Heathkit HW-100

Denna kortvågsstation kom 1968, samma år köpte jag byggsatsen som kostade 2000 kr och i januari 1969 var stationen i luften. Amatörradioutrustning var dyr på den tiden innan japanerna gav sig in i branschen och det var en ekonomisk uppoffring för en nygift och fattig student. Som prisjämförelse kan nämnas att ett sommarjobb avlönades med 1200-1400 kr/månad, hyran för en möblerad tvårummare var 325 kr och bensinpriset närmade sig en krona litern. Alltså var byggsats av den billigast tänkbara modellen det enda jag kunde köpa.

Denna apparat var min enda radiostation i 21 år, varefter den har stått på reservhyllan. Under årens lopp har den förbättrats och experimenterats med så att jag numera knappt kommer ihåg vad som är inbyggt under höljet. Panelen har fått fler rattar och omkopplare, elva reläer syns på undersidan samt ett antal små kretskort och många mer eller mindre slarvigt dragna ledningar. Ju äldre transceivern är, desto bättre har den blivit. Här kommer en lång förklaring till det.

HW-100 är en enklare version av SB-100 som kom 1965, det mesta är samma kretslösning och komponenter. Det är fortfararande 20 rör i den, men en transistor har faktiskt tillkommit, den som utgör VFO:n. Det är konstigt att Heathkit inte använde transistorer i LF-kretsarna på den tiden och att man under hela perioden 1965-1983 inte försåg sina rörstationer med RIT (finavstämning för mottagaren). Förenklingen utgörs av en billigare VFO-mekanism och frekvensskala, medan SB-serien har linjär VFO med 1 kHz-graderad skala har HW-100 5 kHz-gradering och ett med tiden allt sladdrigare drev. Panelinstrumentet har tre funktioner istället för fem och möjligheten att använda en kristallstyrd frekvens har slopats. Trimpotentiometrar för medhörningston, hörlursvolym och relativ uteffektindikering har utgått och VOX-inställningar görs med skruvmejsel genom hål på sidan. Förberedd FSK-nyckling saknas också. Kristallfiltret innehåller fyra kristaller jämfört med SB-seriens sexpoliga filter.

Med 1967 års SB-101 tillkom plats och omkopplare för 400 Hz CW-filter och ett uttag för extra VFO. 1970 års HW-101 fick samma beredskap för CW-filter och en bättre VFO-mekanism utan besvärande glapp. Dessutom åtgärdades delvis ett problem med att driver/preselektor-ratten inte hade samma inställning i sändning och mottagning. HF-steget bestyckades med det brantare 6HS6 för bättre känslighet på 28 MHz. De sistnämnda ändringarna kom också på 1970 års SB-102 som var den enda i SB-serien med transistoriserad VFO. Jag köpte en HW-101 för en hundralapp år 2016 för att jag skulle kunna flytta över dess förbättrade skaldrev till HW-100, men den är så fin att jag inte hade hjärta att plundra den eftersom den har CW-filter, har skallina istället för O-ringar och är modifierad med RIT. Därför gjorde jag den i ordning, satte in fläkt och högtalare, gjorde anslutningar för yttre digitalskala och byggde ett nätaggregat för den.

Åter till HW-100: Mottagarens blockschema inleds med 6AU6 som avstämt HF-steg, följt av 6AU6 första blandare med injektion från kristallstyrd oscillator (en kristall för vart och ett av banden 80-10 m). Första MF är 500 kHz bred, 8395-8895 kHz som passerar ett bandpassfilter. Därefter kommer 6EA8 som andra blandare med injektion från VFO:n till kristallfiltret på 3395 kHz, varefter följer två 6AU6 i MF-förstärkaren och ett 6BN8 som SSB-detektor och AGC-likriktare. Ett ECL86 utgör LF-slutsteget. Det var olyckligt att låta hela 40-metersbandet förstärkt passera två steg fram till andra blandaren som får handskas med vrålstarka rundradiostationer, vilket begränsar storsignalegenskaperna. Det hade varit bättre att förblanda kristall- och VFO-frekvenser till en enda blandare före det selektiva kristallfiltret, men kanske de mekaniska kraven för detta inte passade för en byggsats. Dämpsats saknas dessutom, att reglera HF-förstärkningen är inte lösningen eftersom strypt ström i HF och första blandare placerar arbetspunkten på den olinjära delen av rörkurvan. Dessutom fungerar inte S-mätaren då. Jag undrar varför Heathkit inte valde rör som är avsedda för AGC-reglering istället för 6AU6. En IMD-mätning som jag gjorde med 2 x 10 mV signalnivå och 20 kHz avstånd visade ett dynamiskt område på endast 74 dB.

