Kapitel 1

Första gången jag försökte röra vid hennes bröst hade jag ingen aning. Om jag vetat, hade det gjort någon skillnad? Jag tror inte det. Inte då. Jag hade nog tittat henne i ögonen, lett brett och fortsatt famla. Det regnade den natten. Ett ljummet sommarregn. Någon av oss kunde ha sagt något annorlunda. Viskat. Visat med gester. För tidigt kanske. För spännande.

Vi träffades på krogen. En onsdag kväll i juli nittonhundranittiett. Två människor i en halvstor stad som inte visste om varandras existens. Kanske såg vi lika ensamma ut där vi satt vid varsitt tomt bord. Jag har tänkt på det efteråt, jag har tänkt att jag gärna hade velat titta in, som utomstående, som ett slags ängel uppe i taket. Sett oss två sitta där vid varsitt bord i den halvmörka och rökiga lokalen, mitt bland en massa folk som gick omkring. Människor som pratade, kramades, söp och dansade. Jag ville vara den där ängeln i taket, den nakna kärleksängeln med sin båge och sina pilar doppade i kärlekssaft och jag skulle lägga an, sikta noga och träffa henne mitt i bröstet. Hon skulle resa sej från bordet och gå fram till mitt.

Hon hade sällskap av en kvinna. Två vänner som ville ut en onsdagskväll, dricka några öl, prata tjejsnack, fnittra och flirta med män som dom sen skulle lämna bakom. Uppe i sina hemligheter, i det förtroliga. Åtminstone trodde jag det var så, dom kändes utom räckhåll. Väninnan hade kort, svart pageklippt hår, en öppen fyrkant som ramade in ansiktet, en lika liten och spröd kropp som hon, dom kunde ha varit systrar men ändå inte.

Egentligen var det först en stund senare som Lisa blev riktigt intressant. När väninnan hade lämnat henne. Tillfälligt, trodde jag, men hon kom inte tillbaka. Det gjorde mej lite förbryllad, jag hade inte sett något avsked.

Ensam satt hon vid bordet, utan att göra en ansats till att knyta kontakter. Våra blickar möttes aldrig, det fanns väl ingen anledning. Däremot fanns det en känsla inom mej, något vagt om att hon var speciell. Kanske hade det med det sorgsna uttrycket i hennes ögon att göra, hon verkade ledsen men uppmuntrade inte någon till att trösta, ett fullständigt neutralt kroppsspråk. Jag gick förbi hennes bord flera gånger, gick omvägar mot toaletten och bardisken. Strövade omkring tätt intill henne, sökte med blicken, sökte kontakt i den onaturliga miljön. Men hon bara satt där, med ett halvt glas vin framför sej och tittade rakt fram. Vred någon gång på huvudet som av misstag, det fanns inget hennes blick sökte, fanns inget som var intressant nog för henne. Jag tänkte ett tag köpa ett glas vin och ge henne, men jag vågade inte. Då och då kom det folk och ställde sej i vägen, skymde sikten från mitt bord till hennes. Jag vaggade av och an, tittade runt dom som ett slags nyfiket murmeldjur som just kommit upp ur jordhålet och ser sej omkring ute på den vida prärien. Det verkade inte leda nånstans, klockan var mycket, jag tröttnade till slut, ryckte på axlarna åt mej själv och tänkte att jag skiter väl i henne.

När jag en stund senare reste mej för att gå till garderoben såg jag i ögonvrån hur hon också reste på sej. Jag stannade upp, men tappade bort henne med blicken. Först halvvägs uppför trappan märkte jag att hon faktiskt följde efter mej. Jag fumlade med brickan och fick min jacka. Hon några meter bakom. Jag gick mot ytterdörren, långsamt, låtsades titta mej omkring medan jag väntade ut henne, öppnade, gick ut på gården och stannade upp. Strax efter kom hon, tog på sej mockajackan i flykten, kom fram till mej och smög in sin vänstra hand i min.

- Vill du gå? sa hon.

