I mitt arbete på Karlskrona varvet kom jag i kontakt med användargränssnitt. När man arbetar med människa-dator interaktion måste man tänka på hela systemet dvs människan och hennes tillstånd, aktiviteten tillsammans med verktyg och slutligen sammanhanget i vilket aktiviteten utförs [9]. Människa-dator interaktion tillvaratar kunskap inom: social- och kognitionspsykologi, ergonomi och mänskliga faktorer, teknik, design, antropologi, sociologi, filosofi, språk, AI, datalogi.
För att öka människans förmåga behövs motivation och träning. Det finns dock gränser som sätts av våra sinnen, reaktionsförmåga och minne. Korttidsminnet kan innehålla mellan fem och nio olika saker (Genom att bunta ihop grupper av data till större enheter kan korttidsminnet på så sätt användas för ända upp till 100 enheter). Det som är intressant att nämna är den sk mänskliga faktorn, som ansetts vara dålig i många samband. Istället bör man tala om den mänskliga aktören (`human actor' istället för `human factor'). Detta är förmodligen den negativa effekt man kan få från abduktionsprocessen.
Eftersom vi fungerar på samma sätt som för tusentals år sedan bör alla system anpassa till människan och inte tvärtom. Många tror att människan inte påverkas av datorernas intrång och IT-samhällets utveckling, men jag vill påstå att människans hjärna är både flexibel och oflexibel i detta sammanhang. Den mänskliga faktorn är nämligen bra att ha (kanske även nödvändig). (I [2] menar man att det som gör tänkandet så effektivt är att abduktionen `förprogrammeras' successivt med de mest troliga hypotes-bildningarna.) Åtskilliga drabbas av teknostress eftersom arbetet med datorer skruvar upp tankeverksamheten så att kroppen inte `hinner med' [10].
Eftersom vi är säkra på att datorn är knuten till framåtskridande ägnar vi inte tillräcklig eftertanke åt hur datorerna skall inlemmas i vår miljö, bara åt att de skall inlemmas på något sätt, och så fort som möjligt. Skoldistrikt tävlar om att vara först med att göra datakurser obligatoriska och dela ut `laptoppar' till varje elev. Människans personlighet hotas allvarligt av dålig planering och nonchalans för vår psykiska hälsa. Vi måste övergå från teknikcentrerade syften till personcentrerade, så att vårt känsloliv utvecklas, våra kunskaper byggs ut och tillfällen till kreativt arbete skapas [10]. Datorn är en del av denna process, inte hela processen. Positiv tillväxt kräver en humanistisk inställning, och all tillväxt - personlig, i företag och för hela landet - hänger på att vi uppnår mål med hjälp av ett balanserat förhållande till tekniken. Vi måste medvetet skydda denna balans.
Nyttan med datakurser för 3-4 åringar är tveksam och spelar på människors ängslan att inte `hänga med' i IT-hysterin. Är det någon mening med att lära småbarn att spela flipper och annat bara för att det finns program i datorn? För att bli en bra programmerare behöver man öva upp sin kreativitet, vilken övas bäst på annat sätt. Detta är särskilt viktigt i unga år.
I århundraden har det skrivna ordet fungerat som en central auktoritet i samhället, tillsammans med matematiken [11]. Utvecklingen av multimedia representerar ett återvändande till rikare uttrycksmöjligheter, som vore vi komna till sans efter bedövningen av `monokroma' ord. Det kanske är så att man inte kan förlita sig helt på abstraktioner av skrivna eller matematiska uttryck för att hantera den moderna världens komplexiteter.
Multimedia har framställts som ett medel för `multimedial Montessori-pedagogik'. Lärarnas nya roll kanske blir att koordinera utbildningen och där själva fakta materialet tillhandahålls genom multimedia. Dessutom kommer kostnaden för lärare att minska kraftigt, vilket blir ett starkt incitament på denna utveckling.
Linköpings högskola har ökat andelen kvinnor på IT-linjen därför att språk, psykologi och ekonomi har vävts in i kursen för att göra den tvärvetenskaplig. Man använder problembaserad pedagogik (PBI) och mer skolarbete utförs i projektform. Detta stämmer väl överens med tankarna om tyst kunskap och dess betydelse. Ett annat försök i denna anda har gjorts genom att fösa ihop specialister från olika områden. Tessin-skolan har haft ett projekt där arkitekter och konstnärer samarbetar för att få en helhetssyn på i detta fall väg- och brobyggnad. Här är det kanske mer en fråga om att skapa en kreativ miljö.
`Skolan är viktig, men livet är viktigare. Lycklig blir man genom att utnyttja sin begåvning på rätt sätt, oberoende av vilket slags begåvning det är'.