Att samla på komponenter

Den som gillar att bygga sin utrustning eller reparera elektronik för återvinning kan inte köpa alla komponenter till nypris hos dyra postorderfirman. Det gäller att samla på sig ett lager av bra-att-ha-prylar och ju dyrare och svårare att få tag på dessa komponenter är, desto mer angeläget är det att ha ett eget förråd av dem. Elektromekaniska komponenter blir allt dyrare. Den som inte vill spara "allt", de flesta har nog insett att tillgången på komponenter är omvänt proportionell mot behovet av dem, kan kanske finna något värdefullt bland följande råd:

Vanliga små motstånd är så billiga och lätta att få tag i att man bara behöver några av varje värde för utprovning. Stora trådlindade motstånd är värda att spara eftersom de är dyra, och 2-wattare av massa- eller ytskiktstyp är lite knepiga att få tag på. Lågohmiga motstånd som brukar finnas på datorkretskort utgör bra instrumentshuntar. Standardpotentiometrar är billiga att köpa nya, men udda värden och modeller, t ex med strömbrytare bör man spara. Lite kontaktsprej i höljets öppningar gör underverk med dem som har raspig kolbana. Trådlindade potentiometrar är bra att ha, de är mycket dyra, och det gäller särskilt flervarviga. Skjutpotentiometrar är visserligen dyra men sannolikheten att skrotsortimentet skall komma till användning är minimal.

Kondensatorer av plastfolie- eller keramisk skivtyp är billiga nog att köpa vid behov, dessa behöver man bara en labb-uppsättning av. Värda att spara är däremot glimmerkondensatorer, genomföringskondensatorer, trim- och vridkondensatorer (särskilt de med stort plattavstånd), keramiska högspänningskondensatorer och små kondensatorer med N750-koefficient (för temperaturkompensering). Elektrolyter för lågspänning spar man endast om de är moderna och kompakta, tantalelektrolyter har lång livslängd och tar liten plats. Stora filterkondensatorer är värda att spara om de har moderna dimensioner och de som är avsedda för rörspänningar kan vara dyra att köpa nya. Högspänningselektrolyter behöver formeras efter ett par år av spänningslöshet, dvs halv spänning någon timme och sedan stegvis upp till märkvärde. Koppla 10 kohm i serie för strömbegränsning under formeringen. Var dock beredd att kassera en del som delvis har torkat efter lång tid i rörvärme.

Transistorer av standard kiseltyp är så små att man kan ha ett rikligt labb-sortiment. FET-ar och HF-typer är särskilt värda att spara, liksom en grunduppsättning germaniumtransistorer för reparation av äldre utrustning. Effekttyper är också värda att spara på. Jag mäter strömförstärkningen och noterar den på transistorn. Transistorer med okänd märkning (s k house numbers) ignorerar jag, såvida de inte är sändartransistorer. Dioder är bra att ha, både signaldioder, effektdioder och zenerdioder. Kapacitans-, schottky- och PIN-dioder kan vara svåra att hitta nya just när man behöver dem och likriktarbryggor är alltid användbara.

Elektronrör spar jag alltid om de är 6,3 V-typer, TV-rör går för det mesta till skrot. Stabilisatorrör är bra-att ha-rör, trots att de inte hör hemma i den förstnämnda kategorin. Alla begagnade rör testade jag i början med en hemgjord provare bestående av ett chassie med olika rörhållare, till vilka jag anslöt en likriktare med variabla spänningar för varje elektrod. Senare fick jag en AVO rörprovare som är bekvämare att använda. Begagnade sändarrör är sällan värda att spara, de är ofta nedgångna när de hamnat i skrotlådorna. Obegagnad surplus är däremot användbar, ofta är det tillgängliga slutrör som bestämmer vad det blir för slutsteg byggt.

Logiska IC-kretsar av standardtyp är billiga nog att köpas vid behov. Det är inte värt besväret att löda loss dem. Linjära kretsar spar jag, op-ampar, HF- och LF-förstärkare samt spänningsstabbar kommer till användning förr eller senare och har man otur kan typen vara borta ur katalogsortimentet när man behöver den för reparation. Specialkretsar för TV- och datortillämpningar bryr jag mig inte om.

Styrkristaller kan vara bra att ha om de ligger på en jämn frekvens eller inom ett amatörband. Sannolikheten för att man behöver någon som redan finns i lådan är naturligtvis liten, men besparingen blir stor om man har sådan tur, därför spar jag på allt i den vägen. Mikroprocessorkristaller är dock billiga att köpa. Kristalloscillatorer kan plockas från dataskrotkort.