Vi gick ut på Köpmangatan. Den halvmörka gatan blänkte som stål och den fuktiga doften påminde om blodsmak. Då och då en bil vars skuggor for över asfalten. Hon lutade sitt huvud mot min axel, det blöta håret slingrade sej runt hennes ansikte, klibbade fast mot huden och hon var liten och ovanlig. Vi gick långsamt, våra fötter släpade sej längs med trottoaren som om dom ville dra ut på ögonblicket. Framför oss, flera mil bort kändes det som, låg Hedbergska skolan. Den rosa byggnaden i sommarmörkret, det svarta hålet som utgjorde den massiva porten liknade ett öppet gap och stentrappen rullade ner likt en utsträckt tunga. Ovanför två fönster som ögon och framför två stora mäktiga träd med sina runda och spretiga lövverk. Lövverken flöt ihop, dom två träden blev ett, stammarna försvann och allting såg ut som en jättelik tolvtandad man. Hedbergska skolan låg framför oss som ett vilande lejon på sin vakt, mjuk i pälsen.

Vi korsade gatan och gick höger på Thulegatan, förbi tobakskiosken och ner mot den lilla parken. Hedbergska parken. Fyra grusgångar ledde från varsitt hörn in i parkens mitt, där dom förenades i en cirkel kantad av flera parkbänkar. Jag stannade till, vi stod där mitt i, bara femti meter hemifrån mej. Jag vände mej mot henne. Jag ville ha något slags svar. Om vad som skulle hända. Och varför. Hon verkade plötsligt blyg, inte alls lika självklar som förut. I och med det blev hon också verklig, jag rycktes loss ur en märklig dröm.

- Ska vi säga något? sa jag.

Hon vände ner blicken mot sina svarta kängor.

- Jag känner mej ledsen.

När hon sagt det böjde hon sej ner, tog upp en sten från marken och sa:

- Varför är stenar alltid vackrast när dom är blöta?

Jag ville ha henne med mej hem, det kändes som om vi inte kunde gå dom få metrarna fort nog. Vi hade precis hunnit innanför dörren när hon vände sej om mot mej.

- Kan du lova att inte glömma det jag tänker säga?

- Ja...

- Lita aldrig på mej.

Jag blev förbryllad, ville veta vad hon menade, men hennes kroppsspråk lämnade ingen plats för mina frågor. Hon hade gett mej några ord och bad mej bära dom ett tag. Varken mer eller mindre. Så kysste hon mej, det borde ha varit en omöjlighet, det borde ha varit jag som tvingade hennes läppar isär, det var inte jag, det var Lisa, hon kysste mej, hårt, hon krävde sej in i min mun, hennes tunga var utforskande och stark, det borde varit jag, det var hon.

Senare låg hon i min säng. Hon låg med ryggen mot mej på den smala madrassen på golvet och hennes huvud vilade mot min kudde. Hon tog bort min hand just som den nådde ena bröstet, för en kort sekund kände jag bröstvårtans sträva mjukhet mot min tumme. Samtidigt vände hon sej om utan att titta, vände sej mot mej utan att öppna ögonen. Jag kände hennes andedräkt mot mitt ansikte, värmen och handen som låg med utsidan mot min mage.

Jungfrukammaren låg vid Kyrkogatans västliga ände, bara några stenkast från den mäktiga kyrkan. Skolhusallén bildade en vallgrav mellan dom. Den ständiga strömmen av bilar var gravens krokodiler. Lägenheten låg längst uppe i ett gammalt stort vitt stenhus, ritat av Knut Gyllencreutz. Ett av många monument från Sundsvall runt sekelskiftet, efter branden, från den tiden då träpatronerna härskade och lade staden för sina fötter, då dom slängde upp skrynkliga hundralappar på Hotell Knausts förgyllda bardisk. Numera var Jungfrukammaren den enda lägenheten i huset, etthundratretti kvadrat, en vindsvåning med sneda tak, bruna och oslipade balkar som reste sej från golvet längs med väggarna i dom olika rummen för att stötta taket. Förut tjänade den det syfte som gett den dess namn.

