En
sällsam näradödenupplevelse
Det tycks gå att ta kommandot över en näradödenupplevelse och styra dess
fortsatta förlopp. Åtminstone påstår sig den amerikanska författarinnan Phyllis
Atwater i boken Coming Back to Life s 34-
Då denna målinriktade process startade undergick hennes omgivning en märklig
förändring. Matsalen tonade sakta bort och en ny rymd sänkte sig ned ovanifrån
och omslöt henne. Denna nya rymd var både ljus och mörk på samma gång, men den
var utan former, färger, ljud, massa och rörelse. Ändå förnam hon närvaron av
allt detta. På något sätt fanns i denna skenbart tomma rymd allt som någonsin
varit, är och skall bli. Rymden var allt och ingenting, och hon förnam ett
slags vibration, en pulserande energi. Förnimmelsen var mycket behaglig, så i
detta fullproppade intet gick hon vidare med sitt experiment.
Hon beslöt att skapa ett hus och gjorde det genom att först visualisera husets
alla detaljer och proportioner klart och tydligt i sinnet, varefter hon
projicerade ut det till ett bestämt ställe framför sig. Till sin häpnad fick
hon se huset ta gestalt, och det hela gick snabbt. Hon rörde sig fram till
huset, knackade på en fönsterruta och fann att denna tycktes vara av glas. Hon
öppnade och stängde dörrar och fönster, undersökte husgrunden, taket och
skorstenen och konstaterade att huset var lika påtagligt och solitt som vilket
fysiskt hus som helst.
Men huset var ett dött ting och Phyllis ville gå vidare med att skapa något
levande. Hon konstruerade i sinnet en stor ek med tjock stam, knotiga rötter
och en mängd lövbeklädda grenar. Eken projicerades till husets högra sida och
på ögonblicket stod den där, komplett med bark och insektshål.
Phyllis visste nu att hon kunde skapa. Hon hade dragit samman vad hon kallar
subtil primärmateria - tankeenergi - och fått den att ordna sig till döda och
levande ting. Tankar hade substans och massa och kunde med viljeakter ges
önskad form och gestalt. Hon fortsatte sitt skapande genom att forma och ge liv
åt människor, hundar, stolar, böcker, pennor, bilar, fåglar, blommor, moln,
floder och hela städer. Alla de varelser hon skapat var levande och rörde sig
av sig själv, och var och en av dem skötte sina angelägenheter efter eget
gottfinnande. Runt omkring henne pågick nu samtal och allehanda aktiviteter.
Det hela var fullkomligt verkligt, och Phyllis betraktade fascinerad sin
skapelse en lång stund.
Därefter fick hon lust att återse sina döda släktingar och vänner. Hon hann
knappt tänka tanken förrän de var där - hennes far, hennes farfar som hon
aldrig sett, och en mängd bekanta från det förgångna. Alla såg ut som hon
mindes dem, men verkade livfullare och friskare. Farfadern, som hon ju aldrig
sett, hade en påtaglig likhet med hennes faster. Så ville hon se Jesus, för
vars liv och gärningar hon hyste stor beundran. Omedelbart stod Jesus framför
henne, och de hade ett långt och trevligt samtal med varandra. När Jesus
försvann, försvann också alla släktingarna och vännerna. Resten av sin skapelse
upplöste Phyllis genom att tänka bort den.
Hon var nu ensam i den tomma rymden och betraktade sig själv för att se vilken
skepnad hon hade. Till sin häpnad men även glädje upptäckte hon att hon inte
hade någon alls. Hon var bara en gnista av rent medvetande. Hon kände sig hel,
ren och okomplicerad, men utan något jagområde eller individualitet. Runt
omkring henne fanns miljarder gnistor av samma slag, tindrande och skimrande
som blinkljus.
