År 1182 föddes Franciskus som äldste son till klädeshandlaren Bernadone i Assisi. Han växte upp till en bekymmerslös, nöjeslysten och fåfäng yngling som gärna festade och sjöng bland gycklarna. Han var slösaktig men också generös mot de fattiga. (Hans far fick betala det mesta.)

Som den ärelystna unge man han var ville han söka lyckan som riddare. Under resan blev han sjuk och fick rasta på ett ställe där han under natten hörde en röst som uppmanade honom att vända hem och tjäna Herren i stället.

Frans, rikemanssonen som haft allt han kunnat önska sig, lämnade nu världen för att vandra med "Fru fattigdom" som en enkel tiggare i en sliten gammal kåpa. Omgivningen förvånades och många hånade Frans, men det var i fatigdomen, egendomslösheten, som han hittade sin rätta kallelse och meningen med livet.

Kristus själv talade till Frans, genom ett krucifix i en kyrka : "Bygg upp min kyrka".

Frans ville helst leva som eremit i bön till Gud men gick efter en tid ut på gator och torg för att predika bot och omvändelse. De bröder som samlades runt honom leve efter den apostoliska förebilden att "ge bort allt de ägde till de fattiga" för att själva leva av allmosor. De hjälpte och tjänade dem som var ännu fattigare än dom själva.

Kyrkan och prästerskapet förundrades över vilken kraft och helighet som utgick från dessa "Herrens minsta bröder". Till slut behövdes någon form av organisation och brödernas ordensregel godkändes av påven.

En kvinnlig gren av Franciskanerna bildades då den unga adelsflickan Clara Scifi rymde tillsammans med sin moster , för att leva ett liv i fattigdom, bön och arbete.

Frans betraktade sig som en "fattig pilgrim" eller "Guds lille fattige". Han var älskvärd mot alla, även djuren, ja hela skapelsen omfattades av hans kärlek. Allt levande var bröder och systrar för honom. Det fanns en stor glädje runt Frans.

Hela sitt liv var Frans sjuklig. Fastor och asketliv gjorde inte saken bättre. Han dog straxt efter 40-års ålder. I slutet av sitt liv bar han Kristi sårmärken på händer och fötter. (Något som han dolde för sina närmaste bröder.)

Det är enkelheten i Frans livsföring som gör honom till förgrundsfigur i det Fransickanska Pilgrimsrörelsen. Frans visade vilken glädje det ger att leva efter evangeliet : att älska och tjäna varandra, att söka Gud i tystnaden. Att följa evangeliet är att göra hela livet till en pilgrimsvandring.

Annette Elmby

Tranås

Herre, gör mig till ett redskap för Din frid.
Där hatet gror, låt mig så kärlek,
där oförrätter begåtts, förlåtelse,
där misströstan råder, hopp,
där mörker utbreder sig, ljus,
där bedrövelse härskar, glädje.

O, Gudomlige Mästare,
tillstäd att jag icke må trakta lika mycket
efter att bli tröstad som att trösta,
att bli förstådd som att förstå,
att bli älskad som att älska,
ty det är i givandet som vi mottaga,
det är när vi skänka förlåtelse som vi blir förlåtna,
och det är genom döden som vi födas till evigt liv.

Boktips om ni vill veta mer om Franciskus:

Den helige Franciskus av Assisi av Johannes Jørgensen
Kan köpas från http://www.artos.se/

Tillbaka