Musiken

Att beskriva Queens musik är en svår uppgift. Varför? Därför att deras musik har en sådan stor bredd som täcker allt från rockabilly a la Elvis till hårdrock. Kanske är det också det som är så tilltalade med Queen, det finns ett så brett utbud att alla uppskattar något av deras verk. (Något som till och med min starkt Queen-fientliga bror motvilligt medger.) Därför är också ett köp samlingsskivor av gruppen otillräcklig för att få en uppfattning av deras hela repertoar och musikaliska utbud. Deras hits är visserligen karaktäriserande men deras musikaliska vidd är inte till sin rättvisa på samlingsalbumen, Greatest hits i synnerhet. Låtarna är dessutom antingen förskönade eller nerbantade. Jag vill också passa på och lägga in en protest mot den senaste skivan: Greatest hits III, ett rent idiotiskt påfund.

Queens tidiga alster på 70-talet ligger i utvecklingen av hårdrockens anda. Från den starka flowerpower- vågen blev  rockmusiken karaktäriserande av långa och mycket psykedeliska  gitarrsolon, Jimmy Hendrix, Blind Faith (Eric Clapton). Led Zeppelin utvecklade, som starkaste kraft, rockmusiken mot hårdrock. Denna utveckling är tydlig på Queens första utgivna skiva Queen, en blandning mellan heavy metal och musikalisk mystik. Där märker man också deras mångfacetterade begåvning och experimenterande med musiken. Låtarna går från lugna harmoniska ballader till psykedeliska utsvävningar och hårdrock. Man kan redan här höra deras majestätiska och harmoniska melodier vilket kom att bli Queens trademark. 

JESUS GREAT KING RAT

Queen klassificerades faktiskt på 70-talet som ett hårdrocksband, vilket både är rätt och fel. Vi måste tänka på att det vi idag kallar för hårdrock inte stämmer överrens med 70-talets definition. Queen var ett band som var med att utveckla hårdrocken, det hör man på deras tidiga album, kanske tydligast på Sheer heart attack, en skiva som jag ännu inte har införskaffat i min samling. Jag skulle kanske hellre kalla låtar som Stone cold crazy och Sheer heart attack, som föregångare till punken. Senare förstod kritikerna att det inte gick stämpla bandet i en snäv glam- hårdrocksgenre. Eller som det står i rocklexikonen: ”Queen undgick att kallas heavy metal p.g.a. deras harmoniska ballader som uppvägde”.

STONE COLD CRAZY

Åren 1975-1977 var Queens guldålder. Med de tre skivorna A night at the opera, A day at the races och News of the world gjorde de en enorm komersiell succé och etablerade sig nu som ett världsband. Främst på A night at the opera visar de en humoristisk sida, något som gjorde att kritikerna aldrig tog Queen på allvar. Men de brydde sig inte om kritikerna utan fortsatte vara nyskapande och orädda att prova något nytt. Deras tre största hits (Bohemian Rhapsody, We will rock you och We are the champions) blev något av hymner i hela världen och i många sammanhang. I Bohemian Rhapsody gjorde de något som tidigare varit otänkbart. De gjorde ett sex minuter långt opus, en ballad som övergick i opera(!?) och heavy metal för att sammansmälta i en finstamd avslutning. Låten slog hela världen med häpnad. Genom att mångdubbelt använda sina egna röster arrangerade bandet, också senare i låten Somebody to love, en kör som ger låten en opera- (gospel) miljö. Detta återkommer ständigt i deras musik. De lade tonvikten på en rockigare framtoning men balladerna är inte att förglömma: '39, You take my breath away, All dead, all dead.

Queen kom aldrig att återfå den popularitet de nådde under 1975-77. Fram till 1984 hade de en jobbig tid framför sig där Jazz blev totalsågad och kallad fascistisk, följande liveskiva skulle kriteseras lika hårt, The Game kom att sälja bra bara för att nästa skulle floppa. Själv tycker jag att skivorna inte på något sätt är svaga, faktisk finns det några riktiga gundkorn. Jag kan dock förstå förlusten av publik när förväntningarna steg efter tre enormt säljande album och efter motgångarna med den ojämna försäljningen. Det kan tyckas att de, liksom Rolling Stones senare, tenderade att göra skivor som inte tillförde något nytt, där det mesta lät likadant. Soundtracket till filmen Flash Gordon lämnar jag därhän.

FLASH FAT BOTTOMED GIRLS

Queen hade under åren flörtat med de flesta musikstilar som är besläktade med rocken. Bandet hade redan med låten Anotherone bites the dust provat att infoga element av disko och funk. Hot spot, 1981-82, är en härlig skiva fylld av diskoinspirerad rock eller i vissa fall ren disko. Samarbetet med David Bowie gav den genialiska Under pressure med ett oförglömligt intro som kopierades av raparen Vanilla Ice och åter blev en hit i Ice, Ice baby. Skivan blev dock, försäljningsmässigt, ett fiasko.

BACK CHAT UNDER PRESSURE

En del av charmen med 80-talets musik var synthslingorna som skickligt  infogats i låtarna, kanske var det en kännetecknande del av 80-talsmusiken. I The Works som Queen släppte 1984 är synthslingor och det typiska 80-tals soundet uppblandat med deras traditionella rocklåtar vilket bidrar till ett speciellt ös och intensitet. För 80-talsdiggaren vill jag slå ett slag för Machines (Back to humans). Annars är nog A kind of magic den kompletta 80-talsplattan där Queen nu finslipat musiken jämfört med det lite grova i The Works. Albumet är i sig ett slags soundtrack till filmen Highlander och även Iron Eagle (One vision). Highlander, en äventyrsfilm vars musik helt var signerad Queen, har en höjdpunkt där den mästerligt komponerade Who wants to live forever framförs i ett perfekt samspel mellan bild, musik och känslomässigt klimax i filmen. Artisten Seal berättar att det är en av de få låtar som faktiskt gett honom tårar i ögonen och jag måste medge att det även stämmer in på mig.

Skivan Innuendo blev Queens återträde tillbaka på världsmarknaden och kanske främst i USA där de faktiskt inte varit nämnvärt populära sedan de beslutat att göra fler turne'er där,  sista turne'n där var i början på 80-talet. Man kunde ana att något inte stod rätt till med Freddies hälsa då redan nu texter och musik verkade mer allvarsamma och handlade till stor del om att summera sitt liv. Den helt underbara The show must go on är ett bra exempel på det.

Efter Freddies död 1991 gjorde inte bandets övriga medlemmar någon gemensam produktion förrän 1994 då de satte sig ner för att sammanställa Queens sista skiva, Made in heaven, som släpptes 1995. Resultatet var ett slags final på deras långa musikaliska resa. Skivan är mycket känslosam och präglas starkt av Freeies tillstånd, musikaliskt och textmässigt. De återvände stilmässigt till på 70-talet, infogade det finaste av tidigare beprövade element och finslipade det, sin vana trogen, till perfektion och resultatet blev deras i särklass finaste skiva:
Mäktiga Made in heaven, Let me live med gospelinslag som tidigare framgångsrikt provats i Somebody to love, underbara balladen - Too much love will love you, det musikaliska finliret i A winter`s tale och Heaven for everyone, rockiga I was born to love you, 90-tal i You don´t fool me - skönt gitarrsolo, känslosamma och psyskedeliska Mother love och experimenterandet i A beautiful day.

En värdig final på Queens över 25-åriga musikaliska bedrifter.