammans med andra krigsfångar och kolleger utförde ett antal flyktförsök, tills han äntligen lyckades fly in till Tibet. Där upplevdes många äventyr och underbara irrfärder tills de äntligen kom fram till Lhasa, där Harrer efter några års förberedelser blev den unge Dalai Lamas lärare i framför allt europeiska språk och förhållanden.

Heinrich Harrer förblir från början till slut en realistisk sportsman. Det här med religion begriper han aldrig så mycket av och intresserar han sig knappast för ens, och många missförhållanden i Tibet genomskådar han, men han grips av landet, dess skönhet, dess upphöjda själ och dess säregna andliga renhet. När han till slut tvingas avsluta sin sju år långa vistelse i Tibet på grund av den kinesiska invasionen är det med stor saknad han ser tillbaka på den värld som han förlorat fastän han aldrig egentligen hunnit lära känna den, och sin period i Tibet måste han betrakta som den bästa delen av sitt liv.

Han blev även mycket god vän med Dalai Lamas äldre bror och hjälpte denne både att komma ut från Tibet och att skriva en egen bok.

Flyget lämnar Stockholm på dagen den 5 september, mellanlandar i Moskva och fortsätter sedan till Peking. Efter några dagars jet-lag-kurering flyger vi vidare till Chengtu och därifrån till Lhasa. Där stannar vi några dagar för att bl.a. delta i invigningen av den svenska skolan i Katsel, kronan på verket för alla den Svensk-Tibetanska Skol- och Kulturföreningens högsta ambitioner och ansträngningar hittills, för att sedan inleda den långa resan västerut till ett av världens minst kända områden — Ngari, stort och bergigt som Norge med bara 60 000 invånare, av vilka hälften tyvärr är inkräktande kinesisk militär. Hjärtat av detta land är berget Kailas vid den heliga sjön Manasarovar på mer än 4600 meters höjd, för både hinduismen och buddhismen världens medelpunkt och heligaste plats. Resan dit längs primitiva vägar i okänt skick är cirka 100 mil.

Få västerlänningar har lyckats resa så långt. Både Talbot Mundy, John Masters och Paul Brunton misslyckades i att nå Kailas trots höga ambitioner och god vilja. John Masters skrev emellertid den kanske bästa roman som skrivits om Kailas, "Far, Far, the Mountain Peak", en av de mest spännande böcker om bergsbestigning som finns, och som säger något om berget. Ingen har någonsin bestigit det, och det hör till den bergskedja som Sven Hedin upptäckte 1906-08 under sin tredje och mest intressanta Tibet-resa och som han kallade Trans-Himalaya. De har också kallats för Hedinbergen och sträcker sig parallellt med Himalaya norr därom från Karakoram till Chamdo. De är föga utforskade, de flesta topparna är mellan sex och sju tusen meter höga, och ytterst få av dem är bestigna.

Det som Talbot Mundy, John Masters och Paul Brunton misslyckades med lyckades Sven Hedin desto bättre med, då han omkring 1907 vistades vid Kailas och framför allt kartlade Indus och Brahmaputras källor. Även Ganges rinner upp i närheten.

Därifrån beger vi oss till Mount Everest för att besöka världens högst belägna kloster Rombuk Gompa. De som orkar kan därifrån gå till Mount Everests basläger. Därifrån kan de som orkar fortsätta till det Avancerade Baslägret — och så vidare.

Sedan beger vi oss till Nepal där vi tar oss över gränsen till fots. Efter några dagars avkoppling nära Kathmandu flyger vi hem.

Detta är den preliminära planeringen. Vad som helst kan hända under resan, som tillåter större friheter än vad till exempel fjolårets Tibetresa med sitt rigoröst inrutade program kunde medge. Det värsta som kan hända är att man blir kvar någonstans och inte kommer med planet tillbaka. Detta lär i så fall visa sig den 9 oktober, när vårt plan landar vid Arlanda klockan 11.40.

I år har svårigheterna varit av det motsatta slaget. De ekonomiska svårigheterna kunde undvikas helt, ingen bank behövde vidtalas, den sista skulden efter förra årets Tibetreselån var betalad i maj, planeringen inför det nya Tibetföretaget (som inleddes redan i januari) klaffade perfekt, medan det i stället kom, ej knivar i ryggen precis, men väl påhopp bakifrån från det minst väntade av alla håll: från själva Tibet.

Vi har redan redogjort för Johannes första varning. Här kommer den andra. Den är lyckligtvis dubbeltydig, men om det kommer en tredje varning kan det bli tal om ett uppskjutande av resan till en obestämd framtid.

Vi återger brevet som vanligt efter redigering.

Anledningarna är många. Alla anledningar är emot din resa medan det endast finns en anledning till den. Det är din egen fåfänga och egoism — du vill ha en extra fjäder i hatten.

Själv reser jag till Indonesien under några månader likaledes på uppmaning av andra. Även här är anledningarna många. De tre aktuella krishärdarna i Asien idag är Kina, Japan och Indonesien. För Kina och i Kina har jag gjort vad jag har kunnat, så jag behövs inte där. I Japan har jag aldrig varit och har jag ingenting att göra. I Indonesien finns det en hel del jag kan göra. Aktuella platser är Bali och Öst-Timor. Dessutom kommer jag då undan monsunen.

Föreställ dig följande scenario. Antag att det skenande kinesiska samhällståget drabbas av urspårning. Ju högre farten blir, desto säkrare blir den totala urspårningen. Det kan hända innan Hongkong ockuperas, det kan hända i samband därmed, och det kan hända efteråt. När det än händer, om det händer, lär ändå Hongkong klara sig bättre än det övriga Kina.

Antag att en eventuell kinesisk urspårning inträffar samtidigt som det blir revolution i Indonesien, världens till folkmängden femte största nation efter, som jag förmodar, Kina, Indien, Amerika och Ryssland, och världens största muslimska nation. Militärdiktaturen i Djakarta har förlamat nationen i 30 år och är nu gammal och halvt senil. Oppositionen växer lavinartat. En revolution kan bryta ut när som helst.

Antag att det samtidigt blir en jordbävning i Tokyo, världens största stad och finansiellt viktigaste medelpunkt. En jordbävning måste inträffa där förr eller senare, alla går och väntar på den, och när katastrofen blir ett faktum kan följden bli en kännbar ekonomisk depression för hela världen. Om det råkar hända samtidigt som det blir revolution i Djakarta och kommunist-Kina gör sammanbrott, blir det absolut säkert kaos i större delen av Asien. Många går och väntar på just detta, i synnerhet i Söoul och Singapore. Indien kommer då att framstå som en sällsynt stabil och pålitlig nation i Asien.

Många anser dessa tre världskatastrofer oundvikliga. De menar, att det enda man kan göra för att minska dem är att ordna så att de inte sker samtidigt. Därför har många intresse av att det sker en omfattande revolution i Indonesien innan det sker en liknande i Kina och innan Tokyo drabbas av den kanske ofrånkomliga stora jordbävningen. Detta har lett till att jag nu troligen reser till Indonesien.

Anledningarna till att du inte bör resa till Tibet är i huvudsak tre: 1) din ekonomi, 2) naturen av Kailas och 3) ditt ressällskap.

1. Om du avstår från resan kan du spara pengarna till andra både billigare och viktigare resor, exempelvis den kommande konferensen i Kathmandu.

2. Kailas är inte att leka med. Det är ingen turistattraktion. Många har dukat under vid Kailas. I jämförelse med ett besök vid Kailas är en pyramidövernattning rena hotellet med fem stjärnor. Kailas natur har ett påträngande ödesdigert inflytande på alla pilgrimer. Man slipper aldrig Kailas stämpel, förbannelse eller läxa efteråt. Det är kanske världens farligaste utmaning.

3. Dina erfarenheter och kontakter kan bringa din grupp i olycka. Detta har jag skrivit om tidigare. Jag har förstått att de allesammans saknar erfarenhet av Tibet. Vet någon av dem vad de ger sig in på? Även om ni kanske slipper politiska trakasserier är risken den att några av er får dadda resten under hela resan. I så fall kommer ni aldrig runt Kailas eller kanske ens fram till berget. Endast den som är värdig lyckas med en pilgrimsfärd till Kailas. Ditt turistsällskap verkar inte ens kunnigt.

En annan sak: vart går resans pengar? Jag förmodar att det bara blir det kommunistiska Kina som får förtjänst av er resa till Tibet. Ingen av er kan ens tibetanska. Om ni då dessutom reser till Tibet bara för er egen skull verkar det hela ganska irrationellt. Detta är kanske mitt viktigaste skäl till att avråda.

Samtidigt förstår jag vad som drar dig. Ingen som varit i Tibet har undgått att drabbas av en ödesdiger kärlek till landet. Själv vet jag att jag kommer att dö i Himalaya som resultat av detta landets natur. Ingenstans i världen finns det så mycket magi som i Tibet, både vit magi och svart magi. Vi som lärt känna landet bär det för evigt inom oss, och vi kommer alltid att återvända dit, vare sig vi återfinner vårt Shangri La eller inte. Och de flesta av oss som därför återvänder dit kan aldrig berätta om de återfann det.

Hans Helighet avråder dig från att fara. Rådet jag givits att vidarebefordra till dig är att vänta till efter de tre omtalade kataklysmerna och till efter Hongkongkrisen 1997. Hans Helighet och du har mycket gemensamt, ni skulle klart förstå varandra utan många ord, ni är på precis samma våglängd, och det är min plikt att förmedla hans betydligt äldre ansvarskänsla direkt till dig.

Själv vill jag säga: kom om du söker Shangri La. Jag förbjuder dig att komma av någon annan anledning."

(Joh. B. Westerberg, ankom 15.8.1994)

Knappt hade vi skrivit detta, så kom den tredje varningen från Johannes: (17.8)

"Ett P.S. till mitt senaste brev. Du bär redan Kailas i ditt hjärta. Allt beror av med vilka motiv du söker dig dit. Du måste rannsaka dig själv. Är det för din egen skull eller för andras? Vad vinner andra på det, och vad eftersträvar du? Vad vill du nå fram till utom dig själv? Och vad försummar du, vilka plikter och ansvar, med att resa så långt bort för så dyra pengar? Vad kunde du ha gjort i stället?

Tänk även på alla de andra pilgrimer som reser dit för allt vad de äger och kommer tomhänta tillbaka. De går till fots till Kailas och lägger sig runt hela vägen — 40 kilometer. De offrar allt. Vad offrar du? Du har hela resan färdigt organiserad, bekvämligheten och tryggheten är fullständig, du riskerar ingenting, och du har betalat för allt i förväg. De asiatiska pilgrimerna äger ingenting och offrar allt.

Å andra sidan — om du avstår från Kailas just nu när du har det inom räckhåll, när allt är klappat och klart och betalat för, just när alla besvär undanröjts, så är kanske just detta det bästa sättet att vinna Kailas. Andra har vunnit Kailas för alltid just genom att fullborda sin strävan men avstå från målet.

Tänk på detta. Rannsaka dig själv. Den yttersta magin finns vid Kailas. Det beror på dig om den är vit eller svart. Om ditt syfte är egobetonat måste den bli svart. Endast om din resa blir ett offer blir den vit. Svart magi är bara till för att missbrukas och förgås genom sig själv. Den vita magin däremot vinns och består bara genom offer."

37.

Den ena är alltså en ständigt accelererande stigande kurva, medan den andra mer och mer hejdas i sitt stigande. Därmed blir skillnaden och gapet mellan de båda kurvorna oavbrutet större.

Den stigande kurvan visar sjukdomens utbredning, den ständigt stigande patientsiffran, de ständigt stigande kostnaderna för behandling av och forskning kring sjukdomen — en statistik som ständigt oavbrutet stiger.

Den andra kurvan är allvarligare. Till en början tycks den hålla jämna steg med den stigande kurvan, fastän den från början är i underläge; den uttrycker en från början god moral, starkt initiativ och vilja till att hålla takten med den stigande kurvan men börjar från ungefär 1984 sacka efter, sakta av, stagnera och bli tröttare och tröttare i sitt stigande. Om denna tendens håller i sig kan den till och med börja sjunka.

Den andra kurvan är inte bara bekämpningen av Aids. Det är inte bara motgångarna i att hindra sjukdomens utbredning, förlusten av kontrollen över situationen i länder som Indien och Kina, katastrofen i sjukdomens kärnområde Ruanda, och allt sådant, utan den andra kurvan visar mest den allt sämre moralen i kampen mot Aids. Fler och fler läkare ger upp och vill inte befatta sig med sjukdomen. Doktor Sandy:

"Jag har träffat läkare som inför sjukdomens hopplöshet blivit influerade av den på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, så att de själva blivit aidssjuka moraliskt. De har tagit sjukdomens parti mot människan. De menar att sjukdomen gör nytta i U-världen genom att rensa ut folk och på sikt kanske hejda befolkningsexplosionen. Därmed måste det även finnas läkare som kanske i hemlighet främjar sjukdomen. Jag tänker på alla skandalerna med aidsinfekterat blod i sjukhus i Frankrike och Tyskland och kanske fler länder där det inte har upptäckts eller bara ignorerats.

Till denna negativa statistik kommer även en annan, som är intressant, och det är den ekonomiska biten. Det kanske intressantaste resultatet med konferensen i Kairo var att det nu är mer eller mindre klargjort och bevisat att befolkningsexplosionen inte längre lönar sig ekonomiskt. Detta är ett världshistoriskt trendbrott. Tidigare var det alltid en självklarhet, att ju fler barn och mänskor, desto fler kan arbeta och förtjäna pengar, och bland annat därför var i U-länderna många barn i familjen ett tecken på säker ekonomisk trygghet för framtiden. Plötsligt har det blivit tvärtom.

Till detta trendbrott har aidsproblemet bidragit, särskilt i U-länderna. Fler och fler barn föds färdigt smittade. U-länderna har ingen ekonomi att bekämpa Aids med, och om de försöker blir de ruinerade. Färre och färre myndigheter världen över vill bekämpa Aids. Fler och fler resonerar freudianskt och menar, att det är bättre att låta sjukdomen ha sin gång och härja fritt, eftersom man ändå inte kan bekämpa den och det är bortkastade pengar att göra det. Om man låter den ha sin gång kanske den upphör av sig själv, som digerdöden, menar de."

Om den stigande kurvan alltså är sjukdomens utbredning, så är den andra kurvan moralen i kampen mot Aids — ur läkarsynpunkt en högst betänklig kurva genom sin så uppenbart stagnerande tendens.

Det ständigt stigande gapet mellan de båda kurvorna kan också ses som den ökande klyftan mellan Aids som verklighet och mänskornas tilltagande tendens att vilja bortse från den och fly från den. Aids som verklighet blir hela tiden mer och mer förträngd, särskilt från hippokratiskt håll, då fler och fler läkare inför sjukdomens allvar ser det som en nödvändighet att hålla inne med vad de vet.

.........................................

"Myndigheterna menar att situationen är under kontroll. Den är under kontroll för den enda procent av befolkningen som har tillgång till kvalificerad läkarvård. De övriga 99 procenten av befolkningen, som är de fattiga, struntar myndigheterna fullkomligt i, och där är ingenting under kontroll."

Din förra Tibetresa tog hårt på dig. Du överansträngde dig i vanlig ordning och skulle vara med överallt samtidigt, både på våra hemliga möten inne i Lhasa och upp på så många berg som möjligt samtidigt. Du märkte det inte själv, du berusades av din fysiska lätthet, men inte ens den mest vältränade tibetan gör frivilligt vad du gjorde och försöker spränga både fysiken och psyket samtidigt. Din kluvenhet mellan vår konferens intressen och din skolförenings intressen ledde till en farlig nervös överansträngning som direkt resulterade i din farliga dysenteri. Det är min diagnos. Att din dysenteri omedelbart gick över så fort du kom bort bekräftar diagnosen.

Trots sommarens strapatser kom du tillbaka till Himalaya igen redan i oktober och mådde visserligen bättre, men igen överansträngde du dig på ett makabert sätt i Calcutta precis som i Benares föregående år. Jag råder dig att undvika både Benares och Calcutta i fortsättningen.

Er resa med "Läs och Res" i år verkade minst sagt äventyrlig med idel noviser som deltagare där inte ens reseledaren hade varit i Tibet tidigare, med två ynglingar under 30 utan tibetansk erfarenhet och med ett antal äldre personer dessutom likaledes utan erfarenhet; och ni siktade direkt på Kailas, och det skulle du betala 35 000 kronor för. För vem som helst med någon erfarenhet av Kailas måste det hela verka som behjärtansvärt, optimistiskt och heroiskt i så hög grad att risken skulle vara uppenbar för att det hela skulle slå över i patetisk och tragisk brist på realism.

Det vore roligt om resan lyckades, och då hade det givetvis varit roligt om du hade varit med, trots kostnaderna. Därför ville jag heller inte komma med mer än blott en lämplig varning.

Att du var mogen för Kailas var uppenbart, men hur många av de andra var det? Naturligtvis kanske alla var det, och om de inte var det kunde de bli det. Men du tenderar att driva allting till sin spets och sluta i överansträngning. Du var den enda med erfarenhet av Tibet. Antag att du blivit sjukast igen. Hur hade det då kunnat gå för de andra?

