10 Kreativitet

Roger von Oech har haft seminarier som handlat om att frigöra skaparkraften [14]. Han menar att den naturliga kreativiteten man har som ung försvinner allteftersom vi lär oss följa regler. En bra definition av nytänkande har gjorts av läkaren och nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi; `En ny upptäckt gör man när man ser det som alla har sett och tänker det som ingen har tänkt'. Det gäller att bearbeta de `mentala lås' som håller tankarna instängda.

Det finns åtta vanliga regler som man bör vara kritisk mot:

`Hitta rätta svaret'. Nästan ända från första skoldagen får man lära sig att varje problem bara har ett enda korrekt svar. Men de flesta frågor har flera svar än så. Som den franske filosofen Emile Chartier har sagt: `Det finns inget farligare än en idé när den är den enda vi har'.
`Det där är inte logiskt'. Strikt logiskt tänkande kan vara rena döden för nya idéer, för det utesluter alternativ som verkar motsägelsefulla.
`Följ reglerna'. För att få en idé måste man ofta bryta regler som inte längre fyller någon funktion.
`Var praktisk'. För att idéer ska kunna växa måste de till en början få spela över hela skalan av möjligheter, inte bara i den enkla tongång som kallas praktisk. Man kan ge sig ut i klaviaturen genom att fråga `men tänk om ...'.
`Larva dig inte'. Att `larva sig' är en sorts lek. Om nöden är uppfinningarnas moder så är leken deras fader.
`Gör inga misstag'. Framgång och misslyckande är två sidor av samma sak. Misstagen kan helt enkelt bli trappsteg i den skapande processen.
`Det där är inte mitt bord'. Nya idéer kommer nästan alltid från andra specialområden än ens eget. Man kan vara som en framgångsrik jägare som håller utkik och känner igen sitt byte när man får se det och på så sätt hitta nya infallsvinklar.
`Jag är inte kreativ'. De flesta av oss tror fortfarande att kreativiteten är förbehållen konstnärer och uppfinnare. Den som inte uppfattar sig själv som kreativ i sitt dagliga liv kommer inte att pröva någon kreativ lösning när ett viktigt problem dyker upp.

På den sista punkten har Betty Edwards gett ett bra exempel [15]. Hon skriver - `Tänk om vi inbillade oss att bara de som var lyckliga nog att ha en medfödd, gudasänd, genetisk betingad fallenhet för läsandets konst skulle kunna lära sig läsa? Tänk om lärarna inbillade sig att bästa sättet att klara undervisningen i innanläsning är att helt enkelt ge eleverna massor av texter som de får ta itu med efter gottfinnande och sedan vänta och se hur det går? En sådan lärare skulle naturligtvis aldrig blanda sig i en elevs spontana försök att läsa av fruktan för att `kreativiteten' i inlärningen skulle gå förlorad. Om eleven frågade : `Hur läser man det här?' skulle läraren svara: `Bestäm själv! Gör vad som faller dig in. Använd din fantasi och roa dig efter bästa förmåga! Att läsa ska vara ett nöje!' sedan skulle läraren avvakta för att se vilka av eleverna som visade `anlag' för att läsa - underförstått att det inte tjänar någonting till att försöka lära folk att läsa, för om en elev inte har `anlag', så är undervisningen meningslös'.

Det hon beskriver är en vanlig företeelse i samband med teckning. Hon fortsätter med ett annat exempel: `En motsvarande situation skulle uppstå om man anmälde sig till en nybörjarkurs i franskkonversation och undervisningen började med uppmaningen: `Sätt igång att prata franska!', med den underförstådda varningen att om man inte redan kan tala franska är det meningslöst att stanna kvar `.

En del påstår att de inte kan teckna och nästan känner sig skamsna för att de saknar `anlag' för detta. Det Betty Edwards vill visa i sin bok är att teckning liksom kreativitet kan läras ut. Man ska helt enkelt lära sig använda sin högra hjärnhalva.