Från lägenheten ledde en dörr till en ouppvärmd vind där det förutom förråd, frys och klädstreck fanns ett gammalt igenmurad hisskakt. Det var en gammal mathiss, det var i den tjänstefolket brukade få sina middagar serverade som dom åt tillsammans, avskilda från det fina folket, innan dom gick in till sina respektive rum ovanpå arbetsplatsen.

Rummen fanns kvar; jag hade ett, Redaktören och Magnus hade varsitt. Redaktörens var störst, det var hans lägenhet. Vi var från början inbjudna gäster, valda till synes utan omsorg, men ändå säkert ett medvetet val från Redaktörens sida. Han gjorde sällan något omedvetet. Vi var gäster som blev vänner, vi tog oss friheten att göra Jungfrukammaren till vårt hem och det var precis det Redaktören ville. Det var han som gav oss den friheten, som styrde oss, han var den sammankopplande länken mellan oss tre, allt som skedde i Jungfrukammaren gick via honom. Han log för sej själv när han konstaterade att vi tre bildade en fungerande enhet.

Nedanför oss hade Centern sina kontorslokaler vägg i vägg med en dansskola och på hela undervåningen, samt den katakombliknande källaren, huserade Kemtvätten. Det enda spåret som fanns kvar av aristokraterna som en gång bebodde huset var Jungfrukammaren.

Charlotta. Flickan med dom många ansiktena. Det var det första jag upptäckte hos henne. Ena stunden var munnen igensnörjd, ögonen svarta och pannan rynkade sej föraktfullt vart den än vändes, oftast mot mej. Mungiporna pekade neråt, som hos kärringen på trottoaren när man råkar gå för nära samtidigt som greppet om handväskan hårdnar. Jag var övertygad om att hon när som helst skulle sparka mej mellan benen och be mej dra åt helvete. Strax efteråt, stora leendet, hela ansiktet lyste upp, solstrålarna skickades ut i rummet, ögonen blev smala streck och ögonbrynen formades till en pilspets i riktning mot den smala, spetsiga näsan och hela ens kropp värkte efter att bara få krama om detta leende om och om igen.

Och så försvann leendet. Ögonen spärrades upp, munnen putade diskret och läpparna darrade svagt, aldrig överdrivet, aldrig konstlat. En sexualitet som fick alla mina kroppsdelar att resa på sej, hennes näsborrar tycktes leva ett eget liv, blicken som borrade sej fast och vägrade släppa taget och man satt där, förhäxad, utan att våga röra sej. Då var det alltid hon som bestämde.

Det fjärde ansiktet. Det distansfulla. Det som gömde sej bakom ett stort whiskygarv, det som jag aldrig lyckades förstå om det var osäkerhet eller överlägsenhet, ett ansikte som satte upp en mur av skratt, ögonen frånvarande, flackande, det var omöjligt att få kontakt. Allt som syntes var den stora, något fyrkantiga munnen. Ögonblicket efter kärringfejset igen. Sen solansiktet. Det var som om ett osynligt draperi drogs igen och öppnades, drogs igen och upp igen. För varje gång det gled isär stod en ny ensemble på scenen.

Fast det var länge sen nu.

Andra gången Lisa sov hos mej rörde jag vid hennes bröst igen. Det hade gått några dagar, dagar jag knappt minns, tid jag ägnat åt att leta efter henne. Jag visste inte om jag hade rätt till det, visste inte om jag ville det, bara att jag måste.

När jag vaknade på torsdagsmorgonen hade hon varit borta. Hon kändes som en svävande dröm, som en flyktig hälsning på stan av ett bekant men oplacerbart ansikte. Hon sa inte många ord den natten, hon avslutade kyssen lika hastigt som hon påbörjat den, ville inte ha det vin jag försökte bjuda på utan gick direkt på toaletten, kom tillbaka och frågade om hon fick sova hos mej. Hon klädde av sej allt utom t-shirt och trosor och kröp ner under täcket innan jag ens fått av mej ytterkläderna. Hon kändes sorgsen. Men hon lät mej inte trösta mer än med min närhet, förklarade inte varför hon var hos mej.