Dessutom var du definitivt inte tillräckligt insatt i de reella farorna. Vad visste du om Demonernas Sjö? Det finns ingenting mera melankoliskt och svart i hela världen. Det sägs att den som blickar ner i dess mörka vatten sedan aldrig mer kan gråta, ty hans själ gråter därefter för evigt. Hela Tibets tragedi och vemod finns i denna sjö, Sutlejs källa. Langag Tso är en slocknad måne som sörjer över att den aldrig mer blir bestrålad av solen. För tusen år sedan vattnade Manasarovar, Solens Sjö, Langag Tso, Månens Sjö, regelbundet och ymnigt, och då blomstrade hela västra Tibet. Sedan Manasarovar slutade rinna över till Langag Tso har västra Tibet gradvis dött, vissnat och förvandlats till öken, och denna sjukdom sprider sig österut. Langag Tso är den gråtande sjön som ej kan få utlopp för sina tårar. Tibet väntar på den dag då Manasarovar åter skall vattna Langag Tso som på en ny gryning för hela Tibet, men när skall den komma? Så länge kineserna ockuperar landet är natten svartare än Langag Tsos vatten, och var och en som blickar ner i detta vatten måste träffas av den kompakta hopplösa tragedin.

Om du kommer till mig senare i år i stället skall vi i stället tala om det hopp som finns för framtiden, ty det finns. Så länge den möjligheten finns att du kan komma hit far jag inte till Indonesien. Om du låter Kailas vänta låter jag malarian vänta.

Din scientologiska åklagare oroar mig. Låt mig förklara min ståndpunkt. L.Ron Hubbard hämtade sin buddhuism från Tibet och förde den till Amerika. Det var långt efter Alexandra David-Néels och Paul Bruntons dagar. Deras böcker kom ju ut redan på 20- och 30-talet. Likväl lanserade L. Ron Hubbard sin religion Scientology 1954 som någonting unikt utan någon motsvarighet tidigare och refererade bara till buddhismen, fastän andra författare beskrivit exakt samma fenomen tidigare som han lanserade som sina upptäckter. Så långt var ingen skada skedd. Felet han begick var att saluföra sin personliga form av buddhism för pengar. Den buddhismen var ren tibetansk buddhism som han sålunda prostituerade för att göra den gångbar på den amerikanska marknaden. Resultatet blev enligt min mening en sorts monstruös religionsbastard som varken var någon god affärsverksamhet i amerikansk måtto eller någon moralisk religion. En astrolog som noga utforskade hans horoskop varnade honom uttryckligen för att ägna sig åt spiritualism och psykisk forskning, varefter han hemföll åt just detta och fastnade i det, precis som du säger att Paul Brunton fastnade i sitt Överjag. Inte heller Paul Bruntons upptäckt av Överjaget var något nytt eller unikt eller sensationellt — det är mänskligt att låta sig berusas av egna aha-upplevelser men dåraktigt att fastna och bli beroende av deras rus.

För övrigt ett sista råd. Vad jag mest tycker om i er tidskrift är dess ständigt allt markantare och mer konsekventa betoning av det judiska tillsammans med det buddhistiska. Försök hålla den linjen! Den är intressant och kan utvecklas.

Ännu om Tibet: geologer påstår att Himalaya fortfarande reser sig och att det är därför Tibet blir mer och mer till en öken. Inget land är så geologiskt intressant som Tibet då landet är nästan oförändrat sedan det var en oceanbotten. Ingenstans har väl heller gammalt kunnande bättre konserverats. Men landet är döende av ålder, uttorkning och klimatförsämring, och kinesernas våldtäkt på dess kultur var just därför desto mera skändlig, omänsklig och fatal för hela mänskligheten. Just för att Tibets kunskap är så uråldrig, så avancerad, så unik och så ren i sin förfining, är det så viktigt för oss som kan det att ta hand om den, bevara den och föra den vidare. Jag tror att inget land har mänskligheten så mycket att lära sig när det gäller människans förädling och förbättring som av Tibet. Därför har jag ständigt svårare för att lämna dessa berg ju längre jag stannar kvar."

Kim har denna gång också skrivit ett litet brev:

"Var snäll och känn dig inte sårad av en högre vilja än någon dödlig. Jag ska försöka förklara för dig meningen med resonemanget bland våra vänner. Att hindra dig från att nå Kailas var bara en sorts invigning för dig i några av våra mysterier. Vi vet tillräckligt mycket om dig för att erkänna dina förmågor, vilka vi behöver för världens ändamål. Vi vill inte att du ska försvinna i buddhistisk helighet och i det tomma intet av Nirvana ännu, för världen behöver dina förmågor. Det finns en mening med att du förblir materiell. När tiden är mogen kommer du att nå ditt Kailas, men tiden är aldrig tillräckligt mogen. Ju längre du uppskjuter en religiös erfarenhet, desto väsentligare blir den. Sann religiös transcendens är alltid bortom räckhåll för tidens rymd, och om man förivrar sig mot den går man miste om den.

Vi hoppas få se dig här i Dharamsala i stället senare i år men dock före vinter. Det är kanske sista möjligheten för oss alla tre att mötas här i Indien, ty broder Johannes planerar allvarligt att bege sig till Indonesien.

Så jag ber dig att inte bli sårad. Allt är för det bästa, och det är ingens fel.

Kim."

Kims brev har översatts från engelskan.

Hans bok "De vita molnens väg" är på sitt sätt en uttömmande bok om Tibet. Han för läsaren omkring i landet och dröjer sig särskilt gärna och länge kvar i dess mest otillgängliga och exotiska delar, som ruinerna i Tsaparang i landets västra utkanter och kring sjöarna vid Kailas. Kapitlet om Kailas är nästan det centrala i hela boken, och han gör ett troskyldigt försök att göra det heliga berget rättvisa.

Hans stil är enkel men nyansrik och målande utan att vara tung eller pretentiös. Han vinnlägger sig om stor utförlighet, och detta är väl bokens både största utmaning och förtjänst. Med sina nästan 400 sidor av gediget dokumentärt material läser man den knappast på en dag, medan det kanske bästa och mest behagliga och rättvisa sättet att begå boken är att läsa den på resa mellan just de orter som Govinda beskriver, som en god pilgrim och vän till oss gjorde med idealisk behållning av resultatet.

Emellertid är Lobsang Rampa engelsman och till och med irländare, och han har aldrig varit i Tibet. Ändå berättar han detaljerat om förhållanden i Tibet före 1950, som om det var en tibetansk doktors autentiska självbiografi, och nästan allt vad han berättar är övertygande. Det enda som inte är helt övertygande är skildringen av vissa omänskliga hårdheter i det tibetanska klosterväsendets disciplin. Här går han som det verkar till irländska överdrifter, och även hela den fantastiska operationen för att öppna "det tredje ögat" genom en sorts trepanering har en viss smak av science fiction.

Det är i sin tredje bok, "The Rampa Story", som Lobsang Rampa emellertid går över alla gränser för det rent fantastiska. Han berättar här historien om sig själv, hur han helt medvetet valde att sluta sitt liv i Tibet för att i stället överföra sin personlighet med erfarenheter, minnen och allt i kroppen hos en fullvuxen engelsman. Han har alltså mage att skryta med sin egen reinkarnation men inte som spädbarn utan som en redan fullvuxen engelsman, fastän denne redan sedan födelsen måste ha en annan själ och personlighet än tibetanen.

Tro det den som vill. Det är det enda man kan säga. Naturligtvis är en sådan saga oacceptabel för de flesta.

Men om man är det minsta bekant med tibetanska förhållanden kan man inte bara avfärda det hela. I Tibet är allting otroligt. Hur sjutton kunde Lhasas Potala byggas, i nästan tre hundra år världens högsta skyskrapa, utan att en enda spik eller skruv användes i hela palatset? Ändå står byggnaden där fortfarande efter 350 år utan en enda spik eller skruv i hela konstruktionen.

Och fenomenen i Tibet är inte övernaturliga. För tibetanerna själva är exempelvis en löpare, som springer i en otrolig hastighet utan att röra marken, tycks det, i världens tunnaste luft och utan att andas eller anstränga sig, den naturligaste sak i världen. Vad vi inte fattar är för dem självklart.

Man kan heller inte bara avfärda Lobsang Rampa och hans 16 böcker om förhållanden i Tibet, fastän han var en rörmokare i Cornwall vars riktiga namn var Cyril Henry Hoskins. Man måste lämna utrymme för den möjligheten att vad han berättar kan vara sant.

Och framför allt var han först med att totalt genomskåda den totala destruktiviteten bakom Kinas "fredliga befrielse" av Tibet. Han vållade sensation och väckte världen, och det behövdes.

38.

Vår resa hit gick bra även om den beredde oss vissa svårigheter. För första gången på åratal lyckades jag bli ordentligt sjuk vid kontakten med det larmande låglandet omkring Delhi, något som knappast lyckats mig tidigare ens när jag ansträngt mig eller utsatt mig för direkta epidemier och farsoter. Vi vet ännu inte exakt vad det var som hände mig. Jag fick mycket hög feber och låg medvetslös i några dagar utan att jag smittats eller ens fått någon chock av något. Sedan tog det tid innan jag blev normal igen, så att transporten från Delhi till Patna blev mycket svårare än både resan ner från bergen och den vida mer äventyrliga transporten längre österut med the North East Express. Jag har tänkt mycket på saken och kommit fram till att min totala utslagning troligen var ett resultat av ett slags överempati, då problemen med både lungpestepidemin och den cerebrala malarian i Rajahstan vållat oss mycket oro och bekymmer.

Men nu känner vi oss på säkra sidan och hemma igen i vårt rätta element bland bergen, fastän Darjiling knappast har varit någon hemvist för mig tidigare. Emellertid kan jag förstå varför du trivs så bra här. Perspektivet är mera romantiskt än kanske någon annanstans längs Himalayas sydsluttningar, då det mäktiga Kanjenjunga bildar en dramatisk östlig utpost som med överväldigande tydlighet markerar var gränsen går mellan det övermäktiga Himalayas gudomliga värld och den betydligt mindre och fattigare mänskliga världen. Det känns nästan som att man här är som gäst hos dig, då jag föreställer mig hur du ivrigt genomsträvat alla dessa vindlande små labyrintgator, där elektriciteten efter mörkrets inbrott är lika nyckfull och opålitlig som en tokig kvinna. Inget ont om det veka könet för övrigt, men jag håller mig själv för en lyckligt lottad man som är självständig nog att så här länge ha klarat mig utan det.

Vi bor på olika hotell och flyttar från det ena till det andra för att utrannsaka vilket som är bäst och billigast. Striden står hård mellan Shamrock och Timber Lodge, men det finns även andra goda kandidater. Här är mycket turister nu främst från Australien och Nya Zeeland, varför det är lätt för oss att byta namn varje gång vi flyttar. Ingen ställer några frågor, och vi har blivit väl omhuldade överallt.

Nu till saken. Det ansågs lämpligt att flytta den planerade konferensen i Kathmandu till Darjiling, då Darjiling är en så intressant knutpunkt för både indiskt, tibetanskt, buddhistiskt och annat universellt-internationellt. Här finns många intressanta tibetanska flyktingcentra, och vägen till Kina är kort. Här står vi på tröskeln till både Tibet och framtiden.

Konferensen blev mycket mera omfattande än planerat, då den planerade buddhistiska renässansen i Kina med buddhistboom i hela Asien som önskvärd konsekvens bara blev konferensens självklara öppningstema. Om än inte lika viktiga debatterades även frågor som resultat av Kairokonferensen, lungpest och malariaepidemin och den globala miljöförstöringen med höjningen av världstemperaturen med en hel grad bara sedan 1960 med tilltagande ökenutbredningar som konsekvens under tio gånger så lång tid som huvudfrågan. Det blev även en aidsdebatt till slut som det slutgiltiga olösliga problemet med en oöverskådlig framtidsutveckling som följd mot en riktning som ingen ännu kan orientera sig om. Emellertid lutar det åt att nästa sekel blir betydligt mer frigiditetsfärgat än detta och det av nödtvång, alltså motsatsen till Freud.

Som bot på dessa problem framstår allt tydligare behovet av intellektuell religion, som riktar mänskligheten mera in på förnuftets och själens vägar än köttets och driftens. Buddhismen framstår som den kanske mest väsentliga ledstjärnan därvidlag. Ett tema som ständigt återkommit under denna konferens har varit anklagelser mot kristendomen för att den spårat ur från början; och både påven med sina abortförbudtendenser och Martin Luther har föraktats nästan lika mycket som islam, medan endast som vanligt den grekisk-ryska ortodoxin klarat sig.

Vi beklagar mycket att du inte kunde delta och göra betraktelser och komma med nya idéer och förslag, som hade varit värdefulla, men ovanstående sammanfattar väl konferensens huvuddrag. Vi höll på i tio timmar non stop, våra vänner och deltagare var 25 till antalet och kom i intressant stor utsträckning från Kina utom de flesta andra buddhistiska länder. Min gode vän Roger från Bali var också med, som jag sedan kommer att medfölja till Indonesien.

Nu till dina problem. Jag spärrade upp ögonen en aning när jag såg att du hade vågat ta upp ämnet Lobsang Rampa. Denne excentriske engelsman är ingenting annat än en excentrisk engelsman, vilket man bara behöver studera hans språk och mentalitet för att genast komma på det klara med. Sedan kan man diskutera om han verkligen är en i England reinkarnerad tibetansk lama eller inte. Vad som talar för att han kan vara det är hans oerhörda detaljkännedom om förhållandena i Tibet före 1950. Om han inte är det måste man erkänna att han haft intressanta uppenbarelser och åtminstone troligen är clairvoyant, då han kunnat se in i Tibet obehindrat utan att ha varit där. Den enorma åtgången på hans böcker bevisar bara det att hans uppenbarelser inte är ointressanta.

Så har vi din senaste scientolog. Denna debatt roar mig inte. Jag hade trott och hoppats att ämnet inte mera skulle förekomma i din tidning. Emellertid har du bett om min synpunkt, och jag skall avge den.

Jag har alltid respekterat den scientologiska teknologin men samtidigt dragit mig ifrån den i fruktan då den alltid har missbrukats, och det verkar alltid ha varit dess huvudsakliga problem. Den har försökt åtgärda problemet med en sorts bannlysningssystem av missbrukare vilket bara har förvärrat saken. I satsningen på konfrontation i stället för diplomati har scientologin alltid varit bra på att skaffa sig fiender, och varenda fiende den har skaffat sig har den bara skaffat sig alldeles själv. Dess missbruk är av två arter. Dels har vi det ekonomiska missbruket, som din klient beskriver. Det andra missbruket är svårare att komma till rätta med då det är rent psykiskt, vilket också din klient tangerar." (Denna klient var en ung dam som ringde till oss från en annan stad och talade i två timmar. Hon hade förlorat 500 000 kronor på Scientology och därefter övervägt självmord under en tvåårig 'baksmälla' och överlevt detta bara genom att lyckas erkänna för sig själv vilken idiot hon hade varit — "hade jag haft barn eller anhöriga som blivit lidande genom mitt självsvåld hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv," etc.) "Det kan lättast beskrivas genom belysning av det gamla grekiska problemet hybris — nemesis. Grekerna förstod och lärde sig att hybris inte kan förekomma utan nemesis, det vill säga utan att övermodet och självförhävelsen hämnar sig. Denna betraktelse av livet var kanske grekernas viktigaste gåva till mänskligheten utom demokratin. Scientologerna tror däremot att hybris kan förekomma utan nemesis. Genom auditering inspireras de till hybris och tror att de är övermänskor och förtränger varje möjlighet till nemesis och till att de kan ha fel. Deras hybris får dem att förneka att nemesis är möjligt. Desto värre blir deras nemesis.

Jag har träffat ett antal före detta scientologer, och de har ofta liknat din klient. Vanligen har de inträtt i ett slags frivillig anonymitet på livstid mest för att slippa ha mera bråk med deras före detta religion. Deras mentalitet har varit ganska lik sådanas som blivit offer för nazister, som blivit indragna i narkotikakaruseller eller som haft med maffian att göra. Detta är scientologins mest avskräckande baksida: fruktan hos dem som hoppat av.

Samtidigt är just sådana föredettingar de intressantaste mänskorna. De har lärt sig något. De har accepterat att leva vidare med sin oacceptabla erfarenhet av livets yttersta bitterhet. Samma mentalitet utmärker de förtryckta tibetanerna, världens idag mest förtryckta folk. Det kroniska förtrycket utbildar dem till att mobilisera extraordinära själskrafter som normala mänskor inte kan begripa. Det lönar sig aldrig att förtrycka eller förfördela en mänska. Han kommer alltid att kunna ge tillbaka på det för förtryckaren mest obehagliga och oanade tänkbara sätt. Det största problemet för hybris är att nemesis alltid kommer med ränta.

Din förestående resa med din tibetanska reskamrat intresserar mig mycket. Missa för all del inte McLeod Ganj med bilioteket när ni besöker Dharamsala. Hans Helighet lär ni inte få träffa även om han är där, men uteslut inga möjligheter. Tyvärr är jag troligen i Indonesien då, men i vanlig ordning skall jag underrätta dig i god tid om och när vi avreser. Missa inte heller Manali och Kuludalen, även om där är kallt i januari. Missa inte heller Mussoorie bekvämt inom räckhåll från Dehra Dun. Att ta sig upp till Bhaironghati och Gangotri kan vara svårt på vintern, men missa för all del inte Joshimath eller Badrinath även om det är långt dit. Ta väl vara på alla tips ni får på vägen. Improvisation är det enda som alltid fungerar i Indien. Om ni reser in i Nepal så försök även ta er upp till Pokhara. Därifrån kan ni ta er ner till Lumbini på återvägen till Indien. Sedan önskar jag dig bättre lycka till den här gången med Sikkim och Gangtok, men stanna gärna även i Kalimpong. Beträffande Assam känner jag inte till de trakterna, men man behöver nog specialtillstånd för att komma till Tawang. Om ni kommer dit är ni duktiga.

Kim skriver själv om sina synpunkter på min sjukdom, men de låter värre än vad jag upplevde det som. Det var kanske bara min försenade 40-årskris som nu kom som ett hårt slag i huvudet. Det känns bara som om jag plötsligt hade börjat åldras."

