| |
forts.
Jag hade ett kontor
på Björneborgsgatan i Sundsvall som jag delade med några
frilansare. Jag gick till arbetet varje dag mellan klockan 9 och 15.
Där skrevs Jungfrukammaren som tio år senare fick en ansikstlyftning
och gavs ut på eget förlag.
Sen flyttade vi till Stockholm och jag lyckades hitta
en skrubb i en källare på Östermalm av alla ställen
(Mauro Scoccos mamma bodde i huset, bara en sån sak!) för
600 spänn i månaden och dit gick jag, varje dag mellan 9
och 15.
Pengar? K försörjde mig, samt a-kassa.
Där började jag skriva Bara Gaby, en tunn bok som skulle avslutas
först sex år senare.
I ett hus fullt
med vänner, en kall vinterkväll när himlavalvet reser
sig högt, perforerat av tusen blinkande nålar, då ser
vi varandras ansikten som spegelbilder när vi går genom rummet
sedan vi kliat barnen på ryggen tills de somnat, då skrattar
vi över köksbänken med löken, köttet, salladen
och vinglaset till kocken, då sätter vi oss i soffan framför
öppna spisen och låter oss själva bara ta emot; himlen
i vår famn, den klara kalla luften, vänskapen som vapen och
sköld.
Och vi vilar. Vilar och hämtar andan som dessa
vackra främlingar tagit ifrån oss för stunden. (piiip)
Och i dessa stunder vilar också fienden; fasan och rädslan,
skräcken över att mista det vi fått till låns,
detta dyrbara vi gör allt i vår makt att skydda. Och vi försöker
hålla detta på avstånd: hat och marscherande ilskna
livrädda tungor, förakt och ännu mer rädsla. Och
vi ber till gud att skona oss från detta oerhörda som händer
överallt varje dag; för vi har lärt oss att vi skulle
vara chanslösa. Chanslösa framåt, chanslösa i stunden.
Våra gärningar må vara fotavrtyck
i sanden som sveps ren av vind och hav varje natt, men ännu –
här och nu – ovetande, kämpande, tillfreds, vardagens
vandrare, kejsare i våra riken.
Och
söndag kväll, när veckan räknas in, låt oss
då veta något mer än veckan innan, låt oss sätta
allt på papper och sätta pappret i en pärm.
Var var vi?
Just det, Stockholm 96. Då hände något
annat. Jag blev pappa. Och två år senare – hoppsan!
– en gång till.
Jag slutade i princip skriva. Jag blev tvungen att
ta ett heltidsjobb för att vi skulle ha råd att bo kvar och
leva i tvåan i höghuset i förorten. Jag kanske är
gammalmodig, men det var liksom inget snack: jag hade haft mina fyra
år av skrivande i lyx, nu skulle jag betala tillbaka, nu skulle
jag bli pappa, nu måste vi ha deg så att K och jag tillsammans
kunde ta hand om vår nya, lilla familj.
Det var inte det att jag inte ville skriva.
Men jag orkade inte.
Ofta under de här åren undrade jag om
inte skrivandet var viktigt för mig. Jag skrev inte och jag led
av det men inte tillräckligt mycket för att ge mig fan på
det: kvällar och nätter, tidiga morgnar, när fan som
helst bara några minuter gavs. Men jag gjorde inte det förutom
högst sporadiskt och det av två anledningar.
1. Jag orkade inte.
2. Jag trodde inte det skulle bli bra. Jag har aldrig
varit någon nattskrivare, tidiga förmiddagar är bäst.
Nu är mina två tjejer lite större,
nattsömnen god och jag har flyttat tillbaka till Sundsvall vilket
är lika med mindre stress, lägre boendekostnad vilket är
lika med mindre jakt efter pengar vilket är lika med mer tid till
annat.
Jag har börjat skriva på allvar igen.
Jag har genom åren
fått tillbaka ett 40-tal refuseringar. Det är ju en ganska
knäckande siffra. En del har sett ut såhär, tre nonchalanta
jävla rader. (piiip)
Men många har också tagit mina manus på allvar: tre
förlag har på allvar varit intresserade av att ge ut mina
böcker och andra gånger har jag fått tillbaka längre
brev, med åsikter, lektörsutlåtanden med mera.
Jag har helt enkelt genom åren trots allt fått
ett antal bekräftelser på att jag kan skriva. (piiip)
Jag kan skriva och jag tänker aldrig sluta.
Det löftet gav jag någon en gång och det tänker
jag hålla.
Jag är husägare och gift tvåbarnsfar
i en mellanstor svensk stad. Det trivs jag bra med. Jag är också
författare. Därför denna sajt.
Sundsvall 2004
|
|