Jag visste inte vad jag ville ha av henne, om hon ens fanns. Men jag letade. Jag gick gatorna upp och ner, letade på lunchrestaurangerna, fiken och krogarna. Dag som kväll. Det var spännande, jag fick nånting att göra. På nätterna satt jag i min säng lutad mot väggen och undrade vem hon var. Jag längtade efter det mystiska i henne. På ytan en helt vanlig tjej, blond, runt tjugo år, men ändå inte. Det fanns nånting som lockade, nånting annorlunda, hon hade inte uppfört sej som någon annan kvinna jag hade träffat. Hon hade inte ställt några krav, ändå tvingades hela min uppmärksamhet mot henne. Hennes nonchalans fängslade. Hon hade tittat på mej med en blandning av likgiltighet och passion. Hennes blå ögon var oftast spegelglas. Ändå hade hon följt med mej hem, kysst mej och sovit i min säng.

På söndagen hade jag nästan gett upp, minnet hade bleknat, hennes ansikte förvandlats till en skugga som jag knappt kunde frammana längre. Jag satt på Pallas och fikade och undrade vad fan jag höll på med. En söndag i juli. Samma månad som Ingvar Carlsson lämnat in Sveriges ansökan om EG-medlemskap. Sverige skulle bli ett med Europa, gränserna suddas ut, marknaden blomstra och ekonomin komma på fötter. Och spriten skulle komma att säljas fritt, sa dom. Svensken skulle lära sej att ta ansvar för sitt supande. Som en riktig europé. Och snuset... Herregud snuset! Hur skulle det gå med snuset? Snus och budgetunderskott. Rädsla inför öppna tullar utan möjlighet att kontrollera knarkflödet och snuset. Sveriges medbestämmanderätt och snuset. Sveriges bönders möjlighet till subventioner och överlevnad och snuset. Vad skulle komma härnäst. Falukorven? Finns det falukorv i Europa? Skulle svenskarna fortfarande vilja ha falukorv eller skulle vi importera illröd korv från Danmark, kryddad korv från Ungern, fläskig korv från Tyskland? Den svenska falukorven då? Vet tyskarna och fransmännen hur man stuvar makaroner? Mjölk, socker, låta dom koka i mjölk, inte vatten, det är viktigt, inte för mycket socker, inte låta dom koka för länge. Vet dom det?

Kaffet smakade inte gott och jag satt och stirrade i det och rörde med skeden. Var ensam med mina tankar. Jag tänkte ofta på Charlotta. Vackra Charlotta. Flickan med dom många ansiktena. Men till slut fanns det bara ett kvar.

Det var på grund av henne jag hamnat i Sundsvall; det var på grund av henne som jag flytt Västerås och flyttat så långt hemifrån som bara möjligt. Jag hade lämnat henne och stan, dom två enda verkliga älskarinnor jag haft. Västerås var under uppväxtåren min lustgård. Det var där jag växt från barn till tonåring, det var där jag förlorat min oskuld, det var där jag och mina skolkompisar börjat upptäcka flickorna, läppglansen, dom permanentade håren, dom svarta pumpsen, och börjat nosa på hemligheten, det var där som jag låg i mitt pojkrum i släckt ljus och tafatt fumlade innanför tröjorna runt små bh-lösa bröst, det var där vi sprang på diskotek, det var där som jag stal små skvättar ur varje butelj i min fars barskåp och blandade allt i en läskflaska, det var där vi en lucianatt halsade kall glögg utanför festlokalen, det var där som vi många andra nätter raglade omkring på stan, gick varv efter varv och kände oss oerhört vuxna i sällskap av alkoholen, cigaretterna och lammullströjorna. Det var där vi slog vad om vem som skulle få första kyssen av den och den, ingen vann, det var där som vi grabbar satt hemma hos varann efter diskotekskvällarna, drack te in på småtimmarna och med låtsad besvikelse konstaterade att vi inte fått napp den kvällen heller. Som om vi inte redan i förväg visste. Som om det gjorde nånting. Charlotta och jag var tillsammans i två år. Ett förhållande som jag gjort allt för att rasera. Jag hade lagt minor under brofästena vid varje möjliga tillfälle.