Kim skriver verkligen oroväckande om sjukdomsanfallet — han hade helst genast återvänt norrut med J. från Delhi, då han trodde att J. helt enkelt inte tålde låglandsklimatet efter så lång tid bland bergen. Han drar dock paralleller både till doktor Singhs epilepsi och till Max Chablons malaria-epilepsi. Han slutar sjukdomsrapporten med att man kan tillåta en black-out på några minuter men inte på några dygn. Johannes vägrar dock än så länge låta undersöka sig och vågar hoppas att det inte ska hända igen.

Från Tibet har vi även fått andra nyheter. Skolföreningens projekt är lyckligt genomfört, och skolan fungerar. Till skolföreningens rundresa i Tibet i år hade 27 personer anslutit sig, medan den andra längre resan till Kailas även den förlöpt lyckligt. Ett entusiastiskt kort nådde oss efter 16 dagar (daterat 2.10, poststämplat 12.10 och mottaget 28.10) från Rombuk Gompa vid foten av Mount Everest, som bland annat berättade om ett försvunnet ryggskott vid badning i Manasarovarsjön. Tydligen är det den sjön man ska bada i och skåda djupt och inte Rakkas Tal, Demonernas Sjö, som Johannes kallar Langag Tso. Alla tio deltagare i Kailasresan tog sig lyckligt runt Kailas på den 40 kilometer långa parikraman med en passering av passet Dolma La på 5636 meters höjd utan några problem. Deras resas enda problem hade varit översvämningar på vägen — vid ett färjställe med obefintlig färja hade de blivit sittande med en jeep i vattnet ett helt dygn. Ändå hade det varit relativt sent på hösten i september, då sådana risker borde vara minimala. Emellertid har tidigare försök till Kailasresor längs denna rutt längs Brahmaputra (Tsang Po) även ibland havererat totalt och nödgats avbrytas.

39.

Icke desto mindre blev vår Darjeelingkonferens en avgörande framgång. Alla var inspirerade och bidrog med det bästa de hade. Här är de huvudsakliga avgjorda frågorna:

1. Representanter för Kina (5), Indien (3), Thailand (2), Burma (2), Vietnam (2), Japan (2), Kampuchea (1), Sydkorea (1), Taiwan (1), Mongoliet (1), Nepal (1), Bhutan (1), Laos (1), Malaysia (1) och Indonesien (1) erkände Hans Helighet Dalai Lama som den högsta ledaren för buddhism i världen eftersom han varken historiskt eller i nutiden har någon medtävlare eller jämlike, och att Hans Helighet betraktas som mera fullkomlig än hans enda kollega i världen, Hans Helighet Påven av den Katolska Kyrkan. Ingen mänsklig perfektion kan dock någonsin bli fullkomlig, ehuru Gautama Siddharthas var näst intill. Alla buddhister och alla buddhistiska länder tillrådes att erkänna Hans Helighet Dalai Lama som den högsta andliga ledaren för buddhismen. (Panchen Lama ignorerades nästan fullkomligt.)

2. Med anledning av problemet med islamsk fundamentalism, fördömdes enhälligt all religiös fundamentalism såsom omänsklig, destruktiv och sinnessjuk. Detta inkluderar alla fundamentalister inom islam, hinduism, kristendom och kommunism. Islamsk fundamentalism betraktas som den värsta och farligaste, hinduistisk fundamentalism kommer som god tvåa, medan kristen fundamentalism betraktades som mindre aggressiv nu för tiden och kommunistisk fundamentalism som varande i avtagande. Man får inte kompromissa med någon form av fundamentalism eller förhandla med fundamentalister som om de var förståndiga och rationella mänskor, vilket de definitivt inte är. Man kan ju inte heller förhandla med dårar.

3. Alla länder i tredje världen som inte har råd att hantera Aids-epidemin tillrådes att avstå därifrån, då det helt enkelt inte lönar sig.

4. Som det största problemet i världen idag betraktas den oacceptabla ockupationen av Tibet sedan 44 år av kinesiska kommunister eller, som de i verkligheten är, Han-imperialister, vilket resulterat i detta århundrades tredje omfattande folkmord, vilket betraktas som värre än de båda tidigare, då världen borde ha lärt sig något av slakten på 1,5 miljoner armenier i första världskriget och på sex miljoner judar i det andra. Vid båda dessa tidigare tillfällen gjorde världen ingenting. När det hände för tredje gången i Tibet gjorde världen åter ingenting utan teg och samtyckte till folkmordet. Det största ansvaret (efter Kinas förstås) är Indiens, den första regering i världen som erkände kommunistregimen i Kina 1949. När Tibet följande år invaderades av Kina gjorde Indien ingenting utom hoppades att "Tibet skulle lösa problemet med fredliga medel". Det var endast tragedins begynnelse. Folkmordet har nu pågått i 44 år, en större del av den tibetanska befolkningen har utrotats än vad som skedde med den armeniska och den judiska befolkningen vid de föregående tillfällena, och idag får Kina stöd från USA för att fortsätta med folkmordet, förtrycket, exploateringen och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet. Hela den fria demokratiska världen hjälper den oacceptabla Han-imperialismen att fortsätta expandera, medan Tibet, Sinkiang och Mongoliet förblir olagligt ockuperade av Kina såsom de baltiska staterna var det av Ryssland. Hela världen tillrådes att icke kompromissa med eller främja Han-kineserna, världens mest hopplöst imperialistiska, egoistiska och expansionistiska folk, vilket bevisas av hela historien, såsom Kinas grannar alltid har fått lida av kinesisk omänsklighet. Den enda möjliga boten för Kina vore 1) total förintelse av kommunistpartiet, 2) återinförandet av Buddhismen och Taoismen i hela Kina."

I anslutning till Kims rapport följer Johannes novemberbrev i tre delar:

"Käre vän, Det är med tungt hjärta jag skriver detta brev till dig. Gråt gärna med mig om du känner för det. Jag står inför mitt livs första politiska nederlag, och jag vet ännu inte hur jag skall klara av det.

Att jag alls skriver till dig om detta beror på att Kim avslöjat för mig att han skrivit till dig om doktor Tserings utlåtande om mitt hälsotillstånd. Det var med största motvilja jag lät honom undersöka mig. Emellertid kan jag inte bara ignorera hans sakkännedom utan måste jag ta hans råd ad notam.

Bitvis är hans negativa diagnos riktigt smickrande: "Du har samma konstitution som en tibetan. Du tål inte låglandet. Om du vill bevara din hälsa måste du stanna bland bergen." Han vet vad han talar om. Han har sett tiotusentals av sina landsmän gå under till följd av det indiska klimatet, som är motsatsen till det tibetanska. Tibetaner tål arktiskt klimat och vilka påfrestningar som helst och därför inte Indiens tropiska bakterier. Indierna tål tropikerna och vilka bakterier som helst men inte någon form av kyla. Jag har bott för länge bland tibetaner och därför fysikaliskt blivit som en tibetan. Därför avråder mig Kims läkare från att resa till Indonesien. Detta är mitt livs första direkta politiska nederlag.

Emellertid finns det ljuspunkter. Här i Darjiling och Kalimpong har jag fått kontakt med flera intressanta tibetanska flyktingar och även Khampas. Jag har fått en formell inbjudan att följa med dem på en omfattande räd in i Kina. Det är alltså en inbjudan till en direkt destruktiv verksamhet, men varför inte? Även mina planer i Indonesien hade varit direkt destruktiva mot den indonesiska militärdiktaturregimen. Vad Khampas vill är att störta det kommunistiska diktaturpartiet för att främst återupprätta Tibets frihet. Vad kan vara mera konstruktivt?

Mitt beslut är fattat. Jag klär ut mig till tibetan igen, mitt hår har vuxit ut till tibetansk längd så det är bara att färga det korpsvart, och jag blir tibetan igen. Rabbi Yohanan hade alltid roligt åt mina förklädnader. Han kanske roar sig i sin grav nu åt att jag fortfarande spelar teater. Khampas tibetanska dialekt är den enda svårigheten. Jag lärde mig tibetanska i Ladakh och Ngari vilket nästan är ett helt annat språk, men det är bara att vänja sig.

Tåget går nu, och det är bäst att vi bryter upp innan vintern slagit till totalt. Du kan inte nå mig genom någon adress i Kina (Kham) ännu men kanske längre fram. Håll kontakten med Kim. Han kan inte följa med mig, så han får bli min förbindelselänk med dig och med civilisationen så länge."

"Följande dag. Det är idag den 13 november, en söndag, årsdagen av vårt möte hos doktor Singh i Benares. Förgäves den här veckan har jag väntat på något livstecken från dig, men det är bara att fortsätta vänta, medan ingenting gör en väntan så olidligt långsam som ensamhet. Ändå saknar jag minsann inte sällskap, men inget sällskap här är svenskt. Min enda kontakt med svenska språket är genom dig. Jag brukar nästan hinna lära mig varje Libre Penseur utantill.

Denna dag och dess minnen uppfyller mig med vulkanutbrott av tankar så att det känns som att själen vill sprängas. Emellertid måste jag få börja med att förklara närmare för dig mina vänner Khampas.

En kort historik. När Mao Zedong blev envåldshärskare över Kina i oktober 1949 deklarerade han nästan genast att Tibet och Sinkiang med våld skulle bringas under Kinas kontroll och sinofieras. Världen var då ännu paralyserad av andra världskrigets effekter, det var fritt fram för nya skurkar att träda fram i ett vacuum efter imperiernas sammanbrott, och kommunist-Kina fick genast en innerligt beundrande bundsförvant i Nehrus nyligen lössläppta Indien, som var det första land som erkände kommunist-Kina. Det var bara för Mao att sätta i gång.

När Tibet ockuperades nästa år gjordes ingenting åt saken, ty Koreakriget var då en viktigare angelägenhet. Kina var också mycket angeläget om att Tibet inte skulle ropa "Aj!" när Kina våldtog henne, varför Kina från början såg noga till att den våldtagna var noggrant munkavlad, så att det inte skulle bli något genljud i världen. Varje individuellt motstånd tystades genast med döden. Men Tibet var en kultiverad och fredlig nation som ville samarbeta fredligt, varför det till en början inte blev mycket motstånd. Kinas erövring av Tibet blev ofattbart enkel i synnerhet då varken Indien eller England lade två strån i kors för att ifrågasätta tvångsinlemningen av ett vidsträckt land med egen kultur och identitet i den formlösa jätteamöban Kina.

Gradvis följde sedan sinofieringen av Tibet. De som först märkte vad Kina verkligen hade för avsikter — utrotning av det tibetanska folket och kulturen — var invånarna i den östligaste delen av Tibet, Kham. Dess invånare, Khampas, var ett resligt och krigiskt folk som aldrig glömt de stolta traditionerna från kung Srongtsen Gampos dagar för 1200 år sedan. 1956 inledde de sitt blodiga uppror mot Kina som höll på till 1974. Under detta uppror ödelades metodiskt hela östra Tibet (Kham) vars befolkning utplånades och ersattes med Han-kineser. Under upprorets största medvinds dagar kunde dessa Khampas organisera och genomföra Dalai Lamas flykt från Lhasa i mars 1959. De behärskade då hela södra Tibet och fick hjälp både från Taiwan, Amerika och Ryssland. Denna hjälp fortsatte ända till 1972, när Amerikas falskaste president i detta århundrade, Richard Nixon, som sannolikt låg bakom morden på bröderna Kennedy och vanärandet av den tredje då Nixon mer än någon annan drog fördel av allt detta, slöt fred med kommunist-Kina och övergav Taiwan. Därefter dog Khampas intressanta gerillakrig ut, och de flesta Khampas råkade illa ut genom förräderi eller stupade till sista man.

Detta 18-åriga gerillakrig är troligen 1900-talets mest heroiska och minst kända. Kina lyckades genomgående förhindra att det blev känt. Allt väsen om saken tystades effektivt ner. En handfull Khampas kunde i åratal hålla talrika kinesiska arméer i skräck. När Kina invaderade Tibet ordentligt 1959 förde det en armé på 120 000 man mot 8500 Khampas. Kina lyckades i sitt uppsåt att förvandla hela Tibet till ett hårt bevakat koncentrationsläger där alla interner gradvis måste dö av svält och förtryck, men Kina lyckades aldrig helt besegra dessa mina vänner Khampas.

Det tibetanska folkmordet, som nu har pågått i 44 år, i vilket en dryg miljard kineser har gett sig på att försöka eliminera ett högre kulturfolk på en halv procent av Kinas befolkning, och under dessa 44 år faktiskt lyckats förinta 20 procent av denna halva procent, möjliggjordes genom Indiens och Englands förräderi och bristande ansvar mot Tibet. Först 1962 vaknade Nehru upp ur sin blinda förtröstan på Maos Kina när detta mönsterland plötsligt utan förvarning invaderade själva Indien. Under hela 50-talet gjordes det ingenting för att hjälpa Tibet. Hela världen var lika likgiltig då som inför det turkiska folkmordet på armenierna och inför det tyska folkmordet på judarna. Senare på 60-talet släppte Kina loss sin kulturrevolutions totala tillintetgörelse av hela Tibet. Sedan var det för sent att börja hjälpa Tibet när redan 20% av dess folk var utrensade och hela deras kultur, 95% av deras kloster och skolor, var förstörda.

Vem kan då anklaga Khampas för att inte sky några medel när det gäller bekämpandet av kinesiska Han-kommunister? Vem kan förebrå dem för att de inte kan betrakta kineser som högre varelser än råttor och flugor? Vem kan då inte älska dessa Khampas för att de fortfarande efter 44 år inte har gett upp utan fortfarande har behållit initiativet och ännu vill göra någonting åt saken?

Deras sak är min. Vi är få och ensamma, men vår moral är större än hela världen. När det gäller skurkaktighet är en enda persons motståndsvilja där emot mera värd än 1,2 miljarder kineser.

Detta gör mig inte till någon idealist. Tvärtom. Var inte orolig. Jag är realist och tar inga risker och gör inte något utan att jag vet vad jag gör. Jag vet att det finns krafter inom WES som gör att vissa av dess medlemmar menar det vara tillräckligt att de reser in till Irak eller till Indonesien för att få deras regimer att vackla, och det kan mycket väl hända att blotta verkan av deras närvaro är sådan. Jag föredrar dock att inte förväxla verkligheten med önsketänkande. Jag är visserligen en grundligt utbildad teolog men bara en människa.

Däremot tror jag aldrig att den tibetanska tragedin hade utspelat sig om det Brittiska Imperiet hade hållit i sig. Om Indien inte frigjort sig från England hade Kina inte heller vågat ockupera Tibet. Indien var den första tegelsten som lossnade ur det Brittiska Imperiets mur, och den tegelstenens fall fick hela muren att kollapsa först moraliskt och sedan totalt. England, världens mest realistiska och romantiska nation, var realistiskt nog att inse att det inte längre kunde lita på världen och tiden när Indien gav det på båten. Hade Indien stannat kvar, däremot, hade en god världsordning kunnat fortsätta hålla en vettig uppsikt över sådana monsternationer som Stalins Sovjetunion och Maos kommunist-Kina, och stoppa deras destruktiva expansion i tid och kanske avslutat det kalla kriget mycket tidigare. I stället fortsätter nu det eviga kalla kriget mot diktaturer som många muslimska länder, Indonesien och framför allt Kina, som ingen ännu har lyckats hindra i sitt metodiska folkmord i både Sinkiang och framför allt i Tibet."

"Nu har ditt novembernummer kommit. Jag har ingen kommentar. I stället vill jag kommentera Kims sammanfattning av Darjilingkonferensen. Som märkligast gissar jag att punkt 3 måste framstå för västerländska ögon. Jag har ingen kommentar till den heller. Argumenten om saken lades fram under sekretess, och min enda tillåtna referens är till det offentliggjorda fallet Jesaja Demner, Haifa, Israel. Denna sjukdom är så abnorm i sin psykologiska monstruositet att den inte kan betraktas som enbart en vanlig sjukdom och ej heller behandlas som enbart en sådan.

Dokumentet bäres ut i världen av de 25 deltagarna med noggranna instruktioner om att endast nyckelpersoner i samhällen och regeringar bör invigas i det. Även denna konferens har fått min personliga prägel över sig av mystisk hemlighetsfullhet och handplockad elitisering — ju färre som är utvalda, desto säkrare är kallelsen och dess konsekvenser, och desto större blir förhoppningsvis dess resultat.

Ingenting nytt för övrigt just nu, men jag hoppas kunna komma tillbaka." JBW.

40.

Brev från Kina

Mitt skäl att skriva till dig är att du har publicerat Johannes farliga brev om Khampas. Han vet var jag står, och jag måste låta dig veta det också. Detta är ett mycket svårt problem för Kina.

Problemets natur är dock inte lätt att definiera. För att kunna klargöra saken måste jag gå till grunden för det hela.

Naturligtvis var Ordförande Maos annexering av Tibet 1950 olaglig. Huvudfelet i den kinesiska debatten om Tibet är, att Kina fortsätter att ignorera historiska fakta, vilket får henne att förneka att Tibet någonsin var självständigt. Historiskt faktum är att Tibet var självständigt från alla andra närhelst det kunde. Men när Kina en gång har uttalat en lögn måste hon vidmakthålla den i enlighet med dogmen om hennes ofelbarhet. Kina kan inte ha fel. Det är det största felet med Kina.

Mot ockupationen av Tibet protesterade varken Tibet, Indien eller England. Alla accepterade den och även Tibet. Dalai Lama välkomnade kinesisk inblandning emedan Tibet låg efter i utvecklingen, engelsmännens stöd hade försvunnit i och med att de blev utkastade från Indien, och indierna kunde inte ens kontrollera sitt eget land. Så fort Indien fick sin självständighet använde hon denna till att kriga med Pakistan. Jag håller fullständigt med om Johannes åsikter beträffande den tragiska upplösningen av det Brittiska Imperiet.