Nättransformatorer är bra att ha eftersom de är dyra att köpa nya om rätt spänning överhuvudtaget lagerförs. Om de har flera sekundärlindningar ökar möjligheten att man hittar den trafo man behöver och de av toroidmodell kan lätt omlindas till annan spänning, åtminstone om det handlar om lågspänning. Jag mäter spänning, lindningsresistans och ibland kärnarea innan jag dataregistrerar dem. Filterdrosslar och LF-transformatorer är sådant som inte kan köpas så lätt numera, alltså sparas de. En mymetallskärmad mikrofontransformator kommer ofta till användning med gamla rörbestyckade sändare.

Vridomkopplare är bra att spara på, de har blivit väldigt dyra. Keramiska med flera däck och många lägen som passar i slutsteg är speciellt eftertraktade. Kontaktsprej rekommenderas på äldre utrustning. Tryck- och vippströmbrytare är också värda att ha på lager, nypriserna har rakat i höjden.

Reläer är bra att spara, både små och stora. Både nätspänningsreläer, tungreläer och andra miniatyrreläer används ofta i modern elektronik men när man behöver ett med keramisk isolation för högspänning och högfrekvens är man hänvisad till skrotlagret.

Rattar, säkringar och skallampor lägger man förstås i bra-att-ha-lådan liksom gummifötter och kabelklämmor.

Kontakter av DIN-typ, teleproppar, banankontakter och -hylsor, batteriproppar, polskruvar, mikrofonkontakter och koaxkontakter har sin givna plats i kartongen. Dessutom behövs en uppsättning koaxövergångar eftersom det ofta sitter olika typer på kablar och apparatlådor. Loppislådor är givna källor för sådant smågodis.

Fläktar är som andra mekaniska komponenter värda att spara för den som bygger slutsteg eller kraftiga nätaggregat. Datorer och mikrovågsugnar är burkar att leta i. En 12 V-fläkt som körs med reducerad spänning kan vara näst intill ljudlös och höja effektiviteten på en kylfläns rejält.

Panelinstrument kan återanvändas även om man behöver rita om skalan. Med dator, skanner och skrivare gör man en annorlunda kalibrerad skala som limmas på baksidan av den gamla. Tippex och gnuggisar på den befintliga är en mindre elegant, men snabbare metod.

HF-spolar kan sparas och användas som de är eller omlindas eller helt enkelt plundras på tråd. De är svåra att köpa, så man plockar från radio- och TV-apparater. Även små skärmburkar bör tas till vara. HF-drosslar är mycket användbara, liksom toroidkärnor, ferritpärlor, ferritstavar och nätfilter. Tevens kanalväljare, MF-del och transistorradioapparater är bra komponentkällor.

Speciella komponenter som sändartransistorer, kristallfilter, koaxreläer och stora försilvrade spolar hittar man i äldre komradioutrustning. Planetväxlar, axelkopplingar, vinkeldrev, små högtalare och keramiska lödstöd är andra exempel på bra-att-ha-saker från sådan utrustning. Nu när NMT-systemet stängts är många skrymmande mobiltelefoner med programmerbara syntesoscillatorer och UHF slutstegsmoduler slängda på skroten.

Var hittar man allt detta?

Ortens skrothandlare kan ha elektronikskrot som kan köpas för en billig penning och radioklubbarnas loppmarknader är fyndplatser. Elektronikapparater av "bojsänkemodell" kan man fynda när loppisen går mot stängningsdags och ägaren drar sig för att släpa hem dem igen. Företag som byter utrustning kan vilja bli av med den gamla uttjänta och goda vänner kan dumpa sin elektronikskrot hos den som de vet kan plocka bort användbara bitar. Hemelektronik har kretskort som är lätta att plundra, moderna små komponenter finns i t ex cd- och videobandspelare. Värre är det med dataskrotkort som ofta har genompläterade hål då en tennsug är oumbärlig. Ytmonterade (SMD) -komponenter är svåra att lagra så att man hittar dem och om någon hamnar på golvet är den förlorad, jag spar några kretskort för de få tillfällen jag har behov av sådana.

Begagnade komponenter för hembygge blir sannolikt allt svårare att hitta med åren eftersom utvecklingen går mot superkompakta kretskort med ytmonterade komponenter och mekanik ersätts av elektronik. När apparater först skickas till demontering av miljöskadliga delar och resten körs till smältverk direkt försvinner möjligheten för amatören att ta vad han behöver.

Lusten att skapa kommer att finnas kvar, men om det gäller med skrotade elektronikkomponenter är vi medelålders kanske de sista entusiasterna.

Tillbaka till Tekniskt-sidan