I början av 80-talet köpte jag på skroten några högspänningstrafos som härrörde från Philips-fabriken. Det fanns två modeller, märkta 1000 resp. 700 W. De var kompakta, tysta, hade låg lindningsresistans och gav c:a 2200 V, rena fyndet alltså. Besvikelsen var stor när jag märkte att de inte tålde att belastas med det de "borde" klara av. Spänningen sjönk rejält med diodbrygga och filterkondensator. Även trefaskoppling med tre 700-wattare hade dålig spänningsreglering. Jag betraktade transformatorerna som skrot, varför jag slängde ett par i samband med flyttning. Förklaringen jag senare fick av någon som visste bättre var att transformatorerna avsiktligt görs med magnetiskt läckage, så att de agerar strömbegränsare för magnetronen som ju är en diod.

I Internetgruppen rec.radio.amateur.homebrew hittade jag förklaringen på läckaget. Det sitter två buntar laminatplåtar mellan primär-och sekundärlindningarna, orienterade vinkelrätt mot dem i den normala kärnan. Samma princip används i en svetstransformator men där skjuts buntarna in med hjälp av strömbegränsningsratten till önskat värde. Genom att med ett dorn knacka ut dem kan man avlägsna den shuntverkan som förorsakar spänningsfallet. Jag provade med en 1000-wattare, det framkallade svett och svordomar, men det fungerade. Efter att ha övervägt att använda den i ett slutsteg lät jag den dock gå till skrot eftersom jag upptäckte betydande nackdelar, men här är vägen till beslutet.

Konstruktion med separata bobiner gör att spänningsfallet blir högre än om sekundären lagts över primären. Det magnetläckaget är det pris man får betala för konstruktionen som ökar isolationen och därmed reducerar risken för störsignaler ut på nätledningen. En nackdel med min ugnstrafo var att antalet varv per volt var lägre än normalt, 0,77 jämfört med för kärnarean normala 1,28, vilket medförde hög tomgångsström (1 A) och att värmeutvecklingen var märkbar även med enbart bleederströmmen som belastning. Jag hade lindat på c:a 20 extra primärvarv i det centimeterbreda utrymme som upptogs av shuntblecken. Hoplimmade bitar av bobinen från en skrotad drossel bildade bottenplattan för lindningen. Att tomgångsströmmen reducerades såg jag, men värmeutvecklingen var ändå onormal. Sekundärspänningen sjönk förstås men den skulle ändå tas ned till 1630 volt i mitt fall. Eftersom högspänningsbobinen saknade gavlar på långsidan kom jag åt yttervarven i varje lindningslager. Med en vass kniv snittade jag i lacken så att jag kunde mäta mig fram till önskad spänning och där lödde jag på ett uttag. Belastningsprov visade att trafon borde räcka till, men det fanns en annan nackdel:
Ena änden av högspänningslindningen är jordad i ugnen, och därför är isolationen mot transformatorkärnan inte vad den bör vara när man har likriktarbrygga. Säkert behövde trafon isoleras från chassiet. Det blev skroten för den till slut.

Efter ett antal år har jag sparat på två trafos av den mindre modellen, plockade ur skrotade Philipsugnar. De är märkta 2,3 kV 0,7 A 1350 W. Kärnarean är 25 kvadratcentimeter, vilket brukar överföra 500 VA. Märkningen måste därför tas med en hel skopa salt, och gäller antagligen vid halvvågslikriktning även om trafon i ugnen sitter mitt i draget från centrifugalfläkten. Antalet varv per volt är även på denna modell lågt, 0,9 jämfört med 1,8 som det brukar vara med den kärnstorleken. Tomgångsströmmen är 0,9 A och tomgångsspänningen 2,4 kV eller 2,2 kV, beroende på vilket primäruttag man använder. Vid 200 V primärspänning sjunker tomgångsströmmen till 0,65 A och vid 115 V är den 0,23 A. Även vid normalt antal varv/volt drar alltså trafon mer ström än vad man förväntar sig, kanske för att det ligger svetssträngar över kärnplåtarna som man annars är angelägen om att isolera från varandra med lack.

Funderingar finns på att koppla primärlindningarna i serie och använda brygglikriktare på de seriekopplade sekundärvarven. Då hamnar den del av lindningen som ligger närmast kärnan på halva spänningen. Fördelen är den låga tomgångsströmmen, nackdelen det ökade spänningsfallet under belastning när trådresistansen ökar. En annan fundering handlar om att mata de seriekopplade primärlindningarna med tvåfas 400 V och ha sekundären med helvågslikriktning med jordat mittuttag..