Den schweiziska företaget konstruerade år 1960 en bärbar VHF-station för 148-174 MHz med beteckningen SE 18-2. Den väger sina modiga 2,5 kg med ackumulatorkassett och lämnar 1 watt uteffekt. Det sitter germaniumtransistorer i alla steg utom sändarens driv- och slutsteg som är bestyckade med subminiatyrrören 1AD4 och DL73. Strömförsörjningen sker med fem seriekopplade ackumulatorer på sammanlagt 6 V 4 Ah och stationen har inbyggd spänningsomvandlare för 150 V till rören. Strömförbrukningen är ca 40 mA i passningsläge och ca 1,3 A i sändning. Ackarna är av NiFe-typ och måste laddas försiktigt för att inte bli stinna av gas. Skruvventil finns för att man ska kunna lätta på trycket och om så behövs fylla på med destillerat vatten. NiFe-typen föreföll mig till en början vara mogen för utbyte till en modernare typ men jag har tänkt om, den fungerar ännu efter 40 år och har inte de nackdelar med minneseffekt eller hög självurladdning som behäftar NiCd- och NiMh-ackumulatorn.

Inkråmet består av fyra kretskort, två för mottagaren och två för sändaren. Den kombinerade högtalaren och mikrofonen innehåller LF-slutsteg, strömbrytare och tontuta, medan kanalväljare och brusspärrskontroll sitter på apparatlådan. Mottagaren är en dubbelsuper med 10,7 MHz första MF. Selektiviteten bestäms i andra MF (471 kHz) av sex överkritiskt kopplade LC-kretsar. Antennkontakten är av C-typ och på den sitter en kvartvågs bladantenn. Uppvärmning av rörens glödtrådar tar en sekund.

Min version har 4 kanaler som för 2 m-bandet bestyckas med sändarkristall på 18 MHz och mottagarkristall på 67 MHz . Jag byggde om mottagaroscillatorn för att passa 45 MHz-kristaller och efterföljande steg får då gå som tripplare istället för dubblare. Oscillatorändringen gör man genom att först avlägsna skärmkåpan till kretsen och därefter byta ut två keramiska rörkondensatorer som ligger seriekopplade parallellt över spolen. De ursprungliga 22 pF och 56 pF ersätts med 56 pF och 100 pF. När jag ändå var på modifieringshumör bytte jag transistor i mottagarens ingångssteg. En AF239 gav bättre känslighet.

SE 18-T är en senare bordsmodell med högre uteffekt, sex kanaler och inbyggd högtalare. Den väger 4,8 kg och drivs med antingen 6, 12 eller 24 volt. Omkopplingen sker med byglingar på åtta ställen inuti apparaten. Första versionen har röret QQC 03/14 i sändarslutsteget som ger 10 W ut, den stationen stals tyvärr ur min bil. En senare version är heltransistoriserad med drivsteg 2N3866 och PA-steg 2N3375 som ger 10 W ut. Spänningsomvandlare ingår i båda versionerna, eftersom driv- och sluttransistorer matas med 25 volt. Kretskorten för oscillator- och lågnivåstegen är desamma som i batteristationen, varför samma kristallfrekvenser gäller. Tontutan är däremot på ett separat kretskort.

En jumboversion innehöll två mottagare, ett stort antal kanaler och 20 W-slutsteg, men beteckningen på den apparaten har jag glömt. På mina hyllor finns två SE 18-2 och en SE 18-T körbara med kristaller. En andra SE 18-T och en tredje SE 18-2 är omtrimmade men inte kristallbestyckade. Underhållsladdare till ackumulatorkassetter finns i två versioner, en för två ackar som laddas med 40 mA och en för 10 ackar. Autophon gjorde också länkstationer med låg uteffekt, E och S 28Z, varav jag har en, byggda med samma mottagarkretskort som i de tidigare nämnda apparaterna.

Att beteckningen SE står för sändare/mottagare kan jag räkna ut, men numret 18 har jag ingen förklaring på. Det hade dock den unge man som omisstänksamt anslöt sin nyss inköpta 6-voltsstation till 18 volt, varvid apparaten blåste ut rök och tvärdog.