Problemet i Tibet började 1956 när Khampas gjorde uppror. Om Tibet hade slagit vakt om freden och vidmakthållit sin kloka antivåldsdoktrin (den samma som Gandhis) hade det troligen aldrig blivit några problem. Khampas uppror tvingade kineserna till att bli tyranner.

Det hade kunnat gå bättre om Dalai Lama hade stannat kvar i Lhasa. Hans flykt utgjorde kronan på hans omogenhet och feghet, och med att överge Tibet ruinerade han politiskt och offrade han sitt hemland med att förneka sitt ansvar. Det var en synnerligen traumatisk kris. Med att ge upp inför Khampas och överlämna sig i deras händer övergav han den pacifistiska visdomens sak för det tragiska våldets sak. Vi vet inte vad som hade hänt om han stannat kvar, men att fly var avgjort mera desperat än klokt.

Detta var vändpunkten i Ordförande Maos karriär. Från och med denna kris förändras han från en god ledare till ett vilt monster av omänsklig grymhet. Han uppmuntrar kritik mot regeringen bara för att få fast sina kritiker och eliminera dem. Han förnekar sin industrirevolutions fiasko, och för honom är 45 miljoner olycksfall bara en handfull stoft. Men ju mera omänsklig han blir, desto mera rädd blir han samtidigt. Men han har ingen kvar i Kina att frukta, utom alla de som besitter mer vishet än han själv. Detta är traditionalisterna, buddhisterna, taoisterna, konfucianerna. Så lägger han ner sitt livs största ansträngning på att försöka förinta det förflutna och all vishet i Kina genom kulturrevolutionen, den största mänskliga katastrofen sedan det andra världskriget och, liksom det andra världskriget, anstiftat bara genom en enda människas vanvett.

Att genomföra denna förintelse mot även en annan nation, ett annat folk, en annan kultur som Tibets, och att därigenom förstöra den mest känsliga och välbevarade av antika civilisationer totalt, måste naturligtvis betraktas som något för evigt oförlåtligt. Men Khampas eliminerades inte bara av kineserna. Johannes nämner president Richard Nixons ansvar, men denne var inte ensam. Alla hjälpte till i förintelsen av Khampas, Tibets enda försvarare. Saken ordnades praktiskt av utrikesminister Henry Kissinger, som också såg till att de kristna på östra Timor uppslukades och offrades av Suhartos totalitära regim på Indonesien. Till och med Dalai Lama bistod i förintelsen av Khampas. Den avslutande striden ägde inte ens rum i Tibet. Nepals regering fick påtryckningar från Dalai Lama, Indien och Henry Kissinger för att genomföra den slutliga operationen att utplåna Khampas från deras fäste i Mustang i norra Nepal. Idén var Nixons. Frihetskämparna måste offras om det skulle kunna bli en god affär med Kina. Och de offrades till sista man. De som inte försmäktade ihjäl i nepalesiska fängelsehålor flydde tillbaka till Tibet där kineserna avrättade dem.

Kinas problem är att Khampas rider fortfarande. När Kina invaderade Tibet visste de inte vad för slags land de invaderade. De bedömde saken materialistiskt och strategiskt och ignorerade alla spöken. Dessa spöken har förökat sig på det mest förskräckliga sätt.

Du förstår, man blir inte av med folk med att eliminera dem. Vad som händer är att de blir förflyttade in i en tidlös zon. Denna tidlöshetens zon ligger utanför historien och kan inte lokaliseras. När du en gång har förflyttat någon till denna zon slipper du honom aldrig. Han kommer att gnaga dig i ryggen i evighet, och du kan inte nå honom. Detta är problemet med Tibet för kineserna.

Khampas rider ännu omkring. Kineserna har gjort ett ordentligt arbete i att utrota dem till sista man, men desto mer rider de fortfarande emot kineserna. Ett spöke är mycket svårare att bekämpa än levande mänskor.

Du ser vad som pågår i Kina idag. Det är en skenande karusell där alla de svindlande förtjänsterna i världens största svindel bara försvinner i en ständigt accelererande inflation. Glöm Peking. Deng Xiaoping är redan en mumie, påstår kineserna. Ingen tror på kommunistpartiet längre. Detta har försvarat sig med att rikta ett varnande finger mot det demokratiska Indiens förkrossande fattigdom, men sakernas tillstånd kan bli ännu värre i Kina än i Indien.

Kinas generösa slagord idag är att allt är möjligt och tillåtet i Deng Xiaopings Kina — utom illojalitet. Detta är naturligtvis skrattretande. Den enda lojalitet som någonsin fanns i Kina var hyckleri, och idag är den lögnen större än någonsin. Blåsan måste spricka — och den resulterande syndafloden kan betyda räddning och pånyttfödelse för Tibet, Buddhismen och Taoismen.

Doktor Sun, numera residerande i Chungking."

Doktor Sandy tog omedelbart kontakt när han tagit del av vår senaste försändelse och krävde att få en förklaring till punkt 3 i Darjeelingdeklarationen, detta märkliga buddhistiska ställningstagande i Aidsfrågan. Vi tog genast kontakt med Kim och framförde doktor Sandys krav. Kim kom med en förklaring. Den var inte bara ekonomisk.

Det har länge varit känt att ett stigande antal U-länder helt enkelt inte har råd att bekämpa Aids. Dessa länder är vanligen överbefolkade varför de snarare har råd att förlora några miljoner sjuka människor än med att vårda dem tills de dör ändå. Men det är inte detta som skrämmer buddhisterna.

Buddhisterna i Darjeeling har sett hur Aidsfrågan i väst har antagit ständigt växande ekonomiska proportioner så att aidsläkare lugnt kan räkna med att få ständigt större ansvar över ständigt fler patienter och därmed även en ständigt växande budget. Detta medför en hårresande maktställning över liv och död med tills vidare en oundviklig död som garanti för ständigt ökande ekonomiska resurser.

Det är denna utveckling som buddhisterna i Darjeeling tror att är fel. Framför allt i Indien har talrika icke-medicinska metoder försökts mot Aids med delvis fantastiska positiva resultat. Buddhisterna tror mera på en sådan väg i bekämpningen av Aids än på att förlita sig på enbart bromsande mediciner med brydsamma bieffekter, åtminstone så länge det ännu inte finns något effektivt vaccin, och vägen till ett sådant verkar fortfarande vara en lång uppförsbacke utan synligt krön.

Doktor Sandy har accepterat denna förklaring och begrundar den som bäst.

41.

Ämnet är encyklopediskt i dumhet, dårskap, katastrofer och missgrepp, det är ett perpetuum mobile av fiaskon som alla beror på det obotliga tyranniet, där ingen tyrann under 3000 år någonsin velat lära sig något av föregångarens misstag utan hellre konsekvent försökt dölja dem under en ständigt gropigare matta. Kinas historia består sedan inte av personligheter utan av dynastibeteckningar. Ingen enskild kan ställas till ansvar för Kinas historia, och dynastierna är för omfattande och komplexa för att kunna utredas närmare. Allt förlorar sig och drunknar i detta ansvarslösa människohav av anonymitet.

Motsatsen är förhållandet i Tibet, där folket består av personligheter och har utvecklat en högre personlighetsrespekt än någon annanstans på jorden efter Egyptens Faraoners glansdagar. Redan 700 år innan Dalai Lama-ämbetet etablerades framträder den väldigaste personligheten i Tibets historia, kung Srongtsen-Gampo, Tibets 33-e konung, som regerade 617-649, ungefär samtidigt som sagans kung Arthur i Cornwall. Denne kung var inte bara en erövrare utan en organisatör och en administratör jämförbar med kejsar Augustus och Karl den Store. Han införde Buddhismen i Tibet och förankrade Tibet kulturellt som en bro mellan Indien och Kina främst genom sina båda älsklingshustrur, den ena från Nepal och den andra från Kina. Liksom Augustus är han bara den som introducerar landets storhetstid, som liksom Roms sedan varar i omkring 200 år. Han inför även den tibetanska skriften, som är en bearbetning av sanskrit, bestående av bokstäver som skrivs från vänster till höger. Under hans tid får Tibet en omfattning av omkring 4 miljoner kvadratkilometer och sträcker sig från Afghanistan över Mongoliet ner till det kinesiska låglandet och över Nepal och nordöstra Indien ända ner till Indiska Oceanen.

Vår näste store tibetanske personlighet är Padma-Sambhava, en indisk buddhistmunk och mästare, som av kung Trisong-Detsen inbjuds till Tibet för att skapa ordning i den tibetanska religionen. Han grundar det första stora tibetanska klostret Sam-Ye vid Brahmaputras norra strand sydost om Lhasa år 779, och därmed är det tibetanska klosterväsendet instiftat.

Dock består Tibets historia inte alls av bara helgon och ädla kungar. Dess kanske mest dramatiska episod infaller, när den onde kung Lang-Dharma tycker att buddhismen har gått för långt och beslutar sig för att utrota den 836-842. En munk tycker då att kungen går för långt med sina förföljelsemetoder och beslutar sig för att göra något åt saken med att ta lagen i egna händer. Han färgar sin häst och sina kläder kolsvarta, beger sig till kungens närhet och skjuter ihjäl honom med ett välriktat skott från sin pilbåge, flyr och tar sig osedd genom floden, varvid färgen från hans kläder och häst tvättas av och både hästen och han själv blir vita — ett perfekt kamouflage när han flyr till klostret Yerpa, då alla sett mördaren vara kolsvart och hästen också. Eremiten-mördarens namn var Lhalung-Pa.

Den kanske mest intagande och sympatiska av alla Tibets personligheter är skalden och mystikern Milarepa (1040-1123) som för ett kringflackande liv som diktare och eremit och blir mest beryktad under sin verksamhet vid det heliga berget Kailas och i sin grotta närmare Mount Everest, där han diktar sitt största epos. Han om någon talar direkt från hjärtat av Tibet till alla tider och alla mänskor.

Marco Polo kom inte till Tibet utan passerade genom södra Turkestan via staden Khotan för att sedan norr om Koko Nor följa Huang Ho ner till Kina. Däremot hävdar tibetaner i Tibets västligaste utkanter i Ladakh att Alexander den Store byggde en bro där. Även Julius Caesars rykte lyckades flyga ända till Tibet i sagans form för att där utgöra en odefinierbar stomme i det väldiga eposet om hjälten Gesar.

En annan viktig munk vid sidan av Milarepa är Atisha, också från Indien, som dog 1055 efter att bland annat ha grundat det nästäldsta av de stora klostren i Tibet, Reting, nordost om Lhasa.

På 1200-talet blir Tibet politiskt mycket intressant genom mongolkejsaren Kublai Khans stora intresse för tibetansk buddhism. Djingis Khan omfattade islam, men genom Kublai Khan, också kejsare av Kina, uppstår den djupa allians mellan tibetansk och mongolisk buddhism som består ännu idag. Det är Sakya-sekten (med huvudsäte i Sakya i sydvästra Tibet) som dominerar Tibet vid denna tid. Det första Mongoliet gjorde efter införandet av demokrati i landet för några år sedan var att återinföra buddhismen som statsreligion, vilket Kina ännu inte har gjort.

Sakyaklostret grundades 1073, 1179 grundas Tsurpuklostret där den första reinkarnationstraditionen med Karmapa uppstår, 1189 grundas det anrika klostret Drigung Ti (mellan Lhasa och Reting), och denna enorma medeltida utveckling av klosterväsende och buddhism i Tibet kröns sedan med Tsongkhapas verksamhet, som levde 1357-1419. Han är den store förnyaren av buddhismen i Tibet och grundar Gelugpa-orden, som sedan blir Tibets mäktigaste. Den förste Dalai Lama uppstår i dess hägn (1391), och de tre stora Gelugpa-klostren kommer sedan till under 1400-talet, Ganden ("det lyckliga") 1409, Drepung ("rishögen", alltså "det rika") 1416, och Sera ("rosengården", alltså "det vackra") 1419. Dalai Lama betyder "ocean av vishet" och är en titel som först förlänades Gelugpa-ordens högste abbot av Altan Khan i Mongoliet 1543.

Den främste av dessa första Dalai Lamas var den femte (1617-1682), som byggde Potala (1645-94) och upprättade Panchen Lama-ämbetet i Shigatse i klostret Tashilumpo. Hans tid dominerades av svåra kriser som han dock kunde resa landet ur med mongolernas hjälp. Den sjätte Dalai Lama var en libertin, poet och fruntimmerskarl. När han störtas 1706 tar Manchu-dynastin av Kina över kontrollen av Tibet, och den sjätte Dalai Lama dör i fångenskap på väg till Kina året därefter. Först från denna tid kan Kina sägas ibland ha dominerat Tibet, och politiskt blir Tibet under de två följande århundradena föremål för dragkamp mellan först Kina och Mongoliet och senare även mellan England och Ryssland.

De första européer som kom till Tibet var jesuiter. Ippolito Desideri och Manuel Freyre kom västerifrån 1715 och var de första västerlänningar som såg Kailas. De fick missionera i Tibet och till och med bygga en kyrka, som inte längre finns kvar, tills de återkallades av påven 1721. Det kom fler jesuiter så småningom, främst Abbé Huc i början av 1800-talet, som skrev en klassisk reseberättelse om sina intryck av landet, och så småningom hittade även engelsmännen dit. Den mest iögonfallande av de första var veterinären från Lancastershire William Moorcroft, som var mycket av en äventyrare och fantast. Han hade en passion för hästar och hade vilda planer på att importera rashästar från Turkmenistan ner till Indien, vilket föranledde honom att våga en expedition genom Tibet för att öppna och kartlägga lämpliga vägar. Här börjar Tibetromantiken med spioneri och förklädnadsbestyr med ogiltiga papper på flykt från alla och ofta slutande med katastrofer, som utmärker de flesta européers bestyr i Tibet under hela det romantiska 1800-talet. Det var ryssar som man spionerade på, men man tycks aldrig ha lokaliserat en enda. Moorcroft kom fram till Manasarovar och Rakkas Tal och tycks ha intresserat sig mycket för att utreda huruvida Ganges, Indus och Brahmaputra hade sina källor här eller ej. Han fann den lilla kanalen mellan de båda sjöarna och sedan Sutlejs utlopp ur Rakkas Tal men fann denna sjö farlig och förrädisk då en del av hans jakar gick ner sig i träsken runt omkring den. På grund av förlusten av sina jakar måste han återvända till Indien, råkade så illa ut för nepaleser då han reste under förklädnad och med falska papper och kom med sina fantastiska centralasiatiska projekt omsider även i onåd hos brittiska regeringen. Han lär ha dött 1825 i misär, men jesuiten Abbé Huc såg honom i Lhasa följande år, där han sedan enligt sägnen levde i tolv år till innan han återvände till Kailas och Ladakh. Romanen om denna hästälskande veterinärs karriär från himlastormande pionjär vid Kailas 1812 till legendarisk pilgrim med diffust slut väntar ännu på att bli skriven.

Engelsmännen i Tibet under 1800-talet rör sig sedan längs skalan från romantiska idealister med fantastiska projekt till rena busar och odrägliga översittare, som knappast gjort annat i Tibet än pryglat lata tjänare och råkat illa ut. Löjtnant Henry Strachey, som var vid Kailas 1846, var dock en god tecknare och kunde i viss mån göra landskapet någon rättvisa. Han ansåg att det heliga berget gjorde sig bäst från Rakkas Tal och kunde aldrig se sig mätt på omgivningarna. Hans bror Richard gjorde den första geologiska expeditionen till Tibet två år senare.

Problemet med Sven Hedin var hans fåfänga och egenkärlek. Han var kanske den främste Tibetresenären någonsin, men han hade svårt för mänskliga relationer och bedrog ofta sig själv. Han var en lika superb geograf som urusel diplomat. Till fiender fick han inte bara August Strindberg utan hela den engelsk-talande världen, när han tog ställning för Kaisern i första världskriget och sedan, liksom den mer patetiske Knut Hamsun, till och med för Hitler mot världen i det andra. Det är svårt att fatta att en så duktig forskningsresande samtidigt kunde vara så urbota dum på andra områden.

Han motarbetades inte alls av engelsmännen från början. Tvärtom. Han hade mycket gott stöd från män som Kitchener och Younghusband i Indien. Hans problem med England uppstod när han inför det Geografiska Sällskapet i London skulle hävda att han upptäckt vad han upptäckt och få äran för det. Geografiska Sällskapet i London hade redan en lång tradition bakom sig av att motarbeta och ifrågasätta alla som påstod någonting, från Burton och Speke till Stanley och Scott, och de såg inte varför Sven Hedin skulle utgöra något undantag. Så även Sven Hedin blev manglad och grillad i London, och det förlät Sven Hedin aldrig det Brittiska Imperiet. Han hade nämligen verkligen fel i vissa av sina slutsatser, men det kunde han aldrig medge själv.

Younghusband-expeditionen mot Lhasa blev beryktad för sin slagkraft och brutalitet när den med moderna maskingevär mejade ner tusentals tibetaner beväpnade med antika vapen på vägen mot Lhasa. Avsikten mot Tibet var dock den bästa tänkbara — att förhindra att Kina eller Ryssland skaffade sig monopol. Emellertid hade även den heroiska Younghusband-expeditionen sina baksidor — när de stolta grant klädda brittiska militärerna skulle upp till Potala för att få sina handelsprivilegier undertecknade var det kallt i september med hal is på trapporna. Som dessa trappsteg är ganska långa var det svårt för officerarna att långsamt staga sig upp, även om det gick. Däremot var det värre att efter ceremonierna ta sig ner igen. Då halkade officerarna och rutschade omkring åtskilliga hundratals trappsteg åt gången medan alla klostrets munkar stod ovanför och omkring och höll på att skratta ihjäl sig. Peter Fleming, Ian Flemings bror, har skrivit en häftig bok om denna käcka expedition.

