Segelflyget
var mitt i särklass största intresse under cirka 15 år. Numer har jag inte något
giltigt sertifikat, men känslan för sporten finns kvar. Under åren han jag tävla en
del utan några större framgångar. Låg visserligen bra till på nått SM som inte kunde
fullföljas p.g.a. vädret. Mest blev det en massa träning och nöjesflygning, vilket i
mitt fall också oftast innebar att jag tränade sträckflygning, ibland utan
förutbestämd bana.
hade gått o trampat hela dagen. Hade inget eget segelflygplan, så man
fick vackert vänta på sin tur från morgonens tidiga lottning. Vid 17 tiden kom jag i
väg. Starten gick efter bogserflygplanet, en Piper Super Cub. Den var ganska trött med
150 hk's motor. Strax ovanför trädtopparna bredde bergslagen sakta ut sig. Bit för bit
syntes mer av landskapet. Sjön Mangen med sin härliga badstrand, Örtensjöarna och den
mörkgröna 
tallskogen på Brattforsheden. Vädret var vackert med några få men
välvuxna cumulusmoln på himlen. Filipstads TV mast stack upp som ett känselspröt mot
den svagt disiga himlen.
Uppbogseringen var ganska lugn eftersom luften börjat lugna sig mot
kvällen. Det var ju egentligen inte så bra för mig, eftersom jag ju sökte termiska
uppvindar, termik och alltså gärna hade föredragit en något mer skakig tidig
eftermiddagsluft. Funderade på vilken väg som såg bäst ut mot första brytpunkten.
Brytpunkten låg norrut så det gick ganska bra att se med den sena eftermiddagssolen i
sakta dalande i väster. Över Brattforshedens flygfält, där jag startade hägrade
dessutom sjöbris från Vänern och jag fick med nöd och näppe den höjd jag behövde
för att kunna gå över den startlinje mina vänner på marken spanade in. Höjden var
1000 meter och jag var på väg norrut. Ungefär 10Km norrut låg en molngata i riktning
mot första brytpunkten. Molngatan hade formerats under tiden jag suttit och spanat från
den uppvind jag använde efter urkoppling från bogserplanet. Så vägvalet hade blivit
lätt. Molngatans södra kant såg ut att kunna ge sådär en 3-4 m/sekund i stighastighet
vilket är ganska bra. Efter omständigheterna höll jag cirka 150 Km/timmen som jag
tyckte var lagom med den Astir CS jag satt i.
Väl framme vid den första "stigande cellen" i molngatan
började det skaka, det gör det nästan alltid när man närmar sig uppvindsområden. Jag
tittade hastigt ned på marken, upp på molnet, ned på marken, uppsikt framåt och koll
på instrumenten. Skulle uppvinden komma från det kalhygge jag trott? Och var molnet
aktivt där jag trott? Släppte styrspaken, tittade mot horisonten och väntade…
sakta skakade segelflygplanets glasfiberkonstruktion på sig, vänster vinge lyftes
aningen mer på sig än den högra… väntade. Plötsligt lyftes den vänstra
vingspetsen flera meter innan jag hann få rodren att verka för att påbörja en
vänstersväng in emot den termikblåsa som just lyft min vingspets. Svängde brant cirka
90 grader och kände att accelerationen uppåt fortfarande tilltog. Flackade av svängen
för att åter ett par sekunder senare sätta an en relativt brant sväng. Variometern
angav omgående att jag steg med cirka 4 ½ meter per sekund. Väl i stabil sväng
koncentrerade jag mig åter framåt på banan som hade två brytpunkter. En triangelbana.
Fram till den första skulle det bli en enkel match, det mesta problemet bestod i att inte
spilla tid i onödan. Molnen framför mig hade utvecklats under vägen och såg nu mycket
starka ut. Alltså borde min start varit mer offensiv och farten snarare 150-170 än de
140-150. Insåg ganska snabbt två viktiga saker. En blind höna skulle kunna ta sig till
brytpunkten utan en enda meter i höjdförlust och det var väldigt vad få alternativ det
fanns bort mot den andra brytpunkten. Mot andra brytpunkten fanns ett enda ganska stort
cumulus som troligen skulle bjuda på ganska bra stig också… ingen spillan av tid,
stå på. Avslutade kurvningen redan efter 2-3 varv och koncentrerade mig på att hitta
den "stigande korridor" som jag anade borde finnas under den gata av moln som
tornade upp sig ovanför mitt huvud. Drog snabbt upp i farter upp emot 200 km /tim
eftersom jag ändå skulle vara i molnens undersida framme vid brytpunkten.
Missbedömningen var redan gjord, men det gick ju ganska fort ändå. Sista kilometern
fram till brytpunkten fanns inget stöd av 
stigande luft. Höll god fart, spaken bakåt för att
sänka farten och skevroder, sidroder för att vinkla ned höger vinges spets mot den
sjöspets som utgjorde fotomål och vändpunkt. Tog två bilder i rask följd, rätade upp
segelkärran och iväg ut på nästa bansträckning med blå himmel och ett enda stort
cumulusmoln framför. Luften var alldeles lugn och det verkade inte troligt att det skulle
stiga under den blå himlen i det här läget.
