Jag ber inte om ursäkt längre. Det tog ett antal år, men jag ber inte om ursäkt längre.
   Nej, jag har inte publicerat någon bok hos något fint förlag.
   Nej, jag kan inte leva på mitt författarskap.
   Men välkommen till min sajt, författare Andreas Stickler.

Jag är stark, jag är människa, jag gör mina val. Det är enkelt: man väljer att antingen vika sig eller gå rakt på.
    Så ge mig den svåraste av vandringar och jag ska ge den en spark i arslet, sa mannen som inte kan snickra en vägg. Sa mannen som sitter på farstubron i snickarbyxor med sin älskade och försöker lära sig vad som förväntas av honom. Så ge mig tusen väggar – jag kan gå ända till Kina, liksom. Jag är man, jag är människa, jag står där bar och ni får gärna kräva sönder mig, det är okej, det stör mig inte. Jag gör så gott jag kan och jag trivs i min roll; vi har gjort våra val.
    Hon vill leva med mig, jag vill leva med henne. Vilket lyft! Vilket förtroende! Inte alldeles enkelt alla gånger; det är en jävla massa svett (ibland godartad) och stora frågor men vi klipper slipsen och skrattar vid förhandlingsbordet.
    Och förresten, vem säger att väggen ska vara så? En vägg är en vägg är en vägg. Och med en jävla massa oflyt så reses plötsligt den där väggen där den inte alls ska stå, och så ser man någon försvinna där på andra sidan.
    Nej – inte längre! Så lätt kommer du inte undan älskling, inte nu längre. Vi har vandrat för långt, hand i hand.

Vi backar lite.
    Alla dessa år av undran och osäkerhet: kan jag skriva? när är man författare? vem försöker jag lura? hur lever jag mitt liv? är jag en bra människa?
    Jag orkar inte bry mig längre. Jag mår för bra för att orka bry mig. Jag lever ett gott liv, jag är nöjd. Jag vill skriva, alltså skriver jag.
    Min fru gillar mig när jag mår bra. (piiip) Därför ger hon mig detta utrymme när det finns så mycket annat som borde göras. Därför att det är viktigt.
    Och diskbänken står ju där, blank och fin, även om några brödsmulor råkar reta handflatan. Så skjut några pilar tätt över gräset, ett gäng missiler som letar sig runt hörnen ända in i sängkammaren och exploderar i rött, sammetsväggar och speglar i taket; vem dömer vem? vem säger nej, så får man inte göra! Stoppa in en slant i springan vid sängen så ska du få se på fan. För vi är starka, vi vandrar till jobbet varje vardagsmorgon, vi gör vad som måste göras, vi är föräldrar, vi har gått gått gått och gillar stigen vi trampat upp, gillar utsikten runt om.
    Och vi är av den sorten att vi gillar det vackra, gillar en poet eller Thorsten Flinck som står på bordet och sliter ut sitt hjärta för oss. Vi kan till och med förstå det vi en gång i vår enfald skrattade åt och vår plats vid bardisken är tom. Men har ni vägarna förbi så knacka en tequila för gamla tiders skull, eller ännu bättre: kom hem till oss och hälsa på, för det är inte troligt att vi råkar råkas där vi sågs förut.
    Vi är män av familjen, familjemän, vi betalar våra räkningar och gör det med högt och stolt buret huvud för vi är förälskade och vi kan inte längre se oss som de vi var, vi kan bara se oss som de vi kommer att bli: lätt grånade med för trånga byxor och det rynkade ansiktet som kisar mot solen och säger: ännu en bra dag, välkommen! Stig på, här finns det plats, döttrarna är inte hemma för tillfället, men får man bjuda unge herrn på en whisky?