En mycket originell dam har också gästspelat i Tibet. Alexandra David-Néel (1868-1969!) var operasångerska med många firade triumfer som sådan främst i rollen som La Traviata på operan i Hanoi bakom sig, när hon 50 år gammal fick för mycket svaj på rösten, fick nog av de tomater som slängdes på henne för att hon sjöng falskt och beslöt att kurera sina pensioneringsångestdepressioner med att resa till Tibet. Det visade sig att detta var det klokaste hon hade kunnat göra. Som Tibetresenär blev hon ännu mera ryktbar än som operaprimadonna genom de böcker hon sedermera gav ut och arbetade vidare på ända till sin död som mer än bara 100-åring. Lägg till detta hennes lilla späda gestalt, hon var bara 1,56 meter lång, och man har en av världens otroligaste kvinnor genom tiderna framför sig.

Hon tillbringade åratal med att vandra omkring i Tibet och samla intryck. Hennes första bok, "En parisiskas resa till Lhasa", den mest kända, är inte så märkvärdig, men i den följande, "Bland mystiker och magiker i Tibet", närmar hon sig pudelns kärna, och denna bok kommer att stå sig för alla tider. Den första är mest som en introduktion, även om hon måste färga hår och förklä sig för att kunna prestera den äkta äventyrsstämningen, men i den andra kommer hon till saken.

Hårfärgning och förklädnader hörde även till österrikaren Herbert Tichys nödvändiga förberedelser när han började resa till Tibet på 30-talet. Han var geolog och mest intresserad av bergsbestigning, men han blev den förste som kunde förmedla Tibet till omvärlden genom fotograferingskonstens tekniska framsteg. Han har alltid återvänt till Himalaya, bestigit nya berg och utgivit nya bilderböcker, men hans kanske främsta insatser har varit i västra Nepal.

Hans landsman Heinrich Harrer måste sättas i främsta rummet när det gäller västerlänningar i Tibet. Hela hans tibetanska livsgärning andas en oemotståndlig friskhet genom de underbara böcker han skrivit om sitt land och sina direkta relationer med Dalai Lama och dennes familj. Heinrich Harrer är ett måste för alla Tibet-intressenter. Vi har ännu inte kommit över hans senare bok, "Återkomst till Tibet", från 1983.

I samma främsta rum måste man också ställa italienaren Giuseppe Tucci, den kanske främsta av alla tibetologer. I motsats till Sven Hedin hade denne man en märklig förmåga att kunna bli bästa vän med vem som helst. Alla dörrar öppnade sig för honom vart han än kom, han hade aldrig problem med dokument eller myndigheter, han kunde samla föremål obehindrat från vilka heliga platser som helst, och som vetenskapsman var han inte bara ytterst minutiös och noggrann utan dessutom den yttersta pietetsfullheten själv. Hans orientaliska institut i Neapel var länge Europas högst ansedda. Det togs senare över av den andre store italienske orientalisten Fosco Maraini, men efter dennes tid har det förfallit. Tucci var nog den förste Tibetresenär som inte behövde fuska sig fram — och den mänskligt smidigaste.

Lama Anagorika Govinda föddes i Sachsen 1898 men hade en moder från Bolivia. Hans antagna namn "Anagorika" betyder den hemlöse. Han blev den kanske främste av alla pilgrimer i Tibet. Hans underbara bok "De vita molnens väg" har tidigare behandlats, en utsökt finkänslig skönhetsupplevelse och unik som sådan — det finns ingen liknande bok om Tibet, och den är egentligen ensam i sin egen genre.

Främst bland Kailas-kännare måste man dock sätta en indier, Swami Pravananda, troligen jämnårig med Anagorika Govinda, som tillbringat längre tid och gjort utförligare studier av Manasarovarområdet än någon annan. Han reste dit första gången 1928, från 1935 gjorde han det årligen, ibland har han stannat där mer än året runt, han har gjort 23 pilgrimsvandringar ("parikrama") runt Kailas och 25 runt Manasarovarsjön men bara en runt Rakkas Tal. Hans bok är full av oumbärliga kartor över området med dess detaljer och riktar sig enbart till pilgrimer. Han levde ännu 1976, då någon hade träffat honom, men lär sedan ha försvunnit någonstans i gränstrakterna mellan Indien, Nepal och Tibet.

Alla dessa hör till tiden före kinesinvasionen. Ingen tillåts besöka Tibet utifrån efter 1950 — utom pålitliga kinestrogna lakejer, som madame Han Suyin, Tore Zetterholm och Jan Myrdal. Först efter 30 år öppnas landet på nytt, och då är landet helt förstört. Av cirka 6200 kloster finns det bara ett tiotal kvar, och av en halv miljon munkar finns det bara drygt 1000 kvar. Alla resenärer till Tibet efter 1981 vittnar om samma totalförstörelse och mänskliga räfst, så det är ingenting att tvivla på. Samtidigt vittnar många om att den tibetanska vänlighet, godmodighet och humor, som omtalats i alla skildringar före 1950, också den finns kvar. Världens vänligaste och gästfriaste folk hade efter sitt utståndna folkmord ändå bevarat sin folksjäl och börjat bygga upp sina mer än 6000 förstörda kloster igen från grunden.

Charles och Jill Hadfield tillbringade en vinter i Tibet 1987 som lärare och skrev en bok om sina nio månaders intryck av landet och folket, en mycket gripande och äkta bok, som kommer ganska nära Heinrich Harrers anda. Låt oss avsluta denna avdelning med att översätta ett avsnitt som belyser mentaliteten hos Tibets alltid största och främsta hjältar: tibetanerna själva. Det handlar om klostret Ganden, ett av världens största kloster före 1959, grundat 1409:

"Under striderna 1959 bombades klostret, och förstörelsen fullbordades under 60-talet. Inte en takbjälke eller vägg lämnades intakt, och vårt första skräckslagna intryck inför ruinerna var att klostret måste ha bombats av flygplan, för så total var förstörelsen. Senare fick vi veta att byggnaderna hade sprängts, yxor och släggor hade sedan använts, och de flesta av träbjälkarna, plankorna och pelarna fraktades ner i dalen för att användas till andra byggnader. Nu ser det ut som Warszawa vid andra världskrigets slut, en alldeles fruktansvärt beklämmande syn. Men kloster kan byggas upp igen i motsats till, som Mao menade, huvuden, som inte växer ut igen. Det värsta var inte själva ruinerna utan det våld och det hat som resulterat i förstörelsen.

Återuppbyggandet inleddes tydligen 1982 på tibetanskt initiativ, och den lastbil som den lokala befolkningen använde för transport av material var "den första privatägda bilen i Tibet". När vi först kom hit (för några år sedan) hade sju byggnader rekonstruerats. Nu är ungefär tio färdiga. I denna takt kommer det att ta tjugo år att restaurera alltsammans.

Ganden är idag en blandning av förflutna mardrömmar och drömmar om framtiden. Här liksom överallt annars är den stolthet som tibetanska ungdomar ådagalägger i att snickra, arbeta med lera, måla fresker och återuppbygga allt med urgammal traditionell teknik och material underbar att se. De griper tag i din hand och drar iväg med dig för att du ska få se deras arbete. De lär sig de gamla hantverken och utför en religiös handling samtidigt. Något av det underbaraste vid vår senaste visit var den mottagning som munkarna ordnat för oss. Vi togs ytterst vänligt om hand, bjöds på smörte och visades omkring med outsäglig stolthet. Där var en underbar känsla av optimism mitt bland allt hamrandet och slamrandet, och vi fick en distinkt känsla av att något av det gamla Tibet trots de många och långa svåra åren ändå hade överlevt och sköt nu nya skott in i framtiden."

42.

Den fjortonde Dalai Lama, Lhamo Döndrub, som i sommar fyller 60 år, har haft en svårare ställning än någon tidigare Dalai Lama, då han som oinskränkt religiöst statsöverhuvud för sitt land och sitt folk med egna ögon fått bevittna den mest ohyggliga tragedi som någonsin drabbat hans land — den kinesiska förintelsen av Tibets religion, kultur och folk. Han var bara 15 år när Mao Zedong första gången lät invadera Tibet (i preliminär strategisk avsikt att med tiden placera ut kärnvapen), under åren 15-24 år måste han oavbrutet plågas av den påfrestande politiska nödvändigheten att finna en fredlig kompromiss och undvika blodbad i den ensidiga konflikten från kinesernas sida, vilket slutligen kröntes med totalt misslyckande när kineserna öppnade eld i Lhasa den 16 mars 1959 klockan 16.oo, (två granater avfyrades från kinesernas läger utan någonsin förklarad anledning,) vilket tvingade Dalai Lama att fatta beslutet att gå i exil. Han har ständigt poängterat att beslutet var helt och hållet hans eget, ingen påverkade honom utom de rådande hopplösa politiska omständigheterna, och de Khampas som hjälpte honom fly ställde även upp av egen fri vilja utan att vara ombedda och utan att påverka honom.

Betraktad med västerländska ögon måste Hans Helighet Dalai Lama framstå som en fin hyper-intellektualist med utsökt finkänslighet. Hans extrema känslighet märker en besökare genast när han tar av sig sina berömda glasögon och blottar sin mycket skygga, sårbara och osäkra men samtidigt underfundiga och humoristiska blick. Som unik ledare för buddhismen i världen måste man säga att han hedrar sin religion och utgör en makalös prydnad för den. Inte ens påven når så högt i metafysik och ädelmod som denna personifierade höjd av tolerans, som menar att kineserna inte kan anklagas för sina brott, då i en diktatur bara de högsta styrande kan hållas ansvariga. Utvecklingen i Kina och dess ockuperade länder går dock mot att alla kineser i framtiden kan komma att betraktas ungefär som nazister — med undantag endast för flyktingar, Hongkongkineser och Taiwaneser utom andra utlandskineser. Men kommunist-Kinas kineser har sorgligt överträffat Sovjetunionens stalinister i att kompromettera kommunismen för alltid.

Många menar att den kinesiska förstörelsen av Tibets kultur och civilisation ändå måste ha fört något gott med sig och pekar på de kinesiska sjukhusen, skolorna, vägarna och broarna. Tibet hade sin egen medicinalvetenskap och behövde inte få sitt huvudinstitut utbombat på Järnberget och ersatt med en vetenskap helt baserad på giftiga mediciner med skadliga bieffekter, något som Tibet varit befriat från tidigare. I de kinesiska skolorna tvingades tibetanerna mest lära sig kinesiska och kommunistisk propaganda och inte ens att skriva sitt eget språk, varför många vuxna tibetaner kan tala och skriva kinesiska men bara tala och inte skriva tibetanska. Vägarna byggdes för att transportera kinesisk militär. Över broarna, som bevakades noga med beväpnad vakt, släpptes bara kineser och inga tibetaner. Betalningen för dessa sjukhus, skolor, vägar och broar avkrävdes tibetanerna genom skatt. Det hör till saken att kineserna fullständigt förstörde den tibetanska ekonomin genom kinesiska inflationer. Summa: inget gott har kineserna åstadkommit i Tibet, och det goda som fanns där tidigare har de lyckligtvis misslyckats med att förstöra — om de dock lyckades till över 95%.

Det eventuella goda som denna förintelse åstadkommit får man söka efter i utlandet. Genom Dalai Lamas flykt 1959 exporterades tibetansk buddhism för första gången utomlands. Den har sedan gripit omkring sig överallt. I alla större städer i den demokratiska delen av världen finner man tibetanska centra. De som från kristendom och andra religioner konverterat till tibetansk buddhism är fler för varje år. Dalai Lamas påtvingade steg över tröskeln från Tibet till omvärlden har på längre sikt resulterat i ett religiöst jordskred över hela världen. Denna mentala jordbävning har pågått oavbrutet sedan dess och ständigt fördubblats i styrka, i synnerhet efter att den allomfattande förstörelsen i Tibet blivit känd för omvärlden under 80-talet.

Ett exempel är Thomas Löfström, svensk författare, ett typiskt barn av sin tid, uppvuxen under Vietnamkrigets 60-tal, då han tveklöst tog parti för Maos Kina och byggde barrikader i Paris. För honom var det en självklarhet att Mao och Kina hade rätt i Vietnam och att Amerika hade fel. Därför var det också en självklarhet för honom (som för så många andra) att Kina inte kunde ha fel i Tibet.

Hans besök i Tibet i början på 80-talet resulterade i en jordbävning för hans egen politiska livssyn. Han omvändes totalt till motsatsen av allt vad han hade varit, bara genom att få ta del av vad kineserna faktiskt hade åstadkommit i Tibet.

Andra lät sig dock aldrig duperas av Mao eller Kina ens under Vietnamkrigets dagar. Den som kanske kraftigast av alla vågade rikta sin udd mot det världsomfattande prokinesiska partiet just när Vietnamkriget var som mest vedervärdigt och vänstervridningen som populärast var Michel Peissel, den troligen främsta av alla tibetanska hjältar från västerlandet efter 1950. Genom att utsätta sig för de värsta tänkbara strapatser och politiska risktaganden kom han i kontakt med de mest avlägsna avkrokarna av Himalaya där ingenting förändrats och där motståndet mot Kina funnit sina sista fristäder, främst i Mustang i Nepal. Liksom Herbert Tichy är han en mycket framstående fotograf, hans främsta bok är väl "Konungariken i Himalaya" där han dokumenterar livet i Zanskar (bortom Ladakh i västra Tibet, i Indien norr om Kashmir), i Mustang i Nepals nordligaste utmarker, och i Bhutan. Han har levt med Khampas och lyckats fullborda den enda vederhäftiga dokumentationen av deras gerillakrig mot Kina 1956-74, även om slutet fattas, och detta är väl hans viktigaste bok. Han var en av de första västerlänningar som släpptes in i Bhutan (1970 efter tio års tidigare försök och väntan på tillstånd) och besåg sedan landet ordentligt med strövtåg rätt igenom under mördande strapatser. Ett av hans mera excentriska projekt var att bege sig upp genom Nepal till Mustang på dess floder med svävare under ständiga motgångar, haverier och skeppsbrott. Trots detta hör han till de mest klartänkta Tibetresenärer som någonsin funnits, och vi måste få citera något av hans syn på Tibet och dess problem:

"Alltför många européer föreställer sig att tibetanerna är ett saktmodigt folk, ett släkte av enbart mediterande vishetslärare som sitter i avskild kontemplation i sina höga kloster. Denna felaktiga föreställning har sin grund i att man i västerlandet alltför mycket har riktat uppmärksamheten på de tibetanska munkarna och deras fängslande religion och inte på folket i gemen. Tibetanernas krigiska kynne döljs bakom denna ridå av religion. Hela den tibetanska lamareligionen och dess nästan totala dominans i landet får sin förklaring i folkets krigiska egenart: ett folk som detta måste ledas av präster som predikade fred. Krigiska raser, kristna såväl som muslimska, förenar ofta egendomligt nog stridslystnad med stark religiös tro. Stridslystnad och fromhet tycks över hela världen höra samman. Några av de största krigen har utkämpats i kristendomens namn, och muslimerna har lagt under sig ett av världens största imperier. Och tibetanerna har i generationer legat i krig med de omgivande folken. Först på senare tid har de lagt ner vapnen och inte ens nu helt och hållet."

-----

Han är idag 57 år, och vi hoppas innerligt att han lever väl och har hälsan. Om någon som läser detta har möjlighet till någon kontakt med Michel Peissel, så ber vi om att få framföra en personlig och innerlig hälsning.

Vad som första gången förde Johannes B. Westerberg till Himalaya var ett rykte i ryska kloster om att det någonstans i något indiskt kloster i Kashmir skulle finnas ett manuskript som bevisade att Jesus varit verksam i Indien. Detta förde hans vägar för första gången till Indien, och även om han aldrig fann manuskriptet i fråga, övertygades han om att det faktiskt funnits men tyvärr bortförts av någon okänd resenär. Han blev såpass intresserad av landet och tibetanerna att han lärde sig hjälplig tibetanska för att underlätta sina forskningsstudier, och han blev kvar i landet tills vintern blev för svår. Han lovade sig själv att återkomma, vilket han sedan gjorde ett flertal gånger.

Hans attityd som religiös forskare är den absoluta motsatsen till Sven Hedins. Den drivande kraften bakom Sven Hedin var en omätlig ärelystnad och otillfredsställbarheten av ett grandiost egos omåttliga aptit på att försöka bevisa sin egen förträfflighet. Han lyckades i den mån att han blev den siste som adlades i Sverige och allmänt betraktad världen över som den siste store upptäcktsresanden; men all den ära, som rätteligen tillkom honom för detta, schabblade han bort genom att ta ställning för Wilhelm II och Hitler. Det blev av honom mänskligt sett bara en storslagen tragisk narr.

Johannes strävan är åt det andra hållet. Han har också ett utomordentligt starkt ego som påtagligt förstärkts genom en ovanligt seg och nästan fulländad fysik, och hela hans liv har varit såsom en strävan bort från alla frestelser som ett så överlägset ego kunde medföra. Således har han alltid försökt förringa och förtränga sig själv genom att arbeta för andra. Så länge den ryska kyrkan var förföljd var han dess mest nitiske tjänare, förmedlande kontakter överallt i Ryssland, inspirerande god moral i alla katakomber och outtröttlig i sin underminering av regimen, med den påföljd att han efter augusti 1991 inte längre behövdes i Ryssland. Då vände han sina steg mot islam och styrde dem rakt in i alla förföljda kristna kyrkor i Orienten.

Problemet med honom är att han vägrar stanna kvar för att ta emot ett tack. Han vägrar låta sin verksamhet dokumenteras, och han har aldrig förekommit i massmedia. Om inte jag lärt känna honom från juni 1979 hade kanske ingenting någonsin blivit känt av hans mycket omfattande underjordiska liv.