Hur jag hade ristat i damm, försökt väcka liv i saker som inte kunde väckas, som var döda, som inte fanns, som jag läst om, som jag sett i filmer; romantiska bilder jag letade efter. Jag hade en föreställning om henne. Jag såg på henne. Men jag såg aldrig henne. Jag såg bara min föreställning.

Det var ett år sen nu. Glada, spontana, barnsliga och naiva Charlotta. Så mycket vuxnare än jag. Hon levde i sin egen värld, hon hade kämpat för sin okomplicerade värld där skrattet levde naturligt och skönt, där vardagen var det viktiga, lägenheten, katterna, vänner och mormor. Hon hade gjort den världen till sin och gav mej en inträdesbiljett, men jag kunde inte lösa in den. Jag tog på mej rollen som tänkare, klistrade på mej den store filosofens mask och försökte leda in samtalen till djupare nivåer, in i dom existentiella rummen, utan att ha nån aning vad jag pratade om. Och dom gånger jag lyckades få samtalen dit och hon lyssnade, då hade jag ingenting att säga.

Jag minns speciellt en kväll när jag satt tyst vid köksbordet och Charlotta undrade vad det egentligen var jag ville och jag sa att jag inte visste. Jag ville tända en cigarett i hennes kök. Det fick jag inte, gjorde det ändå och hon gick ut ur köket och jag satt kvar och undrade vad det var jag slogs för, varför jag inte slogs på allvar, varför jag inte slogs alls. Jag kunde inte möta henne halvvägs och hon förstod det förmodligen och jag trodde att hon föraktade mej för det. Av ren trots rökte jag ytterligare några cigaretter och satt kvar onödigt länge för att hon skulle hinna sakna mej. När jag till slut gick in till henne sov hon. Jag kröp upp på sängen, la mej mellan hennes ben och slickade på insidan av låren och in mot hennes sköte. Hon vaknade, vi älskade, hon red mej och smekte sej själv. Jag sträckte fram min hand. Hon tog tag i den och tryckte den krampaktigt mot sej. Stötte den sen ifrån sin kropp. När våra läten lagt sej föll tystnaden in igen, som ett lock la den sej på mej och jag ville skratta och vara barnslig, men jag kunde bara inte. Mellan oss fanns mina illusioner. Hon vände sej mot väggen, jag blev rädd och vågade inte ens lägga mej nära henne.

Hon gick aldrig ifrån mej. Till slut var det jag som sprang.

Jag satt och stirrade i kaffet. Märkte inte att askan från cigaretten ramlat ner i koppen och gjort det odrickbart. Jag kände plötsligt en stark känsla av att vara iakttagen. När jag tittade upp stod Lisa i dörröppningen. Det var bara jag i lokalen, hon kunde ha stått där en längre tid, i trasiga jeans, mockajackan, det trötta ansiktet och det ljusa, slitna håret som hängde halvvägs ner över axlarna, som om det hängde där av misstag. Det såg ut som om hon gömde sej i sin egen kropp, jackan något nummer för stor, tajta jeans, armarna hängde utmed kroppen. Ärmarna täckte allt utom fingerspetsarna. Luggen hängde ner över ögonen. Hon kom fram till mitt bord, utan att säga något sjönk hon ner på stolen mitt emot, öppnade mitt cigarettpaket, tog en och tände den med min tändare. Jag gjorde likadant och gick och hämtade varsin kopp kaffe.

- Jag har letat efter dej, sa jag när jag satt mej ner igen.

- Varför?

- Jag ville träffa dej igen.

Hon svarade inte.

- Jag tycker du är vacker.

Hon vände bort huvudet.

- Titta inte på mej, sa hon.

Jag satt kvar och stirrade. Hon sneglade upp på mej under luggen.

- Jag vill inte att du ser på mej.

- Men...

- Jag vill inte!

- Vad ska jag göra? Gå härifrån?

Jag slog ner blicken i bordet och fingrade på cigarettpaketet.