Man kan beskriva den kreativa processen i olika stadier med varierande längd. Ett stadie brukar emellertid vara ganska kort och går under benämningen `uppenbarelsen'. I slutet på 1800-talet beskrev den tyske naturforskaren Hermann von Helmholtz sina egna upptäckter på detta område i stadierna: mättnad, ruvande och uppenbarelse. Fler stadier har kommit till sedan dess.

Här finner man och formulerar problemet. `Formuleringen av ett problem', sade Albert Einstein, `är ofta väsentligare än dess lösning, vilken i vissa fall endast är en fråga om matematisk och experimentell skicklighet. Att ställa nya frågor, att komma på nya möjligheter, att se på gamla frågor ur en ny synvinkel kräver kreativ fantasi och markerar verkliga framgångar inom vetenskapen' [16].
Efter den första frågeställningen sätter sökandet efter ett svar igång. Med ett öppet sinne spanar man efter allt inom synhåll. Man utforskar problemet så långt som det är möjligt. Man studerar informationen på olika sätt. Pusselbitarna tycks fortfarande inte passa ihop. Detta är nog den mest kritiska fasen i den kreativa processen. Man kan ge efter för sin oro och ge upp i fruktan för att problemet kanske inte kan lösas.
Ruvandet börjar ofta när trötthet eller bekymmer tar överhand och problemet läggs åt sidan eller `överlämnas'. Problemet så att säga placeras om för att utvecklas eller växa under förhållanden som skiljer sig från vanligt tänkande. Detta stadium kan vara långt eller kort, det kan i det ena fallet röra sig om ett ögonblick, som vid musikalisk improvisation. Den tyske astronomen Johannes Kepler uppfattade till exempel på 1600-talet sin upptäckt av de två eller tre lagarna beträffande planeternas rörelser som en långsamt växande uppenbarelse. `För arton månader sedan började det dagas för mig, för tre månader sedan var det fullt dagsljus, och för några dagar sedan uppenbarades för mig en lysande vision - nu kan ingenting längre hålla mig tillbaka. Jag försjunker i gudomlig hänförelse'.
Det vanligaste är att uppenbarelsen kommer som en plötslig fullständig och bländande insikt om svaret. Den engelska poeten A.E. Housman sade på tal om sina plötsliga intuitiva förnimmelser att det ibland hände att en hel dikt dök upp i hans hjärna fix och färdig. Den amerikanske poeten Amy Lowell talade om att hon brukade stoppa ett motiv för en dikt i hjärnan `ungefär som när man stoppar ett brev i brevlådan'. När det var gjort , sade hon, väntade hon helt enkelt på att svaret skulle komma `med väntande post'. Och mycket riktigt - ett halvår senare brukade hon finna orden till en dikt med det valda motivet dök upp i hennes huvud.
Verifikationen kan vara lika kort som den tid det tar att skriva ner en dikt eller anteckna en matematisk formel, eller den kan pågå i flera år. Aha-upplevelsen skapar därför tillit i arbetet, minskar oron och stärker modet - och viljan - att fullfölja projektet. Målningen blir målad, sången komponerad, formeln bevisad, boken, essän eller dikten skriven, experimentet utfört, produkten tillverkad, firman rekonstruerad, annonskampanjen genomförd - och ett livsverk kanske påbörjat.

Det förefaller som om mättnaden och verifikationen bäst passar ihop med vår vanliga uppfattning om ett medvetet tänkande, medan den första insikten, ruvandet och uppenbarelsen tycks passa in på vår uppfattning om det omedvetna eller undermedvetna tänkandet.

En anekdot om Einstein (berättad av H. Bondi):

`Vad jag bäst kommer ihåg var att när jag kom med ett förslag som jag själv tyckte var både övertygande och förnuftigt bestred han inte alls detta utan sade bara: `å, så fult'. Så snart han tyckte att en ekvation var ful förlorade han faktiskt intresset för den och kunde inte förstå att någon annan var beredd att offra en massa tid på den. Han var helt övertygad om att skönheten var en ledande princip i sökandet efter viktiga forskningsresultat inom den teoretiska fysiken.' [17]