Det var som sagt i Ladakh han först kom i kontakt med tibetaner, och för varje gång han återvänt har han trängt djupare in bland de tibetanska bergen. Efter kommunismens fall i Ryssland blev han intresserad av kommunismen i Kina och har stadiga kontakter i Mongoliet och Öst-Turkestan.

I motsats till den självhärlige Sven Hedin försvinner Johannes alltid bland folket och antar samma yttre som dem han umgås med så långt det är möjligt. Det enda han inte kunnat åtgärda är sina blå ögon, vilket ibland medfört problem i Tibet. Därför har han i Tibet vanligen mörka glasögon.

Utom praktiskt taget alla Tibets kloster har han även utforskat troligen alla hippiekolonier längs Himalaya och i Nepal. Att förflytta sig med förfalskade papper lärde han sig i Sovjetunionen, vilket han utvecklat till en sådan skicklighet att han aldrig utsatts för någon fara därmed. Den största faran han råkat ut för hittills var när han efter en lavinolycka någonstans bortom K2, vari han brutit båda armarna i fåfäng ansträngning att rädda packning och dragdjur, måste stanna en längre tid i ett kloster, som då utsattes för en razzia av kineserna. Han måste då ligga som levande begraven två dygn i en krypta (med brutna armar) innan faran var över.

Den senaste incidenten med hans sjukdom och medvetslöshet på väg till Darjeeling är extra märklig då han aldrig haft sådana problem i Indien tidigare. Denna episod kräver en närmare granskning.

Nu rider han med Khampas i östra Tibet — var och hur långt vet vi inte ännu.

Summan av hans Jesus-forskningar i norra Kashmir stämmer också väl överens med hans personlighet. Han fann klara belägg för att Jesus faktiskt verkat där men inga konkreta bevis. Hans övertygelse var 100%, indicierna var överväldigande, men en total saknad av bevis gör saken vetenskapligt obevislig.

Emellertid får Johannes klara slutsatser överväldigande stöd från ingen mindre än självaste Swami Pravananda, som var där långt före honom, den fulländade Kailas-experten, som aldrig kunnat överbevisas om att ha begått något misstag. Han berättar, att det fanns i klostret Himis sex mil öster om Leh en bok som hette "Namthar" i vilken förekom en Jesusbiografi om hans "okända år" i Indien. En gammal munk berättade i Himis för Swami Pravananda 1928, att det i denna bok stod om hur Jesus grälat med sina föräldrar och sedan rest till Indien (Gyakar) där han levt i Chargotri (Gridhrakuta eller Rajagriha), i Benares (Sarnath) och på flera andra ställen i ett antal år, lärt sig språket Pali och studerat buddhismen ingående och även omfattat religionen. Sedan hade han återvänt hem och startat en egen religion på grundval av vad han hade lärt sig i Indien. Sålunda skulle Jesu kristendom verkligen ha varit en kombination av judendom och buddhism.

Vad hade då hänt med en så viktig bok? En rysk resenär vid namn Notvitj eller något liknande hade en gång kommit till klostret, upptäckt boken och tagit den med sig. Sedan hade han långt senare skickat tillbaka en kopia av boken transkriberad antingen på ryska eller engelska, munken visste inte vilket. Sedan hade denna transkriberade kopia upptäckts av en annan vit resenär, som tagit den med sig efter att ha givit ett bra pris för den, det vill säga någon billig present. Sedan visste ingen något mer om saken.

Boken är alltså försvunnen och även dess ryska eller engelska kopia; men om denna bok "Namthar" en gång funnits i Indien måste det finnas fler exemplar någonstans.

Om mane padme hum — det vanligaste av alla buddhistiska mantra, dvs. bön, som har lika många tolkningar som universum har stjärnor. Ordagrant betyder mantrat "Hell dig, juvel i lotusblomman". Vad är då juvelen, och vad är lotusblomman? Symboliken är gränslös, men enligt många är juvelen själva Buddha. Men lotusblommor finns det ju hur många som helst? Även människor. "Juvelen i lotusblomman" kan alltså menas vara varje människas Buddha-potential, dvs. det gudomliga i var och en.

En annan förklaring har Talbot Mundy, som menar att "Om" står för den himmelska världen, "ma" andevärlden, "ne" människovärlden, "pad" djurvärlden, "me" spökvärlden och det sista "hum" inferno, alltså de sex sfärerna i det symboliska karmahjulet, de olika sorters tillvaro som bara nirvana kan befria en ifrån. Därmed är vi inne i den totala österländska mystiken, och, som sagt var, betydelserna av "Om mane padme hum" varierar i oändlighet.

43.

Tibetanska brev i utdrag.

Denna lösning för dock med sig en hel mängd problem. Världssjukhusetablissemanget kommer aldrig att kunna acceptera det tibetanska alternativet. Dess svaghet är förstås oundvikligheten av kvacksalvare, och tyvärr måste den etablerade vetenskapen bannlysa alla sådana möjligheter, även om en kvacksalvare skulle föra med sig tjugo kompetenta experter av samma skola. Den vetenskapliga metod som kräver 100% vattentäthet utesluter tyvärr normalt och bortser från 95-procentiga resultat — tills de blir 100%. Endast då når forskningsresultat en nivå som kan accepteras, när de inte längre erbjuder någon utmaning.

Emellertid är det tibetanska alternativets möjligheter en så överväldigande och häpnadsväckande frestelse, att jag utan några skrupler skulle vilja köra över hela sjukvårdsetablissemanget och odugligförklara det i Aidsfrågan. Både Luc Montagnier och Robert Gallo kommer att visa sig ha haft fel. Det virus de fann existerar, men deras misstag var deras metodik. Den vetenskapliga metoden är att lokalisera det störande elementet och attackera det. Den tibetanska metoden är att lokalisera vad det var hos patienten som orsakade störningen och att åtgärda den bristen hos patienten. Grunden för tibetansk medicin är att allt kan kureras psykologiskt, och den mer än tusenåriga praxis i tibetansk medicin är att kurera allting psykologiskt med fysiska medel. Tibetansk medicin är därigenom en underbar kompromiss mellan iakttagandet av kroppens och själens funktioner, som alltid eftersträvar en balans mellan dem genom att hela kroppens besvär med återställandet av själsliga brister och genom att hela mentala störningar med att återställa kroppslig balans. Den kuriösa disproportionen mellan vetenskaplig och tibetansk medicin är, att medan västerländsk medicin förkastar tibetansk medicin såsom kvackarfilosofi, så förkastar tibetansk medicin inte västerländskt medicinskt kunnande utan erbjuder sig bara att komplettera det med en extra dimension.

Egendomligt nog är en som därigenom tycks ha haft rätt beträffande sin uppskattning av tibetansk medicins möjligheter James Hilton med sitt Shangri-La. Den tibetanska medicinens kunskapers helande kraft kan förlänga liv nästan till Shangri-Las dimensioner. Örter som bara växer högst upp i Himalaya äger krafter som är unika på denna planet. Jag har aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv som när jag fick veta att tibetanerna faktiskt utförde hjärn- och hjärtoperationer redan på 800-talet för mer än tusen år sedan! All den ärevördiga kinesiska traditionella läkarvetenskapen kommer också från Tibet. Den enda exklusivt kinesiska specialiteten är akupunktur, som visserligen importerades från Indien men finslipades i Kina, medan äran för all annan kinesisk metodik och praktik tillkommer tibetanerna.

HIV-viruset kan inte åtgärdas genom medicin, och detta virus är bara ett av många nya mördarbakterier, som om hela naturen höll på att revoltera mot människan, en plötsligt högst onaturlig parasit som ställer till med kaos i hela det globala ekosystemet. Den buddhistiska metoden, den än så länge enda säkra och förnuftiga, är reserverad för de lyckliga få med den riktiga insikten, medan det troligen kommer att ta flera decennier innan världen och dess sjukhusetablissemangmonopol vaknar upp ur den egna ofelbarhetens svåra misstag. Hur många kommer att dö före dess? Kanske 10 miljoner, kanske 100, kanske tusen, kanske flera miljarder.

Buddhismen hade från början för mer än 2500 år sedan vettet att anpassa människolivet efter naturen genom att förutbestämma många för celibatslivet och därigenom undvika överbefolkning och rubbade balanser i naturen. Den enda andra religion som gjort ansträngningar i samma riktning är kristendomen. Alla de andra — hinduism, islam, materialism, kommunism — har misslyckats totalt.

Vi de lyckliga få som förstår allt detta står tills vidare ensamma, så som jag har gjort under de senaste tolv åren. Men vi står på fast mark medan hela världen vacklar, och det gör vårt ansvar nästan outhärdligt."

Kommentar. Doktor Sandy har även meddelat att han för närvarande planerar något slags forskningsresa mot Tibettrakterna, varför han riskerar att överge sitt intresse av den kurdisk-turkisk-cypriotiska saken.

Hans teori är helt i enlighet med den vetenskapliga utvecklingen under 1900-talet. Under 1800-talet blev materialismen ständigt mer dominerande i all vetenskaplig tanke och strävan med flaggskepp som Darwin och Karl Marx. De första som började söka nya metafysiska vägar var Freud, Rudolf Steiner och Einstein, vars relativitetsteori vände upp och ner på all empirisk vetenskap och på hela materialismen. Denna teori ledde till utvecklingen av atombomben, som definitivt tog kål på vetenskapens oantastliga helighet som något enbart befrämjande för mänskligheten.

1950 invaderade Kina Tibet i uttrycklig avsikt att "hjälpa" Tibet fram på utvecklingens väg. Denna "hjälp" blev emellertid så påträngande och forcerad att tibetanerna beslutade sig för att tacka nej med besked. Detta ledde till att Kina ockuperade och förslavade hela Tibet med vapenmakt och våld 1959. I samband med denna militära tvångsockupation bombades och förgjordes Tibets medicinska högskola på Shakpori- eller Järnberget, som stått där sedan 300 år.

Redan 1960 framlades den internationella juristkommissionens rapport från Genève om Kinas omfattande folkmord i Tibet. Denna FN-rapport tystades totalt ner i Sverige och blev inte ens översatt. Även världens reaktion på denna rapport blev mest bara likgiltighet och vägran att tro på dess faktiska uppgifter. Vietnamkriget stod ju för dörren, där ju USA hade fel, varför Kina under Maos ledning måste vara ofelbart, detta Kina, som öppet hånade den mördade Kennedy efter den 22 november 1963 och publicerade karikatyrer av hur "Kennedy bet i gräset".

Under 60-talet förstördes systematiskt 6246 av Tibets kloster medan endast 13 lämnades oförstörda. De förstördes genom att tibetanerna själva tvingades riva dem under vapenhot, vad som inte kunde rivas för hand sprängdes med dynamit, och kloster som låg för otillgängligt bombades med flygplan. Rödgardisterna under Maos ledning var ensamma ansvariga. Genom att all mat som odlades i Tibet användes till att försörja Röda Armén (PLA) uppstod hungersnöd i Tibet som varade från 1958 till 1979. Före 1950 hade Tibet hört till världens mest välbärgade länder utan att någonsin ha lidit nöd, medan Kina låg i botten. Genom den kinesiska invasionen och ockupationen reducerades Tibet till världens fattigaste land.

Varför gjorde Kina detta? För att utnyttja den tibetanska högplatåns mineraltillgångar (uran) och strategiska möjligheter. Med långdistanskärnvapen placerade vid Nagchu 18 mil nordost om Lhasa (bara 9 mil från den heliga sjön Nam Tso) kan Kina lätt kärnvapenbomba hela norra Indien och hela södra Sibirien utan att dessas vapen kan nå upp till det 5000 meter högre belägna Tibet.

Detta är den yttersta ondskan: att genomföra ett överlagt folkmord på ett fredligt kulturfolk, som mest bara ville bli lämnade i fred med sin religion i sina kloster, för att använda deras land till att placera ut kärnvapen.

Nu menar doktor Sandy att den tibetanska läkarvetenskapen med sin elvaåriga utbildning troligen har den rätta kunskapen för att kunna åtgärda Aidsproblemet. Och den kunskapen har kineserna försökt utplåna för att ersätta den med elchocker, tortyrmetoder, tvångssteriliseringar och dödskoncentrationsläger för upp till 10 miljoner fångar kring Golmud och andra ställen invid Gobiöknen.

Folkmordet i Tibet har åtminstone kunnat dokumenteras. En större kinesisk inflyttning har skett till Sinkiang (Öst-Turkestan) än till Tibet. Vad som ägt rum i Sinkiang, ett ännu större område, har ej kunnat dokumenteras, men det var där kärnvapenprovsprängningarna inleddes och genomfördes tills tibetaner började observera de gigantiska svampliknande molnen även över norra Tibet, vilka observationer senare bekräftades genom nya mystiska sjukdomar i området, missfall och missbildningar, ungefär som efter Tjernobyl.

När jag skriver till dig känns det som om vår Lhasakonferens ännu höll på. De dagarna där och utanför Ganden och våra avgörande möten vid Nechung är ständigt närvarande för mig. När jag träffade Johannes vid ett hemligt möte (jag vill ej säga var) mådde han bra och var full av initiativkraft, men han berättade om sin sjukdom i Delhi. Han berättade också, att en tibetansk läkare hade sagt honom, att det enda som hotade honom var hans egen över-empati. Detta är en både lovande och farlig utsikt.

Han kombinerar i sig djup kristen filosofi med buddhistisk expertkunskap (egentligen tibetansk) vilket gör honom dubbelt explosiv som en andlig fara för Kina. Han kan faktiskt ha inom sig den rätta formeln för åtgärdandet av de kinesiska problemen. Kineserna är världens värsta rasister, då de tar för givet att alla andra folk, och särskilt då grannar som tibetanerna och burmeserna, måste vara barbarer, för vilka även det värsta är bättre än vad de förtjänar. Sitt förtryck av andra folk betraktar de som välgörenhet. Denna kinesiska attityd och fördom är Kinas värsta förbannelse. Men om Jesus i sig kunde kombinera djupa judiska traditioner med buddhistisk kunskap och därmed välta det romerska imperiet, så kanske det är någonting i samma väg som skulle vara rätt metod att bryta ner denna världsmiljöfara det totalitära Kina. Det kanske inte kan finnas någon starkare mänsklig kraft än Jesus och Buddha i samverkan med varandra.

Med komplimanger från doktor Sun."

44.

John Avedons bok är på sitt sätt den bästa bok som skrivits om Tibet sedan Heinrich Harrers "Sju år i Tibet". Dess spännvidd är bredare än någon annan Tibetboks, då Avedon inte bara belyser Tibets situation före ockupationen, ockupationsskeendet och alla dess tallösa fasor utan även tar upp enskilda öden, framför allt den tibetanske läkaren Tenzing Choedraks ( — det var denna bok som Kim i första rummet rekommenderade åt doktor Sandy,) direkta dokumentationer av förhållanden i kinesiska koncentrations- och dödsläger, alla omständigheterna kring undersökningskommissionernas färder omkring i Tibet 1979-81 och de gripande resultaten av vad de fann, samt annat uteslutande ovärderligt autentiskt material från ofärdsåren 1959-79. Boken måste sättas bland de allra främsta för dem som vill veta något om Tibet. Här finns alla fakta koncentrerade.

Mot Vanya Kewleys omfattande reportageföretag kan man ha vissa kritiska invändningar. BBC hade aldrig tidigare satsat så mycket pengar på en enda journalists resa, och man visste ändå inte om hon skulle lyckas. Hon var likväl rätt häst att satsa på, och det visste BBC — hon hade erfarenheter som journalist från alla världens farligaste oroshärdar. Det mest chockerande med hennes företag var dock att hon fick tibetaner att uppträda framför kamerorna och vittna mot kineserna väl medvetna om att de riskerade livet. I Vanya Kewleys dokumentärfilm om Tibet skvallrar nunnor om hur de har blivit misshandlade av kineserna, bönder berättar om hur kineserna kalhuggit alla deras skogar utan att plantera ett enda nytt träd, munkar visar upp bakgårdar fulla med skräp som består av statyer ur tempel som kineserna slagit sönder, och annat sådant. Vanya Kewley försvarar sitt tilltag att riskera alla dessa enskilda personers liv genom att filma dem med att de ville det själva — de ville gärna riskera sina liv om deras vittnesbörd bara blev känt för världen.

Fördelen med Vanya Kewleys film och ännu bättre bok är att allt dess material är exakt — ingenting kan ifrågasättas. Allt är taget direkt från verkligheten. Exaktheten i alla Vanya Kewleys uppgifter gör dem mera värdefulla än några tidigare uppgifter från Tibet.

Så riskerade hon också livet själv för att få dem. Hennes resa var en mardrömsresa från början till slut, hon måste hela tiden gömma sig och fly vidare utan rast eller ro, hennes hälsa blev allvarligt lidande, och den kanske värsta detaljen i hennes bok är när hon efter outsägliga strapatser och en oändlig tid utan tillgång till hygien får se sig själv i spegeln på ett hotell i Chengtu och bryter samman inför den uppskakande bild av sig själv hon får se.

Det hör till saken att Vanya Kewley passade utmärkt in i den stora traditionen — hon var av ungefär samma kroppsstorlek som Alexandra David-Néel (1868-1969, 156 cm lång,) och hennes far var själv en gammal tibetolog med särskild förkärlek för det heliga berget Kanjenjunga. Vanya Kewley är katolik.

Mary Craigs bok "Tears of Blood" är mera tveksam. Boken bygger nästan helt på Avedons och Kewleys redan publicerade uppgifter och nöjer sig med att upprepa dessa för att bara komma med något nytt i den detaljerade skildringen av kravallerna i Lhasa under slutet av 80-talet. Dessa avslutande kapitel är det enda ovärderliga med Mary Craigs bok, vars titel anspelar på en tibetans utlåtande inför de högtidliga festligheterna i Lhasa i maj 1991 till 40-årsfirandet av kinesernas ockupation av Tibet: "Snarare än festlig yra och glada skratt vore tårar av blod rätt sätt att fira denna dag på." Mary Craig framhåller även det tibetanska ordspråket: "Om du brinner invärtes, så släpp aldrig ut någon rök," som kännetecknande för den tibetanska mentaliteten att (i likhet med Amerikas indianer) till varje pris bibehålla självbehärskningen.

