1.

Det är i åttonde låten på cd:n som det kommer efter tre och en halv minut ungefär. Det är Marcello Målaren och Mimi Sömmerskan, jag förstår inte vad dom sjunger för jag kan inte italienska, men det spelar ingen roll. Det är vackert, romantiskt, dom sjunger stillsamt ömt, inte det stegrande vildsamma som är så vanligt, det är mer återhållet smeksamt. Hon, Mimi Sömmer-skan, har just sjungit sin replik och han, Marcello Målaren, kommer in, jag föreställer mej att dom står nära varann, Marcello Målaren kommer in och svarar henne och då! Då kommer det! Mimi Sömmerskan hostar. Hon kan inte hålla tillbaka, hon hostar och det finns på cd:n, man hajar till. Hon hostar och det är vackert äkta.

En gång flög jag in över Umeå. Vi kom från havet, nordvästlig riktning in över Umeå skärgård och jag såg havet, jag såg öarna. Och öarna blev fler och fler, större ju längre in mot land vi kom, på de flesta var det många stugor, på andra bara någon enstaka. Små hus och några lite större, men små från luften som husen i Monopol, och jag såg en stuga, ute på spetsen av en ö, längst ute på tungan som en sockerbit någon lagt för att smaka. Och vid sidan av stugan en landgång, en liten pir ut i havet och i slutet av piren en helikopterplatta. Som en flugsmällare som vaktar.

Och jag är övertygad om att mannen som bor där aldrig kan låta sin hosta ebba ut i fred för han är alldeles för upptagen med att kontrollera att ingen med tång kommer och klipper av piren så att helikopterplattan flyter till havs och växer till en ö med träd på. För det skulle göra lika ont som om någon med sax klippte hans kön.

Men Mimi Sömmerskan hostar, hon tappar inte fattningen, hon låter hostan hosta klart, ta den tid den behöver, hon hostar ut det retsamma som har fastnat och hon tappar inte fattningen. Jag kan tänka mej att Marcello Målaren håller armen om hennes axlar och trycker till just bara lite hårdare, när hon börjar hosta, än normalt, som i samförstånd, han är med, han förstår, det gör inget, och hon kommer in perfekt i nästa replik, det var inget som störde, dom är förmodligen kära, och hennes svaga hostande som dom inte tagit bort, inte raderat bort från ljudbandet på cd:n i högtalarna i vårt rum.

Jag tänker på detta när jag sitter på tröskeln till vårt rum och väntar på örfilen. örfilen som ska komma, som jag vet ska komma, som redan borde ha kommit, men just som Gaby ska slå börjar hon hosta. Hon sitter framför mej på hallgolvet halvvägs upp på tröskeln och har redan höjt armen, hon ska slå, men så måste hon hosta. Mimi Sömmerskan fick inte hostan ur fattningen, men Gaby Poetissan tvekar, kommer av sej. Jag blir besviken, jag har väntat på örfilen, jag har tiggt om den, jag vet precis hur jag ska göra för att få den, men så kommer hostan emellan och hon kommer av sej och jag känner att jag måste hjälpa henne, min älskade, jag vill inte att hon ska behöva förlora ansiktet, inte nu när det är fest, inte när människor finns i alla rum. Så jag ler lite. Inte mycket, försiktigt bara, och det viktiga: jag ler lite försiktigt och det viktiga: lite uppgivet, en markering till att rycka på axlarna, bara en markering, inte mer än en anings aning uppgivenhet i leendet. Det räcker. Hon ser på mej och klatsch! örfilen bränner mot min högra ansiktshalva, jag vet precis hur jag ska göra. Min älskade Gaby, hon är liten, hon är svag och hon klarar det mesta men inte uppgivenhet.

Jag kan känna konturerna efter hennes fingrar på den lite röda blossande ansiktshalvan, jag sitter kvar på tröskeln till vårt rum och Gaby ler, hon har fått det ur sej. Som Mimi Sömmerskan måste ha lett mot Marcello Målaren sekunden efteråt, när de bars fram av kärleksvågen igen efter att för en kort stund ha simmat mot den, i kamp och rädsla.

