Jag har börjat jobba med ett antal dikter i något jag inte vet var det kommer att ta vägen. Tanken är att lägga ut en dikt i veckan på den här sidan, de läggs ut utan inbördes ordning i den ordning jag får dem färdiga.

Det var länge sen jag jobbade med poesi så det här "projektet" känns spännande. Har inga direkta idéer om tema eller innehåll, siktar inte på att de ska bilda en färdig diktsamling. Kalla det poesi för lustens skull. För att jag är nyfiken på dem, för att de plötsligt visat sig kräva uppmärksamhet.

Det är som om tiden spelar spratt. Vägen till imorgon är
ingen rak gata. Man springer runt i en labyrint
som är idag, men bakom dom tunna väggarna
kan man höra gårdagen tala.

Den viskar och skrattar. Men när man skyndar sig fram
och trycker örat mot väggen för att höra tydligare
är det alldeles tyst. Och när man rätar på sig
för att gå vidare har vägen förändrats, man vet inte längre
vart man ska gå. Ända tills man kommer runt en krök
och känner igen sig. Nya röster som skrattar på andra sidan väggen.

Plötsligt hör man sig själv tala bakom väggen.
Främmande ord. Svaren på frågorna. Morgondagen!
Och man springer än en gång fram för att höra bättre,
men det enda man hör är steg.

Steg bort. Steg som försvinner längre och längre bort.
Man kommer aldrig ikapp. Det är då man inser
att man aldrig kommer ikapp.

(under the influence of Tomas Tranströmer)