- Får jag följa med dej hem sen? sa hon.

- Ja... visst.

- Kan jag låna duschen?

- Om du vill... Var bor du nånstans?

Först såg det ut som om hon inte tänkte svara. Sen sa hon:

- Det är en bit härifrån.

- Utanför stan?

- Ja.

- Vilket håll?

- Neråt.

- Var då? Bredsand... Njurunda?

- Ungefär.

- Det är inte samma sak.

Hon svarade inte. Hon var skygg och rättfram på samma gång. Verkade pendla emellan.

- Är allt okej?

- Hurså?

- Du verkar så orolig.

- Jag är bara röksugen. Får jag ta en till?

Jag bjöd henne en, tog upp min tändare och höll den framför henne. Men innan jag hunnit tända tog hon den ifrån mej och tände själv.

Det var andra natten hon sov hos mej, söndag kväll i juli, jag rörde vid hennes bröst och hon tog inte bort handen. Jag höll varsamt om bröstet, kramade det lite försiktigt och sen lite hårdare. Hon tog inte bort handen. Vi låg så en stund. Jag letade efter signaler från henne, prövade mej fram, från det ena bröstet till det andra, magen, tillbaka upp igen, tryckte min kropp närmare hennes, kände hur min lem började styvna något, pressade den mot henne och märkte efter en stund hur hon började andas stötvis. Jag blev djärvare, smög handen mot troskanten, ner ovanpå trosorna, masserade med fingrarna, upp igen, över brösten, ner, in under troskanten. Hennes kropp ryckte till, hon andades häftigt, harklade sej, vred huvudet mot mej och hon grät. Långsam gråt, tårar som ljudlöst rullade nerför hennes kinder.

Det var som om jag fått en elektrisk stöt. Jag ryckte bort handen och blev alldeles kall i kroppen. Kall som om jag stod inför en exekutionspatrull. Jag drog mej ifrån henne något så att det fanns luft mellan våra kroppar, la handen över hennes axel, försökte gottgöra innan skotten skulle falla, strök henne försiktigt och varsamt över armen, axeln och ryggen. Jag låg så tyst jag kunde, slutade andas och försökte lyssna, men allt jag kunde höra var mitt eget hjärta och efter en stund min egen andhämtning som stötte kvavt mot mitt ansiktet.

- Var rädd om mej, viskade hon. Var min vän.

Vi var alla tre journalister. Mer eller mindre. Redaktören jobbade som redaktör på landstingets personaltidning, Magnus gick på journalisthögskolan och siktade på kvällstidningarna. Jan Guillou var förebilden, dom snabba nyheterna och storstadsresurserna drömmen. Och jag hade åtminstone tidigare varit aktiv journalist. I Västerås hade jag under några års tid skrivit sport, när jag kom till Sundsvall hade jag ett kortare vikariat som allmänreporter, men när det tog slut brydde jag mej inte om att söka något nytt jobb. Jag frilansade ibland, ytterst sporadiskt, kunde inte komma på vad det var jag ville skriva om.

Redaktören tyckte inte jag tog mitt ansvar som journalist, ett folkets språkrör som han kallade det. Jag hade en plikt att uppfylla, ett privilegium som jag skulle vara tacksam över och inte slösa bort. Jag skrattade åt honom, menade att den tiden det var på det viset var förbi. Vem fan litar på en journalist idag?

- Desto större anledning att kämpa för att så blir fallet igen, sa han.

- Jag behöver inte jobba, sa jag.

- Det behöver du visst.

- Nej. Jag har pengar ändå.

- Det är oväsentligt. Alla måste arbeta.

- Inte jag.

- Jag pratar inte om pengar. Jag vet att du har pengar. Men du behöver arbeta.

- Du kan få låna lite om du behöver.

Jag hade verkligen pengar. Jag hade haft flyt. Ärvt efter mormor, utan att ha nån aning om det i förväg. Jag skulle klara mej ett bra tag till.