Gaby älskar mej, jag är hennes poet, Gaby Poetissan och jag, hennes poet. Hon skriver långa sköna farliga dikter, jag har aldrig skrivit en dikt, en gång i femte klass skrev jag visserligen en lapp till Eva och frågade chans, men annars inte. Men jag biter sönder naglarna och jag tycker om att smyga in min hand under hennes kjol och komma åt där när vi är bland folk och det räcker för henne. Jag är poet, jag är hennes poet, hon är Gaby Poetissan och vi älskar varann och inte nog med att våra förnamn liknar varann, våra efternamn rimmar och hon behöver inte mer, det räcker för henne, och jag sitter på tröskeln, hon har strax innan rivit sönder min skjorta. Jag hade tittat åt ett annat håll, jag hade inte lyssnat, nu är min skjorta trasig och jag bad om örfilen och den kom och hon mår mycket bättre nu och jag säger:

Jag vill inte ha med dej mer att göra.

Men egentligen, tyst, säger jag:

Jag vill röra vid dej

men mina händer går inte med på det

Dom vet inte att dina hårda ord bara är ursäkter för det du inte kan säga

Dom ser inte att dina svarta lockar bildar hundra frågetecken.

Egentligen det, och hon vet det, eller jag kan aldrig riktigt veta, min älskade Gaby, vi sitter på tröskeln till vårt rum, det är fest, hon gråter och jag kryper fram till henne, håller henne i min famn, ser över hennes axel och jag skakar inte, det är Gaby, jag håller henne och det är inte jag som måste bli hållen, det är Gaby, jag är som Marcello Målaren och jag stryker hennes hår, hon ser inte åt vilket håll jag ser, jag stryker över henne och viskar:

Såja, min älskling, såja, och hon gråter tystare nu, jag är hennes poet och festen, alla vänner, alla hennes poeter.

Första gången vi träffas: hon säger:

Maskeraden, min vän

är över

Dra på dej

kläderna igen.

Jag skrattar, hon skriker: Förstår du inte! Du är aldrig naken! Naken är på låtsas, naken är inte naken, förstår du inte!

Första gången vi träffas: hon säger:

Jag vill skriva av dej. Jag har aldrig gjort det.

Skrivit om någon?

NEJ! Skrivit av någon!

Och jag undrar men jag säger inget. Inte då, inte än. Det är första kvällen, första kvällen med Gaby och jag har inte lärt mej. Det är som första skoldagen och fröken är så stor. Jag har glömt äpplet, jag är lite orolig för det, vad ska jag ge.

Gaby skriver aldrig om drömmar, hon föraktar drömmar, hon säger: Drömmar är för dom så fega att dom inte vågar leva i verkligheten.

Vilken sorts drömmar, älskling?

Alla drömmar, fattar du inte det! Alla drömmar! Jag har inga drömmar, se på mej, se på mej, kan du kalla mej dröm? Känn på mej, känn på mej, jag är ingen dröm, det finns inga drömmar.

Gaby gillar inte drömmar, men hon tycker om att lyssna på mina sovdrömmar. Hon hatar mej för dom men hon kan inte låta bli att nyfiket lapa i sej när jag berättar dom. Hon är avundsjuk, hon drömmer inte men det gör jag och jag berättar noggrant och hon hatar mej för det, hon älskar mej, hon är så stark men jag kan drömma.

Som barn trodde jag att solen och månen byter plats om kvällen. Jag undrade alltid vart solen tog vägen om natten, och månen på dan. En gång frågade jag någon som skrattade och sa: Dummer, det vet du väl att solen badar i havet på natten och månen har en grotta i bergen där den bor om dagen.