Två andra intressanta böcker må framhållas i detta sammanhang. Den ena är David Patts "A Strange Liberation", där han dokumenterar två tibetanska öden under tjugo års fångenskap i kinesiska fång- och dödsläger. Det första, den underbara damen Ama Adhes skildring från Kham, är särskilt värdefullt genom sin otroliga överlevnadsprestation med definitiv seger som förverkligat slutmål, en seger mot alla odds men med ett enskilt liv triumferande över hela den samlade kinesiska kommunismens ondskas alla fåfänga ansträngningar att krossa det.

David Patt, som är buddhist, inleder sin bok med att framhålla tio onekliga sanningar om Tibet:

...........................

2. Tibetanerna är inte kineser. Som folk är de helt särpräglade och har mest gemensamt med Navajo- och Hopi-indianerna i Arizona.

3. Tibet är ett historiskt självständigt land som ej bara erkänts av Kina utan ibland till och med betalats tribut till av Kina.

4. Det tibetanska språket har ingen släktskap alls med kinesiskan.

5. Buddhismen är så grundläggande för det tibetanska folkets mentalitet, att ett försök från kinesernas sida att krossa buddhismen måste anses som ett försök att mörda en civilisation.

6. Den tibetanska buddhismen är indisk och inte kinesisk.

7. Kineserna försökte aldrig befria Tibet. Deras "befrielse" var i stället en eufemism för att krossa den tibetanska kulturen, civilisationen och folket.

8. Dalai Lama är Tibets enda ledare och erkänd som sådan av alla tibetaner inom och utom Tibet.

9. Vetenskaplighet och materialism bringar ingen lycka eller frihet.

10. Tibets överlevnad som folk och nation beror av dig och mig.

Efter denna utomordentligt vältaliga introduktion, där dessa tio punkter belägges, träder David Patt tillbaka för att låta sina båda tibetaner träda fram med sina öden.

En annan som lärt sig mycket av Tibet är danskan Helena Norberg-Hodge, som hörde till de första västerlänningar som kom till Ladakh och lärde sig ladakhernas språk. Ladakh, som är det västligaste Tibet i nordligaste Kashmir, blev sedan hennes andra hemland där hon vistas årligen under sommarhalvåret. Ladakh är den enda del av Tibet som ej har förstörts av kineserna men hotar i stället att förstöras av turister, då det är exotiskt och lättillgängligt i nordligaste Indien. Hon känner den ladakhiska kulturen kanske bättre än någon annan och är en ovärderlig förkämpe för rätt miljövård — hennes organisation "Ladakh Ecological Development Group" fick 1986 det alternativa nobelriset. Hon ska fylla 50 år nästa år och kom till Ladakh första gången som 29-åring.

1981 öppnades Lipu Lekh, passet mellan Tibet och Indien, dörren för den gamla indiska pilgrimsleden till Kailas, som varit stängd sedan 1959, och indiska pilgrimer började genast begagna den. Bland de första nya Kailas-pilgrimerna var doktor Swamy, som skrev en bok om vad han fann på sin pilgrimsfärd med bilder. Alla kloster omkring Kailas och Manasarovar låg i ruiner efter kinesernas omsorgsfulla förstörelse, men den verkligt glädjande nyheten med doktor Swamys resa var att han fann Swami Pravananda ännu vid liv 88 år gammal, Kailasexperten framför alla andra. Han träffade Swami Pravananda i Pithoragar, och ehuru den gamle helige mannen gladdes över att pilgrimer ånyo nu kunde bege sig från Indien till det heliga Kailas, trodde han inte att kineserna skulle släppa honom själv över gränsen, då han visste för mycket både om landets geografi och om kineserna.

Men att Swami Pravananda ännu levde efter att ingenting hörts om honom på fem år var bara det en glädje större än hela Kina, och när vi nu reser till dessa trakter skall vi även besöka Pithoragar och forska i hur Swami Pravananda eventuellt slutade sitt liv.

En av grunderna i den tibetanska läkekonsten är pulsdiagnostiken. Att lära sig detta kräver ett års utbildning, då pulsen tas på sex olika sätt och kräver den finaste tänkbara känslighet. Den tibetanska kirurgin övergavs på 800-talet när det en gång hände att en patient dog under en operation. All medicin utgöres av örter som växer högst upp i Himalaya.

"Nu är jag en gammal man som fyller 60 i sommar. Om jag fortfarande var 30 eller till och med 40 skulle jag resa direkt till Ladakh och inleda en ny karriär med att lära mig allt om tibetansk medicin, och jag skulle bli en pionjär och bota aids-fall och öppna nya vägar för världsläkarvetenskapen. Nu är det för sent. Jag är för gammal för att resa till Indien. Jag är för gammal för att riskera min trygghet, så jag stannar kvar i Europa, fortsätter att rädda enskilda narkomaner från Egeiska Havet, intrigerar vidare i öst-europeisk och framför allt turkisk politik så att den smeten blir än värre, och tar det lugnt, medan jag överlåter åt yngre kolleger med karriärmöjligheter ännu framför sig att ge sig ut på äventyret att bemästra den tibetanska läkarvetenskapen för att med den rädda världen från Aids. Jag kan avstå från den plikten med ålderns och erfarenhetens rätt, uppriktigt tvivlande på att mänskligheten är värd att räddas.

Hur säker jag än är på att tibetansk medicin är lösningen till Aids-problemet, så skulle ingen ta mig på allvar. Jag är bara en gammal whiskydoktor utan namn som förstörde min egen karriär för många år sedan. Mitt deltagande i striden skulle bara skada saken. Så berätta för dina vänner, att jag lämnar fältet fritt åt dem — mitt enda bidrag är min fullständiga visshet om att ha funnit reda på vart man ska vända sig."

Tibetansk medicin mot Aids har redan börjat appliceras i vissa buddhistiska länder, men Kina lär nog bli sist. Från Indien besvarade vi doktor Sandys brev och skrev bland annat följande:

"En större fara än Aids anser indiska läkare idag att är tillståndet i de tre stora städerna Bombay, Delhi och Calcutta. 'Böldpesten' i Delhi i höstas var inte någon böldpest utan en helt ny sorts farsot som inte förekommit tidigare. I bergen skrattar man åt slättlandets epidemihysteri och rycker på axlarna åt omvärldens skräck för de indiska farsoterna och vill få det till ren vidskepelse, men tyvärr är höstens epidemier i stor-städerna enligt indiska läkare troligen något som kommer att upprepa sig varje höst och i ständigt accelererad allvarsgrad. Luften är så dålig i dessa mastodontstäder om 10-15 miljoner invånare, avgaserna är så giftiga då bara den absolut sämsta bensin används, och Indien får en halv miljon nya bilar i trafiken varje år. Dessa problem gör att man absolut inte har tid att befatta sig med Aidsproblem i Indien, utom på mycket lokala och avlägsna håll, som exempelvis i Sikkim."

45.

Vår kontaktperson var en äldre dam, som i många år samarbetat med Dalai Lama, men som visade sig vara mycket svår att få tag i. Efter många om och men fann vi hennes lilla hus med varningen utanför: "Strict Retreat! Får endast störas av mycket allvarliga skäl och endast 4.30-5 på eftermiddagen." Vi lämnade ett skriftligt meddelande och skulle just avlägsna oss, när hon öppnade dörren.

Hon var en smärt äldre dam med något stramt över sig och verkade skärrad över att ha blivit störd men unnade oss i alla fall en halv timmes konversation. Hon var rena informationscentralen och visste allt om alla. Dalai Lama satt själv i retreat efter sin senaste resa till Goa, varför det knappast skulle vara någon god gärning att störa honom. Han skulle just avsluta sin femte 12-årscykel och inleda en ny, och vid sådana trösklar i livet är det enligt buddhismen värt att ta det försiktigt.

En annan informationscentral, som hon rekommenderade, var en viss typ på restaurang Shangri La, som också visste allt om vad som pågick och som var en utmärkt rådgivare i politiska ting. Det verkar som om allt tibetanskt förbereder sig inför att ta "det stora språnget" inför Deng Xiaopings efterlängtade demission. Som vår lady sade: "Tibet is ready," — underförstått att ta över sitt eget land.

Kinas officiella hållning är att Tibet borde låta sig nöjas med bara 1400 kloster (mot 6259 före den kinesiska ockupationen) och bara 34000 munkar (mot en dryg halv miljon före 1959) och hotar med repressalier om den tibetanska religionen och klosterväsendet hotar att växa ut över denna ram. Kina har officiellt förbjudit innehav av bilder på Dalai Lama i Tibet. Innehav av sådana bilder betecknas som samhällsomstörtande verksamhet.

Dharamsala är även framför allt de långa promenadernas paradis. Dessa är otaliga och kan varieras i oändlighet. Den kanske vackraste är kora-turen runt och nedanför klostret, i synnerhet om man av okunskap råkar ta den åt fel håll.

Ett annat fenomen i Dharamsala var dess fågelvärld. Där vimlar av korpar, och ständigt kretsar det rovfåglar av allehanda slag över byn — falkar, örnar och gamar. Att korparna var så oerhört mångtaliga stack en i ögonen, i synnerhet om man hade erfarenhet av andra platser med osedvanlig korpdominans, såsom Londons Tower, Warszawaghettot och Masada. Legenden vill få det till att korpar är själar av martyrer. Dharamsala är ett lyckligt samhälle, och det kanske enda som erinrar om allvaret och tragiken i tibetanernas historia är de över Dharamsala ständigt hängande och vakande osaliga korparna.

I Tibet har Kina byggt upp 17 hemliga radarstationer och 14 militära flygfält.

I Tibet har Kina etablerat 5 kärnvapenbaser i Kongpo Nyitri, i Powo Tamo, i Rudok, i Golmud och i Nagchuka.

I Tibet har Kina placerat ut 8 ICBM (långdistansrobotar), minst 70 kortdistansrobotar och 20 medeldistansrobotar.

"Nionde Akademin" vid den heliga sjön Koko Nor är en kärnkraftstation för bland annat lagring av kärnavfall. Koko Nor är den största av Tibets fyra heliga sjöar.

I Manchuriet har den manchuriska ursprungsbefolkningen nästan utrotats. Endast 3 miljoner manchurier finns kvar i sitt eget land, medan den kinesiska inflyttningen uppgår till 75 miljoner.

Motsvarande siffror för Inre Mongoliet är 2,5 mongoler mot 8,5 inflyttade kineser.

Motsvarande siffra för Öst-Turkestan ("Sinkiang") är 3 miljoner uigurer mot 7 miljoner inflyttade kineser.

Motsvarande siffra för den tibetanska provinsen Amdo är 900,000 kvarvarande tibetaner mot 3,5 miljoner inflyttade kineser.

I den tibetanska provinsen Kham är det okänt hur många tibetaner som finns kvar, men under deras motstånd mot kineserna mördades 480,000 tibetaner. Sedan dess har 3,6 miljoner kineser etablerat sig i Kham.

I den autonoma provinsen Tibet finns för närvarande 2 miljoner kineser medan tibetanerna är ungefär lika många.

En kines i Tibet kostar Kina lika mycket som 4 kineser i Kina. Dessa kineser i Tibet tvingas tibetanerna betala för genom skatter och inflation.

Före 1959 fanns det 592,558 munkar i Tibet. Idag tillåter kineserna bara 34,000.

Detta är bara några av de punkter som tibetanerna protesterar mot genom demonstrationer. Det värsta är, som Johannes B. Westerberg sade när vi senast träffades, att kineserna har gjort sig skyldiga till folkmord, till oöverskådlig miljöförstöring i andras länder och till grundlig förstörelse av den tibetanska civilisationen och kulturen, och de tillåts komma undan med det.

(Februari 1995)

46.

Likväl hade man inte velat missa detta underbara Manali, som mest erinrade om övre Gudbrandsdalen, fast bergen över Manali och Rothangpasset (3955 m) är över 6000 meter höga. Utom ett viktigt buddhistcenter med kloster och tempel har Manali också det gamla hindutemplet Hadimba från 1500-talet inne i en djup skog ovanför byn. Om man går upp från buddhistklostret och håller sig ovanför byn mot väster i riktning norrut och kommer ner vid Hadimba har man haft en oförglömlig skönhetspromenad med vackra vyer som man sedan aldrig glömmer Manali för. Inte undra på att detta är ett beryktat paradis för hippies. Ur indiernas synpunkt är de nästan som fridlysta och heliga.

Det är vid Manali som även de källor rinner samman som sedan organiserar sig till floden Beas, floden vid vilken Alexander den Store vände. Den rinner från Manali via Kulu och Mandi för att sedan vända västerut till Pathankot, där den åter vänder söderut för att småningom rinna in i Pakistan och uppgå i Indus. Alexander vände dock långt inne på indiskt område.

Från vårt säregna ofullbordade hotells fönsterglugg hade vi en ovanlig men mycket betecknande utsikt över en gammal engelsk kyrkogård, som var helt förfallen. Sådana engelska kyrkogårdar finns spridda över hela Indien och är alltid patetiska till karaktären. Där ligger mest unga kvinnor och mycket späda barn, som inte klarade det påfrestande klimatet med den mördande solen och de intensiva febrarna. Man vet inte hur många engelsmän som fick sätta livet till bara genom epidemier och en ond bråd död i sängen, men de var ett betydande antal, och större delen av dem utgjordes som sagt av mycket små barn och mycket unga mödrar. Deras kyrkogårdar är alltid försummade om någon underhåller dem över huvud taget. Den utanför vårt fönster var kanske på tio kvadratmeter, bara ett femtal gravar fanns kvar, medan nybyggen och stängsel trängde sig inpå gravgården och hotade utplåna den. Vi fann ingen väg in till kyrkogården.

Vårt oförglömliga hotell Kylskåp gav oss extra anledning att snabbt lämna Manali, där solen försvann bakom bergen klockan 4 efter en nästan norskt kort vinterdag, och enda bussen till Simla gick på kvällen och var en 10-timmars nattbuss.

Allt löste sig och kom i ordning igen i Simla, som var sig helt likt. Det var som om man suttit på "The Indian Coffee House" senast igår och druckit gott kaffe, interiören var fortfarande intakt från före 1947, och hela staden var lika trevlig och oförändrad sedan mina dagar som den kanske varit sedan Kiplings och M.M.Kayes, som föddes här. Till och med samma svarta-börs-haj med släktingar i Arizona dök upp igen på The Mall och hade exakt samma vältaliga erbjudanden om resor och svart växling av dollar som han haft för femton månader sedan, och vi kände också igen varandra.

Tyvärr kunde jag dock inte återfinna mina vänner från '93. Om jag haft mera tid på mig hade jag kunnat leta mig fram till det lilla hotellet på baksidan av staden, men dylika efterforskningar kunde jag nu inte unna mig. Kanske ett annat år....

Anledningen att vi reste till Dehra Dun var Mussoorie 35 kilometer därifrån och 1400 meter högre upp, en av dessa talrika engelska "Hill Stations" som det vore behjärtansvärt för FN:s UNESCO att ta på sig att rusta upp ordentligt för bevarandet av unik arkitektur och miljö — alla dessa brittiska Hill Stations i Himalaya har sin egen särprägel, sin egna fantastiska arkitektur och ihoppusslade stadsplan, sina egna slott och sevärdheter och sina på varje ställe oöverträffbara excentriska egenheter. I Simla är det alla de "lustiga husen" längs the Mall, vanligen korsvirkeshus, i Darjeeling är det hela hotellstadsdelen med sin otroligt anakronistiska brokighet, och i Mussoorie är det de unika parkerna samt alla de gamla palatsen uppe på topparna av raden av kullar.

Vi besteg systematiskt Gun Hill, Librarybasaren, Municipal Garden och andra kullar men upptäckte bortom dessa ytterligare några. Den mest inbjudande hade ett litet indiskt tempel på sin yttersta klippa. När vi befann oss där var det redan sent på eftermiddagen och dags att börja återvända till Dehra Dun, men någon hade indikerat för oss att det i Mussoorie även fanns ett tibetanskt tempel. Detta tyckte vi oss skönja i fjärran från det indiska templet.

Vad vi upptäckte var som en förtrollande uppenbarelse. Vad vi fann var hela den tibetanska kolonin i Mussoorie med skolor och studenter, tempel och IM-finansierade tandvårdscentraler byggda av medel från Volvos arbetare i Göteborg, och framför allt underbara tibetaner, som brann av iver att få prata med oss. Längst bort låg templet, det första tibetanska tempel som de första tibetanska flyktingarna från Tibet byggde 1960 när även Dalai Lama hade ett tillfälligt säte här, men bortom detta tempel låg ytterligare en liten paviljong längst ute på en klippa på den yttersta kullen längst bort från staden. Hela Mussoorie hade varit skönheten själv, men denna tilltog ju längre bort längs kullarna man kom, och mest betagande var den på den yttersta tibetanska kull-utkanten av staden.

Det finns åtskilliga blomstrande tibetanska kolonier i Indien, den kanske mest betydande utom Dharamsala finns i södra Indien, även i Manali hade vi hälsat på hos tibetaner med tempel och kloster, och till och med Simla hade en liten tibetansk koloni. Men den i Mussoorie var något extra. Här var det nästan bara ungdomar, Tibets framtid, begåvade, språkkunniga, pluggande, levande och glada. Samma blomstring som mött oss redan i Dharamsala erfor man även i Mussoorie. Det var som om man här fick titta in i en öppen dörr mot framtiden med en utsikt som omstrålade en med sitt ljus, sina förhoppningar och sina möjligheter.

