Den senaste tekniken med magnetresonans kameror och annat har kartlagt hur hjärnan arbetar i olika sammanhang. Redan i slutet av 1800-talet förstod man att hjärnhalvorna hade skilda funktioner. Sällsynta personer med separerade hjärnhalvor har utfört försök som väl understryker att hjärnhalvorna är specialiserade. Operationsbehandling av en del epileptiker, där man skär av nerver mellan hjärnhalvorna, har gjort att de blivit bättre därför att de sporadiska elektriska signalerna som för det mesta har sitt ursprung i en defekt del i en av hjärnhalvorna förhindras på så sätt att fortplanta sig till den andra halvan och på så sätt lindrar anfallet. För det mesta är båda hjärnhalvorna aktiva men den ena är dominerande. Genom att bedöva ena hjärnhalvan på förökspersoner kan man kartlägga hur hjärnhalvorna är specialiserade.
Den amerikanska nobelpristagaren Roger Sperry utnyttjade bl a i sina försök det förhållandet att, då blicken hålls fixerad mot en punkt, all information från synfältet till vänster om denna punkt överförs till högra hjärnhalvan, och informationen från synfältet till höger om punkten överförs till vänstra hjärnhalvan [5]. Sperry visade under någon tiondels sekund en bild på en skärm medan en föröksperson höll blicken fästad på en punkt mitt på skärmen. När försökspersonen fick se en bild i vänstra synfältet sa han att han inget sett. Förklaringen till detta var att höger hjärnhalva, som sett bilden, inte kunde tala om vad den sett eftersom den är i stort sett stum. Men samtidigt hörde vänster hjärnhalva frågan, och eftersom den kunde tala svarade den att den inte hade sett något, vilket var helt korrekt. Ibland hände det att förökspersonen rynkade ögonbrynen eller skakade på huvudet, som om det var fel på svaret. När en av två färger visades kunde svaret rättas till i efterhand genom denna tysta kommunikation mellan hjärnhalvorna. När försökspersonen hade svarat att han inte hade sett något bad Sperry att han skulle sticka in vänster hand bakom skärmen och bland en mängd föremål, som han inte kunde se, leta reda på det som bilden visat. (Vänster hand styrs av högra hjärnhalvan). Ofta hände det i denna situation att försökspersonen blev förvånad och svarade att då han inte hade sett något kunde han inte leta reda på något. Men när han ändå följde Sperrys uppmaning visade det sig att han med vänster hand snabbt och säkert kunde leta reda på det som bilden visade. När motsvarande försök gjordes med att visa ett föremål på skärmens högra sida och försökspersonen skulle leta rätt på föremålet bakom skärmen med högra handen, visade det sig att han hade svårigheter. Vanligen tog personen ett föremål i handen, kände på det, släppte det och tog ett annat föremål, innan han slutligen kunde identifiera det rätta. Hela tiden pratade han: `Är det det här? Nej! Det måste vara något annat! Det här? Ja, kanske! Nej!' osv, vilket avslöjade att den vänstra hjärnhalvan hade betydligt svårare än den högra att med hjälp av formen och storleken på ett föremål identifiera detta rätt.
Den högra hjärnhalvan kan, har man visat, inte tala och inte skriva och saknar därmed nästan helt möjligheter att kommunicera med omvärlden annat än genom mimik och gester. Trots detta är dess inre värld rik. Det är denna hjärnhalva som är den fantasifulla, det är den som ger oss förmågan att njuta av all den rikedom livet bjuder i form av syn- och ljudupplevelser i naturen, konsten och musiken. Det förhållandet att de båda hjärnhalvorna är så olika har lett till frågan om det är möjligt att de kan komma i konflikt med varandra. Hos patienter med tudelad hjärna såg Sperry ibland reaktioner på detta. En annan fråga som vuxit fram gäller de båda hjärnhalvornas roll i själslivet. Är viljan och intelligens lika representerade i de båda hjärnhalvorna? Detta är nog omöjligt att besvara eftersom frågan kan sägas vara felställd då hjärnhalvorna har olika referensramar.
Vänstra hjärnhalvan: Verbal, analytisk, symbolisk, tidsuppfattning, rationell, logisk, linjär och `digital'.
Högra hjärnhalvan: Icke-verbal, syntetisk, intuitiv, icke-tidsmässig, icke-rationell, spatial (orienteringsförmåga) och den kan passa ihop till en enhet (hitta mönster).
