PRESS: RECENSIONER Ur Upsala Nya Tidning 980331: ORIANA PÅ BETTET Inte så många hade känt sig kallade att lyssna till kören Orianas konsert i Trefaldighetskyrkan på söndagen. Var det konkurrens från mångfalden av andra musikarrangemang, eller hade den nyinförda sommartiden lurat folk? De som missade sångstunden är bara att beklaga, för det var bra framföranden som bjöds, av musik som man inte alltid hör från kören, dessutom. Konserten började visserligen med tradition, både med ingångsprocession och med musik av välbekant repertoarinnehåll, Thomas Tallis hymn O Lord, in Thee is all my trust. Denna mycket vackra sång fick också avsluta konserten, och var på alla sätt en traditionell konsertinramning för Oriana. Men därefter fick musik från 1500-talets England vila, och publiken bjöds i stället på nyare brittisk musik, där dock de tre för dagen aktuella tonsättarna Stanford, Howells och Parry demonstrativt starkt visar sin förankring i brittisk kyrkomusiks rötter. Kreativa lösningar Oriana är ju ingen stor kör, utan en ensemble där varje sångares röstliga bidrag är utomordentligt vitalt, och där ledarens, David Anstey, förmåga att hitta kreativa uttryckslösningar och att inspirera spelar mycket stor roll. De elva sångarna fick arbeta hårt med förekommande stämbyten och ideliga omplaceringar. Att med en så liten sångensemble sjunga musik i upp till åtta stämmor är naturligtvis småvanskligt, men är faktiskt ganska vanligt att göra i England, och sångarna i Oriana skötte sig utmärkt, t o m fina soloinsatser kunde noteras. Tre motetter av Stanford sjöngs engagerat och vackert, och allra mest liv gavs motetten Caelos ascendit. Tonsättaren Howells musik är ju präglad både av lite "nyare" harmonik och en nära kontakt med äldre tiders modala, kvasigregorianska, tonslingor. Sången A Spotless Rose är sanslöst vacker, och gavs en fin tolkning, där dock stämningen skulle blivit än tätare om man orkat hålla ett lugnare fras- och andningstempo. Sången till himladrottningen, Salve Regina, utfördes skickligt och spännande. Konsertens avslutning, med sex Songs of Farewell av C H Parry, höjde värdighetsnivån än mer. Visserligen är Parrys tonspråk mycket traditionellt, men utnyttjandet av textens valörer, tystnader och betoningar skapar musik av sällspord dignitet. Och med den tvåköriga sången Lord, let me know mine end kom konserten till en värdig, gripande punkt. Oriana är en duktig ensemble som David Anstey gör ett framgångsrikt arbete med. Potential för ytterligare utveckling finns dock, så storverk kanske väntar! Anders Bragsjö