Efter ytterligare några minuter kunde jag konstatera att det moln jag
var på väg emot nu var suddigt i kanterna, dess unga och virila dagar syntes vara över.
Med den sämre prognosen var det bara att dra ned på farten för att hushålla med höjd.
Höjdmätare och den enkla räkneapparat som satt i instrumentpanelen sade mig att jag
behövde ytterligare några hundra meter för att kunna runda brytpunkten och ta mig hem
till målet på hemmafältet. På vägen till målet, flygfältet där jag också startat
fanns nästan bara skog, det visste jag efter många flygningar i området. Molnet var nu
nästan rakt över mig och luften var lugn, inget försiktigt skakande som varsel om
eventuella uppvindar. Men så lite skakande och därefter ett svagt sjunkområde. Eftersom
sjunk är sämre än stilla luft blev jag nu lite smått irriterad. Sökte febrilt efter
utseenden i molnets undersida som kunde skvallra om termik, tittade på marken för att
finna alternativa lösningar till den som just befunnits vara en nitlott. Höjden, det
enda bränsle ett segelflygplan har sjönk sakta, men ack så stadigt. Bestämde mig för
att slå en lång halvbåge i rikning mot brytpunkten för att känna av det område i
molnets kant som skulle kunna vända lyckan. Samtidigt inte mer än en halvbåge för att
inte slösa för mycket med den höjd jag hade. Bara skakningar och sjunkområden. Solen
stod ju fortfarande inte allt för lågt på junihimlen och jag trodde nog att det skulle
kunna bildas nya stigområden längre fram. När allt kom omkring var det en ganska bra
dag så det borde bli ny termik där solen inte varit skuggad av moln den senaste timmen.
Fortsatte därför med hyfsad fart mot brytpunkt två. Med samma procedur och vingen som
sikte för den kamera som satt i sargen på pilotutrymmet sköt jag av bildbeviset i
perfekt riktning och nöjde mig med en. Variometern brölade som varning, det sjönk som
själva den. Inom någon sekund försvann den höjd som trots allt skulle ha räckt en bra
bit hemåt om jag snålat. Hade nu sådär en 35-40 Km hem till fältet och gick på rak
kurs hemåt, nästan. Eftersom det inte fanns några moln som visade på stig eller andra
direkta fakta att gå på försökte jag bara försiktigt anpassa kursen efter
bergsryggar, fält och kalhyggen som skulle kunna vara rimliga källor till lyft.
Luften var kolugn. Som om det inte var nog med den signalen så blev jag varse att vinden på lägre höjd nu vridit mot sydlig. Jag hade nu fått kallare, fuktigare och dålig motvind. Sjöbris från Vänern. Inte nog med att jag var tvungen att glida 10% längre på grund av motvindens effekt det var dessutom en luft som bara med stor tur skulle ge någon ny termik för dagen. Den kallare och fuktigare sjöluften var inte vad jag önskat direkt. Upp med kartan och … tänk! Fick vinkla av färden för att åtminstone kunna nå marker med landningsbar terräng. Egentligen fanns det inget att landa på i närheten, men lite mindre farliga områden fanns. I motvinden som tilltog med allt lägre höjd fick jag plötsligt ett ryck på cirka 350 meters höjd, men skit! Inget ordentligt, bara att glida vidare utmed åsen nedanför. På 300 meter, nya ryck men inget. Nu, lite förbannad satt jag och funderade på vilken mosse eller myr som skulle vara mest riskfri att landa på. I vanliga fall skulle man ju sett ut ett fält att landa på tidigare men när det ändå i princip inte fanns något, så vad göra? Jag gled vidare framåt med lägsta marschfart, ungefär 100 km i timmen. Nedanför fanns en myr där man nog kunde klippa några 2 meters tallar för att därefter "sätta sig" på den blöta delen med mjuka ½-meters och 1-meters tallar. Vindriktning, sista chansen till termik och koll på vattenflaska, russin och karta i cockpitt så var allt under kontroll. Fast så klart, hade jag fått välja hade jag gärna varit hemma med en klass 1 i näven (det heter ju så i reklamen). Inget vanligt landningsvarv med två 90 graders svängar. Hmmm… det blir en lång sidvind, en 60 graders sväng och sedan sakta plané ned på myren. Okej, det går nog.
Precis när jag svänger 60, pang ner! Pang upp! Kanske går att komma
in i centrum på termikblåsan. Bankar stenhårt. Första varvet nästan inne i centrum,
noll stig, noll sjunk. Det är här någonstans! Tar ett varv till och kan fortfarande nå
landningsmyren med hyfsad marginal trots att jag driver i vinden. Skaka! Skaka! Adrenalin!