Här är det kanske på sin plats att säga något om vad som skiljer hinduismen och buddhismen åt. Egentligen är de samma religion, och de samarbetar ypperligt. Buddha och hans lära utgick från hinduismen, som är den äldre av de två. Vad Buddha tog avstånd från i hinduismen var hela kastsystemet. Därmed grundade han i praktiken en ny kast som stod över alla hinduismens kaster. Enligt hinduismen föds man i den kast man föds i, och ingenting kan förändra ens kastläge så länge man lever. Enligt Buddha kan man inte födas till förtjänster utan måste man skaffa sig dessa helt själv genom rent leverne, rätt handling, insikt och meditation. Därmed är hinduismen trots sin större frihet och dynamik långt mera fatalistisk och tenderande till underkastelse än buddhismen, som trots skenet av rigidare attityder och livsförnekelse i själva verket koncentrerar allt till det rent mänskliga och renodlar och utvecklar detta i en konstruktivism kanske utan motstycke i någon annan religion.

Buddhisterna har alltid råkat ut för katastrofer genom tyranner som sett denna dynamiska konstruktivism och kunskapsodling som ett hotande alternativ till deras eget underkuvningssystem. Således har buddhismen i Kina åtskilliga gånger utsatts för utrotningsförsök av politiskt svartsjuka och maktgalna kejsare, och de som nästan helt lyckades utrota buddhisterna från Indien var faktiskt muslimerna under Stora Moguls omfattande härjningståg överallt i landet, då nästan alla buddhistiska monument förstördes. Buddhismen är på sätt och vis till sitt innersta väsen den direkta motsatsen till allt vad våld och diktatur heter. Det är bara dessa båda mänskliga företeelser som någonsin haft något mot buddhismens totala kastlöshet och renodlande av det rent mänskliga som är enbart konstruktivt och gott till sitt innersta väsen.

En annan intressant olikhet i hinduiskt och buddhistiskt kynne är något som framför allt utlänningar som blir sjuka i Indien får erfara. En hindu betraktar en sjuk västerlänning som bara ett objekt vars sjukdom gör det lättare att mjölka pengar ur honom: man drar fördel av hans svaghet; medan en buddhist hellre tar hand om honom och gör allt för att hjälpa honom bli frisk utan någon beräknande egennytta, i enlighet med Buddhas barmhärtighetsföreskrifter.

När hans mor efter faderns död blivit blottställd som änka, enär farbrodern och fastern tillskansat sig alla faderns rikedomar, tvingade de änkan, sonen Milarepa och hans syster att arbeta som fattiga slavar tills modern fick nog. Hon sände Milarepa i tjänst hos en svartkonstnär och förbjöd honom att komma tillbaka utan kvalificerade färdigheter i svart magi, så att hon kunde få rätt mot fastern och farbrodern, vilket hon inte längre kunde få på något annat sätt. Om Milarepa kom tillbaka utan dessa färdigheter lovade modern att begå självmord inför Milarepas ögon.

När Milarepa varit borta i några år ställde farbrodern till med en bröllopsfest för sin äldsta son. Samtidigt förvärvade sig Milarepa den yttersta kunskapen i svart magi men på långt avstånd därifrån. Tecknet på att han ernått det fulla mästerskapet i svartkonst var att han en natt uppsöktes av de fyra tibetanska skyddsgudomligheterna, som meddelade att de hade dödat 35 av de 37 nödvändiga offren för honom.

Samtidigt pågick bröllopsbanketten, men en tjänarinna gick ut och fick då en vision av att stallet i stället för av hästar var fullt av jättelika spindlar och skorpioner, som slet i husets grundvalar. Hon vågade därför inte gå in i huset igen. Kort därpå störtade hela huset samman, och 35 bröllopsgäster begravdes levande och dog omedelbart. Endast fastern och farbrodern klarade sig.

Dessa tog genast för givet att Milarepa förövat illdådet genom svartkonst, och de försökte därefter med alla medel ta livet av Milarepa, tills de föll i den grop de själva grävt och förgicks.

Naturligtvis kan man rationellt hävda, att Milarepa aldrig kan ha begått ett sådant brott, då han befann sig så långt därifrån, och att huset måste ha störtat samman av sig självt; men man måste dock medge att tillfälligheterna är kuriösa: det avsiktliga studiet i svartkonst, de fyra skyddsgudomligheternas påhälsning med 35 färdiga lik i bagaget, och det samtidiga husraset över just 35 glada bröllopsgäster inklusive brudgummen själv, den brottslige farbroderns äldste son. Sådant hittar man inte på. Särskilt detaljen med tjänsteflickan som fick föraningar och skräckvisioner omedelbart före katastrofen gör det hela alltför realistiskt.

Skildringen är från vårt millenniums första sekel, och liknande fenomen påträffar man överallt i de gamla isländska sagorna från ungefär samma tid. Ett exempel: när Rolf Krake utkämpar sin sista strid får han oväntad hjälp av en väldig slagbjörn, som går i täten för hans män, så att segern börjar luta åt deras sida. Då märker Hjalte att hans bäste vän Bödvar (som avlats av en björn) saknas i striden. Hjalte söker då efter Bödvar, den kanske tappraste av alla kung Rolfs kämpar, och finner honom försänkt i djup koncentration på ett avskilt ställe. Han grälar då på Bödvar för dennes förvånande feghet, men Bödvar, störd och uppväckt ur sin meditationsövning, genmäler att Hjalte gjort mera skada än nytta. Samtidigt försvinner björnen spårlöst från striden, och Rolf Krake och hans kämpar faller till sista man i den yttersta striden mot den yttersta ondskan.

Även här är tillfälligheterna för kuriösa för att bara kunna vara uppdiktade. Ämnet torde vara värt en närmare forskning, i synnerhet de påtagliga parallellerna mellan fornisländska och tibetanska färdigheter i kontroversiellt metafysiska konster.

Efter den svindlande vackra landskapsfärden blev dock själva Pithoragar något av en besvikelse. Det var en oväntat stor stad och en av dessa besvärliga indiska städer där engelska knappast talas alls, engelsk skyltning ej heller förekommer och man är den enda i hela staden av europeisk ras. Staden fyllde mig med lika mycket ovilja som alla större myllrande indiska städer, fastän dess läge var hur pittoreskt som helst.

Emellertid innebar Pithoragar något av en vändpunkt på resan. Jag reste dit för Swami Pravanandas skull, den främsta av alla experter på pilgrimsvägar till Kailas, och han hade förekommit här så sent som 1981, när vägen till Kailas åter öppnades för hinduer för första gången på 22 år. Han var då 88 år gammal och kunde alltså knappast väntas leva ännu idag.

Emellertid var han ganska väl känd fortfarande, men ingen visste något om hans ändalykt. Om pilgrimsrutten fick jag dock den informationen, att den fortfarande fungerade och var öppen men bara för hinduer. Vårt enda sätt som västerlänningar att komma till Kailas är alltså genom dyra sällskapsresor som "Läs och Res" eller den klassiska metoden att maskera sig, förse sig med förfalskade dokument och i hemlighet ta sig över gränsen, en metod som fungerar, om man bara har rätt vilja och inställning. Johannes har alltid klarat sig med den metoden.

Ej heller kunde man från Pithoragar ta sig in till Nepal fastän gränsen bara var tre mil åt öster. Man måste ha formellt nepalesiskt visum innan, eller man möttes av utvisning direkt. Även om man har visum ligger första möjliga gränsövergång mot Nepal femton mil söderut vid Tanakpur, om man inte väljer att smuggla sig förbi Tinkelpasset längst i norr vid Lipu Lekh, det fatala passet mot Kailas, i vars närhet de sista 40 frihetskämparna för Tibet massakrerades genom förräderi och bakhåll.

För övernattning hänvisades jag till the Tourist Bungalow utanför staden, ett hyfsat, billigt och drägligt ställe för bara 30 rupier. Men mitt ärende i Pithoragar var slutfört, och det kändes bäst att återvända till Almora, fastän det varit vettigast att stanna i Pithoragar över natten och följande morgon fortsätta österut via järnvägen i Tanakpur.

En ung man med jeep ställde sig till mitt förfogande för 600 rupier. Jag erbjöd 300, varefter kompromissandet slutade vid ett avtal om 350. Men resan var såpass tacknämlig och oförglömlig i det trolska eftermiddagsljuset med flera underbara te-raster och till och med litet mat med rom (42,8% av det indiska märket "James Bond") att jag gav honom 400. Det var ju ändå en sträcka på 12 mil genom världens vackraste landskap, som med sina tusenmetersraviner och tornande berg i den varma kvällssolen flöt förbi som en overklig drömvärld närmast lik kinesiska sago- och ideal-landskap.

47.

Intet hade hörts från dem före min avresa från Skandinavien, och det sista jag hört från dem tydde på att Johannes kanske kunde träffa mig om jag kom till Tawang eller Imphal (öster om Bhutan) och Kim om jag kom till Calcutta. På grund av reseförseningen var både Assam och Calcutta uteslutna, varför jag knappast hade väntat mig att få se någon av dem.

I meddelandet från Darjeeling hade Johannes formulerat sig med typisk lakonism: "Vi väntar på dig hos the Missionaries of Charity strax nedanför Mangal Dham i Kalimpong, stadens mest vräkiga, grälla och moderna byggnad. You can't miss it."

Redan när man nalkades Kalimpong med jeep förekom det reklamplakat för ett besök i detta Mangal Dham i Kalimpong. Av plakaten framgick det att detta skrytbygge skulle vara skärt till färgen.

Att hitta detta "Missionaries of Charity" i Kalimpong var dock inte lätt. Mangal Dham stack en i ögonen från början, men det var inte lätt att finna rätta vägen dit. När jag slutligen kom fram till "Missionaries of Charity" visade det sig vara ett komplex av byggnader djupt skyddade av underbar trädgårdsgrönska, där kärnbyggnaden var ett kristet-hinduiskt tempel av sällsamt harmonisk skönhet. Jag upplevde faktiskt ingen vackrare byggnad i Kalimpong.

Att åter träffa Johannes efter 15 månader var emellertid något av en chock, ty han såg ut som om han hade åldrats lika många år. Hans ansikte var plötsligt fullt av skåror snarare än rynkor, han hade tacklat av åtskilligt, och ögonen var blodsprängda och tydde på kronisk överansträngning. Han hade haft en hård vinter i Kham.

"Vad du skriver om att kineserna har gjort i Tibet med utplacering av kärnvapen för att kunna hota Indien och Ryssland och därför förstört alla kloster är ingenting mot vad de har gjort i Kham. Av de tolvhundratusen tibetaner som bevisligen mördats av kineserna var mer än hälften från Kham. I detta Tibets vackraste land har de ägnat sig åt systematisk folkutrotning som vida överträffar vad tyskarna gjorde i Polen. Likvidering av alla tibetaner till 80-90 procent hörde till det program som konsekvent genomfördes med den påföljd, att alla tibetaner är utrotade från halva Kham. Ingen bygger upp de talrika förstörda klostren, vars ruiner i stället utplånas eller byggs på med någonting annat och särskilt fängelser. I de tibetanska städerna i Kham är tibetanerna i minoritet idag vanligen i omkring 5-15 procent eller mindre. Och alla dessa städer var helt tibetanska för 40 år sedan. I den största staden Chamdo är tibetanerna reducerade till ett fattigt ghetto i centrala staden. Vad kineserna envisast av allt tycks framhärda i att vägra tillåta tibetanerna är vanliga mänskliga rättigheter."

Han försvarade dock Nehru i den politiska Tibetdebatten:

"Nehru gjorde det enda han kunde göra. Det enda hinduerna är bra på är religion, fred och konstruktivitet. De blir galna ibland, men det går snabbt över, och konstruktiviteten tar alltid överhanden. Nehru kunde inte kriga mot kineserna, men han kunde lägga en stabil grund för konstruktivt arbete för den tibetanska saken för så länge det behövdes. Du har själv upplevat Dharamsala och Mussoorie och känner nu tibetanerna i Darjiling och Kalimpong. Deras konstruktivitet är oemotståndlig, och all ondska försvinner inför den. När Kina angrep Indien 1962 blev det det hårdaste slaget för Nehru i hans liv, ty därmed slogs den förhoppningen sönder för honom att Indien skulle kunna klara sig oberoende av västvärlden med Kina som lika oberoende och suverän kollega och parhäst. Den största besvikelsen med Kinas förfall till barbari och krig var att Nehru därmed tvingades nedlåta sig till att be Amerika om hjälp och åter bli beroende av västvärldens odrägliga överlägsenhet."

Vi tog en lång promenad tillsammans, men Johannes följde oss bara till det första klostret, ty han var mycket trött.

När Kim och jag fortsatte på egen hand förklarade Kim hans tillstånd för mig:

"Den första Khamresan klarade han bra, men efter den andra hade något gått sönder inom honom. Han sover nästan aldrig, och när han sover, sover han aldrig gott. Vi är mycket glada att du kom hit. Vi räknade med det, och nu kan vi lugnt återvända till mer hemkära ställen som Dharamsala och lämna Kham bakom oss. Det är vad han behöver just nu."

Kim menade att Johannes helt enkelt hade misshandlat sin kropp med att envisas med att hålla på som vanligt vilka påfrestningar han än utsattes för. Det var inget fel på Johannes i själen, tvärtom var hans hjärna klarare och mera målinriktad än någonsin, medan dock Khams lidanden etsat djupa skåror i hans ansikte, förfinat hans lemmar och förtunnat hans hår, som ej längre var lika rikt, medan endast hans fina näsa blivit ännu mera markant.

Min guidebok berättade om Kalimpong att det tibetanska klostret var oändligt fallfärdigt medan det bhutanska var i otroligt gott skick. Det förhöll sig tvärtom. Det bhutanska var mycket förfallet och gjorde ett närmast dekadent intryck med sina många erotiska fresker som flagade bland ruinerna, medan mitt besök i det tibetanska innebar en underbar avkoppling i en perfekt miljö. Där förekom en ung polack som var mycket engagerad i den tibetanska fredsmarschen från Delhi via Kathmandu till Lhasa med början den 10 mars, vi hade mycket att tala om, men han höll låda mest. Han är aktiv i Regnbågsrörelsen, som är intimt förknippad med Greenpeace.

Den mest uppbyggliga upplevelsen var dock av den tibetanska skolan, som på håll såg ut som ett finare kloster. Därifrån tog jag mig upp till den engelska minneskyrkan, som tronar över hela staden, och sedan var det att finna sig ett ekipage tillbaka till Darjeeling. Jag hade lovat min reskamrat att komma tillbaka till kvällen, och Johannes hade påpekat vikten av att jag höll mitt ord, hur välgörande det än hade varit att tillbringa natten hos mina vänner i Kalimpong.

Visst var Kalimpong en spännande och sevärd stad med sina många kloster och heliga institutioner, (Mangal Dham vågade jag dock inte nalkas för nära,) dess vackra läge och dess mer ursprungliga folkliv än Darjeelings mer anglofierade. Dess storhetstid på 60-talet som spion- och flyktingstad var förbi, men likväl hade resans kanske viktigaste punkt träffats där i och med det oförmodade mötet med Johannes och Kim.

(När detta publiceras fem månader senare vet vi, att "Missionaries of Charity" i själva verket är den organisation som Moder Teresa av Calcutta startat med förgreningar över hela södra Asien. Johannes valde efter mitt besök att förbli i Kalimpong, där de kristna institutionerna var många med till och med en berömd jesuitskola, och vad jag vet är han kvar där än med eller utan Kim. Den unge polacken i det tibetanska klostret följde mig sedan till Sikkim och Darjeeling, han skulle stanna i Indien till april och lovade ta kontakt med mig från Polen i april, vilket han dock inte har gjort. Han kanske stannade kvar i Indien, där han redde sig väl.)

I sin sista bok från 1966 sammanfattar den åldrande Tucci sina kunskaper, erfarenheter och reflektioner rörande Tibet, varvid han (före kulturrevolutionen!) redan genomskådar kinesernas avsikter och profetiskt ändå vågar demonstrera en försiktig optimism rörande Tibets framtid, som om han redan då fattar att tibetanerna inte går att förtrycka utan att det måste hämna sig. Ingen västerlänning visste vad som hände i Tibet från 1964, då Panchen Lama försvann, till 1981, när den första undersökningskommissionen tilläts kartlägga Tibets tillstånd; men det är som om den gamle professor Tucci, som älskat och umgåtts med Tibet i hela sitt liv, ändå ser allt, trots att han inte längre får besöka landet, som om han blivit naturligt initierad i det kanske mest intressanta av alla mänskliga fenomen: tibetanernas telepatiska gemenskap.

Den tionde Panchen Lamas ställning var emellertid tragisk och dubiös från början. Han var nämligen inte någon självklar kandidat till titeln utan kinesernas egen kandidat, och det fanns en annan tibetansk kandidat, som verkade mera trolig, som kineserna dock lyckades eliminera — han arresterades i Yatung på väg till Indien och mördades sannolikt på så sätt att habeat corpus undveks — liket försvann. Han var bara en liten gosse.

När kineserna invaderade Tibet 1950 skedde det under den förevändningen att Panchen Lama, då 13 år, bett Kina komma och befria Tibet. De hade ett fast grepp om ynglingen redan då, och från 1952 var han Kinas främste kollaboratör i Tibet. Hela hans universellt dåliga rykte som falsk Panchen Lama och Kinas överste politruk i Tibet kom till under 50-talet. Han förblev även lojal mot Kina efter Dalai Lamas flykt 1959, men inför Khams resoluta uppror mot Kina och omvälvningarna efter 1959 började hans lojalitet mot Kina vackla, när det gick upp för honom att Kina egentligen inte alls ville Tibet väl utan bara önskade utnyttja landet för sina egna