Mina första åtgärder efter färdigställandet var att byta antennkontakt till SO-239, bygga mikrofonförförstärkare, installera RIT samt diodswitchade trimkondensatorer i preselektorkretsarna. Därefter bytte jag HF-förstärkningspotentiometern mot en omkopplare för ingångsdämpning i fem steg. Med 10 dB dämpning försvann det mesta av intermodulationsproblemet på 40 m. Därefter monterade jag de trimpotentiometrar som saknades från SB-serien och satte ett extra fyrpoligt SSB-filter i serie med det ordinarie för att få bättre flankselektivitet. Mellan filtren placerades en HF-klipper som ökar läsbarheten vid SSB-sändning. För CW-mottagning nöjde jag mig först med ett LF-filter, 590 mH potcore-spole i parallell med 50 nF från volymkontrollens ingång till jord, och det dröjde många år tills jag skaffade ett smalt, reläskiftat 4-poligt kristallfilter som kompletteras av LF-filtret. Snabb AGC får jag med en omkopplare som väljer en 220 nF kondensator iställer för den befintliga AGC-kondensatorn på 1 uF.

Jag provade med brantare rör i HF och första blandare. 6AH6 som är ekvivalent med 6HS6 drar mer glödström än 6AU6 och därför måste båda rören bytas eftersom glödtrådarna är seriekopplade. Känsligheten förbättrades på 28 MHz men detta skapade mer IMD på 7 MHz eftersom dynamiken inte ändrades. Denna nackdel bemästras naturligtvis med dämpsatsen. En lösning jag provade var 6AH6 som blandare och EF183 som HF-rör, det sistnämnda är avsett för AGC-reglering och är brant nog för att ge gott signal/brusförhållande på 28 MHz. Det satt på en sockeladapter med 39 ohm oavkopplat katodmotstånd för att reducera kapacitansändring vid AGC-reglering och 47 ohm parallellt med glöden för att matcha 6AH6:an. Skärmgallermotståndet ökades med 27 k i serie med det befintliga 10 k. Med reglerröret blev S-meterns kalibrering bättre överensstämmande med gängse norm. För säkerhets skull har jag zenerstabiliserat skärmgallerspänningen till S-meterröret så att inte nätspänningsvariationer påverkar utslaget.

En hembyggd yttre VFO med 1 kHz-graderad skala tillkom efter några år, vilket krävde panelomkopplare, relä och uttag. Andra anslutningar har jag gjort för transvertrar, en för de nya KV-banden med två 6146 i slutsteget och en för VHF/UHF-transverter. Reläer bryter skärmgallerspänningen till slutrören i transverterläge. Högtalare sitter monterad under locket och en 12 V-fläkt sitter på baksidan och suger luft från slutstegsburen, den går med 8 volt och är i det närmaste ljudlös. Därmed hålls apparaten med sina 20 rör behagligt ljum. Det högsta 29 MHz-bandet offrades för att ge plats för 24,8 MHz-bandet genom ett kristallbyte. Preselektorkretsarna har tillräckligt omfång för att klara 12 m-bandet.

VOX-funktionen blev efterhand inexakt och hängtiden var beroende av hur högt jag talade. Därför byggde jag en timerkrets med 555 och en 741 som ger en smidig funktion. Samtidigt satte jag potentiometern för fördröjningen på frontpanelen. S/M-reläernas ankarfjädrar justerades för samtidigt släpp. I CW-läget reduceras slutrörens viloström till 10 mA för att hålla dem kallare, vilket klaras med ett relä.

Med tiden kom behovet av nya O-ringar till vridkondensatorerna, rengöring av reläerna och läckande kiseldioder behövde bytas. De kortlivade 6EA8 är bytta mot ECF80 och ECF82 som är lätt tillgängliga. Av originalrören återstår endast två, resten är bytta. Bärvågskristallernas frekvens är justerad med små kondensatorer, det borde ha suttit trimrar där från början. Kopplingskondensatorn 12 pF för bärvåg till produktdetektorn är för liten så jag parallellkopplade den med 39 pF och därmed blev SSB-kvaliteten mindre raspig. Ett trådlindat motstånd fick avbrott och behövde bytas, tydligen underdimensionerat. Jordningen av VFO-kondensatorns rotor har behövt en rengöring.

Den senaste förbättringen är anslutning till digitalskalan SB-650 som med tidstypiska nixierör visar vad VFO-skalan inte klarar, den exakta frekvensen. Skalan visar nämligen olika beroende från vilket håll man ställer in. Det handlar om ett glapp på 5-10 kHz och hur jag ska komma tillrätta med det vet jag inte. Skalan rör sig, men inte vridkondensatorn. Det hjälpte inte med rengöring av kondensatorns kuggutväxling, den är nog utsliten.

Av min långa text förstår läsaren att en Heathkittransceiver inte är något för den som brukar lämna sin apparat på serviceverkstad när den uppvisar problem. Ägaren måste ha lust och kunskap att lösa dessa själv, precis som en veteranbilsägare mekar i eget garage. HW-100/HW-101 har sagts vara världens mest sålda KV-transceiver, det finns därför många gamla tidskriftsartiklar med tips om problemlösning och naturligvis Internet-forum där man får hjälp när det behövs.  

Åter till Tekniskt-sidan