Ska jag slippa landa på en myr? ½ meter stig per sekund. 1 meter, 1½ meter, bra! Sekund
för sekund, inget stadigt men variometern pendlar mellan en ½ och 1½ meter, det känns
bra. Underbart verkar dock alltid vara kort. På 270 meter är det 
stopp, tyst men skakigt, bara att leta vidare. Söker där termiken borde vara
och kan samtidigt vinna distans på det område där det kanske finns något vettigt att
landa på. Tappar något tiotals meter medan jag kurvar hårt. Flygningen växlar snabbt
mellan hård kurvning och bågar mot den bergsrygg med kalhygge som alstrar termiken
nedanför. Lyckas på det är viset ta mig framåt ungefär 5 kilometer utan att tappa
någon höjd. Kommer till och med över 350 meter vid något tillfälle. Att komma hem är
bara att glömma eftersom jag nu färdas tvärs den tänkta hemvägen, på väg mot
landningsbar mark i stället för hem. Motvinden skulle sannolikt gjort det omöjligt att
ta sig hem hur som helst. Efter 30 minuters färd på låg skakig höjd, aldrig annat än
bättre och sämre mossar att landa på så når jag bebyggd mark. En noggrann blick,
medan jag håller höjden i skakig och nästan obefintlig uppvind säger att den by jag nu
nått har igenvuxna åkrar, ingen fotbollsplan och inga stora trädgårdar med gräsytor.
Men det finns en märklig grusplan ungefär där det borde varit en järnväg. Fortsätter
turen utmed åsen men vinner ingen höjd. Framåt tycks det nu vara nästan 20 kilometer
till nästa by eller odlade mark som är landningsbar. Dit kommer jag troligen inte att ta
mig. Den korta men ändå verkliga grusplanen ser ut att vara enda möjligheten. Med en
väl avstämd inflygning och hård inbromsning kan farten åtminstone vara låg när jag
far in i den bortre skogskanten efter sättningen. Skogen i den änden av grusplanen där
landningen kan ta slut består synbarligen bara av sly så den verkar nog dämpande.
Grusplanen är kort, maximalt 100 meter och det är fullvuxna granar i den ände som jag
måste flyga in ifrån. Efter några minuter har stiget upphört och det finns ingen
återvändo, planet måste ner på denna pyttelilla grusplätt. Inflygningen går bra och
jag lyckas hålla farten minimal när de sista träden far förbi. Spaken framåt för mer
fart, därefter broms, vingglidning och "huuu" vad fort slyskogen närmar sig.
En jordhög med samma färg som gruset uppenbarar sig och kan bara passeras i
vingglidning, annars slår vingarna i. Bump! Slår i marken kontrollerat, med låst broms
för att hjulet inte ska styra snett eftersom jag fortfarande har ansatt vingglidning,
rätar upp och hjulet plöjer en fåra. I det sista styr jag ner ena vingen i marken och
sladdar med den andra vingen in i buskarna… och stopp o lugnt… wow!
Hjärtat slår som en boxhandske i bröstkorgen och svetten rinner.
Lägger karta och vattenflaska tillrätta för att kunna kliva ur. Öppnar den stora klara
huven. På väg ur planet inser jag att det inte är någon idé. Benen kommer ändå inte
att bära. Tar en klunk vatten i stället och försöker få ner varvtalet på blodpumpen.
Efter några minuter står en samling rödblommiga midsommarförfriskade människor runt
segelflygplanet. En man omkring femti frågar "Har du skadat dig?". Försöker
förklara läget för församlingen och ber att få låna en telefon. Väl i den närmaste
av de i bergslagen så vanliga brukslängorna inser jag det pinsamma. Jag hade inget
telefonnummer. Egentligen spelade det inte så stor roll för mina vänner på flygfältet
hade ändå ingen nyckel till den barack där telefonen fanns. Här står man i en
idyllisk värmländsk midsommarkväll men ändå 
strandsatt. Efter en del konversation med
nummerförfrågningen får jag ett nummer till Mangenbaden, 2 kilometer från flygfältet.
Tjejen som svarar lovar att cykla till fältet och lämna numret där jag kan nås.
Så händer det sig att 2 tämligen surmulna, men inte allt för
fientligt sinnade kompisar dyker upp i den midsommarkväll som nu börjar bli aningen
fuktig och rå. Du har förstört våran midsommar muttrar de nog minst tjugo gånger
vardera medan planet plockas isär och stoppas i sin långa släpvagn. Just då kanske jag
inte begrep vad bra vänner egentligen betyder. Några år senare, i Linköpings lärde
jag mig att det är skillnad på folk och folk.
Denna historia utspelade sig i mitten av 80-talet. Landningen skedde i
Motjärnshyttan, en liten by med något tiotal hus norr om Filipstad i Värmland.
Prova segelflyg du också! Info kan du få via Segelflygförbundet. 
[UPP] [f.g. sida] [startsidan]
datum: 980620
uppdaterad: 2000 - 01 -15