Hästens formgivning

Hästen är egentligen inte uppbyggd för att ridas på. Ryggen är t ex utformad för att kunna bära upp den tyngd som hänger under ryggraden i form av hästens kropp och bukens innehåll. Däremot är hästen inte konstruerad för att kunna bära upp en tyngd som placeras ovanför hästens ryggrad. När man trots detta placerar en ryttare på hästens rygg så händer i regel två saker; dels ökar belastningen av hästens framben och dels sänker hästen ryggen för att komma bort från ryttarens tyngd. Både den ökade belastningen av hästens framben och sänkningen av ryggen kan leda till allvarliga skador hos hästen. Om vi nu nödvändigtvis måste använda hästen för ridning så är det därför vår skyldighet att lära hästen hur den ska använda sin kropp för att inte ta skada av att ridas. Det kallar vi för att formge hästen.

För att hästen under lång tid ska kunna användas som ridhäst utan att få belastningsskador måste den lära sig att välva sin rygg och bära upp ryttaren, samt att flytta över vikt från frambenen till bakbenen. Hästens rygg påverkas både av hur hästen håller sitt huvud och hals och av hur hästen har sitt bäcken.

Hästens halskotpelare går i en S-formad sväng från hästens nacke till manke. Den här S-formen får lite olika utseende beroende på hur hästen håller sitt huvud och hals. Om den nedre svängen på halskotpelaren sjunker ned så sänks även den främre delen av hästens rygg. Eftersom vi vill att hästen ska höja och välva ryggen eftersträvar vi det motsatta. Vi vill alltså höja upp den nedre delen av halskotpelaren, för att därigenom höja ryggens främre del.

När hästen kortar av halsen, och framför allt dess överlinje, så blir kurvorna på halskotpelaren kraftigare. Det sker t ex när hästen höjer halsen och lyfter sitt huvud, eller när hästen drar ihop halsen (ofta med tygelns hjälp) med huvudet i eller bakom lodplan. För att halskotpelaren ska höjas upp måste istället halsens överlinje längas ut. Det sker när hästen söker framåt och nedåt, både i en lång och låg form och i en samlad form. I dessa lägen sträcks alltså halskotpelaren ut och lyfter upp den främre delen av hästens rygg.

Den bakre delen av hästens rygg kan antingen sänkas eller höjas, beroende på hur hästen placerar sitt bäcken. Om hästen tippar sitt bäcken framåt sänks ryggen bakifrån och om hästen tippar sitt bäcken bakåt höjs ryggen bakifrån. När hästen tippar bäckenet bakåt blir det också lättare för den att trampa långt inunder sig med bakbenen.

Hästens bakben är konstruerade så att hästen kan böja lederna och sätta ned bakbenen inunder sig och bära upp vikt. Därigenom avlastar musklerna lederna på bakbenen. Den möjligheten finns inte hos frambenen, eftersom de alltid sätts ned med helt utsträckta leder. Det är en av anledningarna till att bakbenen är bättre lämpade för att bära vikt än frambenen. För att få hästen att flytta över vikt från framdelen till bakdelen måste man lära hästen att sätta ned sina bakben längre in under sin tyngdpunkt. Om hästen kortar av sin överlinje så blockeras bakbenens framåtsvingning. En förutsättning för att hästen ska kunna bära mer vikt på sina bakben är alltså att överlinjen längs ut ordentligt.

Hästens böjning

Böjningen är den andra komponeneten som utgör grunden för hela hästens skolning. När hästen får en jämn böjning genom hela ryggraden skapas stabilitet i muskulaturen och hela hästen känns stabilare att rida. För att uppnå detta krävs dock att böjningen verkligen går genom hela kroppen. Böjer hästen halsen för mycket så tappar man i regel det mesta av böjningen genom kroppen och då går man miste om fördelarna av böjningen. Ytterligare en fördel med att böja hästen är att det blir lättare att ta kontroll över hästens bakben. När hästen är böjd blir det ena bakbenet ett inre bakben och det andra ett yttre bakben och man behöver alltså bara kontrollera två bakbensfunktioner. Är hästen rak så kan hästen genom att föra fram någon av höfterna en aning själv styra vilket bakben som ska utgöra inre respektive yttre bakben och ryttaren får därigenom fyra bakbensfunktioner att hålla reda på. Att det är så viktigt att veta om ett bakben arbetar som ett inre eller ett yttre bakben beror på att hästen använder olika muskler beroende på om den bär med ett inre eller ett yttre bakben.

När hästen böjer sig så länger den ut musklerna längs hela sin yttersida och slappnar av. Denna avslappning gör det lättare för hästen att söka fram och ned. Omvänt kan man också säga att den avslappning som kommer sig av att hästen länger sin överlinje gör det lättare för hästen att böja sig. Böjningen och längningen av överlinjen är därigenom nära sammankopplade. Med en del hästar är det enklast att börja med böjningen för att underlätta längningen av överlinjen och med andra är det lättare att börja med sökningen fram och ned för att hästen ska få lättare att böja sig.

Kontentan av detta är att vi måste börja med att lära den unga och oskolade unghästen att böja sig jämnt genom kroppen, länga sin överlinje och söka framåt och nedåt. Det innebär att hästen i början får gå i en ganska lång och låg form i höger respektive vänster varv.

Hästen bör vara stark och stabil i böjningen och formgivningen innan man börjar belasta dess rygg med en ryttare. Det är därför lämpligt att säkerställa böjningen och formgivningen antingen genom longering eller genom arbete vid handen.


Böjning och formgivning i longering

Det viktiga både i böjningen och formgivningen är hur hästen arbetar med sina muskler (eftersom det är musklerna som formar ryggraden) och inte hur formen och böjningen ser ut för ögat. Det är idag populärt att använda olika former av inspänningstyglar i longeringen, men dessa får bara hästen att arbeta i en form som ser korrekt ut, och inte i en form där hästens muskler verkligen används på rätt sätt. Anledningen är att alla varianter av inspänningstyglar skapar ett litet tryck mot hästens mun och så fort hästen trycker emot detta det minsta lilla så kortar den av de muskler som den måste länga ut för att få en korrekt form. Även en liten avkortning i överlinjen hindrar hästen från att arbeta korrekt. Jag använder mig därför aldrig av några inspänningstyglar, varken i longering eller i något annat arbete.

Den enda utrustning jag använder i longering är kapson, lina och ett dressyrspö. Man ska tänka på att även kapsonen är ett skarpt redskap, eftersom den är fästad på hästens nosrygg som är direkt förbunden med nacken. Man får därför aldrig hålla linan sträckt när man longerar hästen, eftersom hästen då måste kompensera trycket mot nacken med att korta av musklerna på nackens yttersida - och bli felställd i nacken. Man kan ta i linan, men man måste sedan direkt släppa efter så att den blir hängande.

Det vanligaste felet i longering är att hästen lägger för mycket vikt på sitt inre framben. Så fort hästen sätter ned sitt inre framben snett inåt i volten så ökar den belastningen av detta. Man måste därför lära hästen att hela tiden på volten röra det inre frambenet snett utåt. Då belastas inner fram mindre och istället måste hästen belasta inner bak lite mer. Man ska alltså försöka flytta hästen lite utåt på volten i longeringen. Det är lättast att lära hästen detta om man befinner sig nära hästen (ungefär som vid arbetet vid handen). När hästen har börjat förstå det kan man ta hästen lite längre ifrån sig, men inte längre än att man kan nå den med ett dressyrspö, för att med spöets hjälp flytta hästen utåt. När hästen har lärt sig att svara på spöt kan man flytta den längre ifrån sig genom att bara använda spöt visuellt.