För det är ju som Thomas T sa: i den mörkaste av skogar finns en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Visst är det en härlig glänta att vistas i! Nu när vi inte längre behöver logiken i en elitserietabell, när vi sopat undan all unken doft av rädsla och tillkortakommanden, nu när vi kommit så långt att vi lärt oss att man aldrig tackar nej till en kopp kaffe. På färd över kalfjället, vid poolen i skuggan av parasollet i nån mystisk drink med skratt och plask och stegen av små blöta fötter mot poolkanten runtomkring oss. Och livet förändras, både världen och man själv – på gott och ont. (piiip)
    Jag vill förändras, jag vill märka skillnad, jag vill komma framåt: inte bara i små nyanser utan i gälla skrik, megafonutrop högt uppe från nån vacker minaret, för det är spännande och stort.

Vi backar lite. Född och uppvuxen i Västerås och jag lyckades inte ta mig därifrån för gott förrän jag fyllt 24. Det var 1990, det var ett viktigt år, inte bara för den sakens skull utan för att det var det året jag började skriva på allvar.
    Fram till dess hade jag levt mitt liv så som jag trodde det kunde levas, vilket också gick alldeles utmärkt. Men det var långt ifrån färdigt.
    Jag gjorde sånt som jag trodde man skulle göra (piiip) när man är 16, 18 eller 22. Men nånting fattades mig. En kraft, ett uttryck, ett verktyg. Jag visste inte vad jag skulle ha det till, men jag visste att jag letade efter det.
    Jag hittade det i poesin.
    Och saker och ting förändrades. 1990–91 var jag helt klart en ganska kraftigt lidande ung man. Det var jag & Stig Larsson. (piiip) Och så var det en del fester. Och dikterna frodades och tumlade omkring där framför mig, ofta i sällskap av ett glas vin och Dylan eller Lundell på skivtallriken. (piiip)
    Det där ler man åt idag, men tro mig, det var en väg att gå. Det var ett sätt att utforska en ny värld, att i sällskap av andra, mer rutinerade på området, nyfiket nosa sig fram för att testa om det är viktigt, om det är på allvar.
    Det var det. Det blev seriöst. Inget mer vin under arbete och ett stadigt nacksving på Uffe för att frigöra mig, komma undan den starkaste av alla influenser och hitta nånting eget. Bara det en process som hette duga.
    Men jag fick hjälp. Skapande svenska i Uppsala och skrivarkursen på Biskops Arnös folkhögskola. Där föddes författarenAndreas Stickler.
    Jag lärde mig inte skriva där. Jag lärde mig inte att läsa mina egna texter där. Jag lärde mig nånting annat, nånting viktigare, det viktigaste av allt: disciplin.
    Dessförinnan hade jag flyttat till Sundsvall. Där fanns Kerstin. Och dit återvände jag. (piiip)
    För det krävdes det ett visst mått av mod, men det är en annan historia. Men skrik efter mig: Vi törs! Och har man varit i öster, har man varit västerut så finns bara hemligheterna mitt i kvar att upptäcka; de subtila, de som vid en första anblick kan verka små, futtiga och oglamorösa men som vid en närmare efterforskning öppnar sina skattkistor på vid gavel och glimmar av gulaste guld, av blötaste duggregn och den mest svepande vind: när den svept förbi tror vi oss stå kvar på samma ställe men har färdats längre än nånsin förut utan att märka det. Och bli inte förvånade om Alice kommer släntrande nerför vägen och hälsar dig välkommen.
    Och kyrkklockorna ringer igen, så som de en gång gjorde utanför raden av fönster under takåsen, de ringer igen och den här gången svarar vi: tack bra, hur är det själv?
    Det är rikt, det är märkligt, det är i en tid av hemvändande till ranchen och boskapen och armar lutade över stängslet till hasthagen, en hand som petar upp brättet och en mun i ett orakat ansikte som formar ord vi aldrig tidigare vågat; i tryggheten, i det som är vårt hem, vår borg, i det land vi gjort till vårt.
    Det går att vara oövervinnerlig! Skål!

forts