Primo min högt skattade, min åtråvärda hingst avled på ett operationsbord i Holland efter att han insjuknat i bråck. Trots att han fördes med ilfart till djursjukhuset stod hans liv inte att rädda. Han hade då just påbörjat sin andra avelssäsong i Holland på Vlasakker Arabians.

Trots saknaden och sorgen så känner jag en stor tacksamhet för att jag fått lära känna och äga honom. När vi, min dåvarande man Olle och jag, insåg behovet av en ny hingst (vår trotjänare Mustang var då till åren) tyckte vi att det låg i tiden att satsa på något som skulle passa till, inte bara våra egna helpolska ston utan såväl till andra välstammade ston som hade börjat komma uppåt landet.

Året var 1991. Primo med sin gedigna gammelpolska härstamning samt att han var premierad enligt gamla systemet med höga poäng vara den juvel vi sökte. Han var därtill utställningsmeriterad. Han var norsk rikschampion samt SIBA-champion. Att han var premierad ansåg vi vara en merit och ingen nackdel som många tycks tro. Efter att ha sett Primo på en video, så fanns det inte längre några tveksamheter. Primo var den hingst vi ville köpa.

Trots att Primo var till salu var han inte till salu för några norrlandsspekulanter, nej det fanns dem som ville köpa honom både i USA, Frankrike och Brasilien. Men jag hörde att Primo var transporterad till Danmark för att säljas till utlandet, och jag har förståelse för att det är klart noblare att sälja sin hingst till utlandet än att sälja den till Norrland.

Samma dag som jag fick veta att Primo var i Danmark till försäljning beslöt jag mig för att åka dit. Efter att ha sett honom livs levande och videoinspelat hans rörelser skulle ingenting ha kunnat hindra mig längre. Det var den hingsten eller ingen. Få hästar har sådana rörelser som han hade och det är inte för inte vi sett en Primo-avkomma med 20, 20, 20 på rörelser. Tyvärr är samme Primo-son kastrerad.

Vem minns inte Primo på riksutställningen 1991 när publiken ropade Primo, Primo, PRIMO, PRIMO!!! Jag kan höra det ännu, det värmer än. Tack alla ni som gjorde den dagen till ett vackert minne!

Vi lät visa Primo på en hel del utställningar utomlands och han har aldrig gjort mig besviken. När vi visade Primo i Aachen 1991 på Europa-championatet visade polackerna sitt intresse för honom. Vi hade just köpt honom och ville prova honom själva först, men i Polen sa man att inom några år skulle man vara i stort behov av de blodslinjer som Primo representerade. Polackerna skulle återkomma.

I april 1996 dog Olle hastigt i en hjärtinfarkt och jag stod där ensam med tretton hästar. Conny Ajanki, en god vän berättade i samma veva att Ursula Turtiainen i Finland var intresserad av att låna Primo. Sommaren 1997 stod Primo till avel i Finland, där han betäckte 20 arabston. Efter att ha tagit hem alla championat som var möjliga i Finland, åkte han från Helsingfors till Luleå landvägen, en sträcka på 90 mil. Primo stannade hemma ett par dagar för att det skulle göras en del undersökningar som krävdes för att han skulle få vara verksam i polsk avel. Efter undersökningarna väntade några av världens vackraste och mest eftertraktade arabston på honom.

En resa på ytterligare 200 mil blev det. Primo stod på det anrika statsstuteriet Janów Podlaski i Polen i två år och hans avkommor är polackerna mer än nöjda med. Efter Polen åkte Primo direkt till Vlasakker Arabians i Holland. Andra säsongen i Holland hann han bara med att betäcka ett sto, men han hade ston som var på väg till honom från länder runt omkring, bland annat fem ston från Tyskland. Sista gången Primo visades på utställning var i Durne i Holland. Då fick han hederspris för hans utomordentligt fina författning.

Det har varit en ynnest att få låna ut sin hingst till dem som leder världsmarknaden inom arabhästuppfödning. Till min stora glädje har jag haft förmånen att äga en hingst som Primo. Jag är obeskrivligt tacksam Janów Podlaski i Polen, Scan Arab i Finland, Vlasakker Arabians i Holland och sist men inte minst alla de som förstod att ta tillvara på hans blodslinjer.

Primo dog i ett annat land. Nog hade det varit trevligt att ha Primo hemma på gården, men han var alldeles för bra för att glömmas i en hage i Norrland. Mitt avelsmål med honom är jag nöjd med, hans gener finns kvar runt om i världen. Min glädje just nu är Polifonia (e. Primo – u. Pepesza  e. Eukaliptus) min lilla polska pärla som är pappa upp i dagen. Eftersom jag var tvungen att sälja alla Primo-avkommorna för ett antal år sedan betyder hon särskilt mycket för mig. Här slutar min berättelse om sagohingsten Primo, men minnet av honom ska alltid finnas kvar hos alla som kände magin hos honom och hans namn skall för alltid finnas i stamtavlan på hans avkommor.

Kristina