Jag har valt att kalla konstruktionen för ett stjärnur. Det är givetvis också ett solur (solen är ju en stjärna också). Förutom att under dagen kunna läsa av klocktiden på ca. 15 sekunder när, kan man läsa av tiden på natten genom att använda stjärnorna. Figur 3 (i kap. 5) finns bilder som visar stjärnuret och dess delar.
Det är frestande att också använda månen för tidsbestämning men eftersom månen har en så elliptisk bana skulle den erhållna klocktiden inte bli så noggrann. Månen kan dock användas för en snabbinställning så att en lämplig stjärna kan väljas för avläsning istället.
Användning av månen för tidsbestämning har förmodligen varit minimal, förutom bestämning när ny-/fullmåne sker (solförmörkelser och religiösa högtider). Ett försök till att använda månen för tidsbestämning finns dock på Queens' College i Cambridge, England. Där finns ett vertikalt solur som kallas Newtons ur. (Det finns emellertid inga bevis för att han varit inblandad i konstruktionen, men när han var ung var han faktiskt något av en solursfantast.) Under detta ur finns en tabell med månens timvinkel angiven för 30 dagar (antal dagar efter nymåne). Timvinkeln är i stort sett den tid som förflutit från det att en viss punkt på himmeln befann sig rakt i söder (men är egentligen en vinkel). Om man mot förmodan kan skönja en skugga vid starkt månsken, lägger man till timvinkeln (timmar & minuter) till tiden som soluret visar. Även om en sådan tabell justeras så att man får 29,53 dygn fas-till-fas (synodisk månad), är den i stort sett oanvändbar. Förutom att variationen av den synodiska månaden varierar mycket kommer tiden från t ex. nymåne till halvmåne att variera ännu mer. Detta ger ett fel på över en timme även om man gör kompenseringar mha. tabeller för tid när senaste nymåne inträffade och riktningen till månen vid avläsningstidpunkten.
Vid användning av stjärnorna används stjärnurets
diopter. Dioptern utgörs av skugg- och stödarmen. Dessa
båda har ett avlångt jack i kanten som bildar ett sikte.
Stjärnan skall alltså siktas genom båda jacken. Man
har dessutom en stor valmöjlighet när det gäller vilken
stjärna man vill använda på natten. Det behöver
alltså inte vara helt molnfritt. För att ta reda på
tiden med hjälp av stjärnorna används den astrolab (beskrivs i nästa kapitel) som
finns innanför tidsskalan.
För att få en helt korrekt tid
ska man ta hänsyn till ljusbrytningen i atmosfären (refraktionen).
I figuren nedan visas felet i sekunder (10,20,30,>60) på en tympan (beskrivs i nästa kapitel) för
Karlskronas latitud.
Detta innebär att stjärnhöjder mindre än
ca. 10 grader bör undvikas. Felet ökar på lägre latituder.
Som en tumregel när man använder solen: För
latitud 50 har man en fel på
10 sekunder vid en observerad höjd på 10 grader under vintern.
På sommaren har man samma fel då solen har en höjd av 15 grader.
På 60 graders latitud har man ett fel på 10 sekunder vid 10 graders
solhöjd under sommarhalvåret och mellan 5 och 10 grader på
vinterhalvåret. I och med att solens observerade höjd
ökar ju lägre den står blir den avlästa tiden lite för
liten på kvällen och för mycket på morgonen. Största felet
blir ca 1,4 min. vid soluppgång (-1,4 min. vid solnedgång) på
50 graders latitud (mindre för större latituder).
Felet då man använder stjärnor blir större när dom
befinner sig mot norr.
Extra mycket blir felet om man skulle försöka
ta tiden på en stjärna nära polstjärnan, men detta är
dess bättre svårt att göra på grund av stjärnurets konstruktion.
Nästa kapitel handlar lite
allmänt om astrolaben.
