Olle Holmqvist

På kvällen den 10 maj 1981 var jag uttröttad på det sätt som bara en
småbarnsförälder kan vara uttröttad. Men jag tvingade mig att sätta mig framför min nyförvärvade elskrivmaskin och författa en ansökan till den tjänst som beskrevs i annonsen ovan. Där fanns inget telefonnummer angivet,
vilket var slarvigt av annonsens upphovsmän. På Köttforskningsinstitutet
hade jag varit något år tidigare, och som journalist på vetenskapsradion
intervjuat forskningschefen om nyttiga bakterier i charkproduktionen.

Jag minns det besöket. Man gjorde ett jobb och tänkte ungefär så här: Jaha
detta är Kävlinge, en ort som man väl kommer till en gång i livet, och då på
jobb. Inget ont om Kävlinge, bara det att det var ett sådant ställe som man
inte har skäl att besöka särskilt ofta, och kanske aldrig skulle ha anledning att återkomma till.

I Kävlinge skulle jag sedan tillbringa 20 år i arbete, garanterat den
längsta sammanhängande tid på anställning någonsin i mitt liv.

Jag ringde och frågade lite om tjänsten och dåvarande institutschefen kallade till möte på Arlanda. Han var där av andra skäl. Med mig hade jag en pärm med vad jag presterat och visade upp för honom. Berättade om ett reportage i Svenska Dagbladet om hur man använder bakterier vid gruvdrift, och förklarade hur roligt det varit att få instruera en tecknare, som gjorde en stor översiktsbild över det enorma gruvschaktet, men också en liten detaljbild av en bakterie med kemiska formler som visar vad som går ut och vad som går in i bakteriecellen och varför metallen blir tillgänglig.

Så berättade jag om mig själv och min familj, att vi planerade att försöka komma från Storstockholm, eftersom vi inte tyckte att det var den bästa miljön för barn att växa upp i, att vi tänkt oss att flytta, fast inte så långt som till Skåne.

Och så fick jag jobbet. Tjänsten motiverades av institutschefen så här: Nu när bönderna har detta ansedda och framstående institut, som främst skall syssla med forskning, utveckling och analys, så är detta också ett lämpligt forum att föra ut budskap via media. Vi skall anställa en "massmedian" och det blev jag det.

Mitt första uppdrag blev att informera om lagring av kött och köttprodukter i koldioxid. Viss press hade börjat skriva ned metoden ("gaspackat kött") och det gällde att få ut en riktigare bild. Jag anordnade ett internationellt symposium och vi fick gynnsam press över hövan. Regional-TV och riks-TV (Rapport) gjorde separata inslag, vilket är ovanligt. De stora dagstidningar i Skåne och riket
liksom fackpress skrev om "metoden som slår ut djupfryst".

Bakgrunden var att institutets forskare visat att en vakuumförpackning fungerar mot bakterier, inte genom den låga halten av syrgas, som man skulle kunna tro, utan genom den höga halten av koldioxid. Koldioxiden går in bakteriernas cellväggar och "söver" dem. Koldioxid hade för övrigt använts som bedövningsmedel på människa, samt vid operationer, men övergivits.
Det stimulerade hjärtat till att slå häftigare. Inte bra i det sammanhanget. Några
år senare skulle en annan forskare vid institutet utveckla metodik för att söva grisar inför slakt med koldioxid.

Åttiotalet och en bit in på 90-talet var en guldålder för vårt institut. Vi hade starka och målmedvetna institutschefer och ledningsgrupper. Vi hade en företagsintern Scankontroll som var 20 år före sin tid. Våra tekniker utvecklade nya metoder som jag lyckades få gynnsam uppmärksamhet för media. I TV, regionalt SydNytt och Rapport blev det följande som jag minns, förutom
inslagen koldioxidlagring:

> Lågtemperaturmörning av framdelskött
> Grevar, nyttigt protein ur fettvävnad

> Stekning av köttbullar på gjutjärn ("Rapport har varit med och stekt i världens
största stekpanna".)
> Stekning av platta färsprodukter på gjutjärn. Den saken hamnade dessutom
på framsidan i Ny Teknik och blev i "När Var Hur" 1986 omnämnd som en av åtta uppfinningar det året.
> Piggham, bevisat mörare och saftigare
> Världens första styckningsrobot
> Styckning med "charm" i Sävsjö
> Upptäckten av ny förskämningsbakterie

Vid mitten av 80-talet lånades jag ut till ELLCO som hanterar slaktblod. Syftet var att utveckla nya produkter. Det blev till sist en produkt som nu - äntligen - håller på att bli process och något att sälja på världsmarknaden. Se knappen uppfinnare.

Jag började också ägna mig åt näringsfrågor, senare i samarbete med
Malmö-Kost-Cancer studien. Det blev några vetenskapliga publikationer, se knappen Forskare. Mest skrytigt är kanske ett brev publicerat i världens förmodligen främsta medicintidskrift, New England Journal of Medicine.

Jag blev också kallad som "expert" till ett möte i kolesterolfrågan som
Livsmedelsverket anordnade 4/3 1993. (Rapport 2/94 från SLV. Serumkolesterol som riskfaktor för hjärt- kärlsjukdom, Red.Åke Bruce).

De senaste åren ägnade jag mig en del åt frågan om köttproduktionens miljöpåverkan och deltog i debatter med veganer, bland annat ett minst sagt stormigt sammandrabbande i TV-programmet Aschberg fredag, hösten 99.
Se f ö respektive knappar.

Jag tvingades sluta min anställning efter november månad år 2000, och ännu några månader senare beslöt ägarna att lägga ned hela institutet. Analysuppgifterna lades ut på andra analysinstitut och ägarna inledde samarbete med den danska motsvarigheten till vårt institut, för forskning och utveckling.

Tiden på institutet har varit en fantastisk period av mitt liv, där jag till
största delen fått syssla med vettiga och utmanande arbetsuppgifter och där
det mesta har gått väl. Och vilka arbetskamrater! Inte en enda ordinär
person, bara starka personligheter. Framför allt alla underbara kvinnor i
min egen ålder, vilka liksom jag själv var ännu yngre och.......för tjugo år
sedan.

Nu finns vi inte längre, som institut, som arbetsgemenskap, men vi finns
ändå, för allt det goda vi faktiskt uträttat genom åren. Ensamma och i tysthet
har vi inte vandrat - spår har vi lämnat efter oss!

***