Där vi bodde fanns det klippor i skogen. Under en av klipporna fanns en liten grotta som man kunde krypa in i om man gjorde sej platt som en orm. En förmiddag, efter frukost, sprang jag till grottan och kröp in för att hälsa på månen, men den fanns inte där, bara massa spindlar och kryp. Mamma sa att det nog var fel grotta, att månen hade flera grottor att välja på.

När jag badade och det var molnigt brukade jag alltid sprattla så mycket jag kunde med benen så att solen visste att jag var där och inte skulle bränna mej. Det kunde ju vara rätt sjö. En sommar, en ljus kväll, såg jag månen och solen samtidigt på himlen. Jag sprang in till mej, letade reda på badbollen i garderoben och sparkade den så hårt jag kunde.

Första gången vi träffas är hemma hos henne, jag bor i en etta med kokvrå, hon bor i ett kollektiv. Det är Gaby Poetissan och tre kvinnor och tre män, dom är hennes vänner, dom är hennes poeter och en av dom är hennes man, han är gitarrist i ett rockband, dom andra målar och skriver och dansar och dom bor i ett stort kollektiv. Varje rum är en dikt varje tavla en bokstav. Varje matta en bild och det finns tyger på väggarna, dom är svarta vita röda, dom är stora, dom hänger från väggar och tak, dom är penseldrag, ackord, figurer, små stycken i den stora dikten. Det är Gaby Poetissan och hennes poeter, hon bor där, dom bor med henne och jag är där, jag har blivit bjuden på fest via omvägar och Gaby hittar mej.

Gabys poesi är ord som står kvar blyga runt hörnet och väntar på att bli presenterade. I nästa stund: Dom rusar fram, bjuder oss på glass och rånar banker när vi vänder ryggen till. Som lyckan.

Den kvällen: Gaby säger:

älskling!

Bränn mitt papper

kliv in

Lev!

Den kvällen: Gaby säger:

Jag har väntat på dej.

På mej?

Ja.

Jag förstår inte.

Du är vacker.

Du är vacker.

Den kvällen: Gaby säger:

Vi lever här.

Vem?

Du och jag. Det har vi gjort länge.

Jag förstår inte.

Vi lever här, du och jag. Jag har väntat på dej.

Vi lever här, säger jag.

Gaby hittar mej, jag bara råkar vara här, det är inte jag som hittar henne, jag letar inte, jag vet inte att det finns något att leta efter, jag har inte upptäckt, jag är för ung, förstår inte, det är hon som plötsligt bara står här, som plötsligt är överallt där jag är och hon pratar, hon pratar mot alla men bara till mej. Hon pratar anspråkslöst men krävande, som om hon låtsas att det inte betyder något när det är det viktigaste av allt och det är jag som måste inse det, det kan hon inte göra åt mej, det mesta kan hon men inte det Hon pratar blygt men självklart, hon pratar lågt, nästan viskar men alla hör, alla måste lyssna, det finns inget annat. Hon är överallt, hon rör sej över alla människor på festen, hon tar inte del i den, hon är festen, hon står högt ovan och hon rör sej, hon rör sej oblygt. Hon rör sej avancerat, hon vågar, hon dansar för mej, hon dansar sensuellt inbundet som om hon egentligen bara dansar för sej själv och hon hamnar alltid perfekt i det sista avgörande steget, hon går inte att genomskåda och jag sitter i en soffa, jag sitter i en soffa hela kvällen och tittar. Hon sparkar ut sin gitarrist, han protesterar inte, han bara tar sin väska och går sin väg. Festen är inte slut, men han ser, alla ser och jag gör ingenting, det är hon som hittar mej, det är hon som tar mej hem, jag hittar hem i hennes rum, i den vackra dikten som är hennes rum som är hennes liv tar hon av sej dom svarta kläderna och hennes kropp är blek. Jag gör ingenting, jag rör mej inte, hon rör mej, hon tar mej och jag vaknar dagen efter, jag är hemma, jag ligger hos Gaby.

Forts. kap. 1