Phyllis befann sig i ett sällhetstillstånd som hon menar skulle ha varat i
evighet om inte ett smärtsamt minne hade gett sig tillkänna. Med detta minne
framträdde hela hennes liv från födelsen till den förmodade döden. Hon hade
hört talas om den återblick på det avslutade jordelivet som ingår som
beståndsdel i dödsprocessen och förväntade sig ett slags videoföreställning av
sitt liv som Phyllis. Men någon sådan föreställning blev det inte. I stället
fick hon återuppleva varje tanke hon någonsin tänkt, varje ord hon någonsin
sagt och varje handling hon någonsin utfört. Hon fick dessutom uppleva den
verkan som dessa tankar, ord och handlingar haft på alla dem som funnits i
hennes omgivning eller inflytelsesfär, vare sig hon känt dem eller inte. Men
denna verkan gällde inte bara människor. Hennes tankar, ord och handlingar hade
också påverkat djuren, växterna, vädret, marken osv. Hon fick uppleva de
konsekvenser som hennes livsföring haft på hela hennes omgivning. Inte ett enda
ord, inte ett enda misstag, inte en enda oväsentlighet undgick redovisning. Hon
förstod att alla livsyttringar fortsatte att leva sitt eget liv efter det att
de blivit frisläppta. Vi lever i ett hav av energiutflöden och tankevågor, och
hålls individuellt ansvariga för vad vi släpper ut i detta.
Det var den icke-jordiska Phyllis som bedömde den jordiska Phyllis och
bedömningen blev hård. Liksom hon redan insett att kroppen inte var hon själv,
insåg hon nu att inte heller Phyllis var hon själv. Phyllis var en personlighet
som hon projicerat, en roll som hon spelat, och denna roll hade hon inte spelat
särskilt bra. Hon blev besviken och ledsen över detta konstaterande, men kände
samtidigt tillfredsställelse över att hon varit handlingskraftig, att hon
ansträngt sig för att bli en bättre människa och att hon lärt sig en massa
saker. Helhetsbedömningen blev att personligheten Phyllis varit god och att det
jordeliv denna personlighet hade bakom sig var värdefullt.
Under bedömningsprocessen började den "tomhet" hon vistats i dra sig
tillbaka och matsalen tonade fram igen. Hon befann sig fortfarande intill
taklampan och kunde se ned på sin kropp där den låg på golvet. Hon uppfylldes
av kärlek och förståelse och flöt tillbaka in i kroppen genom hjässan. När
medvetandet återkom, var hon den jordiska Phyllis igen.
--- ooo ---
När man jämför Phyllis Atwaters upplevelse med de sedvanliga
näradödenupplevelserna, slås man inte bara av att hon tog kommandot över sin
upplevelse utan också av att denna innehåller samtliga utom ett av de
principiella element som förekommer i en fullständig näradödenupplevelse av den
sedvanliga typen. Det som fattas i Phyllis upplevelse är ljusvarelsen. Ingen
sådan uppenbarade sig för henne. Men de övriga elementen finns med: känslan av
frid och välbefinnande, förnimmelsen av att vara utanför den fysiska kroppen,
varseblivningen av den fysiska omgivningen, övergången till "andra
sidan", upplevelsen av en överjordisk omgivning, mötet med icke-fysiska
varelser, återblicken på jordelivet, återvändandet till jordelivet.
Phyllis skapande av varelser och ting indikerar att de i näradödenupplevelserna
förekommande släktingarna, vännerna, religiösa gestalterna, vackra trädgårdarna
etc är hallucinationer, förmodligen avsedda att lugna den nyss avlidne inför
den förvandling som förestår sedan de inledande faserna i dödsprocessen är
genomgångna. Dessa hallucinationer kan tolkas som tredimensionella rörliga
bilder av mental materia i den döendes mentala aura, alstrade av någon aktör
(förmodligen det högre jaget) i den döendes undermedvetna. Phyllis tog själv
hand om detta bildskapande där hon svävade uppe vid taket, omgiven av sin aura
med dess mentala och andra skikt. Hennes högre jag var dock inte passivt under
hela upplevelsen. Det stod åtminstone för den genomgång av jordelivet hon fick
sig serverad.
En överblick över de i en fullständig näradödenupplevelse förekommande
elementen och deras tolkningar finner du på sidan Näradödenupplevelser.
Läs också gärna den utförliga berättelsen om dr
Wiltses näradödenupplevelse. Läror som ger en esoterisk tolkningsbakgrund
till näradödenupplevelserna finner du på sidan Teosofiska
läror m m.