Redaktören hade ett stort intresse. Han gjorde vin. Han hade inrett ett av förråden till en Vinverkstad. Det var han själv som gett förrådet det namnet. Han var noga med namn. Lägenheten var Jungfrukammaren, vardagsrummet var Stora rummet. Ingenting annat. I Vinverkstaden hade han ständigt två damejeanner som puttrade, på vinden i den gamla mathissen hade han inrett en vinkällare. Där fanns mängder av vinställ på hyllorna, en lampa som han satt upp, en termometer och en liten svart bok. I den skrev han upp alla fakta runt sitt vin: datum, sötma, jäsningstid. Dom var sorterade efter druvsorter, det fanns rött, vitt, mest rött, det var Merlot, Cabernet Sauvignon, Rioja och andra druvsorter som jag aldrig ens hört namnen på. Vinkällaren var låst och bara han själv hade nyckel.

Dagligen gick han in i sin Vinverkstad, luktade, mätte jäshalter och skakade. Han hade små instrument med vilka han mätte sockerhalt och alkoholstyrka, han virade in dunkarna med täcken och filtar för att få jämn jäsningstemperatur. Han gjorde det mycket kärleksfullt, tillsatte olika medel, luktade igen och gjorde anteckningar om det halvfärdiga vinet.

Det var veckan före valet, september nittonhundranittiett, nätterna hade blivit kallare, dagarna något kortare och affischeringen påtaglig. Det låg en oro över staden sen en tid tillbaka, en politisk oro över vad som skulle komma. I tidningarna stod det att rebellerna var på korståg och att makthavande skruvade på sej i sina sadlar. Jag visste inte ens att det fanns rebeller i Sverige, än mindre i Sundsvall.

Det låg en oro även över Jungfrukammaren, men den var allt annat än politisk. Redaktören hade inte varit hemma på flera dagar. Det var inget ovanligt, det hände att han bara försvann, oftast bara någon dag eller två, ibland upp emot en vecka. Och alltid kom han hem och låtsades som ingenting, som om han inte varit borta. Vi visste aldrig var han hade varit och det gjorde oss nyfikna och förbryllade. Lite kränkta nästan. Hans säng var alltid bäddad och därför dröjde det ibland innan Magnus och jag märkte att han var borta. När vi insåg det växte oron. När han var hemma märkte vi honom knappt, ändå kändes det när han inte var där. Det var som om Redaktören la en lugnande hand över den stora lägenheten, en hand som omärkligt och varligt vaggade oss till sömns om kvällarna och lika omärkligt men mera bestämt förde oss till frukostbordet om morgnarna.

Jag var tjugosex år gammal. Magnus ett år yngre, Redaktören några år äldre. Hans självklarhet, hans pondus fick oss ibland att känna oss som små pojkar som inte kunde ta vara på sej själva, lika ofta som den fick oss att likt kritiska tonåringar revoltera mot honom, gadda oss samman och i diskussioner håna honom trots att vi ofta höll med. Det bekom honom inte, han visste var han stod och trodde stenhårt på sina åsikter. Jag var avundsjuk.

Det låg en oro också över mej. Jag vägrade jobba, sov mycket och åt dåligt. Jag fördrev tiden med att grubbla, inte över landets politiska framtid utan över mej själv. Lisa sov ofta hos mej. Jag försökte aldrig mer röra vid hennes bröst. Hon grät fortfarande ibland, ofta i min famn, hon lät mej trösta henne och jag tyckte om det och hatade det på samma gång.

Hon hade blivit en stor del av mitt liv, vi umgicks, vi pratade, vi levde i ett slags konstlat förhållande, mer än vänner, mindre än ett par. Jag visste inte ens var hon bodde, det var alltid hon som kom till mej, alltid hon som tog kontakt. Hennes bleka hår var tovigt och hon hade mörka ringar under ögonen. Hur jag själv såg ut tänkte jag sällan på.

Den andra morgonen, måndag i juli, väckte Lisa mej med smekningar över håret. Hon satt på golvet vid madrasskanten och jag hade svårt att skilja på dröm och verklighet. Såg henne framför mej när jag slöt ögonen och såg en suddig kontur av henne när jag slog upp dom. Hennes läppar formade ett osäkert leende.

