GELOSO VFO 4/102
Geloso VFO 4/102 som kom i mitten av 50-talet var en populär grundstomme för hembyggda sändare med den stora skalan som typiskt kännemärke. Den täcker de fem gamla KV-banden och är avsedd att driva ett slutsteg med två 807. Clapposcillatorn består av trioden 6J5 som följs av buffer/dubblare 6AU6 och drivsteg/dubblare/tripplare 6L6. Med 275 volt anodspänning är uteffekten 2-4 watt, beroende på band, men upp till 400 volt kan användas.
Denna VFO ville jag använda som den är som ett nostalgiprojekt, en ovanlig QRP-sändare. Därför behövdes koaxutgång som ordnades med kopplingsspolar på drivstegets anodkrets. De väljs med ett extra omkopplardäck på bandomkopplaren, vilket var den besvärligaste detaljen av iordningsställandet. Drivstegets anodkrets avstäms med en 40 pF vridkondensator och uteffekten regleras med en trådlindad potentiometer som ändrar skärmgallerspänningen till 6L6.
På 3,5 och 7 MHz går alla rör på samma frekvens, med buffersteget oavstämt. På 14 och 21 MHz svänger oscillatorn med en annan spole på 3,5 MHz som dubblas till 7 MHz i 6AU6 och dubblas resp. tripplas i drivsteget. På 28 MHz utnyttjas 7 MHz-VFO:n och dubbling sker både i buffer- och drivsteg. En fyrsektions vridkondensator används för de tre oscillatorområdena samt avstämning av buffersteget. Den drivs med skalsnöre.
Geloso VFO var (ö)känd för att vara ostabil, "Geloso - driver du med mig?" var ett stående skämt. Jag bestämde mig för att ta reda på hur bra den kan göras med lite modifieringar. Stabiliteten förbättrades när jag bytte de två glimmerkondensatorer som utgör den kapacitiva spänningsdelaren mellan galler-katod-jord. Efter ett antal mätningar med frekvensräknare hittade jag den rätta kombinationen av parallellkopplade kondensatorer som gav önskat resultat. C1 utgörs av 180+180+68 pF keramiska NP0 och C2 består av 220 pF grön Philips (poly-någonting) med svag negativ koefficient + 180 pF NP0 + 2 pF N400. För att sänka temperaturen på 6J5 låter jag anodspänningen gå via 10 kohm till ett stabilisatorrör på 150 volt. Glödtråden matas med likström, vilket eliminerar brum.
Nyckling var ursprungligen tänkt att ske i slutsteget, men jag ville nyckla oscillatorn istället för att kunna köra VFO:n "barfota". Katodledningen till 6J5 lyfts då från jord, men eftersom de efterföljande stegen är beroende av HF-drivning för sin arbetspunkt (styrgallerström med gallerläcka) måste de förses med avkopplade katodmotstånd på 150 ohm resp. 220 ohm för att inte överhettas när nyckeln är uppe. 6AU6 skärmgaller som matades med 250 V har nu kopplats till 150 V-stabben istället.
Uteffekten var högst på 14 och 28 MHz. På 3,5 och 7 MHz var den låg beroende på den oavstämda buffern. Jag ersatte dess anodmotstånd med en hf-drossel utan att det blev bättre, det behövs avstämda spolar som jag monterade i rät vinkel mot de chassiemonterade. Resultatet blev att drivsteget självsvängde eftersom 6L6 har hög återkopplingskapacitans. Problemet löstes med neutralisering; en kapacitiv spänningsdelare på 7 pF och 270 pF återställde ordningen. Nu är uteffekten 4 watt på 3,5-14 MHz och 2 watt på 21-28 MHz. Ett stålrör visade sig betydligt piggare än de två glasrör jag först provade med, kanske på grund av kortare tilledningar. Övertonshalten är hög så det behövs lågpassfilter för varje band om man inte har selektivitet i efterföljande slutsteg eller antennanpassare. Jag har endast satt in sådant filter för 3,5 MHz men ska göra fler.
Min första sändare byggdes med en modernare efterföljare: Geloso 4/104. Den krävde också viss ombyggnad för att bli acceptabel och denna äldre modell står sig bra i jämförelse. Den är sannolikt den enda i sitt slag som är i etern idag och lyssnarrapporterna är berömmande: "det hörs inte att det är en Geloso". Ett tvåpoligt nycklingsrelä ser dessutom till att antenn skiftas och mottagaren (Drake 2B) tystas, vilket medger full break-in. Strömförsörjning är nu under inbyggnad i lådan och ska resultera i högre uteffekt. Katodnyckling av frisvängande oscillator innebär nyckelknäppar så jag måste bygga någon form av differentialnyckling av 6L6:an för att behålla break-infunktionen. Bild på innanmätet
