ångermanland, destinationhogakusten, höga kusten, kvarken, höga kusten, världsarv, world heritage site, merenkurkku, världsnaturarv, jätten finn, unesco, de geer moräner, kalottberg, klapperstensfält, landhöjning, flador, glosjöar, inlandsisen, världsarv

Kvarken och Höga kusten gemensamt unikt världsarv

Den 29 november 2000 tog Världsarvskommittén beslutet att föra in Höga Kusten på världsarvslistan. Världsarvskommittén är organiserad under UNESCO och är en del av Förenta Nationerna. Syftet med listan är att visa på och skydda världsunika natur- och kulturvärden, för att kommande generationer ska ha tillgång till dem.

Den 12 juli 2006 röstade Unescos världsarvskommitté enhälligt för att Kvarken skulle få världsarvsstatus. Kvarken blev dock inget eget världsarv utan blev en utökning av det befintliga världsarvet Höga kusten. Världsarvets namn ändrades från enbart Höga kusten till Kvarken/Höga kusten. Karaktäristiskt för Kvarkenområdet är de långsmala Dee Geer moränerna som ligger som en tvättbräda i landskapet. Den flacka kusten ger upphov till många avsnörningar med flador och glosjöar. Stora landytor friläggs varje år från havsbotten. Nya öar stiger ur havet, havsvikar blir till sjöar och farleder grundas upp. Förändringarna är påtagliga för varje generation skärgårdsbor, landarealen i Kvarkens skärgård ökar med 100 hektar per år. Området är delat i två delområden och arealen på världsarvet är något större än den svenska delen av världsarvet. Kvarkens steniga landhöjningsskärgård är unik - ett föränderligt landskap format av istiden. Naturen i Kvarken är speciell, men det är i synnerhet geomorfologin, dvs. moränåsarna, som är enastående. Den flacka skärgården i Kvarken och den branta Höga Kusten i Sverige bildar tillsammans ett komplett exempel på hur landhöjningen formar landskapet och påverkar de biologiska processerna.

Landhöjning
Den, geologiskt sett, snabba landhöjningen efter den senaste inlandsisen är orsaken till att Höga Kusten och Kvarken blivit utsett till ett världsarv. Avståndet mellan områdena är 150 km. Höga Kustens branta stränder och Kvarkens flacka ”låga kust” är varandras topografiska motsatser.

När den senaste inlandsisen var som tjockast, ca 3 kilometer, låg dess centrum vid Höga Kusten. Isen var ofantligt tung och tryckte ner jordskorpan. När isen började smälta för ungefär 20 000 år sedan, började landet höja sig igen. Där jordskorpan var som mest nertryckt, där är den totala landhöjningen störst. Ingen annanstans i världen är den totala landhöjningen så stor som här i Höga Kusten området.

Som mest var jordskorpan 800 meter lägre än i dag. Sedan isen smält och havet började bearbeta landskapet, har landhöjningen varit 286 meter och höjningen fortsätter. Just nu stiger marken med 8 millimeter per år. De mest spektakulära lämningarna efter inlandsisen är kalottbergen, klapperfälten, grottorna och skrevorna. Andra viktiga lämningar är efter de människor som under minst 5000 år varit bosatta i området. De har hela tiden flyttat sina bosättningar till de nya stränderna som kommit fram, som en effekt av landhöjningen. Viktigt är också den kultur som finns i dag. På sätt och vis är alla som bor i området en del av världsarvet. De spår vi lämnar efter oss blir kulturarv för framtida generationer.

Kvarkens skärgård med sin snabba landhöjning på 8 mm per år är det mest representativa området i världen för att studera landhöjningsprocesser i flacka moränskärgårdar. Det geomorfologiska särdrag som gör Kvarkens skärgård unik är de imponerande De Geer –moränerna som visar hur inlandsisen gradvis smält bort. Under en mansålder kan man se vidsträckta fjärdar krympa snabbt, vikar avsnöras från havet mellan de talrika moränryggarna och skärgårdssjöar förvandlas till myrmark, kanaler och bebyggelse måste ständigt flyttas.