Det finns många olika typer av problemlösning men det innebär oftast en nedbrytning av problemet i delproblem/delmål. Det finns tre olika vägar för denna uppdelning [6]. För det första kan man reducera skillnaden mellan utgångsläge och slutmål. För det andra kan man angripa den viktigaste och största skillnaden och slutligen kan man jobba baklänges från målet (som Platon beskrevs göra). Dessa är emellertid inte helt oberoende.
Förutom logisk representation av problemet kan man använda visuell representation. Ett exempel: Vilken annan bokstav får man genom att rotera stora n ett kvarts varv? Många föreställer sig att man visuellt roterar bokstaven och försök visar att samma del av hjärnan arbetar som om man faktiskt skulle se detta framför sig. Man har undersökt hur experter löser problem inom sina special områden. Deras sätt skiljer sig från noviser på tre sätt. De representerar nya problem i termer av lösningsprinciper. De har en uppsjö standardlösningar och de resonerar från problem till lösningen istället för att arbeta baklänges.
Roger von Oech har haft seminarier som handlat om att frigöra skaparkraften [7]. Han menar att den naturliga kreativiteten man har som ung försvinner allteftersom vi lär oss följa regler. En bra definition av nytänkande har gjorts av läkaren och nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi; `En ny upptäckt gör man när man ser det som alla har sett och tänker det som ingen har tänkt'. Det gäller att bearbeta de `mentala lås' som håller tankarna instängda.
Det finns åtta vanliga regler som man bör vara kritisk mot:
Man kan beskriva den kreativa processen i olika stadier med varierande längd. Ett stadie brukar emellertid vara ganska kort och går under benämningen `uppenbarelsen'. I slutet på 1800-talet beskrev den tyske naturforskaren Hermann von Helmholtz sina egna upptäckter på detta område i stadierna: mättnad, ruvande och uppenbarelse. Fler stadier har kommit till sedan dess.
1: Här finner man och formulerar problemet. `Formuleringen av ett problem', sade Albert Einstein, `är ofta väsentligare än dess lösning, vilken i vissa fall endast är en fråga om matematisk och experimentell skicklighet. Att ställa nya frågor, att komma på nya möjligheter, att se på gamla frågor ur en ny synvinkel kräver kreativ fantasi och markerar verkliga framgångar inom vetenskapen' [9].
2: Efter den första frågeställningen sätter sökandet efter ett svar igång. Med ett öppet sinne spanar man efter allt inom synhåll. Man utforskar problemet så långt som det är möjligt. Man studerar informationen på olika sätt. Pusselbitarna tycks fortfarande inte passa ihop. Detta är nog den mest kritiska fasen i den kreativa processen. Man kan ge efter för sin oro och ge upp i fruktan för att problemet kanske inte kan lösas.
3: Ruvandet börjar ofta när trötthet eller bekymmer tar överhand och problemet läggs åt sidan eller `överlämnas'. Problemet så att säga placeras om för att utvecklas eller växa under förhållanden som skiljer sig från vanligt tänkande. Detta stadium kan vara långt eller kort, det kan i det ena fallet röra sig om ett ögonblick, som vid musikalisk improvisation. Den tyske astronomen Johannes Kepler uppfattade till exempel på 1600-talet sin upptäckt av de två eller tre lagarna beträffande planeternas rörelser som en långsamt växande uppenbarelse. `För arton månader sedan började det dagas för mig, för tre månader sedan var det fullt dagsljus, och för några dagar sedan uppenbarades för mig en lysande vision - nu kan ingenting längre hålla mig tillbaka. Jag försjunker i gudomlig hänförelse'.
4: Det vanligaste är att uppenbarelsen kommer som en plötslig fullständig och bländande insikt om svaret. Den engelska poeten A.E. Housman sade på tal om sina plötsliga intuitiva förnimmelser att det ibland hände att en hel dikt dök upp i hans hjärna fix och färdig. Den amerikanske poeten Amy Lowell talade om att hon brukade stoppa ett motiv för en dikt i hjärnan `ungefär som när man stoppar ett brev i brevlådan'. När det var gjort, sade hon, väntade hon helt enkelt på att svaret skulle komma `med vändande post'. Och mycket riktigt - ett halvår senare brukade hon finna orden till en dikt med det valda motivet dök upp i hennes huvud.
5: Verifikationen kan vara lika kort som den tid det tar att skriva ner en dikt eller anteckna en matematisk formel, eller den kan pågå i flera år. Aha-upplevelsen skapar därför tillit i arbetet, minskar oron och stärker modet - och viljan - att fullfölja projektet. Målningen blir målad, sången komponerad, formeln bevisad, boken, essän eller dikten skriven, experimentet utfört, produkten tillverkad, firman rekonstruerad, annonskampanjen genomförd - och ett livsverk kanske påbörjat.