- Gomorron, sa hon tyst och nickade ner mot golvet där det stod en frukostbricka med två koppar, rostade mackor och två glas juice.

Vi åt och drack te. Förvånat tittade jag på henne, försökte se in för att läsa hennes tankar, men hon slog undan blicken. Jag kände henne inte. Hon var mjuk och sammanbiten på samma gång, nervös, såg tärd ut, äldre än dom tjugotre hon var, samtidigt så väldigt liten i min stora, blåa morgonrock. Hon hade slagit ihop den högt upp i halsen och knutit skärpet runt midjan. Det var bara andra gången vi träffades, hon visste ingenting om mej, allt jag visste om henne hade med beröring att göra; den överraskande kyssen, den korta sekunden mot hennes bröst, hennes hud, fjunen vid hennes ryggslut, kinden jag smekt innan hon hastigt vänt bort ansiktet. Inte ens hennes sorgsna ansikte var ett uttryck; det var en beröring. Jag kände det i varje millimeter av min kropp. Men jag hoppades på mer, jag drömde om oss tillsammans, jag kunde se oss två gå hand i hand på stan, kunde nästan känna oss två älska, mina ben och armar runt hennes lilla kropp, min tunga mot hennes hud, hennes blick och rörelser som svar: Ja, fortsätt, ta mej till dej, släpp aldrig taget!

- Jag är inte som andra flickor, sa hon lika plötsligt som försiktigt.

- Va?

- Jag är inte som andra flickor, sa hon igen, den här gången lite högre, tydligare och säkrare.

- Jag förstår inte...

- När du smekte mej inatt... jag tyckte inte om det. Jag ställde ner koppen och satte mej halvvägs upp.

- Vad menar du?

- Jag är lesbisk, Frank. Lesbisk..., viskade hon och liksom svalde halva ordet.

Jag stirrade på henne. Det var som om något tungt rasade över mej, ett stenblock, en meteorit, det kändes som om mitt självförtroende rann ur mej och bildade en liten hånfull pöl i sängen. Hjärtat började bulta kraftigt, det knöt sej i magen, jag blev tvungen att lägga mej ner, drog upp täcket över axlarna och vände mej mot väggen.

- Förlåt, sa hon och rörde vid mitt hår. Jag kan inte hjälpa det.

Jag kände hur tårarna försökte pressa sej fram, hur dom trängdes i ögonen och snart skulle rinna nerför mitt ansikte. Jag ville inte ge henne det. Jag reste mej hastigt, råkade knuffa till henne så att hon tappade balansen och var tvungen att sätta ner ena handen i golvet, sprang ut ur rummet, in på toaletten och låste om mej. Gick in under duschen och vred på vattnet, först kallt, iskallt, och när det inte gjorde ont längre vred jag på varmvattnet tills det blev så hett att jag inte kunde stå still. Jag slet av mej kalsongerna och tvingade mej själv att stå kvar. Det brann i hela kroppen, det värkte mot huden och sved i ansiktet, ögonen, lemmen, längs med låren och ner mot fötterna.

Till slut steg jag åt sidan, lutade mej mot den svala väggen och sjönk andfådd ner på huk, duschen sprutade ur sej det heta vattnet, rummet var fyllt av ånga och jag såg ingenting, kände bara den stumma och bedövade kroppen värka.

Brickan med frukosten stod kvar på golvet bredvid sängen. Jag kom ut ur duschen invirad i en handduk och lägenheten var tom. Kopparna var halvfulla med kallnat te. Hon hade inte lämnat något meddelande. Jag tog tag i morgonrocken som låg hängd över skrivbordsstolen och satte mej på sängen. Jag tog av mej handduken och satte på mej morgonrocken. Lyfte armen mot ansiktet och försökte lukta mej fram till något, fram till någon. Men Lisa hade ännu inte gett varken mej eller mina saker någon karakteristisk doft, allt det hon rört vid förblev neutralt. Utom jag. Jag undrade om jag skulle få se henne igen.

Forts. kap. 1