Herschel och Whewell kan ha känt till hjärnhalvornas olika funktioner. Deras scheman för vetenskapligt fortskridande (fig. 2, 3) får då en annan dimension. Även om de inte förknippade hjärnans funktioner med vårt sätt att tänka så verkar det som om de har tagit med metoder som bygger på ett slags intuitivt tänkande. Detta syns i Herschels hypotesbildning. Den ena metoden följer det logiska tänkandet och den andra det intuitiva tänkandet. Detta återkommer i Whewells sk sammanställning. (Aristoteles behövde införa den intuitiva induktionen.) Popper beskriver hypotesbildning som att man hoppar till vilken teori som helst bara den är bra. Detta får nog tas med en nypa salt och man får nog se det hela som en svårighet att beskriva den intuitiva tankeprocessen.
Campbells och Hesses betoning av analogien som ett nödvändigt verktyg har vissa likheter med Whewells sammanställning. Det gäller att ha en modell av omvärlden för att kunna passa in observationerna i, men även en teori kan ses som en modell som inte bara är ett matematiskt samband utan även en modell som man kan föreställa sig för `sitt inre öga'.
Nu kan vi se att det finns vissa likheter mellan vetenskapliga arbetssätt som inte följer några bestämda regler och hjärnans sätt att fungera (högra hjärnhalvan). Eftersom hjärnhalvornas funktioner skiljer sig så markant åt vore det konstigt om inte detta också avspeglar sig i vetenskapligt tänkande. Eftersom det intuitiva tänkande inte går att beskriva med några som helst fasta regler är det inte så konstigt att detta har behandlats så sparsamt genom tiderna. I en problemlösning visar kreativiteten en praktisk användbarhet men här finns till stor del inslag av rent logiskt tänkande. Den kreativa processen som presenterats ovan är en av flera beskrivningar men den visar en bra bild på vilka tankeprocesser som kan vara inblandade (även i en problemlösning).
Det bör avslutningsvis även nämnas att det finns skillnader på manliga och kvinnliga hjärnors sätt att fungera. Den strikta uppdelningen av funktioner i högra eller vänstra hjärnhalvan behöver inte stämma för alla. Men hjärnan är förmodligen så pass flexibelt strukturerad att den får en så stor `tankepotential' som möjligt. (Stenåldersmänniskorna var förmodligen inte dummare än vi.)
En annan viktig aspekt på hjärnan är det som handlar om det medvetna och omedvetna. Man vet fortfarande inte hur hjärnan förhåller sig till medvetandet. I dagens vetenskapssamhälle dominerar teorier om att hjärnans och medvetandets processer är identiska eller parallella. Popper poängterade likheter mellan medvetandet och fysikens kraftfält. Han föreslog att `det mentala' samspelar med hjärnan via hjärnans elektromagnetiska kraftfält. (Descartes placerade växelverkan mellan kropp och själ i tallkottkörteln.) För att förklara samspelet mellan hjärnan och medvetna synupplevelser spekulerar man numera kring förbindelserna mellan synbarkens `område V1', eller högre synbarksområden, och pannlobsbarken. I en samspelshypotes skulle växelverkan mellan det mentala och det neutrala, dvs med de fysikaliska processerna i hjärnan, uppstå i dessa områden.
Jag tror att många av de funktioner som hör till den högra hjärnhalvan faller under det omedvetna. Men det finns också en indelning i högre och lägre medvetande för hela hjärnan [11].
Det bör således finnas anledning till en varning för att man kan bli allt för enkelriktad. Viktiga funktioner i hjärnan kan trängas undan och beskrivas som emotionellt nonsens och att kreativitet bara har att göra med skapandet av konst och musik.
Som vi sett färgas de vetenskapliga metoderna av vårt sätt att tänka. Finns det då begränsningar i vad som kan förstås och tänkas? För egen del tror jag att det finns gränser för mänskligt tänkande. (Av egen erfarenhet verkar det som om det är omöjligt att tänka sig att det inte finns någonting. Kan dock inte rekommenderas.) Å andra sidan tror jag att vi alltid kommer att göra framsteg (men dock aldrig att nå fram till `sanningen').