Det förefaller som om mättnaden och verifikationen bäst passar ihop med vår vanliga uppfattning om ett medvetet tänkande, medan den första insikten, ruvandet och uppenbarelsen tycks passa in på vår uppfattning om det omedvetna eller undermedvetna tänkandet.
En anekdot om Einstein (berättad av H. Bondi):
`Vad jag bäst kommer ihåg var att när jag kom med ett förslag som jag själv tyckte var både övertygande och förnuftigt bestred han inte alls detta utan sade bara: `Å, så fult'. Så snart han tyckte att en ekvation var ful förlorade han faktiskt intresset för den och kunde inte förstå att någon annan var beredd att offra en massa tid på den. Han var helt övertygad om att skönheten var en ledande princip i sökandet efter viktiga forskningsresultat inom den teoretiska fysiken.' [10]
En hypotes framförd av Betty Edwards i [8] innebär en annan slags logik. Undersökningar påstås ha visat att den högra hjärnhalvan inte har någon egen metod för att komma fram till en lösning och inte tycks påverkas av speciella regler och exempel. Men hennes egna och andras erfarenheter av teckning innebär att tecknandets konst faktiskt har regler och heuristik som leder seendet och tecknandet. Reglerna är inte de sedvanliga grammatiska språkreglerna som styr det sätt orden sätts ihop för att bilda meningar, huvudsatser och bisatser. Tecknandets regler och heuristik är tillräckligt vida för att tillåta en oändlig variationsrikedom - en nödvändig egenskap eftersom den visuella informationen `därute' är oändligt varierande och komplex.
Hon beskriver hur man kan utnyttja ett parallellt språk genom att lära sig bildspråket. Detta kan sedan användas genom `analoga' teckningar som klargör för den vänstra hjärnan vad den tänker. Här är det nog också frågan om att träna upp den högra hjärnhalvan.
Betty Edwards har gett ett bra exempel [8]. Hon skriver - `Tänk om vi inbillade oss att bara de som var lyckliga nog att ha en medfödd, gudasänd, genetisk betingad fallenhet för läsandets konst skulle kunna lära sig läsa? Tänk om lärarna inbillade sig att bästa sättet att klara undervisningen i innanläsning är att helt enkelt ge eleverna massor av texter som de får ta itu med efter gottfinnande och sedan vänta och se hur det går? En sådan lärare skulle naturligtvis aldrig blanda sig i en elevs spontana försök att läsa av fruktan för att `kreativiteten' i inlärningen skulle gå förlorad. Om eleven frågade: `Hur läser man det här?' skulle läraren svara: `Bestäm själv! Gör vad som faller dig in. Använd din fantasi och roa dig efter bästa förmåga! Att läsa ska vara ett nöje!' sedan skulle läraren avvakta för att se vilka av eleverna som visade `anlag' för att läsa - underförstått att det inte tjänar någonting till att försöka lära folk att läsa, för om en elev inte har `anlag', så är undervisningen meningslös'.
Det hon beskriver är en vanlig företeelse i samband med teckning. Hon fortsätter med ett annat exempel: `En motsvarande situation skulle uppstå om man anmälde sig till en nybörjarkurs i franskkonversation och undervisningen började med uppmaningen: `Sätt igång att prata franska!', med den underförstådda varningen att om man inte redan kan tala franska är det meningslöst att stanna kvar'.
En del påstår att de inte kan teckna och nästan känner sig skamsna för att de saknar `anlag' för detta. Det Betty Edwards vill visa i sin bok är att teckning liksom kreativitet kan läras ut. Man ska helt enkelt lära sig använda sin högra hjärnhalva. Jag tror att anledning till att man behöver arbeta med lera på teckningslektionerna i grundskolan (om man fortfarande gör detta vet jag inte) inte är för att eventuellt några ska bli skulptörer utan att man helt enkelt ska träna upp den högra hjärnhalvan. Hjärngymnastik är lika viktigt som vanlig gymnastik. Genom att stimulera hjärnan kan den således hållas i trim och detta är särskilt viktigt för äldre personer som inte får så mycket naturlig stimulans. Behovet av information kan liknas vid behovet av föda och understimulering ökar risken för mental ohälsa.
Hjärnans funktioner har tidigare beskrivits i [12].